Senaste kommentarerna i forumet

Vilken tur att du är en pappa som tar ansvar!

Jag har inga barn och för mig var det en stor sorg att upptäcka att jag levde med en alkoholist och att jag inte kunde skaffa barn med honom. Jag har själv varit sjuk med psykisk ohälsa, men är återhämtad och har ett bra liv idag.

Tack vare att jag har jobbat med mig själv så mycket och genom att jag har fått ett oerhört bra stöd genom vården. Det finns så bra hjälp att få, men en ska veta var en kan söka den hjälpen och det är inte lätt.

Jag har hänvisat alla mina vänner som behövt hjälp till exempelvis;

Kommunens anhörigstöd
Socialen, som också har möjlighet att koppla in professionella
Präster, de har tystnadsplikt och du behöver inte vara troende för samtal
Vårdcentralen, kurator eller psykolog
Appar med psykologhjälp - jag skulle lätt söka hjälp via en app idag om jag behövde stöd i min personliga utveckling

Du behöver däremot be om hjälp själv. Den kommer inte serverad. Jag tror på att prata högt, sätta mål och få stöd i att nå dem och allt kan du få genom dessa förslag.

Däremot så kan en bara göra en sak i taget. Men pröva dig fram och fastna inte i en tung vardag. Bestäm dig för hur du vill ha det i framtiden och som sagt sök hjälp.

Du har rätt till det. Öva på att ta för dig om det är svårt.

Ta hand om dig!

Jag förstår.
Jag tänker ändå ibland att "varför stod jag ut så länge?"
Jag blev skadad av det och oerhört utmattad och trött var jag.
Ju längre man stannar ju svårare är det att lämna.
Man blir en som möjliggör för alkoholisten att fortsätta med sitt beteende genom att man ex. städar upp och tvättar efter missbrukaren. Istället borde personen själv få göra det sedan. Det är ju så svårt för man vill ju inte själv leva i kaoset.

Jag blev "omskakad" när en diakon som jag känner sa till mig:" Du har ansvar för DITT liv, INTE hans!! Du håller på att gå under!!"
Då började jag "gå i riktningen" av att lämna. Det tog ändå ett och ett halvt år innan jag var framme vid min gräns.
Det var när han kom hem en natt och jag märkte att han var berusad av något mer än alkohol, DÅ ÄNTLIGEN rann bägaren över! Jag fick hjälp av anhöriggruppen och folk i kyrkan att flytta. Flytten hade jag planerat noga under lång tid innan. Jag var i stort behov av hjälp för jag var totalt utmattad.

Att klara av vardagen nu ….. Ja det beror på hur livet ser ut i övrigt.
"Stäng inte in dig" med alkoholisten.
Träffa ( det är ju dessutom svårare nu med viruset ) goda vänner som GER dig något, inte tar din energi. Ha kontakt med positiva människor.
Gör sånt du mår bra av ex. vara utomhus och röra på sig.
Problemet är att ju längre jag var kvar i den destruktiva relationen, så orkade jag vartefter allt mindre av sådana roliga saker för egen del. Det blir en mycket ond cirkel.
Det är ju en stor sorg man bär på, som blir väldigt tung med tiden. Man skäms också.
Så detta jag räknar upp här ser jag bara som tillfälliga nödlösningar.

Jag tänker på dina barn.... de tar definitivt skada av att behöva se sin mamma så berusad.
Jag tror du behöver göra en plan för dig och dina barn.
Du behöver få klart för dig om hon erkänner sitt missbruk och om hon för att rädda er relation, är beredd att ta all professionell hjälp hon behöver mot missbruket.
Om hon inte ser detta och vill göra det, så behöver du rädda dina barn och dig själv. Jag tror verkligen att du behöver rådfråga någon redan angående barnen, för mammans "resa" kan vara lång.

Jag hoppas du fick något svar som du behövde.

Man slutar ju aldrig hoppas. Att personen i fråga kan se till det ljusa i livet & välja just det!

Vad var det som fick din bägare att rinna över?

& bortsett från möten med olika grupper har du något tips på att klara av vardagen så som den är nu?

Det är en bra idé att spela in. Ska komma ihåg det framöver.
Jag är så oerhört rädd för separation för att jag då kommer vara ifrån min son. Min man är väldigt väldigt bra på att argumentera och utåt sett är han en väldigt ordentlig och välutbildad man. Jag känner mig relativt säker på att han aldrig skulle dricka om han är ensam med vår barn. När jag är hemma också så tänker han att han kan dricka för jag är ändå där för vår son.
Inte vill jag heller ta ifrån vår son tid med sin far. Samtidigt är jag livrädd för att aldrig få rätt till att ha sonen boendes hos mig i huvudsak. och om det skulle bli så skulle relationen till pappan vara för evigt förstörd och ska vår son växa upp så?
Jag vill så gärna att han ska sluta helt för resten av livet så vi kan gå vidare.

Märker att händelsen i helgen när jag för två sekunder trodde han var död har gjort något med mig. Det har satt ett djupare sår än jag först trott.

Jag känner igen det där med att tänka att det blir snart bättre..... Det är väldigt förrädiskt. Man lurar sig själv.
Man vill så gärna tro på den andra personen, men man upptäcker att den inte är att lita på gång på gång.
Det går dessvärre utför när en person dricker okontrollerat. Kemin i hjärnan tar skada efter en tid och man märker att personen förändras mer och mer. Går ofta inte att prata med. Det är faktiskt som om den personen är mer gift med alkoholen....än med en person.
Lycka till med att söka stöd ! Det kanske inte lyckas direkt. Men GE INTE UPP! Det behövs att man träffar på rätt folk som man passar med och kan prata med. Jag kom först till en grupp i kommunen som jag inte kände mig hemma i. Slutade i den. Hade då privata stödsamtal i kommunens regi och började sedan i en annan grupp som det var helt rätt folk i.

Mimmi du har två barn och det äldsta , är din man.
Sälvklart ska man inte behöva ha det så varken du eller din son.
Spela in honom både bild och röst så han får se och höra hur han bär sej åt när det är som värst.
Så kanske han förstår att det inte går att vara glad och trevlig under dessa förutsättningar.
Har du ingen stans att ta vägen du och pojken föräldrar syskon vänner ?
Har du det så packa en väska för er låt den stå till nästa gång, då tar du grejerna och försvinner.
Han är ju verkligen inte kapabel att ta hand om ett litet barn. Och dpelar du on så har du klara bevis för att skydda ditt barn.
Ge er ett bättre liv.
Lycka till ❤

Tack för att du skriver.
Så som de blev i helgen är hur det slutar varje gång det eskalerar. Det är sällan men det händer. Utöver det dricker han mycket mer än vad jag anser normalt. Framförallt med ett litet barn hemma han också har ansvar över. Men vi har så olika syn på alkohol och barn. För egen del vill jag inte dricka ens ett halv glas vin till maten så länge sonen är vaken.

Hur fungerar anhörigstöd i kommunen? Vart vänder man sig?

Det är just nu otänkbart att separera för jag kan inte tänka mig något värre än att vara borta från min son. Då stannar jag hellre och har koll.

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver.
Min man kommer hem i juli efter en 6 månader lång LVM intagning. Det var riktigt illa så alla runt honom gjorde orosanmälningar.
Det har varit så skönt denna tiden. Ett lugn varje dag att vara få rå sig själv och inte få överraskningar var och varannan dag.
Jag har också tappat all kärlek genom hans drickande och märker att jag saknar honom inte ett dugg. Otäckt efter 30 års äktenskap.
Till sommaren blir det nog otroligt jobbigt när han kommer hem igen men skjuter det framför mig än.

Så trevligt att du träffar din gamla vän. Njut av det och försök koppla bort ditt dåliga samvete fast jag förstå att det är svårt ?

Hej och välkommen hit. Jag känner verkligen igen mig. Har levt ifrån min man, numera ex, i ett år. Så där var det för mig också. Inte nog med att man skulle tåla allt vad drickandet drog med sig, man skulle också vara glad när dom försökte vara nyktra. Vet jag tänkte, men jag då? När ska jag få ut det jag känner?
Och just den där surheten som oftast var på vardagarna, och helgen dracks det. Men det klart har dom någon att skylla på så behöver dom inte sluta dricka, för då är det ju någon annans fel. Min räddning var att jag sökte mig till anhörigstödjare som ska finnas i kommunen. Svårt nu det klart för Coronaviruset. Men jag pratade med dom efter att jag lämnat min man.
Försök hitta på saker du tycker om, då hämtar du kraft.
Och fortsätt skriv här. Det hjälpte också mycket för mig.

Jag är gift med en alkoholist. Vi har varit tillsammans 7 år varav 3 som gifta. Hemma har vi en son på 15 månader.
För ett par år sedan erkände han framför mig det jag redan misstänkte och visst. Att han hade problem. Sedan dess har det varit massa vändor med inget drickande, lite drickande, mer drickande och varje gång slutar det i en händelse som är för mig fruktansvärd. När jag var höggravid söp han sig helt redlös på en fest, jag får samtal från hans bror som säger att han inte kommer hem. Då slutade han dricka men sen tror han att han kan kontrollera det.
I helgen vaknade jag mitt i natten av hulkande och klampande i lägenheten. Stiger upp och hittar honom utanför toaletten liggandes i sina egna spyor. Först tror jag han är död för han har kräk runt munnen och ögonen stirrar livlöst rakt fram. Städar, tvättar, tar hand om honom, lägger honom i sidoläge livrädd för att han ska ramla eller kvävas.

Nästa dag är han skamfull och han får en rejäl utskällning från mig. Jag är livrädd för att det där ska hända när vår son är så pass gammal att han själv stiger upp ur sängen och kan mötas av sin pappa liggandes ner i spyor okontaktbar. Det får absolut aldrig aldrig hända.
Han säger att han ska sluta och hällde ut alla flaskor hemma. Men jag tror såklart inte på honom. Var detta sista gången? Han har misslyckats varje gång innan.
Ljuger för honom och säger att jag är säker på att han klarar det denna gången.

Men nu till det som gnager mest för tillfället. Detta hände i lördagsnatt. Nu är det torsdag. Jag har varit rätt sur och arg efter det här. Inte velat prata så mycket.
Han är deppad och nere för han säger att han han alltid blir det när han slutat dricka. Det är jag helt fine med att han blir men det jag inte klarar av är att han är otrevlig mot mig. Efter allt jag behövde göra i helgen. Han har ju bara sig själv att skylla. Men han säger att jag är ett skitdåligt stöd och att jag inte ska vara sur. Det finns alltså inget utrymme för mig att visa min besvikelse. Allt handlar om honom.

Lång text och jag vet inte om jag har någon fråga egentligen.
Funkar det att visa sitt missnöje eller ska jag ta masken på och låtsas vara trevliga frun?

Det bara knyter sig & jag kommer på mig själv tänka att det blir snart bättre..
blir dock lika besviken varje gång jag hör korken knäppas & vinet hällas upp.

Det slutar alltid i att det blir för mycket & hon klandrar mig att det är mitt fel att det dricks så mycket, jo tjena!

Nu är det ju så att jag älskar mina barn över allt annat men lite avlastning & delande av sysslor vore ju trevligt!

Har nu sökt upp lite grupper på nätet & ska försöka mig på att gå på något & se om det finns något att hämta där.

Nu har jag sån ångest igen och en tvekan om att jag kanske tar fel beslut. Är så trött på att åka berg och dalbanan. Fick ett utbrott i morse när vi pratade skrek åt honom att han måste göra denna resa själv och att jag inte älskar honom, samtidigt som jag sa det får jag dåligt samvete och ångest, har under dagen förtvivlat försökt att få känna känslorna jag en gång hade för honom, men känner mer en känsla att jag inte vill lämna pga att jag vill vara med mina barn känna familjekänslan och bo i mitt hus, men kan inte få fram min förälskelse som jag känner för honom förut, blir både ledsen arg och besviken över det.
Har träffat en gammal manlig vän som jag känt sedan jag var 6 år gammal dock har vi inte umgåtts på de senaste 20 åren, har börjat känna känslor som jag inte känt på länge, vi gör saker ihop och jag behöver aldrig oroa mig för att han skall dricka vilket är underbar känsla, behöver heller inte ta hand om honom då han fixar sitt liv helt själv.

Får dåligt samvete över att jag känner så här, livrädd att mitt ex skall få reda på att vi träffas och är rädd att han skall börja dricka mer om han få reda på det.

Kommer jag någonsin bli fri från mitt medberoende? Och kunna leva ett bra liv.

Fint att du bryr dig. Du är en bra vän. Kanske du och de andra gemensamma vännerna får ett bra utbyte av varandra.

Så bra att det rådet var hjälpsamt. Hoppas att du fått hjälp där eller får hjälp. Jag har lärt mig att det går att be om hjälp och i annat fall så kanske du kan få tips om vart en kan vända sig.
Det där med droger, psykoser och pengar kan vara farligt. Det verkar inte spela någon roll om någon är skyldig en mindre summa. I allvarliga lägen så är det våldet som kan eskalera och om någon är beredd att ta till våld då saknas spärren och det är just det som är så farligt.

Var rädda om er!

Jag förstår vad det innebär att bära allt inom sig själv.
Jag skämdes. Vågade inte söka hjälp. Visste inte HUR jag skulle kunna bli hjälpt.
Det blir FÖR tungt med tiden, att bära allt själv. Man blir utmattad och i värsta fall sjuk.

Det går åt SÅ mycket energi att hålla reda på den andra personen. Man letar flaskor.... Håller koll på allt....

Jag känner även igen mig i att vi hade väldigt roligt när han var nykter, innan alkoholismen gick för långt. Sedan var han mest rastlös när han var nykter.
BRA att du har avsagt dig alkohol. Jag är /var också helnykterist. Det finns annars risk i vissa fall att den närstående trillar dit själv. Jag har dock svårt att förstå mig på närstående som säger att de längtar efter alkohol själv, när det är just DET som har förstört deras familj.

Om inte personen själv erkänner sitt missbruk och söker hjälp, så går det bara åt ett håll, tro mig.
Kaoset ökar vartefter och som närstående är man är som en "groda som kokas långsamt" utan att man märker det.
Det finns en varningsklocka i det du skriver och det är att hon har åkt fast av polisen, men inte sökt verklig hjälp efter det. Det gjorde inte min före detta man heller, fast att det hände MÅNGA gånger.
Mitt bestämda råd till dig är att inte göra som jag gjorde, dvs stanna kvar i det så länge. Man blir orkeslös och handlingsförlamad till slut.
Du har inte råd att bli det, du har barn.
Be om hjälp.
Sök på Kommunens webbsida och gå dit, Sök upp Al-Anon (AA för anhöriga) med mera.
Om du har någon anhörig som du tror kan vara lämplig, sök stöd där också.
Ensam är inte stark.

Tack för ditt svar!

Jag har aldrig varit & pratat med något utan skött allt detta själv. Inom mig..

Vi har haft en tur med socialkontoret angående vårdnaden. Då hade vi bara vår äldsta son & han bodde i princip konstans hos mig under den tiden.

Det som fick bägaren att rinna över då var:
Jag hade nyckel till hennes lägenhet & efter ett kvällspass så väljer jag att åka dit..
möts av fullständig kaos & flaskor vin på badrumsgolvet & de ligger & sover i samma säng... jag får bara nog då & lyfter ut vår son sovandes i bilen & åker därifrån.. hon vaknar inte!
Jag skriver en lapp att jag varit där & att vår son är med mig så att hon ska veta det!
Någon timma senare vaknar hon ur sin sömn & sätter sig i bilen för att minsann hämta hem sin son.. som TUR är tar polisen henne vid det tillfället!

Det var då jag kopplade in socialkontoret.
De skrev ett utlåtande till oss efter utredning som gav mig otrolig fördel i en ev rättsprocess men jag valde att inte ta det vidare då!
Saker & ting blev ju bättre.
Det blev bra igen..

Nu sitter jag här med knuten i magen igen inför helgerna. Dom är päst.

Jag har HELT avsagt mig allt vad alkohol innebär.

Det finns så mycket man bara vill skrika ur sig om händelser, små saker, den totala avsaknaden av ansvar allt vill man skriva om för att få ur sig det!

Varför finns det ingen kvick fix & varför kan hon inte bara köra på nykterhet för det ska sägas att då har vi det super trevligt!

Tack Li-Lo! och Jag är helt med dig ;)
Satt och läste... Såg att ingen kommenterat, precis som du säger så - Då gjorde jag det!
Har läst massor av inlägg på forumet och känner ett enormt stöd, bara av det!!

Så underbar känsla, när man har bestämt sig, fast klivet till verkställande kan dröja. För mig blev tiden från start, så skön. Dåligt samvete för barnen, läsa in, hur har dom det luddiga med en sk time out. Men för egen del, den mentala vilan, skratten och flamset med barnen, vi 3 igen. Tårarna som måste få komma ut, och släppa ut lite ilska. Önskar så att du och din dotter kommer att få det så snart❤ och vem vet, din man kanske förstår den här gången. Som en läkare sa, det kan behövas flera omtag och det var trösterikt

Va så arg när jag ringde till honom för att checka av att han var hemma och nykter. Åkte hem och körde ut hela artilleriet, sa precis allt vad jag tyckte om precis allt. Det var inte nådigt, men så jävla skönt. Man blir snabbt i balans efter att bara behöva få rå sig själv i 2 veckor. Man närmar sig snabbt den man är och blir påmind att jag tog ju inte skit. Men hans reaktion blev tuff, vi fick ta hjälp. Hemskt, och just där och då, fick jag kliva in som medmänniska. Han har fick att sova på, och att han skulle nog inte vara så mycket själv. Så han har sovit hos mig i 2 nätter. Jag har valt att vila från samtal, vi har tagit med kaffe till skogs, och i kväll gick vi en lång promenad. Men han har tagit ytterligare ett steg framåt, att berätta om hur dåligt han mår till en nyfunnen kompis som ringde och frågade hur det är, för han hade förstått att det inte var bra. Men jag har tagit beslutet att bo kvar i det här huset, inte flytta hem för att han tappat fotfästet utan sagt att jag finns här, och jag behöver få tillbaka tilliten och det upp till han att ge mig den tillbaka. Känns så skönt, men helt klart en balansgång utan dess like. Försöka behålla känslan av kärlek, bearbeta mina känslor, inte dömma för hårt. Samtidigt som jag nu bara vill ha honom nära, och att allt får vara bra. Men jag tänker att just nu får tiden utvisa. Hur har ni det nu då Malmmia? Ni verkar ju också kunna mötas. Min man fick rekommendation att medicinera på beroendet, 12-stegs behandlingen inom öppenvården funkade ju inte, utan sänkte nog han självkänsla ytterligare och det behöver nog ingen under en pågående depression.

Mina barn är 12 och 14, jag har varit skild i nästan fem år från deras pappa. Vi fick aldrig till nåt stadigt umgänge, han har supit för hårt hela tiden. SÅ många gånger som han avbokat i sista sekunden, eller bara gått under jorden. Sonen, som är 14 nu, gav upp för flera år sen. Dottern, 12, hoppas fortfarande. Hennes insikt är noll, eller under noll. Hon hävdar fortfarande att bara pappa är hennes familj, och att hon när som helst kommer att bo varannan vecka hos honom. Hon har sovit hos honom noll gånger på fem år, han har kommit full till hennes skola, gömt öl i hennes rum och tappat henne så att hon bröt foten. Ändå är han ett obefläckat helgon för henne. Hon har gått två terminer i barngrupp - det är som att hälla vatten på en gås. Så jävla tröttsamt. Och otacksamt.

Tack för svar!
Har idag gjort en orosanmälan och ska kontakta familjerätten angående umgänge och vårdnad.
Det svåra är att barnen vill vara hos sin pappa så fort han är nykter. Även om han brutit sitt löfte om nykterhet många många gånger och barnen blir lika ledsna varje gång.

Hej självomhändertagande. Det var ett bra råd att ringa psykakuten för att kolla. Förutom mig har min vän ett par nära vänner till. Vi pratar med varandra och försöker stötta varandra så det känns skönt. En av dem kanske följer med mig i veckan om det verkar fungera för min vän som mår dåligt. Det skulle kännas bättre för mig. Jag tror dock att han även träffar andra "drogrelaterade" personer som vi inte riktigt har någon koll på och att han skuldsätter sig till personer som potentiellt kan vara farliga för honom. I den stad vi bor finns tyvärr mycket droger. Förhoppningsvis var det bara en "minipsykos" på grund av sömnbrist och att han är mer normal nu om han lyckats sova inatt men han har ju i ärlighetens namn haft ett förändrat beteende ganska länge nu, även om det bara märkts litegrann tidigare. . Vi får se hur det utvecklar sig.

Jag har hört om några situationer som har fått mig att förstå att det är ett väldigt allvarligt läge när någon är psykotisk och dessutom använder droger. Du skriver att du har erfarenhet av din pappa, även om det inte var på nära håll.

Om du blir rädd eller rädd för att din vän ska göra något allvarligt mot sig själv eller mot en annan människa, så kan du förstås ringa polis eller psykakuten.

Det är bra att tänka på en del förebyggande åtgärder och att vara medveten om vilka risker som finns. Du kanske kan ringa och prata med psykiatrin och rådfråga. I bästa fall kan du få några svar. Ring psykakuten och fråga vart du kan ringa om inte de kan eller har tid att prata med dig. Du behöver inte uppge personnummer, utan du har rätt att ringa och fråga det som du kanske funderar på.

Vilka andra träffar din vän?

Jag skulle råda dig att aldrig träffa din vän med andra som du inte träffat tidigare, om din vän föreslår det.

Tänk på att du är ansvarig för dig och du kanske inte heller hjälper din vän genom att träffas eller ens prata. Var försiktig på alla sätt. Var rädd om dig.

Hamna inte i något trubbel som du inte vill vara i och det är nog inte så ovanligt med trubbel när en människa mår som din vän gör.

Det är värt att påminna sig själv om det, om och om igen.

Din vän är ju förstås inte heller sig själv vid det sjuka tillståndet och det innebär helt enkelt att du behöver vara extra vaksam.

Säger detta med omtanke och jag vet en människa som var för naiv och förstörde sitt eget liv, pga snällhet.

Det finns risker, många risker, då läget är allvarligt.

Ta hand om dig!

Tack så mycket för era ord Vaken 2020 och Självomhändertagande. Jag tänker att jag nog ska försöka träffa honom men kanske gå en promenad eller så. Det känns så absurt när någon man känt så länge och är så nära börjar bete sig så annorlunda. Grejen är den att min pappa är likadan. Han har varit nykter i år nu men när jag var yngre hade även han drogrelaterade psykoser och kunde bli helt personlighetsförändrad och aggressiv. Jag hoppas att det kan gå bättre för min vän och att han på något sätt kan få hjälp. Det värsta är att jag inte tror att han sover mycket alls. Då blir man ju knasig. Jag vill visa att jag fortfarande tycker om honom och finnas där men samtidigt är detta oerhört jobbigt och väcker många minnen från hur det var med pappa... Jag bodde inte med pappa utan med mamma men det var ändå jobbigt när han var i sina galnaste perioder.

Du kan inte ha alkohol hemma uppenbarligen. Det är trist såklart och man kan säkert tycka att hon inte borde leta och inte borde ta, men det fungerar tyvärr inte som det ska när man är i det läget som hon är.

Att hon ljuger handlar nog mer om att det är pinsamt, och sen vill man heller inte riktigt erkänna varken för sig själv eller för nån annan att man dricker. Om hon ska sluta så måste hon göra det för sin egen skull. Känns trist att de behandlat bara en månad. Det är så kort tid. Men hon går väl på fortsatt behandling?
Kan du prata med henne om varför, om hur hon ser på sitt missbruk? Det är bättre att du pratar med henne när hon inte har misslyckats med sin nykterhet. Prata om elefanten i rummet, för den finns där hela tiden. Ge henne en chans att prata om det när det inte är akut. Kanske funkar det, kanske inte.

Det har gått långt när jobbet reagerar tror jag och har hon ingen sjukdomsinsikt och vilja att sluta så är det svårt. Men att hon tar chansen när tillfälle bjuds i ditt rum behöver inte betyda att hon är kvar i sitt missbruk. Men för att underlätta för henne att hålla sig nykter, se till att du inte ha något hemma som hon kan få tag i. Ett snedsteg är lätt i början av nykterheten. Hoppas att du och dina syskon också får lite verktyg.
Du har inget ansvar i det här och det är inte ditt fel. Du kan heller inte påverka hennes beslut tyvärr. Hon behöver ha insikt och vilja att sluta och inte ens då är det lätt. Hoppas att hon vill sluta och har kommit till insikt, så länge hon skyller drickandet på något utanför sig själv så är det ännu svårare.

Jag kommer från beroendesidorna, så ta mina åsikter med den bakgrunden.