Senaste kommentarerna i forumet

@En orolig fru
Det är ett risktagande att åka på semester med en missbrukare - har själv upplevt det.
Tänker att du nu har två alternativ - boka hemresa o bara åk alternativt ta in på ett annat hotell.

Hej och välkommen hit! Förstår att det måste kännas jättejobbigt😔 Det måste vara en stor besvikelse.
Det är ju helt klart ett skadligt bruk av alkohol och förstör för er semester tillsammans.
Hur är hans alkoholkonsumtion när ni är hemma?

Nu är det här kanske svårare att göra när man är på semester och inte hemma. Men jag har blivit rekommenderad att gå iväg så mycket som möjligt och göra något annat, så fort det börjar drickas. Försöker vara så neutral som möjligt, hålla känslorna nere.
Andas!
Finns det en spaavdelning där ni är? Eller andra saker du skulle vilja göra som finns till hands? Försök att komma på något du kan göra för att ta hand om dig själv. Kanske ta en liten promenad. Gå till stranden och bada. Kanske åker du på en egen utflykt? Men informera honom innan så det inte blir något kaos.

När han inte dricker passar jag på att göra någonting tillsammans, på en nivå som jag känner att jag mäktar med. Ibland kan det vara bra att göra saker där man inte pratar så mycket, om man känner sig arg.

Det här sänder tydliga signaler till honom att du inte uppskattar att umgås med honom när han dricker, men fortfarande tycker om honom när han inte gör det.
Plus att du slipper att vara där när han dricker och eventuellt är jobbig eller tråkig att vara med, och kan göra något som är bra för dig istället.

Du vill ju försöka njuta av din resa, trots galenskapen han håller på med.
Jag vet att det är svårt😕
Lever själv med detta vansinne och håller på att bli tokig så smått.

Berätta hur det går! 😊

Har väntat i 450 dagar för en resa till Thailand i 3 veckor. Vad händer då tror ni, jo min partner tycker att det är helt okej att dricka sig full varje kväll- med motivationen det är ju semester
Hur förhåller man sig till detta?

@esterest Kanske är en sorg över hur allt har varit också, nu när en förändring är på gång.

Att han har sökt behandling nu behöver ju inte betyda att det var så "lätt" som att det behövde komma till det ultimatumet. Han har förmodligen kommit fram till den punkten han är nu genom just en lång process av försök, som du faktiskt haft is i magen och låtit honom göra på egen hand.

Jag har upplevt flera gånger att det går oväntat bra framåt, för att sambon anpassade sig efter mig och sa det jag ville höra för att inte förlora mig, insåg jag i efterhand.
Jag tänkte då "Aha, krävdes det bara att jag skulle säga det" men insåg sen att nej, så enkelt var det inte.

I vilket fall är nog bra att minnas att det fortfarande är en vindlande process, även om man tagit det första steget till att söka hjälp😊

Jag är iallafall glad för er skull, och tycker du gör ett otroligt jobb i att stötta din man! ❤️

Okej! Det låter ju smart. Ska kika på den😊

Själv är jag ganska beroende av den här sidan😆 Känner att jag inte har någonstans att dela mina känslor just nu (anhörigstödet är fortfarande sjuk, har gått tre veckor). Folk kanske är trötta på mig vid det här laget 🫣
Men tycker att det hjälper att sätta ord på vad som händer.

@Självomhändertagande, tack för att du delar med dig. Det ger energikickar att ta del av dina erfarenheter och kloka slutsatser om konsten i att leva så fullt ut vi kan. Kram till dig🤗

@Vårbarn
Nej, det ska inte vara sådär.
Känner med dig o känner igen mig. Hur hamnar vi i detta, hur långt får det gå? Där har jag inget enkelt svar, men vet hur dagarna rullar på, tiden går o det blir allt svårare att svara på. Det som känns fel blir mer o mer normalt o svårare att sätta fingret på.
Det viktiga att inte tappa är din upplevelse av att inte du mår bra med en onykter man o att det är en fullt normal känsla o reaktion på det onormala.
Skickar en styrkekram!

❤️❤️❤️

@november25 Less är en app som räknar enheter. Lite enklare att använda än kalendern här i forumet.

@Åsa M tack! Peppen behövs just nu, lätt att känna sig otillräcklig just nu 🌸

@november25 det är lite blandat inom mig faktiskt. Lite overkligt att det hände? Lite overkligt att han bara allvarligt höll med mig. Lite overkligt att han smsade idag att han fått sitt inskrivningsbesök inbokat?

Jag borde vara lättad att han lyssnade men känner mig konstigt nog mest att jag är ledsen inombords. Över att det skulle gå så här långt.

@Syrra det är verkligen inte lätt det du går igenom, vi på Alkoholhjälpen har pratat med många föräldrar till vuxna barn som befinner sig i liknande situationer. Det finns inga självklara svar, men många är hjälpta av att få prata och sortera tankarna och försöka hitta ett fokus på det som känns mest framkomligt. Om du vill får du gärna ringa oss på 020-84 44 48, där du är anonym och får prata med en erfaren rådgivare. Oavsett får du gärna skriva mer här i tråden och berätta om hur det går och vad du tänker.

Alla ❤️ blir rörd i hjärtat!
Jag vill lämna inte för att mista er utan för att det livet måste vara över nu.

Det är fantastiskt att kunna må så här bra, när det faktiskt är bara 6 månader sedan jag stog på livsstegen i kyrkan och sa att enda sättet jag blir fri är att han eller jag dör!

Ta hand om er, njut, älska, ät god mat, krama varandra ❤️

Loggade just in här och blev så glad att läsa ett inlägg om en människa som fått ett nytt liv.
Även jag fick ett nytt liv när mitt ex äntligen flyttade. Och det slog mig just nu, att årsdagen som var i januari gick mig helt förbi. Förr noterade jag att det var i januari som han åkte med bussen och hur jag kände lättnad. Jag har skrivit och berättat om scenen ett par gånger.
Idag 8 år senare har jag ett bra liv igen. När jag levde med honom levde han på mig. Jag var helt sluta och orkade inte arbeta.
Jag har tagit mig tillbaka till arbetslivet efter en del år utanför. Jag har observerat och ser andra som är medberoende. Jag observerar osunda arbetsrelationer där chefer inte kommunicerar.
Jag är en problemlösare, men jag har slutat att pröva problemlösa andras konflikter.
Däremot så lyssnar jag.
När någon vill berätta.
Och det stannar hos mig.
Jag har tack vare min tidigare relation lärt mig att släppa taget.
Och gå vidare.
Och jag har lärt mig att jag ibland triggas av något och så agerar jag för att jag har ADHD och inte hunnit träna som är min medicin.
Kanske sovit dåligt.
Då kommer grodorna ur munnen.
Men jag accepterar att jag är så.
Och så är jag snäll med mig själv.
Och jag ger mig själv en stor portion medkänsla.
Min ryggsäck kommer alltid att vara där.
Och den gör mig till en mer observerande människa.
Min mindfulnessutbildning hjälper mig att stanna upp i stunden och tänka.
Att inte ta besluten "jag ska aldrig, jag ska alltid osv"
Livet förändras.
Humöret förändras.
Lusten förändras.
Dagsformen är en färskvara.
Sömn spelar roll.
Kost spelar roll.
Träning spelar roll.
Det sociala spelar roll.
Allt spelar roll.
Jag stängde dörrar förr.
Till andra människor.
För att jag kunde vara fyrkantig.
Jag har övat på att runda mina hörn länge.
Och det ger lite resultat.
Jag förstår att jag är fyrkantig.
Och det är det som är min ADHD.
Men jag väljer att se humorn i det.
I möten med andra människor.
För vi alla har väl något.
Man blir bara utredd om man inte funkar.
Jag får nog tacka mitt ex för att jag inte funkade när han flyttade.
Det blev så tydligt med min ADHD då jag inte hade ett "projekt" att ta hand om.
Ett projekt att få honom nykter.
Vilken resa.
Att ens fatta att det var så det var.
Hur jag fastnade.
Och hur åren gick.
Och hur det är.
Att jag aldrig blev en mor.
Till ett barn.
Är i förklimakteriet.
Så nu är det kört.
Men det finns en hel del barn.
I min omgivning.
Så nu kan jag ge dem mer av min kärlek.
Då vi slutat försöka.
Bli gravida.
Och jag accepterade.
Att det är så det är.
Livet går vidare.
Jag får uppleva kärleken.
Med en sund man.
Varje dag.
Och han får uppleva.
En sund kvinna.
Varje dag.
Nu visste jag att han fanns.
Långt innan jag träffade mitt ex.
Jag vågade bara inte tro.
Att han var nyfiken på mig.
Det är inte lätt att våga.
Gå vidare.
Med en annan relation.
Efter ett svårt medberoende.
Men det går.
För den som vill.
Man måste bara våga.
Vara modig,
Efter att man har.
Arbetat med sig själv.
Ta hand om dig!
Allt går bra.
Till sist.
Om du bestämmer dig för dig.
Och plockar fram din "rambo".
Eller vem du plockar fram.
Och låtsas att du är.
Stålkvinnan.
Eller stålmannen.
Lev nu!
Lev ditt liv!
Lev det livet som du vill!
Ta det första steget idag.
Genom att göra en plan.
Då når du ditt mål.
Till sist.
Och glöm inte.
Att andas.
Det kanske är viktigast av allt.
Andas.
Med magen.
Djupa andetag.
Det får din kropp att slappna av.
Och när du slappnar av.
Kommer du ifrån kris och stress.
I stressen går det inte bra.
Att göra förändring.
Man behöver känna sig trygg.
Och få perspektiv.
Och andrum.
Då.
Kan drömmar drömmas.
Och förändring börja ske.
Sakta sakta.
En sak i taget.
Andas.
Dröm.
Gör det som du vill.
Gör det bara.
Gå vidare.
Släpp taget.
Acceptera.
Och njut.
Av vårens förändring.
Naturen vaknar.
Kanske även du.
Stanna upp och se på knopparna.
Se våren.
Och tänk att du är blomman.
Hur vill du blomma i vår?

@Kärringen
Åh, vad fint att läsa! Jag tittar in här ibland. Jag är så tacksam för att jag har fått så mycket stöd och värme här. Jag är en människa som organiserar grupper på olika sätt. Och det är så ofta som jag leker med tanken att träffas irl med de som jag skrivit med. Men ett anonymt forum ska vara anonymt och att arrangera träffar med oss som lämnat och tagit oss vidare. Det är en fin tanke. Men svårt att genomföra.
Anledningen till att jag skriver här då och då är för att det är bara ni som förstår. Det finns säkert massor därute som förstår, men de ger sig inte alltid till känna.
För ett liv som medberoende är riktigt svårt. Det är svårt att erkänna det. Och det är svårt att ens se att man är det.
Grattis till ditt nya liv. Njut av det. Varje dag. Det gör jag!
Kram!

@Hoppfulla andas i fyrkant och släpp inte blicken på målet! ❤️

Så skönt att höra! Även jag har funderat på att lätta ankar, snart seglar jag också iväg. Ta hand om dig!

@Kärringen Låter som du är på en bra plats nu. Jag följer ditt exempel och tillåter inte någon att störa det liv som är mitt igen. Njut av varje dag i frihet, det är du värd 🧡

Så bra! Stå på dig, annars gör någon annan det. 👊🏻

Hej! Jag skulle behöva få lite input, känner att jag totalt har tappat bort mig helt, lever med min man sen 25 år tillbaka, han ha alltid på fest blivit väldigt full men på den tiden så hade ja åsikter men de blev samma visa varje gång, men de kunde ja leva med då, men de värsta började för 5 år sen, han jobbade ihjäl sig, ja kunde inte säga nåt för han tog inte in det, han började drack i Boden, det var under 1 års tid som han jobbade och sedan drack, var vaken många nätter och ringde och ville han skulle komma hem, han körde alltid med att han va inte välkommen hem, han försvann ibland på kvällarna vi letade efter han, allt va ett rent helvete 1 år, jag förstår inte hur jag orkade, och sa jag nåt så var jag dum i huvudet och han ville aldrig se mig, tillslut gick de inte längre allt blev värre o värre, en dag sa en vän till mog, anmäler du inte så gör ja det, ja kände att antingen kliver jag ut genom dörren eller så måste jag göra nåt. så ja kontakta socialen. Det blev möten och massa annat, allt gick bra, och efter några månader så började de eskalera igen samma visa, värre o värre, efter några månader så la han in sig på behandling, han mådde inte bra psykiskt eller fysiskt, efter några månader kom han hem, och under tiden så ha hans familj betett sig väldigt dåligt mot mig och påstått massa saker som inte stämmer och vägrat ha med mig att göra, så jag har mått sjukt dåligt över det, jag visste inte alls vad jag hade gjort dom. Men efter några månader igen märkte jag att de hade druckit nån öl i Boden igen, och det har varit mycket tjafs om det, har kommit hem några ggr mitt på en dag och han varit full. Nu har de eskalerat igen, i fredags efter jobbet så började han drack för att de hade hänt en grej, jag blev arg, så han fortsatte och gör de än, sitter ute i Boden, ligger i soffan på natten, han anklagar mig för att jag ör känslokall, jag är iskall, han får ingen stöttning, ingen kram när han behöver de som mest, då ja förklarar hur jag känner eller når i allt så handlar de bara om mig, jmhan säger bara att jag har aldrig gett han kärlek, han tycker att barnen är lika kall som mig, han skiter I oss, de är så pass stor nu, han säger att de är jag som måste skärpa mig, när ja tar upp att jag inte tycker att ett familjeliv är att leva såhär, så tycker han att de behöver inte vara så normalt, han kanske inte mår bra, men då tycker ja att man kanske måste göra nåt åt det, han vill aldrig göra nåt med mig, han vill bara va själv. Alla tycker de är jobbigt, men han förstår inte, han skrek att ja skulle skriva på skilsmässa för att hota mig, han ha sagt att han orka inte ha de såhär med mig. Jag bara gråter hela tiden och är ledsen, ja ha inte gjort allt rätt, men ja ha ställt upp och funnits där, sett till att allt ha funkat och sett till att barnen ha haft de relativt okej, mer än så orkar ja inte. Sa till han idag, du är så hatisk mot mig hela tiden, att jag har levt med min man som jag älskar som hatar mig så otroligt mycket, vad ska jag göra? Är jag så dålig som människa

@Kärringen, tack för din tid här och dina inlägg. Att vara ensam i tvåsamhet är en öken och för många som lever under denna tyranni är du en sann förebild i att du bröt med detta. Kram på dig rocka loss rejält i kören👌🤠♥️

@Kärringen helt fantastisk! Vilket jobb du gjort🥳 Är så himla glad för din skull 🤗

Enjoy♥️

Min sista tråd!

Då kommer den, den sista det trodde jag aldrig jag skulle skriva någonsin. Jag lämnar er för jag har ett liv att leva och ett liv som har utvecklats till ett spännande och levande liv.

Brytningen kom med en man som fick mig att uppleva livet på helt nya villkor. Men för att inte hamna i gamla hjulspår så började jag bygga mitt eget, gick med i en hårdrocks kör, började en skrivarkurs, går biblioterapi och ska börja träna .

Successivt kom det ett självförtroende och en självkänsla jag inte ens trodde kunde finnas och det känns fantastiskt. Det känns som det är 2 liv, det som var som numera känns som det är 100 år sedan.

Jag kommer aldrig vilja ha ett traditionellt förhållande igen. Nu blir det på helt annan plan, 2 separata liv som ibland möts och mår bra idet.

Är så tacksam för detta forum och alla som orkat stöta och blöta, det blev sin lilla tid 9 år i ett förhållande som utplånade mig totalt. Så detta är min revansch.

Vill skriva detta för det finns hopp, man måste bara våga tro det och sen agera efter det man för dig själv känns rätt.

Tack alla ❤️

@Vårbarn Du ska absolut inte behöva ha det såhär som du beskriver! 🙏
Har du funderat på att söka samtalsstöd för anhöriga?
Jag har precis börjat på det och tycker det är väldigt hjälpsamt 😊

@Kameleont Tack själv! Det värmer😊