Senaste kommentarerna i forumet

Men han har varit borta på jobb, jobbar som deltidsbrandman här i byn. For hem en sväng till huset för att känna in, vill jag bo där, ska jag kriga. Det känns som hemma och för mina barn skulle det nog vara bra. Känner in mer. Såg en tömd flaska vin, antagligen urdrucken igår kväll när han blev påkommen. Hade knappast bytt bort jour, el så var han ledig för det var en tuff brand. Vinet var 1 av 3 som vi fick i bröllopsgåva, 500-600:- vin, som skulle öppnas på bröllopsdagen i 3 år. Kollade i trälådorna och alla 3 var urdruckna. Sms honom nu med frågan varför han måste göra mig så illa, den han sa att han älskade mest. Och att jag såg vinet var urdrucket. Det gör så satans ont, varför blanda in andra kvinnor? Får skjuta på det jobbiga tills imorgon. Och som pricken över i:et spyr min äldste son. Hoppas ni får en trevligare kväll ?

Tack för den fina omtanken <3

Jag har satt mina gränser nu och sagt att inga droger får förekomma och jag kommer inte vilja dricka alkohol med honom i fortsättningen. Jag känner ingen större oro för min egen del men jag är självklart medveten om att det är lätt att hamna i ett beroende själv om man inte är uppmärksam.

Jag tror att jag har låtit honom dra in mig i sin skit för att det har varit lättare att fly än att konfrontera det. Så känner jag inte idag och har nu även sökt hjälp för att hantera mitt medberoende.

Jag har sagt till mig själv att jag ger honom en chans nu när han har bestämt sig för att han vill förändras, men att det blir sista chansen. Jag hoppas verkligen att jag tillräcklig stark för att kunna hålla på det.

Jag har öppnat mig för mina vänner och familj så de är medvetna om mina problem och jag får ett enormt stöd därifrån.

Jag känner bara en stor ovisshet för hur jag som partner ska kunna stötta honom nu under hans behandling samtidigt som jag känner att jag vill "konfrontera" det han har gjort mot mig.

Och som du säger; jag känner en jättestor oro inför om det är så att han bara är en skitstövel även utan alkoholen.

Det är ju bara det att han är så himla underbar när han inte dricker (jag säger det med en blåögd ton :) )

Tack för ditt stöd, jag tar till mig av det du säger.
/Maria

Läs ditt eget inlägg och låtsas att det är din bästa vän som skrivit det. Vad skulle du tycka då om det hela? Vad skulle du ge henne för råd. Min uppfattning när jag läser ditt inlägg är:
1) Han behandlar dig som skit. Att han var full eller påverkad hör inte till saken. Man tar ansvar för sig själv och sitt beteende nykter som påverkas
2) Du själv är ute i väldigt farligt vatten och simmar. Extacy förekommer, du dricker mer än du brukar, din träning och arbetskapacitet har påverkats negativt, du flyttar gränser och förlåter sånt du troligtvis aldrig skulle förlåtit innan du träffade din pojkvän. Kort sagt det är hög risk för att du ganska snart är en skugga av sitt forna jag.
Har själv haft ett förhållande med en alkoholist. Begriper än idag inte idag hur jag kunde förlåta, ursäkta, göra nystart mm mm.
Rädda dig själv snarast ♥️

Jag har varit tillsammans med min pojkvän i ca 1 1/2 år. Redan ganska snart inpå vi träffades märkte jag att hans alkoholvanor var över det normala. Vi blev nykära snabbt inpå och spenderade varenda minut med varandra. I och med lyckan blev det även mycket alkohol och fest och jag blev indragen i hans alkoholvanor. Jag har alltid varit en vältränad person och märkte efter en kort period att träningen började ta stryk och jag var ineffektiv på arbetet. Han sjukskrev sig ofta och skyllde det på stress. Om och om sa vi bägge att vi måste börja lugna ner oss med festandet men det slutade alltid upp med att vi satt på kvarterskrogen eller hamnade på klubb. Efter 2 månader vi sågs åkte han iväg på konferens och blev jättefull. Han hade skickat olämpliga sms den natten om att sjukt många damer hade raggat på honom. När han kommer tillbaka berättar han att han strulade med en kollega och minns inte riktigt vad det var som hände. Han sa att han ångrade det och vill bli seriös med mig. Jag förlät honom och ursäktade det med att vi hade ju inte sagt rakt ut att vi var tillsammans. Två helger efter det var vi på en fest då han blev jättefull och började prata om att han ville ha en trekant med en tjej som var på festen. Jag blev ställd och istället svarade jaja, ok. Han började gå på tjejen och jag tror hon märkte att jag inte ville och hon var inte så intresserad av honom så hon försökte avvisa honom. Jag sa till honom vid ett senare tillfälle att det var ingenting som jag uppskattade att han gjorde, han viftade bort det som att det var ju bara på skämt det där. 1 månad efter det åkte vi till Berlin och en kväll skulle vi ta ecstasy. Han förvarnade mig innan vi gick ut att han kanske skulle göra någonting med någon annan eftersom han blir så kåt på ecstacy. Jag blev helt stum och hamnade i chock och därför sa jag inget. När vi var på klubben märker jag att han blir förändrad och att han börjar titta på andra tjejer och får en kåt blick. En stund senare säger han till mig att jag måste hålla koll på honom för han ser en massa söta tjejer överallt. Jag blev fruktansvärd ledsen och behövde gå därifrån. Då var det som han kom tillbaka ur sitt tillstånd och ansträngde sig för att ge all hans uppmärksamhet på mig så jag skulle sluta vara ledsen.

Efter dess har han inte gjort några sådana utspel men när han blir full kan han dra upp kommentarer om tjejer han tidigare har varit med eller dra nedvärderande skämt om tjejer. Jag har blivit väldigt arg då och lämnat honom. Ibland kan jag tro att han tittar på andra tjejer när vi är ute men jag har svårt att avgöra om det är jag som inbillar mig eller om han faktiskt gör det.

Jag har under hela tiden försökt ta upp hans problematik med alkohol och att han blir en annan person när han är berusad. Han har alltid skyllt på mig och att han har aldrig druckit såhär mycket sen han träffade mig och att hans drickande har eskalerat nu. När jag har pratat med hans vänner får jag en annan bild, att han alltid varit en stordrickare, när jag konfronterar honom med detta vill han inte prata om det och börjar prata om något annat istället eller säger att jag hittar på/överdriver.

Han har nu äntligen insett att han inte kan kontrollera sitt drickande och sökt hjälp. Han ska påbörja sin behandling på måndag. Vi har kommit överens om att vi inte ska ses under tiden för att han ska fokusera på behandlingen och att jag ska fokusera på mig själv. Jag har lidit av extrem ångest och utmattning eftersom jag har gått med en konstant oro för att han ska dricka samt att jag saknar tillit till honom för jag tror att han är eller kommer vara otrogen mot mig, Han har varit otrogen 2 gånger i sitt förra förhållande. Han är fortfarande av åsikten att det efter vi träffades han fick problem med alkohol och indirekt skyller på mig.

Under all den här tid när jag har försökt prata med honom har jag inte lyckats komma fram. Jag har velat veta varför han blir som han blir när han är full och varför han pratar eller betraktar tjejer på annorlunda sätt när han blir full. Han kan inte prata om det och viftar bara bort det eller skyller slentrianmässigt på alkohol eller att han inte minns. Jag får aldrig någon chans att bearbeta min tillit till honom eftersom jag känner att jag behöver en förklaring till varför han blir som han blir.

Jag har även fått ta emot mycket skuld från hans sida, t.ex. om en fest spårar ur så är det mitt fel. Det är aldrig hans fel och det är aldrig hans fel till varför vi dricker, När jag konfronterar honom blir han som en liten bebis som bara tycker synd om honom och jag blir den elaka häxan. Det spelar ingen roll hur jag har påbörjat konversationen, oavsett om jag har försökt prata med honom i lugn ton med fokus på jag uttalande eller om jag har varit arg, resultatet blir alltid detsamma.

Kan det vara så att jag aldrig kommer kunna få svar på hans beteende när han är berusad och kommer jag någonsin kunna konfrontera honom för hur han har behandlat mig under den här perioden? Hur förlåter jag hans beteende utan att förstå hur han tänker?

Hoppas att ditt samtal går bra idag, så sorgligt när alkoholen tar över en människa. Jag hoppas att ni i samförstånd kan komma fram till något bra för er, att han är nykter så du kan prata med honom framförallt. Att prata med en full alkoholist är ju omöjligt! Jag önskar också dig styrka så du klarar detta svåra samtal, att stå fast vid att du väljer dig och barnen.

Jag förstår. Jag har också älskat festen. "Livet är en fest", men nykterheten är så mycket bättre.

Du är en mamma och det är det största livet kan ge, tror jag. Om jag kunde välja att gå tillbaka och ändra på något så skulle jag valt att aldrig någonsin dricka alkohol. Jag var ung och oerfaren, fick en för tung arbetsroll alldeles för tidigt. Arbetsplatsen jag halkade in på var som ett stort bubbelbad och bubblorna bestod av bra bubbel. Många drack, på konferenser, den provisoriska barnen då AW tog vid intill Fort Knox där hela IT styrkan huserade. Ridån gick upp och skådespelet tog vid, jag prövade finna min karaktär i detta spektakel. En kille larvade sig med mig och jag larvade mig tillbaka. En relation inleddes och jag ville inte när jag blev nykter, men spelet var igång och jag valde fel roll, jag valde inte mig själv. Jag blev tom, som hela branschen, det var bara yta. På konferenser såg jag chefer tafsa och jag observerade hur kvinnliga kollegor hade ihop det med cheferna. Det fortsatte på kontoret och det var som om jag var en tonåring och åkte på klassfest på en dålig finlandskryssning och såg dessa tragiska människor vara fulla på dansgolvet och hångla med en okänd dansparter för kvällen. Det är ingen skillnad på människorna, det är bara skillnad på kläderna och accessoarer och på dessa attributs prislappar.
Killen jag larvade mig med gjorde mig gravid och jag fick uppleva livets läxa. Jag kunde inte fortsätta graviditeten, jag var ung och oförsiktigt. Korkad. Äcklad av killen och relationen. Ovetande om det verkliga livet. Prövade reda ut frågeställningar om livet hos en terapeut och det funkade sådär. Blev deprimerad efter aborten, kanske för att jag såg verkligheten och dess flykt. Tappade tron på kärleken just då. Tog medicin en tid senare och då smällde det rejält. Jag blev hypoman och förmodligen skulle jag bli det för att ta mig från den där äckliga ytliga världen där jag även hörde vad ett par av mina manliga chefer önskade göra med mig. Jag stod inte ut. Det är 22 år sedan och jag har skrivit av mig en del stories.

Det är mycket som vi människor ska gå igenom. Alla har vi våra fajter.

Jag tror att de flesta av oss gör misstag. Vi har chansen att göra om och göra rätt.

Du gör det rätt. Om du får blickar som inte känns bra så är det bara andras projektioner och rädslor. Från de som inte vågar. Från de som inte heller har det bra och som inte vågar säga att du gör rätt.

Du tänker på dig och på dina barn. Det är det största en mamma kan göra. Om du ägnar tid för dig själv, för att må bra så kommer du att få det jättefint.

Ge dig tid att landa mellan allt som sker nu så tror jag att du kan få tid att fundera hur du ska träffa en man längre fram som inte väljer dig, utan ge dig tid att ta reda på, vilken typ av man behöver du.

Det var det jag tänkte, nu valde jag fel, men jag förstod att jag behöver tänka på att välja en man och inte bli vald, eller ännu bättre att båda väljer varandra.

Kärleken är stor, men störst av allt är nog att vara en förälder.

Sov gott. ❤

När jag läser din text, så igenkännande. Visst är jag vingklippt av livet, kan känna igen så mycket hos dig i mig själv. Har läst lite av dina skrivna ord och vet vad du talar om. Jag sökte psykolog för att få svar på varför jag träffar dessa män, det har varit några stycken genom åren som haft en viss problematik. Men jag har varit stark och stolt som person och det pga av en autoimmun sjukdom som jag fick i unga år och som har handlat överlevnad pga av flera blodförgiftningar och etc. Valde tidigt och det tackar jag min ungdom att inte bli min sjukdom, så jag har fightas. Svaret som psykologen sa var nog att det var dessa män som träffade mig, och det är nog tyvärr så... fick barn sent i livet och har levt ensam med dom men med en god relation till barnens far. Har också sökt mig genom årens lopp till meditation och yoga men nu sista året har jag inte orkat, när jag ska vara mamma, chef och så fortfarande förälskad i min svårt sjuka man. Har fått höra att jag inte är medberoende eftersom jag har sagt stopp, men även det här kostat, ibland även med en stor osäkerhet. Jag har varit möjliggörare eftersom jag har älskat festen, det gjorde nog att sjukdomen exploderade. Tog mina barn och mig själv ur den sits fast det kostar med folks blickar och tankar, misslyckas hon igen. Jag älskar/hatar mannen men har ikväll fått vetskap att han skickat snusk sms med sitt ex, som jag också vet har varit extremt turbulent och att hon är dömd av hans anhöriga, men jag vet vad han går för numer så jag dömmer inte henne så hårt längre, och att han i veckan berättade att han väljer alkoholen. Det gör ju så ont, men imorgon ska vi ha det där jobbiga samtalet att jag tror inte på oss längre, man skadar inte den man älskar. Sen hur jag kommer tillbaka efter det, det vet jag inte nu. Vet bara att jag har en massa juridiska saker att ta hand om och att ta ställning till. Samt behålla sinnesnärvaro för mina barn, att vara mamma. ❤

Tack för att du skriver att du har utretts, då vet du säkert vad det innebär. Vissa symtom kan bero på diagnoser och vissa är vad de är. Alkohol förstärker mycket. Jag blev så förvånad över att få veta att det är ett mörkertal som missas i vården. Det är väldigt vanligt att människor med bipolära diagnoser missbrukar alkohol och/eller droger.

Ja, det krävs maniska eller hypomaniska perioder för att bli diagnoserad med bipolaritet, den finns dock i många nivåer. Jag tänkte att när han försvann en vecka så vet du kanske inte hur han mådde. Plötsliga beslut, att köra onykter, att vara arg skulle kunna vara tecken, men det behöver det förstås inte alls vara.

Att din man inte hade kontakt med sin pappa och att pappan senare dog pga missbruk måste sätta spår. Hoppas att han tar hand om det en dag. Jag har förstått att män verkligen behöver bekräftelse från sina fäder eller en annan manlig förebild.

Jag mår bra och är i god balans i min bipolaritet sedan flera år. Symtom och medicinfri sedan flera år efter många år med mediciner. Jag har gått på en hel del smällar, gjort väldigt tokiga saker, kraschat och rest mig igen. Jag slutade dricka alkohol för 11 år sedan och så har jag gjort många livsstilsförändringar under årens lopp. Jag umgås mest med mig själv, några få och riktigt bra vänner, har studerat distanskurser de senaste åren och någon enstaka kurs där jag träffat andra regelbundet. Jag är en oerhört social varelse, men blir extremt trött av sociala sammanhang då jag ger så mycket av mig själv. Därför behöver jag vistas i naturen som jag gör. Jag umgås helst med människor i skogen med inslag av tystnad och meditation. Under coronatider så har jag kunnat hjälpa vänner med stresshantering genom mindfulnessövningar i skogen. När jag är i den rollen så är det svårt att förstå att jag ens har varit så sjuk i bipolär sjukdom som jag var förr. Fast utan den sjukdomserfarenheten så tror jag inte att jag hade sökt mig till den livsstil jag lever idag. Jag lever som jag lär och jag lever i harmoni.

Jag träffar en del vårdgivare i privata sammanhang och alla vet min historia. En del av dem som arbetar med patienter som jag varit, säger att de skulle välja att leva på det sätt jag gör istället för att bara ta medicin, om de själva skulle bli sjuka. Tyvärr är landet Sverige inte där att de erbjuder alternativa behandlingar. Jag förstår idag att jag har haft tur som har kunnat prioritera min hälsa och konsumera träning och kurser inom yoga och mindfulness.

Tidigare så hade jag bara mitt sikte på att bli medicinfri och anledningen var att jag ville bli en mamma. Det blev jag inte. Jag valde en man som drack, fast jag förstod det inte då och det dröjde totalt 11 år innan jag blev fri från mitt medberoende.

Jag får träffa andras barn och är glad för det. Jag har upplevt det största i livet, att återhämta mig från denna sjukdom och lärt känna den så jag kan bromsa alla skov i tid. Jag har alltid tagit behovsmedicin, men det behövs väldigt sällan och om jag behöver så tar jag gärna medicin igen, för jag vill aldrig någonsin vara sjuk i ett bipolärt skov igen. Det är det värsta jag varit med om. Det är dessutom livsfarligt.

Jag har ett jäkla driv, men jag har också lärt mig att inte köra på, då jag föredrar ett balanserat och hållbart liv. Det kostar nämligen på och då menar jag inte bara i ekonomin, utan i energi och livslust.

Vingklippt säger du, det sa min psykolog till mig som jag gick till för att skaffa verktyg då jag var medberoende. Det är verkligen ett ord som säger mycket och hos mig skapade det sorg. Låt dina vingar växa ut igen! Skräddarsy dem för dig, låt dina vingar föra dig dit du vill. Det låter som du klarar av mycket. Lägg allt fokus på dig. Lätt för mig att säga, nu när jag fått distans för det medberoende jag själv levde i.

Jag är fri idag och har ett liv. Bara det att andas varje morgon och känna att jag kan forma min dag. Jag mediterar 10 min varje morgon och affirmerar min dag. Det kunde jag inte göra när jag levde med mitt ex.

Jag tycker att du är stark och modig. Fortsätt bära huvudet högt. "Gå ut och var glad igen". Lyssna gärna på Ulf Lundells låt och jag hoppas att du kan få kraft av den. Jag har fått det.

Det är inte lätt, men skriv din lista på hur du vill ha det, som du planerar arbetet som egen företagare. Vad du behöver, vad du vill och gör en sak i taget.

Ta hand om dig! Det är du värd! ❤

utretts för bipoläritet och adhd förra hösten, fick beskedet att jag inte har det, ev en lindrigare form av adhd och jag kunde gå vidare med utredningen om jag ville, men jag stoppade. Vet inte vad jag ska tro om min man, vad jag förstår så ska det även vara maniska perioder, men det har han inte. Och det här var enda gången han har fått det här utbrottet onykter. Ilskan har han oftast nykter, då den kan utlösas av om jag säger något negativt, så som att jag kritiserar. Tror han dras med en skörhet som gör att får dessa utbrott, bättre anfalla. Nu när jag inte bor kvar så hör jag ingenting, och jag tycker att om han vore bipolär så skulle det här trigga honom åt nåt håll. Men hans ilska är inte ok, den här inga gränser förutom att han misshandlar inte ( vet inte vad som skulle hända om jag satte emot, men det vill jag inte utmana) och den där långa promenaderna borde ha gjort att han lugnade ner sig men det eskalerade under 1 dygn. Han söker inte kickarna, de damkontakter han haft som jag vet om har nog varit riktad mot att göra mig illa, sparka uppåt. Jag tror att sjukdomen och uppväxt samt anlag har skapat den han är idag. Hans pappa söp ihjäl sig, och han hade ingen kontakt med honom efter 10 års ålder. Sen har jag mitt, rätt intensiv, driven, jobbar mycket som egen företagare och som han säger får honom att känna sig värdelös... svårt, men just nu känner jag sån ilska mot skiten, jag fick flytta med ungar och ska bära huvudet högt, fast jag är så vingklippt. Själv sitter han i huset som han absolut inte kan lösa ut mig ifrån och inte med ett ord, frågar hur det är? Hur har du det? Hittat styrkan igen, fått bukt med medicinering? Hur upplever du din bipoläritet, förhoppningsvis att du kan känna superhjälte kraften i den ❤ jag kände nog lite så, vet att jag levt mitt liv lite väl busigt och fick rannsaka det rejält under utredningen. Men samtidigt att mitt höga driv givit mig mycket, men även kostat i form av djupa dippar ibland.

Genom att hans drickande får konsekvenser och det får det ju om barnen inte vill vara hos honom om han dricker.

Prata med honom om det när han är nykter. Han kan ju få hjälp att sluta dricka om han behöver det.

(Har själv druckit för mycket).

Hoppas på det bästa för er!?

Hej, jag har läst en del av denna tråd igen och jag har en fundering. Jag var på en föreläsning en gång där en psykiater pratade om alkohol och bipolaritet. Det är vanligt att alkoholister som självmedicinerar har en outredd bipolär sjukdom. Mikael Persbrandt berättade i en podcast I AM i 2015 om hans utredning och hur han fick diagnosen. Jag har googlat och hittar den inte direkt, men de avsnitten borde finnas någonstans.
Jag läser "Han kommer till hotellet, har gått 2 mil på 2,5 timme, helt galen. Skriker att jag ska var glad att han inte slår mig på käften, väcker våra 4 vänner. jag försöker lugna och ger honom inte spriten som han kräver av mig. Sen tar han motorcykeln hem och kör hela vägen, tydligen hemma på 08 på morgonen. Han skriver att jag är inte välkommen hem, sen på söndagen far han på älgjakt och är borta hela veckan. Jag försöker allt, ringer, sms. Och så är man så himla ledsen!! Han kommer hem till slut som en trasa, jag finns där." i ditt första inlägg och jag tänker, kan han vara hypomanisk? Jag insjuknade i en bipolaritet pga antidepressiv medicin för 20 år sedan. Det var inte känt då, att antidepressiv kan göra människor hypomaniska och maniska (ifall det finns en bakomliggande bipolär sjukdom, som en inte behöver veta om och om det skulle vara så, så är det förstås väldigt svårt att veta).

Jag vet massor som lever med bipolära sjukdomar och inte inser det själva. Vänners män, kollegor, grannar osv.

Det är en diagnos som kan "gömmas" i alkoholmissbruk och jag tänker, att det kan vara värt att utforska vidare. Det är mycket du berättar som jag direkt kan relatera till från mitt eget liv och många andras (med bipolaritet) där tvära kast och irritation är vanliga symtom.

För mer info läs här:

https://www.bipolarguiden.se

Jag säger inte alls att det är så, jag vill bara rekommendera dig att utforska det lite mer. Det är väldigt vanligt att det missas i vården och det är enkelt att utreda. Då finns det bra hjälp att få.

Första festkvällen med umgänge med vårt "gäng" det är mina vänner sedan tidigare, jag och barnen blev bjudna. Det var trevligt, kul att få komma bort på middag. Gick när jag kände att gränsen var nådd, alkoholen gör ju att känslorna förstärks och det var skönt. Att ta en promenad hem och få gråta, gråta över oss och över mig, skammen att efter ett år som gifta bryta upp och flytta. Tänker försöka skriva ner allt som hänt idag, för att ha kvar när vacklandet kommer. Känns som risken att gå tillbaka är längre och längre bort. Han sov här i veckan, jag behövde närheten och en känsla av hopp. Vi pratade lite innan han for och han gav mig då beskedet att han tänker dricks snaps på midsommar och att han ska sluta med okynnes drickandet. Jag ställde frågan om det var slut på fyllkörningar, ilskan, försvinna flera dagar, ev sms med andra damer och fick till svar ja, sen för han. Så oerhört provocerande, var det så enkelt? Varför inte tidigare? Min mamma svarade med ett åh vad bra vad det inte det du ville? Dom förstår inte utan dom tom hjälper honom och har bjudit in honom i sitt hem, men vi resten av familjen åker inte dit pga av smittrisk. Mina barn känns glada och rätt nöjda.. men jag gruvar mig för det jobbiga, det juridiska, flytten, att han tänker bo kvar. Pratade med beroendecentrumet och fick det svar att det kommer knappast funka att hålla sin nykterhet i schack eftersom han är beroende, men jag vet inte hur det kommer att bli. Lever han ensam så är ju allt hans hemlighet, ingen kommer ju märka. Är mer och mer förvånad över att han skjutsa hem en gemensam vän till oss, en onsdag onykter, tänkte att nu får jag hjälp från någon fler. Men det hände inget, ställde frågan senare om han tyckte att något var konstigt, och fick till svar ja. Men han sa inget till min man, ifrågasatte inte fast han är en av få manliga bekanta jag berättat för. Vågar man inte, eller struntar man i det? Jag ville så gärna leva i familj, barnen var ju nöjda, jag skulle bygga upp ett hem, vi hade ju så roligt med alla upptåg, goda vänner, vinet myset och kärleken. Och över en natt var det borta, en fyllkörning dagen efter där hans äldste son 15år fick sätta sig bakom ratten och köra genom byn. Sen en sådan bakfylla så att han inte kunde skjutsa sina barn till tåget 1 maj för 2år sedan, då hade vi bott 3 veckor i nya huset. Sen började det, det där konstiga. Ja fy så hemskt, alla dessa dagar med ångest, oro, sorgen över att varför är han så konstig, älskar han mig inte längre, ångrar han sig till att sakta men säkert förstå att han är alkoholist. Behandlingen till slut som han efter 4 månader och flera återfall säger att nä, det är inte ett problem längre. Behövde sätta ord på tankarna som far runt runt ❤

Jag vet inte hur jag ska hantera att pappan till mina barn dricker.
Han har druckit för mycket under flera år men nu fått ett missbruk. Vi är separerade sedan 5 år tillbaka.
Han har vid flera tillfällen druckit när barnen varit hos honom så jag har fått åka och hämta dem.
Barnen är 12 och 15 år gamla och vill vara hos sin pappa, men inte när han dricker såklart. Han lovar dem att han ska söka hjälp och sluta dricka men det håller ett tag sedan dricker han igen. De har aldrig åkt dit när han varit påverkad utan det blir han framåt kvällen.
Det jag känner är att det inte är bra för barnen att ha det så här, att aldrig veta.
Jag har pratat med socialtjänsten men tycker inte att jag får något bra råd eller stöd.
Han har alltid skött sitt jobb så det är på helgerna han dricker. Han har eget företag och jobbar som konsult. Nu har han pga corona-krisen blivit av med sitt uppdrag och börjat dricka även på vardagar.

Jag vet inte vad jag ska göra.
Ska jag låta barnen åka dit?
Hur får jag honom att söka hjälp och förstå sitt missbruk?
Hur hjälper man en missbrukare?

När jag fyllde år i december så satt jag med sådan ångest, och skakade. Han var full och hade blockerat mig. Jag känner igen mig i det du skriver.

Ni är båda nya här med liknande frågeställning och du, halvgute57 har startat en tråd här på anhörigstödets forum. Jag börjar med att svara dig, halvgute57 som startat denna tråd. Kanske finns det något i svaret som kan bli hjälpsamt för dig också rödhake.

Du är oroad över din brors alkoholvanor och har pratat med hans sambo som bett dig om hjälp. Du vill förbereda ett samtal med honom. Du berättar också att er mor var alkoholberoende. Det låter tufft, både för dig och för din bror att ha haft det så. Vad fint av dig att du vill försöka påverka din bror att göra andra val när det kommer till alkoholen.

Du frågar lite hur du kan ha ett samtal och det är svårt att ge ett rakt svar på hur man ska ta upp detta. Vad är det du skulle vilja säga, och vad tror du din bror vill själv när det kommer till alkoholen? Många gånger vet de flesta innerst inne om att de kanske dricker för mycket. Att lyfta oron du känner och önskan om en förändring är ett sätt att försöka påverka honom åt ett annat håll, ta reda lite på vart han står och om han är redo att exempelvis söka hjälp för sitt drickande eller på egen hand minska ned/sluta som många också gör.

Att förbereda sig innan ett samtal genom att skriva upp eller prata med någon är många hjälpta av. Vet inte hur det är för dig men bara att du startat denna tråd och frågat här kanske gjort att du funderat en hel del och på så vis förberett dig.

Ett konkret tips är att använda sig av Jag-budskap (uttrycker sig i "jag-termer" istället för att säga "du ..." i inledningen). Det gäller såklart inte alla, kanske är det något som kan vara hjälpsamt för dig.
Här kommer ett liten idé om hur ett sådant kan låta: "jag har förstått att du dricker mer nu än tidigare, jag blir orolig att det ska bli som för vår mor och tänker på din hälsa. Jag skulle önska att du sökte hjälp för ditt drickande eller minskade ner. Vad tänker du själv om det? Det skulle betyda mycket för mig om du ville fundera på det, du behöver inte svara mig något nu, jag förstår om det känns svårt att prata om".

Nu fick du lite tips, det finns inga fel och rätt och du som känner din bror, vet hur ni brukar prata med varandra. Ta till dig av det som känns hjälpsamt för dig.

Om du skulle vilja prata med någon utöver att skriva och läsa här hos oss skulle du kunna ringa till Alkohollinjen, en nationell stödtelefon för den som dricker eller för den som är anhörig. 020-84 44 48 www.alkohollinjen.se.

Detta nummer är också något du skulle kunna ge din bror, om du vill ge honom tips på vart han kan få stöd. Det är ju såklart även möjligt att tipsa om vårt forum eller stöd här på alkoholhjälpen med om du vill ha något att ge som förslag utöver vanlig vård.

Hoppas något här blev hjälpsamt, än en gång välkommen till er båda!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Först tack för ditt fina svar! Jag har inte ens tänkt på att en kan tycka synd om sig själv, jag har tänkt att arbeta med sig själv är den enda vägen. Glad för att du skrev det, då blev det så tydligt att det går att välja den vägen, även om det inte är ett alternativ för mig.
Det är modigt att prova utan sömntabletter när en har tagit det en stund. Grattis till god sömn utan! Känner igen att någon föreslår att dricka vin och minns hur det var. Vad ska en säga, hur kommer en undan. Klokt svar till din vän!
Jag dricker inte sedan 11 år. Om det visar sig att jag har adhd så skulle det vara skönt på ett sätt, då kan jag få mer stöd inför studier som jag längtar efter att fortsätta. Annars spelar det inte så stor roll, jag ligger högt på skalan och förstår mycket mer idag än för ett år sedan. Har läst på och hört mina vänner berätta vad som är adhd. Annars har jag diagnosen bipolär typ 2 och har varit symtom- och medicinfri i 7 år nu. Jag hade en svår sjukdomskurva i många år och jag lärde mig efter varje skov, hur jag skulle bromsa och göra till nästa gång. Har nog nämnt det mycket förr. Det är bra att få diagnos för att förstå varför en betett sig på vissa sätt. Jag vill vara frisk och stabil, då har jag jobbat för att bli det. Det finns de som tycker att det är "roligt" att vara hög på sig själv, hypomanisk eller manisk, men det är livsfarligt, dyrt och inte alls roligt efteråt. Det tärde på mina relationer i det sociala livet, men samtidigt så städades de mindre bra relationerna bort naturligt. Jag har aldrig velat festa och jag trivs bättre med mig själv idag än någonsin. Lärdomar.
Otroligt, vad inspirerande med hängmattan ute vid sjön och under stjärnklar himmel. Tack! Det ska jag göra i sommar!
Kram till dig!

i denna besynnerliga tid vi har nu. Jag hanterar den tålmodigt. Jag har varit i det mörkaste mörkret. Därför är det på något sätt inte så skrämmande. Dessutom är mitt liv detsamma som det varit under många år. Bara med ännu mindre press på att umgås. För mig passar det väl.

Sånt lugn i min själ. Så vad gör jag nu. Visar sig att jag mår bäst när kraven är på minimum. Och så ser inte livet ut.

Nu ska jag ta dem första staplande stegen mot arbetslivet igen. Jag är så rädd. Men jag är inte fast i mitt inre kaos längre. Så får ha tillförsikt.

Relationen står stadig och den bygger broar mot nya vägar. Så lustigt för jag drömmer helt nya drömmar nu. Trodde aldrig det skulle bli så. Att nya mål skulle komma och ersätta dem gamla. Såsom Spinoza skrev till mig. Jag känner mig som 20 igen. Fast visare, med erfarenhet . Rätt häftigt.

Testat att vara utan sömntabletter i två nätter. Man blir galet hungrig och sugen på sött av dom så ville testa utan. Har gått bra och sovit gott utan. Igår kväll ringde en kompis och jag berättade att jag provat sova utan tabletter och att det har gått bra. Men va bra sa hon då kan du komma till mig på Valborg och äta, dricka vin och sova över. Har "skyllt" min avhållsamhet på tabletterna. Hon vet inte det där med vintant i höstas. Fick panik när hon sa vin. Man kan ju helt enkelt tacka ja till allt utom vin men litar tusan inte på mig själv riktigt där. Skyllde på Corona och sa att jag håller mig ifrån övernattningar. Föreslog att vi träffas nånstans halvvägs mellan oss och tar en långpromenad istället. Nu på morgonen drack jag kaffe och hade möte med mig själv. Tog ett aktivt beslut att även maj och juni månad skall vara alkoholfria. Inte tänkt så mycket på hur länge den alkoholfria perioden skall vara, det har bara rullat på. Eftersom jag fick panik och kände oro när min kompis sa vin ser jag det som ett tecken på att alkoholfritt ska och bör fortsätta. Känns skönt att ha bestämt detta.

Tack Nordäng67 ?

Det är precis som om man ska igenom alla årets händelser, årstider mm själv en gång. Starkt av dig att du har hållt dig på din väg även genom dom ledsna och svåra stunderna. Grattis i efterskott på födelsedagen! Kram från mig

I går var det ett år sedan han lämnade mig, ville bo isär ett tag. På min födelsedag. Dagen efter fick han ett val. Han ville inte/kunde inte sluta dricka.
Det har varit ett år som verkligen har gått upp och ner. Första tiden trodde jag inte jag skulle klara mig. Grät väldigt mycket. Kunde gå på stan och helt plötsligt kom det över mig, fick rusa hem med gråten i halsen.
Med tiden lättade det. Sjönk inte så djupt. Nu finns det så många gånger som jag är glad att jag är själv. Får göra som jag vill. Bestämmer själv över mitt liv. Ja med tiden har jag läkt.
Sedan har ju Coronaviruset kommit. Det är ju en kamp i sig. Men är försiktig och följer alla råd. Mer kan man inte göra. Men försöker hitta ljuspunkter.
Ja livet rullar på. Kampen fortsätter, om än inte lika jobbig.

Hej! Gick med pga oro för min bror. Vill också veta hur man konfronterar honom. Har du fått tips eller råd???

Jaha, ännu en bedrövlig helg passerad. Han bestämde att dricka fredag och lördag, av erfarenhet vet jag att detta inte brukar gå bra. Han dricker och blir förändrad nästan på en gång, verkar som att han nästan söker bråk. Blir lättirriterad och lättkränk, går inte att prata eller resonera med. Men jag måste ju eftersom huset måste bli klart. Jag kan inte bara dra. Hur gör jag för att hantera detta? Ja, jag försöker att inte bemöta hans elakheter, går iväg för jag orkar/vill inte höra hans kränkningar av mig! Så mycket skit jag får av att gå iväg, ibland slutar han dock. Mycket lättare att bli slagpåse när jag syns... Ibland kan jag tycka att det är skönt med dessa helger för då vet jag varför jag har bestämt mig för att gå. Svårare när vi har bra dagar. Skriver också dagbok för att jag ska komma ihåg hur djävligt det är om jag börjar tveka.

Jag har i alla fall gjort två bra saker för mig själv förra veckan. Jag har inte druckit läsk eller saft och inte ätit godis. Jag tänker att jag tar små steg för att må bättre. Jag tränar också på att få en bättre kommunikation med honom, det känns bättre för mig. Han märker inget men jag känner att det är av mindre betydelse. Jag gör detta för att jag ska må bra. Jag är inte glad om jag är sur, grining och irriterad. Jag försöker släppa den biten och kommunicera på ett konstruktivt sätt med att tala om vad jag vill och uppmuntra honom när jag ser bra saker hos honom. Känner också när jag gör dessa övningar och inte får något tillbaka - är det bara mitt ansvar att se till det positiva och lyfta honom? Har inte han något ansvar, känner att jag blir irriterad vilket gör det lättare att fokusera på mitt mål. Kunna lämna honom bakom mig.

Jag har min bästa vän i vått torrt som stöttar mig. Hon tycker att jag redan skulle lämnat honom, men det tar lite längre tid för mig. Men så himla skönt att ha någon som står bakom mig till 100%. Idag blev hon riktigt förbannad och då inser jag vilket sjuk liv jag lever. I helgen sa maken "Vi har inget liv", i syfte att vi har det så tråkigt eftersom jag inte vill dricka, "ha kul" och normalisera drickandet. Hon och detta forum får mig att gå vidare i min utveckling som redan börjat innan jag lämnar. Och också att se det sjuka som man lever i som på något sätt har blivit normaliserat och som jag faktiskt tillåter! Men nu är det snart stopp på dessa tokerier.

att nå botten kan vara ens räddning. Eller kanske måste man dit ner för att kunna pröva nya vägar. Jag tänker som du gör när det gäller allt man har varit med om, man har lärt sig mycket om sig själv. Eller rättare sagt man har valt att göra det, för det tror jag man väljer. Man kan också välja att vara som ett löv för vinden och vara martyr, tycka synd om sig själv. Men jag har valt att, precis som du, jobba med mig själv. Väldigt klokt av dig att inte störa ditt eget liv med tankar runt ditt ex nykterhet. Hur mycket tid har man inte lagt på såna tankar? Jag lade enormt mycket tid och känslor på det när vi var ihop. Men det ligger ju som vi nu vet utanför vår kontroll.
Jag har köpt mig en hängmatta, en vildmarksvariant. Jätteroligt, man hänger upp den där man tycker det är fint. Vi är några stycken som antagit utmaningen. Hittills har vi gett oss ut i urskogen och haft sjöutsikt varje gång. Underbart! Sist var det helt stjärnklart. Jag låg där och tittade upp på himlen, det var som en ostkupa med stjärnor som omslöt mig. Kände mig liten på ett skönt sätt och kände just då i den stunden att livet är toppen. Försöker samla på såna stunder nu. Så enkelt att genomföra och ger mig massor med energi.
Vad bra att du har fått till stånd en utredning när det gäller Adhd. Kanske jobbigt att få en diagnos? Men samtidigt öppnar sig ju möjlighet för hjälp och stöd.
Ta hand om dig! Och tack för ditt kloka inlägg. Kram

Att tappa greppet, jag tror att det kan vara en gåva att hamna där, om en stannar upp och tar tag i de viktiga delarna i livet, som du gör nu.

Jag utreds äntligen för adhd och ser hur svårt det kan vara när de vanliga rutinerna slås ut med det som sker i vårt samhälle. Hur min pms gjort sig påmind och hur rörig jag kan vara.

Jag ville lämna detta forum vid ett tillfälle och det är typsikt mig att tänka drastiskt. Mitt ex har hört av sig och vi fick ett fint samtal. Han har slutat dricka, sedan kanske 6 veckor och jag är glad för hans skull, men jag frågar inget om det. Jag vet inte om "sluta" innebär sluta som i en paus, ett slut för en viss tid, eller ett slut för alltid. Jag behöver inte veta det. Jag behöver inte ställa de frågorna längre. Det tror jag är friskt.

Jag vet bara att jag svarade i telefonenen då allting har förändrats i och med coronas framfart.

Han åkte ambulans igen och det blev en påminnelse.

Jag tänkte imorse, när jag borstade tänderna, att jag skulle skriva några rader om mina tankar som jag hade då. Jag tyckte att de var kloka. Jag insåg att det spelar ingen roll vilken motgång en människa drabbas av. Jag tänkte att tack vare att jag levde med en alkoholiserad man så var jag tvungen att upptäcka mindfulness och idag så hanterar jag situationer på ett sätt jag inte hade kunnat drömma om. Tack vare mitt ex så har jag massor av kunskap om att förhålla mig till hur livet är. Jag hade inte utbildat mig inom mindfulness om inte min värld var i sådant kaos som det var.

Att förlora greppet, eller nästan gå under kan vara en räddning.

Jag ska bara stilla mig nu. Sitta i meditationer och landa i nya rutiner och arbetsuppgifter. En sak är jag väldigt tacksam för och det är att det är oerhört viktigt att sortera runtomkring sig, både bland saker, uppgifter, jobb och människor.

Att ta hand om sig själv så mycket som det går och att se allt som behöver arbetas med som övningar och upptäcka saker och ting som det är. Det är ganska spännande och intressant. Tror att du kommer se mycket mer när du pratar med en terapeut om just detta.

När jag går till skogen och ser vitsipporna idag så tänker jag också på att du vilar ögonen på dem.

Ibland tar jag med mig en termos med kaffe eller en frukt till mina skogsbad. När det blir varmare ska jag ta med mig mitt skissblock och teckna något som jag vilar ögonen på, sittandes på backen och luta min rygg mot ett träd inne i skogen bland mossa och blåbärsris.

"En utomhus natt i månaden" Så inspirerande. Vad innebär det för dig. Sover du i tält i skogen eller ligger du bekvämt i en hängmatta i din trädgård under ett varmt duntäcke? Svara om du vill. Oavsett så inspirerar det.

Ta hand om dig!