Senaste kommentarerna i forumet

Det är skönt att läsa i din text, det förlåtande man behöver för sig själv. Nä vi blir svagare i dessa förhållanden, och din fundering om att kanske barnen också är medberoende väcker nånting hos mig, kanske det är så.. som sagt jag firade inte mannen, utan sista meningen han sa att gick jag inte ut skulle han kasta ut mig. Men nu ska jag bara vila i känslan av återhämtning, vila och ta dom där långa promenaderna. Hur mår du idag, du är fri från honom va? Men har du läkt i själen, återhämtar? Hur gick det för honom sen?

kommer att vara välbehövlig, kommer att vara ledig en vecka och bara ta igen mig. Ska bli skönt. Overkligt att jag för drygt 1år stod brud och nu är jag här, varför är man så jävla dum. Hur har du det MalmMia har det lättat? Vet du har en tuff period❤ och tack för pepp och svar

Och skrämmande och kanske sorgligt och bra. Du har flyttat, ta verkligen tillvara på tiden. Fundera på vad du verkligen vill och gör bra saker för dig själv. Tillåt dig att vila och gör saker när du orkar. Skriv också här och reflektera, kan kännas skönt att sortera. Ta hand om dig?

Så var dagen kommen, jag flyttade igår, sönerna kom nu med pappan. Vi käkade pizza och har fixat. Nu Netflix och lego med lillen och storebror drog till en kompis i närheten. Så skönt ❤men ändå så sorgligt. Tycker dessa 2år var fruktansvärda så många gånger, men önskar inget hellre än att det ska få bli bra för oss, tillsammans, en familj. Förstår att framtiden blir tuff, med misslyckandet och innan orken kommer tillbaka. Träffade mannen idag när jag skulle hämta mer grejer, det var lugnt. Han har sin chans nu, annars tror jag hans liv är kört. Man blir inte frisk från sjukdomen och kan fortsätta dricka. Har någon erfarenhet vad som händer efter dom ger upp? Han tänker inte flytta hem till hemstaden, han ska bo kvar och leva vidare, vilket är obegripligt. Han har sina söner i hemstaden, men kontakten blir mindre. Hans söner vet också om sjukdomen och att han tagit behandling, undrar hur dom kommer ta allt

Hej, vad bra att du hittat hit.
Det är samma för mig, har precis börjat skriva här och det hjälper väldigt mycket.
Jag lyssnade på "alkispodden" idag, de talade om hur man ska prata med alkoholist om drickandet. Det som kom fram var att det enda en alkoholist "lyssnar" på om man ens gör det är konsekvenser. De berättade att det var när de mötte konsekvenser av sitt drickande som de blev tvungna att ändra det. Det gick inte med logik och dialog att nå en alkoholist. Om de tar sig ur det, det finns inga garantier där.

Jag håller med Skrållan och har precis vaknat upp själv i ett medberoende att man får tänka på sig själv i första hand och sedan avgöra hur man vill göra med resten.

Känner med dig och vet hur det är. Fortsätt skriva här så kan vi stötta varandra!

Det känns igen, att man önskar att dom går och lägger sig och somnar. Har lämnat min man för snart 1 år sedan.
Han blev också väldigt dum när han druckit. Bara verbalt, men det sårar ju och sätter sig i själen.
Jag och mitt ex kunde också prata om olika lösningar. Han skulle dra ner på drickandet o.s.v. men sedan drack han som vanligt igen. Och det är väl så att den som dricker måste sluta för sin egen skull, annars går det inte.
Hoppas att du kan lägga fokus på dig själv istället. Det hjälper faktiskt mycket. Att sätta sig själv först istället för att hela tiden fokusera på den som dricker.
Fortsätt att skriva här. Det är så skönt att kunna gå tillbaka och se hur allt var.

Hej igen. Hade en fin påsk och lovvecka. Spenderade alla dagar utom 2 tillsammans med mina vänner på båten. Lade märke till hur mycket lyckligare och piggare jag blir när jag inte är hemma. Även om oron finns kvar ändå. Vem vet om någon av mina föräldrar ramlat ner för trappan eller startat fler bråk med grannen. Kom hem igår, är alltid irriterad när jag kommer hem. Mamma tror att det är jag som är en tjurig tonåring eller något. Men det är dem som gör mig irriterad. Gillar inte att mötas av en överfylld tvättkorg och vinfläckar på golvet. Får iallafall mer perspektiv på det hela när jag inte är hemma. Insåg också några andra saker. Just nu jobbar mamma inte (tyvärr...) men när hon gjorde det kunde hon ibland stanna hemma för att hon var trött eller behövde ringa en massa telefonsamtal, tänk om hon egentligen var bakis. Pappa och andra sidan har alltid jobbat övertid. Men han vill alltid att deras vänner ska vara här och umgås och inte hos dem, tänk om beror på att han kan dricka då och slipper köra?
Har bestämt mig för att berätta för farmor när jag känner mig redo för det. Trots att jag väldigt ofta fortfarande tror att jag överdriver. Försöker verkligen säga att jag inte gör det men det är svårt. Har också slagit mig hur jobbiga just de senaste åren varit. Har känt så mycket skam. Både över mina föräldrar, min släkt, att det alltid är stökigt här, när det kom ut att min lillebror inte är i skolan och att jag blivit mobbad och utfryst på 2 olika skolor. Insåg då att jag verkar ha en del att bearbeta... Pappa har alltid sagt att känslor ska man packa ner i ryggsäcken och lämna där typ. Men den taktiken har gjort att mina känslor är helt avtrubbade trots att de är överväldigande. Har blivit så avtrubbad att jag inte ens kan gråta längre.

Men samtidigt så flyter livet på. Jag vet att detta inte kommer vara för alltid, förhoppningsvis. Jag kan välja en bättre väg och ett bättre liv.

Tack för ditt svar. Problemet är att jag har så långt till närmaste anhörigmöte,därför skriver jag här. Hur går det med din son har han försökt sluta eller blundar han för sina problem? Förstår att det är väldigt jobbigt för dig som mamma och förstår också att man måste försöka släppa det man inte kan påverka. Trodde inte att det gått så långt som det gjort för min bror när jag hälsade på honom spontant. Jag har försökt hjälpa och stötta men han faller efter några veckor igen.Har i nuläget väldigt liten kontakt med honom, orkar helt enkelt inte med det eftersom jag har andra närstående som behöver att jag håller ihop. Det är mycket i mitt liv nu. Har berättat för honom hur jag känner och att han måste ta tag i sitt liv innan vi kan ha kontakt som förr. Detta är inget hot eller manipulation från min sida utan jag menar det jag säger, den här bergochdal banan är för smärtsam och jag kan inte följa med i den. Han säger att han förstår det och att han ska försöka klara det här. Vet inte hur det kommer att bli i framtiden men jag följer honom på avstånd och får reda på av andra anhöriga hur det är för stunden.
Mitt fokus ligger mycket på vår mamma som blir så nere och trött av det här ibland. Hon har tät kontakt med honom och har börjat förstå att detta inte är något som kommer gå över i en handvändning,men hoppas på en förbättring.
Känns bra att ventilera här.

Helt nytt för er och då har du stor nytta av att läsa detta forum. Först vill jag säga att den ilska du känner för att han utsätter sig själv och sina närmaste för en oehörd smärta genom dom val han gör i livet är fullt normal även om alkoholism ses som en sjukdom. Det är dock inte konstruktivt att rikta ilskan mot honom utan kanske delta i något anhörigprogram eller alanon, hitta ett forum där du kan uttrycka dina "förbjudna" känslor.

För att bli nykter krävs motivation och det jag lärt mig är att man måste må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring. Att som i ert fall brodern ska bli nykter pga att hans mamma inte ska må dåligt fungerar tyvärr inte i längden. Han måste välja nykterheten för sin egen skull och vad et gäller negativa konsekvenser som krävs för förändring så är vi anhöriga bra på att undanhålla dessa. Det är ju oehört smärtsamt att se någon man tycker om rasera sitt liv.

Vill också säga att din eller någon annans kontroll hjälper inte honom att bli nykter. Så att hälla ut sprit eller ta ifrån honom flaskorna har ingen effekt på hans nykterhet. Som anhöriga är det väldigt svårt att inse sin maktlöshet, något av det svåraste, men när man väl förstår det på djupet upplevde jag en väldig lättnad. Låter kanske motsägelsefullt.

Är själv mamma till en son med missbruksproblem och det är oehört smärtsamt och tyvärr också skamfyllt att ha ett barn som missbrukar droger, inklusive alkohol. Man har misslyckats i sin föräldrarroll kan det kännas som så bli inte förvånad om er mamma ibland blundar för en verklighet som är för smärtsam. Sök hjälp för egen del det är det viktigaste för att eventuellt stötta din bror om han väljer ett nyktert liv och fortsätt skriv! ?

Tack för svar och omtanke. Jag tar med alla råd jag får härifrån. Kram

Du måste sätta ner foten! Era barn far illa och ingen av er ska behöva tassa på tå på det här sättet.
Jag har själv haft ett beroende och att skylla på ett eventuellt alkoholmissbruk räcker inte hela vägen här. Din sambo skadar dig och barnen och du kan inte springa runt och släta över hans elakheter. Han är en vuxen människa som själv måste ta ansvar för sitt beteende.
Det skär i mig när jag läser om sonen som sitter och gråter och försöker få i sig sin macka samtidigt. :-(
Sök hjälp för er familj och lyssna inte på vad din sambo säger. Det sätt han behandlar barnen på ger faktiskt fog för en orosanmälan. Det är bättre att du sätter ner foten än att anmälan ska komma från någon annan.
Du och barnen förtjänar INTE att ha det så här. Du behöver inte spekulera mer i huruvida din sambo är alkoholist eller inte, det är i så fall hans problem.
Kram!

God morgon.
Det känns så bra att kunna vända sig hit att jag fortsätter skriva. Imorse vaknade och hade ont i magen men jag ville ändå gå upp. Tände ljus, diskade och dricker nu ett glas hett citronvatten. Ska snart ge mig ut på en promenad.
Jag märker att mina tankar lätt förs i gamla tankespår. Idag hann jag tänka att undra om han var otrogen mot mig för att sedan stanna upp och svara mig själv att vad spelar det för roll. Det var bara bra isf för du ska inte leva så här längre, vad spelar det för roll?
Jag känner mig sviken men inser att jag också är på väg att gå mot ljusare tider. Jag tog fram en bild på när jag var 6 år, glad och sprudlande. Det är henne jag som vuxen vill ge en ny chans, det kanske låter konstigt men det vill jag.
Hör fågelkvitter ute och det gör mig glad, såg månen sakta gå ner mot horisonten och det gjorde mig glad.

Självomhändertagande: det låter som ett bra redskap med mindfulness. Jag ska träna på att stanna upp och reflektera på vad jag känner, upplever och ser. Tack för dina uppmuntrande ord, det gör mycket.

Önskar er alla en fin dag!

Känner ett behov av att dela med mig av det som händer i livet nu. I år har min bror talat om ,för bl.a mig, att han dricker för mycket. Visst har jag ibland tyckt att han varit lynnig och trött men inte att det skulle vara något sånt här.
Vi har inget missbruk i familjen och jag har inte fattat någonting. Visserligen har han haft mycket olika problem i sitt liv och säger nu att han själmedicinerat de senaste åren. Detta har blivit värre och när jag kom och hälsade på honom en mån så var han hemma från jobbet och var ordentligt full. Han hade sagt att han skulle sluta dricka och hade hållit uppe drygt tre veckor. Jag reagerade med att hälla ut sprit i vasken och ta med mig en flaska som stod i köket. Trodde nog att han skulle komma över det fortare men sedan satt han och drack kraftigt i ca fem dagar.
När han sedan pratade med vår mamma så var han sur och tyckte att jag inte skulle komma instormande till honom och hälla ut sprit. Det blir bara värre då, sa han. Mamma är handfallen inför detta hon har inte heller vetat något innan.
Att han kunnat dölja detta beror på att vi inte träffas så ofta och att han bor ensam.
Jag mådde dåligt av detta och känslorna gick upp och ner. Jag vet att det är en sjukdom men är ibland ursinnig på honom för vad utsätter sig själv och sina anhöriga för.
Han har varit på ett AA möte men det var efter känslomässigt tryck från vår mamma, som han inte vill se ledsen. Efter det har han alltid druckit så att han inte kunnat köra dit. Han tänkte gå härom veckan men då var det stängt pga Coronaviruset.
Hoppas att det är någon som läser detta och vill komma med ett råd. Det här är så nytt för oss.

Din man kan ha lkoholproblem, men hans riktiga problem ser mer ut som att han är narcissist. Han beter sig exakt som min fru i vad du beskriver, hon dricker inte men är precis lika elak och oförutsägbar. Googla på detta så kanske du hittar lite mer info om det nu skulle vara detta som är problemet. Är det så att han är narcissit, spring så fort du kan....

Jag har inga barn och jag ville skriva några rader. För mig kan det alltså inte vara mammaådran om det inte var en slags "mamma" roll jag tog för mitt ex som var ett enda stort barn upptäckte jag senare. Skämt och lite allvar. Jag förstår varför mitt ex stannade i en ung ålder, han blev oerhört mobbad och jag tyckte synd om honom varje gång han tog upp den mobbade skoltiden och det gjorde han ofta, för han hade behov av att prata om det när han drack.

Jag tror att jag och många andra, liksom du har kämpat/kämpar så mycket att det finns inte kraft för uppbrottet. Kanske det var därför det tog mig 6 år! och jag ville bli av med han hela tiden, men jag ville också att han skulle komma till insikter så att han fick ta ansvar för sitt liv och jag kunde säga, "nu släpper jag dig".

Att läsa ditt inlägg får mig att minnas att det var så, det var en kamp och jag hade ingen kunskap tidigare. Nu förstår jag varför andra sa, bara gå. Om någon skulle fråga mig vad eller hur göra idag, så skulle jag säga bara gå, rädda dig själv och ditt eget liv, men mottagaren behöver också vara mottaglig, annars kan det slå fel.

Så jag säger till dig, gör det som du behöver och leta inga ursäkter. Behöver du fira honom imorgon så behöver du det, behöver du lyssna på vad dina barn förstår eller inte så behöver du det, eller är det så att du behöver påminnas om att du är vuxen och de är omyndiga och det är svårt om de inte förstår din situation eller sin egna situation (de är förmodligen medberoende själva, kanske utan att förstå det?) men det är du som bestämmer.

Du bestämmer var du vill bo. Om huset är nära så kanske de kan bo varannan vecka, om det är ok? Så får de se själva eller har du kontakt med soc?

Du behöver inte svara på mina frågor. Jag ställer dem för att du ska svara dem för din egen skull.

Jag är frisk från mitt medberoende idag och jag ser så mycket klarare nu. Du kan också bli fri från det.

Alla kan det. Men det krävs arbete. På riktigt.

Ta hand om dig!

Hej, jag känner igen ditt alias, men jag har bara varit här i 3,5 månad och jag tror inte att vi har kommunicerat med varandra tidigare.

Döm inte dig själv.

Jag har också känt så, att jag borde lämnat tidigare.

Jag tror att jag och kanske även du behövde komma till den punkt du säger nu "jag borde" därför då vet du att det är dags nu.

Det är därför du skriver här.

Du är värd att äga ditt eget liv. Gräv fram en dröm i ditt innersta som du kanske har glömt, vad vill du göra, hur vill du leva. Gör en plan. Det är en process. Ta hjälp och lev ditt liv som du vill leva det!

Jag minns när jag levde med mitt ex. Jag använde ordet alkohol så många gånger varje dag och jag tänker att i de trådar som skrivs här handlar förstås mycket om det ordet. Vi som skriver här borde prata mycket mer om "jag vill..." "jag ska..." "jag planerar..." "...att göra allt som jag alltid velat göra och som jag förtjänar"

Alltså mer FOKUS på dig, mig, oss själva.

Skrållan om att sätta sig själv i centrum. En mening som jag vill lyfta, för den är så bra; "när man gör det, så börjar det hända saker med en själv och även med omgivningen."

Jag kan bara instämma. Det händer bra saker. Tack för påminnelsen!

Jättebra kommentarer från Gros19 också!

Ta hand om dig!

Tack för ditt svar. En sund relation till dig själv kommer du att få, du är på god väg.

Om du inte övat i mindfulness tidigare, så vill jag varmt rekommendera det till dig. När jag hade det så hemskt, som jag hade länge, så valde jag att utbilda mig till mindfulnessinstruktör efter att jag övat på det i några år. Jag gick kursen för att få mer verktyg och det fick jag. Jag fick insikten om att stanna upp, sitta med mig själv och möta mig själv i meditationer, bara vara och landa i allt som är just nu.

Att ta hand om det som kommer upp, att lyssna till sina behov och känna efter är så värdefullt och jag hör att du är på god väg.

Det är inte alltid lätt att förklara varför en blir distraherad, men oavsett distraktioner så kan en få tillbaka rätt kurs igen och fokusera på sig själv och då också bli medveten vilket liv en vill ha.

För att veta det, tror jag att en behöver uppleva det liv en inte vill ha. Då blir det tydligare.

Jag tycker inte att fokus ligger på hans drickande. Men just nu kanske det blev så i inlägget. Men har en enorm svacka och är ledsen, orkar inte med hans elakheter. Men som du säger är ju fokus alltid på alkohol för hans del oavsett han dricker eller inte. Så därför kanske min fokus också är på hans drickande? Ska fokusera om?

Jag har inte vågat skriva här tidigare fast att jag har varit medlem i några månader . Min tidigare psykolog tipsade mig om att det fanns anhöriggrupper på nätet när hon och jag kom in på och började prata om att min sambo dricker för mycket alkohol. Han dricker starksprit och det har varit mycket drickande för honom under de senaste veckorna. Att Covid-19 gör att han arbetar mycket hemifrån gör inte situationen bättre. Det gör att han dricker mer än vanligt och särskilt på vardagarna. Han däckar i soffan och kommer inte ihåg vad han har gjort eller sagt. Under de kvällarna när han dricker önskar jag att han ska däcka så snabbt som möjligt då jag inte står ut med de verbala kränkningarna som han utsätter mig för när han är full. Jag tvingas höra honom sig hur jag är ”en hemsk kärring” och att han borde kasta ut mig. På morgonen efter så har han glömt allt som han har sagt. Jag har konfronterat min sambo flera gånger när han är nykter och då är han väldigt ångerfull men trots det så kan han supa sig redlöst samma kväll. Situationen känns ohållbar och min sambo behöver hjälp. Jag har sagt till honom att han behöver professionell hjälp men jag vet inte om han är villig att ta emot hjälp trots att han säger det när han är nykter.

Tack för att du lyssnar och tack för dina kloka råd. När jag läser det du skriver så inser jag att jag vill vara den som möter livets utmaningar och lär mig av läxorna. Precis som du har gjort. Själv är jag 39 år och har inga barn, jag är så innerligt glad över att jag inte hann bli gravid med honom.

Du har så rätt i att man får vara glad att man inte har barn med de. Inget egentligen som binder mig till honom tack och lov.

Jag har en vinnarskalle och segern här är att möta och acceptera alla känslor som kommer till mig. Ta mod till mig att förändra det jag kan; välja sunda relationer och framförallt en sund relation till mig själv.

Jag läser vidare vad du skriver. Tänker att vi människor ska lära oss av allt vi får erfara. Nu är du i en situation där du har satt upp en del mål då du inte har lust att vara kvar i det som är, du har fått ny kraft och gör en plan!
"-Ta bort destruktiva människor ut mitt liv.
-göra sånt som jag mår bra av
-bygga upp mig själv igen."
Kriser och motgångar ger en möjlighet att förändra ens liv och när en förändrat livet till det en önskar, då har en vunnit! Hårt arbete ger den vinsten!
Skäms inte. Kärleken gör en blind.
Jag vet däremot hur det känns att känna sig lurad, då jag trodde att jag skulle bilda familj med mitt ex och jag försörjde honom på tok för länge. Nu har jag landat i att jag skulle lära mig allt och trots att jag förstod att han inte skulle bli en lämplig pappa så lämnade jag inte honom då, utan det tog ytterligare 6 år att lära mig att sätta gränserna som ledde till en efterlängtad separation. Med mina 43 år idag så har min längtan till barn försvunnit.
Tur förstås att jag aldrig fick barn med han. Jag slipper att ha att göra med mitt ex för all framtid.
Jag tror att det kommer att komma något bra ur det här för din del. En lär sig, vad en aldrig vill ha igen.

Det går verkligen upp och ner. Känner mig på botten. Känner mig både utnyttjad, lurad och så ledsen. Även om jag borde reagerat innan så är det som om allt kommer som en käftsmäll nu. Jag förstår hur oerhört sjuk han är genom hans sätt att hantera "relationer". Allt missbrukas, även mina känslor och det känns så äckligt.
Det är väl bra att gråta och rensa ut men det är så jäkla smärtsamt. Den här illusionen om en framtid jag byggt upp och som han liksom sålt in bara rasar. Det kommer vara tufft att se honom på jobbet. Vet inte om man kommer mötas av den arroganta narcissisten eller den visa fram övertrevliga och bejande sidan. Oavsett så ser jag honom som missbrukaren som inte ska släppas in igen. Även om jag vet att det är en människa som lider bakom allt detta så måste jag sätta mig själv först och skydda mig själv. Jag hoppas han blir upptäckt på jobbet med att lukta sprit eller gör bort sig så att det kommer fram. Hoppas allt rasar så att det inte går att fly längre.
Så är jag där vid fixeringen, maktlös igen. Jag måste påminna mig om att göra det jag har makt över.
-Ta bort destruktiva människor ut mitt liv.
-göra sånt som jag mår bra av
-bygga upp mig själv igen.
Han får inte ges plats i mitt liv mer.
Skäms över att jag har hamnat i ett läge där jag trott att jag älskar en man som grundlurar mig. Så sjukt.

Tack för svar. Han dricker faktiskt inte varje dag. Men han dricker starköl minst fem dagar i veckan. Ja, han höll upp med alkoholen två veckor när vi skulle få barn. När han får sina utbrott är det nästan alltid mitt fel enligt honom, för jag hackar på honom hela tiden och till slut rinner även hans bägare över. Känner igen det du beskriver med att trippa på tå.

Känner igen dina tankar. Det är verkligen ett wow-ögonblick när man inser att man bara bestämmer över sig själv. Att man faktiskt kan sätta sig själv först. Sån känsla.