Senaste kommentarerna i forumet

på dig. Hur har du det?
Kram?

Jag citerar Peter "Missbrukaren är mästare på att ljuga, manipulera, sätta människor i känslomässiga beroendeställningar. Det är så man skapar trygghet i ett fortsatt missbruk."

Dessa ord hjälper mig att förstå vad jag levde med och jag behövde bli påmind om de orden just nu.

Tack!

Jag valde mig själv i dag. Sa nej till mannen som även ville umgås i dag. Skrev att inget har förändrad, du vill dricka, och jag vill att du ska sluta. Nu måste vi, hur jobbigt det än är, gå vidare med våra liv, var och en på sitt vis.
Mannen svarar med tystnad.
Nu ska jag tänka så, Ullabulla, att välja mig själv, varje dag.

Hej

Hej

Att vi sitter ihop i så starka och ibland rätt destruktiva band.
Varför de är starkare vet jag inte.
De friska trygga och kärleksfulla borde ju vara starkare men det är sällan fallet.

Kanske vi är ovanligt lojala.
Eller inbillar oss att vi är oersättliga.
Men trots att vi hela tiden får beviset att det är vi ju definitivt inte,då de konsekvent väljer alkohol.
Så står vi där med vår kärlek,lojalitet och hopp.
Så ska man vara riktigt klar med vad som händer så är det kanske vi som inte vill fatta.
Vi kommer att fortsätta att bli bortvalda.

Så damer (vilket oftast är fallet)
Välj er själva.
Fråga varje dag,varje timme och när det är riktigt tufft varje minut.
Vad kan jag göra för mig själv just nu?

Som gagnar mig och mitt liv och kanske mina barns om de fortfarande finns med.
Bygga en skyddande hinna runt sig själv med det mantrat och inte ge efter.
Från en som vet exakt hur svårt det är att efterleva?

Hej.
Jag lever som nykter alkolist och nästan allt du beskriver här säger nej nej inom mig.
Så gör alla människor inför en helg, nej definitivt inte. Nästan alla i ett missbruk eller som är på väg mot ett missbruk är suveräna på att manipulera, skuldbelägga eller ljuga. Att han säger att alla gör så inför en helg, innebär att han ger dig dåligt samvete och därmed blir du skuldbelagd.
Röker på? Om han så röker på en gång var 10'år så är det uppåt väggarna.
Ljust nu försvar du det handlandet med att han röker på, men bara en gång i månaden säger du: Du är på väg in i ett medberoende eller så är du redan där.
Om du får känslan av att något är fel, så lovar jag dig att din magkänsla har rätt.
Du ska inte ens behöva få den oroskänslan det är fel.
Desutom är du uppväxt med alkolism i hemmet bara det säger nej.
Ditt mående är din första prioritet inget annat gäller(positiv egoism)
Tro mig det kommer inte bli bättre utan antagligen värre.
Jag vet att det låter hårt, men jag brukar säga det till nästan alla i liknande situationer. Det går inte att leva med en missbrukare som inte har kapitulerat inför sitt missbruk och sökt hjälp.
När jag var aktiv ljög jag, skuldbelade,manipulerade alla i min omgivning. Jag var ingen person man skulle leva med, för jag orsakade bara elände för alla runt om mig.
Du verkar vara en klok person och bara att du skriver här borde säga dig att något är tokigt.
Hoppas du inte tar mig på fel sätt utan detta är skrivet av omtanke.
För av egen erfarenhet (tyvärr) vet jag vilken skada aktiva missbrukare gör mot sin omgivning. Även när jag var i början av mitt missbruk sårade och skadade jag min familj och omgivning.
Det kanske är hållbart nu, men när du sugs in i ett medberoende är det extremt svårt att ta sig ur.
Snälla prioritera dig sjäv och ditt välbefinnande, och tänk tanken om det verligen är värt detta.
Vänligen Peter

Jaa visst är det svårt att lämna. Känner med dig 5barnsmamman. Jag har snart varit ifrån min man i 1 år. I dag träffade jag mannen en stund. Inte bra, känner jag. Sjunker lite igen. Men det kändes så bra att träffas en stund, lossas som att vi aldrig gått isär, bara för en liten stund.
Men dina ord Peter1970, stärker mig i mitt beslut. Jag ska inte träffa mannen, det är ingen idé. Han vill inte sluta med alkoholen, och då har vi ingen framtid.
Min dotter blev besviken, när jag träffade honom. Kände, jag bestämmer själv, men jag förstår att hon vill mig väl, att jag inte ska hamna där igen, hos en man som bara tänker på en sak, alkoholen. Jag önskar att jag fick styrkan att alltid vara stark. Att alltid välja rätt.
Men det är svårt.

Tack så mycket för dina ord. Behöver höra detta gång på gång, för att stå emot och att lindra den värsta ångesten och mitt dåligt samvete över att lämna. Förstår inte att de skall vara så svårt, har svårt att känna mina känslor för honom.

Vad fint att du har hittat hit, startat en tråd och redan hunnit få lite tankar och tips från andra på forumet. Du har nu satt ett ultimatum om förändring för att ni ska fortsätta leva tillsammans och det kändes skönt att få ur sig. Hoppas också att det har effekt på hans beteende, att löftena infrias. Det låter som att du börjat ta dina egna upplevelser och behov på större allvar, en viktig process!
Trevlig helg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det är så vackert när människor delar sina erfarenheter på detta sätt!

Jag berörs av att du berörs och jag ser de goda effekterna av när vi blir en del av ett sammanhang.

Jag tänker att vi alla människor lider i våra ensamma situationer, oavsett om vi är de som är medberoende eller de som missbrukar.

Alla gör vi en resa och en sak har vi alla gemensamt. Vi har eget ansvar och om det finns en vilja där någonstans så har vi alla en förutsättning att lyckas ta oss vidare. Oavsett hur svårt det kan vara och kännas, så kan vi människor mycket mycket mer än vi tror.

Grattis till din nykterhet. Jag vet hur det är att kapitulera och se sitt beroende, som min del av ett medberoende. Jag behöver kapitulera för det, om inte varje dag, ganska ofta och jag tycker att det är väldigt intressant när jag står inför val och jag alltid väljer mig själv, först av allt. Jag är en människa som alltid hjälpt andra och jag har förstått att jag behöver hjälpa mig själv först och främst. Det är intressant att se vad som händer när jag väljer att säga nej till att hjälpa andra, för att jag vet vad som händer om jag inte gör det.

I dessa tider när coronaviruset påverkar oss alla på något sätt, så väljer jag att hjälpa just de människor som alltid funnits där för mig och det är mina föräldrar.

Vi som kämpar på olika sätt, får lära oss att sortera och prioritera, men vägen dit kan vara ganska lång. Då vi behöver lära oss att koppla av först. Så många faser som vi ska igenom.

Ta hand om dig! (Riktat till alla som läser detta)

Det låter som att du har en väldig förmåga att se det positiva i tillvaron och hämta kraft, även under svåra omständigheter, Flowerchild. Vilken kapacitet! Du har tagit ansvar för din bror som varit riktigt ordentligt sjuk, medan dina föräldrar mest fokuserat på alkoholen och du har städat huset eftersom ingen annan tar det ansvaret. Mitt i allt detta med den osäkra Corona-situationen som kan bli jobbig för dig med stängda skolor, så kan du ändå stundvis njuta av skogspromenader och närvaro med djuren, det är jätteviktigt. Vad modigt av dig att ta samtalet med din mamma! Hoppas verkligen att hon får en tankeställare av att du har berättat om situationen för ett par andra.
Trevlig helg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ena dagen vill jag att han flyttar, jag vill göra slut

Andra dagen älskar jag honom mer än nånting annat och känner att han gör mig lycklig

Den ambivalensen är så jobbig, (måste den nog vara för honom med)

Och säger till mig själv att det inte är så farligt.

Jag gillar också att ta ett glas vin på helgen men känner att jag har ett annat förhållande till det, skulle min partner säga att han tycker att det blivit för mycket vin på senaste hade jag varit fine med det. Och jag kan absolut hoppa över det helt känner inte att han kan det. Helgen ska iaf innefatta 2 glas vin oavsett om barnen är här (det är kanske jag som överdriver)

Han dricker varje helg, men han blir inte odräglig, han har har rökt på varje dag tidigare men har nu begränsat det till en gång i månaden

Men jag är inte nöjd och jag bad honom flytta igår, han blev ledsen och sa att han skulle ändra sig för mig.

Men sen nästa dag så vill han köpa alkohol till helgen och tycker att så gör alla människor inför helg och det är inget konstigt (och det kanske är min barndom som får mig att känna så starkt över det?)

Egentligen vet jag inte hur jag känner, han är beroendeperson men det är inte så ”farligt” oftast.

Jag växte upp med föräldrar som var alkoholiserade och det har påverkat mig massor och känner en otrygghet i att inte veta om han tänker dricka eller om han får för sig att röka på.

Han blir inte elak eller odräglig, så jag undrar egentligen varför jag mår så dåligt emellan åt och när han dricker eller röker.

Kan inte sortera känslorna.

Ja, samtalet med dottern var en milstolpe. Nu återstår bara konfrontationen, håller på att planera vad jag behöver göra inför och efter. Vilka alternativ som kan dyka upp och hur jag ska hantera det, jag gillar att ha koll och vara förberedd! Men här är en oberäknelig människa också inblandad så det kommer troligen inte alls att bli som jag tänkt mig i alla fall. Men men i slutändan blir detta bra. Till hösten kommer mitt liv att se annorlunda ut, det är jag säker på, men vet dock inte hur. Jag måste lägga över ansvaret på honom, jag kan inte ta på mig det. Jag har så lätt för att ta över och hjälpa till. Min familj är van vid det och det håller jag på att släppa, det är inte lätt men jag tränar ofta.

Vad modigt och ärligt du beskriver ditt liv, från din egen uppväxt med en mamma med svårt alkoholberoende och en frånvarande far, som gjorde att du fick ta ett tungt ansvar för dina yngre syskon, till ditt eget vuxenliv där du har levt i 30 år med en man som du älskar djupt, men som också har ett påtagligt alkoholproblem och som även har svikit dig på andra sätt, bl.a. genom att ha en relation bakom din rygg. Det låter som att du till en början fick uppleva en trygghet med honom och hans familj, som du själv hade saknat under din barndom, men att den gradvis har ersatts med att du står ensam med ansvaret för barnen, hushållet och försörjningen. Du funderar över om det är ditt öde att finna dig i den här situationen och lägga dig själv på paus. Samtidigt låter det som att du inte vill fortsätta på det här sättet. Du har tagit hand om andra så att du själv inte riktigt har funnits. Nu ställer du dig själv väldigt viktiga frågor. Det låter som att du är trött på att hans liv och skulder ska gå före dig och barnens behov och önskemål. Går det att "köra över" hans stolthet? Det låter ju som en väldigt tokig och oansvarig inställning att vara för stolt för att ta emot hjälp om ni som familj står på randen till hemlöshet. Går det att resonera med honom kring detta? Kanske lyfta fram barnens behov av trygghet?
Hoppas att du vill fortsätta att utforska dina tankar och känslor här. Ibland kan det ta ett tag innan en ny tråd tar fart, man kan behöva skriva flera gånger. Hoppas att det kan bli hjälpsamt för dig att läsa och skriva här och att du fortsätter att lyssna på vad du själv vill.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det

Hej! Måste skriva om lite positiva grejer som hänt, mitt i allt det dåliga kring att skolorna lär stänga. För det första så hade jag ett telefonsamtal med maskrosbarn tidigare i veckan om att gå på torsdagsmys hos dem i framtiden (när corona tillåter). Sedan idag hände något förvånande. Jag lyckades ha ett samtal om mammas och pappas drickande med mamma! Samtalet började i det faktum att mina kusiner inte kommer ha råd med mat nu när skolorna stänger, och att min andra kusin berättat för folk i skolan att hans pappa dricker för mycket. Personligen tycker jag att det är lite bra att han gjort det, men min morbror spädde på lögnerna... Men jag ställde mamma mot väggen sen, kände att det var dags. Framför allt efter ett samtal jag hade med en vän igår. Hon erkände att de dricker för mycket och så sa hon att hon förmodligen skulle kunna sluta om hon ville. Tror dock inte riktigt på det men men. Hon såg dock rätt förskräckt ut när hon fick veta att jag berättat för två vänner (fler egentligen, men det behöver hon inte veta). Men hoppas innerligt hon fått en tankeställare nu.

Det va startskottet förra veckan, nu klunkar han på sprit o Antabus som att det inte fanns en morgondag och jag har nu sökt 3 lägenheter o den jag får först tar jag! Det va det antar jag....orkar inte ens gråta, bara blir förbannad! Jvla egoist

Igår fick jag äntligen sagt till att jag inte tycker det är okey med allt detta ölandet, jag tog det försiktigt då han redan mår dåligt får andra saker men sa samtidigt att nu är det nog, ta tag i ditt problem eller så har vi ingen framtid ihop, han blev mycket ledsen och grät och lovade att ta tag i det, minska på ölandet över tid, vilket jag sa att det är så det får bli och att jag stöttar till 110 %, så nu hoppas jag verkligen att detta tog skruv och att det blir en förändring så vi kan fortsätta leva tillsammans, det känns sååå skönt att få det ur sig.

Jag har under alla dessa år tagit mer hand om alla andra så jag själv har inte riktigt funnits.
Vidareutbildade mig aldrig så välbetalt arbete kan jag glömma. Har haft fast tjänst men den förlorade jag för att jag gav allt till familjen istället. Nu har jag inte ett fast jobb utan hoppar in lite här o där. Jag måste ju stanna hemma om barnen behöver mig, deras pappa är ju inte att lita på. Han kan inte behålla jobb så vi lever på inget. Vi kan inte söka bidrag då han är för "stolt för att låta staten ta hand om honom och nu är vi på håret att förlora vårt boende. Jag är livrädd då det är något jag verkligen försökt att sköta, taket över våra huvud, vår trygghet. Med skulder hos kronan och utan inkomst så är livet över om jag förlorar vårt tak för att hans skulder och liv ska gå först.
Vad gör jag? Varför gör jag så här? Varför kan jag inte lämna? Vad är jag rädd för? VEM ÄR JAG?
Vad händer nu?

Jag själv, tidigt i tonåren träffar mitt livs kärlek. Han och hans familj är svaret på vad jag önskar mig men som bara existerar i mina drömmar.
Vi klarar tonåren och skolåren ganska bra, han är väl ganska dominant men med tanke på vad jag kommer ifrån så vill jag ha någon som "tar hand om", "bryr sig".
Efter gymnasiet får vi vårt första barn. Det funkar bra men ekonomin är ganska ansträngd. 1 år senare kommer vårt andra barn. Oanmäld men älskad och vi får vårt första kontrakt på en lägenhet. Wow 21 år 2 barn lägenhet och jobb. Livet går framåt men vårt förhållande känns ansträngt och i riskzonen. Vi kämpar ändå vidare och tror oss vara "vi mot världen".
Min sambo/far till mina barn börjar "försova" sig oftare, komma hem senare efter jobbet. Attityden blir otrevligare och hans vänner viktigare. Jag tror att det beror på att vi är fortfarande ganska unga så jag är "förstående " och låter honom vara. Han är ju fortfarande mitt livs kärlek och jag vill inte förlora honom.
Efter några år så föds vårt tredje barn och vi byter vår lägenhet till en större. Nu har vi 2 skolbarn och 1 bebis. Livet känns trevligt och tryggt. Jag älskar min man och mitt liv. När vår bebis är ca 8 månader händer det en tråkig sak och min sambo får fängelse i 2 1/2 år. Jag kämpar på med barnen och med livet för att han aldrig ska känna att jag övergett honom. Vi hälsar på i fängelset och när han kommer ut så är lyckan total, tror jag.
Vårt fjärde barn föds.
Han blir mer och mer otillgänglig och vännerna är hans liv.
Han inleder ett förhållande med en bekant till mig bakom min rygg och närmaste året blir ett rent helvete av lögner och svek.
Han är fortfarande mitt livs kärlek och jag älskar honom med allt jag är... Han avslutar sitt "snedsteg" och jag förlåter..
Han låser oftare in sig och jag är oftare själv med barnen. Han är otrevlig och på dåligt humör för jämnan och dricker 3/7 dagar i veckan. En tråkig incident gör att min sambo blir tagen av polis och jag blir häktad i 2 veckor pga att jag kan störa i utredningen.
Mitt liv rasar. Jag vet att mina systrar tar hand om mina barn. Jag vill dö. Jag vill ha mina barn. Jag lever inte utan dom.
När jag blir släppt försöker jag komma på fötter men min depression och ptsd är överväldigande. Jag måste kämpa för barnens skull.
Min sambo får 1 år. Jag fortsätter att stötta honom och älskar honom med hela mitt hjärta. Det var ju ändå han som "räddade" mig från min alkoholiserade mamma och jävliga uppväxt.
Han kommer ut. Men nu är missbruket en vardag.
Han låser in sig 4-5 dagar per vecka och jag känner mig mer och mer hjälplös. Jag vet vad jag borde göra men jag älskar honom och vårt liv tillsammans har inte varit lätt men vi har kämpat så hårt. Vi har snart 30 års liv tillsammans det är mer än halva livet. 4 barn....
Jag har ställt ultimatum, jag har stöttat och varit förstående.

Kan inte sluta att undra om det här med att vara anhörig till en missbrukare är mitt ÖDE och att jag bara måste finna mig i det och göra det jag alltid gör, lägga mig själv på paus...
Hur länge orkar man?

Livet börjar med att jag har en mamma som är alkoholist och en pappa som inte orkar vara hemma och är på jobbet 7 dgr i veckan 10 timmar per dygn. Jag är äldst av 4 syskon och måste självklart axla ansvaret för dom yngre.. Jag lagar mat, badar, byter blöjor (snibbblöjor) lämnar och hämtar på dagis och skola när jag själv inte ens har gått ut grundskolan.
Min mamma super och låser in sig i sitt sovrum och min pappa på jobbet men mina syskon har väl klarat sig med tanke på omständigheterna bra. Mitt yngsta syskon har haft både drog och alkoholproblem men bor nu utomlands och sköter väl sig någorlunda. Mina älskade systrar som är gifta med trevliga män, fina hem och fina barn. Liv utan skulder och problem. Jag är stolt över dom och önskar dom all lycka.<3

Det du beskriver nu ger mig personligen vinster i min nykterhet.
Att du lyckades bli fri även om du aldrig glömmer det som varit.
Du anar inte hur mycket det glädjer mig att läsa att du klarade av din personliga resa mot välmående, det värmer.
Den krassa verkligheten är och det går inte att betona detta nog- Det är snudd på omöjligt att gå skadefri om man lever med en missbrukare.
Nu skräder jag inte med orden och det gör lite ont att skriva men jag tor medberoende behöver höra sådant här.
Jag personligen skadade så många personer runt omkring mig i mitt missbruk.
Jag skadade mina barn, mina syskon, mina tidigare sambos, mina föräldrar, vänner och folk runt om mig.
I slutet av mitt missbruk bröt jag förtroenden mot, vården, psykologer, socialtjänst och andra instanser. Jag kan nog utan att dra till säga att jag påverkade nog minst 50 personer med mitt missbruk.
Nu till en jobbig och utelämnande sak men jag vill att folk ska få en aning om hur komplext och hur djupt missbruk går. När jag i mitt samliv skulle vara intim med min sambo: Jag tänkte på alkhol, jag tänkte fan efter detta har jag gjort mig förtjänt av en grogg.
Jag tänkte definitivt inte på hennes känslor, jag sket fullständigt i den intima samvaron så länge jag kunde belöna mig med alkohol efteråt.
Jag älskar mina barn då som nu.. Men när jag var aktiv sa jag till mina barn att jag älskar dom , men det var kemiska ord jag fanns inte där mentalt för dom.
Ärligt talat så förtjänade jag varken min sambo eller mina barn då. Jag ljög, manipulerade, bröt löften.
Hon lämnade mig för gott och det förstår jag.
Jag försöker bygga upp ärlighet och förtroende med mina barn i dag, men jag har onekligen skadat dom för livet.
Jag har varit nykter några år nu med 2 korta återfall. I dag känner jag nästan aldrig sug efter alkohol, det blir lättare och lättare men jag är alltid uppmärksam och går på möten.
Det är därför jag nästan alltid betonar att det går inte att leva med en aktiv missbrukare och jag vet vad jag själv gjorde när jag var aktiv.
Så tack för din feedback det värmde.
Mv. Peter

Hej, jag har läst den här tråden och jag tänker på min egna resa, även om den ser annorlunda ut.

Jag känner igen mig i dina ord "Jag hatar denna ovisshet. Vad möter mig idag?"

Jag vill säga till dig att det är bara du som bestämmer hur det ska bli idag, imorgon och i framtiden. För mig tog det 6 år att bli fri från mitt medberoende och jag lever äntligen ensam och har satt så mycket gränser, till allt.

Idag mår jag bra och lever det liv jag önskar. Att sätta sig själv i första rummet och ta små steg i taget är en bra början. Det är förstås svårt att veta var en ska börja. Jag rekommenderar dig att ta hjälp, av detta forum, av alanon, av en professionell inom vården eller prata med en präst eller liknande.

Peters ord "Men snälla gå gå gå man kan inte leva ett normalt liv med en aktiv brukare som inte kapitulerar inför sitt missbruk och söker hjälp."

Jag önskar att jag hade hört dessa ord tidigare, men jag kan också förstå att jag behövde göra den resan jag gjorde.

Vi lever och lär. Det bästa vi kan göra är att se hur våra erfarenheter kan hjälpa oss i våra val framöver.

Ta hand om dig!

Hej.
Jag heter Peter och är nykter alkolist och med min högre makt tänker jag fortsätta vara det.
Jag brukar svara på en del inlägg här och kände att jag ville svara på ditt.
Jag kan låta hård ibland, men ta det på rätt sätt.
När jag var aktiv lämnade min sambo mig oavsett om hon älskade mig eller inte. Hon ska ha ett stort tack för hon gjorde exakt som man ska göra gå bara gå..
När vi är aktiva är vi världens bästa lögnare och manipulatörer. Suveräna på att skuldbellägga våran omgivning, jag besatt alla dessa egenskaper utom våldsamhet men vad spelar det för roll jag skadade dem ändå med lögner och all annan skit.
Jag vet att det är svårt att lämna någon både praktiskt och känslomässigt.
Men snälla gå gå gå man kan inte leva ett normalt liv med en aktiv brukare som inte kapitulerar inför sitt missbruk och söker hjälp.
Ljust nu måste ditt fokus vara dig själv/jag jag jag och ingen annan. Du måste bli positiv egoist och prioritera ditt mående och din personliga sinnesfrid.
Han får lösa sin egoism och alkolism och kapitulera inför alkoholen och hitta hjälp som han så väl behöver.
Vänligen Peter