Senaste kommentarerna i forumet

Tack för att du svarar. Det hela känns mer verkligt när man få prata om det. Jag är så glad för din skull och det ger hopp om att det går att ta sig ur. För mig kommer det bli en lång väg, det känner jag men det är ju så det är.
Jag måste byta jobb så snart som möjligt eftersom han jobbar där och brukar nästla sig in i mitt liv igen via jobbet men inte mer. Jag får belöna mig själv med de små stegen. Skrev senast sms till honom idag om att jag aldrig någonsin kommer lita på honom igen. Det är över och jag önskar ingen mer kontakt. Den här gången är det allvar, aldrig mer. Nu är o-kontakt den enda vägen.
Ja, du har så rätt det finns ingen annan väg ur än att sätta sig själv i första rummet. Det har jag aldrig fått lära mig men det är dags nu. Jag kommer fortsätta skriva av mig här. Det hjälper mig att förstå att det är allvar nu och när jag läser alla andras inlägg så förstår jag hur vansinnigt det är att utsätta sig för det psykiska våld det faktiskt är.
Jag har satt upp mål som jag ska ta dag för dag.
-0 kontakt
-1 promenad
-skriva upp 1 sak med mig som jag tycker om.

Inser vilket beroende det är i sig att vara medberoende. Det är en avgiftningsperiod nu..

Hej! Så bra att du skriver här. Jag är inne ibland och "kollar". Kände igen känslan i din rubrik och ville säga några ord, att jag läser vad du skriver och jag känner med dig. Jag är äntligen fri från mitt medberoende och jag kämpade i sex år för att bli fri. Det tog så lång tid och idag är jag så lättad. Jag har ställt mig frågorna varför lät jag honom gå före. Du säger "Varför bedrar jag mig själv igen? Varför vill jag bli kontaktad av en man som inte ger mig annat än smärta, ljuger för mig och manipulerar mig?"Ja, det är bra frågor. Jag tror att du behöver fundera på hur du vill ha det och du är inte ensam. Bestäm dig för att gå till alanon på tisdag, gör det bara! Sätt dig i första rummet och ta hand om dig! Gör det du tycker om, något varje dag bara för dig och gå en promenad i naturen och kanske du kan hämta lite kraft där?

Fortsätter skriva då jag verkligen känner att jag behöver skriva av mig, även om ingen svarar. Det känns så förnedrande att bli lurad ännu en gång. Jag vet inte vad han gör när han är ute. Super gör han men otrohet osv. I måndags lurade han mig att han trodde att han hade coronavirus så han fick köras in akut. Då hade jag lyckats hålla nollkontakt i två veckor. På onsdagen som ljög han för mig åter. Jag vet att jag är djupt medberoende eftersom allt mitt fokus är riktigat på han. Att jag fortfarande väntar på ett sms eller ljud från honom är ju sjukt. Varför bedrar jag mig själv igen? Varför vill jag bli kontaktad av en man som inte ger mig annat än smärta, ljuger för mig och manipulerar mig? Just nu känns allt så nattsvart. Funderar om på jag ska kontakta alanon på tisdag. Jag är rädd och väldigt ensam.

Vet inte hur insatt du är, men vill berätta att det är socialförvaltningen som har det yttersta ansvaret för att man har en bostad. Givervis är kraven höga att man gör allt man kan för att på egen hand skaffa ett boende. Det är också till socialförvaltningen man vänder sig om man vill ha hjälp för sitt missbruk och dit du vänder dig om du är orolig för din dotter och hennes missbruk och vill göra en orosanmälan. Vill bara upplysa dig om detta. Det du kan göra är att berätta för din dotter var hjälp finns att få.

Jättebra att du söker upp alanon där finns mycket stöd att få. ❤

eller inte, det spelar egentligen ingen roll... Det blev inte så bra efter behandlingen, vita knogar och återfall. Här ett hus att hyra som bara står och väntar, men jag tar mig inte ur detta. Det är jag som inte har kraften, jättekonstigt och otroligt tröttsamt, ältande med vänner osv. Jag har nu i 2 omgångar pratat med mina barn 11-13år, 11 åring säger NEJ till flytt, jag har kallat det time out. Jag har försökt att förklara att mannen är deprimerad och dricker då alkohol på ett icke osunt sätt. Förra fredagen var han full när vi kom hem, han var upp i oss och somnade tom kl 19 framför tv:n. Tänkte att nu har jag min chans, dagen efter funderade jag om dom märkt att han var full, båda svarade nej och så var det inte mer med det, dom tom försvarar honom och säger att det kommer gå över, han mår snart bättre. Allt faller ju, dubbelt. På ett sätt är det bra om dom inte har märkt något, det bästa. Men enklare om dom sett. Hade tänkte packa ihop helst imorgon, men då fyller han år men det får bli på måndag.. hoppas jag, jag ska uppbåda all min kraft. Men jag löser många texter hör och det verkar vara samma för många, vi ser det sjuka, vi råkar illa ut, en del fysiskt men dom flesta psykiskt. Men varför har vi så svårt att bara säga tack och hej? Är det för oss kvinnor att det är mamma ådran, att vi vill så gärna hjälpa eller är vi så nedbrutna?

Tack snälla för ditt svar....man känner sig väldigt ensam. Jag känner igen mig i känslan att man ibland kan hata...den som man samtidigt älskar så mycket. Kanske just därför. Man önskar att man kunde ha en sund relation men istället har jag känt mig som gisslan i detta destruktiva. Hon vill inte ha hjälp för hon gillar att dricka samtidigt som hon säger att hon dricker för att hon har ångest.
Jag är väldigt lugn och vad många skulle säga stabil men nu märker jag hur medberoende jag är. Går på tå för att inte få bråk etc. Jag är själv uppvuxen med en alkoholiserad mamma som valde flaskan framför mig så jag reagerar väldigt starkt på min dotter när jag hör att hon är full. Det sitter liksom kvar i minnet hur min mamma betedde sig och jag får hjärtklappning. Försökt prata om stöd och hjälp men herregud det är ju en sjukdom som endast hon i detta fallet, kan bestämma sig för att försöka bli frisk från. Jag kan ju inte göra annat än att stötta, vilket jag nu inser att jag inte gjort utan snarare gjort det möjligt för henne att fortsätta sitt missbruk. Jag skall ta kontakt med alanon efter helgen. Är så tacksam för ditt svar och glad att höra att du fick ditt stöd och mod att förändra din situation. Stort tack och ha en fin påsk.

Inte så lätt när man är mitt i det. Då ser man inte själv vad som händer. Men du kan komma tillbaka om du slutar att fixera vid honom , var han är och hans behov och istället tänker på dig själv och vad du behöver. Du är och var värd bättre!

Tänker först och främst att du behöver stöd i att hantera situationen och att göra nödvändiga förändringar. Självklart kan du inte ha din 30 åriga dotter boende hos dig, speciellt inte under de omständigheter du beskriver. Kommunen brukar ha anhörigprogram, det finns alanon och du kan leta efter lämplig grupp på nätet. Själv genomgick jag ett anhörigprogram på Nämndemansgården och det förändrade allt. Där skedde verkligen en förändring i mitt sätt att hantera en situation som har mycket gemensamt med hur du lever.

När man lever under omständigheter man absolut inte vill föder det mycket ilska, i alla fall hos mig. Det är oehört smärtsamt att se sitt barn rasera sitt liv och det är även skamfylllt. Man har misslyckats i sin föräldrarroll så kände jag det. Känner inte så längre och delvis beror det nog på att jag lever ett liv på mina villkor. Träffar idag min son så mycket jag vill och han bor inte längre hos mig. Jag anser att man måste ha det lugnt i sitt hem, ett ställe man trivs i och dör man kan årerhämta sig. Med ett missbrukande barn blir det raka motsatsen.

Min son försvann också ibland och kom sedan hem, fick mat, sova på soffan och fick återhämta sig och därmed möjlighet att åter ge sig iväg och som i hans fall missbruka droger. Jag gjorde åtminstone delvis hans missbruk möjligt och han slapp följderna av missbruket.

När jag insåg det omöjliga i att ha min son boende hos mig var det som att han insåg att hans boende inte var mitt problem utan hans. Jag var så arg på min son så jag var rädd för vad jag skulle kunna göra när jag mådde som sämst. Jag hatade ofta min son, men älskade den drogfria friska personen.

Nu ska vi se vart jag skall börja.
Har en trettioårig dotter som själv säger att hon är alkoholist och så är det. Hon har sedan 1.5 år tillbaka bott mer eller mindre hos mig med undantag när hon i korta perioder försökt sig på en relation. Vilket ofta slutar med att hennes pojkvän kastar ut henne och jag får hämta henne på natten. Jag har tyckt att det varit svårt att ha henne hemma när hon är berusad och det är mycket lögner. Jag har sagt det till henne men hon har börjat tänja på gränserna mer och mer. Jag har betalat en utbildning till henne och hon har fått erbjudande att börja jobba men skyller på olika saker för att slippa. Nu bor hon i mitt vardagsrum och ligger och tittar på tv hela dagarna. När hon vill festa så försvinner hon under en vecka och sedan kommer hon hem för att vila upp sig. Hon ringer och säger att hon ska komma hem men dyker sen inte upp. Jag har sagt till henne att hon måste hitta en egen lägenhet och att jag inte har råd att försörja henne men då blir hon upprörd och säger att jag är en dålig mamma. Är egoistisk mm. Jag själv känner att jag snart inte orkar mer.... mina pengar är slut och jag får stressutslag på kroppen. Dessutom bor min yngre son hemma som kämpar i skolan och ändå får se sin mamma uppgiven. Jag räcker liksom inte till.

Jag skulle ha lyssnat redan 2017när ni skrev att jag skulle ha lämnat honom.
Jag skulle ha lämnat honom. Nu är jag bara ett skal av mitt gamla jag.

Jag har under snart ett års tid väntat på en man som bedyrat sin kärlek för mig. I nyktert tillstånd är han snäll och omtänksam, vi arbetar tillsammans och det var på jobbet vi träffades.
För ca 1 år sedan tog han kontakt med mig privat för att berätta att han har känslor för mig. Ända sedan dess har mitt liv varit ett känslomässigt kaos.
Det pendlar mellan att gifta sig och flytta ihop till att vara som totalt främlingar. Jag har suttit ensam på storhelger och nu igår min egen födelsedag för att han "försvinner". Varje gång efter en redig fylleperiod så kontaktar han mig och är vädjande. Den här gången satte jag ner foten för två veckor sedan och sa "aldrig mer". Jag förlät honom efter en rimlig ursäkt och efter tre dagar är han ute och dricker igen. Jag har varit så arg och skickat de mest otrevliga sms jag någonsin skickat i hela mitt liv. Det är helt tyst från honom. På min födelsedag satt jag med panikångest och grät om vartannat. Nu förstår jag att jag behöver allt stöd jag kan få och att jag aldrig mer kan gå tillbaka igen.
Sitter med en ångest och oro men är beslutsam över att jag aldrig mer kommer tolerera att bedragen, lurad och känslomässigt manipulerad igen. Oavsett orsak så gör man inte så mot en annan människa.

Man kan nog koppla hans utbrott, dåliga mående till alkoholen. Det är en sak tycker jag med ett hetsigt temperament, men en annan sak att vara elak. Var gift med en man med mycket hetsigt temperament men han var inte elak. Din sambo har alkoholproblem och då mår man dåligt helt enkelt, så tänker jag. Hur det dåliga måendet utrycker sig är ju olika, men är man abstinent är det lätt att tända till. Lita på dig själv du har svaren. ?

Hej, jag har två barn och ett i magen. Älskar dom över allt annat. Har separerat en gång med mitt första barn. Vi bor nära nu och har det helt okej ändå (jag och pappan) men det var ett helvete att separera med barn. Anledningen var att jag ville finna kärleken för att visa min son att det är möjligt.

Jag träffade min nuvarande partner och vi blev (är) väldigt förälskade och kära. Vi möts på ett djupt plan, när vi möts.

Han jobbar på restaurang och snusar, dricker och röker gräs dagligen. Rökandet är för att han självmedicinerar sin adhd. Snusandet har han försökt sluta med men lyckades inte. Han har hållit upp att dricka en v (för någon v sen) efter att han blivit stupfull på några min hemma med mig och min dotter innan läggning.

Jag har kämpat med detta så mkt och så länge och blir extremt påverkad i min vardag. Som ett mörkt moln.

Det finns underbara stunder oxå och det är så jag vill ha det jämt. Vet att han har obearbetat sen barndomen. Men han vägrar ta tag i det. Säger att han ska men inget händer. Hjälp

Jag tycker mitt ex blev surare och argare med tiden. Den sista tiden exploderade han för ingenting. Jag tror att det var abstinens. Och ångest och skuld för sitt drickande. Hjärnan blir ju kidnappad. Den kan inte fungera normalt med allt drickande.

Vi pratar inte så mycket om hans alkoholvanor, men vi pratar mycket om hans temprament. Han tänder till för minsta lilla och blir då ganska elak. Jag är absolut inte perfekt men förstår inte varför man inte kan prata lugnt. Efter 10år och två barn tillsammans börjar jag misstänka att något är fel med hans temprament. Det är lätt att anklaga sig själv men han är ju likadan mot barnen. Vet inte om det har med alkoholen att göra, men utbrotten kommer nästan alltid när han inte dricker.

Jag försöker att inte kontrollera, men träning krävs. I detta fall är jag bara nyfiken. Jag har en plan och där ingår antingen nykterhet av egen vilja eller separation. Jag mår verkligen piss med någon som är besatt av alkohol och det måste få ett slut. Vi får se hur lång tid det tar, nu mitt i denna kris också.

Full är hans avsikt. Det jag är så frågande inför är varför öl och inte 2 flaskor vin? Därför frågan om annat sug dyker upp?

Om du släpper taget om din mans alkoholvanor?
Låter honom dricka hur ofta och hur mycket han vill och väljer att istället fokusera på dig?
I så många år höll jag koll.
Kunde ha en alldeles egen dagbok i huvudet om hur och när min dåvarande sambo drack.
Hur jag mådde eller agerade la jag inte en tanke på.

Men i takt med att jag släppte taget lite så kunde jag bättre greppa min egen livssituation och börja göra positiva förändringar,för mig själv.
Bara en tanke?

Tidigare drack han bara vin skriver du, men idag är det starköl 7.0%. Vinet var ju mer alkohol i så då blev han ju fortare påverkad. Min erfarenhet är att dricker man 7,0:or så vill man bli full. Det gör man inte för att det är gott. Min erfarenhet är också att någon med alkoholproblem oftar övergår till att dricka öl eftersom det är mer skonsamt för magen, men som sagt det är min erfarenhet.

När jag läser det tycker jag det låter som han dricker alkohol väldigt ofta, nästan varje kväll skriver du. Undrar hur ser det ut när han inte dricker är det då temperamentet är hett? Upplever han att du inte vill han ska dricka och pratar ni om det funderar jag på. Är du säker på att han inte dricker mer än vad du vet?

Din sambo är väl kanske inte fysiskt beroende av alkoholen, men kanske psykiskt dvs han mår dåligt när han inte dricker.

Personligen hade jag tyckt det var ett bekymmer om min sambo drack som du beskriver. Även om jag inte upplevt några negativa konsekvenser hade det inte känts okej.

Missbrukaren och jaget av Craig Nakken är en bok jag rekomenderar. Jättebra att han inser att alkoholen är ett bekymmer, även orsaken till skillsmässan och att du kan ha fina samtal med den "friska" personen han också är. Problemet är som beskrivs i boken att han är två personer, missbrukaren och jaget. Om du ska leva med mannen du älskar får du även den andra.

Att hans missbruk inte skadar barnen tror jag inte på, men kanske kan du inte se det nu. Som jag ser det är det alltid bäst för barnen att inte leva med en förälder med missbruksproblem.

Tycker det är helt rätt att ni separera. Vad följden av detta blir vet ingen. Kanske inser din man att han vill ha en förändring, men det måste vara för hans egen skull om det ska fungera och bli en varaktig förändring. Vad du kan göra är att berätta var hjälp finns att få och socialförvaltningen har ansvar för beroendevården.

Levt med en man i 13 år och två gemensamma barn ihop. Min man har aldrig druckit mycket, men då, när jag var 18 år, kändes det inte märkligt. Men när jag ”mognade” ifrån fyllefesterna och vardagadrickandet fortsatte han. År ut och år in. Jag plockade ölburkar var och varannan dag.

Problemet eskalerade: öl blev till sprit. Och han blev destruktiv. Periodvis dricker han mer, och jag tar avstånd. Ju mer avstånd jag tar ju mer dricker han.

Har vid 3 gånger under våra år tillsammans ställt ultimatum efter våldsamt beteende (slagit sönder fönster etc), jag eller drickat. Han slutar dricka några månader och allt (nåja...) känns fantastiskt. Sedan tar han en öl någon kväll, två öl någon annan. Och inom några månader är vi på samma plats igen.

Förra hösten/vintern hade han uppehåll i 4 månader men nu är det lika illa igen. Jag har begärt skilsmässa vi skrev båda under häromdagen, han är ledsen men förstår mig. Han är ledsen och säger att han inser att han supit bort vår relation, att han behandlat mig illa. Säger alla de sakerna jag vill höra, med stor ångest. Beter sig som den fantastiska mannen jag vet att han kan vara. Vi har djupa samtal som jag annars saknar i vår relation och det finns en ömhet mellan oss som inte funnits på länge.

Men jag vill hålla fast vid mitt ord. Vi har vRit här förut. Men samtidigt någonstans vacklar jag från sida till sida. Ena sidan sorg över barnen och att jag bryter isär vår familj, att det är egoist av mig för jag upplever ändå inte att hans alkoholproblem går ut över barnen. Är orolig hur han ska sköta om barnen när han har dem själv, om de vaknar mitt i natten och är sjuka men deras papp sover tungt påverkad av alkohol. Det skrämmer mig.

Andra sidan tänker jag att jag gör just det bästa för barnen, att vi går isär. Att han tvingas ta ansvar om han ska fortsätta vara en pappa som de älskar.

Hjälp!!!!

Du har börjat din egen tråd med en rubrik som många anhöriga kan relatera till. Känslan av maktlöshet kan vara väldigt stark när man står nära någon som beter sig destruktivt, men vars beteende man inte kan påverka fast man har försökt på olika sätt. Skriv gärna mer om din situation och hur det är för dig! Ibland kan det ta ett tag innan en ny tråd tar fart, så man kan behöva skriva ett par inlägg ibland.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hm, inte såg vad han höll på med. Kanske är det så i makens fall, att han försöker lura sig själv? Han berättar öppet vad och hur mycket han dricker, så mig försöker han inte lura - men kanske sig själv? Eller är det något annat?

Min man, numera ex, köpte ofta så starka öl det sista vi var tillsammans. Jag tror att för hans del så trodde han inte att jag såg detta. Då blev det mindre antal öl och han blev full fortare.