Senaste kommentarerna i forumet

Hej Sessi! Det känns konstigt just nu för dig, i ovissheten kring när din närstående kommer tillbaka efter sin behandling. Det är även jobbigt att din familj har sagt ifrån, att du inte får prata om honom med dem. Hur kommer det sig?
Som gros19 skriver, så är det ju tyvärr utanför din kontroll just nu - både att han inte vill ha kontakt under behandlingen och att din familj inte vill prata. Det är helt enkelt något som du får jobba med att acceptera, även om det stundtals är svårt. Om du kan tänka dig att det stämmer som han sa, att han kommer tillbaka till sommaren, hur ska du rikta ditt fokus fram till dess för att själv må så bra som möjligt? Liksom låta ovissheten få vara där, men utan att fastna för mycket i tankar på honom när du inte kan kontakta eller få klara svar kring behandlingen. Hur tänker du kring detta? Lite reflektioner från min sida bara.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hur stöttar jag min son som är 27 år och som det verkar vill ta sig ur ett drog-och alkoholmissbruk?
Kommer hela tiden fram nya saker och det känns som man slits sönder, hjälp!!!!!

Jag har tagit bort tråden!
Fick inte den trösten jag sökte.

Jag vet allt ni säger, jag ville bara ha stöd i en jobbig tid! Inte några pekpinnar.. ?

Beror lite på vad det är för behandling. Gäller det tvångsvård så är den sex månader, men kan fortsätta som frivillig behandling efter detta.

Sedan finns det ju olika former av frivillig behandling och den kan vara från en månad och upptill ett par år beroende på vilka problem man har. Personer med en psykiatrisk problematik kräver ofta längre behandling medan t.ex. en tolvstegsbehandling där man kanske fortsätter sin kontakt med AA eller NA är kortare.

Förstår ovissheten är svår men om mannen väljer att inte ha kontakt under behandlingstiden så kan du ju inget göra. Som jag ser det kan det vara ett tecken på att han seriöst går in för sin behandling och förhoppningsvis mår han bättre och är drogfri efter avslutad behandling.

Tack för dina svar och trösten du förmedlar.
Jo det var skrämmande att höra när han berättade, men samtidigt så säger han att han tänker så ibland, får för sig dessa saker ibland. När jag tidigare frågat honoom hur han tänker när han mår bra så svarar han, att då tänker jag inte på dom här sakerna. Han undrar också om andra människor ser tecken och jag säger att människor tolkar saker olika. Som exempel berättade jag om en vän som hade en fågel utanför fönstret. Detta tolkar hon som att hon har besök av en avliden släkting.

Tänker så här att det viktiga är vad man gör. Hur vi tolkar saker kanske inte spelar så stor roll. Mitt förhållningssätt just nu är att jag betraktar honom som en helt normal person med vissa psykotiska inslag ibland. Jag ifrågasätter inte utan pratar mer om hur han ska hantera det. Själv brukar han försöka meditera när han inte mår bra. Gör det dagligen, men i mindre omfattning när han mår bra. Sedan uppmärksammar jag det som är friskt hos honom. Att jag inte fått anhörigsamtal på psykiatrin beror på sjukdom och jag känner inte att det är akut. Jättetacksam för ditt svar ❤

Ja jag vet, jag e alkis

Hej jag läser era inlägg och inser kort sagt att Ni har rätt och jag har fått insikt. Jag är nog rätt elak mot min "tant" med. Jag har alkoholproblem, hon är uppväxt med en alkoholiserad fader. Därmed extra känslig kan man säga. Jag har svårt med känslor och så. Dock är jag nog elakast när jag inte dricker. När jag dricker blir jag mer som jag vil vara

Det är en oro i att han hämtar och lämnar barnen. Det kan man inte komma ifrån.
En sak är ivarjefall helt klar. Han ska inte ha tillgång till en bil oavsett om det är piller elker alkohol så här han klivit över den osynliga gräns som jag tror de flesta har ftån början. MAN KÖR ALDRIG PÅVERKAD.
Min man gjorde det en första gång och kraschade bilen totalt. Som tur var kom ingen annan till skada. Men gränsen var överskriden och han har kört fler gånger sen. Tills jag TOG slla nycklar från honom utan till den bilen med alkolås.
Så för tusan, låt honom cykla om han ska någonstans.
Detta är av välmening för er alla.
Kram Azalea

Spara all din kärlek till dig själv och försök jobba vidare med dina samtal och njut av ditt eget sällskap.
Det är svårt men du är värd så mycket mer.
Kram Azalea?

Hej InteMera! Vad ledsamt att ta del av att dina erfarenheter av socialtjänsten har varit så ohjälpsamma och invaliderande. Du sitter som i en rävsax i relationen. Du mår inte bra av att vara kvar med honom men är samtidigt rädd för att bli ruinerad, misstrodd och kanske t.o.m. bli av med vårdnaden av barnen ifall du skulle ta steget och gå, eftersom din man kan manipulera och få det att se ut som att han inte har några problem. Det låter som en extrem belastning för dig nu - i karantän med eget distansarbete, barnen hemma som ska tas om hand och distansplugga och så hans eskalerande alkoholintag. Förståeligt att du känner för att skrika emellanåt! Det låter som att du och barnen ändå har hittat en bra strategi i att göra saker utan honom, att ni planerar saker och semestrar som ni trivs med utan att räkna med honom. Fint att ni kan prata öppet om saker, du och barnen. Det är sannolikt till stor hjälp för dem, att kunna sätta ord på vad som händer i familjen med en trygg och stabil vuxen.
Se det inte som att du ältar här på forumet, det här är din plats där du får göra vad du vill! Jag tänker att i ett sånt speciellt och ansträngande läge som du är i just nu kanske det kan kännas välbehövligt att "skrika ut" lite frustration här, du är så välkommen att göra det!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag har ingen och prata med, jag får inte ens nämna hans namn för min familj. Han är på behandling, och under behandlingen så vill han inte ha kontakt med någon. Jag kommer tillbaka i sommar sade han. Mer fick jag inte veta 2 december när soc hämtade honom början av december. Hur länge brukar man vara på behandling. Jag förstår att det tar längre tid eftersom han är inne i ett bland missbruk. Det känns konstigt utan honom, och ändå konstigare att jag inte får prata om honom.

Tack för att ni hör av er.
Jag har hållt mig borta en del sista tiden mest pga dotterns flytt somjag hjälpte till med och sonen som deppade ihop i samband med det. USA är långt borta och det känns som allt fallit isär. Hon långt iväg, sonen som kämpar med sitt mående bitvis och en man som är inlåst. Hur tusan kunde livet bli så här??
Känner mig så himla ensam ibland och varvarmed att vara bitter på allt, ledsen, förbannad och däremellan försöka se ljust på livet. Hoppas på en ny framtid.
Det är skönt nu när han är inlåst men samtidigt en bedräglig känsla.
Jag lever i en låtsasvärld dom visserligen är skön och jag gör vad jag vill och umgås med vänner. Älska verkligen dom ❤
Men samtidigt vet jag att till sommaren när han kommer hem igen så börjar den verkliga striden. Kommer jag att orka? Orka stå fast vid mitt beslut om skilsmässa mot en dom kommer hem efter 6 månaders vill hem. Förmodligen hyfsat stark i diskussionerna som kommer att bli. .....Jag måste orka. Om inte bara för mig själv utan även för mina barn.
Just nu är jag i karantän i 2 veckor och går inte komma till jobbet.
Jag smet in i USA 10 timmar innan de stänger gränsen jag hann spendera 6 fina dagar med min älskade dotter. Till slut vågade jag inte stanna nä längre, ifall flygen skulle sluta gå så jag återvände till Sverige igen. Är ändå glad att jag åkte❤
Tack fina ni och hoppas att ni har det någorlunda bra trots Corona viruset härjningar
Bamsekram från Azalea

Så bra att du har lägenhet på gång. Hoppas att du tar klivet av från det slitsamma livet som partner till en beroende.
Karantän är jobbigt för alla men för de som lever med en alkoholist är det olidligt.
Jag sitter just nu i 2 veckors kära tom efter en resa men tack o lov är jag själv . Min man är inlåst under 6 månader på LVM och jag har huset för mig själv.
Ångesten finns dock för den dag han återkommer.
Stor kram och lycka till med lägenheten ?Azalea

Skickar över en stor kram till dig. Den hjälper inte men jag hoppas att den värmer lite.
Azslea

Jag bor i en liten kommun och bemötandet har varit detsamma även i den tidigare kommunen vi bodde. Även efter orosanmälningar från dagis i tiderna och diverse andra så slutade mötena alltid på samma sätt hos soc. Nämligen att han visar sig från sin bästa sida just när det gäller och ingen tror mig eller barnen. Och så går tiden och dom glömmer bort oss, hör av dig om det är nåt typ. Och det gjorde jag förr, många gånger men varje gång med samma resultat så nu ser jag inte längre iden att alls dra in dem. Dom fattar ändå inte, ingen jag mött förstår alkoholism. Eller om dom inte vill för att det kostar dem pengar och timmar dom inte har hos kommunen om dom faktiskt ska hjälpa till. Så länge barnen sköter sig och har rena kläder och mat på bordet så verkar ingen tycka det är nåt fel, ”alla vuxna dricker ju alkohol” som jag fick kastat i ansiktet av en soc tant en gång som för att påtala det är jag som är överkänslig. Det är just dessa ännu samhällsmässigt välanpassade alkoholister som är svåra för oss anhöriga att få andra att se, när dom har högbetalda jobb och stora nätverk som de ändå på nåt märkligt sätt länge lyckas hålla upp masken för. Antar att smygalkisar är vanligt även i högre kretsar, men det är ofint att prata om det och folk vill inte blanda sig i och arbetsgivaren märker heller ingenting så länge de lyckas trolla fram resultat och prata bort eventuella märkvärdigheter. Som min man. Det ska gå rätt långt i träsket innan de inte längre kan jobba och först då är det kanske nån utomstående som fattar.

Barnen är såpass stora nu så vi pratar öppet om saker, dom konstaterar mest att jaha nu var det en sån dag igen för honom och vi andra fortsätter med vårt. Har sen länge åkt på semester bara jag och barnen, och också alla vardagsaktiviteter är det jag och barnen som åker på. Så vi räknar egentligen inte med honom oavsett, då man aldrig vet. Sorgligt egentligen. Spelar ingen roll mer om han är full eller nykter, han har liksom mentalt checkat ut från familjen för länge sen. Samtidigt vägrar han låta mig gå och ta med barnen, har många gånger frågat vad han ens ska med oss till när han ändå inte vill umgås med nån av oss. Tror han bara inte vill vara ensam, det är konceptet av att ha en familj han gillar, inte att det faktiskt kräver nåt av en också. Och så lever han bekvämt i vårt hus när vi båda jobbar, ensam faller han nog hårdare ekonomiskt än vad jag gör för jag har i många år planerat min ekonomi för exit ur detta förhållande medan han sorglöst dricker och shoppar upp sina pengar.

Men ja dethär är inte hållbart och jag har ältat länge nog också på detta forum, men vet inte hur jag nånsin ska våga riskera mina barns hela framtid för att själv slippa se honom full nånsin igen.

Ja, inser plötsligt att jag haft en jävla tur mitt i oturen. Jag är starkare än han, så är det. Och jag har inte träffat en enda person som misstrott mig. Bor du i en stor eller liten kommun? Jag bor i en stor Stockholmskommun, kanske har folk lite extra koll och omvärldsbevakning här?

Min man var också helt inställd på att han skulle ruinerna mig. Han skulle t ex inte gå med på att vi sålde huset, det skulle stå och ticka pengar "så att du går i personlig konkurs". Och så många gånger han har sagt att han ska göra mitt liv till ett helvete! (Intressant, förresten, att de "ska - i futurum" göra livet till ett helvete. Att de inte fattar att de redan gjort det, att det ÄR skit att leva med en missbrukare! I presens. Jag tänkte på, häromdagen, hur det skulle ha varit nu, under coronan, att fortfarande leva med honom. Han skulle ha tagit varje presskonferens, varje rapporterat dödstal, som en ursäkt för att supa ner sig. Han kunde inte hantera nån stress överhuvudtaget. Ett trasigt nagelband kunde utlösa en fylla!

Men jag tänker på dina barn - hur gamla är de? Finns det nån chans att de kan prata med lärare, kurator etc, som kan orosanmäla så att du har nåt "från det hållet"?

Fem år efter att jag köpte min egen lägenhet längtar jag förresten fortfarande efter att han ska supa ihjäl sig. (Och innan detta var han världens skickligaste och mest verbala ekonomichef.)

Vilken jävla sits du sitter i. Jag gillar egentligen inte styrkekramar, så jag skickar en styrkecoronaarmbågshälsning.

Clara

Tack för din återkoppling! Visst är det bra att dela tankar och erfarenheter. Jag tror att det är bra att vara öppen med erfarenheter för att just öka förståelsen för andra. Anonymiteten möjliggör det i större utsträckning.

Om din son skriver du "började berätta om att han börjat se tecken som visar vad han ska göra, skrämmande tycker jag. Han berättade också att han trodde han var utvald, hade en speciell uppgift här på jorden".

Är det så att han berättat för dig vad han ska göra då? Du behöver inte svara. Jag har tänkt på det där i några dagar.

Jag hoppas att du får möjlighet till samtalen inom psykiatrin snart om du inte redan haft det och om det är så att de inte vill träffas på mottagningen så borde du bli erbjuden en tid över telefon, kanske videosamtal med telefonen? Jag vet många inom psykiatrin som ändrar möten, från att träffas fysiskt till att ha möten via telefon.

Jag tänker ofta på vad min uppgift på jorden är och i tidigare sjuka hypomana skov så har jag känt att jag har varit "utvald" och ska rädda världen. Jag säger det bara för att det kanske är vanligare bland "oss" med en psykiatrisk sårbarhet att använda dessa ord, jag vet inte. Jag har varit dramatisk i mina ordval tidigare och det var också något jag gömde mig bakom då jag hade ett stort behov av uppmärksamhet.

Av alla människor som har en psykisk diagnos så är det väldigt få som begår handlingar likt ABB.

Att vara någon man inte är kan nog vara detsamma, men sedan kommer ju beroendet som bryter ner personen. Att dagdrömma är nog naturligt om inte för alla så för väldigt många och det brukar inte få några allvarliga konsekvenser.

Ditt ex drack nästan varje dag under alla era år tillsammans och då undrar jag - har du överhuvudtaget känt honom? Har han varit tillgänglig som person?

Jag är lugn för jag har inget att förlora tänkvärda ord. Som Janis Joplin sjunger "freedom just an other word for nothing left to loose". Kanske är det just avsaknaden av rädslan som är så berfriande.

Ja det är en speciell tid med corona. Lite sciencefiction, ett litet virus raserar hela samhällen, maktlösheten. Det enda vi vet är att det här kommer att ha stora konsekvenser för vårt samhälle och troligen behöver vi det. På något sätt känns det skönt tycker jag, att inte kunna planera framtiden Att endast leva en dag i taget är naturligt nu inget man behöver eftersträva. Skönt att höra ifrån dig självomhändertagande.

.

Tack Clara! Du verkar ändå haft tur med både att mannen inte orkat bråka rent juridiskt och att du träffat förstående personer hos myndigheter. Den turen har inte jag haft, nånstans eller någonsin och jag vet att min man skulle leva för att förstöra resten av mitt liv om han får chansen. Han kommer ruinera mig ekonomiskt, jag kommer få sitta hos myndigheter, polis och rätten och bli bortpratad och misstrodd så det slutar med det är jag som sitter utan barn på parkbänken hemlös i slutändan. Det är inte som att jag inbillar mig, jag har redan varit igenom en sån vända. Jag vet hur lagen ser ut och jag vet vilka riskerar jag tar om jag går, har juridisk hjälp och rådet jag får är att det ser inte lovande ut. En narcissistisk person som lyckas ljuga och manipulera är enormt svår att komma tillrätta med, när ingen normal mänsklig vilja till gott finns. Därför jag stannat ens såhär länge. Det förefaller så enkelt: gå och allt blir bra. Men om jag går blir det ännu värre...Om han super ihjäl sig är jag inte så bekymrad över, det är min och barnens möjlighet till en framtid jag är orolig för. Inte är dethär nåt liv heller, men hur ser barnens liv ut om det slutar med det är han som får den och jag kanske inte ens får träffa dem? Kan inte leva med den tanken.

Jag spelade också in min man, var livrädd att han skulle kräva barnen halva tiden. Men på honom fanns så mycket, orosanmälningar från både beroendeakuten, skola och förskola. Han hade till och med blivit lob:ad. Och när jag väl tog steget - jag köpte en lägenhet bakom hans rygg - orkade han INGENTING. Sonen sov hos honom vid två tillfällen, dottern inte en enda gång. Sen orkade han inte mer. Han har bråkat och tjafsat med mig, mest via sms, men inte tagit ett enda steg längre än så.

Om du flyttar med barnen till lägenheten på riktigt - vad tror du händer då? Kommer barnen att gå tillbaka hem till honom, eller har du dem med dig? Hur gamla är de? Har du pratat med hans arbetsgivare? Ofta har de förstått mer än man tror.

Jag tycker att du tar chansen nu under rådande karantän och sjukskriver dig eller vabbar. Och så fixar du bredbandsabonnemang eller vad som nu krävs i lägenheten, och sen åker du inte tillbaka till din man mer. Släpp bomben, se vad som händer. Jag förstår att ovissheten är FRUKTANSVÄRD men det här kan du inte vara kvar i länge till.

(Jag spelade också in, förresten. Och så har jag foton som en kompis tagit när han ligger utanför sitt hus, så full att han inte kan resa sig. Jag har aldrig behövt använda dem.)

(Samt inser att jag haft sån tur med soc! När jag själv orosanmälde hamnade vi hos en 27-årig tjej som började med att säga: "Jag har träffat din man. Det var väldigt mycket snack och väldigt lite verkstad, kan man säga." Jag: "Å, ja. Vad skönt att du såg det. Själv tycker jag nästan att det låter som att jag sitter och ljuger." Hon: "Ja, så kan det säkert kännas när man inte är van vid sånt här, men jag träffar alkisar hela tiden.")

Önskar dig all styrka och välgång.

Sitter i samma båt Nykteristen, hemma hela familjen i karantän och mannen väljer att nu andra dygnet på raken supa i garaget istället för att distansjobba eller hjälpa barnen med skolgång. Det är så man önskar sig långt långt härifrån...Hoppas du kan få till ett kontrakt för lägenheten så kanske han kan få sig en väckarklocka om du flyttar! Styrkekramar!

Tack för era kommentarer. Visst är det så som ni säger, inga bevis i världen kan göra nån skillnad för den som dricker. Och väljer att fortsätta med det även när bevis sätts fram under näsan på dem, när de väljer att strunta i reaktioner från familjen och vägrar förstå eller ta ansvar. Jag tror vi anhöriga vill se bevisen själv, som för att få bevis på att vi inte inbillar oss eller håller på att bli galna. För den som dricker gör dom nog ingen skillnad.

Hos oss gick det ganska bra i nykterhet i några månader. Sen kom nuläget med corona karantän och allt exploderar i händerna på en igen. Mannen i garaget andra dygnet på raken, sover halva dagen fastän han borde jobba hemifrån också och visar sig bara kort i huset med allt vildare fylleuppsyn för att hastigt kasta i sig nåt att äta för att sen gå tillbaka ut och fortsätta med sitt. Själv försöker jag jobba på distans och ta hand om två barn som ska sköta sin skolgång också på distans pga karantän och samtidigt ha oron över hans fort eskalerade alkoholintag. Kan säga jag är lätt stressad...Hur ska man i detta läge orka bryta upp? Orka stanna? Orka leva över huvudtaget? Har ingen uppkoppling i lägenheten så inte så lätt att dra dit och behöver utrustning för mitt jobb så är inte helt lätt just nu att byta bostad mer än för nån timme. Vill bara gå ut på gården och skrika rätt ut...

Önskar alla er därute med samma helvete hemma styrka och mod i dessa prövningens dagar, att stanna hemma i veckor hela familjen när en väljer att dricka kan nog knäcka vilken familj som helst!

Ja, det är tufft när den vi älskar ställer till det med alkoholen. Vad behöver dina barn och du, den frågar kan du ställa till dig. Mår jag och barnen dåligt av detta? Läs gärna vad ett alkoholberoende gör med barn som växer upp i detta. En fantastisk man som alltid finns för barnen är det man önskar, men är den älskade pappan labil blir det konsekvenser. Du kanske älskar honom, den nyktra mannen precis som förut men har svårt att leva med den labila mannen som dyker upp i beroendepersonligheten? Du kanske kan byta fokus? Säga till honom att du inte kan leva med honom när han dricker? Bara några tankar från en som också har det tufft. Det är svårt när barnen är inblandade.

Min man hävdade också att han inte drack sin alkohol, han "hällde ut den" för då "kände han kontroll". Rimligt! För mig hjälpte det mycket att få höra andra berätta/bekräfta min berättelse, det blev så tydligt att missbruk inte bara är random galenskap utan att det faktiskt följer ganska tydliga mönster, att det faktiskt är så att hjärnan byggts om. Då kan man inte göra så mycket, särskilt inte när alkisen själv inte vill.

Otroligt starkt av dig att ta dig ur! Det kommer att bli jobbigt, men inte i närheten av lika jobbigt som om du stannat kvar.

Kram! /Clara