Senaste kommentarerna i forumet

Min man dricker ofta och gärna vin. Han arbetar i en bransch där dryck förtärs. Jag känner att drickandet eskalerar sakta. Det blir allt oftare och mer. Vardagar och helger blir de samma. Försökt ta upp min oro och att han däckar ibland men bemöts av förakt, anklagelser och påhopp. Hur vet man säkert att någon har problem in hen inte behöver ta sig en återställare eller dricker på dygnets alla timmar?

Jag känner igen just det att jag i början med min man också drack ganska mycket. Jag fick också nog och ville inte dricka som han. Han fortsatte och drack ännu mer. 20 år fick vi ihop, sedan ställde jag ett ultimatum. Bli nykter och att vi skulle gå i terapi för att få ihop vårt äktenskap igen. Men han svarade med, jag vill kunna ta en pizza och en öl. Han ville inte sluta. Så på söndag är det 1 år sedan vi gick isär. Det gick inte att leva med någon som drack sig stupfull varje helg och var sur och arg på veckorna. Det blev inget kvar.
Tycker det är bra att du är bestämd och ställer krav, men att sluta dricka kommer han inte göra förrän han själv vill. Jag kunde inte påverka min man, numera ex, och du kommer inte heller kunna göra det. Ta hand om dig själv och gör saker du tycker om. Det är det enda man kan påverka, sig själv.

Det gör ju så ont den där besvikelsen, som att separera flera gånger i månaden. Min psykolog sa att min man byggde luftslott med mig, för han visste ju innerst inne att han var sjuk. Men nu bygger jag luftslott, drömmer om tillfrisknandet som kanske aldrig kommer men som man önskar så. Hur har du det, har du någon att prata med? Jag pratar mycket med flera, det är så skönt att vara öppen. För det är ju inte vi som är sjuka. Hoppas helgen blir någorlunda, att du kan stänga av lite ( men det brukar vara omöjligt) ❤

Hejsan!
Skapade ett konto här för ca 2 veckor sedan. Jag har sedan jag var 17 år (är idag snart 25) levt ihop med min sambo som är alkoholist. Jag har också druckit mycket, väldigt mycket. För 2 veckor sedan så bröt jag ihop totalt och tog för första gången upp med min sambo att vi MÅSTE göra en förändring och att jag inte vill leva såhär. Jag har nu vart nykter i 2 veckor. Det har gått förvånansvärt bra och jag har mått bättre än på så länge. Har inte haft en tanke på att dricka, snarare så att jag aldrig mer vill se skiten igen! Det får mig att känna mig så himla korkad, liksom "var det såhär lätt att sluta?". Det får mig att fundera om jag snarare haft ett medberoende till min sambo och liksom anpassat mig till hans drickande? Har det bara vart en idiotisk vana? Så himla himla dumt och korkat.
Idag så märkte jag på honom att han druckit. Jag hittade även en öl i kylen... Jag blev så himla arg!!! Håller på att koka över! Känns som att allt är upp till mig när det gäller framtid och förändring. Jag fick oss att sluta med cannabis, jag har börjat plugga upp mina betyg för att kunna läsa på universitet, jag vill ha barn, hus, familj och allt detdär. Men det känns som att jag kämpar ensam. Inser att om inte jag hade tagit tag i detta så hade han aldrig velat förändra något. Jag funderar om jag bara slösar bort mina år med honom... Han är snäll och bryr sig otroligt mycket om mig. Aldrig våldsam eller så... Mer att han dricker för nån form av självmedicinering mot ångest.
Idag så krävde jag att vi skulle dela upp ekonomin, jag vägrar att en enda krona ska få gå till sprit. Jag berättade för honom hur arg och besviken jag är och jag gjorde klart för honom att han åker ut ur min lägenhet och att det är slut om han dricker igen. Han säger att han är ledsen och att han förstår att han måste förändra sig men jag vill ju att han ska förändra sig för sin egen skull! Inte bara för min... Bad honom även att åka här ifrån för ikväll, jag blir bara arg av att se på honom just nu känner jag.
Puh! Nu har jag skrivit av mig. Men vad tycker ni att jag ska göra i denhär situationen? Är jag orimlig och okänslig? Bör jag lämna honom? Känner mig bara så himla less....

Ensamhet! Det är min känsla som dyker upp. Vi har haft några bra dagar tyvärr så går det alltid över? Vi har upptäckt att dottern och kompisar druckit. Vad gör han 2 dagar senare, åker till bolaget och ska dricka idag och imorgon. Ingen hänsyn. Då blir det lätt igen att fortsätta på min väg. Göra klart huset, sen ha ”samtalet” och därefter gå skilda vägar. Han bryr sig inte om mig, frågar hur jag upplever och vad jag vill. Han säger att jag tramsar och han ska dricka! Han vill normalisera drickandet, som det var förut. Jag försöker förklara men inser att det inte går. Fastän jag vet är det så svårt att acceptera. Nej, in på banan igen. Jobba framåt med fokus på hur jag mår.

Det har gått några dagar sedan du skrev och jag hoppas att du orkar stå fast. Jag vet själv vad det du skriver om innebär. Jag förstår dig verkligen. Jag vill bara ge en kort uppmuntran till dig att fortsätta med det som du bestämt dig för. Det kan dock ta längre tid än du trott, men ge inte upp. Det är möjligt att ta sig ur allt det sjuka man har varit i och att få ett nytt liv i trygghet.

Sen med mina barn, jag och barnen har en otroligt tajt relation, det är till mig de kommer när de är ledsna eller något hänt. Jag har svårt att tänka att de skulle må bra utan mig en hel vecka. Och min äldsta är i en jobbig och känslig period (9) hon börjar bli stor och mkt känslor, igår höll hon på att gråta ihjäl sig för att läraren skulle sluta, hur skulle hon då ta en skilsmässa?

Jag känner väl redan nu att jag inte tycker speciellt synd om honom och inte heller är beredd att hjälpa, släta över eller underlätta längre. Jag har jobbat många år på socialtjänsten (ironiskt nog...) och vet och har sett att det inte hjälper någon. På grund av det vet jag också hur otroligt svårt det är att hindra umgänge med en annan vårdnadshavare, även om den personen dricker. Och min sambo dricker inte ens i närheten av att jag skulle ha chans till ensam vårdnad.
I alla fall igår tog jag en vända i huset, jag har länge misstänkt att han haft en hemlig gömma på altanen, eftersom jag på kvällarna hört honom gå ut genom den dörren, han går ut för att kissa har han sagt då, för det är så mysigt att kissa ute (?). Nu hittade jag öl papper längst ner i dynlådan så min misstanke stämde. Likadant att jag hittade fyra tomma burkar i ett badrumsskåp brevid hans sovrum, förklaringen var ”de är gammal” och jag brukar ta en öl när jag duschar. För mig är det här ett helt SJUKT beteende, och tydliga tecken på att han missbrukar. Han skyller på allt annat. Jag förstår också att mitt beteende att gå runt och försöka ”sätta dit” honom inte heller är friskt och så vill jag inte fortsätta! Men det känns ju som moment 22, jag vill inte kontrollera honom samtidigt vet jag att han kommer göra allt för att lura mig så jag måste liksom det för att inte blir lurad. Eller så är det bara inse att lurad blir jag.... Summa summarum av detta svammel så tycker jag det är svårt att sätta en gräns, att NU är det nog, nu lämnar jag dig. Steg ett som vi håller på med är ju att jag ska köpa huset av honom, det kommer också trygga mig när det blir klart, att veta att jag och barnen kan bo kvar.

Hej,

Ja, det var synd! Vi får fortsätta här.
Det svåraste i en sådan situation är ju barnen. De är de enda man tänker på. Och precis som du skriver, hur ska det gå om ni skiljer er och han ska ha barnen varannan vecka?! Jag har inget bra svar på den frågan. Jag vet bara att jag inte hade låtit mina barn vara hos sin pappa varannan vecka den första tiden, om jag fått göra om det. Han drack sina barnfria veckor - det vet jag. När jag lämnade barnen såg jag tydliga spår. Men, när han hade barnen höll han sig nykter. Dock var det vidrigt att lämna dem där. Jag tror aldrig jag mått så jäkla kasst i mitt liv. Jag hade kontakt med deras pappa flera gånger varje dag/kväll för att försäkra mig om att han var nykter när de var där. Hela mitt liv gick ut på att kontrollera honom. Om jag hade gjort om det i dag hade jag inte lämnat barnen hos honom, inte en chans. Det slutade med att han, till slut, efter ett år eller så körde berusad med dem när han skulle lämna dem på förskolan, 3 timmar för sent. Därefter körde jag honom till psykakuten och han hamnade på Beroendecentrum några dagar - en hemsk vistelse som han pratar om än i dag. Där låg han, "normal" med prostituerade, tunga missbrukare och kriminella (som han beskriver det). Hur som helst - jag kan berätta hur mycket som helst men summa summarum är att jag önskar att jag varit hårdare från början och inte tyckt synd om honom, daltat med honom och försökt hjälpa honom. Denna typ av personer blir hjälpta först när de själv har erkänt sitt missbruk och VILL ha hjälp. Så länge någon (som jag!) möjliggör och städar upp efter dem finns det ingen anledning att sluta.
Slösa inte ditt liv och låt inte barnen växa upp med en missbrukande pappa i hemmet. Jag VET att det är fruktansvärt svårt men jag vill inte se fler kvinnor (och män som drabbas!) lägga sitt eget liv på vänt för att utkämpa någon annans kamp som ändå inte går att vinna. <3

Jaha vad synd, jag hann inte mejla?

Ah, såklart - sorry! Trodde inte att det spelade någon roll eftersom det var min egen adress jag gav ut.
Så man kan inte komma i kontakt med andra annat än via forumet?

Jag vill stötta dig utifrån min egen långa smärtsamma väg att bli fri från en alkoholist. Det är nu drygt 3 år sedan som jag blev tvungen att fly från mitt hem mitt i natten!!! Jag hade väntat alldeles för länge!!! Jag var helt nedbruten men jag hade återfått lite tro på min egen förmåga genom många samtal med en fantastisk diakon i Evangeliska Frikyrkan och en anhöriggrupp i kommunen där jag träffade helt underbara kvinnor och vi stöttade varandra.
Det är mycket viktigt att söka stöd och kunskap om vad detta handlar om.
Om inte alkoholisten verkligen PÅ ALLVAR själv söker hjälp och gör ALLT för att ändra på sig, så är mitt råd att lämna medan du kan, medan du har fysisk kraft kvar. Det blir annars en total utmattning av åratal med en sådan person. "Du försvinner."
Jag känner igen mig själv alltför väl i ditt resonemang. Bry dig INTE om vad folk ska säga!!! Det är DITT LIV!!! Låt det inte gå så långt som jag gjorde.
Var väldigt bestämd och vik dig inte för något. Men var VÄL FÖRBEREDD.
Tänk noga i detalj igenom vilka saker du ska ta med dig i flytten. Planera. Skriv ned exakt vilka saker du ska ha med dig och var de finns, du kommer behöva det! Andra kanske ska hjälpa dig att packa. (Så var det för mig)
Skaffa lådor och kartonger i god tid. Tala om för några närstående du verkligen litar på vad du ska göra.
BE OM HJÄLP!! Invänta rätt tillfälle. ( För mig var det när han oväntat åkte bort en helg för ca 3 år sedan. Jag vågade inte göra det när han var hemma.)
Rädda ditt eget liv!!!
Du kan inte rädda hans liv. Det kan han bara göra själv.
Min före detta man fortsatte som han börjat efter att jag lämnat, med MYCKET svåra konsekvenser! ! !
Häromdagen dog han, fick jag veta. Han hade kört på tills levern och hela kroppen var slut. Det är mycket skrämmande och omskakande, men jag är mellan tårarna idag ändå glad att jag lyssnade på dem som sa åt mig att fly. Jag vågar inte tänka på hur det hade varit med mig idag om jag inte tagit det svåra beslutet för ca 3 år sedan.
Ta väl hand om Dig!! Du är dyrbar. KRAM

Jag redigerade bort din e-postadress från ditt senaste inlägg i den här tråden. Vi värnar om anonymiteten här på forumet och därför vill vi undvika att personuppgifter ligger synligt. Inte så lätt att veta som ny användare, så jag tänkte bara informera om det. Du är varmt välkommen till forumet, och tack för att du bidrar med viktiga erfarenheter och kloka reflektioner.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Låter inte allas kul. Väldigt sorgligt att se sin far på det viset.
Jag vet inte om en "intervention" skulle fungera?

Förskolan MÅSTE göra en orosanmälan vid fall som dessa. Det är otroligt viktigt att detta görs. Handlar inte om din sambo här, utan om barnen. Det är viktigt att det sparas och samlas dokumentation på missbruket, vilket kan komma att betyda mycket i framtiden OM han till exempel skulle gå ner sig helt och du flyttar isär, men han insisterar på vårdnad trots att han är helt väck. Att det då finns tidigare anmälningar kan vara a och o för att skydda dina barn. Din lojalitet ska vara hos barnen - inte med mannen eller dig själv!

Ja, du kommer att se tillbaka på denna tiden och inte riktigt förstå att du övervägde att stanna.
Det finns ett betydligt finare liv att leva, vännen <3

Tack uppskattar din kommentar, det blir väl nog att flytta bort, fast det är så svårt att fatta. Tack <3

Vad modigt att du berättar. Jag tänker att du behöver någon att prata med, socialtjänsten i din kommun kan erbjuda anhörigstöd, det är gratis och du blir inte registrerad. Har du kanske också någon vän som du litar på och kan anförtro dig åt? Som ett första steg kan det bara vara skönt att få hjälp att bena ut tankarna och prioritera vad som är viktigast. Det låter tyvärr inte som att du kan räkna med någon förändring från din partner i första taget så det absolut viktigaste är att säkerställa att barnen har det tryggt när han är ensam med dem.

Hej du kan skydda barnen. Lämna din gubbe. Min mamma lämnade sin man när vi var små trots att hon jobbade som städerska och knappt hade pengar. Ni kanske inte kan bo kvar i huset om ni har ett, men är ett tryggt liv inte mer värt än saker och fint boende?

Vad skönt Malmmia, med lite näring. Gör så mycket för att orka. Jag känner idag och även då jag lämnade mannen kvar hemma efter det känslomässiga mötet, att jag har tagit rätt beslut. Det kommer över mig sån ilska över allt skit som har hänt så jag tror aldrig det kommer gå över. Fick ett sms av min syster där hon berättade att han stannat till och pratat med syrrans karl om väder och vind. För en vecka sedan skrek mannen att han skulle aldrig prata med svågern nå mer och att han var en idiot... han hade sett så ledsen ut, så jag sa till syrran att det kan han fortsätta med så är det nog något fruntimmer som han kan lyckas få på kroken som tycker synd om honom ?

Det låter inte som att det finns så mycket du kan göra. Du skriver själv att han inte vill bli hjälpt.
Men, om det bor småsyskon hemma tycker jag att du ska skicka in en (anonym?) orosanmälan. Inget barn eller ungdom ska behöva leva med en alkoholist. Det är inte din uppgift att få honom nykter - du kommer slita ut dig långt innan han kommer dit och du har din egen familj att tänka på. Förstår att det smärtar oerhört för du älskar ju honom. Börja gå på Alanon och fokusera på dig och hur DU kan må så bra som möjligt i denna situation - det är det enda du kan påverka. Stor kram

Ditt liv är upp och ner och denne man är en stor anledning till det. Om han någonsin tillfrisknar kommer du hunnit att bli ett vrak. Han respekterar inte dig, han lyssnar inte på dig, han struntar i vad du tycker, han är troligtvis otrogen, han kontaktar andra kvinnor när han är full, han ljuger, han tar inte ansvar som förälder....need I go on.
Jag VET att det är svårt men det finns INGET en man kan göra för att väga upp dessa saker. Han kan vara Mr Perfect för övrigt men det hjälper inte. Jag råder dig till att lägga benen på ryggen och flytta hem till dina föräldrar, vänner eller liknande. Du har troligtvis redan hunnit bli så avtrubbad att du inte förstår vilken sjuk sits du är i. Och DET är den farliga delen - när hans beteende normaliseras. Och för guds skull - bli inte gravid med honom, snälla. Det förändrar ingen alkoholist till det bättre -låt dig inte luras.
Nä, snälla fina du - gör upp en plan och lämna honom, Skit i vad alla tycker. De lever inte ditt liv och har ingen rätt att tycka. Du ska omge dig med människor som är 100% på din sida och månar om dig och ditt mående. Alla andra kan du ignorera.
Lycka till <3

Det är lätt att förväxla kärlek och förvirring. Själv kände jag att för varje gång han svek mig så gnagdes det av en smula från kärleken och respekten till honom. Tillslut hade jag inget kvar. Jag ÖNSKADE att det skulle vara annorlunda men även i fall man på något magiskt sätt kunde garantera att han var forever nykter hade jag inte kunnat fortsätta. Allt var bränt och förstört. Kände i bland som att han hade en otrohetsaffär och att jag ständigt blev sviken och bortvald.
Nu vet inte jag har gamla dina barn är men kan tänka att det är spridda åldrar och att du har ngn som kanske är tonåring...de behöver inte detta i sitt liv, INGA barn ska behöva genomgå detta.
Vår plikt som mammor är att skydda våra barn och se till så att de är trygga. Jag vill, när barnen är vuxna, kunna stå rakryggad och veta att jag gjorde ALLT för att barnen skulle ha det så bra som möjligt trots en alkoholiserad pappa. Säger inte att det ska vara allas mål men för mig är det viktigt. Min mardröm är att något av mina barn kommer att hamna i samma skit och jag ska se till att göra ALLT jag kan för att deras pappas problematik inte behöver komma att bli deras öde. Jag vill vara deras trygga hamn där de alltid kan söka skydd, trygghet, värme och kloka ord. I bland har jag knappt något kvar av något av det men jag är baskemig skyldig att ta mig samman och finnas där.
Det hade enkelt att fortsätta leva med deras pappa men jag inser nu i efterhand att det var mitt livs smartaste beslut att lämna honom. Det var kanske den jobbigaste och tuffaste vägen att gå men jag vann mitt liv och har sedan dess vuxit och utvecklats så mycket.

Jag tycker personligen att han har fått sina chanser och att du ska söka tack å hej, ta barnen och säga att ni får prata när han har sitt shit together. Det räcker nu. MEN; jag vet att det mer lättare sagt än gjort. Vill bara säga att det GÅR och är en möjlighet.

Kram

Hej,

Ja, detta slår till hos vem som helst, även oss "normala". Jag kopplade inte att min fd hade problem för jag har växt upp långt från alkoholism och annat missbruk, Han berättade det själv när jag kom på honom vara full när han nattade barnen på en semester i Thailand. Barnen var då 7 månader resp 2 år. Då berättade han för mig och plötsligt föll alla bitar på plats...alla nätter han inte vaknade trots att 2 barn skrek - varför han tyckte jag skulle köra bilen på helgerna, att han alltid somnade i soffan på kvällarna, varför han alltid åt Fisherman´s Friend-tabletter etc. Det var mitt livs chock. Vi hann gå många turer innan vi särade på oss ca 3,5 år senare. Inte förrän jag lämnade honom peakade hans missbruk och han halkade långt ner. Usch - det är tufft att tänka tillbaka.
Jag är så nöjd med mitt beslut att lämna - trots att det varit jobbigt, Jag är nu nygift, har en "god relation" med mitt ex, har barn som verkar må bra (förutom just NU när deras pappa tog återfall i går).
Jag kan dock relatera till att andra inte märker att han är full. När jag val visste om allt så kunde jag se om han så bara hade druckit en öl/drink. Det ingen annan såg noterade jag i små miner, sättet han uttalade ord, rörde sig etc. Folk tyckte jag överdrev och var "bitchig" när jag bad honom sluta dricka på tillställningar etc.

Hrmmmm, strategi...svårt. Jag tycker främst att du ska prata med någon som du litar på och som är 100% på din sida. Jag började, alldeles för sent dock, gå till Alanon - en systerorganisation till AA men för anhöriga. Där fick jag fint stöd och fick prata ut. Jag grät så jag inte kunde prata första gången. Där fick jag tillbaka mitt egenvärde - att JAG räknas. Men det var flera år efter allt kom upp till ytan.
Jag vill inte att du ska bli så medberoende som jag länge var, Det gagnar ingen. Jag har spillt så mycket energi och tid som jag aldrig får igen.
Om du vill skriva privat kan du maila till. [personuppgifter redigerat av admi]

/Sandra

Hej. Hur har det gått med allt? Jag lider med dig och känner igen mig från tidigare relationer jag haft när jag var yngre. Jag har kämpat mycket med dåliga relationer som präglats av ångest, besatthet och svårt att sätta gränser. Jag vet inte om det här är en enstaka person som det blivit så för med dig eller om du ofta hamnar i destruktiva relationer och har svårt att fokusera på dig själv och annat än killen som inte är bra för dig. Här är i så fall ett lyssnartips. Det är en podd som tar upp medberoende och detta avsnitt handlar om att vara kärleksbesatt. Som sagt jag vet inte om det är så för dig men jag fick en känsla av att du kanske kan ha hjälp av att lyssna på detta avsnitt. Hoppas allt löser sig!

https://podtail.se/podcast/medberoendepodden/kar-i-karleken-med-agnes-n…