Senaste kommentarerna i forumet

Hej. jag skrev förut om min vän jag oroade mig för. Väldigt snabbt har det börjat gå väldigt illa. Jag känner att jag bara behöver skriva för just nu är jag skärrad och faktiskt ganska skrämd. Vi som är nära min vän pratade med varandra för några dagar sedan och började pussla ihop bilden. Han har ljugit för många av oss och det blev uppenbart att han tar massor med droger. Jag har medvetet inte kontaktat honom för att markera att jag tycker han beter sig illa, annars pratar vi och ses varje vecka, så det är först nu jag fattar HUR illa det är. Jag är helt säker på att han inte hört av sig till mig innan för att han inte vill att jag ska förstå. Idag ringde han mig dock och var helt psykotisk. Pratade om en kollega som som han skulle anmäla och som försökte stjäla allt av honom osv.... Jag vågade inte säga att han betedde sig helt onormal utan "spelade" som vanligt. Jag skäms men jag är rädd att han skulle göra något dumt och flippa ur helt om jag försökte säga till honom. Jag sa till och med att vi ska ses i veckan men jag vet inte om jag vågar träffa honom... Vet inte alls vad jag ska göra.

Jaja, var bara skönt att skriva av sig. Jag ska försöka sova nu men jag har en klump i magen och vill bara gråta. Det var så läskigt att prata med honom som om han var en annan person.

Hej, för ett par månader sen så tillbringade min mamma ungefär en månad på ett behandlingshem för alkoholberoende, efter att jobbet ställt ultimatum om att åka dit eller förlora jobbet. Redan första veckan efter att hon kommit hem hade hon druckit lite vin som jag hade i en box i mitt rum (jag o mamma bor i en villa tillsammans i västsverige, jag pluggar på universitet i gbg och har inte råd att flytta hemifrån). Jag var ganska sur att hon druckit igen men orkade inte riktigt bry mig, och de senaste veckorna har hon inte druckit nånting vad jag vet. Jag har inte haft någon alkohol hemma sen hon tog mitt, men i lördags så hade jag en box vin hemma som jag skulle ta med till mina kompisar helgen efter. Jag hade gömt boxen för säkerhets skull och berättade inte att jag hade det hemma alls. Jag sov hos min pojkvän natten från söndag till idag, och när jag kommer hem märker jag att nästan hela boxen är slut. Även fastän jag tagit henne på bar gärning att dricka nästan allt på en kväll så förnekar hon och säger till mig sen att hon inte gör det för att såra mig. Jag vet inte vad jag ska göra för att få henne o sluta? Hon har redan vart på ett av Sveriges bästa behandlingshem men det verkar knappt ha hjälpt någonting.

Ska gå med mina 2 äldre utflyttade syskon på något ställe för anhöriga till alkoholister. Vad kommer jag lära mig där? Och hur ska jag bete mig när hon har druckit? Att bli arg, ledsen, vara förstående, förlåta etc har jag försökt men inget hjälper. Kan tillägga att hon haft problem med alkoholen i 6-7 år men att det är de senaste 2 åren som det blivit illa. Känner mig mest apatiskt just nu, vill ha tips på hur och vad jag ska säga till mamma när hon dricker. Tack på förhand:)

Skickade detta som fråga men känner att jag nog också kan få hjälp av er här

Jag förstår att du har en svår sits. Jag har varit gift med en som utvecklade mycket allvarlig alkoholism, som nyligen tog hans liv. Han vägrade erkänna och vägrade ta emot hjälp. Han körde sin kropp i total botten på ca 10 år. Levern och allt tog slut.
Jag skulle nog råda dig till att börja med att söka dig till anhörigstöd i din kommun. Jag väntade själv alldeles för länge med att göra det. Jag var rädd för vad som skulle hända om / när maken fick reda på det. Du har rätt till dels ett antal privata samtal samt att delta i anhöriggrupp /kurs, där du får kunskap om hur alkoholism utvecklar sig, vad som är bäst att göra för alla parter. Så här kan du INTE leva och verkligen INTE dina barn. Det kan vara tuffa beslut nu, men de kommer nog tacka dig när de blir stora. De far illa av detta, som det är nu. Tror du inte att du får vårdnaden om dem, när det kommer fram hur det är ställt med mamman?
Har du någon anhörig som du kan anförtro dig åt?
Jag hoppas verkligen att det ska gå bra för er!

Ja, det finns massor av ilska hos mig också. Jag har gått anhörigkursen Craft här på alkoholhjälpens sida. Handlar om att kommunicera med en som har alkoholproblem. Mycket nyttigt för mig att göra alla övningar och då få mig tankeställare vilket liv jag har. Varför ska bara jag anpassa mig, är det så jag vill ha det? Jag tror på en ömsesidig kommunikation där båda hjälper till med att ge och ta. För mig blir det inte rätt när bara jag ska anpassa mig och ge. Det värsta är att han inte ens märker det. Vi har fått bättre kommunikation enligt mig men han märker inte det och anstränger sig inte. Offerkofta på.

Jag tänkte bara säga, ta ut din ilska och försök också göra något av den. Det finns många sätt och du behöver hitta ditt. Så att du inte förtärs av ilskan och blir bitter, hitta en väg framåt för dig. Du måste bestämma hur du vill ha ditt liv och det är tufft.

Tänker på dig idag, blev det något samtal?

har passerat. Valborg dessutom som är så tråkig utan alkohol - enligt maken. Vi hade en sammandrabbning hemma när dottern fick utbrott! Hon berättade precis hur hon kände och att hon märker att han dricker och att hon mår dåligt av det och varför gör han henne så illa? Jag stod upp bredvid henne och vek inte undan som jag ibland gjort eftersom maken blir så förbannad. Men nu fattade han och det gick in och han har extremt dåligt samvete. Inte för att det kommer att ha betydelse, han kommer att dricka igen. Så frustrerande att han inte fattar!!!

Så nu fokuserar jag på att må bra. Flytta in i huset och mysa till det. Samla kraft till sammandrabbningen som kommer inom de närmsta veckorna. Vad kan jag göra för mig själv så jag ska må bra. Jag har bestämt mig att försöka packa upp så fort jag orkar. Men kommer att unna mig tid att vara i skogen, att ta en cykeltur och att fika.

Leva kvar och vänta är inte mitt långsiktiga alternativ. Det är något jag gjort nu i två månader och kommer att göra någon vecka till. De långsiktiga alternativen är bara två. Leva ensam och släppa alkoholisten eller leva kvar och han jobbar med sin alkoholfria process på egen hand. Känns skönt att beslutet som jag fattade för några veckor sedan växer sig starkare. Med allt som händer gör det mig bara starkare i min övertygelse. Med allt material jag läser och lyssnar på och pratar om känns det som att jag har vänt på varje sten och bygger samtidigt upp mig själv. Vem är jag, vad vill jag, vad vill jag ha ut av livet, hur har jag hamnat här och vad kan jag göra? Alkoholisten är tvungen att nå botten, men det var nog jag också, jag hade inte varit klar om inte vi hade gått igenom detta också. Känns också skönt, för då kan jag förlåta mig själv. Jag vet att jag har gjort allt i min makt, om han väljer att fortsätta dricka så är det hans val. Jag och dottern ska inte följa med ner. För nu ligger allt mitt fokus på vad som blir det bästa för henne. Det är inte inte leva med en pappa som dricker.

Det är ett tag sedan du startade din tråd och fler helger har lagts till handlingarna. Utifrån de du skriver gissar jag att du har lång erfarenhet av att alkohol kan leda till negativa konsekvenser och att det färgar även de nyktra dagarna?

Tufft att leva med en ständig anspänning.Fint att du hittat hit och klokt av dig att sätta dina tankar på pränt, blir ofta tydliga då. Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart. Skriv gärna igen om det känns okej. Du är inte ensam och jag hoppas att vi på något sätt kan lindra din oro eller vara hjälpsamma nu när du söker stöd.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & anhörigstödet

Ser att ni skrivit i en tråd som inte varit så aktiv på sista tiden. Fint av dig Cilla59 att erbjuda dina tankar!

Ni är båda välkomna till oss och jag vill uppmuntra er att starta egna trådar då ökar chansen att ni får svar. Om ni vill förstås.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Till forumet.
Jag hinner bara med ett kort svar.
Du har kommit långt som ser allt det här som händer i dig.
Det är "naturligt" att man går in i dessa konstiga ansvarsroller när man lever eller har levt med en beroendeperson.
Man tar ansvar över så långt mycket mer än vad som är rimligt och blir liksom en förlängning av den personen.
Att släppa taget över det som inte är ditt ansvar är jättesvårt,men det är ju det du gör nu.
Du tar däremot ansvar i din mammaroll och skyddar dina barn från det de inte ska behöva vara med om.

Att du kan identifiera det tokiga i att du känner som du kännner,men ändå har förnuft att stå fast vid de val du gör betyder att du är helt på rätt väg.

Sen får man ta allt det som kokar inombords och kanske göra absolut ingenting?
Dvs du vet att du agerat rätt och riktigt,får en massa motstridiga könslor.
Men det är bara känslor och de får du ta hand om som en sorts efterrätt som du inte vill ha.
Klappa dig själv på axeln och fortsätt läsa härinne.
Det finns mycket matnyttigt och människor som går igenom eller nyss har gått igenom det här.

Jag och min fd man separerade i augusti förra året. Min anledning till separationen var hans eskalerande alkoholmissbruk som jag hade levt med under drygt tio år. Eller när jag ser på det med helt klara ögon, så egentligen under vår 19 år långa relation.
Tanken var att våra barn som idag är 13 och 15 år skulle bo med honom varannan vecka under förutsättning att han då skulle vara nykter. Han lovade barnen att söka hjälp för sitt beroende, något som såklart inte har blivit av.
Hela arrangemanget fungerade till september då det spårade ur och en god vän till mig fick åka och hämta dem då barnen inte lyckades få tag på mig. Efter det valde vår dotter att bo hos mig på heltid medan sonen fortsatte att åka dit varannan vecka.
På senaste tiden har jag märkt att min son inte har mått bra när söndagen närmar sig och det är dags att åka till pappan och idag sa han att han inte ville åka dit pga att pappan väljer att dricka när han är där. Han känner sig otrygg. Jag har ju förstått att det är så här han har känt ett bra tag men har ändå peppat honom till att åka dit och försökt att intala både honom och mig själv att det har varit rätt sak att göra fast jag innerst inne vet att det är FEL!!!!
Nåväl, idag tog jag ändå detta med min exman som givetvis blev förtvivlad. Jag försökte bara vara saklig och inte blanda in mina känslor i detta och förklarade att så länge han väljer alkoholen så kommer det att vara så här och att marginalerna minskar för varje gång som det händer och till slut finns otryggheten där vare sig han dricker eller inte.
Efter det här går jag nu omkring och mår så dåligt över att jag har gjort som jag har gjort (sagt att sonen får vara hos mig ett tag nu). Det är på något underligt vis alltid svårare att stå upp för mina barn än att jag gör mitt ex besviken och ledsen. Jag blir galen på mig själv för detta men känslan finns ju där och jag kan inte släppa det.Fattar inte hur jag ska göra för att sluta att ta ansvar över min alkoholist till ex. Fattar också att sannolikheten ökar att han faktiskt tar hjälp om det faktiskt blir konsekvenser när han dricker, men ändå. Rent intellektuellt förstår jag allt det här, men jag agerar ändå på ett annat sätt och går nu här och mår illa. Usch, är så less på detta...

Att det är vid tillfrisknande detta blir ännu mer tydligt. När man innan alltid gått på känsla och tagit obetänkta beslut,agerat ut eller vad man nu gör så hade man liksom belägg för det.
Jag känner faktiskt så,alltså är det verkligt och sant och jag har all rätt i världen att agera så.
Medan man idag kanske ser det lite annorlunda och då uppstår denna krock.
Gamla spöken som hoppar upp och som man låter behärska en fullt ut.
Att bara jaga bort dom hjälper ju som sagt inte heller. Något vill de ju ha sagt de där spökena.

Exempelvis: nu drack du igen trots att du hade lovat. Jag blir såååå besviken och arg,nu ska jag minsann... och har ju förstås all rätt att känna och säga så.
Men frågan är,vad hjälper det mig i slutändan?

Känner igen mig i det att känslorna tar över. Har lärt mig det den senaste tiden. Har kommit på att när jag t.ex blir kär i någon, så blir jag oftast så kär att jag kan göra allt för den personen. Jag skönmålar personen och han har inga fel eller brister. Det jag måste tänka på om jag ska träffa någon ny, är att jag måste sitta lugnt i båten. Se människan som han är och inte ha för bråttom. Se hur personen är med andra, vänner och släkt.
Tror att för dig Ullabulla och mig, så bara att man har vetskap om detta beteende så har vi kommit långt. Oftast har man då verktyg att ta sig vidare eller igenom känslostormen.

Man får en känsla av att en del av en själv (det vuxna barnet) drar iväg, säger saker, agerar. Den andra sidan av en själv (förnuftet) är inte riktigt med på noterna och hamnar på efterkälken. När dom olika sidorna kommer samman igen kan man ha gjort och sagt saker och man vet inte riktigt om det var överilat eller om man "stod upp för sig själv". Är det då andra människor inblandade som tycker till vet man inte vilket ben man ska stå på. För man själv är ju nästan som två personer på något sätt i dom lägena. Som du säger, att hitta balansen är en gåta. Att pausa, ge sig själv tid och utrymme tycker jag hjälper. Då kan barnet "galoppera", skrika och fäkta en stund. Förnuftet kan sitta vid sidan av och titta på. Inget drastiskt har hänt, man har inte agerat utåt. Så småningom lugnar barnet ner sig och kan slå sig till ro vid sidan av förnuftet. Och så kan man komma fram till något. Från att ha varit svart eller vitt, antingen eller så kan man se att det finns något däremellan Vad det nu än handlar om. Bägge sidor har fått utrymme en stund och både förnuft och känsla får komma till tals. Tar ju kopiöst mycket tid vilket kan vara helt utmattande och frustrerande. Varför kan andra bara dra ett djupt andetag, tänka och känna en sekund och sen vet dom? Jag får utstå en inre cirkus, gå 12 kilometer, andas tusen gånger.

Då var jag på banan igen. Känns bättre i dag. Tack för reflekterande ord och tankar.
Det är som ett mönster. Måste ha de här jobbiga dagarna ibland, för att sedan fortsätta på min väg.
Mannen frågade om vi skulle äta pizza ihop i dag. Jag som är sådan att jag ska ha tusen ursäkter, svarade bara nej.
Bra att öva sig. Jag behöver inte förklara. Det har jag gjort tillräckligt i mitt liv. Det räcker med att jag inte vill.
Så skönt att känna att man ändå blir starkare, och då behöver jag även de dåliga dagarna. Det är ju inte farligt att må dåligt. Snart ljusnar det och nya dagar kommer.
Så glad att jag fått lära mig olika strategier hos anhörigstödet. Värt guld.
Ha en trevlig söndag allihopa ?

Så är jag då i denna kamp mellan känsla och förnuft. Förnuftet säger en sak och känslan något helt annat.
Att tappa kontrollen över känslorna och låta de regera och bestämma över mig är inget jag egentligen tillåter.
Men när jag låter det bubbla fram och det undantryckta kommer fram,

Då löper de amok och jag låter de bli hela min verklighet.
Inget annat är sant och inga nyanser finns.

Jag skulle tro att det är mitt vuxna barn som vaknat till och ställer till det för mig rejält.
Att låta ett barn ta kommandot över mitt vuxna jag och ställa sig framför och bråka och skrika.

Men om jag då trycker undan barnet och låter mitt vuxna jag komma till tals,så bortser jag ju också från de behov som uppenbarligen finns där att bejaka,eller åtminstone låta komma till tals.

Hur hitta en balans i detta är för mig en gåta.

Jag & min sambo lever tillsammans & så även gjort det en längre tid. Vi har även 2 barn tillsammans.
Det är bara en sak som gnager i mig!
Drickandet, detta eviga drickandet.

Kan ta gårdagen som jag har färskt i minnet..
jag jobbar 3 skift vilket innebär att jag ibland är borta under kväller/nätter.
Igår var en sådan dag då jag slutade 21:30, hon är alltså ensam med våra 2 barn.
Ringer när jag slutar & jag hör DIREKT att det är druckits en del. Talet är osammanhängande, det pendlas i humör & saker upprepas.. jag bokstavligt talat slänger plattan i mattan hela vägen hem där jag möts av rödsprängda ögon, vinglandes fram & tillbaka & vidbränd mat på spisen, saker ligger överallt & vår äldsta son ligger & sover i byxorna han haft under hela dagen.
Jag blir så in i norden arg men vet att det inte tjänar något till att brusa upp!

Flaskan är undangömd & kvar står flaskan från föregående dag kvar som jag tänker ska visa på att hon inte druckit.. trots att det bara osar vin..
Nu på morgonen så säger min äldsta son att mamma druckit vin på kvällen & kräkts 3 gånger!
Jag menar varför hitta på en sådan sak?
Hittade även systembolagspåsen gömd bland filtarna på ett ganska udda ställe där 1 flaska kvarstod.. rolig kväll jag går till mötes...

Hon skuldbelägger mig då jag letar efter alkoholen, att jag inte ska bry mig att hon dricker tills hon kräks, att hon minsann är en ”vanlig” person & att man gör så..

Jag har valt vid 1 tidigare tillfälle att flytta ifrån henne då detta beteende var & när det blev bättre & hon var på en bättre plats i livet med sitt drickande så valde vi att flytta ihop igen & det har hållt i sig tills för en tid sedan (vad jag vet om iallafall)
Hon har blivit tagen för rattonykterhet vid 1 tillfälle tidigare.

Jag blir så jävla orolig för mina barn & vågar inte separera för att då ej ha kontroll över mina barn.. litar inte ett dugg på henne när det kommer till alkoholen.

Rörigt jag vet men snälla någon hjälp mig!?

När människan man har lämnat är som två personer. Och också att problemen är orsakade av en vätska han väljer att hälla i sig. Det gör ju att man hoppas så mycket. Du verkar hantera saknaden så bra och sunt. Den finns där, kommer till ytan ibland men du sitter lugnt i båten och accepterar hur det är. Ja tiden gör sitt. Det är snart tre år sedan jag började lämna mitt ex. Saknaden kommer fortfarande över mig ibland. Inte lika ofta längre men det händer. Dom bra sakerna och stunderna. Men jag har precis som du accepterat hur det är. Kram till dig och bra jobbat ☀️

Hej Carross,

Ser att ingen kommenterat din fundering. Jag är ny här på forumet och detta är det första jag skriver här.
Det du säger är ett problem, och ingenting annat! Att din man bemöter din oro på det sätt som han gör visar att han har problem som han inte vill ta in eller erkänna :( Om han inte vill inse det så är det nog inte mycket du kan göra åt det nu, tyvärr.

Du måste tänka på dig själv och hur du vill ha det. Vill du ha det så här? Nu är jag lite "hård"... och vet inte hur din familjesituation ser ut i övrigt. Barn t.ex?

Men det är den väg som jag nu håller på att välja ;) - Tänka på mig själv!

Ta hand om dig!

Min man skickade ett sms med orden jag skäms och jag mår inget bra. Ringde upp honom, han var nykter och jag blev så förbannad och elak, han bara grät. Jag var stenhård, och det var så jävla skönt att säga massa sanningar som självklart gjorde ont. Att jag inte ville leva med honom, att han kunde ta hjälp från sin sms drottning, att han skulle ta ansvar över sina barn. Flytta hem. Att flera visste om hans fyllkörningar och alkoholproblem. Hur ont det har gjort, all ilska, alla dumheter... och att imorgon ska jag åka förbi för att prata om praktiska saker. Han intygade att han är sjuk och jag kunde säga att det var hans problem att lösa. Och om han nånstans ville få oss hela så låg ansvaret på honom och om det skulle gå att lösa så kommer det att ta tid. Behandlingshem och anhörigvecka. Åh gud vad skönt att få säga allt utan att behöva vara rädd för att få 1000 gånger värre tillbaka. Lite rädsla att jag gick för långt, det klassiska tänk om han gör sig något. Men jag sa det till honom, att jag kan ju inte förhindra och att jag har varit så rädd för det flera gånger men det är inte mitt ansvar. Utan
för åtminstone för sina barn leva och göra rätt.Påminde om ett tfnnr till någon inom AA han har och som han kan ringa för stöd... han har inte nyttjat det än på 3 månader. Usch, jag blir arg bara jag skriver ;) han berättade även att han vet inte varför han skrivit med kvinnan, att det inte är riktat mot mig utan mer för att skada sig själv, det där självdestruktiva. Kvinnan är portad på min mans kompisgängs lokal, pga av deras stormiga förhållande och hans söner har uttryckt ogillande över henne, och då är det som om att han gör detta så bevisar det hur dålig han är. Vilken otroligt sjuk sjukdom. Detta med självföraktet, skammen.

Det är väl där det ligger, alltihopa. Jag vet ju att han är sjuk, och vad sjukdomen gör mot oss gör ju så ont, och så finns kärleken. Kärleken som gjorde att man ville leva tillsammans och så kommer det en demon som förstör. Det är ju 2 skilda personer, och det är det som får mig att falla, man förstår och inte förstår. Jag förstår din saknad ?Såg en utbildningsfilm ikväll som någon länkade från beroende sidan som handlade om post akut abstinens, väldigt lärorikt. Rekommenderar.

Ett år har gått. I kväll känner jag saknad. Vad är det jag saknar? Mitt ex? Tvåsamheten? Att ej vara ensam?
Jag frågar mig alla dessa frågor.
Jag åker iväg för att sitta en stund vid en sjö. Hämta ny kraft. Känner mig ledsen, men inga tårar kommer.
Åker hem igen, och gråter i bilen. Saknar det som var bra. Saknar det som inte blev. Saknar kärleken från han.
Tittar på gamla kort. Ett där jag vet hur full han var. Ett där jag kände att han flirtade med en annan. Ett eller flera kalas där han inte ens var med.
Det jag saknar var för länge sedan.
Konstigt att jag fortfarande kan känna saknad. Eller det är väl så det är. Det känns ibland. Åren kommer att läka.
Jag går vidare i mitt liv.......

Tack för allas stöd och tankar.
Min lojalitet ligger 100 % hos barnen. Jag har aldrig och kommer aldrig på något sätt skydda min sambo eller ursäkta hans beteende gällande detta.

Visst skulle jag kunna lämna min sambo, MEN troligtvis leder det till delad vårdnad. Det krävs MYCKET för att en person ska bli av med vårdnaden, mer än en orosanmälan.

Men han har varit borta på jobb, jobbar som deltidsbrandman här i byn. For hem en sväng till huset för att känna in, vill jag bo där, ska jag kriga. Det känns som hemma och för mina barn skulle det nog vara bra. Känner in mer. Såg en tömd flaska vin, antagligen urdrucken igår kväll när han blev påkommen. Hade knappast bytt bort jour, el så var han ledig för det var en tuff brand. Vinet var 1 av 3 som vi fick i bröllopsgåva, 500-600:- vin, som skulle öppnas på bröllopsdagen i 3 år. Kollade i trälådorna och alla 3 var urdruckna. Sms honom nu med frågan varför han måste göra mig så illa, den han sa att han älskade mest. Och att jag såg vinet var urdrucket. Det gör så satans ont, varför blanda in andra kvinnor? Får skjuta på det jobbiga tills imorgon. Och som pricken över i:et spyr min äldste son. Hoppas ni får en trevligare kväll ?

Tack för den fina omtanken <3

Jag har satt mina gränser nu och sagt att inga droger får förekomma och jag kommer inte vilja dricka alkohol med honom i fortsättningen. Jag känner ingen större oro för min egen del men jag är självklart medveten om att det är lätt att hamna i ett beroende själv om man inte är uppmärksam.

Jag tror att jag har låtit honom dra in mig i sin skit för att det har varit lättare att fly än att konfrontera det. Så känner jag inte idag och har nu även sökt hjälp för att hantera mitt medberoende.

Jag har sagt till mig själv att jag ger honom en chans nu när han har bestämt sig för att han vill förändras, men att det blir sista chansen. Jag hoppas verkligen att jag tillräcklig stark för att kunna hålla på det.

Jag har öppnat mig för mina vänner och familj så de är medvetna om mina problem och jag får ett enormt stöd därifrån.

Jag känner bara en stor ovisshet för hur jag som partner ska kunna stötta honom nu under hans behandling samtidigt som jag känner att jag vill "konfrontera" det han har gjort mot mig.

Och som du säger; jag känner en jättestor oro inför om det är så att han bara är en skitstövel även utan alkoholen.

Det är ju bara det att han är så himla underbar när han inte dricker (jag säger det med en blåögd ton :) )

Tack för ditt stöd, jag tar till mig av det du säger.
/Maria

Läs ditt eget inlägg och låtsas att det är din bästa vän som skrivit det. Vad skulle du tycka då om det hela? Vad skulle du ge henne för råd. Min uppfattning när jag läser ditt inlägg är:
1) Han behandlar dig som skit. Att han var full eller påverkad hör inte till saken. Man tar ansvar för sig själv och sitt beteende nykter som påverkas
2) Du själv är ute i väldigt farligt vatten och simmar. Extacy förekommer, du dricker mer än du brukar, din träning och arbetskapacitet har påverkats negativt, du flyttar gränser och förlåter sånt du troligtvis aldrig skulle förlåtit innan du träffade din pojkvän. Kort sagt det är hög risk för att du ganska snart är en skugga av sitt forna jag.
Har själv haft ett förhållande med en alkoholist. Begriper än idag inte idag hur jag kunde förlåta, ursäkta, göra nystart mm mm.
Rädda dig själv snarast ♥️

Jag har varit tillsammans med min pojkvän i ca 1 1/2 år. Redan ganska snart inpå vi träffades märkte jag att hans alkoholvanor var över det normala. Vi blev nykära snabbt inpå och spenderade varenda minut med varandra. I och med lyckan blev det även mycket alkohol och fest och jag blev indragen i hans alkoholvanor. Jag har alltid varit en vältränad person och märkte efter en kort period att träningen började ta stryk och jag var ineffektiv på arbetet. Han sjukskrev sig ofta och skyllde det på stress. Om och om sa vi bägge att vi måste börja lugna ner oss med festandet men det slutade alltid upp med att vi satt på kvarterskrogen eller hamnade på klubb. Efter 2 månader vi sågs åkte han iväg på konferens och blev jättefull. Han hade skickat olämpliga sms den natten om att sjukt många damer hade raggat på honom. När han kommer tillbaka berättar han att han strulade med en kollega och minns inte riktigt vad det var som hände. Han sa att han ångrade det och vill bli seriös med mig. Jag förlät honom och ursäktade det med att vi hade ju inte sagt rakt ut att vi var tillsammans. Två helger efter det var vi på en fest då han blev jättefull och började prata om att han ville ha en trekant med en tjej som var på festen. Jag blev ställd och istället svarade jaja, ok. Han började gå på tjejen och jag tror hon märkte att jag inte ville och hon var inte så intresserad av honom så hon försökte avvisa honom. Jag sa till honom vid ett senare tillfälle att det var ingenting som jag uppskattade att han gjorde, han viftade bort det som att det var ju bara på skämt det där. 1 månad efter det åkte vi till Berlin och en kväll skulle vi ta ecstasy. Han förvarnade mig innan vi gick ut att han kanske skulle göra någonting med någon annan eftersom han blir så kåt på ecstacy. Jag blev helt stum och hamnade i chock och därför sa jag inget. När vi var på klubben märker jag att han blir förändrad och att han börjar titta på andra tjejer och får en kåt blick. En stund senare säger han till mig att jag måste hålla koll på honom för han ser en massa söta tjejer överallt. Jag blev fruktansvärd ledsen och behövde gå därifrån. Då var det som han kom tillbaka ur sitt tillstånd och ansträngde sig för att ge all hans uppmärksamhet på mig så jag skulle sluta vara ledsen.

Efter dess har han inte gjort några sådana utspel men när han blir full kan han dra upp kommentarer om tjejer han tidigare har varit med eller dra nedvärderande skämt om tjejer. Jag har blivit väldigt arg då och lämnat honom. Ibland kan jag tro att han tittar på andra tjejer när vi är ute men jag har svårt att avgöra om det är jag som inbillar mig eller om han faktiskt gör det.

Jag har under hela tiden försökt ta upp hans problematik med alkohol och att han blir en annan person när han är berusad. Han har alltid skyllt på mig och att han har aldrig druckit såhär mycket sen han träffade mig och att hans drickande har eskalerat nu. När jag har pratat med hans vänner får jag en annan bild, att han alltid varit en stordrickare, när jag konfronterar honom med detta vill han inte prata om det och börjar prata om något annat istället eller säger att jag hittar på/överdriver.

Han har nu äntligen insett att han inte kan kontrollera sitt drickande och sökt hjälp. Han ska påbörja sin behandling på måndag. Vi har kommit överens om att vi inte ska ses under tiden för att han ska fokusera på behandlingen och att jag ska fokusera på mig själv. Jag har lidit av extrem ångest och utmattning eftersom jag har gått med en konstant oro för att han ska dricka samt att jag saknar tillit till honom för jag tror att han är eller kommer vara otrogen mot mig, Han har varit otrogen 2 gånger i sitt förra förhållande. Han är fortfarande av åsikten att det efter vi träffades han fick problem med alkohol och indirekt skyller på mig.

Under all den här tid när jag har försökt prata med honom har jag inte lyckats komma fram. Jag har velat veta varför han blir som han blir när han är full och varför han pratar eller betraktar tjejer på annorlunda sätt när han blir full. Han kan inte prata om det och viftar bara bort det eller skyller slentrianmässigt på alkohol eller att han inte minns. Jag får aldrig någon chans att bearbeta min tillit till honom eftersom jag känner att jag behöver en förklaring till varför han blir som han blir.

Jag har även fått ta emot mycket skuld från hans sida, t.ex. om en fest spårar ur så är det mitt fel. Det är aldrig hans fel och det är aldrig hans fel till varför vi dricker, När jag konfronterar honom blir han som en liten bebis som bara tycker synd om honom och jag blir den elaka häxan. Det spelar ingen roll hur jag har påbörjat konversationen, oavsett om jag har försökt prata med honom i lugn ton med fokus på jag uttalande eller om jag har varit arg, resultatet blir alltid detsamma.

Kan det vara så att jag aldrig kommer kunna få svar på hans beteende när han är berusad och kommer jag någonsin kunna konfrontera honom för hur han har behandlat mig under den här perioden? Hur förlåter jag hans beteende utan att förstå hur han tänker?