Senaste kommentarerna i forumet

Har alldeles nyss hittat sidan. Läser och förundras. Känner igen allt. Trodde jag var så ensam. Tror ibland att det måste vara mitt fel på ngt sätt. Han mår ju så dåligt ofta, att han måste dricka. Det enda som får honom lugn. Lovar ofta att han ska sluta, men det räcker med att jag går en promenad, så är han slirig när jag kommer hem. Då är rösten sammetslen. Kommer du redan lilla gumman. Var det skönt i skogen. Låtsas jag det allra minsta om att han har druckit trots sitt löfte, så drar helvetet igång. På ngt konstigt sätt blir det mitt fel igen. Jag har förstört hans goda humör. Nu när han äntligen mådde lite bättre och tom kände sig lite glad. Det är som att gå på nattgammal is.

Jag känner såväl igen ilskan över att allt förväntas av mig och inget av honom. Det är så sjukt orättvist! Men det beror ju på att det inte går att utkräva nåt ansvar av honom, att ingen längre förväntar sig att han ska stå för det han säger. Du kan tycka hur mycket du vill att han också ska dra sin del av lasset, men han kommer inte att göra det. Och det är ju det som är problemet - om han gick att lita på, gjorde sin del, drog sin halva av lasset, då hade ni ju inget problem. Nu är han en stor, opålitlig jättebebis, och då är det du som får rådda rubbet. Det är orättvist och det är fel men det finns inget annat sätt, just nu. Han har checkat ut från sitt ansvar. Du kan skrika dig blå om att han ska skärpa sig, men det kommer inte att hjälpa. Lägg den energin på dig själv och barnen istället. Stor kram!

Å, låter verkligen vackert; en slänt blå av blåsippor!

Jo tack, det är okej med mig, men vi är i en svår situation inom familjen (ej alkohol).

Nordäng, jag påminns då och då om den fina dikten du la ut förut; om att du står på stranden och tittar ut över vattnet, att du lägger fina minnen och dåliga minnen i var sitt paket, som du låter segla iväg på vattnet. Du målade upp det så bra, jag kunde föreställa mig. Även din reflektion, den inger hopp - gång på gång. Tack!

Idag ska jag göra som du; gå en promenad och njuta av både sjön och sipporna. ???
Vårliga, varma hälsningar från mig till dig

Ja vägen är obekväm och slingrig, man vet inte riktigt vad som väntar runt nästa krök. Och jag har så många stunder när jag bara känner att lättast och mest bekvämt vore att bara falla tillbaka i det gamla och "trygga". Men som du så bra liknar det vid: man tar på sig vandringskängorna igen och vandrar vidare. Jag ser lite annorlunda på vandringen nu. Tidigare såg jag det som en fas jag skulle igenom och komma ut på andra sidan. Före och efter, en slags skönhetsoperation fast av själen. Nu ser jag det mer som en ny vandring genom livet. Den insikten fick mig att må så dåligt, det kändes ändlöst och hopplöst på något sätt. Nu har jag mer accepterat att så här är det för mig. Andra har fått bättre förutsättningar men så här är det för mig och då får man helt enkelt gilla läget och göra val därefter. Kram

Tack för dina, som alltid, fina och peppande ord♥️ Hur har du det? Mår du bra? Visst är det en härlig tid nu!? Hittade även en slänt ner mot en sjö som var alldeles blå av blåsippor. Kunde sitt där och bara vara och bara njuta av både sjön och sipporna. Kram

Ja vilken tur att jag fick träffa rätt läkare. Var lite avgörande just då på något sätt. Hoppas det är bra med dig! Kram

Min medicin när det var som tyngst.
Jag visste att jag var på rätt väg,men den var så stenig och obekväm och lutade hit och dit.
Och okänd var den dessutom.
Ibland orkade jag bara stå stilla och betrakta de nya omgivningarna.
Ibland fick jag lov att blunda och dagdrömma litet och invagga mig i att allt var bättre förr.
Men sen tog jag på mig vandringskängorna och stretade vidare.
Bra jobbat nordäng?

Trevligt att få läsa dina rader här igen! Va härligt du beskrev det; "Just nu är det bästa som finns att vila blicken på ett hav av vitsippor." Ja, det är verkligen fint!

Skönt att du fick träffa en läkare som gick till botten med det som tyngde dig och gav dig den hjälp du behövde! Instämmer att sömn är a och o för att fungera. Underbart att du mår bättre nu tack vare sömnen, KBT, sol o frisk luft mm.

Låter sunt med ett liv i skön, lugn lunk med lugna, sunda relationer. Tänkvärt, det du skriver att hålla sig borta från människor som man vet påverkar en negativt. Att lyssna inåt istället för utåt.

Och wow, Nordäng; "En utomhusnatt i månaden". Imponerande!

Tack för inspiration att ta en dag i taget, ta hand om sig själv och ta hänsyn till sig själv.

Önskar dig en fin vår! ?

Bra att du sökte hjälp och grattis till att du träffade en sådan bra läkare! Sömnen är allt. Det övriga i livet fungerar betydligt bättre när sömnen är bra. Det låter som du har ett bra stöd genom din terapeut och att du uppmanas att lyssna inåt. Vilken spännande resa du befinner dig i. Njut! Kram

här nu. Varit en jättetung start på året. Sökte hjälp hos läkare i början på mars för jag kände att jag verkligen började tappa greppet om mig själv. Hade sån tur med läkare, han gick verkligen till botten med allt. Tog massor med prover och han tog sig också tid att prata ordentligt om vad som felade. Fick sömntabletter för jag har sovit jättedåligt ända sen i somras. Har aldrig tidigare ätit vare sig sömntabletter eller antidepressiva medel så var väldigt tveksam. Men jag förlitade mig på vad han sa. Sömn är a och o för att fungera. Började sova gott direkt och då började jag också må och tänka bättre. Fick även remiss till KBT som jag nu går på regelbundet. Fortfarandee noll alkohol, skönt. Börjar känna mig riktigt pigg nu. Jobbat mycket utomhus pga Corona. Sol och frisk luft gör underverk det med. Håller mig borta från människor som jag vet påverkar mig negativt. Faller sig naturligt nu när man skall begränsa sitt sociala umgänge. Kommit in i en ganska skön och lugn lunk. Har inte heller känt den där frustrerande och konstiga känslan som jag annars kan få när det är lugnt "för länge". Byter ett par ord då och då med grannarna över häcken, träffar mina barn och ett fåtal andra som man har en lugn relation med. Är med i en Facebook utmaning "En utomhus natt i månaden", härligt. Om än lite kallt om fötterna senaste gången :-). Livet börjar så sakteliga räta upp sig igen. Gäller att hålla i med allt nu. Har läst en del på beroende sidan. Många där verkar hamna i en fas när nykterheten går från eufori till vardagslunk. Kanske är jag där nu med mitt medberoende? Lite svårt det där när ens drog är relationer. Relationer måste man ha men det gäller att ha dom sunda. En dag i taget, ta hand om sig själv och ta hänsyn till sig själv. Lyssna inåt istället för utåt säger min terapeut. Och det gör jag bäst när jag är själv i skogen och natur. Just nu är det bästa som finns att vila blicken på ett hav av vitsippor. Kram

är ingen opioid, utan ett snri preparat. Lite förenklat kan man säga att det är "steget efter" ssri preparat som är de antidepressiva man brukar kalla lyckopiller.
Det är alltså inte direkt livshotande att inta Venlafaxin tillsammans med alkohol, så som det kan vara att inta alkohol i kombination med opioider.

Jättebra att du gjorde det. När en människa övervinner något som känns svårt så växer den människan. Du har vuxit. Grattis till att övervinna detta. Fortsätt så i ditt liv, för det som är viktigt, att övervinna.

Hej!
Ny här, jag behöver tips på hur jag ska kunna konfrontera min bror som dricker för mycket,hans sambo ber om hjälp för hon kan inte nå honom,säger att det är som en charterresa hemma.
Han har jobb men jobbar hemma nu pga corona..
Detta har pågått ett bra tag nu men nu får det vara nog,han måste bryta sitt beteende,jag älskar min bror,vill inte att han ska gå under som vår morsa som var alkoholist..
Om ni har bra tips hur jag ska göra är jag YTTERST tacksam!

Kände bara att jag var tvungen att skriva att jag faktiskt gjorde det. Jag berättade för farmor alltså. Åkte hem till henne över helgen och ställde då frågan om hon ansåg att mina föräldrar dricker för mycket. Hon svarade att hon ibland gjorde det ja. Då berättade exakt hur mycket de drack, lite vad som hänt osv. Hon sa sen att hon inte trott det var så illa tydligen. Frågade henne om hon ansåg att mina föräldrar har ett missbruk. Ja, var hennes svar. Antar att jag inte kan skylla på att jag inbillar mig längre. Tydligen hade hon ställt en fråga om detta till pappa för två år sedan när mamma druckit en hel box under en semester. Sen berättade hon om hur det varit när hon var tillsammans med min farfar (som hon tillslut fick bort). Det kändes bra att få det sagt faktiskt.

Hej, jag ska fatta mig kort. Har egentligen tänkt släppa taget om detta forum, då mitt engagemang kan bli för mycket liksom att jag reagerar starkt på vissa ord ibland, vilket inte är en fördel för mig (Utreds äntligen för adhd).

Gillar din mening "Jag tog fram en bild på när jag var 6 år, glad och sprudlande. Det är henne jag som vuxen vill ge en ny chans, det kanske låter konstigt men det vill jag." Det låter inte alls konstigt tycker jag.

Ha den bilden med dig, i plånboken, på kylskåpet eller någonstans som passar dig. Även i ditt minne. Påminn dig, hela tiden. Att arbeta med sig själv är inte en enkel resa, men det är viktigt att hålla i motivationen.

Du är en vinnarskalle skriver du. Då kommer du att lyckas vinna i ditt egna liv. Låt det ta den tid du tar och var tydlig med dina mål. De kan ändras under resan. Ta hand om dig på alla sätt du kan!

Starkt jobbat av dig att bara lägga av. Känns som att ni skulle behöva prata lite närmare om era gemensamma mål. Jag kommer från beroendesidorna och vi är många som hänger där som inte alls lyckas sluta så hastigt som du även om viljan finns. Jag tycker att det är bra att du sätter ner foten med vad du vill, men vad vill han? Det verkar som att han vill sluta han också? Lyssna lite på vad han vill och säger kanske. Eller har du kanske tröttnat på ert liv tillsammans? Vill han sluta så har han kanske inte en lika spikrak resa som du och att du då grälar och bråkar är inte till nån nytta. Läs lite på förändra sitt drickande sidorna så får du lite perspektiv på hur svårt det kan vara att lägga av även om man vill. Och som du skriver han måste sluta för sin skull. Men ge det lite tid att sjunka in. Det finns så många fördelar med att sluta, så förhoppningsvis märker han dem han också. Ni kanske har pratat mer än vad som framgår här, men alla gör inte en spikrak resa även om man vill. Det är bra att ni gör resan tillsammans och att du sättter tydliga gränser. Det är inte elakt och egoistiskt, däremot kan det i början behövas viss förståelse för att det kan komma nåt återfall. Slutar man direkt igen är det ingen stor fara.

Du är inte okänslig eller egoistisk. Det är ju inte din uppgift i livet att göra någon annan lycklig än dig själv. Jag har nyss upptäckt det. Livet handlar inte om att göra andra lyckliga, var och en har ansvar för sitt liv. Sen när man träffar någon man älskar så naturligtvis vill man vara lycklig, men då på lika villkor. Man stödjer varandra.
Alkoholen kan man inte slåss emot.
Det kan bara den som dricker göra.

Tack så mycket för svaret! Han sover i sin familjs sommarstuga inatt, han skrev att han ska berätta om sina problem för sina föräldrar imorgon och att han inte vill förlora mig. Jag hoppas innerligt att han kommer hålla det han lovat och inte sitter och tar " en sista sup" i detta nu. Det är precis som du skriver.. Jag kan inte förändra någon som inte vill förändra sig själv och då är tyvärr relationen dödsdömd. Svårt när man spenderat så många år ihop... men till slut så funderar man vad som egentligen finns kvar om alkoholen uppenbart spelat en sån stor roll i vårt förhållande. Precis som du säger så är det helt klart dags för mig att tänka på mig själv, även om jag känner mig okänslig och egoistisk.

Min man dricker ofta och gärna vin. Han arbetar i en bransch där dryck förtärs. Jag känner att drickandet eskalerar sakta. Det blir allt oftare och mer. Vardagar och helger blir de samma. Försökt ta upp min oro och att han däckar ibland men bemöts av förakt, anklagelser och påhopp. Hur vet man säkert att någon har problem in hen inte behöver ta sig en återställare eller dricker på dygnets alla timmar?

Jag känner igen just det att jag i början med min man också drack ganska mycket. Jag fick också nog och ville inte dricka som han. Han fortsatte och drack ännu mer. 20 år fick vi ihop, sedan ställde jag ett ultimatum. Bli nykter och att vi skulle gå i terapi för att få ihop vårt äktenskap igen. Men han svarade med, jag vill kunna ta en pizza och en öl. Han ville inte sluta. Så på söndag är det 1 år sedan vi gick isär. Det gick inte att leva med någon som drack sig stupfull varje helg och var sur och arg på veckorna. Det blev inget kvar.
Tycker det är bra att du är bestämd och ställer krav, men att sluta dricka kommer han inte göra förrän han själv vill. Jag kunde inte påverka min man, numera ex, och du kommer inte heller kunna göra det. Ta hand om dig själv och gör saker du tycker om. Det är det enda man kan påverka, sig själv.

Det gör ju så ont den där besvikelsen, som att separera flera gånger i månaden. Min psykolog sa att min man byggde luftslott med mig, för han visste ju innerst inne att han var sjuk. Men nu bygger jag luftslott, drömmer om tillfrisknandet som kanske aldrig kommer men som man önskar så. Hur har du det, har du någon att prata med? Jag pratar mycket med flera, det är så skönt att vara öppen. För det är ju inte vi som är sjuka. Hoppas helgen blir någorlunda, att du kan stänga av lite ( men det brukar vara omöjligt) ❤

Hejsan!
Skapade ett konto här för ca 2 veckor sedan. Jag har sedan jag var 17 år (är idag snart 25) levt ihop med min sambo som är alkoholist. Jag har också druckit mycket, väldigt mycket. För 2 veckor sedan så bröt jag ihop totalt och tog för första gången upp med min sambo att vi MÅSTE göra en förändring och att jag inte vill leva såhär. Jag har nu vart nykter i 2 veckor. Det har gått förvånansvärt bra och jag har mått bättre än på så länge. Har inte haft en tanke på att dricka, snarare så att jag aldrig mer vill se skiten igen! Det får mig att känna mig så himla korkad, liksom "var det såhär lätt att sluta?". Det får mig att fundera om jag snarare haft ett medberoende till min sambo och liksom anpassat mig till hans drickande? Har det bara vart en idiotisk vana? Så himla himla dumt och korkat.
Idag så märkte jag på honom att han druckit. Jag hittade även en öl i kylen... Jag blev så himla arg!!! Håller på att koka över! Känns som att allt är upp till mig när det gäller framtid och förändring. Jag fick oss att sluta med cannabis, jag har börjat plugga upp mina betyg för att kunna läsa på universitet, jag vill ha barn, hus, familj och allt detdär. Men det känns som att jag kämpar ensam. Inser att om inte jag hade tagit tag i detta så hade han aldrig velat förändra något. Jag funderar om jag bara slösar bort mina år med honom... Han är snäll och bryr sig otroligt mycket om mig. Aldrig våldsam eller så... Mer att han dricker för nån form av självmedicinering mot ångest.
Idag så krävde jag att vi skulle dela upp ekonomin, jag vägrar att en enda krona ska få gå till sprit. Jag berättade för honom hur arg och besviken jag är och jag gjorde klart för honom att han åker ut ur min lägenhet och att det är slut om han dricker igen. Han säger att han är ledsen och att han förstår att han måste förändra sig men jag vill ju att han ska förändra sig för sin egen skull! Inte bara för min... Bad honom även att åka här ifrån för ikväll, jag blir bara arg av att se på honom just nu känner jag.
Puh! Nu har jag skrivit av mig. Men vad tycker ni att jag ska göra i denhär situationen? Är jag orimlig och okänslig? Bör jag lämna honom? Känner mig bara så himla less....

Ensamhet! Det är min känsla som dyker upp. Vi har haft några bra dagar tyvärr så går det alltid över? Vi har upptäckt att dottern och kompisar druckit. Vad gör han 2 dagar senare, åker till bolaget och ska dricka idag och imorgon. Ingen hänsyn. Då blir det lätt igen att fortsätta på min väg. Göra klart huset, sen ha ”samtalet” och därefter gå skilda vägar. Han bryr sig inte om mig, frågar hur jag upplever och vad jag vill. Han säger att jag tramsar och han ska dricka! Han vill normalisera drickandet, som det var förut. Jag försöker förklara men inser att det inte går. Fastän jag vet är det så svårt att acceptera. Nej, in på banan igen. Jobba framåt med fokus på hur jag mår.

Det har gått några dagar sedan du skrev och jag hoppas att du orkar stå fast. Jag vet själv vad det du skriver om innebär. Jag förstår dig verkligen. Jag vill bara ge en kort uppmuntran till dig att fortsätta med det som du bestämt dig för. Det kan dock ta längre tid än du trott, men ge inte upp. Det är möjligt att ta sig ur allt det sjuka man har varit i och att få ett nytt liv i trygghet.

Sen med mina barn, jag och barnen har en otroligt tajt relation, det är till mig de kommer när de är ledsna eller något hänt. Jag har svårt att tänka att de skulle må bra utan mig en hel vecka. Och min äldsta är i en jobbig och känslig period (9) hon börjar bli stor och mkt känslor, igår höll hon på att gråta ihjäl sig för att läraren skulle sluta, hur skulle hon då ta en skilsmässa?