Senaste kommentarerna i forumet

Min pappa har haft problem med alkohol till och från sen jag var liten. Senaste 2åren har det eskalerat, mina föräldrars ekonomi har rasat och stått utan egen bostad flera månader. Han har 2ggr försök tagit sitt liv där vi ena gången körde han akut till akutpsykiatrin där han blev placerad på beroendecenter och valde stanna 2-3v. Vi fick hopp då han skulle ha uppföljning under 6mån med urinprov samt antabus. Han har inte dykt upp på sina tider och tar inte sin medicin. Han ramla tillbaka till alkoholen direkt. Vid andra försöket så hann en anhörig stoppa honom ifrån att hänga sig, han åkte akut in till psykiatrin men fick komma hem dagen därpå. Han har haft antabus flertal gånger under min uppväxt men avvikt ifrån medicinen och börjat dricka igen ganska så direkt. Han kör bil berusad, han är aggressiv mot min mamma (utan fysisk våld), han duschar inte, borstar inte tänderna, sover mestadels om dagarna och dricker övrig tid. Han har dessutom gjort en gastric bypass för ett par år sedan vilket gör han extremt fysiskt sårbar. Ibland är han utan alkohol 2-3 dagar sen börjar han igen och så rullar det på. Jag har nu gjort en orosanmälan till socialtjänsten ang LVM, då frivilliga insatser misslyckats flertal gånger. Nu ifrågasätter jag mig själv om jag gjort rätt beslut eller inte. Vi är alla trötta, utmattade och känner oss maktlösa. Särskilt min mamma som nu är livrädd över vad som kommer hända, hon hade själv aldrig vågat ta detta steget. Men han hotar dessutom med att ta sitt liv om hon lämnar honom, jag ser inget annat alternativ längre när han själv inte vill ta hjälp eller ser att han har ett missbruk..

Samtalsstöd är jättebra! Man ska inte behöva bära bördan helt själv. Dela med dig till någon så får du hjälp att hantera det.

Håller tummarna att du hittar en tidpunkt att prata med din man. Sitter i liknande sits och känner igen det dåliga humöret och att det är verkligen inte lätt att hitta rätt tidpunkt.
Jag vill berätta om mitt mående och få fram att jag påverkas och mår dåligt. Vi har pratat många gånger tidigare med varierande resultat. Nu närmar sig alternativet med skilsmässa osv.

Fö. Vi gick på ett första AA-möte tillsammans.
Sedan går min fru på något AA-möte, ibland. Så hoppet är inte ute :)

Lycka till med ditt samtal!

@Sommarsol_2023 jag tänker precis som Åsa skriver att det är bra att sätta upp delmål. Så att allt inte känns så oöverstigligt. Jag separerade förra sommaren och vi har tagit det i etapper. Vi gjorde så att jag hyrde en lägenhet i andra hand där jag och tonårsdottern bodde en period medan vi gjorde värdering av huset, pratade med banken, ansökte om skilsmässa mm. Om man har möjlighet att ha två bonden under en kortare period så kan det göra att det blir lättare att få distans till allt och tänka klarare.
Vi hade tänkt att det skulle ta ett år men det gick snabbare. Hoppas ni hittar ett sätt som fungerar bra för er. Lycka till!

Kan det hjälpa att bryta ner processen till delmål? Det kan göra det lite mer hanterligt. T.ex. att inom tre månader ska vi ha tagit in en mäklare som gör en värdering av huset, efter det nlitar vi besiktningsman som ordnar besiktningsprotokollet, sen fattar vi beslut om att fotografera och lägga upp objektet som kommande försäljning på mäklarens egen sida, efter det bestämmer vi när vi ska sälja och beslutar om visningsdatum. Då får ni en lista som ska bockas av och det kan kännas lite mer hanterbart.

@NeverlastingDream hur har det gått för dig?
Förstår att det är jättetufft, men vilket mod av er att genomföra en intervention! Har du funderat på vad du skulle vilja se för reaktion nu, när det har gått en tid? Har ni funderat på att söka samtalsstöd i familjen? Medberoende är tufft för alla, inte bara den sjuke, och alla kan behöva prata med någon. Jag tror också det kan vara hjälpsamt för dig, och er, att tänka att er pappa kanske inte har kvar förmågan att göra kloka val, och välja familjen. Beroende är starka saker och det kan göra att den sjuke helt enkelt inte förmår göra andra val än att alkoholen ska gå först. Jag säger detta i all välmening. Hans beslut att dricka har inget med er att göra. Han är sjuk.
Skickar dig styrka ❤️

Jag har hittills mest läst på forumet och ibland lämnat en kommentar eller två men här kommer mitt första egna inlägg.
Jag är medberoende till min man och vi har barn. Min man har nog alltid haft ett beroendebeteende men varit ”hanterbart” fram tills för ett par år sedan. Då drickandet bara har ökat.
Han de senaste åren; kört rattfull, blivit av med körkortet, hotat med att ta sitt liv, skyllt drickandet på mig, gjort så att vi har fått två orosanmälningar. Ja det är bara lite av toppen på isberget.
Han försöker idag att hålla sig nykter. Men jag har insett att jag inte vill leva med honom längre det har tagit alldeles för mycket på mig. Jag har tynat bort och finns inte kvar. Bara spillror av mig.
Vi har kommit överens om att separera och vi har kommit överens om att det ska få ta lite tid.
Men frågan är hur mycket tid det får ta?
Så mycket som snurrar i huvudet när en separation är ett faktum. Barnen! Hur ska det gå för dem, kan han hålla sig nykter när barnen ska vara hos honom?

Sen kommer vi till att prata om försäljning av hus. Vilket inte har landat så bra. Han vill inte sälja än utan vill vänta minst ett till två år! För att vi köpte lite dyrt och kommer inte att få igen pengarna som det ser ut idag.
Ska läggas till att han är sjukligt snål.
Jag klarar inte två år till. Jag bryr mig inte om att förlora pengar vill bara ut ur detta rädda mig och barnen. Men vi måste sälja för att få till en separation.

@hoppfullsambo Jag hoppas att samtalet går/gick bra. Tyvärr är det ju så att förnekelse av sjukdom är ett av symptomen. Det kan bli svårt, som du säger, att hitta ett bra tillfälle. Jag har funderat ganska mycket själv på hur jag skulle kunna hjälpa andra som är i den situation jag var i innan jag slutade. Jag tar mig friheten att kopiera in en text jag skrev kring detta för ett par år sedan i slutet av mitt inlägg här. Jag tror inte att jag har ändrat syn särskilt mycket sedan jag skrev det. På ett sätt tänker jag att någon som vet hur det var skulle kunna vinna mer gehör, men beroende på var man är i sin alkoholism så kan det vara svårt att identifiera sig med någon som var alkoholist och sen slutat. Dels för att man förnekar att man är alkoholist själv och dels för att sluta inte finns på karta. Där finns problem, det kan man nog ändå delvis erkänna åtminstone för sitt inre jag och kanske utåt skulle man kunna säga "Det har blivit för mycket någon gång", men det är ju bara att skärpa sig.

Kanske skulle din sambo var betjänt av att läsa några av resorna som gjorts här inne på forumet? Men han måste nog själv vara lite nyfiken på det och inte göra det för att han måste för att det ska ha effekt.

"En sak jag har funderat på, på sistone, är vilken kontrast det är i hur jag tänker och ser på saker idag mot hur jag gjorde för t.ex. 5 år sedan. Om jag då för 5 år sedan hade kunnat få en glimt av hur mitt liv ser ut idag, så hade jag nog inte trott på det. Min relation till alkoholen var då sådan att det skulle vara otänkbart att jag skulle vara nöjd med att vara nykter. Då trodde jag att det var en paradox att använda både nykter och nöjd i samma mening. Jag hade en relation, till alkohol, trodde jag, som var unik. Visst kunde jag dricka lite för mycket, men det var ju något som jag skulle kunna ordna upp. Jag var ju inte som andra alkoholberoende som hade problem, tänkte jag. När jag fick höra historier om de som hade druckit lite väl mycket under en period som gått och blivit helnyktra tänkte jag att jag har ju inget gemensamt med dessa personer alls. Deras alkoholproblem har varit av en helt annan art än mina, tänkte jag, för jag kan inte relatera alls till det där med att sluta helt.

Nu har jag ju förstått i efterhand att jag inte var särskilt unik utan mina problem var väldigt lika många andras. Visst relativiserade jag genom att kontrastera mitt eget beteende mot andras och på något sätt kunde jag hålla uppe den här fasaden mot mig själv på det viset. När jag gick förbi parkbänks-a-lagarna på väg till systemet kunde jag ju tänka att "Jag är ju inte där". Så kunde jag lista saker som jag visste att andra hade gjort som inte jag hade gjort. Jag jobbar ju och har familj. Så farligt är det ju inte. Och när jag inbillade mig att det inte gick ut över jobbet. Idag känns det konstigt att jag ens har tänkt så. Men samtidigt, hade jag kunnat berätta allt jag vet idag till mig själv för 5 år sedan så hade mitt dåvarande jag förmodligen inte kunnat relatera till det jag säger överhuvudtaget. Det är det som är så konstigt idag. Hur kan jag idag vara så nöjd utan alkohol att jag är med på en afterwork som ensam nykter utan att ens fundera på att ta ett glas?

Kanske är det det som gör att det är så svårt att ge råd också. Jag tänker att om någon som är i en liknande situation som jag var i för fem år sedan läser det här så tänker de nog "Vad är det här för ett UFO? Han hade näppeligen en sådan relation till alkoholen som jag har".

Jag håller med ovan. Tänk så mycket tid som slösats redan. Han vill inte ta hjälp, och du kan inte påverka honom. Men du KAN påverka dig själv. Bestäm hur du vill leva ditt liv, och bara gör det! Önskar dig all styrka i att välja dig själv. 🤗

@loppan-1 Eller också slutar du kämpa och inser att ditt liv är ditt. Inte hans. Jag ska inte ljuga och säja att allt blir bra när man ger upp och lämnar "det sjunkande skeppet", men det blir definitivt lättare att andas.Plötsligt en dag märker man att axlarna sjunkit en bit och andetagen når ända ner i magen. Fri blir man nog aldrig eftersom sorgen över att se en älskad person gå under
är plågsamt, även på avstånd. Men jag har i alla fall försonats med tanken att det inte finns någonting jag kan göra för att hjälpa honom ur beroendet. Han har också kommit så långt att han gett upp, försöker inte ens. Han säjer att han är nöjd nu och har inga andra önskningar och förväntningar än att sitta i sin fåtölj och dricka tills hjärtat inte slår mer. Han är "klar", vid sextio år fyllda. Känns som ett ovärdigt slöseri med det enda liv han har och ett svek mot hans närmaste, framför allt mot barnen. Jag förstår ju att han är sjuk, så klart, men jag tycker inte att han gör vad han kan för att hålla sjukdomen i schack. Han tar inte emot den hjälp han kan få, han slåss inte för sin familj, men han vill fortfarande att vi ska finnas för honom ibland. Kanske är det så att alkoholen suddat ut den han var och skapat en oempatisk egoist? Jag tror faktiskt det.
Sluta kämpa och ta ett, eller flera, steg tillbaka. Hur vill du leva ditt liv? Tvåsamhet är inte en förutsättning för ett bra liv och absolut inte när den ser ut som för dig och mig. Ta hand om DIG, det är hög tid nu. Kramar ❤️

Tillbaka här 3,5 år senare och detta hade jag kunnat skriva idag. Inget ändrar sig, han lovar att vara nykter men dricker i smyg. För en vecka sedan sa vår yngsta, som tidigare inte sett något problem ifrån om hans drickande. Stort drama förstås, han är så orättvist behandlad som bär oss alla på sina axlar och vi är bara missnöjda och otacksamma. Han vill verkligen inte se att han är beroende, han säger att han har full kontroll på sitt drickande och att jag gör det till ett problem och vänder barnen mot honom. Vårt stora barn har flyttat med sin familj pga jobb, och jag är så tacksam för att dom inte behöver se detta. Det är som att hans värld blir tråkig och grå om han inte ”får” dricka. Jag önskar att han kunde ta hjälp, men det kommer väl inte att hända eftersom han inte ser något problem. Det är ju jag som är problemet i hans värld. Jag som är orättvis och gnällig. Jag kämpar väl på ett tag till så får vi se hur det blir med allt.

@Självomhändertagande
Tack för dina ord. Det är så värdefullt att höra om andras erfarenheter och att inte underskatta det enorma jobb som den sjuke (inte vi anhöriga) måste göra för att må bättre. Klart man vill att den man älskar ska fungera, men sånt är inte livet. Sjukdom rår man inte över. Och som jag brukar konstatera - hade ens anhörig haft någon annan sjukdom, som cancer, hade man aldrig trott att man kunde diskutera sig fram till en lösning. Alkoholmissbruk är ju en sjukdom, inte bara "beteendeproblematik". Det är det som gör det så lömskt.
Massor av kramar till alla som kämpar!

Hej
Vad fint att du skriver här.
Det är jättejättejobbigt på så många olika sätt att ha en förälder som dricker för mycket. Hur konstigt det än låter drabbas man som barn/vuxet barn av skamkänslor, skuld. Det är lätt att tänka att det nästan inte händer, för hur ska man som barn kunna ansvara för något sånt? Så bara att du skriver här är ett stort steg!
Jag har ingen professionell erfarenhet och kan inte råda dig. Ett alternativ är kanske att prata med din pappa först? Det är vanligt att slå ifrån sig- alltså ljuga- när man dricker.
Hur är det med syskon? Har du andra vuxna-vuxna i din närhet som du kan prata med?
Jag förstår att du känner dig ledsen, det är inget konstigt. Men det beror inte på dig, utan på situationen som din mamma (och kanske även din pappa, som inte vill låtsas om det som sker) har försatt dig i.
Fortsätt skriv och berätta hur det går! 🌸

Du ska tänka på dig själv i första hand ! Han måste få stå för sina problem själv och du kan inte hjälpa honom ! Kom ihåg att du är den viktigaste personen i ditt liv för om inte du fungerar så fungerar inget runt dig ! Kan du ta hjälp av Al-anon ? Via besök i nån grupp eller via nätet !
Kram !

För din egen sinnesros skull tycker jag att du ska säga till henne att du vet. Ok, om hon blir ledsen men alternativet är inte bättre.
Kram och lycka till !

@washington
Ja, tack. Att jag hittade stabiliteten beror även på att jag hade utmaningar själv tidigare i livet.

Jag insjuknade i en bipolaritet av SSRI, alltså antidepressiv medicin. Jag gillar inte piller. Tog inga ipren mot mensvärk som ungdom. Jag kan räkna alla ipren jag har tagit i mitt liv på mina båda händer.

Jag har motionerat i hela mitt liv. Det visade sig vara min medicin. För den ADHD som jag diagnostiserades för 5 år sedan och för bipolariteten som jag har blivit frisk ifrån sedan 16 år. Jag var sjuk så länge jag åt medicin. Och det var i 10 år.

Men jag lever också ett liv efter mina behov. Jag dricker inte alkohol. Jag känner till ALLA mina triggers, som kan få mig att varva upp.

Jag går inte ens på fest då jag inte har lust att träffa människor i berusat tillstånd. Jag håller mina rutiner med sömn, motion och jag äter bra.

Jag har ett arbetsliv igen. Efter att ha spenderat tid och pengar på att bli frisk. Jag har hälsan igen.

Jag skriver detta eftersom jag ser att du och @Åsa M diskuterar diagnoserna. Jag har skrivit lite om min erfarenhet till Åsa tidigare.

Jag har väldigt mycket erfarenhet av andra med dessa diagnoser. Två nära manliga vänner med bipolaritet. De hade typ 1 och jag hade typ 2. Stor skillnad på medicineringen. Ingen av dem finns kvar. De valde bort sina liv när det blev för svårt. De kämpade något oerhört och de var de mest levande jag har känt i mitt liv.

En visste att han inte kunde dricka mer då han höll på att supa ihjäl sig. Men vi tappade kontakten då jag blev frisk och han snurrade vidare bland människor som inte mår bra. När jag ville höra av mig till honom fanns han inte att hitta längre. Och jag fick reda på genom folkbokföringen att han var avliden. Jag har ännu inte hört med en av hans anhöriga om vad som skedde exakt, även om vi pratat om att ses. Jag har fått bekräftat att han inte var iform och gjorde ett val. Det är för tungt. Jag har behövt fokusera på att få ett arbete som jag kämpat med länge. Och nu har jag det.

Ok, nu blev det tungt. Jag har också hjälpt ett par vänner att ta sig till psykakuten och se till att de blivit inlagda. I tid. Eftersom jag har erfarenhet så har jag kunnat stå på mig. Jag vet att jag räddade livet på en vän då hon uttryckte det och jag fick veta om hennes självmordsplan.

Vården kan vara så bra i Sverige. Media skriver om en psykiatri som inte funkar och visst kan det vara så. Jag vet bara hur den varit för mig. Jag har förstått mycket om mig själv, vilka konsekvenser ett liv får genom sina val och jag är så tacksam för alla samtal som jag har fått inom psykiatrin.

Om man som patient önskar bli utredd. Önskar få hjälp. Då får man det. Men det kan ta tid. Jag vet att alkoholmissbruk kan ha koppling till bipolär typ 2. Och förstås ADHD.

Vad hjälper då?
En vilja att förändra. Jag skulle säga att sunda levnadsvanor är allt. Men jag behövde medicin de åren som jag åt dem. En massa olika preparat som var hemska. Men jag behövde den erfarenheten. Jag hade inte råd på den tiden att köpa mig vägen till hälsan på egen hand. Det fick jag råd med senare. Jag har gått utbildningar inom yoga och mindfulness tillsammans med vårdgivare och det är genom samtal med ett par av dem som kommit att bli mina vänner som jag lagt mitt pussel om hur det här landet funkar.

Idag kan jag investera i att förebygga stress. Stress som en gång ledde mig till en terapeut och sedan till företagshälsovården där jag erbjöds medicin. Det dröjde länge länge tills jag valde medicin och den tog med mig på en resa som har fascinerat en omgivning, dragit till sig människor som en magnet då jag varit hypoman och jag har spenderat galet mycket pengar, vilket ledde till "fattiga" tider senare i livet.

Därav jag skriver om pengar. Det är svårt om man blir sjuk i psykisk ohälsa och enbart erbjuds medicin. Biverkningar kan vara hemska. Men vissa mediciner räddar liv.

Alla patienter inom psykiatrin erbjuds längre besökstid än på vårdcentralen. Man erbjuds samtal med övriga vårdgivare som sjuksköterska, kurator, psykolog, arbetsterapeut, rehabkoordinator vid behov.

Det erbjuds kurser och patientutbildning och ibland erbjuds även anhöriga att följa med.

Att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt är också förödande. Jag trodde att mitt ex ville göra samma resa som mig. Bli frisk. Men det var när jag var frisk ifrån psykisk ohälsa som jag såg att han var sjuk.

Och man kan bara guida någon att söka hjälp. Min vän som jag hjälpte in på psyket kräver enormt av mig. Jag har förstått hur hon gör. Hon skriker när hon inte får det hon behöver. Och det funkar inte på mig idag. Eftersom jag har förstått att jag blir uppäten av att hjälpa andra som inte vill eller vet hur de ska hjälpa sig själva.

Livet är tufft. Jag vet inte om mina ord kan vara hjälpsamma, men jag kände att jag ville skriva dem.

Ta hand om dig. Vad du vill idag. Vad du behöver idag. Hur du vill ha det i ditt liv.

Det var frågor som jag ställde mig själv dagligen i alla dessa svåra år. Jag skrev till mig själv. Och det var så jag satte ord på vad jag behövde och vad jag vill.

I livet mitt.

En varm kram.

Till dig och Åsa.

Jag skulle behöva be om hjälp med en jobbig grej, jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag ska försöka sammanfatta det hyfsat kort - min mamma hade alkoholproblem när jag växte upp, drack ofta för mycket och gömde att hon drack för att kunna dricka mer utan att någon märkte.

Sen var hon nykter i ca 8 år fram tills förra året när min mormor dog. Efter det har hon varit synbart full ett par gånger men aldrig visat att hon dricker något, däremot blivit ertappad.

Nu när jag är på husvagnssemester med min familj hittade jag två bubbelvatten-flaskor fyllda med sprit undangömda i skåpet i hennes väska vilket gjorde mig väldigt ledsen. Det känns som om jag tar upp problemet så kommer mamma bli ledsen och tyst och pappa irriterad och ledsen så igår valde jag att låta bli, men det gnager på mig och får mig att känna mig ledsen istället.

Det känns liksom som att det är mitt fel om jag tar upp det. Vad tror ni är det bästa sättet att hantera det på?

Nu har han återigen sagt att han ska sluta dricka, nu när vi väntar lägenhet och ska gå isär efter sommaren, men vi har sagt att vi ska vara ihop fortfarande. Jag får så dåligt samvete för det var ju det här jag ville att han skulle sluta men ska man tro honom och vad gör jag när jag nu under sommaren har tre barn att ta hand om och han säger att han inte klarar upp det här själv utan behöver min hjälp, jag som är totalt slut och arg och bara vill gnälla för att han inte hjälper till med barnen utan nu ska han sitta och bli nykter i några dagar. Jag ska orka och bara vara lugn i allt och stötta. Det är så svårt och jag tror fortfarande att lägenheten är det bästa men nu ska han sluta dricka för han inte mår bra av det längre och bara får ont så inte värt det. Är det då för hans ego så ja kanske det går men han har varit nykter och fått hjälp för det men fallit tillbaka, och nu ska han klara det själv, men att jag tar hand om allt annat? Men varför nu när så mycket är förstört. Älskar honom men litar inte alls på honom. Då han ljuger och hittar på saker, vet inte vem han är längre, nykter är han lugn och bra för det mesta men är det bara alkoholen som förstör så mycket och finns det hopp fortfarande? Han säger också att han nog måste byta ut ett beroende mot ett annat, stressar helt ärligt sönder mig nu då det ska hända saker hela tiden för att han inte ska dricka. Blir tokig av alla tankar som snurrar. Ska man bo isär och hoppas han håller det han säger, har en sommar nu som man ska orka med också, låtsas vara glad när jag är så ledsen men måste orka för barnens skull. Ska man skippa lägenheten vara kvar i det och vänta och se om han kan klara det den här gången?

@Åsa M Jag hoppas våra samtal hos terapeuten kommer öppna upp för den möjligheten. Han vet att hans föräldrars äktenskap tog slut "enbart" pga alkoholen. Men har svårt att tro att han ser kopplingen... Han beroende ser inte alls ut som hans pappas gjorde. Det här är mycket mer kontrollerat. Men det betyder inte att det inte finns. Tack för att du fortfarande orkar lyssna. Det är en process det här...

Det är svårt. Vägen till förbättring sker ju inte spikrakt. Återfall är ju mer regel än undantag. Min sambo tycker det är viktigt med komplimanger när hon är nykter. Tex. att jag säger ”Vad trevligt det var igår när vi gjorde lagade mat - det kändes som förr”. Samtidigt är alkoholister experter på att manipulera och ljuga. Det gäller att passa sig. Kanske kan är det bäst att inte lyssna på vad alkoholisten säger utan titta på vad den gör.
Gränssättning har varit a och o för mig. Främst för att jag ska må bra i relationen. Vad skulle du behöva för att må bra? Du kanske kan säga något i stil med ”Vad skönt att du känner du gör framsteg - men jag känner min semester blir tråkig/förstörd när du ljuger om ditt drickande. Jag vill gärna hitta på saker med dig nykter men väljer du att dricka inför nästa semester kommer jag välja att planera aktiviteter utan dig - jag behöver få vila under min semester”. Vad tänker du om det?

Hej alla kloka.

Jag vill höra om det är någon som vill bolla det här med bakslag med mig. Befinner mig nämligen bredvid ett sådant nu.

Sambo har bekymmer med självmedicinering med alkohol och har sedan en tid tagit hjälp hos psykolog för att reda i detta. Han säger att det blir bättre. Men nu är det semester och det innebar tydligen ett bakslag, gömd alkohol och lögner om att det inte dricks. Mina spröt är övade och jag är på helspänn så givetvis förstod jag vad som försiggick även om han inte kunde erkänna.

Jag har provat nya lärdomar nu, som att inte hjälpa och inte vara i närheten. Det gör absolut skillnad för mig men han kan inte se sin egen onda spiral.

Jag har lärt mig om gränssättning och nu försökt utöva detta. Typ för att detta ska fungera så behöver du göra a, annars händer b och jag behöver tänka på mig själv (osv osv.). Han kontrar med att det behöver ses långsiktigt och att han själv vet att han klarar saker bättre idag än för ett år sedan.

Men jag har så svårt för att se långsiktighet mitt i ett bakslag. Jag drömmer om den där jädra tryggheten och idag finns den inte här.

Har någon en klok tanke att dela med sig av?

Vännen, vad du har det tungt! Vad behöver du för att må bättre? Sommaren är snart slut och sen kommer en höst och vinter. Har du funderat på vad du skulle vilja bocka av, för egen del? Om du var projektet, så att säga, och inte han?

@washington så kan det absolut vara, eller så är det något annat. Mitt ex har psykisk ohälsa i botten (troligen bipolär) så där är det också självmedicinering. Problemet är ju dock att om man inte tar tag i det underliggande problemet så kan man inte ta tag i beroendet. Det blir ett moment-22 att tro att alkoholens uttåg skulle lösa något, om den inte är problemet i sig. Skulle han vara öppen för att utredas för något annat, tror du?

@Letlive tack för att du frågar. Jag ringde alkoholhjälpen igår och pratade länge. Fint stöd och jag fick miniguiden mejlad till mig så jag har precis läst igenom den och ska nu försöka formulera nått att säga till min sambo. Sen är det bara att samla modet och energin att ta upp det, samt något bättre tillfälle, det är ju nått jag ändå drar mig för, det är jobbigt att ta upp när det gjorts så många gånger tidigare utan förändring. Men jag tror att jag har bättre förutsättningar denna gång med alla tips och info jag fått.
Jag har dock svårt med att känna att det är rätt tillfälle så ofta. Jag tänker att han ska vara på relativt bra humör, att det finns gott om tid, att vi inte kan bli störda, att han är nykter och att även jag är i rätt sinnesstämning för det och den är svår att få in alla delar av. Framförallt eftersom hans humör oftast numera är ganska kasst fram till han börjat dricka.

@stöd När jag läser dina rader, är det som om det vore mina😢.
Min livskamrat sedan 23 år hade precis samma beroende och ingen visste trots att han mot slutet av vårt förhållande drack nästan en flaska sprit varje dag.
Vi provade olika saker efter att jag hotat med flytt…. Samtalsterapeut, antabus, andra mediciner utskrivna av beroende kliniker….. MEN min livskamrat gjorde det endast för mig skull och inte för sig själv, vilket resulterade i att beroende vann varje gång. Han förstod inte VARFÖR han behövde hjälp utan gjorde det för att jag skulle bli nöjd.
Efter 3 års aktivt kämpande har vi nu skilt oss och jag har flyttat….
Men han dricker fortfarande och det är absolut INGET jag kan göra innan han SJÄLV inser att han behöver hjälp….
Sååå ledsen, men denna sjukdom kan man inte fixa åt sin själsfrände, inte ens du❤️