Senaste kommentarerna i forumet

Det var ju tur att det inte är farligt i sig iallafall. Börjar dock tro att mamma är djupare i sina problem än vad jag först trodde. Ibland tycker jag att de verkar ha ett ganska stort missbruksproblem men ibland tycker jag bara jag själv är löjlig.

Kan verkligen tänja mig att det är så. Har flera vänner som äter antidepressiva eller har gjort det. Insåg för ett tag sedan att alla utom några få av de jag umgås med har beroende problem eller psykisk ohälsa. Antingen är det väldigt vanligt eller så har jag råkat hamna med alla.

Tror också mer på terapi och att jobba med sig själv lösningen. medicinering känns lite som en genväg även om den mycket väl kan funka bra ändå.

Boktips är alltid välkomna!

är ingen bra kombination men det är INTE farligt i sig. Det är kanske mer orsaken till antidepressiva i kombination med alkoholen som inte lämpar sig. Antidepressiva skrivs ut för att höja serotoninnivån som ligger för lågt vid en depression. Det kan också skrivas ut för svår pms, för att lindra och då intas ca 14 dagar innan mens. Kanske vid andra anledningar som jag inte känner till. Om du får veta namnet så kan du kolla på FASS, vad det står om alkohol. Alkohol bör förstås tas med försiktighet i kombination med mediciner. Alkohol fungerar som självmedicinering för många människor och jag tycker nog att den läkaren som skriver ut medicinen bör göra en uppföljning och fråga hur mycket din mamma dricker. Kanske läkaren gör det. I den bästa av världar så borde läkaren få en insyn i hur du och din bror lever med att se detta missbruk.
Tyvärr är det så att det är för få läkare i Sverige som är tillräckligt professionella för att prata om en utsättning av antidepressiva. Det finns ingen anledning att äta mediciner år ut och år in, men det är så verkligheten ser ut. Det är helt enkelt pengarna som styr och då är det läkemedel som styr. De borde bara tas under en begränsad tid, för att hantera det akuta stadiet med att höja serotoninet och det fungerar bäst i kombination med antingen terapi och/eller fysisk aktivet/mindfulness men av alla jag känner som äter antidepressiva så är det ingen som har fått en plan för utsättandet.

Jag ville bli läkare själv ett tag och efter mer research så förstod jag att det ska jag inte bli i det här landet. Politikerna tänker fel enligt mig. Jag tänker livsstil och alternativa behandlingsmetoder. Jag har ju egen erfarenhet och ser på många i min omgivning. Hur det är, vad var och en väljer. Vi väljer olika.

Jag satte ut alla mina mediciner för flera år sedan, men då valde jag att arbeta med mig själv i flera år på heltid för att bli fri från dem och jag såg inte att jag kunde fortsätta leva ett liv med mediciner. De påverkade mig för mycket.

Däremot så ska en medicin aldrig sättas ut på egen hand. Alltid i ett samarbete med en behandlande läkare. Det finns alternativ, beroende på problematik och hur mycket en människa är beredd att jobba med sig själv.

Jag var mycket motiverad att sluta, då jag ville ha barn, men det blev aldrig barn.

Om du vill ha boktips så kan jag ge dig några.

När jag och mitt ex levde ihop, så tog han insomningstabletter och drack alkohol. Det blev inte bra. Han var knappt kontaktbar och jag tillkallade ambulans. Han åt också tabletter för depression. När han senare var i kontakt med en läkare på vårdcentralen, så sa läkaren att han var tvungen att sluta att dricka annars skulle inte tabletterna göra någon verkan.
Men han fortsatte dricka......

Jag tror tyvärr att förskolan inte gjort nån anmälan. Men nån hjälp vill han inte ha! Det är ju minsann inget fel på honom, det är alla andra det är fel på... Total förnekelse.

Tyvärr har vi inte några mor/farföräldrar som kan hjälpa oss.
Min sambo har knappt kontakt med sina föräldrar. Han har inte heller några nära vänner. Han har sitt jobb (som han lyckas sköta, fråga mig inte hur), och det är hans enda sociala nätverk.

I kväll slocknade han 18:30 i soffan. Där ligger han än och snarkar...

Och jag är ledsen över att jag inte kan skydda ungarna från detta elände.

I början av den här tråden var det någon som skrev något att det var ännu värre om man kombinerade alkohol med antidepressiva tabletter. Då skrev jag att jag inte trodde mina föräldrar tog sådana. Jag hade fel. Fick idag av en slump veta att mamma tar antidepressiva tabletter. Hon sa något om två olika tabletter och att hon behövde till apoteket för en av dem. Kan man kombinera olika sådana eller hörde jag fel?
Egentligen är väl detta ganska väntat så blev inte direkt förvånad.

20 år tillsammans och snart 1 år ifrån varandra, skilda. Har under detta året kämpat med mannen som vill ses, skriver fina meddelande, vill fortsätta som att allt är som vanligt. Som tur är nu, så har vi inga barn ihop, som naturligtvis gör det svårare för dig.
Mitt ex, som ditt, trycker på massa ömma punkter, för att få fortsätta som vanligt, och kunna fortsätta dricka.
Jag har det jag skrivit här som tröst när allt är tungt. Läser och vet att jag inte vill ha tillbaka det livet. Jag har åkt färdigt på berg- och dalbanan.
Nu när han skriver, så låter jag det gå en stund, skriver det JAG känner och vill. Oftast skriver han då inget alls till svar.
Jag tänker att du hela tiden kan läsa vad du skrivet här och hur det varit, samtidigt som du lugnt kan tänka vad vill du.
Går du tillbaka, så får du kanske din man du älskar, men du får ju också den andra personen. Han som dricker, han som tycker det är ok att bli full.
Det är inte lätt, men det blir bättre, du kommer bli starkare.
Sen har ju din man en chans att visa att han vill ha dig. Han kan ju bli nykter på egen hand.

Vad obehagligt att få reda på att ens barn är hemma med en förälder som är påtagligt berusad vid hämtning och att själv inte kunna komma ifrån arbetet. Du fick sedan reda på av dottern att barnen fått natta sig själva, eftersom deras pappa somnat, medan han i efterhand nekar. Förståeligt att du känner dig arg! Han brister i sitt föräldraansvar här. Finns det någon i din närhet som skulle kunna hjälpa dig? Jag tänker om ni har något nätverk av t.ex. föräldrar som skulle kunna träda in och ta hand om barnen ifall det här skulle hända igen? Som Sisyfos skrev så är ju också socialtjänsten en hjälpande instans, som ska kunna stötta er allihop i familjen - honom ifall han vill ha hjälp med att förändra sina vanor, dig som anhörig och medförälder och barnen.

Fortsätt också gärna att skriva här, det kan vara ett bra sätt att sortera sina känslor och få en överblick över tid, om situationen förändras eller om det är likadant läge om ett par månader också. Du skrev i en tidigare tråd i februari att du var orolig för att han drack när du jobbade skift, nu har du fått det bekräftat.

En oerhört tuff situation du är i, samtidigt som du är stark och handlingskraftig som söker stöd och letar lösningar.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Har så svårt för att sätta ner foten och säga att det räcker nu. Så var det dax igen förra veckan ringde de tre äldsta barnen och sa att han druckit jag de hade kommit på honom på bargärning med att dricka ur en petflaska i tvättstugan, han hann dock gömma flaskan innan de kom dit, vilket gjorde att barnen ringde mig då de märkte att han luktade alkohol men att han nekade till de, de ringde och frågade mig mamma vart skall vi leta för vi hörde att pappa drack och öppnade en flaska i tvättstugan men vi kan inte hitta den, jag och barnen hjälptes åt per telefon försöka komma på vart han kunde gömma flaskan, de hittade den tillslut i tvättkorgen, så här i efterhand är det helt sjukt av jag tillsammans med våra barn bedriver denna lek att leta efter flaskor. En av döttrarna sa att mamma det känns så skönt att vi hittade flaskan för då behöver jag inte ha så dåligt samvete för att vi beskyller pappa för att ha druckit fast han inte har.

Hör precis hur dumt det låter, tycker så synd om barnen. De sjuka i det hela är ju att jag trots att jag flyttat har så svårt för att släppa honom, han ger mig konstant dåligt samvete varje gång vi pratar eller smsar försöker låta bli att svara många gånger men vi har 5 barn ihop och han dricker inte jämt så vi måste ju kunna prata.

Han vill att jag hjälper honom med beslut om allt vilken bil han skall köpa om mm han anspelar hela tiden på att han hoppas att vi skall bli ett par igen.

När jag säger att jag inte ser den framtiden som han ser blir han arg o å ledsen och säger att jag ser allt i svart och att jag inte kan ge honom en chans till, att jag hoppas på att han skall ramla ditt igen och massa saker som sårar mig

Hur skall jag få kraft att sätta ner foten å sätta hårt mot hårt, vi har 25 års relation och fem barn ihop och de är ju inte jag som valt att allt skulle bli så här då på något sätt har jag ju ännu känslor för honom och saknar massa saker med honom, men fattar att jag inte orkar och kan ha det så här längre har ju ändå kämpat de senaste 6-7 åren för att han skall ta tag i sitt missbruksproblem,

Måste göra mig fri annars kommer jag gå under.

dina känslor ❤ jag lämnade för 3 dagar sedan, tog en time out som jag kallade det. Tog med mina söner, vi har tack och lov inga gemensamma. Skillnaden i min relation att jag får ingen ånger, el förlåt, utan bara tystnad el otrevligheter. Det borde ju göra det lättare och det kanske det är också. Men jag är ju fortfarande kvar i drömmen, kärleken för vi träffades för bara snart 4år sedan, har gift oss och köpt hus. Det är fortfarande en chock tror jag, för det gick i steg för oss, och sista kom efter vi gift oss, då blommade alkoholisten ut, han orkade inte hålla tillbaka. Sjukdomen hade han innan vi träffades men lyckade dölja. Så jag förstår dina känslor. Jag har följt några nyktra alkoholister här och ibland ställt frågor och det har hjälpte mig, och när jag har beskrivit där så säger dom lämna. Nu har min man genomgått behandling men bestämt sig för att börja dricka igen. Kämpa på, kanske lämna och det får honom att inse att bli frisk är det enda som funkar. Jag drömmer om det ett tag till och tänker en dag i taget

... men att sluta arbeta kvällsskift löser inga problem. Hoppas förskolan gjorde en orosanmälan, det är de skyldiga till. Hoppas då också att ni får hjälp.
Styrkekramar

När du lägger upp det sådär så ser det ju ut som om det gått framåt iallafall. När jag tänker tillbaka har det nog det också, även om det inte känns så.
Tack för alla tipsen! Har funderat på bup också, men är rädd att de ska bedöma det som lämpligt att berätta för mina föräldrar. Har funderat på kyrkan också, och risken är större att jag går dit än till kuratorn helt ärligt. Präster har ju absolut tystnadsplikt och får inte berätta något för någon. Råkar ju vara så att jag bor granne med en kyrka också.

Satt idag och insåg att detta inte håller. Allt runt omkring mig är kaos och kommer själv hamna i hålet om jag inte redan är där. Inte så konstigt egentligen. Det märkligaste är ju att jag vill att mina föräldrar slutar dricka, samtidigt som jag "inte" vill det då det känns som jag förlorar min "plats" i något sorts system också. Det där är en sån där djup tanke som jag verkligen behövde sätta ord på. Verkar lite skevt att tänka så, har väl blivit galen av det hela eller något.

Ska försöka att fokusera på en sak, det lär bli svårt då allt händer samtidigt men det är ju alltid värt ett försök.

Lyssnar och läser allt jag kommer över, blir ännu mer bestämd. Sen har vi 2 underbara dagar när vi skojar, jobbar bra ihop och kommer med lösningar. Då blir det så svårt igen! Men jag ska fortsätta fokusera på att må bra och när han dippar ska jag inte följa med ner!

Jag har läst hela tråden igen och jag vill påminna dig om det som du kanske inte ser just nu.

Den 9 mars skriver du "Kanske kan jag en dag ha mod nog att berätta för farmor" och den 13 april skriver du "Har bestämt mig för att berätta för farmor när jag känner mig redo för det" .

Du har funderat en del på vilken vuxen du ska prata med och efter 5 veckor så har du en plan vem du ska prata med, från kanske till beslut och jag tror att du gör det när du är redo. Det är skillnad på ditt uttryck. Det är ett stort framsteg.

Du har pratat med vänner, tagit ett samtal med din mamma och du har tagit kontakt med maskrosbarn och det är otur att corona hindrar träffar just nu, men du har aktivt tagit kontakt.

Jag funderar på var du mer kan vända dig och det kanske inte är rätt ställe, men jag vill ändå tipsa dig om att vända dig till bup, alltså barn och ungdomspsykiatrin.

https://www.bup.se/sv/Rad-och-fakta/Artiklar/Bra-att-veta-om-BUP/Far-fo…

Jag har själv fått oerhört bra hjälp inom vuxenpsykiatrin för min bipolaritet som jag inte har några problem med sedan flera år. Det har varit hjälpsamt att prata med sjuksköterska. De har kuratorer ifall du inte känner att du vill prata med kuratorn på din skola.

Kolla upp din närmaste mottagning och ring och fråga. Det kostar inget och ingen behöver veta om du vänder dig dit. Kanske du kan söka för ditt kontrollbehov, om du inte vet vad du ska säga om du kontaktar dem.

Det finns så mycket hjälp att få i vårt samhälle, det gäller bara att hitta rätt och börja någonstans. Jag brukar säga, be om hjälp en gång för mycket, än inte alls.

Finns det en kyrka i närheten? Kan du boka en tid hos en präst? Präster har absolut tystnadsplikt och de erbjuder själavårdande samtal. Jag gick till en präst då jag var trött på att träffa sjuksköterska inom psykiatrin. Jag blev frisk och förstod inte varför jag skulle fortsätta ha samtalsstöd inom psykiatrin. Då ville jag träffa en präst som såg mig som en människa. Det var häftigt. Att prata om livet. Präster för inga journaler och du behöver inte vara troende. Det kostar inget och de har som sagt tystnadsplikt.

Skriv en lista på var du ska lägga ditt fokus och prioritera, ta sedan en sak i taget.

Förskolan ringde mig till jobbet igår. Arbetade kvällsskift (jobbar på sjukhus, som just nu är en rätt tuff och kaotisk arbetsplats).
Min sambo hämtade på barnet på förskolan (en på fsk, en i skolan). Personalen på förskolan reagerade på att han verkade berusad, luktade alkohol, vinglade, surrig. Förskolor personalen bedömde dock att han inte var så pass berusad att han inte kunde ta hand om barnen.

Hade ingen möjlighet att lämna min arbetsplats, utan fick försöka stå ut tills jag kunde ta mig hem.

Han blånekade förstås. Idag berättade ena dottern att pappa hade somnat efter kvällsmaten, och att de hade fått göra sig i ordning själva inför natten.

Jag är så arg just nu. Och måste leta jobb. Uppenbarligen kan jag inte jobba kvällsskift...

Har så svårt att hantera allt just nu.

Tack så mycket för dina ord Självomhändetagande. Personligen ser jag inte hur jag gör några framsteg. Känns mest som jag fastnat i en återvändsgränd gällande det mesta. Min bästa vän som mår väldigt psykiskt dåligt sa något idag om att hon inte var redo för att ta hjälp och att det inte skulle funka om hon blev tvingad. Något säger mig att detsamma gäller mina föräldrar, vill de inte göra något åt sitt drickande för sin egen skull kommer det inte funka, tyvärr. Dock kommer ekonomin dala ännu mer om de inte gör det. Speciellt nu när mamma börjat köpa extremt mycket grejer på mobilspel. Såg förut idag att de också försöker dölja hur mycket de dricker för mig, genom att slänga in vissa av de tomma boxarna i ett förråd som knappt används. Har verkligen stenkoll på vad de gör Igår berättade en vän till mig att hon träffat mamma på ica, mamma handlar ytterst sällan på ica men en viss affär ligger ju granne med ica.

Borde dock verkligen försöka släppa mitt kontrollbehov över det hela, sluta räkna och allt sådant. Det tar verkligen sjukt mycket energi. Har så mycket annat jag borde lägga fokus på just nu.

Jag är nyfiken hur era män har gjort med öppenheten? Har dom varit öppna mot vänner bekanta och släkt. Min har berättat om behandlingen för sina föräldrar, mina föräldrar, sina barn, ett syskon min syster och hennes man. Plus ett kompisgäng i hans hemstad som han inte umgås med. Sen ska locket ligga på, ingen annan ska få veta. I min lilla hemby där vi bor och har vårt umgänge och det allt kaos har pågått får ingen veta. Nu har jag flyttat (tagit time out) sen 3 dagar och det blir så konstigt, jag får ju inte berätta varför, till mina söner som är 11 och 13 har jag sagt att han inte mår bra, och att han måste ta ansvar för oss alla.

Vad fint att höra att du har haft det bra i påsk tillsammans med vänner på båten.

Du har en plan för när du är redo så ska du prata med din farmor, det är jättebra.

Du skriver om en mobbad tid. Vad hemskt för dig. Orden från din far, om att känslor ska packas ner i en ryggsäck och vara kvar där. Det kan ju vara så att han inte har lärt sig att prata om känslor och det är därför han säger det, det kan också vara orsaken att han dricker som en flykt.

Du känner dig avtrubbad så du inte kan gråta längre. Så känns det just nu.

Du kommer att kunna gråta när du behöver det och då kommer det vara helt ok. Låt det komma när det kommer. Du behöver inte bita ihop.

Jag tycker att du ska vara stolt över dig själv. Du gör en resa, du är insiktsfull och du reflekterar mycket. Du är observant och jag tycker att du är modig. Dessutom gör du bra steg.

Ta hand om dig!

Så tråkigt att hamna i den situationen när du är gravid. Gömmer och ljuger hör ju till missbruket och det är svårt att förstå. Finns ingen logik i missbruket. Han missbrukar inte alkohol och droger p.g.a. dig eller någon annan.

Det är ju så att för att kunna göra en ADHD utredning krävs nykterhet om resultatet ska vara tillförlitligt.

Du får nog fokusera på dig själv och ert kommande barn och hitta en lösning så ni får det så bra som möjligt. Ett liv tillsammans med en missbrukande förälder är inget alternativ. Sök hjälp i form av kurator, alanon eller bvc kanske. Du behöver allt stöd i din situation.

Hoppas att det blir bättre för din son och att han kan fortsätta på den positiva vägen nu. Psykisk ohälsa är inte lätt att hantera och då är det risk för själmedicinering. Han verkar dock vara på rätt spår.
Det är precis som du säger att besvikelsen vid återfallen tär på en och man oroar sig.
Jag har tagit reda på en del om missbruk men det känns bra att diskutera i ett forum där man direkt känner sig förstådd. Är också skönt att få bekräftelse på att det är ok hur man agerat.

Varit tillsammans med min sambo i snart 3 år.. Han har alltis haft problem med drickat med de har bara blivit bättre och bättre.
Nu är jag gravid i vecka 17 och sen vi fick veta i vecka 6 så har han sagt att han vill behålla.. Men missbruket är värre än nånsin.. Han smyger å gömmer och ljuger.. Även med hasch..När jag konfronterar så säger han att de är pga mig? Barnet?
Jag fattar fan ingenting.. Han säger att han vill så gärna bli pappa men just nu kommer han inte få komma i närheten av den.
Vet ej vad fasen ja ska göra.
Han har troligtvis ADHD och var i dag till läkare för första gången för att påbörja en utredning. Men de kommer ta veckor innan han går en diagnos. Han kom hem med ett kvarter sprit i kalsongerna efteråt och ligger nu full på soffan..." utredningen tar för lång tid, jag tar vad jag behöver så länge de krävs" säger han...vad fasen ska jag ta mig till?

Kommer från beroendesidorna.. dvs. De som försöker göra något åt situationen och som har kommit till insikt om det. Din dotter kallar sig alkoholist, jag vet inte vad hon lägger i det begreppet, men det verkar inte bekymra henne, snarare definiera henne. Jag tror inte att det är så många där på beroendesidorna som är bekväma med det ordet. Det är möjligt att alkoholism är en sjukdom men det går att ta sig ur beroendet. Man är inte maktlös. Hon vill fortsätta. Hon kallar dig dålig mamma. Bra att du har insett att du tyvärr möjliggör för henne att slippa bli vuxen och ta ansvar. Villkorslös kärlek handlar kanske mer om att förlåta och glömma, än att acceptera vad som helst. Hoppas så att du kan få hjälp och verktyg via Alanon. Hon behöver bestämma sig, sen är vägen kanske inte spikrak men just nu vill hon eller förmår hon inte göra något åt situationen. Det är ok om du ställer krav. Valen hon gör måste få konsekvenser.

Du har länge försökt påverka din partners val av att använda droger och alkohol och har haft hopp om att han ska göra förändringar. Om jag förstår dig rätt så har du nu börjat fundera på om det är möjligt att fortsätta leva under det mörka moln som hans val innebär för dig och din barn. Det låter som att du allt mer funderar på hur detta blir för dina barn och att deras trygghet betyder mycket för dig. Du vill visa dem vad kärlek innebär. Det du först upplevde och såg tillsammans med din partner har nu blivit något annat. Din partners bardom kanske påverkar hans val och nu vill du göra val som påverkar dina barns barndom. En tuff och viktig uppgift. Du är modig som sätter ord på hur det är. Och att du är här är ett fint tecken på att du är redo att söka stöd och möjligen göra annorlunda?

Du är inte ensam, här finns berättelser och erfarenheter som kan kännas hjälpsamma och kanske fungera som en guide för dig nu. Oavsett vilka val du gör framöver är du välkommen att fortsätta skriva här. Ett tips är att starta en egen tråd. Det ökar sannolikheten att få svar och blir lättare att följa just dig. Hur låter det?

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Suktar efter mer kunskap och insikt just nu. Lyssnade på alkispodden och insåg att mina ord inte har något värde. Känner då också att jag ska sluta försöka få honom att förstå och bli glad över ett samtal där jag känner att jag når fram. Det är bara en schimär! I hans värld når jag inte fram, han kunde bara dupera mig med sina ord. Ska sluta fokusera på alkoholen, inte blir sur när han dricker och inte heller kommentera - men det är så svårt! Jag ska fokusera på att bli klar med huset. Jag behöver inte vänta på honom, jag kan jobba med det jag kan utan honom. Just nu är det målning. Väljer han att dricka ikväll åker jag till huset och målar!

Bra att du sagt ifrån att du inte orkar med kontakten med din bror under nuvarande omständigheter. Man kan ju inte sluta hoppas och då blir besvikelsen stor vid återfallen. Finns också en väldigt stor sorg när man gläds åt att träffa någon man älskar och så är personen påverkad och glädjen byts i sorg. Det är verkligen en berg o dalbana.

Vad det gäller min son så har han en del psykiska besvär som varit orsaken till att han fastnat i missbruk, som jag set det. Så är det ju för många. Han är drogfri sedan några månader tillbaka och jag upplever honom som motiverad. Samtidigt tvingas han ta itu med sina psykiska problem. Min son har genomgått flera behandlingar i slutenvård, men inte lyckats bevara sin drogfrihet. Det som verkligen hjälpt honom är att han mediterar dagligen. Jobbar just nu, trivs och känner att han behövs. Min son har endast tidigare jobbat under en sommar så det är en mycket stor förändring. Har isolerat sig under många år och endast vågat gå ut när han varit påverkad.

En sak som jag tycker är viktig är att inse att återfall ingår i tillfrisknande. Gör kanske det lite mindre smärtsamt och att man kan behålla hoppet, men det är inte lätt. Tycker du verkar ha en del insikter i missbruksproblematik och därmed kan agera på ett konstruktivt sätt, trots att ni nyligen uppmärksammat din brors missbruk.

Tack för det, jag har haft en riktig berg-och-dalbana. Skönt att vi kommit framåt med huset. Många samtal med maken som gör mig ännu mer beslutsam och ännu mer ledsen. Ledsen över det han kommer att välja att slänga bort. Ledsen över att det inte blev som jag så innerligt önskade. Bestämd över att så här vill jag inte ha det! Jag vill leva ett bra och fritt liv. Jag vill att dottern ska må bra. Så har vi det inte nu. Har haft ett mycket bra samtal med min bästa vän, hon hjälper mig att sortera. När jag är som mest ledsen hjälper hon mig att se framåt, vilka framkomliga vägar finns? Hon påminner mig också om att även om jag inte är världens bästa människa så behöver jag inte tolerera detta.