Senaste kommentarerna i forumet

Hej,
jag träffade en man för lite över 2 år sen, som är intelligent, sköter sitt jobb och som är helt underbar.
Jag är själv uppväxt i en miljö där överdrivet drickande inte uppskattas (har senare lärt mig att min farfar tydligen var alkoholist, men inget som diskuteras i min familj).

Hur som helst, jag kom första gången i kontakt med min nuvarande sambos problem, då vi hade börjat dejta. Han var på sin praktik i en annan stad och jag for dit, de sista dagarna när vi pratade verkade han redlöst full, missade praktikdagar och jag var så pass naiv att jag trodde han var på något vis sjuk. Jag reste dit och insåg att han faktiskt dricker och har stora problem. Han slutade dricka och hade svåra abstinensbesvär, som jag inte förstod då... Han nyktrade till och började må bättre. Vi fortsatte förhållandet och allt var frid och fröjd. 3 månader senare händer samma sak.. han börjar dricka är jäkligt irriterande och jag fattade noll vad som hände. Han drack i ca 1-2 veckor.. lyckades skaffa sjukintyg eftersom han alltid nyktrade till så pass och duschade så han kunde gå till hälsovården... klagade på magbesvär and that is it. Så här har det fortsatt med 3-4 månaders mellanrum i snart två år. Jag har mått skitdåligt när han druckit, främste eftersom jag har börjat inse hur farliga abstinensbesvären är och dessutom då han har från tidigare förhöjt blodtryck. Vi är båda relativt unga, han är endast 35, men äter blodtrycksmedicin (som han då inte tar när han dricker).

Livet är alltså helt bra mellan hans periodande, och vi flyttade ihop (jag vet jag är fruktansvärt naiv) för jag trodde att det skulle bli bättre, men det har bara blivit värre, nu dricker han nästan en gång i månaden i ca 1 vecka. Det är ett helvete, jag mår skit, är skitstressad och känner att jag har ingen att prata med. Pratar endast med en av mina närmaste vänner som konstant säger att jag ska lämna honom, men det känns så jävla svårt eftersom jag älskar ju hans nyktra jag och vi har annars ett väldigt bra förhållande. Det som gör det svårare är att jag inte har så pass bra ekonomi att jag kan flytta och betala garantihyra. Han har en son från ett tidigare förhållande, och de har ett väldigt bra förhållande och när han dricker så har de inte alls kontakt, men när han e nykter så bor sonen hos oss ett par gånger i veckan, vi bor rätt nära hans mamma. Han menar att sonen vet ingenting, men jag tror han underskattar sonen, han är trots allt 14 och det är konstigt att plötsligt inte få svar av sin pappa om man vanligtvis pratar dagligen.

Ett annat problem med hans alkoholism är att hans bror är fullskalig alkoholist, han dricker dagligen och det är väldigt sällan han skulle vara något så när nykter. Lyckligtvis bor hans bror i en annan stad, men de söker alltid stöd hos varandra. Jag avskyr när vi får besök av honom eftersom då blir de helt utslagna båda två. En annan sak som stör mig enormt är att när han dricker blir han (min sambo) så fixerad på sex, det är helt så det äcklar mig. Han är ju inte alls attraktiv när han är full och om vi haft sex någon gång så har det verkligen inte varit värt det. Jag har också sett att när han börjar dricka så börjar han sexta med andra kvinnor.. och det sårar mig enormt. Han påstår både i nykter samt onyktert tillstånd att han aldrig varit otrogen, men han ljuger ju om en massa saker så vet inte om jag kan lita på honom.

Det känns bara som så otroligt svårt nu. Känner jag har försökt allt, jag har försökt visa honom länkar om alkoholberoende, fått honom att inse de skadliga effekterna att det verkligen är allvar (som nykter älskar han hälsosam mat och hälsosamt liv och går på gym nästan dagligen). Jag lyckades ringa en vårdplats och fråga råd, de har en avdelning var de kan hjälpa patienter komma igenom sin abstinensbesvär och få träffa läkare och försöka komma fram till en lösning. De sade att jag tillsammans med honom kan försöka ringa, vi ringde dit och försökte kolla hur läget är och vad som händer om han kommer dit, vi lyckades nästan komma dit men han fegade ur och sa han kan inte fara dit för de tar hans telefon och låser in honom (han har varit i polisens förvar tidigare och hamnade senast han drack in eftersom två alkoholistvänner hjälpte honom hem och kom in i vår lägenhet och jag blev väldigt rädd eftersom den ena mannen betedde sig hotfullt och vi skrek en hel del så grannarna ringde efter polis). Efter det har han varit ännu mer avskräckt att söka hjälp för han vill kunna kontakta mig osv.

När han började jobba mera långvariga vikariat, så skulle han på hälsogranskning, och det var precis efter en period och han var ångerfull osv, vi fyllde i hälsogranskningsblanketterna tillsammans och där tog vi tydligt upp alkoholproblemen och att han dricker allt för mycket och vill ha hjälp... jag blev så fruktansvärt besviken efter hans hälsogranskning, eftersom de sa jaha de e ju lite mycket men ring detta nummer.... det var allt. Jag trodde på riktigt att de skulle tillsammans boka in en tid och ha uppföljning för det påverkar ju hans arbete.. men icke. Han hade själv tyckt att samtalet varit riktigt bra och han var pepp på att få hjälp men klarade aldrig av att ta steget att ringa.

Jag sade åt honom senast att nu får det vara nog, jag orkar inte mer och det för att det påverkar min sömn enormt och jag mår så dåligt när jag oroar mig för honom och dessutom är jag hela tiden på helspänn att någon oinbjuden ska dyka upp. Jag sa att han bör söka hjälp för annars om det händer igen så måste vi avbryta vårt förhållande och han bör då fokusera på sitt liv och söka hjälp eller fortsätta sitt liv som det är men utan mig.

Nu har han börjat dricka.. det värsta är att det är meningen att han skall vara i karantän pga corona eftersom han blivit exponerad.. det är omöjligt att hålla honom hemma :( men jag jobbar också hemifrån och har undervisning och möten och det blir ohållbart för han stör mig hela tiden, så ska åka till mina föräldrar ikväll.
De vet inte hur läget är, och jag vill inte oroa dem för de har oroat sig för mig under hela mitt liv (en annan historia).

När jag läser på om alkoholism och hur det fungerar så förstår jag ju att hans alkoholdemon är för stark, men jag vet inte vad jag kan göra... vill ju inte ge upp honom. Men samtidigt vill jag inte slösa bort mitt liv, jag har alltid drömt om familj och barn men det kommer aldrig att hända som läget är nu. Sen känns det så enormt svårt att ta steget att flytta ut, dels för att jag bryr mig lite för mycket vad andra ska tänka...och dels för att bara tanken av att packa och flytta gör mig alldeles matt. Mitt inre är i uppror den ena delen av mig säger sluta vara med honom, fokusera på ditt liv. Den andra delen säger: ge inte upp om honom, fortsätt att försöka stöda honom.

Det känns uppriktigt sagt för jävligt och som att alla känslor jag har är fel.
Jag blir sjukt frustrerad när han är full för han säger ingenting begripligt och han fattar noll och upprepar samma sak en miljon gånger.

Har ni några råd eller tankar... är jag helt korkad som inte gett upp hoppet om honom? Att han kanske skulle förändras och faktiskt söka hjälp?

Ja väldigt gärna! Du förstår inte hur mycket det här betyder för mig. Jag har svårt att sortera mina tankar just nu, känns inte som att folk runt omkring förstår. Vi är en väldigt ”normal” familj, min man är omtyckt och har många vänner tex är väldigt social. Det märks inte heller att han druckit, som när vi är utomlands, då dricker ju han öl från 10-11 på morgonen till han går o lägger sig, men ingen annan än jag skulle se att han är berusad. Han sköter sitt jobb och så.
Men vad tycker du man ska ha för ”strategi” om man säger så, jag vill ogärna ställa krav att du ska dricka si och så eller göra så, jag vill ju att förändringen ska komma från honom. Samtidigt måste jag ju sätta mina egna gränser på något sätt. Är du glad över att du lämnade? Blev ditt liv bättre? Vad säger barnen nu, eller dricker han fortfarande? Min man kommer aldrig aldrig sluta dricka det vet jag. Just nu är jag dock mest rädd för skulderna.

Tack så mycket Sofia och gros19. Jag har gått i Al-anon möten tidigare och kanske borde börja igen. Det var ett bra råd. Jag har väldigt svårt med gränsdragningarna just nu känner jag. Det är svårt att släppa på kontrollen. Jag måste nog fundera över hur mycket relationen ger/tar och var mina gränser och rädslor ligger.

Åh, jag känner så för dig! Var i exakt samma sits som du för 7 år sedan. Mina barn var då 4 och 6 år. De visste inget då han "skötte det snyggt" - jag visste ju och var den som fick anpassa mitt liv. Minns att jag åkte hem till mina föräldrar med barnen vissa helger när jag inte orkade vara hemma. Då kunde han ringa och vara jättenöjd över att han målade om trappan medan jag var ledsen för att jag hörde att han var berusad när han gjorde det.
Och ja, det är en problematik med varannanvecka när man inte vet vilket skick pappan är i. Det var vidriga år men jag tror att jag hade kunnat göra annorlunda. Nu är barnen 11 och snart 13.
Men du, oavsett - kom i håg att det absolut inte är DU som krossar familjen - det är HAN.
Jag var medberoende i så många år och bröts ner, sakta men säkert - vill inte att det ska hända dig. Livet är för kort för att försöka utkämpa någon annans krig. Du kommer aldrig kunna förändra honom - det kan bara han.
Jag skriver gärna mer med dig om du vill.

Svårt att säga om han är alkoholist eller inte men han behandlar inte dig och barnen okej. Långt ifrån okej. Ta hjälp av en expert, en kurator eller liknande som du kan bolla med, det är lätt hänt att man blir manipulerad - man vill ju såklart tro på den man lever med. Lycka till och ta hand om dig, det finns bara en du och du är värd så mycket mer än detta!

Stort tack för dina ord, tårarna rinner när jag läser det du skriver, tycker du gjort helt rätt. Gör riktigt ont att det är mina barn som jag låter stå ut och uppleva allt det du skriver om.
Vet inte varför jag håller på så här, trott att det är pga att jag ännu älskar honom men när jag tänker efter så vet jag inte vad jag känner för honom, älskar honom för han är en fin pappa till våra barn när han är nykter och för att vi har en fin familj ihop men har inte de känslorna som krävs för att vi skall leva ihop som ett par, blir arg för att han valt det och inte sin fina familj.

Orkar du får du jätte gärna fortsätta skriva till mig i bland behöver precis höra det här flera gånger om för att jag skall kunna fortsätt min resa innan jag är helt fri.
Stor kram

Tack snälla. Jag kom på det här med pengarna av misstag, konfronterade honom och han erkände. Till saken hör att han erkänner bara om jag har ”bevis” samma med drickandet , han tycker inte han har problem förräns jag räknade och konfronterade att såhär mycket dricker du. Han har bokat tid hos en psykolog, han har haft en tuff barndom och skyller allt på den. Jag tycker inte han är riktigt där i processen, han kan erkänna att han dricker för mycket ibland men inte att det skulle vara ett problem. Han vill verkligen inte skilja sig och jag vet att barnen skulle bli sååå otroligt ledsna av det. Dessutom har jag ju ingen kontroll då på om man dricker när han är med dem, nu vet jag att jag är nykter om barnen skulle vakna på natten och va ledsna. De är 7 o 9 år. De tycker vi bråkar ibland men drickandet tror jag inte de märker han dricker mest efter deras läggdags. Nej jag vill inte vara med i detta samtidigt vill jag inte vara den som krossar familjen heller!! Orkar jag det då? Att vara själv med huset och ta mig igenom allt vad en skilsmässa innebär?

Hej,

Din situation låter inget vidare. Har du konfronterat din man? Resultat?
Det är uppenbart att han har missbruk - kanske både alkohol och spel och det kommer att ta tid för honom att ta sig ur - hur lång beror nog på var HAN är i processen. Om ha inte ens erkänner sina problem är det lååååång tid.
Så frågan är egentligen om du vill vara en del av denna process? Orkar du? Kan du? Vill du?
OCH, framförallt - hur påverkar det barnen om ni fortsätter bo i hop? Vet inte hur gamla barnen men de märker oavsett att allt inte står rätt till.

Mitt råd är att inte slösa bort livet på någon som orsakar så mycket elände och kaos.
Du har bara ett liv och dina barn får bara en barndom.

Kram

Alldeles ny här på forumet och ramlade in på ditt inlägg. I går kväll kontaktade min 12-åring mig och berättade att hans pappa drack (vi är skilda sedan över 7 år och barnen bor varannan vecka). Jag åkte genast och hämtade mina två söner och allt var odramatiskt - tack gode gud. Jag och deras pappa har en "bra relation" och kan prata om hans problem. Det innebär inte att jag litar på honom överhuvudtaget och har slutat hoppas på att han kommer att vara en av de som lyckas ta sig ur. Hans återfall kommer "sällan" men de kommer och det räcker för mig. Poängen med mitt inlägg är bara att det gör såååå ont att höra hur dina barn har det - att de "vaktar" sin pappa, letar flaskor etc. Mina barn fick uppleva det i går och min äldre skickade sms på flaskan som hans pappa gömt. Barn ska ALDRIG ALDRIG behöva leva så. Jag vet bara inte, liksom troligen du, hur jag ska hantera detta framöver. Ska jag säga att from nu bor barnen hos mig 100%? Ska jag starta en vårdnadstvist? Ska jag låta barnen bestämma? Ska jag ha barnen hos mig en period för att se att deras pappa gör förändringar? Ska jag låta dem bo hos sin pappa, som vanligt? Är fullkomligt rådvill men vill fatta ett beslut som gör att mina barn på 11 och snart 13 år för vara barn och inte oroa sig över sin pappa. Till saken hör att han varit nykter 90% av de senaste 7 åren och är en jättefin pappa som nykter MEN, bara faktumet att han fortfarande tar till flaskan betyder att han inte kommit någonstans och jag tycker inte han har rätt till sina barn pga att han äventyrar deras säkerhet, påverkar deras barndom negativt och är en sjukt dålig förebild.

Dina barn skulle aldrig behövt se sin pappa svinga mot sin mamma - jag hoppas att du anmält honom. Han kommer träffa dig nästa gång. De signaler du sänder till dina barn genom att fortfarande beblanda dig med honom efter en sådan incident är inte gynnsamma. En dotter ska aldrig tro att det är så det får gå till, att det är okej att bli slagen. En son ska aldrig tro att det är okej att slå en kvinna.

Jag hoppas du lyckas bryta. Det kommer aldrig bli bättre så länge du tar hand om honom, städar upp, ringer in pappan, daltar och engagerar dig. Tro mig - har varit där själv och det har bara sänkt mig mer och mer. Samtidigt vet jag att det är en process - svårt att vända på en natt och jag minns att jag tyckte att ingen förstod mig och att det bara var jobbigt att höra att jag gjorde fel hela tiden när jag gjorde det jag DÅ tyckte var bra och rätt. Så, detta är ingen kritik utan bara några ord från en som varit där. Jag kämpar fortfarande men nu är jag betydligt mer saklig i frågan och lyssnar inte på pappans ursäkter eller offerkofteprat. Nu är det BARA barnens mående jag fokuserar på.
Stor kram,
Sandra

Jag har en man och ett hus och två barn ihop. Väldigt nyligen har jag fått veta att min tagit flera Blanco lån bakom min rygg under minst tre år, han har investerat på börsen eller ”spelat” som jag tycker det är, förlorat oh lånat mer för att försöka få tillbaka pengarna, det är flera hundra tusen närmare miljonen. Dessutom dricker han för mycket, mest på kvällarna då barnen märker inte så mycket men ändå. Jag kan hitta öl flaskor i hela huset, alldeles nyss i ett badrumsskåp som vi inte använder, fyra tomma ölflaskor. Han kan dricka tio stora drake en fredag utan problem och samma på lördag. Vi har skilda sovrum så han dricker i smyg på kvällar och nätter. Jag vet inte vad jag ska göra, livet är kaos. Jag vill egentligen inte skilja mig men jag vägrar leva såhär.

Hej!
Nej det ska inte vara så! Det har fått alldeles för långt och du har bara ett val och det är att lämna honom, tyvärr! Jag förstår att det är jobbigt men här måste du sätta dina barn i första rummet. Först när din man bevisat att han ändrat sig kan det finnas en chans för er, det räcker INTE att komma med rosor. Jätteviktigt att du har ett eget boende tycker jag.

.

.

Det känns så absurt.
Min pappa har haft alkoholproblem så länge jag kan minnas. (Det har dock alltid sett fint ut utåt med fina hus, nya bilar lyckats behålla jobb).

Han är full varje dag, han smygdricker konstant.
Han kan vara stupfull och ändå förneka att han dricker. Han skulle aldrig erkänna.
Ingen har någonsin fått honom att erkänna fast alla vet. Man står framför honom och han stinker alkohol och han förnekar.
Han har nyligen förlorat jobb och sambo.
Han blir galet arg om någon ens antyder att han druckit.
Finns det något att göra, eller ska jag stå och se på medans han hamnar på en parkbänk? Han har redan halva foten där.
Han har förmodligen även någon npf diagnos.

Tänk så lite man vet om vad som väntar. Att få träffa maken och alla känslor blommar upp på en gång, trots att det var så eländigt nyss. Som jag sagt tidigare, ta hand om dig och vila och fundera hur du vill ha det. Ta denna tid isär och förvalta den bra?

Vi har också en bättre period just nu och jag är tacksam för det.

...

För hem mitt på dagen med barnen för att hämta ytterligare saker. Träffade mannen ute, han är så trasig, vi grät för våran skull, för sjukdomen, länge och höll om varandra. Det är ju så sorgligt. Bad honom att orka ta tag i detta, för min skull, när inte för sin egen skull ha funkat. Jag kommer hem när allt är bra, sa jag också för jag älskar ju honom.

För oss, pratade med psykologen i veckan och hon sa jag/Vi följer samma mönster, vi som har en relation med en missbrukare. Vi bryts ju ner, sakta men säkert. Jag förstod i morse efter ha funderat över en manlig kompis fundering över vad han ska säga till våra gemensamma manliga kompisar, jag tycker man ska vara ärlig, att han har alkoholproblem. Men nu här på morgonen så känner jag, att det är den aggressiva delen som jag inte kan leva med. Oron och dom impulsiva handlingarna som sker vid aggressionsutbrotten. Så jag sms:ade honom det. För mig är det ju den här lilla byn som gör att känslan är att man sitter i en rättegång, men jag ska försöka sträcka på mig och lyfta blicken ❤ fy vad provocerande Skrållan att han gör så! Men skönt att höra att du ändå känner dig bättre och att allt går framåt. Gruvar mig för veckan utan barn, och så är jag lite mörkrädd än ;) men jag vet man måste igenom det. Vill ju inte stänga ner känslobanken än, för jag drömmer ju om det braiga. Malmmia tack för dina kloka peppande ord, jag har också lyssnat på alkispodden, försökt att få mannen att lyssna för den är ju så bra. Kämpa på, bryts inte ner mer. Önskar så att man visste var ni bodde så man kunde ses i verkligheten, och surra över flera kannor kaffe ?

Mitt ex har fortsatt att dricka. Jag ser ju honom inte full eftersom vi inte lever ihop. Det konstiga är att när vi varit tvungna att ses, vi äger vissa saker ihop som vi inte fått sålt än, så döljer han inger för mig, utan åker till bolaget och handlar när jag är med. Och han pratar med mig som att vi ska ses och gå ut och gå ihop, åka ut ihop o.s.v. Fast jag hela tiden påpekar att jag inte vill att vi ses. Att vi ska gå vidare med våra liv. Tror han lever i förnekelse.
Jag själv har mina ledsna dagar, men jag sjunker inte så långt ner som i början. Och vissa perioder känner jag mig glad att jag nu bestämmer över mig själv. Så allt går framåt.

Du har det tufft nu med maken och dina tankar. Ensam ansvar för barnen och en galen man. Klart är i alla fall att du är viktigast i ditt liv. Försök ta hand om dig och vara snäll med dig själv. Tänk vilken tuff tid du har och tar dig igenom ? Det är värt mycket beröm, du gör det bra. Jag hoppas att ditt värsta kämpande snart är förbi, du tar dig igenom detta bra.

Cyberkram?

Det får man som anhörig till en beroende. Jag är just nu inne i ett tillstånd där jag behöver få svar, veta mer. Jag läser här inne, böcker och på nätet. Jag har lyssnat på Alkispodden, kan varmt rekommendera ? Så mycket svar från 2 som varit med. Lyssna gärna på de första avsnitten och även det som heter att prata med alkis eller liknande. Har gett mig så mycket förståelse.

Jag gläds åt att höra att du flyttat och mår bra att vara ifrån din beroende. Härligt också att höra om barnen, de vet inte alltid om vad som är fel eller att det är fel. Men sen släpper klumpen och då blir de gladare. Prata och svara så mycket de har behov av att veta. Se också till att ta hand om dig, var snäll med dig själv efter alla kränkningar. Det ska verkligen inte vara så ?

Må gott ?

Ja jag vet att du vet hur det är, jag tackar min lyckliga stjärna att jag gick nu. Efter "bara 2år", tror kanske att jag kunde göra det snabbt eftersom min mans sjukdom blossade upp mitt framför ögonen på mig och det blev en chock i att inte förstå va som var felet. Det jobbiga är att jag fick aldrig det fina ( visst har vi haft det fint, men sällan längre en någon vecka) i vårt äktenskap, vara stolt och lycklig utan bara bli utsatt för kränkningar, halväckligt sms till ett ex som han hatade, försvinnandet, ilskan. Sova i annat rum el i soffan... Ja du vet. Hade vi haft den fina grogrunden så hade det säkert varit svårare. Men jag drömmer så att vi kan få det, att vi får vara lyckliga tillsammans. Just nu är man så ledsen inne i själen, men med en 11 och 13- åring tänker jag bara visa det lugna och trygga och bekräfta med att mamma mår bra, att jag tycker det är skönt. Att vi har tagit en time out från vårt hem. Hur har det gått för din man, blev det värre när du gick, har du fått frid och kunnat gå vidare? ❤

Jag lärde mig något bra här och det är att jag som inte är utbildad inom medicin ska skriva här längre.

Det är så bra att dessa frågor kommer upp och att du får fler svar. Jag med min adhd behöver en extrem tydlighet och jag tycker inte alls att det är tydligt att ordet undvika betyder farligt. Sen är jag också en sådan människa som går till botten med allt det som jag tycker är viktigt, för min egen del att gå till botten med.

Jag har deltagit i två begravningar där en ung man och min vän avlidit pga psykofarmaka och alkoholmissbruk.

Jag ser omgivningar som inte förstår, inte tar sig tid att förstå och som inte vill se eller förstå.

Jag orkade bara läsa delar ur boken "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" av Peter Gøtzsche och vad jag tycker om den tänker jag inte skriva om här.

Jag väljer att släppa taget om att tro att jag kan bidra med något just nu.

Alla människor är ansvariga för sig själva. Många borde ifrågasätta quick fix (snabba lösningar) lite mer och fundera på livssvalen.

Även det är upp till var och en, att välja och fundera. Kanske den som själv får uppleva konsekvensen av att bli riktigt dålig eller sjuk av medicin förstår och innan dess är det omöjligt att veta.

Mina slutord i denna tråd och forum får bli.

Kämpa för det som är viktigt för dig, i ditt liv och bry dig om andra, men inte så att du själv går under. Dina erfarenheter kan du göra något bra med, för dig själv eller andra. Kämpa för det du tror på, inte för att synas och få bekräftelse. Ta hand om dig! Vem ska annars göra det? Psykiatrin proppar gärna i dig piller och hur farliga är inte de?

Jo, en sak till. Ifrågasätt. Ifrågasätt gärna det jag skriver som inte stämmer för dig som läser detta.

Ifrågasätt de läkemedel du kan få utskrivet alltför lätt, ifrågasätt vad din omgivning säger om det inte klingar bra i dina öron. Ifrågasätt och be om källa.

Vad som är rätt för mig behöver inte vara rätt för någon annan.

Det viktiga för mig är att inte vad du väljer. Du ansvar för dina val i livet, som jag ansvarar för mina.

Ansvar har vi alla, över våra egna liv. Oavsett om vi är utbildade inom medicin, är politiker eller något annat.

Vi är alla människor, däremot så tilldelas vi olika villkor och då utgår jag från kunskap. Det är många som gör exakt som doktorn säger, men när doktorn har gått i pension och sliter med alla piller hen skrivit ut och börjat fundera över om det varit riktigt, då uppstår ett möte mellan människor som är intressant. För då är vi människor igen och inte doktor och patient.

Vem bestämmer i ditt liv?

Ja vila i det att du nu i dag mår bra. Njut. När man lämnat får man ta varje tillfälle i akt att njuta av att det är lugnt. Det kommer säkert bli bra. Vill bara skicka en varm kram från mig, som vet vad du går igenom?

Det känns ok, sovit här i 6 nätter nu. Hade tur och fick hyra det här huset månad för månad. Möblerat, fräscht så jag behövde bara ta hit mina personliga saker. Sov första natten själv, sen kom sönerna. Yngsten har varit skeptisk men jag tycker det börjar lätta, mutat med Saccosäck och igår sa jag att bli vi kvar här i sommar kan det nog bli en ny studsmatta. Han är lätt att köpa för stunden ;) själv har jag varit helt slut, som bakis, tog time out från jobbet hela veckan, nästa fick jobba 2 halvdagar, men det var också ok, fick chans att berätta och få det gjort. Jag gråter inte och är ledsen på det sättet, men jag tycker det är otroligt sorgligt alltihopa. Ena stunden är jag arg, sen är jag nyfiken med en klump i magen, vad gör han, har han någon ny på gång, super han, är han lycklig.. han hör inte av sig, utan jag har sms för att hämta mer grejer, han är lugn och han är hemma. Behöver hämta mer men drar mig för jag känner ett lugn här. Så skönt att slippa vara uppe i det där, aldrig få en kram, ett förlåt el visad kärlekshandling. Han säger att han håller sig undan, för han har märkt mitt ogillande. Skulle så gärna vilja ha facit så jag kan veta något om framtiden.... Jag berättar för folk, som sagt vi bor i en liten by och han är inflyttad 45mil härifrån. Berättar att spriten är problemet, och att jag måste få vila. Psykologen tycker det är rätt väg, det är ju inte vi anhöriga som har sjukdomen men vi blir sjuka. Och är det så att han tillfrisknar så blir det ju också bra, för då vet folk vilken resa han gjort och kommer få respekt för det.
En annan sak, min äldste son har varit glad och sprallig, frågade om något känns lättare, han funderade och sa kanske det. Någon skrev att tom barnen blir medberoende, fast dom inte vet om det. En lördag morgon, det blåser och jag ska ut och kratta löv, skön känsla. Hoppas nu bara att allt får kännas bra ❤