Senaste kommentarerna i forumet

På sätt och vis begår de ett lagbrott när de har två minderåriga barn och dricker som de gör. Du och jag antar, din bror, vill inte vara hemma. Ni har en12-åring på besök. En kusin. Jag antar att du är van, men det gör inte saken bättre. De kanske inte blir aggressiva och arga, men det är en miljö som ni borde slippa. Och de dricker sig till permanenta skador på hjärnan. Det kanske de redan har? Du beskriver en miljö som är så otroligt deperimerande att barn ska behöva uppleva. Min sambo växte upp på deltid i en sån miljö. Jag har inte fått höra så många detaljer. Han bestämde sig för när vi fick barn att de aldrig skulle behöva uppleva en full pappa. Och han dricker mycket måttligt. Dina föräldrar visade en vilja att sluta. Det är svårt och de är två som dricker. Med den mängd de har druckit har de nog inte varit nyktra på lång tid. Om du gör en anmälan, kanske de kan få hjälp med sitt missbruk, det är allt annat än en normal alkoholkonsumtion.

Vet inte hur gammal din farmor är men
om hon är klar och redig,prata med henne. Är övertygad om att hon iallafall vill stötta dej.
Att efteråt få veta att man kunde hjälpt eller funnits för dej, och inte fått veta det gör ont.
Svårt att tro att hon inte anar vad som försiggår där i hemmet.
Beroende på hur gammal du är borde du få hjälp på sätt som gagnar dej, eget boende eller liknande.
Prata med farmor så kommer ni på något som gör att ditt liv blir bättre ❤
Lycka till

Kollade på hus att hyra för 1 1/2 vecka sedan, föreslog för mannen att vi pausar 1månad, berättade för barnen hos deras pappa, dom sa bara nej. Mannen bröt ihop, jag sa allt jag kände och känt, sa att han hade 2 vägar att välja mellan, han valde den rätta så han. Såg inget bevis, inga möten, inga samtal, inget hjälp hemma. Tystnad depression och ett misstänkt återfall. Idag kommer jag hem med sönerna, jag har haft en sjukt stressig dag ( eget företag) va sen. Handlat, lagar mat, mannen jobbar i verkstad på gården. Han kommer in och säger han har druckit, jag frågar hur han tycker att jag ska hantera barnen, ja han skulle inte störa dom. Sätter sig i tv soffan och slocknar, luktar och är smutsig. Jag är nog i chock, det här har aldrig hänt tidigare. Jag har möjlighet att hyra huset, men jag orkar inte riva upp barnen. Skulle vilja att han flyttar men det gör han inte. Jag tror jag blir tokig... psykologen jag får hos sa att det viktigaste är att stå upp för sig själv, hon tycker att jag gör det, är inte medberoende men ändå klarar jag inte att ladda om, fast jag måste. Fy fan vilken sjukdom, jag ser hans lidande, jag ser att han inte ens försöker bli frisk, utan bara vita knogar. Han har nästan ingen kontakt med sina barn, inget umgänge. Jag fattar inte varför han vill bo kvar på orten, när han bara bott här i 2,5 år och har allt 45mil härifrån. Jag tror jag såg på mina pojkar att dom förstod att något inte stämmer, men hur ska jag göra, berätta, inte berätta. Visa dom huset i smyg imorgon för att dom ska bli lite taggade. Dom är 11 och 13. Jag vill inte ge dom det här lidandet, dom drömde också om familj, tyckt om sin styvpappa och vi har flera härliga minnen. Dom har varit stolt över att mamma gift sig. Och dom har aldrig behövt känna sig otrygg i hemmet, det har jag sett till.

InteMera, hur har d gått? Åhh denna alkohol som styr...

Här har denna vecka kantats med barn som är sjuka o man som är full. Lägenheten blev inte min utan ytterligare en lgh som rann genom fingrarna o min ork börjar tryta. Jag vet ärligt talat inte när allt kommer vippa över....men jah måste måste försöka va stark o inte trilla för barnens skull. Jag får falla när det är över...när vi är på andra sidan. Dock känns allt så långt bort....som min terapeut sa, man känner sig fastbunden till både händer o fötter, d går inte att lossa ens för en liten sekund utan då stramar allt gill sig ännu mer. D va så hon förklarade mig o mitt liv just nu...hon satte pricken över i. Så jvla sjukt.

Azalea, jag förstår dina känslor...men hoppas ändå att du kan njuta o tillåta dig att njuta men samtidigt fundera på hur du vill ha det efter dessa 6 mån.

Hej, det gör faktiskt lite ont i mig att läsa hur det gått den senaste tiden. Dina föräldrar hade en bra intention, men beroendet tog över. Jag levde med en alkoholist i 12 år och jag vet hur det kan vara. Jag funderar på om du kan prata med en lärare eller en förälder till en vän. Jag nämnde tidigare att du kan prata med socialtjänsten, men jag förstod att du hade en mindre bra erfarenhet genom en vän. Jag tänker att de kanske kan erbjuda en terapeut, men jag vet inte. Har du varit hos kuratorn? Du kanske kan notera vilka vuxna du möter och kanske det finns någon i din närhet som du inte har tänkt på, att du kan prata med. Det är fint att du får lite andrum i påsk. Ta hand om dig!

Jag borde egentligen berätta för någon vuxen om det hela ja, men vet inte vem. Skulle kunna berätta för farmor, men träffar henne alldeles för sällan, speciellt nu med coronaviruset och allt. Sen vet jag inte riktigt vad för hjälp man kan få heller, vad kan man göra åt problemet ens? De begår ju knappast något lagbrott eller liknande. Kan ju säga att ända motivationen jag har för tillfället är hösten. Om jag får lite avstånd (deltid iallafall) från detta kanske jag kan se det på ett annat sätt.

Idag spårade det helt också. Min morbror är här med min kusin (12 år) och kan satte i sig ett helt flak norrlands guld och gick o la sig halv nio. Mina föräldrar drack också mer än vanligt (upp mot 3 flaskor var nu) o jag skulle göra pannkakor och det var extremt svårt att inte skrika på dem när de kom och hämtade vin i köket hela tiden och skulle ställa massa frågor. Sen började de bråka om vem som skulle få välja tv-program, som små barn. Och mamma ringde morfar (som inte heller var nykter) och hade värsta diskussionen om coronaviruset. Sen undrar de varför jag aldrig är hemma på helgerna, ja du. Är dock inte hemma påskhelgen, ska på en övernattningsgrej, kunde inte kommit mer lägligt. Kan verkligen inte se vad jag har gemensamt med dessa människor.

Vilken fin omsorg du visar för din nära vän. Du resonerar klokt kring olika strategier för att få in honom på rätt spår - att när ni ses, så uppmuntrar du till aktiviteter som inte kretsar kring fest och alkohol, utan du ger honom en chans till kompishäng med ett annat fokus. Du är då själv nykter och visar honom att livet kan innehålla mycket roligt även utan alkohol. Att ta upp din oro med honom för de gånger han dricker när det inte är fest kan vara ett sätt att få honom att lyssna, om du tydligt utgår från dina egna känslor - "jag känner mig väldigt orolig för dina alkoholvanor". Om du vill kan du också fråga honom om vad det är som får honom att slå bakut när du föreslår att söka hjälp. Det kan ju handla om olika rädslor. Det finns också många olika vägar att söka hjälp, där en del är mer anonyma och lättillgängliga ifall han är rädd för att söka vård som identifierad patient.
Eftersom du skriver om din uppväxt med en pappa med alkoholberoende, så kan det samtidigt som du försöker stötta honom på olika sätt också vara bra att definiera för dig själv var dina gränser går. I slutändan är det ju din vän som behöver fatta beslutet om förändring och ta de steg han behöver mot nya vanor. Känn efter hur mycket energi er relation tar och ger dig.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej Flowerchild! Vad tråkigt att det snabbt blev en besvikelse när dina föräldrar skulle komma igång med nya vanor. Det lät ju som en bra intention att hålla nere drickande till vissa bestämda dagar, men den här gången var nog beroendet starkare än det logiska tänkandet som det tyvärr ofta kan vara. Fint att du, samtidigt som du funderar kring om föräldrarna är beroende eller ej, vänder blicken mot andra, roligare saker. Det som ger dig energi och en paus från föräldrarnas problem. Du har redan fått många kloka idéer om olika vägar att ta kontakt för att få stöd i detta och har ju själv redan tagit kontakt med Maskrosbarn, vilket är toppen. Jag undrar också, hur du känner inför att ta kontakt med någon vuxen i din närhet, som kanske skulle kunna hjälpa och stötta dig? Du ska inte behöva vara ensam i detta.
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Man vill så mycket som anhörig och vän ibland kanske t.o.m. för mycket. Det kan göra det svårt att se vad som är konstruktivt och vad som egentligen underlättar ett fortsatt missbruk. Viktigt att inte undanhålla negativa konsekvenser av missbruket. Detta verkar du ha funderingar om själv. Något jag tycker är väldigt viktigt är att ha klart för sig att missbruk handlar enbart om känslor och har inget med förnuftet att göra. Logiska argument fungerar således inte. Också viktigt att inse att din kontroll hjälper inte honom bli nykter och där får man kanske rannsaka sig och fundera på varför man gör vissa saker.

Om du vill vara ett stöd för din vän rekomenderar jag dig att gå på möten på alanon där du kan få mycket stöd och råd i hur du ska agera i olika situationer och hur du tar hand om dig själv. MYCKET VIKTIGT. Leta lämplig grupp på nätet.

Ni är underbara och fina.
Kram Azalea❤

Du ska inte behöva ha det så här, dina föräldrar har problem. Kan du prata med någon? Finns det någon vuxen som kan stötta dig? Kan du prata med socialen, börja anonymt för att höra vad som kan göras? Kan du prata med Bris för att få vägledning? Du pratade med Maskrosbarn, kan de hjälpa dig. På Trygga Barnen kan du få hjälp av Trygga hjältar att hitta en väg framåt.

Jag tänker på dig och hur du har det, du när en oerhört tung börda. Jag tänker att du behöver hjälp att bli avlastad. Det är bra att du försöker göra bra saker för dig själv. Du är modig som skriver här, stark som lever i detta och duktig på att försöka nå fram till dina föräldrar.

Jag tänker och känner igen tankesättet. Att man måste ha bevis på att det är osunt drickande. Men långt där inne så vet man. Lämnade min man för snart ett år sedan. Och jag visste ju ganska tidigt, när jag ser tillbaka. Men man vill inte se för då måste man förhålla sig till det, och kanske ställa krav.
Bra om du kan börja tänka på dig själv och göra roliga saker. Lite svårt i coronatider men det finns alltid något.

Måste bara skriva att det här med att enbart dricka helger + onsdagar gick sådär för mina föräldrar. I måndags drack de ej alls, var väldigt skönt att alla gick o la sig utan att somna i soffan, ingen som sluddrar och grejer. Fick då också bevis för att det var alkoholen och inget annat som låg bakom det hela. I tisdags brast det dock. 1 flaska var och pappa började på en andra. Mindre än vanligt men ändå. Och igår så drack de lika mycket som vanligt (onsdagar räknades inte dock) och nu har de köpt nya boxar igen. En dag höll det, så kan det ju gå. Antar att jag kan konstatera att de är beroende nu? Vill ju ej acceptera det så fortsätter kräva bevis. Men samtidigt orkar jag egentligen inte bry mig, finns många roligare saker att bry sig om. Det har ju slutat såhär förut, men trodde verkligen att det kanske skulle gå denna gången med corona och ekonomin som motivation, men nope.

Kan känna igen mig i det. Jag jobbar också med att bara trevlig men utan att påminna och göra. Känns så påfrestande att leva tillsammans och att partner bara är lat och vill lämna över alla beslut och görande till mig. Om det blir en fortsättning måste detta ta slut. Och fortsättning blir det endast om han kapitulerar inför alkoholen. Han är inte där än, vi får se hur det utvecklar sig. Jag jobbar på med min trevlighet utan klagomål?

Jag kommer från beroendesidorna... älskar när jag blir skyddad... för då är det ju inte så farligt, en gång är ingen gång etc etc. Dottern var där, du försökte få honom att sluta dricka men blev utkörd. Var dottern kvar då? Nä, skydda honom inte säger jag. Då mår du och dottern dåligt o han kan bagatellisera återfallet. Det är inte ett svek att berätta. Det är oerhört obekvämt för den som dricker, men nödvändigt. Man behöver stå upp och förklara sina återfall både för sig själv o för andra. Ingen vinner på att du håller tyst, jo alkoholisten som kan förtränga händelsen. Risken är stor att dottern vet o skyddar. Skydda barnet i det här. Visa att det inte är något skamfyllt som ska sopas under mattan.

Jag är öppen med det mesta, pratar gärna om allt. Använder det som gratis terapi ;), tror också det är det som gjort att jag är starkare igen. Upptäcker som ni, att många vönner har nog problen med alkohol och rädda för att ta sitt ansvar. Min närmaste väninna är så packad ofta så det gör ont i mig, men jag tänker att det är deras problem för det är så uppenbart. Nu vilar jag, tar inga beslut, men dom kommer. Att få beroende personer, män på kroken är min specialitet. Träffade min första när jag var 18 och där förklarade psykologen det så bra, " gränserna suddas ut" förstod precis, partyt, mycket alkohol, vänner som körde samma race, vi levde så många av oss. Jag fortsatte sen som krogråtta och träffade lika samma män, och sade stopp lika fort som problemet uppstod och gick vidare. Men den här gången, hade jag kollat av allt innan, han drack aldrig med sina barn, han hade dom varannan vecka, dom åkte på semester, hans vänner var normala, inget strul på fester. Drack inget våldsamt, förutom han åkte dit några gånger med mina vänner och blev asplakat( där dricks det mycket starksprit såsom konjak, wiskey)men jag tänkte han är orutinerad. Så dumt, jag borde ha vetat bättre. Och sen kom det stora fallet, efter att vi köpt huset. Jag hör ingenting från hans sida nu, långt upp i norr, han har inte ens kontakt med sina barn. Och jag har fått info så här efteråt, att det var nog åt helvete många gånger tidigare. Det som ni har lärt mig, det är att känna lugnet. Fick panik från början när jag inte förstod, men nu 2 år senare så känns det som, man är inte ensam, och nu kan jag lugnt reflektera över era texter här och det är så skönt. Vågar mig på att experimentera lite med honom också, med att inte säga något annat en det mest vardagliga, är mamma. Talar om vad som händer i påsk, frågar inte ens om han tänker byta bort jouren ( för jag bryr mig inte ens) kommunicerar knappt utan lagar mat, städar osv, men jag är trevlig,
Och han är förvirrad. För min roll som vårdare är över, han får fixa sitt liv själv. Och när det beslutet kom så har jag fått längtan efter att baka, laga mat och längta efter trädgården igen. Lycklig fast ändå olycklig, konstigt ;)

Ett återfall och ett år sedan det senaste. Inget dramatiskt hände även om det var trist för dottern. Jag hade nog kunna överse med det, men samtidigt tala om för din pojkvän att du kommer inte att skydda honom om han fortsätter dricka. Du kommer då att berätta det för dom som det berör. Rätt eller fel, men så tänker jag.

Älskar drogerna mer än dig, så är det nog snarare. Han verkar tyvärr inte motiverad av att lägga av. Man slutar inte för någon annans skull utanför för sin egen skull, för att man vill ha ett liv helt enkelt. Verkar vara en man du ska akta dig för och jag tror, att för att kunna leva med honom behöver även du använda droger. Var så för mig i en relation och när jag sa nej fanns det ingen möjlighet för ett liv tillsammans. "Lätta" eller tunga droger så är dom oftast viktigare än relationer oavsett vad man säger.
Var rädd om dig ?

Innan han träffade mig så ville ha sluta ta droger, han hade saker på en lista som han önskade sig få. Jag läste vad han skrivit.

Han har dragit in mig i skiten med, jag har provat tyngre droger några ggr men det är absolut ingenting jag vill vara en del av.

Jag har sagt stopp!

Han känner att jag är orättvis mot honom när jag själv tar droger och sen skäller ut honom för att han ska sluta och inte dra in mig i detta.

Droger är ett helvete som jag inte vill vara en del av.

Han säger att han älskar mig mer än drogerna och slutar för att det är viktigt för mig.

Han har sagt det flera ggr...

Men han kommer nog inte sluta, han säger ena dagen jag ska sluta du är viktigast för mig och andra dagen säger han att han skulle kunna ta detta en gång i halvåret utan påverkan på varken mig eller honom..

Skriver lite för att kunna gå tillbaka sen och reflektera!

Det jag kommit fram till i mina möten är att jag är livrädd för att bli ensam! Och tyvärr nu i Corona tider är man ju mer ensam än någonsin och det tror jag min alkis tycker är bra’ ( jag kan givetvis inte veta detta) men han svarar knappt på sms och det känns som han straffar mig! Och för vad kan jag bara fantisera om.

Jag börjar bli förbannad nu och det är bara bra! Jag känner ju att jag fan är mer ensam med honom än utan! För är jag ensam ensam behöver jag iaf inte fundera vad jag gjort för fel osv.

Jag skulle behöva mer social samvaro men just nu är det ju svårt för oss alla!

Försöker ringa fler folk iaf!

Kram på er alla o ta hand om er ❤️

Dessa känslor bör msn ständigt på. Alla dessa händelser, beslut som leder till ett liv/ vardag som man själv inte valt. Det gör åtminstone mig förbannad och emellanåt ledsen. Försöker hålla mig åt den arga sidan då jag känner att jag får mer kontroll på besluten jag har tagit och kommer att ta.
Men visst känner man sig som en häxa bitvis. Vi förmodas ju stå längs vägen och hurra och vara glada så fort det är någon förbättring. Men det är för svårt att hänga med i dessa svängar. Varför ska vi plötsligt glömma allt som hänt och allt som sagts när det passar dem.
Jag klarar ivarjefall inte det längre.
Har allt för svårt att glömma hela denna långa smutsiga historia som har varit.
Nej, den enda person vi ska vårda och sköta om är oss själva och genom det så ger vi våra barn en gladare och bättre mamma.
Sänder dig en stor kram?Azalea

Tack för tipset. Just nu känner jag bara en enorm ilska mot honom och vad han håller på med, han tar beslut i sitt liv som påverkar mitt och barnens liv. Känner hur jag kokar av ilska, allt han säger gör mig förbannad och hans offerkofta han bär gör mig vansinnig.
Är det ens ok att känna så här mot någon annan känns som jag skall explodera och kan inte stoppa dessa känslor, känns som att allt rinner över nu. Är annars en glad trevlig och omtänksam person som ser till andras bästa. Känner mig som värsta häxan. Fan va jag hatar det här.

Hej Pappa76, jag kommer från andra sidan men känner igen mig väldigt mycket i vad du skriver. Får jag ställa en fråga, innan din otrohet och lögner som du skriver går 4 år tillbaka i tidan, hur var det då? Var allt bra? Jag misstänker att det inte var det då du valde att vara otrogen.

Min fru skyller allt på mig, rätt som fel, hon skriker på mig inför barnen och hon skriker på barnen. Ibland är hennes klagomål befogade, precis som du skriver, men det är aldrig OK att bli spottat och hånad framför barnen. Jag blir det, det har i slutändan gjort att jag känner bara avsky inför min fru och vårt äktenskap är helt dött, ingen chans att återuppliva det tyvärr. Jag har senaste åren tagit till alkoholen för att härda ut detta, jag letar precis som du efter en väg ut. Jag kan inte lämna barnen hos henne så jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det.

Jag hoppas du löser det, men jag förstår vilket helvete du lever i.

Har ni nån beroende mottagning? Där finns det kunnit folk som vet hur man kan stötta!

Stor kram

Jag har läst ditt inlägg och det är mycket ord som poppar upp i min hjärna. Du skriver mycket och det finns mycket att kommentera.

Jag börjar med att säga att det är glädjande att läsa hur du tar ansvar som en pappa. Din sambo är besviken eller arg på dig för något som hänt tidigare och ni har inte bearbetat det. Du får fortfarande skit och du säger att det är delvis självförvållat. I en relation är alla inblandade ansvarig för hur relationen ser ut. Ni har barn tillsammans och därför tycker jag att det finns en anledning att arbeta på er kommunikation.

Du är mån om dina barn och du tar ansvar. Kanske du även ska ta ansvar i hur ni ska kommunicera bättre. Hur kan din sambo prata bättre om dig med era barn?

Är det möjligt?

Kan ni reda ut det som varit även om du inte vill fortsätta er relation.

Det låter som du är målmedveten och nu tänker jag på vad dina barn får höra. Den "uppgiften" känns som din om du är beredd att ta den. Ville bara uppmärksamma det.

Du får ta mycket onödigt från din sambo och jag tänker att du sväljer en del, förmodligen för att du sorterar och prioriterar.

Om du inte har stöd från en professionell så skulle jag rekommendera det.