Senaste kommentarerna i forumet

@Kevlarsjäl62
Så oerhört tungt o orättvist.
Tänker att egoismen är ett symtom på alkoholism. Att han ber dig stå kvar vid hans sida framöver är egoistiskt. Man kan såklart förstå honom o kanske kan man inte kräva mer av den sjuke, men det känns inte rätt. Du har eg ingen skyldighet att vara kvar längre. Medmänsklighet?
Jo, men det är inte mänskligt att du ens ska behöva göra valet att stå kvar eller gå.
Om man tänker att du står kvar vid hans sida när han går under o du själv drunknar under tiden... Alternativt att du släpper taget nu, simmar mot ytan o andas...och han går under.
Samma slut.
Kanske låter jag hård nu.
Så stark är jag ju inte själv o allt är inte svart eller vitt, det vet jag.
Jag vill bara att du räddar dig själv.
Du är värd det!
❤️

Samtalsstöd är guld värt! Ensam är inte stark, har jag lärt mig av det. ❤️

Med risk för att låta totalt okänslig: en dålig relation är en dålig relation oavsett om alkohol är inblandat eller inte. Vissa personer är idioter och vissa personer passar inte ihop, oavsett om de är kära eller inte. Man behöver se sig själv i spegeln och ställa sig frågan om man hade accepterat det här utan alkohol i bilden också. Man är två i relationen, en frisk och en sjuk. 🤷🏼‍♀️

@supportivechaos som jag har förstått det har 40% av de som har personlighetsproblematik även beroendeproblematik.

Dr Ramani beskriver att personlighetsproblematiken ligger i botten som en låt som spelar, och att alkoholen höjer volymen på den låten.

Mitt bästa råd är att kontakta en kvinnojour. De diagnostiserar inte, men hjälper till att kartlägga våldet. Det har varit helt avgörande för mig, då allt eskalerade vid separationen.

Ta väl hand om dig❣️

Så intressant! För just det samma har jag funderat på. Jag har miljontals samma typ av exempel. Och jag blir inte klok på om det är alkoholismen eller om det är annan sjukdom i grunden som skapar detta beteende.
Kan det vara så att en längre tids alkoholproblem kan leda till narcissistiska drag eller andra personlighetsstörningar?

@supportivechaos Känner igen allt så väl! Så underligt att läsa och känna igen sättet att "dumförklara". Det tär på en. Vissa dagar mer än andra. Jag vet inte om det har med missbruket att göra, men kanske är det känslan av skam och litenhet som kommer ut på detta sätt. Min beroendeperson är i och för sig en väldigt kritisk person i grunden som lätt dömer andra. Jag har tänkt mycket på att det måste vara vidrigt för honom att stå med "byxorna nere", avslöjad som, i hans värld, skräp

@supportivechaos Jättesvårt det där och man är så sårbar i situationen du är i. Skuldkänslor finns där ändå, det tillhör medberoendet, tvivlet likaså. Att någon lägger mer tyngd på dessa känslor är mer än man klarar av. Jag hade mina närmaste vänner bakom mig, de som såg och kände. Resten tror jag att jag stängde ute faktiskt och har fortsatt med det. Rätt eller fel, det är så det får vara. Du gör precis det du måste, inte bara för din egen skull. Ingen, absolut ingen tjänar på att du stannar kvar. Tvivla inte. Lyssna inte. Du fixar det här. Du kan inte hjälpa honom, jag är helt säker på det. Jag har lärt mig det den hårda vägen.

@Kärringen Jag ska rycka upp mig och söka samtalsstöd igen

@Tröttiz 🩷

@Flarran Tack för dina ord, jag väljer att lägga lite tilltro till dem. Kanske finns det något gott som väntar runt hörnet i alla fall. Vem vet

@Kärringen ❤️

@supportivechaos
Åh, så frustrerande. 🌺 I detta tänker jag att de kan ju inte veta hur ni har haft det, och lätt att tycka och tänka hur andra ska och bör resonera.

Vi alla som är här på forumet har ju vänt oss hit för att få hjälp och stöd i en situation. En situation där man gärna önskar få respons av människor i liknande situation. De som inte har levt med någon med beroendeproblematik kan ju inte veta hur det är att vara anhörig, och jag tänker att de som säger saker kanske säger saker i all välmening men att det slår fel?

Kanske att säga att det är så här jag upplever saker och ting, det som hänt och jag gör så gott jag kan?
🌹

Jag är mitt uppe i ett uppbrott, och vi ska ju sälja nu och så vidare.
Det är skitjobbigt, allt. Jag går också sönder av reaktionerna från min omgivning.
När jag försöker dela lite om situationen (inte allt, bara i mindre bitar) så får jag ibland kommentarer som
“Han kanske bara känner sig anklagad.”
“Vissa blir defensiva för att de inte känner sig hjälpta.”
“Ni kanske triggar varandra i sättet ni kommunicerar."
“Han har ju stöttat dig i vissa saker också. Och anpassat sig"
"Har du försökt säga det på ett lugnt sätt, utan att nämna alkoholen?" Eller: "Du kanske kan typ utgå från er båda istället för honom?"
"Man är olika"

Och jag orkar liksom inte… jag går sönder just nu. Jag känner att jag kommit så långt nu. Typ står på mållinjen och så får jag höra såna kommentarer. Inte så konstigt att man redan är så jävla medberoende.
Det är som att jag ska stå där och ta ansvar för hans känslor en gång till, trots att jag gjort det i flera år. Jag blir så jävla ledsen. Samtidgt biter dessa alla kommentarer. ÄR ALLT MITT FEL? Har jag gjort fel. Han är ju så fin. Han mår ju inte bra, jag kanske varit anklagande?

Hur hanterar jag det här? Jag står inte ut.
Jag känner att jag inte får ha ett eget liv, vara JAG. Bara uppbyggd av skuldkänslor, vilken skitkväll.

@hoppfullsambo
Hur går det för dig?

Förstår dig för jag har/ haft samma tvivel men ju mer avstånd jag får ju mer ser jag att det var så sjukt. Hur förminskad jag blev och tvivlade på mig själv.
Jag ifrågasätter mig själv att jag överdriver nog och kan inte förstå för jag vill ju bara tro på att han älskar mig på riktigt

Men om man ser varnings flaggor och har en känsla i magen att det här inte stämmer, då ska man nog lita på det.

Haha skriver jag och under tiden jag skrev detta så hann jag ändra åsikt tre gånger 🫣
Helt galet hur svårt det här är, jag vet inte vad jag ska lita på.

Men idag är en riktig skitdag

@Stark2025 jag är nog så van/skadad att jag inte blir förvånad. Ofta blir jag dock väldigt ledsen i stunden men sen normaliseras allt när han är sitt vanliga glada roliga snälla jag. Jag är fångad i en sjuk värld.
Jag tvilar ju också på mig själv konstant. "Kan han verkligen vara sjuk?" "Vill han verkligen skada mig, han som är så himla fin?" "Han kan ju inte vara den här människan..."

Blir bara så ledsen att det är NOLL reaktion alls. Och att han själv inte verkar bry sig öht. Det känns så himla sorgligt att fem sex års relation inte betyder någonting

@fooliehutten
Tack. Svårt att veta. Vänt o vridit på allt. Vill bara förstå.

@myssockan
Nej jag tycker inte det..
Som min kärlek sa - ville han så skulle han lösa det ändå.

Han är och du är vuxna. Känner att de blir respektlöst både mot dig och honom och en falsk trygghet? Och när han ”avslöjas” vad gör du då?

@Thompa_68
Tusen tack för att du delar med dig av dina tankar och upplevelser.
Det finns nog oftast en anledning att inte kunna sluta o gå vidare. Men livet är ju egentligen vackert o fint. Även om man känner att man inte är värd det ibland.
Det är som du skriver att det är ju bara den berörda personen som kan förändra sitt liv.

@liman, grovt tillyxat andas hans beteende lite münchhausen by proxy. En narcissist som vill ”vara duktig” när du är låg och tappar fotfästet när du är på ’G’. Är det hjärnan hans som kajkat ur av alkoholdemens? Jag vet inte, men tror det är något som ligger djupare rotat. Jag är dock ingen psykolog, så du får ta mina filosofiska utsvävningar som du vill. Jag skickar styrkekramar 🤗

@Tack för att du delar din historia, jag förstår att du varit med om något väldigt tufft och att du haft ett bra stöd av din partner. Det är som sagt svårt att förstå hur någon medvetet kan förstöra för sig själv. För mig har det funnits ett drag av självhat, att jag misshandlat min kropp med alkohol för att förtjänar elände och lika gärna kan avsluta min miserabla tillvaro med någon form av utdraget självmord. Det låter ruskigt hårt och otäckt när jag skriver det, men det är sanningen.

För att komma ur detta destruktiva resonemang har jag varit tvungen att göra upp med mig själv, acceptera vem jag är och låta det som varit vara. Jag kan inget göra ogjort, men påverka allt här, nu och i framtiden. I den processen finns det egentligen ingen som kan hjälpa, det är en själv som måste komma till insikt och beslut.

För mig låter det som du gett alla nödvändiga förutsättningar på bästa sätt, där alkoholen inte behövs och du förklarat din kärlek och gett förslag på annat i livet. Det finns inget mer du kan göra för att hjälpa, allt ligger nu på honom, det är upp till honom att välja. Förhoppningsvis väljer han dig och avstår från alkohol.

@Thompa_68
Den här mannen kom in i mitt liv som en ängel för ett år sedan när jag fick min cancerdiagnos. Han har funnits för mig hela tiden och hjälpt till med hästarna och alpackorna på gården, samt varit med på lasarettet vid behandlingar. Han är en otroligt stark människa, men vad jag har förstått så har alkoholen varit viktig för honom under många år, med lite uppehåll.
För mig är det så svårt att se hur han kan förstöra sig själv. Jag kämpar för mitt liv och så tacksam för det som finns. Han har alla möjligheter att kunna sluta. Roliga aktiviteter i naturen med ridning eller promenad med hundarna, springa vid havet. Varför väljer man alkohol då? Det känns som att det blir mer nu när jag inte får cellgift längre och börjat jobba 25 procent.
Han sa redan från början att han måste sluta med alkohol och att det kommer bli mycket lättare tillsammans med mig då jag inte dricker eller röker. Det känns som att han då hade en förhoppning att jag skulle på något sätt hjälpa honom. Men hur? Jag har bett honom, jag har varit arg, jag har gjort lista med för o nackdelar, hittat på aktiviteter, skaffat en styrketräningsmaskin, sagt att jag älskar honom etc...

@myssockan Japp, i teorin har jag under de senaste 25 åren velat sluta med alkohol flera gånger tidigare, men mest för andras skull och för att jag sedan skulle kunna dricka kontrollerat. Det har misslyckats varje gång utan att jag dragit rätt slutsatser, fram till nu när jag sent i livet genuint avstår från alkohol för min egen skull i första hand, men självklart kopplat till behov av att rädda kvar mina relationer med nära och kära.

@liman Jag förstår att det är otroligt svårt att förstå hur en person med beroendeproblematik resonerar och beter sig. Det hör tyvärr till sakens natur att man ljuger för sig själv och andra, smusslar och smyger, hittar på ursäkter och bortförklaringar, etc. Allt för att tillfredsställa hjärnans ökande behov av belöning i form av ökande alkoholintag. Jag har varit där själv flera perioder i livet och för mig har det varit helt nödvändigt att först etablera en period av nykterhet, om än så bara någon vecka, för att kunna tänka mer rationellt.

För att på riktigt och varaktigt kunna bryta med alkoholen har det för mig krävts en insikt i och acceptans av att jag utvecklat alkoholism, jag är alkoholist och kan inte dricka kontrollerat som en del andra kan. Då blir den logiska slutsatsen att jag måste avstå alkohol på obestämd tid och hålla mig nykter en dag i taget.

För att uppnå insikt, acceptans och fatta beslut om nykterhet krävs en stark motivation från personen själv. Det är ingen annan som kan skapa det åt en, man måste själv se fördelar i allt från hälsa, relationer och ekonomi, och djupt inom sig känna en avgrundsrädsla för att tappa allt man har kärt i livet och sluta livet ensam, försupen och fattig. Man kan säkert få hjälp i den processen av professionella samtalspartners, men till syvende og sidst är det man själv som avgör.