Senaste kommentarerna i forumet

Tack, de är väl så jag måste göra. Han hade varit på alkoholrådgivningen idag pratade med mig och sa att de skulle ringa mig för att de tyckte barnen kanske behövde träffa andra barn som har varit med om samma som dom. Blev så jävla arg och förbannad de är jag som hela tiden skall se till att dom mår bra, precis samma jag får jag höra av min psykolog att jag måste tänka på barnen och sätta dom först.
De är för mig självklart jag älskar ju dom men vad fan kommer hans ansvar in i bilden? Vi har ju faktiskt skaffat barnen tillsammans.

Allt detta började ju för 7 år sedan när hans mamma gick bort alldeles för tidigt, nu sitter jag här med en pappa på 68 år som ligger i respirator pga detta jävla Corona viruset och det är ff jag som skall se till barnen har de bra dessutom för ett år sedan missat min systerdotter i en trafik olycka men ff är det jag som skall fixa allt, blir galen bara jag tänker på det.

Tack för alla peppande svar. Nu är guld värda

Du får många goda råd och det behöver du säkert. Att säga att det är en ofarlig kombination medicinen din mamma tar och alkohol håller jag inte med om. Det är inget "vanligt" serotoninpreparat utan det är vad man kallar en opioid och det är beroendeframkallande preparat. Tramadol är en annan opioid som många ungdomar missbrukar. Kan tänka mig att det är väldigt plågsamt att tvingas inse att ens föräldrar har allvarliga missbruksproblem. Ta emot allt stöd du kan få.

som handlar om affirmationer. Mycket bra.

Jag kan det! - mer levande med affirmationer av Louise L. Hay. Boken är slut på förlaget, men finns ofta att köpa på bokbörsen (begagnad) och den bör finnas på biblioteket där du bor, annars kanske de kan beställa den från ett annat bibliotek.

Affirmationer handlar om att säga positiva tankar till sig själv, som ex "jag är frisk" "jag ser till att jag mår bra" "jag är glad" "jag är tacksam för mina vänner som jag kan prata med" osv...

Jag sa till mig själv i många år "jag är frisk och jag gör allt i min makt att vara frisk" när sjukvården sa att jag var kroniskt sjuk. (Idag är jag friskare än många "normala" människor) och det har jag också fått höra av vårdpersonal.

Har du hört uttrycket "du blir vad du tänker" ?
Tankens kraft betyder så mycket.

Jag rekommenderar dig att göra övningar i den boken. Gör det för DIN skull och arbeta med DINA tankar.

Tror verkligen att du får ut något av det.

Har också kollat FASS och den medicinen i båda doserna du uppger. Du har rätt, det står undvik och det är ett tydligt ord, däremot så är det inte farligt. Då skulle det ha stått det.

Bra att du kollade.

Kolla gärna upp böckerna till dig nu och om du googlar Anders Hansen så tror jag att du hittar en del intressanta poddavsnitt eller tv program med honom.

Tyvärr gick Louise L.Hay bort för några år sedan, hon blev 90 år, men det finns säkert en del intressanta samtal med henne på nätet. Jag har bara läst just denne bok av henne.

Ta hand om dig nu och gör minst en sak om dagen som du gillar!

Visste du att om du ler mot dig själv, så lurar du hjärnan och den tror att du är glad. Det kan du göra för att bryta stunder som är jobbiga. Gå in i badrummet och se dig i spegeln eller i en annan spegel, le när du är arg, ledsen eller inte glad. Kanske det hjälper, i stunder där du kan må bra av att bryta tankarna. Det har funkat för mig och jag tar till det än idag om jag behöver, men jag har också en clown mössa med pinglor som jag sätter på huvudet och spelar teater för mig själv.

Skruvat, men effektivt. Det får mig att bryta fokus när jag behöver det.

Verkar vara en rätt bra bok, ska kolla in den :)

Råkade förövrigt se vad det var för antidepressiva mamma tar förut när jag letade efter alvedon. Tydligen tar hon venlafaxin (vet inte om det är 75 eller 150 mg, hittade burkar av båda..). Gick in på FASS och man ska tydligen undvika alkohol när man tar venlafaxin, framför allt i större mängder. Där ser man, då vet jag det iallafall.

Jag vet hur du känner dej och sen jobba och inte kunna åka iväg hem. Jobbar själv helg och kan inte heller åka från jobbet fören jag slutar. Känner en klump i magen när jag ska iväg å jobba sen har jag ingen som jag kan vända mig till på jobbet eller privat så det är väldigt gott att skriva av sig här och att ni förstår hur vi alla som lever med en missbrukare har det. Kramar till er.♥️

Hejsan. Nu är det helg igen och man vet vad som händer. Det är ju sol och fint väder och en stressig vecka då är man värd å dricka. Är så trött på att det alltid ska finnas en anledning att unna sig. Skulle någon gång vilja ha en vit och trevlig helg.

Två underbara dagar så bra. Det finns kanske hopp om att någon gång i framtiden kan ni ha en bra relation, även om ni inte kommer att leva tillsammans. Något jag haft nytta av är att tänka på att vi är på olika vägar jag och min son. Man måste tillåta det för att människor ska växa även om man är jätterädd att mista personen. Vi vet inget om framtiden och ofta blir den mycket bättre, än vi med våra katastroftankar, kan tänka oss.

Författaren som också är psykiater talar om fördelarna av fysisk aktivitet, ibland behövs förstås medicinering. Han säger att om fysisk aktivitet hade varit ett piller så hade det varit det mest sålda.

Det var ju tur att det inte är farligt i sig iallafall. Börjar dock tro att mamma är djupare i sina problem än vad jag först trodde. Ibland tycker jag att de verkar ha ett ganska stort missbruksproblem men ibland tycker jag bara jag själv är löjlig.

Kan verkligen tänja mig att det är så. Har flera vänner som äter antidepressiva eller har gjort det. Insåg för ett tag sedan att alla utom några få av de jag umgås med har beroende problem eller psykisk ohälsa. Antingen är det väldigt vanligt eller så har jag råkat hamna med alla.

Tror också mer på terapi och att jobba med sig själv lösningen. medicinering känns lite som en genväg även om den mycket väl kan funka bra ändå.

Boktips är alltid välkomna!

är ingen bra kombination men det är INTE farligt i sig. Det är kanske mer orsaken till antidepressiva i kombination med alkoholen som inte lämpar sig. Antidepressiva skrivs ut för att höja serotoninnivån som ligger för lågt vid en depression. Det kan också skrivas ut för svår pms, för att lindra och då intas ca 14 dagar innan mens. Kanske vid andra anledningar som jag inte känner till. Om du får veta namnet så kan du kolla på FASS, vad det står om alkohol. Alkohol bör förstås tas med försiktighet i kombination med mediciner. Alkohol fungerar som självmedicinering för många människor och jag tycker nog att den läkaren som skriver ut medicinen bör göra en uppföljning och fråga hur mycket din mamma dricker. Kanske läkaren gör det. I den bästa av världar så borde läkaren få en insyn i hur du och din bror lever med att se detta missbruk.
Tyvärr är det så att det är för få läkare i Sverige som är tillräckligt professionella för att prata om en utsättning av antidepressiva. Det finns ingen anledning att äta mediciner år ut och år in, men det är så verkligheten ser ut. Det är helt enkelt pengarna som styr och då är det läkemedel som styr. De borde bara tas under en begränsad tid, för att hantera det akuta stadiet med att höja serotoninet och det fungerar bäst i kombination med antingen terapi och/eller fysisk aktivet/mindfulness men av alla jag känner som äter antidepressiva så är det ingen som har fått en plan för utsättandet.

Jag ville bli läkare själv ett tag och efter mer research så förstod jag att det ska jag inte bli i det här landet. Politikerna tänker fel enligt mig. Jag tänker livsstil och alternativa behandlingsmetoder. Jag har ju egen erfarenhet och ser på många i min omgivning. Hur det är, vad var och en väljer. Vi väljer olika.

Jag satte ut alla mina mediciner för flera år sedan, men då valde jag att arbeta med mig själv i flera år på heltid för att bli fri från dem och jag såg inte att jag kunde fortsätta leva ett liv med mediciner. De påverkade mig för mycket.

Däremot så ska en medicin aldrig sättas ut på egen hand. Alltid i ett samarbete med en behandlande läkare. Det finns alternativ, beroende på problematik och hur mycket en människa är beredd att jobba med sig själv.

Jag var mycket motiverad att sluta, då jag ville ha barn, men det blev aldrig barn.

Om du vill ha boktips så kan jag ge dig några.

När jag och mitt ex levde ihop, så tog han insomningstabletter och drack alkohol. Det blev inte bra. Han var knappt kontaktbar och jag tillkallade ambulans. Han åt också tabletter för depression. När han senare var i kontakt med en läkare på vårdcentralen, så sa läkaren att han var tvungen att sluta att dricka annars skulle inte tabletterna göra någon verkan.
Men han fortsatte dricka......

Jag tror tyvärr att förskolan inte gjort nån anmälan. Men nån hjälp vill han inte ha! Det är ju minsann inget fel på honom, det är alla andra det är fel på... Total förnekelse.

Tyvärr har vi inte några mor/farföräldrar som kan hjälpa oss.
Min sambo har knappt kontakt med sina föräldrar. Han har inte heller några nära vänner. Han har sitt jobb (som han lyckas sköta, fråga mig inte hur), och det är hans enda sociala nätverk.

I kväll slocknade han 18:30 i soffan. Där ligger han än och snarkar...

Och jag är ledsen över att jag inte kan skydda ungarna från detta elände.

I början av den här tråden var det någon som skrev något att det var ännu värre om man kombinerade alkohol med antidepressiva tabletter. Då skrev jag att jag inte trodde mina föräldrar tog sådana. Jag hade fel. Fick idag av en slump veta att mamma tar antidepressiva tabletter. Hon sa något om två olika tabletter och att hon behövde till apoteket för en av dem. Kan man kombinera olika sådana eller hörde jag fel?
Egentligen är väl detta ganska väntat så blev inte direkt förvånad.

20 år tillsammans och snart 1 år ifrån varandra, skilda. Har under detta året kämpat med mannen som vill ses, skriver fina meddelande, vill fortsätta som att allt är som vanligt. Som tur är nu, så har vi inga barn ihop, som naturligtvis gör det svårare för dig.
Mitt ex, som ditt, trycker på massa ömma punkter, för att få fortsätta som vanligt, och kunna fortsätta dricka.
Jag har det jag skrivit här som tröst när allt är tungt. Läser och vet att jag inte vill ha tillbaka det livet. Jag har åkt färdigt på berg- och dalbanan.
Nu när han skriver, så låter jag det gå en stund, skriver det JAG känner och vill. Oftast skriver han då inget alls till svar.
Jag tänker att du hela tiden kan läsa vad du skrivet här och hur det varit, samtidigt som du lugnt kan tänka vad vill du.
Går du tillbaka, så får du kanske din man du älskar, men du får ju också den andra personen. Han som dricker, han som tycker det är ok att bli full.
Det är inte lätt, men det blir bättre, du kommer bli starkare.
Sen har ju din man en chans att visa att han vill ha dig. Han kan ju bli nykter på egen hand.

Vad obehagligt att få reda på att ens barn är hemma med en förälder som är påtagligt berusad vid hämtning och att själv inte kunna komma ifrån arbetet. Du fick sedan reda på av dottern att barnen fått natta sig själva, eftersom deras pappa somnat, medan han i efterhand nekar. Förståeligt att du känner dig arg! Han brister i sitt föräldraansvar här. Finns det någon i din närhet som skulle kunna hjälpa dig? Jag tänker om ni har något nätverk av t.ex. föräldrar som skulle kunna träda in och ta hand om barnen ifall det här skulle hända igen? Som Sisyfos skrev så är ju också socialtjänsten en hjälpande instans, som ska kunna stötta er allihop i familjen - honom ifall han vill ha hjälp med att förändra sina vanor, dig som anhörig och medförälder och barnen.

Fortsätt också gärna att skriva här, det kan vara ett bra sätt att sortera sina känslor och få en överblick över tid, om situationen förändras eller om det är likadant läge om ett par månader också. Du skrev i en tidigare tråd i februari att du var orolig för att han drack när du jobbade skift, nu har du fått det bekräftat.

En oerhört tuff situation du är i, samtidigt som du är stark och handlingskraftig som söker stöd och letar lösningar.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Har så svårt för att sätta ner foten och säga att det räcker nu. Så var det dax igen förra veckan ringde de tre äldsta barnen och sa att han druckit jag de hade kommit på honom på bargärning med att dricka ur en petflaska i tvättstugan, han hann dock gömma flaskan innan de kom dit, vilket gjorde att barnen ringde mig då de märkte att han luktade alkohol men att han nekade till de, de ringde och frågade mig mamma vart skall vi leta för vi hörde att pappa drack och öppnade en flaska i tvättstugan men vi kan inte hitta den, jag och barnen hjälptes åt per telefon försöka komma på vart han kunde gömma flaskan, de hittade den tillslut i tvättkorgen, så här i efterhand är det helt sjukt av jag tillsammans med våra barn bedriver denna lek att leta efter flaskor. En av döttrarna sa att mamma det känns så skönt att vi hittade flaskan för då behöver jag inte ha så dåligt samvete för att vi beskyller pappa för att ha druckit fast han inte har.

Hör precis hur dumt det låter, tycker så synd om barnen. De sjuka i det hela är ju att jag trots att jag flyttat har så svårt för att släppa honom, han ger mig konstant dåligt samvete varje gång vi pratar eller smsar försöker låta bli att svara många gånger men vi har 5 barn ihop och han dricker inte jämt så vi måste ju kunna prata.

Han vill att jag hjälper honom med beslut om allt vilken bil han skall köpa om mm han anspelar hela tiden på att han hoppas att vi skall bli ett par igen.

När jag säger att jag inte ser den framtiden som han ser blir han arg o å ledsen och säger att jag ser allt i svart och att jag inte kan ge honom en chans till, att jag hoppas på att han skall ramla ditt igen och massa saker som sårar mig

Hur skall jag få kraft att sätta ner foten å sätta hårt mot hårt, vi har 25 års relation och fem barn ihop och de är ju inte jag som valt att allt skulle bli så här då på något sätt har jag ju ännu känslor för honom och saknar massa saker med honom, men fattar att jag inte orkar och kan ha det så här längre har ju ändå kämpat de senaste 6-7 åren för att han skall ta tag i sitt missbruksproblem,

Måste göra mig fri annars kommer jag gå under.

dina känslor ❤ jag lämnade för 3 dagar sedan, tog en time out som jag kallade det. Tog med mina söner, vi har tack och lov inga gemensamma. Skillnaden i min relation att jag får ingen ånger, el förlåt, utan bara tystnad el otrevligheter. Det borde ju göra det lättare och det kanske det är också. Men jag är ju fortfarande kvar i drömmen, kärleken för vi träffades för bara snart 4år sedan, har gift oss och köpt hus. Det är fortfarande en chock tror jag, för det gick i steg för oss, och sista kom efter vi gift oss, då blommade alkoholisten ut, han orkade inte hålla tillbaka. Sjukdomen hade han innan vi träffades men lyckade dölja. Så jag förstår dina känslor. Jag har följt några nyktra alkoholister här och ibland ställt frågor och det har hjälpte mig, och när jag har beskrivit där så säger dom lämna. Nu har min man genomgått behandling men bestämt sig för att börja dricka igen. Kämpa på, kanske lämna och det får honom att inse att bli frisk är det enda som funkar. Jag drömmer om det ett tag till och tänker en dag i taget

... men att sluta arbeta kvällsskift löser inga problem. Hoppas förskolan gjorde en orosanmälan, det är de skyldiga till. Hoppas då också att ni får hjälp.
Styrkekramar

När du lägger upp det sådär så ser det ju ut som om det gått framåt iallafall. När jag tänker tillbaka har det nog det också, även om det inte känns så.
Tack för alla tipsen! Har funderat på bup också, men är rädd att de ska bedöma det som lämpligt att berätta för mina föräldrar. Har funderat på kyrkan också, och risken är större att jag går dit än till kuratorn helt ärligt. Präster har ju absolut tystnadsplikt och får inte berätta något för någon. Råkar ju vara så att jag bor granne med en kyrka också.

Satt idag och insåg att detta inte håller. Allt runt omkring mig är kaos och kommer själv hamna i hålet om jag inte redan är där. Inte så konstigt egentligen. Det märkligaste är ju att jag vill att mina föräldrar slutar dricka, samtidigt som jag "inte" vill det då det känns som jag förlorar min "plats" i något sorts system också. Det där är en sån där djup tanke som jag verkligen behövde sätta ord på. Verkar lite skevt att tänka så, har väl blivit galen av det hela eller något.

Ska försöka att fokusera på en sak, det lär bli svårt då allt händer samtidigt men det är ju alltid värt ett försök.

Lyssnar och läser allt jag kommer över, blir ännu mer bestämd. Sen har vi 2 underbara dagar när vi skojar, jobbar bra ihop och kommer med lösningar. Då blir det så svårt igen! Men jag ska fortsätta fokusera på att må bra och när han dippar ska jag inte följa med ner!

Jag har läst hela tråden igen och jag vill påminna dig om det som du kanske inte ser just nu.

Den 9 mars skriver du "Kanske kan jag en dag ha mod nog att berätta för farmor" och den 13 april skriver du "Har bestämt mig för att berätta för farmor när jag känner mig redo för det" .

Du har funderat en del på vilken vuxen du ska prata med och efter 5 veckor så har du en plan vem du ska prata med, från kanske till beslut och jag tror att du gör det när du är redo. Det är skillnad på ditt uttryck. Det är ett stort framsteg.

Du har pratat med vänner, tagit ett samtal med din mamma och du har tagit kontakt med maskrosbarn och det är otur att corona hindrar träffar just nu, men du har aktivt tagit kontakt.

Jag funderar på var du mer kan vända dig och det kanske inte är rätt ställe, men jag vill ändå tipsa dig om att vända dig till bup, alltså barn och ungdomspsykiatrin.

https://www.bup.se/sv/Rad-och-fakta/Artiklar/Bra-att-veta-om-BUP/Far-fo…

Jag har själv fått oerhört bra hjälp inom vuxenpsykiatrin för min bipolaritet som jag inte har några problem med sedan flera år. Det har varit hjälpsamt att prata med sjuksköterska. De har kuratorer ifall du inte känner att du vill prata med kuratorn på din skola.

Kolla upp din närmaste mottagning och ring och fråga. Det kostar inget och ingen behöver veta om du vänder dig dit. Kanske du kan söka för ditt kontrollbehov, om du inte vet vad du ska säga om du kontaktar dem.

Det finns så mycket hjälp att få i vårt samhälle, det gäller bara att hitta rätt och börja någonstans. Jag brukar säga, be om hjälp en gång för mycket, än inte alls.

Finns det en kyrka i närheten? Kan du boka en tid hos en präst? Präster har absolut tystnadsplikt och de erbjuder själavårdande samtal. Jag gick till en präst då jag var trött på att träffa sjuksköterska inom psykiatrin. Jag blev frisk och förstod inte varför jag skulle fortsätta ha samtalsstöd inom psykiatrin. Då ville jag träffa en präst som såg mig som en människa. Det var häftigt. Att prata om livet. Präster för inga journaler och du behöver inte vara troende. Det kostar inget och de har som sagt tystnadsplikt.

Skriv en lista på var du ska lägga ditt fokus och prioritera, ta sedan en sak i taget.

Förskolan ringde mig till jobbet igår. Arbetade kvällsskift (jobbar på sjukhus, som just nu är en rätt tuff och kaotisk arbetsplats).
Min sambo hämtade på barnet på förskolan (en på fsk, en i skolan). Personalen på förskolan reagerade på att han verkade berusad, luktade alkohol, vinglade, surrig. Förskolor personalen bedömde dock att han inte var så pass berusad att han inte kunde ta hand om barnen.

Hade ingen möjlighet att lämna min arbetsplats, utan fick försöka stå ut tills jag kunde ta mig hem.

Han blånekade förstås. Idag berättade ena dottern att pappa hade somnat efter kvällsmaten, och att de hade fått göra sig i ordning själva inför natten.

Jag är så arg just nu. Och måste leta jobb. Uppenbarligen kan jag inte jobba kvällsskift...

Har så svårt att hantera allt just nu.

Tack så mycket för dina ord Självomhändetagande. Personligen ser jag inte hur jag gör några framsteg. Känns mest som jag fastnat i en återvändsgränd gällande det mesta. Min bästa vän som mår väldigt psykiskt dåligt sa något idag om att hon inte var redo för att ta hjälp och att det inte skulle funka om hon blev tvingad. Något säger mig att detsamma gäller mina föräldrar, vill de inte göra något åt sitt drickande för sin egen skull kommer det inte funka, tyvärr. Dock kommer ekonomin dala ännu mer om de inte gör det. Speciellt nu när mamma börjat köpa extremt mycket grejer på mobilspel. Såg förut idag att de också försöker dölja hur mycket de dricker för mig, genom att slänga in vissa av de tomma boxarna i ett förråd som knappt används. Har verkligen stenkoll på vad de gör Igår berättade en vän till mig att hon träffat mamma på ica, mamma handlar ytterst sällan på ica men en viss affär ligger ju granne med ica.

Borde dock verkligen försöka släppa mitt kontrollbehov över det hela, sluta räkna och allt sådant. Det tar verkligen sjukt mycket energi. Har så mycket annat jag borde lägga fokus på just nu.

Jag är nyfiken hur era män har gjort med öppenheten? Har dom varit öppna mot vänner bekanta och släkt. Min har berättat om behandlingen för sina föräldrar, mina föräldrar, sina barn, ett syskon min syster och hennes man. Plus ett kompisgäng i hans hemstad som han inte umgås med. Sen ska locket ligga på, ingen annan ska få veta. I min lilla hemby där vi bor och har vårt umgänge och det allt kaos har pågått får ingen veta. Nu har jag flyttat (tagit time out) sen 3 dagar och det blir så konstigt, jag får ju inte berätta varför, till mina söner som är 11 och 13 har jag sagt att han inte mår bra, och att han måste ta ansvar för oss alla.

Vad fint att höra att du har haft det bra i påsk tillsammans med vänner på båten.

Du har en plan för när du är redo så ska du prata med din farmor, det är jättebra.

Du skriver om en mobbad tid. Vad hemskt för dig. Orden från din far, om att känslor ska packas ner i en ryggsäck och vara kvar där. Det kan ju vara så att han inte har lärt sig att prata om känslor och det är därför han säger det, det kan också vara orsaken att han dricker som en flykt.

Du känner dig avtrubbad så du inte kan gråta längre. Så känns det just nu.

Du kommer att kunna gråta när du behöver det och då kommer det vara helt ok. Låt det komma när det kommer. Du behöver inte bita ihop.

Jag tycker att du ska vara stolt över dig själv. Du gör en resa, du är insiktsfull och du reflekterar mycket. Du är observant och jag tycker att du är modig. Dessutom gör du bra steg.

Ta hand om dig!