Senaste kommentarerna i forumet

Min sambo dricker 1-2 starköl nästan varje kväll, ibland även en whiskey på det. Han är väldigt impulsiv och har ett hett temprament. Känns som han dricker för att lugna ner sig. Kan han ha alkoholproblem? Och kan det hänga ihop med hett temprament?

Maken har börjat dricka starköl typ 7.0%, så hög procenthalt som möjligt. Tidigare drack han nästan bara vin. Är det någon som har liknande erfarenheter och vet om det ligger något i suget som dämpas bättre/fortare? Eller vad det kan vara? En nyfiken fråga från en som suktar efter kunskap

handlingsförlamad är helt sanslöst. Varför, jag förstår inte varför jag tar den här skiten? Jag fixar också hemma, blir lite glad. Vill att han också ska bli glad, men det blir dom ju inte. Vad klokt och skönt att kunna prata öppet med dottern, jag kan inte göra det fullt ut med mina barn, utan kallar det för deppresionen.
Nu påsk, sonen fyller år. Min man byter inte bort jouren, för vi har inte sagt någon tid för utomhus firandet hos min mor på långfredagen. Kränkt. Födelsedagspresenten som pappan har inhandlat, och som vi ska dela på för den är så dyr, har han heller inte hört något om. Fast jag upplyste honom att så var inte fallet, och då erkände han att han hört lite grann, kränkt. Jag umgås med mina tantkompisar på lördag, sover kvar. Det hade han nästan inte hört. Helt sanslöst. Idag har 3 av mina närmaste sagt att jag måste gå, och jag gör det på måndag tror jag. Han fyller år på söndag.... kul! Jag analyserade varför jag inte lämnar det här faktiskt mycket att göra med att jag är rädd för honom och hans ilska, vet inte vad som händer när jag säger dom magiska orden

Min sambo dricker 1-2 starköl nästan varje kväll. Han dricker även en whiskey kanske tre kvällar i veckan. Var går gränsen till att dricka för ofta? Han är väldigt impulsiv och har ett hett temprament. Känns som han dricker för att lugna ner sig. Kan alkoholen och tempramentet hänga ihop?

Nu har man hittat petflaskan med vin igen..... men valde att inte säga någonting. Han har jobbat natt två veckor i rad och jag har känt en doft av alkohol när han har gått och lagt sig. Vilket han blir sur över att jag påpekar.

Idag skulle han jobba halvdag också och fick jobbigt med att gömma sin petflaska med vin eftersom jag låg kvar i sängen tills han var tvungen att gå på jobbet.(han tar med sig den till jobbet har jag lärt mig, sedan gömmer han den i sin klädhög vid sängen om natten. Han släpper ALDRIG petflaskan med vin ur sikte)

Sedan har jag gått igenom vinsamlingen igen. Hade snack om en annan flaska för någon vecka sedan. Men nu har jag gått igenom en konjak och vår vodkaflaska. konjakflaskan var fylld med vatten.... (det kan den ha varit i ett år också men jag tvivlar på det då det varit fritt fram med konsumtionen till för ca 6 månader sedan) samt har jag förstått att vodkaflaskan är utblandad med vatten..... jag vet hur jäkla äckligt han tycker både sprit och konjak är så man blir bara deppig att förstå att han måste få i sig alkohol till vilket pris som helst... spelar ingen roll vad det är.

Suck. Har börjat förstå att jag måste lämna honom. Han jobbar väldigt mycket för att slippa mig och jag går och lägger mig tidigt för att slippa han. Blir väl att flytta hem till sin kära far och mor.

Hur har andra gjort för att bryta och gå vidare? Bor i ett annat land.... familjen är långt borta.. Borde jag berätta för hans familj hur det ligger till?

var gudomlig, du vet bara få vara mamma ❤. Söndagen var mysig till att börja med, sen kom oron. När kommer han, är det hans bil, vilka energier kommer han med? For och jobbade, tog med pojkar till pappan. Hemma runt 21, han var fortfarande inte hemma. Sms runt 22, fick ett svar nej på frågan om han kommer hem. Då släppte spänningen. Hemma sent måndag, då var han hemma. Jag kände att jag tände till, ställde frågan varför, varför han försvann i 2 dagar, varför han inte meddelar sig. Han svara jag vet inte. Sen locket på och så går han till sitt sovrum... hem ikväll, sent. Då står han och lagar mat kl20.00, jag försöker prata om oss, han är bara otrevlig och elak och säger åt mig att flytta till det där huset, jag tänkt hyra. Vi tittar lite på tv:n jag går in i köket, han ska göra kvällsmacka och jag tycker det luktar sprit, går förbi 2 gånger och ja det finns inga tvivel. Men när jag kommer till sängs så finns tvivlet där, det kan ju ha varit läsk, sån där ny grape Fantaläsk som jag förknippar med alkohol... varför håller man på sådär? Ja så summan av helgen, blev med gråten i halsen och en känsla av att man blir nedbruten, lite i taget och därför packar inte jag väskan. Psykisk misshandel är det nog, och just när han försvinner sådär i nån dag, då kommer oron, skriver han med någon annan, har han andra drömmar nu, tycker han att jag ska bo kvar bara för att han inte har råd att bo själv. Och att han kan nog behandla mig som han tycker, för jag är inte värd bättre? Vad tänker dom, som sagt min ber aldrig om ursäkt, visar aldrig ånger. Utan hans sätt att visa det är att vara dum, som så många fler verkar göra. Så idag har jag beställt mobilt bredband, hoppas ha orken att flytta på söndag, gulp! Hur blev helgen för dig, du verkade också vara lite uppåt fast det inte va så bra? Tänkte på det du skrev om din dotter, att hon blev ledsen om det blev flytt igen. Har hon sett fyllorna, märkt av hur du mår? Vad är hennes känslor för pappan om hon vet att han förstör familjen. Tycker barn, är så anpassningsbara, men jag är helt övertygad om att det är vi mammor som fixar tryggheten i dessa lägen, skyddar, lagar god mat, pysslar och ställer för en god barnen.

Jag är HELT ny på denna sida sedan cirka 100 minuter sedan, och detta blir mitt första inlägg. Jag är fortfarande inte helt hemma på hur denna sida fungerar och hur riktigt jag ska orientera mig...så ursäkta om kommunikationsflödet blir fel eller så...

Jag kan inte annat än instämma med tidigare inlägg av "gros19"...
Vet inte exakt av din text, huruvida du "har provat tyngre droger några ggr...", skedde före eller efter du träffat din kille. Hursomhelst så tänker jag att det är irrelevant gällande ER relation...

För att återge ett gammalt och åååhhh så uttjatat begrepp (men OJ SÅ SANT)..."Det handlar inte om vad du SÄGER, utan vad du GÖÖÖR!".

Med det sagt...jag är säker på att han, som oss alla, har många fina sidor som människa...men DU kan inte rädda honom ur detta. Det enda du kan göra är att stötta honom (om du vill...), resten är upp till HONOM...

Ta extra hand om dig själv i dessa tider!

Du skaffar hjälp när du inte ser något annat alternativ och genom att du redan är här så har du startat ditt arbete. Du är i en process som tar den tid du behöver. Vi processar alla på olika sätt. Jag tror att du berättar om dina minnen som hakat upp sig, därför att du kanske upplever dem så märkliga. Hur kan en människa säga så här och sedan bara gå?
"Precis innan grannarna skulle gå kom kvinnan fram till mig och frågade vad jag gjorde och pratade med en röst som var alldeles för medlidande. Hon hade oxå druckit men inte alls så mycket. Sedan frågade hon om mina föräldrar ofta blev fulla."
Jag tänker att bland alla vuxna som ser och förstår så borde någon stanna upp och säga till dig, "är det något som jag kan göra?"

När jag läste detta igår kväll så var det min tanke. "Är det något som jag kan göra för dig?" och jag skriver här vad jag tänker och jag hoppas att du tar med det du behöver från oss som skriver till dig så att du kommer vidare. Det innebär att du skriver vidare och vi skriver vidare. Vi "pratar" med varandra genom de skrivna orden och det är ett mycket bra sätt att utbyta tankar och erfarenheter.
Jag tror på dig. Jag tror också att du behöver en vuxen att tala högt med, som du skriver detta högt. När vi säger något högt och blir bekräftade att vi blir lyssnade på, då händer det något.

Med den funderingen, så kan jag tänka mig att det är konstigt att vara en ungdom och tidigare ett barn som lever med detta och ingen vuxen har agerat. Det är för mig orimligt. Nu är jag en person som är visselblåsare och säger ifrån det jag inte tycker är ok, när det verkligen är läge för det.

Jag tycker inte att du förstorar upp allt. Jag tror att du beskriver det som du upplever det och det du beskriver är inte ok.

Om du vill prata med din farmor, så kanske du kan använda telefonen, till att ringa henne och inte skriva sms. Det kan vara ett alternativ, om du känner att du vill det en dag. Ifall du inte tänkt på det. I din ålder satt jag och pratade med en fast telefon med sladd och pratade i timmar med vänner. Jag vet att de flesta inte pratar i telefon utan vill skicka sms numera, men telefonerna går att ringa med, särskilt om det blir läge för det.

Ta hand om dig!

Det är inte ditt fel att han dricker, han kommer att hitta en ursäkt vad som än händer. Du kan inte få honom att sluta dricka. Jag har ofta tidigare varit rädd att utlösa drickande, men jag har nu förstått att oavsett vad jag gör så är det hans val att dricka. En som har alkoholproblem hittar alltid en anledning att dricka - någon är dum, säger fel saker, jobbigt på jobbet, tråkigt på jobbet, fira en jämn födelsedag, fira en ojämn osv.

Låter som om du fick en härlig dag. Skönt med lite andrum. Vad hände när han kom tillbaka, om han gjort det? Här är påsken inte framme ännu, men hoppas på imorgon ? Så härligt med kloka barn?

Tack så mycket för alla svar! Tack till ni som delat mer er av era erfarenheter också, det hjälper <3 Om jag pratar med farmor så i bästa fall förstår hon och instämmer med mig, i värsta fall gör hon inte det. Tyvärr kommer corona lite i vägen för att träffa henne, och vill inte direkt berätta över sms. I lördags skulle jag vara borta över dagen och fixa med båten (seglar skuta) men slutade med att jag blev borta i 2 dagar. Vill ju helst inte lämna min kusin och bror ensamma, men jag visste ändå att de skulle klara sig. Mamma ringde mig vid 8 igår kväll, svårt att tro att hon var nykter under samtalet. Vissa dagar jag är borta ringer eller messar hon inte alls, andra dagar skickar hon 10 mess och ringer och upprepar sig... Blir så irriterad. Något annat som stör mig är att varje morgon så är mina föräldrar trevliga och så, något som får mig att tro att jag överdrivit allt. Den enorma kontrasten mellan morgon och kväll har gjort att jag i alla år övertalat mig själv att jag bara psykar mig själv. De blir ju inte märkbart bakfulla jätte ofta heller, antar att de är så vana. Har få minnen som är äldre än 5 år (alltså från innan jag var 10), kan kolla på bilder av mig själv och inte kunna koppla det. Därför visste jag inte helt om mina föräldrar drack så mycket under vardagarna innan vi flyttade 2016, men hittade bilder som bekräftade att de visst gjort det. Ganska otroligt att de lyckats dölja allt så bra. Har hakat upp mig på ett minne också. Sommaren 2018 var vi på en camping utanför stockholm. Våra stuggrannar (som vi nyss träffat) var över och skulle dricka ett glas vin (1??) Det hela slutade med att mina föräldrar spårade totalt och mamma ramlade och rullade ner för gräsmattan. Jag och min lillebror satte oss i sängen och kollade på netflix. Precis innan grannarna skulle gå kom kvinnan fram till mig och frågade vad jag gjorde och pratade med en röst som var alldeles för medlidande. Hon hade oxå druckit men inte alls så mycket. Sedan frågade hon om mina föräldrar ofta blev fulla. Vad svarar man på det liksom. Dagen efter åkte vi hem och mamma spydde längs en vägkant... Trevlig avslutning på semestern.

Vet helt ärligt inte varför jag hakat upp mig på detta minnet, har flera minnen jag hakat upp mig på också... Kände för att skriva av mig lite bara. Jobbar vidare med att skaffa mod nog att söka hjälp också. Mest för att jag innerst inne fortfarande övertalar mig själv att det är jag som förstorar allt.

Ja, så är det med planer de kan förändras över tid. Min långsikitiga plan är fullständigt klar - jag vill inte leva med en alkoholist! Hur jag kommer dit kan ändra sig från dag till dag. Den planen är lite flytande, hur jag kommer dit och hur lång tid det tar. Jag försöker under tiden att ha det så lugnt som möjligt. Undvika de bråk jag kan och jag kontrollerar inte. För framtiden med olika scenarior har jag plan A, B, C och troligen även D....

Jag pratar med dottern om pappans drickande. Jag har tidigare sagt att vi (hon och jag) inte leva med någon som bråkar med oss och genomdrev skilsmässa. Nu är det annat läge i och med att han börjar om. Hon är arg och besviken och vänder sig just nu till kompisar för att ha kul. Vilket är bra tycker jag. Jag har pratat med henne efter han börjar om och sagt om igen att vi kommer att leva i lugn och ro, men att jag vet inte riktigt hur det blir och hur vi kommer dit. I värsta fall blir det skilsmässa igen. Hon blev naturligtvis jätteledsen men jag hoppas att hon kan ha förströstan i att jag inte kommer att acceptera skit från hennes pappa. Inget tokdrickande och elakheter.

Tänkte på det där med att byta gardiner... Jag lever som om vi ska bo ihop resten av livet, även om jag kanske har en annan plan. Jag mår bra av att göra fint hemma, byta gardiner, köpa blommor osv. Då gör jag bra saker för mig och mitt välmående även om det bara håller i några veckor, månader. Det kan vara svårt att uppbåda kraft när man är mitt i denna situation. Men gör sånt som du orkar med och mår bra av - det kan ge kraft. Man kan verkligen bli handlingsförlamad av att leva med en alkoholist, jag vet. Då är det bra att vara snäll mot sig själv och göra snälla saker mot sig själv, vad nu det kan vara.

Skönt att ha den där planen, men jag kan ha en färdig kl09 och en annan kl22. Man vet inte om man ska bo kvar så det är lönt att byta gardiner ? läste i den här tråden lite, såg att ni har en dotter, vad tycker hon? Pratar ni två om pappan och drickandet? Kämpa på med din plan, känns vilsamt ❤

Mannen blev ju kränkt och for till stugan och valde att vara kvar över natten. Så jag och sönerna hade en toppen dag och kväll, fixat påsk som du, färgat bryn och gjort slingor i håret på mig själv, äldsten skrek till ang hårhuven, vad fan är det frågan om och lillen sa efter att men nu blev du gammal ? så nu känns det bra. Hur blev det för dig, blev det som du tänkt? Har du/ni barn hemma som ska pareras? Jag har varit ärliga med mina idag, och sagt precis vad som hänt sedan igår. Min äldste tycker det är konstigt, reagerar sunt med frågan tänker han inte säga till om han kommer hem, men fråga han då. Jag drömmer nu ikväll om behandlingen där beroende personer blir "inlåst" i månader. Tror nog att det är det enda som skulle funka, vi skulle få vila upp oss och slippa som det blev för min man efter 12-stegsbehandlingen han gjorde dagtid, avstämningar och samtal om vad han hade gjort under dagen, det blev som det var det enda som existerade ..... En sak till, jag fick mig ett glas vin! ??

Så bra att du skriver i denna tråd och berättar hur din dotter gjorde till slut. Så är det, arbetsgivaren har stort ansvar att arbetstagaren får hjälp. Flowerchild, det är så många som har alkoholproblem. Jag fick själv alkoholproblem som ung då jag arbetade i en bransch där alkoholen flödade, inom försäkring och bank. Jag valde att stoppa helt till slut, eftersom jag aldrig ville dricka och det var på ett sätt svårt att stå emot grupptryck eller att känna sig tvingad att vara med på konferenser och liknande som spårade totalt. Jag blev på riktigt lite "tokig" och sa upp mig. Förstår idag att det var min räddning, jag behövde komma därifrån! Jag valde hälsans väg i livet, efter att ha kämpat med psykisk ohälsa ett tag och idag är jag frisk och symtomfri. Det gäller verkligen att vara sann mot sig själv och leva det liv en vill leva. Att inte jämföra sig med andra, utan att lyssna på sig själv och göra det en behöver. Du är viktigast i ditt liv.

Känner igen mycket av hur ni har det hemma..Jag har också haft liknande problem som dina föräldrar har nu..Jag har även många syskon med alkoholproblem, precis som din mamma har ”arvet” i släkten..En av mina döttrar mailade min dåvarande chef till slut om mitt beroende..Det gjorde hon efter att jag lovat att själv prata med min chef..Men sköt upp det för att det kändes jobbigt..Arbetsgivaren har stort ansvar att se till så arbetstagaren får/tar hjälp mot alkoholberoende..Jag förstår att du älskar dina föräldrar..Det är bara alkoholen som förstör för människor..Ta hjälp av den du känner kan ge dig stöd..Kanske ett telefonnummer till maskrosbarn eller anhörig-grupp..Allt kan ordna sig, men då måste man få hjälp..Min chef som jobbat med missbruk sa att var 7:e vuxen har alkoholproblem, så det är väldigt vanligt..Nu är jag nykter sen nov-2015..Har aldrig ångrat det..Däremot att jag inte slutade dricka tidigare..En av mina döttrar är stödperson i Föreningen Maskrosbarn..Ring någon förening. Du kan vara anonym..Varm kram???

Här hemma är det likadant. Jag vill att vi gör saker tillsammans men han är bara sur och suktar efter alkohol. Tyvärr är han bara hemma och förpestar. Jag också både rädd och orolig men jag har ju bestämt mig men har det tufft ändå. När det gäller barnen så kanske de inte märker något nu och tycker att det är bra som det är nu. Men om du märker en förändring på dem kanske det är lättare för dig att fatta ett beslut. Du kanske inte är där ännu? Men försök göra bra saker för dig så du har ork att fortsätta. Ta hand om dig. Jag ska göra en bra sak för mig ikväll och det att städa bänken och ta fram lite påsk. ? Vad ska du göra för bra sak för dig/er? Jag tänker så kan vi stötta varandra igenom en tuff kväll?

Jag har varit så arg, så i morse fråga jag om han tänkte fortsätta dricka, nä det var slut. Jag hänvisade att bolaget stänger 16. Då for han till stugan, skulle hålla sig undan.... vet inte om han sover kvar el inte. Grejen när han är full är att jag reagerar med rädsla, jag tycker det är så olustigt, och så skäms jag. Rädd att han ska bli arg, så därför är jag tyst. Så idag har jag påskstädat och han har suttit på isen och pimplat. Borde ha varit vi, som hjälpts åt hemma för att tillsammans kunna vara ute och njuta. Icke. Tänker det här om att prata och fråga hur han har tänkt det, ja jag tror inte jag får något svar. Usch och fy, ännu en skithelg och inte ens får man ta sig ett glas vin och njuta av livet. Nä för det passar sig inte för mannen är ju alkoholist. Ja det är ju sant, att det är ju jag som förälder som bestämmer, men det blir så kluvet när dom inte har sett något, dom förstod inte ens att han var full igår fast han tom slockna kl19. Och jag kan inte märka något i deras sinnesstämning att något skulle vara fel.

Jobbigt att behöva kämpa mot något när man känner sig så maktlös. Utgå från barnen tänker jag. Mår de bra/dåligt av detta? Påverkas de? I så fall när och hur? Märker du några förändringar i sinnesstämning? Tror du att det kommer bli bättre eller sluta vara dåligt? Mår barnen bra om mamma mår dåligt? Ibland vet inte barnen sitt eget bästa. Godisätande, läsk, tv/dataspel, läggtider eller annat där man ibland behöver gå in och bestämma? Tänk gärna dessa tankar om det gör det lättare för dig. Ta hand om dig.

Nya bråk. Jag är så less, tänker sätta ord på mina tankar. Det startade igår, maken vill normalisera och få som det var förr. Då när vi kunde ha trevligt och dricka vin. Jag förklarar att jag inte litar på honom och jag inte vill dricka. Han har ett sätt där han subtilt försöker förlöjliga mig för att jag inte vill. Jag biter ihop och försöker vara trevlig. Han är sur i någon timme och tjurar och vill inte ha mat som jag lagar till mig och dottern. Äter i alla fall och sen slutar han sura.

Likadant i eftermiddag då startar tjatet om hur trevlig vi kan ha, sitta i solen och ta en öl, dricka en flaska vin till middagen. Förnekelsen är total. Jag försöker vänligt förklara men han utmålar mig som rabiat som inte ger honom någon chans. Jag förklarar att han visat att det inte går att lita på honom, men det förminskar han. Så nu är han sur och tycker säkerligen att allt är mitt fel. Jag är så less på allt och vill bara lämna skiten. Men huset måste bli i säljbart skick, så jag biter ihop ett tag till och planerar framåt. Tänker ut plan b, c och b?.

Flowerchild, du är väldigt klok och du är väldigt observant. Däremot så är det oerhört viktigt att ha en bra vuxen att kunna prata med. Det är inte din uppgift att lösa din situation, men när du har landat i att det är bara du som är den som kan signalera till en vuxen, exempelvis din farmor så behöver du signalera. Inget går att förändra på en dag. Allt är en process. Det är faser. Du ska inte behöva vara ensam med dina tankar. Det är jättebra att du skriver här. Jag tror att det hjälper dig att närma dig att faktiskt prata med någon. Jag tror att din farmor förstår och hon kanske upplever det svårt att inleda samtalet. Att säga om hur det är till henne skulle kunna vara en övning. Vad svarar hon då. Behöver hon också prata och berätta hur hon tänker. Ni kanske kan stötta varandra genom att säga som det faktiskt är. Jag vet att det är läskigt att berätta som det faktiskt är till någon som finns nära på ett sätt, för då finns det ingen återvändo. Fast vad är alternativet, du har tankar hur det ska gå med din bror om du studerar på distans deltid i höst. Den oron kommer inte att försvinna när du inte är hemma. Att du skriver den här meningen är jättebra "Men jag fortsätter också undermedvetet att försöka hitta anledningar att förneka det hela, trots att jag har väldigt mycket bevis." Du sätter ord på hur du upplever det och du är i en process där du inte borde vara ensam med dina tankar. Under tiden som du behöver landa i detta, fortsätt göra det du tycker om. Fokusera på vad som gör dig glad och får dig att må bra. Jag brukar citera den brittiska läkaren Rangan Chatterjee. Han sa i ett TV inslag idag (TV4) att vi ska begränsa vår information kring corona till en gång om dagen. Vi behöver koppla bort information som skapar oro och göra saker vi mår bra av, som att röra på oss, andas djupt och ha social kontakt - även om den är på distans med våra nära. Nu lever du i en miljö som inte är bra, därför behöver du ännu mer av det som får dig att må bra. Ibland behöver en "bara" kasta sig ut och säga som det är, för att det ska förändras. Det kan vara så svårt, men jag önskar att du landar i att du gör det när du är redo. Nikes reklamslogan är bäst "Just do it", "bara gör det".
Vad tror du kan hända om du pratar med din farmor?

Jag är nästan säker på att farmor faktiskt anar, eller till och med redan anser att mina föräldrar dricker för mycket. Hon och jag gjorde en hel del saker tillsammans i höstas och ibland sa hon saker som fick mig att anta det. Men jag vågade aldrig prata med henne om det. Min lillebror blev ju hemmasittare för två år sedan och har inte varit i skolan sen dess. För det mesta stänger han in sig på sitt rum, antar att det är hans trygga punkt. När han slutade gå till skolan kom flera orosanmälningar, dock var det just skolan han inte ville vistas i. Det är en anledning till att jag har svårt att berätta för en vuxen, jag är rädd att de ska få en till orosanmälan på sig. Vi har till och med varit på familjeutredningar och grejer, men då fattade jag inte vad vi höll på med. Det har varit soc folk här också, men då var allt tvärt emot hur det brukar vara, prydligt och rent. Men jag fortsätter också undermedvetet att försöka hitta anledningar att förneka det hela, trots att jag har väldigt mycket bevis.

Ja fast det här har pågått i 2 år nu, alkoholen gör honom lycklig för stunden eller håller ångesten borta ett tag, han tycker det är värt det nu och då känns det ju som om det är viktigare. Fast behandlingen bara 3 månader bort och han har haft 3-4 återfall, vet att han inte kan blanda sprit och tabletterna för han har fått en rejäl snedtänning på det i höst. Jag vill verkligen inget mer, och jag måste hitta en bra väg ut för barnen. Mina närmaste stödjer mig fullt ut. Men ändå tvekar jag

Vad säger han själv? Det är ju positivt att han berättade att han druckit ändå mitt i eländet. Du skriver att han gått på behandling och äter antidepressiva. De antidepressiva verkar inte fungera och han blandar med alkohol. Dålig idé. Och du vill inte rycka upp dina barn... du kanske ska prata med barnen eller prata med mannen om hans mål. Han kanske borde prova en annan medicin om han fortsätter att må så dåligt. Alkohol är en jäkla skitdrog men det känns som att ni skulle behöva prata lite om vad hans behandling innebär om ni nu ska fortsätta tillsammans.

På sätt och vis begår de ett lagbrott när de har två minderåriga barn och dricker som de gör. Du och jag antar, din bror, vill inte vara hemma. Ni har en12-åring på besök. En kusin. Jag antar att du är van, men det gör inte saken bättre. De kanske inte blir aggressiva och arga, men det är en miljö som ni borde slippa. Och de dricker sig till permanenta skador på hjärnan. Det kanske de redan har? Du beskriver en miljö som är så otroligt deperimerande att barn ska behöva uppleva. Min sambo växte upp på deltid i en sån miljö. Jag har inte fått höra så många detaljer. Han bestämde sig för när vi fick barn att de aldrig skulle behöva uppleva en full pappa. Och han dricker mycket måttligt. Dina föräldrar visade en vilja att sluta. Det är svårt och de är två som dricker. Med den mängd de har druckit har de nog inte varit nyktra på lång tid. Om du gör en anmälan, kanske de kan få hjälp med sitt missbruk, det är allt annat än en normal alkoholkonsumtion.