Senaste kommentarerna i forumet

Jag har inga barn och jag ville skriva några rader. För mig kan det alltså inte vara mammaådran om det inte var en slags "mamma" roll jag tog för mitt ex som var ett enda stort barn upptäckte jag senare. Skämt och lite allvar. Jag förstår varför mitt ex stannade i en ung ålder, han blev oerhört mobbad och jag tyckte synd om honom varje gång han tog upp den mobbade skoltiden och det gjorde han ofta, för han hade behov av att prata om det när han drack.

Jag tror att jag och många andra, liksom du har kämpat/kämpar så mycket att det finns inte kraft för uppbrottet. Kanske det var därför det tog mig 6 år! och jag ville bli av med han hela tiden, men jag ville också att han skulle komma till insikter så att han fick ta ansvar för sitt liv och jag kunde säga, "nu släpper jag dig".

Att läsa ditt inlägg får mig att minnas att det var så, det var en kamp och jag hade ingen kunskap tidigare. Nu förstår jag varför andra sa, bara gå. Om någon skulle fråga mig vad eller hur göra idag, så skulle jag säga bara gå, rädda dig själv och ditt eget liv, men mottagaren behöver också vara mottaglig, annars kan det slå fel.

Så jag säger till dig, gör det som du behöver och leta inga ursäkter. Behöver du fira honom imorgon så behöver du det, behöver du lyssna på vad dina barn förstår eller inte så behöver du det, eller är det så att du behöver påminnas om att du är vuxen och de är omyndiga och det är svårt om de inte förstår din situation eller sin egna situation (de är förmodligen medberoende själva, kanske utan att förstå det?) men det är du som bestämmer.

Du bestämmer var du vill bo. Om huset är nära så kanske de kan bo varannan vecka, om det är ok? Så får de se själva eller har du kontakt med soc?

Du behöver inte svara på mina frågor. Jag ställer dem för att du ska svara dem för din egen skull.

Jag är frisk från mitt medberoende idag och jag ser så mycket klarare nu. Du kan också bli fri från det.

Alla kan det. Men det krävs arbete. På riktigt.

Ta hand om dig!

Hej, jag känner igen ditt alias, men jag har bara varit här i 3,5 månad och jag tror inte att vi har kommunicerat med varandra tidigare.

Döm inte dig själv.

Jag har också känt så, att jag borde lämnat tidigare.

Jag tror att jag och kanske även du behövde komma till den punkt du säger nu "jag borde" därför då vet du att det är dags nu.

Det är därför du skriver här.

Du är värd att äga ditt eget liv. Gräv fram en dröm i ditt innersta som du kanske har glömt, vad vill du göra, hur vill du leva. Gör en plan. Det är en process. Ta hjälp och lev ditt liv som du vill leva det!

Jag minns när jag levde med mitt ex. Jag använde ordet alkohol så många gånger varje dag och jag tänker att i de trådar som skrivs här handlar förstås mycket om det ordet. Vi som skriver här borde prata mycket mer om "jag vill..." "jag ska..." "jag planerar..." "...att göra allt som jag alltid velat göra och som jag förtjänar"

Alltså mer FOKUS på dig, mig, oss själva.

Skrållan om att sätta sig själv i centrum. En mening som jag vill lyfta, för den är så bra; "när man gör det, så börjar det hända saker med en själv och även med omgivningen."

Jag kan bara instämma. Det händer bra saker. Tack för påminnelsen!

Jättebra kommentarer från Gros19 också!

Ta hand om dig!

Tack för ditt svar. En sund relation till dig själv kommer du att få, du är på god väg.

Om du inte övat i mindfulness tidigare, så vill jag varmt rekommendera det till dig. När jag hade det så hemskt, som jag hade länge, så valde jag att utbilda mig till mindfulnessinstruktör efter att jag övat på det i några år. Jag gick kursen för att få mer verktyg och det fick jag. Jag fick insikten om att stanna upp, sitta med mig själv och möta mig själv i meditationer, bara vara och landa i allt som är just nu.

Att ta hand om det som kommer upp, att lyssna till sina behov och känna efter är så värdefullt och jag hör att du är på god väg.

Det är inte alltid lätt att förklara varför en blir distraherad, men oavsett distraktioner så kan en få tillbaka rätt kurs igen och fokusera på sig själv och då också bli medveten vilket liv en vill ha.

För att veta det, tror jag att en behöver uppleva det liv en inte vill ha. Då blir det tydligare.

Jag tycker inte att fokus ligger på hans drickande. Men just nu kanske det blev så i inlägget. Men har en enorm svacka och är ledsen, orkar inte med hans elakheter. Men som du säger är ju fokus alltid på alkohol för hans del oavsett han dricker eller inte. Så därför kanske min fokus också är på hans drickande? Ska fokusera om?

Jag har inte vågat skriva här tidigare fast att jag har varit medlem i några månader . Min tidigare psykolog tipsade mig om att det fanns anhöriggrupper på nätet när hon och jag kom in på och började prata om att min sambo dricker för mycket alkohol. Han dricker starksprit och det har varit mycket drickande för honom under de senaste veckorna. Att Covid-19 gör att han arbetar mycket hemifrån gör inte situationen bättre. Det gör att han dricker mer än vanligt och särskilt på vardagarna. Han däckar i soffan och kommer inte ihåg vad han har gjort eller sagt. Under de kvällarna när han dricker önskar jag att han ska däcka så snabbt som möjligt då jag inte står ut med de verbala kränkningarna som han utsätter mig för när han är full. Jag tvingas höra honom sig hur jag är ”en hemsk kärring” och att han borde kasta ut mig. På morgonen efter så har han glömt allt som han har sagt. Jag har konfronterat min sambo flera gånger när han är nykter och då är han väldigt ångerfull men trots det så kan han supa sig redlöst samma kväll. Situationen känns ohållbar och min sambo behöver hjälp. Jag har sagt till honom att han behöver professionell hjälp men jag vet inte om han är villig att ta emot hjälp trots att han säger det när han är nykter.

Tack för att du lyssnar och tack för dina kloka råd. När jag läser det du skriver så inser jag att jag vill vara den som möter livets utmaningar och lär mig av läxorna. Precis som du har gjort. Själv är jag 39 år och har inga barn, jag är så innerligt glad över att jag inte hann bli gravid med honom.

Du har så rätt i att man får vara glad att man inte har barn med de. Inget egentligen som binder mig till honom tack och lov.

Jag har en vinnarskalle och segern här är att möta och acceptera alla känslor som kommer till mig. Ta mod till mig att förändra det jag kan; välja sunda relationer och framförallt en sund relation till mig själv.

Jag läser vidare vad du skriver. Tänker att vi människor ska lära oss av allt vi får erfara. Nu är du i en situation där du har satt upp en del mål då du inte har lust att vara kvar i det som är, du har fått ny kraft och gör en plan!
"-Ta bort destruktiva människor ut mitt liv.
-göra sånt som jag mår bra av
-bygga upp mig själv igen."
Kriser och motgångar ger en möjlighet att förändra ens liv och när en förändrat livet till det en önskar, då har en vunnit! Hårt arbete ger den vinsten!
Skäms inte. Kärleken gör en blind.
Jag vet däremot hur det känns att känna sig lurad, då jag trodde att jag skulle bilda familj med mitt ex och jag försörjde honom på tok för länge. Nu har jag landat i att jag skulle lära mig allt och trots att jag förstod att han inte skulle bli en lämplig pappa så lämnade jag inte honom då, utan det tog ytterligare 6 år att lära mig att sätta gränserna som ledde till en efterlängtad separation. Med mina 43 år idag så har min längtan till barn försvunnit.
Tur förstås att jag aldrig fick barn med han. Jag slipper att ha att göra med mitt ex för all framtid.
Jag tror att det kommer att komma något bra ur det här för din del. En lär sig, vad en aldrig vill ha igen.

Det går verkligen upp och ner. Känner mig på botten. Känner mig både utnyttjad, lurad och så ledsen. Även om jag borde reagerat innan så är det som om allt kommer som en käftsmäll nu. Jag förstår hur oerhört sjuk han är genom hans sätt att hantera "relationer". Allt missbrukas, även mina känslor och det känns så äckligt.
Det är väl bra att gråta och rensa ut men det är så jäkla smärtsamt. Den här illusionen om en framtid jag byggt upp och som han liksom sålt in bara rasar. Det kommer vara tufft att se honom på jobbet. Vet inte om man kommer mötas av den arroganta narcissisten eller den visa fram övertrevliga och bejande sidan. Oavsett så ser jag honom som missbrukaren som inte ska släppas in igen. Även om jag vet att det är en människa som lider bakom allt detta så måste jag sätta mig själv först och skydda mig själv. Jag hoppas han blir upptäckt på jobbet med att lukta sprit eller gör bort sig så att det kommer fram. Hoppas allt rasar så att det inte går att fly längre.
Så är jag där vid fixeringen, maktlös igen. Jag måste påminna mig om att göra det jag har makt över.
-Ta bort destruktiva människor ut mitt liv.
-göra sånt som jag mår bra av
-bygga upp mig själv igen.
Han får inte ges plats i mitt liv mer.
Skäms över att jag har hamnat i ett läge där jag trott att jag älskar en man som grundlurar mig. Så sjukt.

Tack för svar. Han dricker faktiskt inte varje dag. Men han dricker starköl minst fem dagar i veckan. Ja, han höll upp med alkoholen två veckor när vi skulle få barn. När han får sina utbrott är det nästan alltid mitt fel enligt honom, för jag hackar på honom hela tiden och till slut rinner även hans bägare över. Känner igen det du beskriver med att trippa på tå.

Känner igen dina tankar. Det är verkligen ett wow-ögonblick när man inser att man bara bestämmer över sig själv. Att man faktiskt kan sätta sig själv först. Sån känsla.

När jag läser era historier och hittar en sån stark igenkänning så känns det inte så ensamt plötsligt.

Självomhändertagande: det du skriver om att vara snäll och hjälpsam som barn kan jag känna igen.
Det blir plötsligt som ett uppvaknade. Jag börjar se min roll som barn där jag hade en hård mamma som aldrig var nöjd med mig, kände alltid en outtalad skuldkänsla och jag fick klara mig själv. Pappa drack och var frånvarande. Mina syskon mobbade mig hemma men jag har alltid varit bestämd och inte gett mig. Jag försökte hela tiden göra alla nöjda och glada och misslyckades så klart, det var ju inte min uppgift. Det blir så tydligt att jag gör på samma sätt nu och därför drar till mig relationer där jag vränger ut och in på mig själv för att få kärlek, så misslyckas det såklart. Igen och igen. Det har aldrig gått upp mig så klart och tydligt men så är det.

Känner även igen det där med att skjuta upp sina egna mål och drömmar. Det är nästan som man väntar på något...jag antar att det är just den känslan som behöver helas. Man väntar väl på någon annan att ta hand om för det är ju precis så man lärt sig att kärlek är. Det är nog sant det som sägs att man först behöver lära sig att älska sig själv...så kommer man kanske igång?
Det är läskigt men så nödvändigt att bryta mönstret. Det är en hisnande känsla i magen just nu för nu vet jag vad jag behöver göra. Jag behöver verkligen inte hjälpa andra, jag behöver verkligen inte vara stark, jag behöver verkligen inte vara ensam utan jag behöver hjälp nu, jag behöver vara svag och acceptera mina känslor och sätta de i första plats. Inte trycka undan de av vana.

Det finns ett citat som jag tycker väldigt mycket om och vill dela med mig:

"Theres a crack in everything and thats how the light gets in" Leonard Cohen.

Jag tror den sprickan är den illusionen om att jag inte är värd att älskas håller på att spricka.

Det kanske låter dumt och jag vet att jag pendlar mycket men just nu känns det nästan som en riktigt bra läxa med de senaste tidernas händelser. Nu vet jag vad jag behöver.

Jag håller med så mkt i att vi är alla värda att sätta oss i första rummet och ge oss själva tid att uppfylla våra mål och drömmar. Känns som man börjar gå från känslan av maktlöshet till makt över sig själv <3

påminner mig om hur det var i så många år. Han ville kunna ta en öl ibland, eller vin eller sprit och mitt ex prövade aldrig på riktigt att pausa, som mest i 3 veckor tror jag. Alkoholen har verkligen makt. Att välja missbruket istället för en levande människa som har massor av kärlek att erbjuda.

Jag behövde så mycket tid att förstå min del i mitt förra förhållande som varade i 12 år. Jag arbetade med mig själv och insåg att jag var en snäll och hjälpsam flicka redan som barn och jag har kunnat se hur det har påverkat mig i mitt liv.

Vic81, det är bra att du vet vad du skulle vilja göra, som att odla, göra skulpturer. Vad behövs för att du ska börja? Har du redan material eller behöver du skaffa det? För mig betyder fysisk träning mycket, nu är jag isolerad hos mina föräldrar i coronatider, då de betyder allt för mig och jag vill hjälpa dem. Det innebär att jag inte kan gå till mitt gym, så jag har mitt gym i skogen, där finns det bänkar och stenar och såklart bra stigar och underlag för alla övningar. Kalla dagar så kan jag träna inomhus.

Det kan vara så svårt att komma igång med det en vill, men om en har allt som behövs, så är det "bara" att sätta igång. Om du inte har det som krävs för att odla eller göra skulpturer så skaffa det. En sak i taget, ett steg i taget. Processen att lära sig att sätta sig själv i första rummet är individuell. Utan någon form av lista, plan, drömmar att förverkliga nedskrivet på papper så är det lätt att det glöms bort.

Jag tror på påminnelser, upprepning, gör om gör rätt, gör på annat sätt, inte alltid göra utan bara vara ibland och där funkar skogen så bra för mig även som en zon där jag bara tar med ett sittunderlag och sitter vid ett träd i en meditation.

Jag längtar efter att teckna och jag har allt jag behöver, jag har längtat tills det blir varmare, men nu när jag skriver detta till dig så inser jag att jag har satt hinder för mig själv och väntar på mer värme. Jag har suttit på det där underlaget sedan mars och visst kan jag ta med mig skissblock och penna redan nu.

Det där att se, vad är det som hindrar mig från att göra det? och fundera över varför kan vara ganska intressant.

Skrållan, Vic81, alla medberoende här, vi är alla värda att sätta oss i första rummet och ge tid till oss själva att uppfylla våra mål och drömmar.

Vilken bra kommentar gros19. Så är det ju verkligen. Att alkoholpersonen är lika upptagen av att dricka som av att inte dricka. Det speglar verkligen det liv jag levde förut. Alkoholen i centrum oavsett.
Att sätta sig själv i centrum är svårt när man levt ihop med någon som dricker. Men när man gör det, så börjar det hända saker med en själv och även med omgivningen.

Hoppas du läser det du nyss skrivit lite längre fram. Fokus totalt på mannen och hans drickande. Hur ska man kunna fira en brölloppsdag under sådana omständigheter, det ska ju vara något trevligt och fint, något man ser fram emot. Man ska väl helt enkelt vara lycklig över alla år tillsammans. Det är nästan så jag tänker - fira bröllopsdagen utan mannen. Menar inget illa men du verkar så insnärjd i det hela och det är väl vad man kallar medberoende.

Jag tänker också så här - en person med alkoholproblem är lika upptagen av att inte dricka som han är med att dricka. Han är inte närvarande även om han är "duktig" och inte dricker något. Du kanske måste inse att de kommer fler bröllopsdagar att fira. Rätt eller fel tänker jag, men du förtjänar att fira utan fokus på en alkoholiserad man.

Hej "Kärringen". Jag har läst dina inlägg och känner igen mig så väl. Häromdagen bestämde jag mig för att skriva upp en sak varje dag om mig själv som jag tycker om. Det triggade igång mig och jag började gråta, jag insåg att jag hade svårt att hitta något. Jag är nedbruten av den alkoholistens beteende som jag har i mitt liv nu och har också haft det i familjen sedan barndomen. Utåt sett verkar jag ganska stark och självständig men har mycket att läka i relation till mig själv förstår jag. Jag är nu 39 år och inser att det här är något jag behöver jobba med hos mig själv för jag vill aldrig mer spendera en dag i det kaoset som det är att leva som medberoende mer.
Det är väl klart att vi har rätt att se om våra egna intressen istället för att bli illa behandlade av andra. Hoppas du hittar vänner som du kan prata med och känna dig trygg mer.
Kram på dig <3 och ta hand om dig!

17 års bröllopsdag och jag har ångest! Jag ville fira med att gå ut och äta på restaurang hela familjen men dottern vill inte. Maken vill inte att dottern ska följa med, han har lovat att inte dricka när hon är med. Jag vill inte gå ensam med honom så att han dricker, det är inget firande för mig. Vi har pratat och pratat men han förstår inte, han bara försvarar och bortförklarar. Jag försöker undvika bråk men det går inte. Hatar allt detta, vad alkoholen ställer till med. Han lovade att inte dricka i påsk, naturligtvis höll inte det! Drack igår och allt urartade, jag är så less och så in i märgen ledsen. Jag vill bara fly, men måste ta mig samman och renovera klart.

Hej Julia, för mig låter det som om din sambo har alkoholproblem. Kan han låta bli att dricka? Händer det någon dag att han inte dricker? Försvarar han alkoholen, skyller han på annat om det skulle komma upp att han blir elak eller får utbrott? Tycker du det känns som om han fokuserar på nästa gång han kan dricka eller att han vill göra saker där alkohol ingår? Fundera gärna på dessa frågor.

I mitt fall så är maken lättretlig nästan jämt. När han tidigare drack mer kunde han bete sig nästan likadant men alltid mot mig aldrig mot dottern. Han blev mycket elak och mycket aggressiv, kunde brusa upp för små skitsaker och ibland för ingenting. Det som då hände var att jag började trippa på tå för att inte utlösa bråk, men det blev bråk ständigt ändå. Dottern mådde piss och har blivit mycket skadad av detta. Ta hand om dig.

En sista händelse... Sen ska jag sluta. Min sambo bygger en mur i trädgården, det är varmt ute och han sliter verkligen. Han är snäll och frågar mig med jämna mellanrum om jag blir nöjd... Men vid ett tillfälle när jag kommer ut tycker jag att muren börjar dra åt fel håll. Det handlar om ca 20cm (dom sista fyra blocken) och borde vara lättare att ändra innan cementen stelnat. Sambon säger först att det inte går att ändra. Men sen blir han rasnde och slänger iväg de sista stenblocken, varav ett hamnar 15cm från min fot. Han är arg och skriker att nu får jag hålla på med detta hela dagen och nu blir det ingen fotbollsskola för sonen idag. (antagligen för att ge mig dåligt samvete) Faktum är att han skulle ta med sonen på fotboll två timmar senare, och just denna dag hade jag bokat in en lunch med min mamma.

Det tog ca 20minuter att fixa muren och han höll med om att det blev mycket bättre. Han lugnade sig och han tog motvilligt med sonen till fotbollen och jag kunde äta lunch med min mamma. Hela eftermiddagen satt han sedan och drack öl med grannen i trädgården. (Han va ju så stressad att han inte skulle kunna ta med sonen till fotbollen)

Ingen stor grej men...Det är min födelsedag... Vi va överens om att sambon skulle natta dottern och jag skulle natta sonen. Allt är lugnt, alla är glada. Sambon kommer ut från toaletten och är klar... Dottern ropar från sängen...Mamma!! Jag ropar tillbaka lugnt.. Jag tror att pappa kommer in till dig snart. Sambon ryter.. Får man fan inte skita ifred eller?!! Vaa?? Vad kom den reaktionen ifrån... fattar inget. Han va ju klar och stod i hallen, jag svarade bara dottern. Sambon förstår och det blir ingen grej. Men jag tänker... Varför går han in i en försvarspostition fast inget har hänt.

En annan morgon skulle sambon ta sonen till förskolan och jag skulle ta med dottern. Vi brukar göra så och sambon och sonen brukar gå upp en kvart senare än oss, likaså denna morgon. Jag och dottern är nästan klara, jag står och borstar tänderna på henne när jag hör sambon vråla i köket. Jag trodde han brände sig eller något, men han blev arg för att sonen 6år inte hade ätit upp sin smörgås. Jag säger till honom att lugna ner sig. Sonen gråter så han knappt kan svälja. Jag kramar om honom och säger till sambon att han kan åka, jag skjutsar båda barnen. Han skäller ut mig och säger att jag är egoistisk som inte såg till att sonen åt sin macka och att det är mitt fel att han är ledsen. Jag säger emot. Om han hade sagt att han behövde hjälp hade jag hjälpt till, men jag visste inte det. Det slutar med att han tar med dottern och jag skjutsar sonen. Åker iväg med en klump i bröstet.

Tack för svar fina ni... Jag vill berätta om ett par incidenter.
Jag hade varit iväg och kom hem... Min sambo sa att han ville vara ifred och kolla på hockey. Jag tog då hand om barnen så ingen störde honom. I pausen säger han att han ska gå ut i trädgården och spela fotboll med sonen (6år)... Va snällt, tänker jag. Dottern som är nästan jämngammal (skiljer 1,5 år på barnen) hoppar upp och säger glatt Jag vill vara med!! Nej! säger sambon kallt, du får vara inne med mamma. Dottern säger att hon visst vill vara med och springer och tar på sig skor och jacka och springer efter. Jag kan dumt nog inte låta bli att lägga mig i, och säger till sambon... Hon kan väl få vara med. Han blir irriterad... Dom går ut i trädgården, dottern skuttar glatt efter. Genom fönstret hör jag sambon säga till dottern... Nu hade du din chans att ta bollen men det gjorde du inte så nu får du inte vara med... Gå in till mamma!! Dottern springer in till mig och tårarna rinner ner för hennes kinder. Mitt hjärta går sönder. Jag öppnar fönstret och säger till sambon. Din dotter står här inne och gråter. Hon kan väl få vara med en stund. Svaret blir nej jag orkar inte ha med henne. (Hon hade varit jätteglad om hon hade fått vara med och ta bollen en enda gång.) När dom kommer in säger jag till sambon att här försöker jag lära barnen att alla ska få vara med och leka, det där va väl onödigt. Jag får då en utskällning.. Jag ska minsann inte bestämma över honom och att hon blev ledsen var mitt fel eftersom jag inte hindrade henne ifrån att springa ut.

Det är starkt av dig Skrållan. Man är rätt nedbruten efter att ha släppt in en alkoholist så nära. Det ingen pratar om är att det är psykisk misshandel man blir utsatt för, precis som att leva med en narcissist.
Det är så sant det du skriver, vilken makt alkoholen har. Dag för dag blir man mer och mer nedbruten. Vi hann ens inte flytta ihop och det ska jag väl vara glad för.
Jag kommer fortsätta skriva, det känns både befriande att sätta det svart på vitt och även som en tröst. Vanan att intala sig själv att det inte är så farligt fast hela kroppen och känslosystemet skriker att det är fel vill jag bryta. Det är fel, för mig är det fel.
Den sjuka delen i mig vill ha ett sms, ett förlåt, ett....den friska delen i mig säger att vakna upp och ta ansvar för ditt liv. Lägg det inte i händerna på någon som gör dig illa. Ärligt talat så skiter jag i att det är en sjukdom, jag orkar inte ta hänsyn en sekund längre. Känner igen det där "jag vill kunna ta en öl ibland" så blir det katastrof varje gång. Jag är så less det här kaoset att jag har inga ord för det längre.
Skulle vilja börja odla, göra skulpturer, kanske längre fram ha en trygg relation så vill jag leva mitt liv.
Jag kommer fortsätta skriva här. Tack, det betyder så mycket att läsa era svar, att inte behöva vara ensam.

Hej Nykteristen ❤️

Jag har inte varit här på ett tag, men jag har tänkt på dig. Undrat hur du har det.
Ser av de senaste inläggen att du fortfarande kämpar på, eller ja.. vad har du för val liksom.

Jag har slutat skriva upp konsumtionen är hemma och fokusera på hela eländet. Det fokuset blev inte ljusare direkt.

Jag har stått i bostadskö i 9 år i staden där jag bor. Jag anmälde mig till en lgh i veckan. Kom på 157:e plats. Suck!

Har pratade ut med hans mamma, skönt.

Vilken helg, vilken kväll. Han är svår att hantera. Lynnig från morgon till kväll. Kastade för en stund sedan mobilen i väggen. Varför vet jag inte. Jag bröt ihop, han bad om förlåt. Jag sa förlåt tillbaka, varför vet jag inte.. det finns inget som kan bli bättre, det är försent.

Nu gick han ut, i regnet, med några öl, till en kompis, undra när han kommer åter...

Vilken påsk afton.

Kram till dig

Bra råd att du ska fortsätta skriva här. Jag har också tagit mig från en man som dricker. Snart ett år, och faktiskt, så gick han, för att bo ensam ett tag, just på min födelsedag. Dagen efter ställde jag ultimatum, bli nykter och gå i terapi eller också går vi isär. Och han valde inte mig, han ville kunna ta sig en öl ibland. Vilken makt alkoholen har. Lämna ett förhållande/äktenskap som varat i 20 år. Men jag tar mig framåt långsamt. Bor själv och det går såå bra.
Jag klarar mig. Jag överlever.
Så sätt dig först. Även om det är svårt i början så är det värt allt. Jag satte också upp mål, gör det i dag också, så det är en bra strategi.
Så fortsätt och skriv, det är lättare att bena ut saker när man ser det i skriven text.