Senaste kommentarerna i forumet

Tack så mycket för era ord Vaken 2020 och Självomhändertagande. Jag tänker att jag nog ska försöka träffa honom men kanske gå en promenad eller så. Det känns så absurt när någon man känt så länge och är så nära börjar bete sig så annorlunda. Grejen är den att min pappa är likadan. Han har varit nykter i år nu men när jag var yngre hade även han drogrelaterade psykoser och kunde bli helt personlighetsförändrad och aggressiv. Jag hoppas att det kan gå bättre för min vän och att han på något sätt kan få hjälp. Det värsta är att jag inte tror att han sover mycket alls. Då blir man ju knasig. Jag vill visa att jag fortfarande tycker om honom och finnas där men samtidigt är detta oerhört jobbigt och väcker många minnen från hur det var med pappa... Jag bodde inte med pappa utan med mamma men det var ändå jobbigt när han var i sina galnaste perioder.

Du kan inte ha alkohol hemma uppenbarligen. Det är trist såklart och man kan säkert tycka att hon inte borde leta och inte borde ta, men det fungerar tyvärr inte som det ska när man är i det läget som hon är.

Att hon ljuger handlar nog mer om att det är pinsamt, och sen vill man heller inte riktigt erkänna varken för sig själv eller för nån annan att man dricker. Om hon ska sluta så måste hon göra det för sin egen skull. Känns trist att de behandlat bara en månad. Det är så kort tid. Men hon går väl på fortsatt behandling?
Kan du prata med henne om varför, om hur hon ser på sitt missbruk? Det är bättre att du pratar med henne när hon inte har misslyckats med sin nykterhet. Prata om elefanten i rummet, för den finns där hela tiden. Ge henne en chans att prata om det när det inte är akut. Kanske funkar det, kanske inte.

Det har gått långt när jobbet reagerar tror jag och har hon ingen sjukdomsinsikt och vilja att sluta så är det svårt. Men att hon tar chansen när tillfälle bjuds i ditt rum behöver inte betyda att hon är kvar i sitt missbruk. Men för att underlätta för henne att hålla sig nykter, se till att du inte ha något hemma som hon kan få tag i. Ett snedsteg är lätt i början av nykterheten. Hoppas att du och dina syskon också får lite verktyg.
Du har inget ansvar i det här och det är inte ditt fel. Du kan heller inte påverka hennes beslut tyvärr. Hon behöver ha insikt och vilja att sluta och inte ens då är det lätt. Hoppas att hon vill sluta och har kommit till insikt, så länge hon skyller drickandet på något utanför sig själv så är det ännu svårare.

Jag kommer från beroendesidorna, så ta mina åsikter med den bakgrunden.

Psykotisk
Då är man inte sig själv utan rädd för allt. När man är rädd så slår man om man är våldsam och det verkar han vara. Han verkar lita på dig och därför vill han träffa dig. Om du träffar honom (lita på din magkänsla) lyssna på honom, låt honom svamla på, avbryt inte honom och försök inte ge några råd. Det är inte läge för det nu i hans tillstånd.

Hej Micchi, bra att du skriver av dig och ser dina ord som du skriver. Följ din magkänsla och lyssna på den. Det var bara det jag ville säga till dig. Bekräfta en känsla som du redan har.

Var rädd om dig!

Hej. jag skrev förut om min vän jag oroade mig för. Väldigt snabbt har det börjat gå väldigt illa. Jag känner att jag bara behöver skriva för just nu är jag skärrad och faktiskt ganska skrämd. Vi som är nära min vän pratade med varandra för några dagar sedan och började pussla ihop bilden. Han har ljugit för många av oss och det blev uppenbart att han tar massor med droger. Jag har medvetet inte kontaktat honom för att markera att jag tycker han beter sig illa, annars pratar vi och ses varje vecka, så det är först nu jag fattar HUR illa det är. Jag är helt säker på att han inte hört av sig till mig innan för att han inte vill att jag ska förstå. Idag ringde han mig dock och var helt psykotisk. Pratade om en kollega som som han skulle anmäla och som försökte stjäla allt av honom osv.... Jag vågade inte säga att han betedde sig helt onormal utan "spelade" som vanligt. Jag skäms men jag är rädd att han skulle göra något dumt och flippa ur helt om jag försökte säga till honom. Jag sa till och med att vi ska ses i veckan men jag vet inte om jag vågar träffa honom... Vet inte alls vad jag ska göra.

Jaja, var bara skönt att skriva av sig. Jag ska försöka sova nu men jag har en klump i magen och vill bara gråta. Det var så läskigt att prata med honom som om han var en annan person.

Hej, för ett par månader sen så tillbringade min mamma ungefär en månad på ett behandlingshem för alkoholberoende, efter att jobbet ställt ultimatum om att åka dit eller förlora jobbet. Redan första veckan efter att hon kommit hem hade hon druckit lite vin som jag hade i en box i mitt rum (jag o mamma bor i en villa tillsammans i västsverige, jag pluggar på universitet i gbg och har inte råd att flytta hemifrån). Jag var ganska sur att hon druckit igen men orkade inte riktigt bry mig, och de senaste veckorna har hon inte druckit nånting vad jag vet. Jag har inte haft någon alkohol hemma sen hon tog mitt, men i lördags så hade jag en box vin hemma som jag skulle ta med till mina kompisar helgen efter. Jag hade gömt boxen för säkerhets skull och berättade inte att jag hade det hemma alls. Jag sov hos min pojkvän natten från söndag till idag, och när jag kommer hem märker jag att nästan hela boxen är slut. Även fastän jag tagit henne på bar gärning att dricka nästan allt på en kväll så förnekar hon och säger till mig sen att hon inte gör det för att såra mig. Jag vet inte vad jag ska göra för att få henne o sluta? Hon har redan vart på ett av Sveriges bästa behandlingshem men det verkar knappt ha hjälpt någonting.

Ska gå med mina 2 äldre utflyttade syskon på något ställe för anhöriga till alkoholister. Vad kommer jag lära mig där? Och hur ska jag bete mig när hon har druckit? Att bli arg, ledsen, vara förstående, förlåta etc har jag försökt men inget hjälper. Kan tillägga att hon haft problem med alkoholen i 6-7 år men att det är de senaste 2 åren som det blivit illa. Känner mig mest apatiskt just nu, vill ha tips på hur och vad jag ska säga till mamma när hon dricker. Tack på förhand:)

Skickade detta som fråga men känner att jag nog också kan få hjälp av er här

Jag förstår att du har en svår sits. Jag har varit gift med en som utvecklade mycket allvarlig alkoholism, som nyligen tog hans liv. Han vägrade erkänna och vägrade ta emot hjälp. Han körde sin kropp i total botten på ca 10 år. Levern och allt tog slut.
Jag skulle nog råda dig till att börja med att söka dig till anhörigstöd i din kommun. Jag väntade själv alldeles för länge med att göra det. Jag var rädd för vad som skulle hända om / när maken fick reda på det. Du har rätt till dels ett antal privata samtal samt att delta i anhöriggrupp /kurs, där du får kunskap om hur alkoholism utvecklar sig, vad som är bäst att göra för alla parter. Så här kan du INTE leva och verkligen INTE dina barn. Det kan vara tuffa beslut nu, men de kommer nog tacka dig när de blir stora. De far illa av detta, som det är nu. Tror du inte att du får vårdnaden om dem, när det kommer fram hur det är ställt med mamman?
Har du någon anhörig som du kan anförtro dig åt?
Jag hoppas verkligen att det ska gå bra för er!

Ja, det finns massor av ilska hos mig också. Jag har gått anhörigkursen Craft här på alkoholhjälpens sida. Handlar om att kommunicera med en som har alkoholproblem. Mycket nyttigt för mig att göra alla övningar och då få mig tankeställare vilket liv jag har. Varför ska bara jag anpassa mig, är det så jag vill ha det? Jag tror på en ömsesidig kommunikation där båda hjälper till med att ge och ta. För mig blir det inte rätt när bara jag ska anpassa mig och ge. Det värsta är att han inte ens märker det. Vi har fått bättre kommunikation enligt mig men han märker inte det och anstränger sig inte. Offerkofta på.

Jag tänkte bara säga, ta ut din ilska och försök också göra något av den. Det finns många sätt och du behöver hitta ditt. Så att du inte förtärs av ilskan och blir bitter, hitta en väg framåt för dig. Du måste bestämma hur du vill ha ditt liv och det är tufft.

Tänker på dig idag, blev det något samtal?

har passerat. Valborg dessutom som är så tråkig utan alkohol - enligt maken. Vi hade en sammandrabbning hemma när dottern fick utbrott! Hon berättade precis hur hon kände och att hon märker att han dricker och att hon mår dåligt av det och varför gör han henne så illa? Jag stod upp bredvid henne och vek inte undan som jag ibland gjort eftersom maken blir så förbannad. Men nu fattade han och det gick in och han har extremt dåligt samvete. Inte för att det kommer att ha betydelse, han kommer att dricka igen. Så frustrerande att han inte fattar!!!

Så nu fokuserar jag på att må bra. Flytta in i huset och mysa till det. Samla kraft till sammandrabbningen som kommer inom de närmsta veckorna. Vad kan jag göra för mig själv så jag ska må bra. Jag har bestämt mig att försöka packa upp så fort jag orkar. Men kommer att unna mig tid att vara i skogen, att ta en cykeltur och att fika.

Leva kvar och vänta är inte mitt långsiktiga alternativ. Det är något jag gjort nu i två månader och kommer att göra någon vecka till. De långsiktiga alternativen är bara två. Leva ensam och släppa alkoholisten eller leva kvar och han jobbar med sin alkoholfria process på egen hand. Känns skönt att beslutet som jag fattade för några veckor sedan växer sig starkare. Med allt som händer gör det mig bara starkare i min övertygelse. Med allt material jag läser och lyssnar på och pratar om känns det som att jag har vänt på varje sten och bygger samtidigt upp mig själv. Vem är jag, vad vill jag, vad vill jag ha ut av livet, hur har jag hamnat här och vad kan jag göra? Alkoholisten är tvungen att nå botten, men det var nog jag också, jag hade inte varit klar om inte vi hade gått igenom detta också. Känns också skönt, för då kan jag förlåta mig själv. Jag vet att jag har gjort allt i min makt, om han väljer att fortsätta dricka så är det hans val. Jag och dottern ska inte följa med ner. För nu ligger allt mitt fokus på vad som blir det bästa för henne. Det är inte inte leva med en pappa som dricker.

Det är ett tag sedan du startade din tråd och fler helger har lagts till handlingarna. Utifrån de du skriver gissar jag att du har lång erfarenhet av att alkohol kan leda till negativa konsekvenser och att det färgar även de nyktra dagarna?

Tufft att leva med en ständig anspänning.Fint att du hittat hit och klokt av dig att sätta dina tankar på pränt, blir ofta tydliga då. Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart. Skriv gärna igen om det känns okej. Du är inte ensam och jag hoppas att vi på något sätt kan lindra din oro eller vara hjälpsamma nu när du söker stöd.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & anhörigstödet

Ser att ni skrivit i en tråd som inte varit så aktiv på sista tiden. Fint av dig Cilla59 att erbjuda dina tankar!

Ni är båda välkomna till oss och jag vill uppmuntra er att starta egna trådar då ökar chansen att ni får svar. Om ni vill förstås.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Till forumet.
Jag hinner bara med ett kort svar.
Du har kommit långt som ser allt det här som händer i dig.
Det är "naturligt" att man går in i dessa konstiga ansvarsroller när man lever eller har levt med en beroendeperson.
Man tar ansvar över så långt mycket mer än vad som är rimligt och blir liksom en förlängning av den personen.
Att släppa taget över det som inte är ditt ansvar är jättesvårt,men det är ju det du gör nu.
Du tar däremot ansvar i din mammaroll och skyddar dina barn från det de inte ska behöva vara med om.

Att du kan identifiera det tokiga i att du känner som du kännner,men ändå har förnuft att stå fast vid de val du gör betyder att du är helt på rätt väg.

Sen får man ta allt det som kokar inombords och kanske göra absolut ingenting?
Dvs du vet att du agerat rätt och riktigt,får en massa motstridiga könslor.
Men det är bara känslor och de får du ta hand om som en sorts efterrätt som du inte vill ha.
Klappa dig själv på axeln och fortsätt läsa härinne.
Det finns mycket matnyttigt och människor som går igenom eller nyss har gått igenom det här.

Jag och min fd man separerade i augusti förra året. Min anledning till separationen var hans eskalerande alkoholmissbruk som jag hade levt med under drygt tio år. Eller när jag ser på det med helt klara ögon, så egentligen under vår 19 år långa relation.
Tanken var att våra barn som idag är 13 och 15 år skulle bo med honom varannan vecka under förutsättning att han då skulle vara nykter. Han lovade barnen att söka hjälp för sitt beroende, något som såklart inte har blivit av.
Hela arrangemanget fungerade till september då det spårade ur och en god vän till mig fick åka och hämta dem då barnen inte lyckades få tag på mig. Efter det valde vår dotter att bo hos mig på heltid medan sonen fortsatte att åka dit varannan vecka.
På senaste tiden har jag märkt att min son inte har mått bra när söndagen närmar sig och det är dags att åka till pappan och idag sa han att han inte ville åka dit pga att pappan väljer att dricka när han är där. Han känner sig otrygg. Jag har ju förstått att det är så här han har känt ett bra tag men har ändå peppat honom till att åka dit och försökt att intala både honom och mig själv att det har varit rätt sak att göra fast jag innerst inne vet att det är FEL!!!!
Nåväl, idag tog jag ändå detta med min exman som givetvis blev förtvivlad. Jag försökte bara vara saklig och inte blanda in mina känslor i detta och förklarade att så länge han väljer alkoholen så kommer det att vara så här och att marginalerna minskar för varje gång som det händer och till slut finns otryggheten där vare sig han dricker eller inte.
Efter det här går jag nu omkring och mår så dåligt över att jag har gjort som jag har gjort (sagt att sonen får vara hos mig ett tag nu). Det är på något underligt vis alltid svårare att stå upp för mina barn än att jag gör mitt ex besviken och ledsen. Jag blir galen på mig själv för detta men känslan finns ju där och jag kan inte släppa det.Fattar inte hur jag ska göra för att sluta att ta ansvar över min alkoholist till ex. Fattar också att sannolikheten ökar att han faktiskt tar hjälp om det faktiskt blir konsekvenser när han dricker, men ändå. Rent intellektuellt förstår jag allt det här, men jag agerar ändå på ett annat sätt och går nu här och mår illa. Usch, är så less på detta...

Att det är vid tillfrisknande detta blir ännu mer tydligt. När man innan alltid gått på känsla och tagit obetänkta beslut,agerat ut eller vad man nu gör så hade man liksom belägg för det.
Jag känner faktiskt så,alltså är det verkligt och sant och jag har all rätt i världen att agera så.
Medan man idag kanske ser det lite annorlunda och då uppstår denna krock.
Gamla spöken som hoppar upp och som man låter behärska en fullt ut.
Att bara jaga bort dom hjälper ju som sagt inte heller. Något vill de ju ha sagt de där spökena.

Exempelvis: nu drack du igen trots att du hade lovat. Jag blir såååå besviken och arg,nu ska jag minsann... och har ju förstås all rätt att känna och säga så.
Men frågan är,vad hjälper det mig i slutändan?

Känner igen mig i det att känslorna tar över. Har lärt mig det den senaste tiden. Har kommit på att när jag t.ex blir kär i någon, så blir jag oftast så kär att jag kan göra allt för den personen. Jag skönmålar personen och han har inga fel eller brister. Det jag måste tänka på om jag ska träffa någon ny, är att jag måste sitta lugnt i båten. Se människan som han är och inte ha för bråttom. Se hur personen är med andra, vänner och släkt.
Tror att för dig Ullabulla och mig, så bara att man har vetskap om detta beteende så har vi kommit långt. Oftast har man då verktyg att ta sig vidare eller igenom känslostormen.

Man får en känsla av att en del av en själv (det vuxna barnet) drar iväg, säger saker, agerar. Den andra sidan av en själv (förnuftet) är inte riktigt med på noterna och hamnar på efterkälken. När dom olika sidorna kommer samman igen kan man ha gjort och sagt saker och man vet inte riktigt om det var överilat eller om man "stod upp för sig själv". Är det då andra människor inblandade som tycker till vet man inte vilket ben man ska stå på. För man själv är ju nästan som två personer på något sätt i dom lägena. Som du säger, att hitta balansen är en gåta. Att pausa, ge sig själv tid och utrymme tycker jag hjälper. Då kan barnet "galoppera", skrika och fäkta en stund. Förnuftet kan sitta vid sidan av och titta på. Inget drastiskt har hänt, man har inte agerat utåt. Så småningom lugnar barnet ner sig och kan slå sig till ro vid sidan av förnuftet. Och så kan man komma fram till något. Från att ha varit svart eller vitt, antingen eller så kan man se att det finns något däremellan Vad det nu än handlar om. Bägge sidor har fått utrymme en stund och både förnuft och känsla får komma till tals. Tar ju kopiöst mycket tid vilket kan vara helt utmattande och frustrerande. Varför kan andra bara dra ett djupt andetag, tänka och känna en sekund och sen vet dom? Jag får utstå en inre cirkus, gå 12 kilometer, andas tusen gånger.

Då var jag på banan igen. Känns bättre i dag. Tack för reflekterande ord och tankar.
Det är som ett mönster. Måste ha de här jobbiga dagarna ibland, för att sedan fortsätta på min väg.
Mannen frågade om vi skulle äta pizza ihop i dag. Jag som är sådan att jag ska ha tusen ursäkter, svarade bara nej.
Bra att öva sig. Jag behöver inte förklara. Det har jag gjort tillräckligt i mitt liv. Det räcker med att jag inte vill.
Så skönt att känna att man ändå blir starkare, och då behöver jag även de dåliga dagarna. Det är ju inte farligt att må dåligt. Snart ljusnar det och nya dagar kommer.
Så glad att jag fått lära mig olika strategier hos anhörigstödet. Värt guld.
Ha en trevlig söndag allihopa ?

Så är jag då i denna kamp mellan känsla och förnuft. Förnuftet säger en sak och känslan något helt annat.
Att tappa kontrollen över känslorna och låta de regera och bestämma över mig är inget jag egentligen tillåter.
Men när jag låter det bubbla fram och det undantryckta kommer fram,

Då löper de amok och jag låter de bli hela min verklighet.
Inget annat är sant och inga nyanser finns.

Jag skulle tro att det är mitt vuxna barn som vaknat till och ställer till det för mig rejält.
Att låta ett barn ta kommandot över mitt vuxna jag och ställa sig framför och bråka och skrika.

Men om jag då trycker undan barnet och låter mitt vuxna jag komma till tals,så bortser jag ju också från de behov som uppenbarligen finns där att bejaka,eller åtminstone låta komma till tals.

Hur hitta en balans i detta är för mig en gåta.

Jag & min sambo lever tillsammans & så även gjort det en längre tid. Vi har även 2 barn tillsammans.
Det är bara en sak som gnager i mig!
Drickandet, detta eviga drickandet.

Kan ta gårdagen som jag har färskt i minnet..
jag jobbar 3 skift vilket innebär att jag ibland är borta under kväller/nätter.
Igår var en sådan dag då jag slutade 21:30, hon är alltså ensam med våra 2 barn.
Ringer när jag slutar & jag hör DIREKT att det är druckits en del. Talet är osammanhängande, det pendlas i humör & saker upprepas.. jag bokstavligt talat slänger plattan i mattan hela vägen hem där jag möts av rödsprängda ögon, vinglandes fram & tillbaka & vidbränd mat på spisen, saker ligger överallt & vår äldsta son ligger & sover i byxorna han haft under hela dagen.
Jag blir så in i norden arg men vet att det inte tjänar något till att brusa upp!

Flaskan är undangömd & kvar står flaskan från föregående dag kvar som jag tänker ska visa på att hon inte druckit.. trots att det bara osar vin..
Nu på morgonen så säger min äldsta son att mamma druckit vin på kvällen & kräkts 3 gånger!
Jag menar varför hitta på en sådan sak?
Hittade även systembolagspåsen gömd bland filtarna på ett ganska udda ställe där 1 flaska kvarstod.. rolig kväll jag går till mötes...

Hon skuldbelägger mig då jag letar efter alkoholen, att jag inte ska bry mig att hon dricker tills hon kräks, att hon minsann är en ”vanlig” person & att man gör så..

Jag har valt vid 1 tidigare tillfälle att flytta ifrån henne då detta beteende var & när det blev bättre & hon var på en bättre plats i livet med sitt drickande så valde vi att flytta ihop igen & det har hållt i sig tills för en tid sedan (vad jag vet om iallafall)
Hon har blivit tagen för rattonykterhet vid 1 tillfälle tidigare.

Jag blir så jävla orolig för mina barn & vågar inte separera för att då ej ha kontroll över mina barn.. litar inte ett dugg på henne när det kommer till alkoholen.

Rörigt jag vet men snälla någon hjälp mig!?

När människan man har lämnat är som två personer. Och också att problemen är orsakade av en vätska han väljer att hälla i sig. Det gör ju att man hoppas så mycket. Du verkar hantera saknaden så bra och sunt. Den finns där, kommer till ytan ibland men du sitter lugnt i båten och accepterar hur det är. Ja tiden gör sitt. Det är snart tre år sedan jag började lämna mitt ex. Saknaden kommer fortfarande över mig ibland. Inte lika ofta längre men det händer. Dom bra sakerna och stunderna. Men jag har precis som du accepterat hur det är. Kram till dig och bra jobbat ☀️

Hej Carross,

Ser att ingen kommenterat din fundering. Jag är ny här på forumet och detta är det första jag skriver här.
Det du säger är ett problem, och ingenting annat! Att din man bemöter din oro på det sätt som han gör visar att han har problem som han inte vill ta in eller erkänna :( Om han inte vill inse det så är det nog inte mycket du kan göra åt det nu, tyvärr.

Du måste tänka på dig själv och hur du vill ha det. Vill du ha det så här? Nu är jag lite "hård"... och vet inte hur din familjesituation ser ut i övrigt. Barn t.ex?

Men det är den väg som jag nu håller på att välja ;) - Tänka på mig själv!

Ta hand om dig!

Min man skickade ett sms med orden jag skäms och jag mår inget bra. Ringde upp honom, han var nykter och jag blev så förbannad och elak, han bara grät. Jag var stenhård, och det var så jävla skönt att säga massa sanningar som självklart gjorde ont. Att jag inte ville leva med honom, att han kunde ta hjälp från sin sms drottning, att han skulle ta ansvar över sina barn. Flytta hem. Att flera visste om hans fyllkörningar och alkoholproblem. Hur ont det har gjort, all ilska, alla dumheter... och att imorgon ska jag åka förbi för att prata om praktiska saker. Han intygade att han är sjuk och jag kunde säga att det var hans problem att lösa. Och om han nånstans ville få oss hela så låg ansvaret på honom och om det skulle gå att lösa så kommer det att ta tid. Behandlingshem och anhörigvecka. Åh gud vad skönt att få säga allt utan att behöva vara rädd för att få 1000 gånger värre tillbaka. Lite rädsla att jag gick för långt, det klassiska tänk om han gör sig något. Men jag sa det till honom, att jag kan ju inte förhindra och att jag har varit så rädd för det flera gånger men det är inte mitt ansvar. Utan
för åtminstone för sina barn leva och göra rätt.Påminde om ett tfnnr till någon inom AA han har och som han kan ringa för stöd... han har inte nyttjat det än på 3 månader. Usch, jag blir arg bara jag skriver ;) han berättade även att han vet inte varför han skrivit med kvinnan, att det inte är riktat mot mig utan mer för att skada sig själv, det där självdestruktiva. Kvinnan är portad på min mans kompisgängs lokal, pga av deras stormiga förhållande och hans söner har uttryckt ogillande över henne, och då är det som om att han gör detta så bevisar det hur dålig han är. Vilken otroligt sjuk sjukdom. Detta med självföraktet, skammen.

Det är väl där det ligger, alltihopa. Jag vet ju att han är sjuk, och vad sjukdomen gör mot oss gör ju så ont, och så finns kärleken. Kärleken som gjorde att man ville leva tillsammans och så kommer det en demon som förstör. Det är ju 2 skilda personer, och det är det som får mig att falla, man förstår och inte förstår. Jag förstår din saknad ?Såg en utbildningsfilm ikväll som någon länkade från beroende sidan som handlade om post akut abstinens, väldigt lärorikt. Rekommenderar.

Ett år har gått. I kväll känner jag saknad. Vad är det jag saknar? Mitt ex? Tvåsamheten? Att ej vara ensam?
Jag frågar mig alla dessa frågor.
Jag åker iväg för att sitta en stund vid en sjö. Hämta ny kraft. Känner mig ledsen, men inga tårar kommer.
Åker hem igen, och gråter i bilen. Saknar det som var bra. Saknar det som inte blev. Saknar kärleken från han.
Tittar på gamla kort. Ett där jag vet hur full han var. Ett där jag kände att han flirtade med en annan. Ett eller flera kalas där han inte ens var med.
Det jag saknar var för länge sedan.
Konstigt att jag fortfarande kan känna saknad. Eller det är väl så det är. Det känns ibland. Åren kommer att läka.
Jag går vidare i mitt liv.......

Tack för allas stöd och tankar.
Min lojalitet ligger 100 % hos barnen. Jag har aldrig och kommer aldrig på något sätt skydda min sambo eller ursäkta hans beteende gällande detta.

Visst skulle jag kunna lämna min sambo, MEN troligtvis leder det till delad vårdnad. Det krävs MYCKET för att en person ska bli av med vårdnaden, mer än en orosanmälan.