Senaste kommentarerna i forumet

Hej.

Det ska inte vara såhär. Vad bra att du har din egen lägenhet! Och vet du, nästa gång ringer du inte dit hans pappa. Inte ditt ansvar. Barnen är ditt ansvar. Och du ser, du har gjort rätt hela tiden som inte gick tillbaka. Inget blev annorlunda. En alkis är aldrig friskare än sin sista fylla, så det spelar ingen roll att han var nykter i ett halvår. Det är nuet som räknas.

All medkänsla!
/Clara

Du har startat en tråd här och berättar om din situation, en situation som du fått nog av att vara i, samtidigt som det finns en lång historia med mycket innehåll och en relation som sträcker sig 30 år tillbaka i tiden. Du är inte ensam om att befinna dig i en sådan här situation. Många saker har hänt genom åren och han har succesivt ändrats, förvärrats i takt med att du kanske också flyttat dina gränser för vad som är okej.

Det kan vara förvirrande minst sagt att vara mitt i något, du vet ju också hur du kan hantera det för att "klara dig", som det du beskriver med hörlurar för att slippa höra när den psykiska misshandeln drar igång om att du är hemsk och många glåpord som haglar.

Det har förekommit våld, anmält, med förhör där det låter som du fick "skulden" eller kände det så i slutändan, kanske gjorde det också sitt till i att du backade sen. Även att han farit illa på olika vis som såklart är jättetragiskt och svårt.

Oavsett hur han mår, vad som hänt honom, hur han väljer att göra med alkoholen, vad vill du? Hur vill du ha det och hur får han dig som oftast att må?

Hur ser dina möjligheter ut till stöd nu och vet du vart du kan vända dig, om du vill, för mera stöd?

Fortsätt såklart gärna skriva och läsa här, hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Kan du ringa polisen och tala om att han kör onykter? Berätta vart han ska? Kan du göra någon anmälan till soc? Kan vara värt att kolla upp

Dr Jekyl Mr Hide - det var dem orden jag använde på min man. Jag förstår så väl, känner igen varenda ord du skriver. Har också en man som i nyktert tillstånd är mycket fin, rolig och omtyckt. Han har också skämt bort mig med fina presenter (alldeles för dyra, som om han behöver kompensera...) Däremot hade vi ingen trestegsraket, men på slutet var det nog inte så många nyktra timmar så steg 2 och 3 hoppades över. Allt som jag sa och gjorde var fel. Jobbade i trädgården med att ta hand om kryddörter, han satt i soffan full och sov. Då kom hånfulla sms om att jag vill verka viktig och bara går fram och tillbaka! Jag gjorde också allt hemma, han orkade inte. Men det såg han inte, han bara klagade på det jag gjorde, jag gjorde fel saker vid fel tidpunkt. Som för dig - klaga på att dammsuga kl 19! Ja, jag kan också alla okvädningsord som finns, vanligast hemma hos oss var psykiskt sjuk! Absolut, dricka för att stå ut med mig.

Jaq vet inte hur ni lever och vilken situation ni befinner er så jag vill inte råda dig till något. Annat än att sök kunskap och ta hand om dig, gör saker du mår bra av. Men jag tänkte bara kort berätta min historia.
Vi har en 15-årig dotter som tog stryk av detta. När jag såg det då tänkte jag att jag måste göra något, så började söka på olika ställen vad och hur jag ska göra. Hittade massa bra sidor på internet som vände sig till mig som anhörig och ringde olika hjälplinjer samt började prata med en mycket god vän om eländet. Kom fram till att så här kan vi inte ha det och enda utvägen var ett ultimatum som jag kunde hålla. Mitt blev "Du måste söka hjälp annars skiljer vi oss" Han lovade att visa att han kunde vara utan, bara dricka en gång i veckan - så allt förhalades i 2 månader eftersom jag kände att jag ville ge honom en chans. Naturligtvis klarade han inte av något av det han lovade och konsekvensen blev skilsmässa. Då startade ännu värre kränkningar och hemskheter men jag stod pall. En av anledningarna var att jag hade min bästa vän som fanns där och lyssnade och framförallt bekräftade att det inte var mig det var fel på, man tror ju lätt det. En annan anledning var också att jag hade hittat en anhöriggrupp i min kommun med en beroendeterapeut och en grupp som lyssnade och förklarade. Det var ett enormt stöd som jag inte hade klarat mig utan. Det jag fick lära mig då "Du kan aldrig vinna diskussionen med en alkoholist som försvarar alkoholen" hur rationella förklaringar du än har. Jag har också som du säger massor med fruktansvärda exempel på hur det var. Men jag bestämde mig då att jag och dottern är det viktigaste, jag är inte säker på att detta hade hänt om inte hon fanns. I beslutet om skilsmässa bestämde han sig för att söka hjälp men vi fortsatte processen och flyttade till varsitt boende. Han var nykter och fantastisk i ett år och vi gick också i gemensam samtalsterapi. Allt var frid och fröjd och efter ca ett år köpte vi ett gemensamt hus. Men nu är jag tillbaka på ruta 1, han har nämligen kommit på att han kan dricka normalt. Jo tjena, elakheterna börjar så smått komma tillbaka. Så jag har bestämt mig för en ny resa. Vi ska fixa till huset och sen är det nyktert eller varsitt liv.
Styrkekram till dig

Det är oehört sorgligt att det ska behöva bli så här och att man är maktlös inför det . Man får bara ta konsekvenserna och dom är ju väldigt dramatiska. Två människor älskar varandra, så är det nog ofta, men så finns det ett beroende man inte kan påverka. Endast den beroende själv och det är nödvändigt med insikten om beroendepersonen för att bli frisk. De flesta kan nog förstå detta, men tyvärr inte alla.

Du gör något och det förändrar situationen. På vilket sätt vet man inte, men när man nått en viss gräns finns det inget val. Det är en stor sorg men du fixar det på bästa sätt och det låter som du känner tillförsikt. ❤

Att det finns ett djupt själsligt sår i den som blir beroende. Det känns som att du kan ha hittat ett frö till sonens sår. Jag hoppas verkligen att ni kan ta er framåt och hitta något som gör att hans sår kan börja läka.
Skönt med anhörigsamtal. Jag har gått i en anhöriggrupp 1 år och det har räddat mig. Jag fick så mycket stöd och förståelse. Otroligt skönt, jag verkligen längtade dit.

Nej det ska inte vara såhär! Och du ska under inga omständigheter ta honom tillbaka om han börjar bli våldsam på fyllan, tro mig det finns bara en väg sånt fortsätter! Ta hand om dig och barnen, prata om det som hände med din dotter så hon får uttrycka sin rädsla och oro och inte känner sig nekad sina känslor om du skulle förminska och bortförklara allvaret i det han gjorde. Styrkekram!

Så var det dax igen. Min man har inte druckit på 6 månader sedan han höll på att köra ihjäl sig mitt framför ögonen på vår yngsta son, och nu i måndags var det dax igen, vår 14 årig dotter ringer och ber att jag skall hämta henne då hennes pappa är full. Jag lämnar barnen i min lägenhet för att hämta henne, när jag kommer dit är han då full att jag inte kan lämna honom ensam ringer ditt hans pappa som kommer.
Vår dotter är jätte rädd och ledsen, jag är arg och frustrerad över att han gör så här, försöker få ut honom i din pappas bil så han inte skall vara själv hemma, han är irriterad att jag är där och bråkar med honom, då helt plötsligt händer det som jag aldrig trodde skulle kunna hända, han tar tag i mig och slår med sin knytnäve mot mitt ansikte, jag hinner dock slita mig loss och ducka o sista sekund. Han har aldrig tidigare varit våldsam fysiskt. Jag blir rädd lämnar honom med han pappa och tar vår dotter som stått och sett på allt med mig hem.
Dagen efter ringer han ber om ursäkt säger förlåt och kommer med rosor.
Å nu när det gått en vecka är allt som vanligt han bönar och ber att jag skall komma hem. Och jag har jätte ångest över allt, å saknar honom jätte mycket men vet inte om han kommer hålla vad han lovar och hålla sig nykter.

Blev ett konstigt osammanhängande inlägg behövde bara skriva av mig, orkar ni då kan ni se mina tidigare trådar så förstår ni min situation.

Skall det vara så här?

Nu kom samtalet, idag var det dags. Nu har jag pratat med dottern, det blev inget dramatiskt. Ledsen så klart men kändes som att hon väntat på detta. Jag hoppas hon kommer att vara mindre arg men fruktansvärt vad hon får utstå! Hatar vad alkoholen gör med hennes pappa ?

Är väl där jag börjar befinna mig nu. I livet efter det omedelbara kaoset. Trodde aldrig det skulle kunna kännas såhär att leva. Jag är inte lycklig särskilt ofta, strävar inte efter det heller, men jag är i lugn och ro. I eftertanke inte ältande. Jag tar dem små stegen ansvarsfullt gentemot mig själv. Livet utan är mycket enklare än jag kunde föreställa mig. Jag har ansvar för mig själv, mina barn och mina nära relationer.

När jag var där på botten och allt handlade om att sova och att äta. Så kändes det inte som att det skulle kunna bli såhär.

Det är inte mängden. Det är relationen. Det är omsorgen. Det är kärleken. Det är närvaron i den gemensamma tillvaron. Den behövs. Den är grunden.

När vi sätter dem där första gränserna för vad vi vill vara med om, för vad vi vill hantera. Då kommer dem andra som en följd. Om vi låter dem. Om vi vågar. Den friheten. Den är värd. Den är värdefull.

Du är. Jag är. Vi är.

Ensamhet. Den är inte farlig. Den är jobbig. Men den är inte statisk. För sen sträcker vi ut våra händer igen.

Hur behandlar jag min son? Vad är psykisk sjukdom och vad är missbruket orsaken till. Vad kan jag göra, hur är "rätt" sätt att hantera situationen.

Min son har ju, som jag tidigare berättat, utsatt sig för förfärliga situationer. Att han överlevt är ett under. Bl.a. hann tåget stanna när han stod på spåret, han var försvunnen 17 dagar och befann sig bland hemlösa i Köpenhamn där djungelns lag gäller och han har varit inlagd för ett flertal överdoser.

Det som gör det väldigt svårt är att han är drogfri undet ett par månader och sedan händer något. Det finns dagar när han är precis som alla andra och gör rätt saker dvs reder upp sin situation. Han är en väldigt positiv människa, med en underbar humor, omtyckt av alla. Hos mig finns hela tiden oron vad händer nu och alla fantasier om förfärliga situationer, vad man kallar katastroftankar. Avstånd från min son är inte möjligt, åtminstone inte för mig.

Min son har haft en lågvarig kontakt med psykiatrin, men det har inte hjälpt honom. Bor för tillfället på ett skyddat boende och personalen säger att när han mår bra har han inga prblem att säga nej till alkohol och droger, men han mår bara bra under kortare perioder. Vet inte varför men han har varit väldigt rädd ända sedan han var mycket liten och jag förstår inte varför. Har nu berättat att han trodde att dom skulle döda honom i skolan, inget han tidigare sagt till mig. Det han sagt är att pappa är otäck och på senare tid att hans pappa fick förfärliga raseriutbrott. Undrar om det är den rädslan han alltid burit på? Han var ensam när detta skedde.

Pappan försvann när jag blev gravid. Han är inte psykiskt frisk har jag förstått senare. När vi levde tillsammans upplevde jag att det var mig det var fel på, men när jag träffade hans förra tjej och hon berättade vad hon upplevt insåg jag att det var inte mig det var fel på. Kan idag se honom som en mycket obehaglig person riktigt psykiskt störd, men det mårks inte på utsidan. Honom har min son varit ensam med och jag inser idag vilken katastrof det varit. Vet inte om detta är orsaken till min sons dåliga mående, men har ingen annan förklaring. Givetvis är jag inte fullkomlig men mina andra barn, som har en annan pappa, har inga psykiska problem

Det blev långt och jag skriver för att reda ut det här för mig själv och medan jag skrivet inser jag att traumabehandling kanske skulle vara rätt för honom. Givetvis behöver han vara drogfri för att detta ska fungera. Gäller att motivera honom och hoppas att det är vad han behöver. Ska också säga att min son har diagnoserna störningar i autismspectrat, tidigare asperges, dock ganska "lindrig" samt ADD. Någon medicin har inte haft önskad effekt.

Slutligen vill jag berätta att det finns något som heter anhörigsamtal på psykiatrin, åtminstone där jag bor. Detta innebär att man har rätt till tre samtal som anhörig och imorgon ska jag dit. Känns jätte, jätteskönt och spännande.

15-20 öl, om det är 33 cl, 3,5:or man pratar om då så blir det motsvarande
Drygt 40-60 cl sprit. Han häller alltså sammanlagt i sig mer än en kvarting per dag och blir inte berusad? För att förbränna den mängden alkohol tar det i princip ett dygn, vilket gör att det är tveksamt om han någonsin är nykter om ni dricker något ytterligare på helgen. Är det 50 cl burkar så motsvarar hans konsumtion drygt ett helrör per dag.

Till det kommer att han dricker ca 2000 kcal per dag (33:or) Det blir inte många kalorier kvar att äta per dag om han inte ska bli tjock, men det är han kanske redan.

Vet inte om det kan vara mer lönt att prata med honom om du sätter lite konkreta siffror på hur mycket alkohol det egentligen rör sig om. Ett alternativ som han kan börja med är ju att byta hälften av burkarna mot alkoholfritt. De alkoholfria smakar godare än lättöl och det finns många som dricker det nuförtiden. Om det är smaken han vill åt så är det ett bra alternativ. Mindre kalorier också... sen när han blir klarare i huvudet kanske ni kan prata mera för det är helt klart så att hans ölkonsumtion är skadlig oavsett om det är folköl.

Men han måste ju själv vara motiverad att sluta. Den diskussion han tidigare haft med dig om att du inte ska sitta där med en alkoholist och det faktum att han nu inte dricker starköl visar ändå lite att det finns i hans medvetande att det inte är bra, så det finns hopp, tror jag.
Du kanske får göra som i lyxfällan... ställa fram tomma spritflaskor på bordet som visar en månadskonsumtion eller nåt, så du slipper diskutera om det är mycket eller inte. Svårt att prata sig ur då, tänker jag.

Craig Nakken har skrivit missbrukaren och jaget. En oehört bra bok där man verkligen förstår dessa två personer. Ja du kommer i andra hand. Drogen i detta fallet alkoholen är viktigast och det finns inget förnuft i detta, inget betyder något förutom att skaffa det man vill ha, det man är beroende av.. t.o.m. viktigare än ens barn.

Du har insett att orden inte betyder något och det håller jag med om. Det är handling som räknas när man har en relation med någon som har missbruksproblematik.

Bara folköl vad är skillnaden. Dricker din man så mycket och har gjort så länge är han fysiskt beroende av alkoholen och det är inte bara att sluta. Han behöver inledningsvis avgiftning på sjukhus p.g.a. risk för ep anfall och dilerium, ett livshotande tillstånd.

Sedan behöver han säkert behandling i någon form, kan ju börja med AA om han är motiverad att bli nykter. För din del kan ett anhörigprogram och Alanon vara ett bra alternativ. Han kan säkert inte dricka bara en öl utan det är nog total nykterhet som gäller för honom.

Rilmligtvis bör hans missbruk satt spår vad det gäller hans hälsa. Din man har mycket allvarliga alkoholproblem som jag ser det och jag har jobbat många år i missbruksvården. Att han inte blir berusad tyder på tillvänjning. Minns en dam som trippade omkring på sylvassa stilettklackar med en alkoholhalt i blodet som jag hade varit medvetslös av om jag ens överlevt.

Tyvärr tror jag att det ända sättet är att antingen anmäla honom elr att få honom att inse situationen. Hoppas ibland att han åker för rattfylla eler åker fast på en drogkontroll på jobbet. Fruktansvärt att säga men att han själv skulle ta initiativet i dagens läge känns långt borta tyvärr :-(

Förstår det inte är så lätt att lämna det är bara så självklart när man ser det utifrån. Du får nog förlita dig på att det finns en lösning. Börja med att bygga upp dig själv med anhörigprogram, alanon eller vad du kan hitta är mitt råd.❤

Hej, ny på detta forumet men har redan läst och fått mycket tips via denna sida, KANON!

Jag och min man lever tillsammans sedan 20 år tillbaka, gifta sedan ca 1 år.
Vi har inga barn, sedan flera år har han haft svårt att låta bli att dricka ÖL, sedan några år tillbaka är det bara folköl ( 3,5% ) som gäller, detta för att han själv säger att han inte vill bli berusad, och det är väl okey.. om det inte vore för att det dricks mer och mer, sedan några år tillbaks så dricks det från morgon till kväll hela tiden, han har möjlighet att göra detta då han jobbar hemifrån och är delvis sjukskriven, men det där med jobb har nog blivit mindre och mindre.

Vi lever som sagt vi 2 tillsammans och har många vänner vi umgås med mestadels på helger där det innefattar alkohol i oftast måttliga mängder. men som sagt, oavsett fortsätter min sambo varje dag att dricka och det är säkert mellan 15-20 folk öl varje dag. han blir inte full/påverkad så att det märks i mitt tycke, men jag kanske är så van så jag inte märker det.

Nu har jag dock kommit till en punkt att det räcker, han har flera gånger dyrt och heligt lovat att tag i det hela och även vart i kontakt med AA själv utan att jag "tvingat" honom till det, det per telefonkontakt med AA som han påstår i alla fall, men det rann ut i sanden. Innan vi gifte oss, några månader innan, så tog han upp det själv att jag inte skulle behöva gifta mig med en alkoholist som han själv uttryckte det då, men nu sitter jag här med alkoholisten i alla fall, det blev ju sommar och då kan man ju dessutom sitta ute och njuta av en öl, det finns ju alltid tillfällen att ta en öl... men oftast är det ju bara smaken han vill åt som han säger, men när man knappt druckit upp ölen förrän man hämtar nästa så den står redo.. ja då har det verkligen gått för långt, har flera gånger påtalat att man kan andas utan att dricka öl, men inte han tydligen.

har tagit upp saken med syskon till honom som vart mer eller medvetna om det tidigare men inte att det eskalerat till helt sjuk konsumtion av folköl, de vill ha samtal med honom och få honom att sluta dricka helt genom att söka hjälp, och jag är ändå kluven, även om jag vill få honom att åtminstonde dricka mindre, det är helt ok att ta en öl i solen en varm kväll på sommaren en vardag, men sedan är det bra i min värld...

jag ska försöka ta tag i detta och ta upp problemet som jag tycker det är med honom men jag får då svaret: Jag blir ju inte full... nej men säger jag, din hälsa och ekonomi blir ju lidandes... men sedan rinner det väl mer eller mindre ut i sanden med den disskutionen med, vet inte om jag ska behöva hota med skilsmässa för att det ska ta skruv ?.. inget jag vill göra men nån gång tar det ju stopp...

det blev kanske lite osammanhängande inlägg och det finns mer som tillhör historien...

finns det nån mer i samma situation ? alltså utan barn att ta hänsyn till , och som lever ihop med en som dricker Folköl varje dag ? och vad gör jag ?

Tack gros19.
Nu är det inte så enkelt det hela - att lämna. Om det hade varit det så hade jag gjort det för länge sedan.
Gården ägs av mig till ca: 70 %. Det handlar alltså om att HAN ska ut. Hur slänger du ut någon som vägrar lämna? Förmodligen måste han ha begått ett såpass grovt brott att han får besöksförbud. Tro mig - jag har försökt att få honom att bo någon annanstans ett tag. Han vägrar. ...

Fullt tillräckligt för att lämna tycker jag och sedan tänker jag, pratar ni om det som händer när han är nykter om han är det? Så vill jag rekomendera dig att läsa Craig Nakken, Missbrukaren och jaget om du inte redan gjort det. Han beskriver väldigt bra det här med DrJekyl och Mr Hyde.

Har upplevt något liknande till viss del med min son och jag blev rädd. Vad händer om det ligger en kniv framme när jag känner det hatet jag känt när han varit påverkad. Då valde jag att gå ett anhörigprogram och det kan ofta kommunen erbjuda. Förändrade hela mitt sätt att se på situationen och att sätta gränser. Man lämnar inte sitt barn. Sedan går jag också på möten på Alanon vilket jag kan rekomendera. Det kan du leta efter lämplig grupp på nätet. Att bli kallad fet ful och äcklig ska ingen behöva göra.

Hejsan
Så tacksam att jag hittade detta forum.
Vet inte ens var jag ska börja.
Jag är 55+
Min man är gravt alkoholiserad sedan länge vilket dessutom eskalerat under de senaste 10 åren.
I nyktert tillstånd är han en mycket fin man och omtyckt av de flesta – både på jobb och privat.
Han skämmer bort mig med presenter (lite väl mycket tycker jag nog eftersom vi har gemensam ekonomi) och han är romantisk.
DET var den mannen jag föll för – för 30år sedan.
Tyvärr har den mannen ersatts av en man som inte alls liknar den förste.
En man som dricker varje dag och det måste röra sig om stora mängder. Vet inte riktigt hur mycket (tippar en BIB per dag) eftersom han gömmer alkoholen.
Jag ser direkt vilket stadium av berusning han befinner sig i. Brukar tänka en 3-stegs raket. 1 = jättemysig mot mig och ska kramas och pussas. Det kan ju låta mysigt men det är det inte längre för jag vet vilken väg detta tar…. 2 = blir överaktiv i tanken och ska lösa alla åtgärder/renoveringar osv. direkt på stubinen här hemma. Vi bor på en gård. Steg 2 brukar rätt fort gå över i steg 3. Steg 3 =
VIDRIGT ☹
Nu kommer alla anklagelser mot mig. ALLT precis ALLT jag gör är fel. Ska tilläggas att det är jag som har hand om all städning, tvätt, matlagning / det mesta i ett hus inkl. en hel del renovering samt hundar & katt behov.
Paradoxen är, att ju mer jag gör desto mer skit får jag. Gud förbjude att jag dammsuger kl. 19:00 på kvällen!!!!
Jag är fet, ful och äcklig. Totalt värdelös och ingen tycker om mig. Detta vet han för att det har folk sagt (vilka framkommer dock ej….) En djävla fitta som bara gnäller och aldrig vill ha sex (tror f.n det). När jag då – gnällt, vilket brukar vara över hans berusning så är det också mitt fel. Citat: ” Jag måste dricka för att stå ut med dig” slut citat. Han vill hitta det värsta att säga som kan såra mig.
För det mesta så har jag hörlurar på mig när stadie 3 inträffar så jag slipper höra alla okvädningsord men ibland brinner det i skallen på mig och jag tappar tålamodet. Jag har ett rätt hett temperament och jag tål f.n inte hur mycket skit som helst. Vid ett tillfälle för ett par år sedan brann det till i skallen och jag klappade till honom. Han gav sig på mig och slet mina kläder i stycken. Jag ringde polisen. Blev riktigt rädd. Polisen tog det verkligen på allvar och tyckte nog att jag skulle lämnat hemmet där och då. Ett par veckor efteråt blev jag kallad till förhör hos polisen. Ett förhör som kändes som att jag var den skyldige parten i sammanhanget eftersom jag inte ville få honom fälld för misshandel och förmodligen mista sitt jobb.
Nu har han varit sjukskriven en längre tid för flera allvarliga åkommor. Inlagd på sjukhus i omgångar och nära att stryka med. Man kunde trott att detta skulle fått honom på andra tankar men ICKE…
Det har varit vidrigt att åka hem från jobbet och inte veta i vilket skick han befinner sig.
Jag hatar denna ovisshet. Vad möter mig idag? Hur han klarar/klarade sitt jobb är en gåta.
Det finns hur mycket som helst att delge ang. detta men det får komma en annan dag .

Jag läser botten upp av Lena Holfve. Tycker hon ger en rätt bra syn på vad alkoholism är! Våra käraste är ju typ kidnappade av alkoholen och det finns inte mycket vi kan göra åt det! Det beror inte på dig eller mig!

Vad handlingskraftigt och klokt av dig att söka dig hit! Här finns många med liknande erfarenheter och kanske kan andras berättelser guida dig nu?

Det låter som att du känner en tveksamhet inför din partners uppriktighet. Du har ställt ett ultimatum där det är drogfrihet som gäller om du fortsatt vill investera eller stanna i er relation. Klokt av dig att dela med dig av hur du tänker. En del kan ställa ultimatum eller "hota" i hopp om att det ska påverka någon annans beteende. Det fungerar sällan. Ett ultimatum är ett löfte till sig själv.

Du funderar även en del på det där med att känna skam eller skuld. Att ha en ickedömande attityd är ofta hjälpsamt för den som känner dessa känslor samtidigt är det av största vikt att inte gå över egna gränser för att finnas för någon annan. Det är din partners ansvar att ta beslut om förändring och handling. Han vill välja dig och sluta ta droger. Vad kan och vill du välja under tiden? Vad blir viktigt för dig nu för att du ska må bra och ha dig själv i fokus? En del berättar om att känslor som skuld och skam med tid kan väckas i den anhöriga då de upptäcker att de befinner sig i situationer som de aldrig tänkt var rimliga tidigare.

En annan tanke jag får är att "stämma av" mål och delmål, sätta upp tydliga datum för att se om det blir som sagt så att säga. Vad tänker du om det?

Tack för att du delar med dig, skulle du vilja tala med någon om detta så finns droghjälpen. Både för dig och din partner. Telefonnummer dit är 020–91 91 91, öppet måndagar och torsdagar klockan 09.00 – 16.00.

Hoppas att du trivs här

Välkommen igen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Välkommen till oss här på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.

Om du vill får du gärna berätta lite mer om vad det är som gör dig förvirrad, eller om det gäller någon annan. Vi finns här och lyssnar.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.

är fruktansvärt, skickar en styrkekram.