Senaste kommentarerna i forumet

@Tröttiz
Hej!

Är alldeles ny på detta forum men vilket bra citat. Det tar jag med mig.

Hej.
Inne på mitt femte år här ... Så fort tiden drar iväg. 🤔

Trodde aldrig att jag skulle få den där ron i magen och själen som jag bara längtade efter. Mitt i det, i allt kaos, kändes det hopplöst. Ni vet nog vad jag menar ..

Den relation som exet och jag har nu är jag nöjd med. Känns bra. Ledsamt att han dalar pga drickande, men jag har lärt mig hantera det. Och försöker tänka på att agera på sådant sätt som är bra för oss båda i vår vänskap.

Och jag märker, trodde inte att det skulle någonsin hända, att jag tappade bort mig själv på detta forum ... Då avser jag att jag att jag skrivit inlägg / svarat väldigt lite det senaste året.

Det jag önskar av mig själv är att kunna lita på att få ett sunt förhållande igen. Singel är jag, men börjat sakna en vid min sida. Något sunt, att hitta på roliga saker med, att glädjas ihop, att välja ny soffa. Hela paketet. 🙄❤️

Kram på er alla, och kämpa på.
Det finns en väg ur.
🌹💜🌹

@Ruth känner med dig! Har du någon att prata med om det här? Samtalsstöd eller liknande?

@Prinsessan1
Hej, ett tag sedan.
Hur går det för dig? 💜🌺

Ja, du. Det är det jag också undrar. Jag misstänkte redan när vi var ett par att han var bipolär också, utöver alkoholist, men det här är ju över alla gränser. Det är därför jag inte ser förlåtelse eller acceptans som en väg framåt, utan har man en relation med en missbrukare så måste man bara GÅ.
Nu är han inte efter mig längre, som tur är, men trakasserar våra gemensamma kollegor. Sjuk i huvudet är bara förnamnet...

@Åsa M wrote:"Men nej... Han kaosar vidare, trakasserar sin förra chef om nätterna med ändlösa fylleklagomål för att få referenser (vilket han inte får) och nu har han också hotat med att dyka upp på jobbet igen för att få som han vill, för att "jobbet förstör hans liv"."

Vad är det för galning du levt med egentligen?
Måste vara jobbigt att ha med en sådan människa att göra 5 år efter en separation.

Håller med ovan. Gå och se dig inte om. Stannar du blir det bara värre och du slösar bort värdefull tid. En relation ska ge energi och trygghet, inte ta. Att vara ensam är inte ett straff eller något hemskt - har man en alkoholist i sitt liv är ensamhet som den finaste vinstlotten någonsin!

@Stark2025

Nu vet jag inte hur gammal du är och hur länge ni varit tillsammans.
Jag var tillsammans i 20 år med mitt x och visste inte att det fanns människor som befann sig i nästan exakt samma läge som mig.
Det blev jag varse i ett forum för skilsmässa och det var som en helt ny värld öppnade sig.
Många satte ord på de känslor man upplevde och istället för att gå omkring och vara arg på hennes beteende och ta allt så personligt så kunde man se det lite grann utifrån.
Idag kan man nästan skratta åt eländet att man var så blåögd och att man svalde lögnerna.

Vi hade också "kemi" tyckte jag men man har en förmåga att minnas och vilja hålla kvar vid minnen och händelser som inte finns kvar längre och som kanske inte funnits kvar på länge.

Tyvärr är det så att vi människor har väldigt svårt att förändra oss.
Jag tycker självklart att alla förtjänar en andra chans. Alla kan göra misstag och man ska inte behöva lida för det hela livet.
Men om en människa begår samma "misstag" om och om igen så är det inga misstag längre. Bara bristande respekt mot dig.

Det är 1000 gånger bättre att leva ensam än att leva i ett förhållande med någon och känna sig ensam.

Tack det är så skönt att höra er som brutit er loss❤️ . Behöver se att andra också har lämnat, att jag inte är kall och elak för att jag ger upp. Jag har ändå kämpat i nästan 4 år (med 1 år då han var helt nykter och jätte fin)
Jag brottas nog mest med att man ska vara den förlåtande, ge människor en chans även om de gör bort sig.
Är inte rädd för att vara själv men rädd att aldrig få känna den igen, kärleken och kemin som vi har när det är bra.
Men det kostar för mycket om jag ska ha det med honom.
Det gör ont att höra att han inte har respekt för mig, fast det är helt sant det förstår jag💔 .

Att förlåta och ta tillbaka, lyssna på samma trötta förklaringar och lögner om och om igen förstår jag blir väldigt tröttsamt och jobbigt.
Du blir behandlad som en dörrmatta eftersom du tillåter det. Det är den enkla sanningen.

Det verkar här som att hans lögner blivit så normaliserade i ert förhållande så att all hans respekt för dig är borta. Han vet ju att lite fjäsk när det gör ont i huvudet efter fyllan samt tomma ord räcker.

Jobba med dig själv försök komma på anledningen till varför du känner sådan rädsla för att vara ensam och känner sådan separationsångest.

Jag vet vad jag pratar om. Levde med en kvinna i många år som var otrogen och körde med en massa lögner samtidigt som hon var världens svartsjukaste kvinna med ett stort kontrollbehov.

I mitt fall var det kopplat till min uppväxt med frånvarande föräldrar som gjorde att jag stannade kvar i alla år trots att man egentligen visste vad det var för typ av människa man levde med.
Man tror det man vill tro på tyvärr.

Bryt dig loss. Förlåt dig själv och lev ditt eget liv på dina villkor.

@Stark2025 Hej 👋🏼 Jag har befunnit mig precis där du är för många år sedan. Det är hemskt. Du är utsatt för psykiskt våld. En terapeut sa till mig "din partner är inte antingen den bra killen eller den dåliga - han är bägge". Det gjorde det hela mer greppbart men även om det tog lång tid för mig att lämna honom så var den meningen något jag kunde stötta mig med. Allt eftersom tiden gick såg jag mindre och kortare glimtar av mannen jag blivit kär i och förstod att den fina mannen verkligen inte fanns längre. Att lämna honom är topp tre saker jag gjort i mitt liv. På ett sätt ångrar jag att jag inte gick tidigare - innan jag kommit att förakta och se ner på honom och hur han förstörde allt bra i sitt liv. Men det kanske var just det jag behövde. Jag behövde förstå mitt egenvärde tror jag. Att älska mig själv och ge mig vad jag förtjänar istället för att sitta i livets kanot med bara en paddel och försöka ro och navigera åt två. Jag kan inte tala om för dig vad du ska göra men att leva med en beroendeperson blir i slutändan som att smörja in sig med honung och hoppa ner i en myrstack och undra varför man blir biten. Du kan bara ändra och bestämma åt dig - tänk sinnesrobönen 🙏🏼. Allt gott åt dig 🩵

Helt galet, sitter här nästan 3 månader senare och har inte kommit längre. Eller jo vi har tagit några danser till. Alltid med samma utgång.
Började gå på Al-anon möten och kände att man kan inte lämna sin beroende person, man glömmer, förlåter och lär sig att inte ta åt sig.
Så vid några ras dessa tre månader så har jag förlåtit och vart tydlig med att ring inte mig när du är på verkad och sen förlåtit och haft det underbart i några dagar med honom.

Men nu orkar jag inte mer, inte just nu iallafall..........
Efter att han åter igen hånar mig för mina möten, att det är löjligt att jag borde förstå honom och förlåta, när han anklagar mig för att vara otrogen på dessa möten ( finns inte ens en chans att jag tittar åt andra), jag är äcklig och vidrig och trög. när han stöter på mina vänner ( som snällt nog är lojala mot mig och talar om det för mig), han umgås med sitt ex, han vill smyga med att vi träffats, hotat med sjuka saker på telefon i helgen, talar om att han har kontakt med andra tjejer som vill ha honom, han har vart påverkad i helgen troligtvis även i veckan innan för han erkänner det när han är i sin "förlåt ångest" dagen efter, men sen förnekar han allt och säger att han inte gjort det.

Ja jag läser hur galet det här...... Är jag en skurk som inte vill stå ut längre? Är jag rutten som inte stöttar min beroende person, som inte vill känna mig maktlös inför alkoholen, jag har ju makten att ta mig därifrån.

Jag älskar min Al-anon grupp, så fina människor och fina möten. Vill fortsätta gå där för min egen skull, men känner mig som jag luras nu när jag inte vill vara stöttande och förlåtande längre...........

Om jag känner mig själv kommer jag säkert skriva samma sak om tre månader igen, har så svårt att stå emot honom när han blir den fina. Men i skrivande stund är jag såååååå less och vill komma vidare i mitt liv, hoppa av denna karusell för jag blir åksjuk. 🤢

Jag håller med om det. Att förlåta blir helt fel för mig. Det som har hjälpt mig är att bearbeta det som hände, lägga det bakom mig och bestämma mig för att det inte längre sårar mig. Men jag vill inte ha *något* med honom att göra. Det har jag också sagt till honom. Hade jag fortfarande haft kontakt med honom hade djävulsdansen bara fortsatt, år ut och år in. Vem orkar det? Vem VILL det?! Blir helt utmattad bara av tanken. Destruktivt är bara förnamnet. Det är som att råda någon som blir slagen av sin partner eller som blir ekonomiskt misshandlad att stanna kvar i relationen "för det är bra ibland". Vansinne. Bara gå och vänd dig inte om. 🤗

Gift sedan 15 år och 4 barn (yngsta 18 år) två bor hemma än. Min man har väl alltid druckit mycket på fester och själv spottar jag väl inte i glaset heller. Han har haft eget och det har gått väldigt bra. Vi har rest en del bla till Thailand en månad över jul tre ggr när barnen var små. Tänker tillbaka att det måste börjat där nånstans. En för magen på morgonen sen en vid polen osv. Så för några år sen började ha som säger att han aldrig blir bakis med att bota sin bakfylla mddatt ta något. Jag sa ifrån men det hjälpte inte. Plötsligt eskalerade det till att han gjorde så varje söndag och dom dagarna var hemska. Sur ilsk tjurig och oftast gick han och la sig tidigt utan middag då han jobbar borta och ändå nånstans begriper och har ansvar nog till att kunna köra på måndagsmorgonen. Det gick så långt att jag inte knappt kände nån kärlek längre. Bara skönt när han åkte så vi fick vara själva. Jag har försökt ta upp ämnet mängder med ggr och han vill verkligen inte sluta dricka. Har försökt hjälpa honom så mycket jag kan men känner att vi går två steg fram och ett tillbaka, ibland 3.Han är heller inte trevlig när han är onykter vare sig mot mig eller barnen. Jag tycker jag försöker så mycket jag kan för att det ska bli bra och har hittat tillbaka igen,när han är nykter älskar jag honom så otroligt mycket han är min kärlek och bästa vän men onykter vill jag knappt se åt honom. Vi har fina barn och har byggt upp en god ekonomi inför framtiden men jag känner mig som vilsen på en skuta som någon annan styr.
Det tog lång tid -år-för mig att förstå att han är alkoholist då det smög sig på vill inte fatta det riktigt än och en del av mig tror nog fortfarande inte. Han sköter sitt jobb och allt runt omkring kan till och med sällskapsdricka ibland men det största problemet är när han blir för full då kan han inte låta bli att ta dan därpå . Naturligtvis borde inte heller jag dricka någonting för att hjälpa honom men har provat det också och han dricker ofta i alla fall. Sista halvåret har jag ändå lyckats få honom till fler nyktra kvällar och då samt när han jobbar borta i veckorna känner jag att min kärlek till honom faktiskt finns kvar och är väldigt stark men sen kommer en helgfylla och det är som bortblåst. En berg och dalbana av känslor och man kastas hit och dit Känns ibland som att jag ändå vet vart det kommer att sluta då mår jag så illa, vill inte dit.

Klok fråga Sargad: vad behöver DU?
Det är så lätt att bara fokusera på den som är sjuk, och glömma bort sig själv i allt kaos. Vänd fokus till dig själv, du som är frisk. Om du hade gett råd till en vän, vad hade du sagt? Om du hade chansen att välja vad du ville för din egen del, vad hade du valt?

@Åsa M så fint och sorgligt på en och samma gång att läsa det du skriver.

Men det viktigaste är att vi alla har ansvar för oss själva, och att det är den egna situationen och måendet vi behöver titta på och agera utifrån. Så skönt att du tog dig därifrån❣️

@Stark2025 jag håller med dig gällande alanon. Det är ett fint sammanhang som hjälper, samtidigt som inte heller jag ser att det riktigt går att ”släppa allt som varit”. Jag vet inte ens om jag tycker det känns hälsosamt.

Men kanske är jag inte tillräckligt insatt och har missat något?

När jag till sist tog mig ur mitt äktenskap och fick hjälp på kvinnojouren visade det sig att jag varit utsatt för våld i relationen. Det känns som jag varit med i en sekt och blivit hjärntvättad. Helt glömt bort vem jag är.

Jag hade börjat gå på alanon för att se ”vad mer jag kunde göra på min sida” innan äktenskapet till sist sprack. Men att förlåta någon som utsätter en för våld och fokusera på det som är bra blir ju förstås helt galet destruktivt…

Låter underbart att du kommit dit, jag har liksom kommit halvvägs, kommit av dansgolvet men blir uppbjuden om och om igen och har så svårt att stå emot när det är kärleksguden som bjuder upp.
Sen blir man lika förbannad på sig själv och besviken när man upptäcker att det återigen är djävulen som man står med i famnen.

men det är ett underbart stöd att gå in här och läsa och se att man inte är så ensam och galen som man känner sig. Så en dag kanske jag inte ens kommer till förhoppningsvis dit du är..... och kan gå hem i tid 😎🎶

Tack! Ja, det har varit tungt och tröstlöst i flera år men nu finns hopp att vi kan hitta varandra på nytt. Vi har bättre kommunikation nu när alkoholen inte spökar med all förnekelse från hans sida. Lögnerna är värst så jag förstår dig mycket väl och bristen på tillit gör så allt är emotionell sankmark i relationen. Hjärtat sjunker mer och mer och önskan att lämna växer i samma takt. Vad jag har förstått så är lögnerna ett skydd och kommer automatiskt. Allt från helt banala saker till sånt som ska hemlighållas till varje pris. Smärtsamt och svårt att utsättas för mer eller mindre dagligen. Utestängningen tror jag också är ett skydd, ett försök att hålla ihop sig själv, det egna jaget som flyr med hjälp av alkohol och svagheten som inte får synas. Som t.ex. oförlösta barndomstrauman. Känslor som stoppats undan istället för att fått tagit plats där och då. Vi har alla nånting som satt sina spår. Traumat tar varje tillfälle i akt i ett försök att få ett avslut. Kommer man för nära så visar det sig oftast i reaktiva återkommande mönster. Att vilja är en sak och att våga är en annan. Det behövs både mod och styrka att möta sina inre demoner men inte på nåt sätt omöjligt. Inget som man direkt fixar utan stöd och hjälp tänker jag. Annars hade man ju gjort det redan.

Får du nåt stöd själv? Vad behöver du?

@Stark2025 tack själv för att du skrev! Vi är i samma soppa allihop här men jag unnar er alla (liksom mig själv) avstånd och lugn och ro! Det är guld värt att inte dansa djävulsdansen längre. Kliv av dansgolvet, byt låt och gå hem i tid, liksom... 🤗

@Sargad Så tungt det låter, vilken kämpe du är! Och han med! Känner du att ni har en bättre kommunikation nu? Min sambo har mycket från barndomen att jobba med, tror allt grundar sig i det💔 Jag är dock så rädd att jag i hjärtat är påväg bort efter alla lögner.. 🥲 Vill finnas där och stötta honom men han stänger mig ute

@låtosshoppaspå det låter tufft. Vill du berätta mer?

de sista meningen du skrev träffar mig helt och fullt. Skulle just gå in på forumet och skriva av mig..... Skulle ha överskriften Lämna eller stanna kvar.
Jag är i ett förvirrat töcken min kärlek, mitt förnuft, Al-anon texter, Al-anon gruppen, hans dåliga sidor, hans bra fina kärleksfulla sidor, omgivningens åsikter ALLT i en enda soppa och jag vet inte vad jag vill vad jag bör göra.

Enligt Al-anon ( är super bra och hjälper mig mycket så missförstå inte det) ska man förlåta så mycket, inte vara bitter, minnas de dåliga mm
Men när han sätter oss och vårat förhållande i skiten om och om igen hur ska man då orka släppa ilskan och vara förlåtande.

Förlåt kidnappade din tråd, men ville säga att din sista mening gav mig en lite knuff i tanken iallafall. För jag tror nog i mitt förnuft att ni som skriver här sitter på sanningen
Så tack för dina ord

Det har varit en lång och intensiv period, många bråk och samtal oss emellan. Lögner, besvikelser och ultimatum samt hjälp utifrån. Största insikten för maken var mötet med hans inre övergivna barn genom meditation och feberdrömmar. DET förändrade allt från att vilja till att de fakto sluta. Nykterheten är fortfarande väldigt ny och äntligen efter åratal så känns det hoppfullt samtidigt som jag är livrädd att det inte håller.

@Sargad Vad bra att han slutat , tog han hjälp? Ja det verkar som att han vill ha en förändring men jag tror att det kommer bli en tung resa framåt. Han är väldigt distanserad just nu och säger bara att han mår bra när jag frågar honom, men jag ser ju att han inte gör det. Han svarar mest bara på tilltal just nu. Jag antar att jag bara får låta honom vara ett par dagar och ta upp samtalet igen och se vad han kommit fram till.. terapi hade nog varit det allra bästa

Jag känner igen mig till viss del, speciellt känslorna av hopplöshet och att inte vilja vara kvar i förhållandet om missbruket fortsätter. Jag har en make som tills helt nyligen har skåpsupit i åratal. Din sambo har dock självinsikt till vad som är grundorsaken till missbruket och det är början till förändring. Om hen verkligen vill. Samtal för större självinsikt behövs för hens del. Stöd och terapi? Styrkekramar!