Senaste kommentarerna i forumet

17 års bröllopsdag och jag har ångest! Jag ville fira med att gå ut och äta på restaurang hela familjen men dottern vill inte. Maken vill inte att dottern ska följa med, han har lovat att inte dricka när hon är med. Jag vill inte gå ensam med honom så att han dricker, det är inget firande för mig. Vi har pratat och pratat men han förstår inte, han bara försvarar och bortförklarar. Jag försöker undvika bråk men det går inte. Hatar allt detta, vad alkoholen ställer till med. Han lovade att inte dricka i påsk, naturligtvis höll inte det! Drack igår och allt urartade, jag är så less och så in i märgen ledsen. Jag vill bara fly, men måste ta mig samman och renovera klart.

Hej Julia, för mig låter det som om din sambo har alkoholproblem. Kan han låta bli att dricka? Händer det någon dag att han inte dricker? Försvarar han alkoholen, skyller han på annat om det skulle komma upp att han blir elak eller får utbrott? Tycker du det känns som om han fokuserar på nästa gång han kan dricka eller att han vill göra saker där alkohol ingår? Fundera gärna på dessa frågor.

I mitt fall så är maken lättretlig nästan jämt. När han tidigare drack mer kunde han bete sig nästan likadant men alltid mot mig aldrig mot dottern. Han blev mycket elak och mycket aggressiv, kunde brusa upp för små skitsaker och ibland för ingenting. Det som då hände var att jag började trippa på tå för att inte utlösa bråk, men det blev bråk ständigt ändå. Dottern mådde piss och har blivit mycket skadad av detta. Ta hand om dig.

En sista händelse... Sen ska jag sluta. Min sambo bygger en mur i trädgården, det är varmt ute och han sliter verkligen. Han är snäll och frågar mig med jämna mellanrum om jag blir nöjd... Men vid ett tillfälle när jag kommer ut tycker jag att muren börjar dra åt fel håll. Det handlar om ca 20cm (dom sista fyra blocken) och borde vara lättare att ändra innan cementen stelnat. Sambon säger först att det inte går att ändra. Men sen blir han rasnde och slänger iväg de sista stenblocken, varav ett hamnar 15cm från min fot. Han är arg och skriker att nu får jag hålla på med detta hela dagen och nu blir det ingen fotbollsskola för sonen idag. (antagligen för att ge mig dåligt samvete) Faktum är att han skulle ta med sonen på fotboll två timmar senare, och just denna dag hade jag bokat in en lunch med min mamma.

Det tog ca 20minuter att fixa muren och han höll med om att det blev mycket bättre. Han lugnade sig och han tog motvilligt med sonen till fotbollen och jag kunde äta lunch med min mamma. Hela eftermiddagen satt han sedan och drack öl med grannen i trädgården. (Han va ju så stressad att han inte skulle kunna ta med sonen till fotbollen)

Ingen stor grej men...Det är min födelsedag... Vi va överens om att sambon skulle natta dottern och jag skulle natta sonen. Allt är lugnt, alla är glada. Sambon kommer ut från toaletten och är klar... Dottern ropar från sängen...Mamma!! Jag ropar tillbaka lugnt.. Jag tror att pappa kommer in till dig snart. Sambon ryter.. Får man fan inte skita ifred eller?!! Vaa?? Vad kom den reaktionen ifrån... fattar inget. Han va ju klar och stod i hallen, jag svarade bara dottern. Sambon förstår och det blir ingen grej. Men jag tänker... Varför går han in i en försvarspostition fast inget har hänt.

En annan morgon skulle sambon ta sonen till förskolan och jag skulle ta med dottern. Vi brukar göra så och sambon och sonen brukar gå upp en kvart senare än oss, likaså denna morgon. Jag och dottern är nästan klara, jag står och borstar tänderna på henne när jag hör sambon vråla i köket. Jag trodde han brände sig eller något, men han blev arg för att sonen 6år inte hade ätit upp sin smörgås. Jag säger till honom att lugna ner sig. Sonen gråter så han knappt kan svälja. Jag kramar om honom och säger till sambon att han kan åka, jag skjutsar båda barnen. Han skäller ut mig och säger att jag är egoistisk som inte såg till att sonen åt sin macka och att det är mitt fel att han är ledsen. Jag säger emot. Om han hade sagt att han behövde hjälp hade jag hjälpt till, men jag visste inte det. Det slutar med att han tar med dottern och jag skjutsar sonen. Åker iväg med en klump i bröstet.

Tack för svar fina ni... Jag vill berätta om ett par incidenter.
Jag hade varit iväg och kom hem... Min sambo sa att han ville vara ifred och kolla på hockey. Jag tog då hand om barnen så ingen störde honom. I pausen säger han att han ska gå ut i trädgården och spela fotboll med sonen (6år)... Va snällt, tänker jag. Dottern som är nästan jämngammal (skiljer 1,5 år på barnen) hoppar upp och säger glatt Jag vill vara med!! Nej! säger sambon kallt, du får vara inne med mamma. Dottern säger att hon visst vill vara med och springer och tar på sig skor och jacka och springer efter. Jag kan dumt nog inte låta bli att lägga mig i, och säger till sambon... Hon kan väl få vara med. Han blir irriterad... Dom går ut i trädgården, dottern skuttar glatt efter. Genom fönstret hör jag sambon säga till dottern... Nu hade du din chans att ta bollen men det gjorde du inte så nu får du inte vara med... Gå in till mamma!! Dottern springer in till mig och tårarna rinner ner för hennes kinder. Mitt hjärta går sönder. Jag öppnar fönstret och säger till sambon. Din dotter står här inne och gråter. Hon kan väl få vara med en stund. Svaret blir nej jag orkar inte ha med henne. (Hon hade varit jätteglad om hon hade fått vara med och ta bollen en enda gång.) När dom kommer in säger jag till sambon att här försöker jag lära barnen att alla ska få vara med och leka, det där va väl onödigt. Jag får då en utskällning.. Jag ska minsann inte bestämma över honom och att hon blev ledsen var mitt fel eftersom jag inte hindrade henne ifrån att springa ut.

Det är starkt av dig Skrållan. Man är rätt nedbruten efter att ha släppt in en alkoholist så nära. Det ingen pratar om är att det är psykisk misshandel man blir utsatt för, precis som att leva med en narcissist.
Det är så sant det du skriver, vilken makt alkoholen har. Dag för dag blir man mer och mer nedbruten. Vi hann ens inte flytta ihop och det ska jag väl vara glad för.
Jag kommer fortsätta skriva, det känns både befriande att sätta det svart på vitt och även som en tröst. Vanan att intala sig själv att det inte är så farligt fast hela kroppen och känslosystemet skriker att det är fel vill jag bryta. Det är fel, för mig är det fel.
Den sjuka delen i mig vill ha ett sms, ett förlåt, ett....den friska delen i mig säger att vakna upp och ta ansvar för ditt liv. Lägg det inte i händerna på någon som gör dig illa. Ärligt talat så skiter jag i att det är en sjukdom, jag orkar inte ta hänsyn en sekund längre. Känner igen det där "jag vill kunna ta en öl ibland" så blir det katastrof varje gång. Jag är så less det här kaoset att jag har inga ord för det längre.
Skulle vilja börja odla, göra skulpturer, kanske längre fram ha en trygg relation så vill jag leva mitt liv.
Jag kommer fortsätta skriva här. Tack, det betyder så mycket att läsa era svar, att inte behöva vara ensam.

Hej Nykteristen ❤️

Jag har inte varit här på ett tag, men jag har tänkt på dig. Undrat hur du har det.
Ser av de senaste inläggen att du fortfarande kämpar på, eller ja.. vad har du för val liksom.

Jag har slutat skriva upp konsumtionen är hemma och fokusera på hela eländet. Det fokuset blev inte ljusare direkt.

Jag har stått i bostadskö i 9 år i staden där jag bor. Jag anmälde mig till en lgh i veckan. Kom på 157:e plats. Suck!

Har pratade ut med hans mamma, skönt.

Vilken helg, vilken kväll. Han är svår att hantera. Lynnig från morgon till kväll. Kastade för en stund sedan mobilen i väggen. Varför vet jag inte. Jag bröt ihop, han bad om förlåt. Jag sa förlåt tillbaka, varför vet jag inte.. det finns inget som kan bli bättre, det är försent.

Nu gick han ut, i regnet, med några öl, till en kompis, undra när han kommer åter...

Vilken påsk afton.

Kram till dig

Bra råd att du ska fortsätta skriva här. Jag har också tagit mig från en man som dricker. Snart ett år, och faktiskt, så gick han, för att bo ensam ett tag, just på min födelsedag. Dagen efter ställde jag ultimatum, bli nykter och gå i terapi eller också går vi isär. Och han valde inte mig, han ville kunna ta sig en öl ibland. Vilken makt alkoholen har. Lämna ett förhållande/äktenskap som varat i 20 år. Men jag tar mig framåt långsamt. Bor själv och det går såå bra.
Jag klarar mig. Jag överlever.
Så sätt dig först. Även om det är svårt i början så är det värt allt. Jag satte också upp mål, gör det i dag också, så det är en bra strategi.
Så fortsätt och skriv, det är lättare att bena ut saker när man ser det i skriven text.

Tack för att du svarar. Det hela känns mer verkligt när man få prata om det. Jag är så glad för din skull och det ger hopp om att det går att ta sig ur. För mig kommer det bli en lång väg, det känner jag men det är ju så det är.
Jag måste byta jobb så snart som möjligt eftersom han jobbar där och brukar nästla sig in i mitt liv igen via jobbet men inte mer. Jag får belöna mig själv med de små stegen. Skrev senast sms till honom idag om att jag aldrig någonsin kommer lita på honom igen. Det är över och jag önskar ingen mer kontakt. Den här gången är det allvar, aldrig mer. Nu är o-kontakt den enda vägen.
Ja, du har så rätt det finns ingen annan väg ur än att sätta sig själv i första rummet. Det har jag aldrig fått lära mig men det är dags nu. Jag kommer fortsätta skriva av mig här. Det hjälper mig att förstå att det är allvar nu och när jag läser alla andras inlägg så förstår jag hur vansinnigt det är att utsätta sig för det psykiska våld det faktiskt är.
Jag har satt upp mål som jag ska ta dag för dag.
-0 kontakt
-1 promenad
-skriva upp 1 sak med mig som jag tycker om.

Inser vilket beroende det är i sig att vara medberoende. Det är en avgiftningsperiod nu..

Hej! Så bra att du skriver här. Jag är inne ibland och "kollar". Kände igen känslan i din rubrik och ville säga några ord, att jag läser vad du skriver och jag känner med dig. Jag är äntligen fri från mitt medberoende och jag kämpade i sex år för att bli fri. Det tog så lång tid och idag är jag så lättad. Jag har ställt mig frågorna varför lät jag honom gå före. Du säger "Varför bedrar jag mig själv igen? Varför vill jag bli kontaktad av en man som inte ger mig annat än smärta, ljuger för mig och manipulerar mig?"Ja, det är bra frågor. Jag tror att du behöver fundera på hur du vill ha det och du är inte ensam. Bestäm dig för att gå till alanon på tisdag, gör det bara! Sätt dig i första rummet och ta hand om dig! Gör det du tycker om, något varje dag bara för dig och gå en promenad i naturen och kanske du kan hämta lite kraft där?

Fortsätter skriva då jag verkligen känner att jag behöver skriva av mig, även om ingen svarar. Det känns så förnedrande att bli lurad ännu en gång. Jag vet inte vad han gör när han är ute. Super gör han men otrohet osv. I måndags lurade han mig att han trodde att han hade coronavirus så han fick köras in akut. Då hade jag lyckats hålla nollkontakt i två veckor. På onsdagen som ljög han för mig åter. Jag vet att jag är djupt medberoende eftersom allt mitt fokus är riktigat på han. Att jag fortfarande väntar på ett sms eller ljud från honom är ju sjukt. Varför bedrar jag mig själv igen? Varför vill jag bli kontaktad av en man som inte ger mig annat än smärta, ljuger för mig och manipulerar mig? Just nu känns allt så nattsvart. Funderar om på jag ska kontakta alanon på tisdag. Jag är rädd och väldigt ensam.

Vet inte hur insatt du är, men vill berätta att det är socialförvaltningen som har det yttersta ansvaret för att man har en bostad. Givervis är kraven höga att man gör allt man kan för att på egen hand skaffa ett boende. Det är också till socialförvaltningen man vänder sig om man vill ha hjälp för sitt missbruk och dit du vänder dig om du är orolig för din dotter och hennes missbruk och vill göra en orosanmälan. Vill bara upplysa dig om detta. Det du kan göra är att berätta för din dotter var hjälp finns att få.

Jättebra att du söker upp alanon där finns mycket stöd att få. ❤

eller inte, det spelar egentligen ingen roll... Det blev inte så bra efter behandlingen, vita knogar och återfall. Här ett hus att hyra som bara står och väntar, men jag tar mig inte ur detta. Det är jag som inte har kraften, jättekonstigt och otroligt tröttsamt, ältande med vänner osv. Jag har nu i 2 omgångar pratat med mina barn 11-13år, 11 åring säger NEJ till flytt, jag har kallat det time out. Jag har försökt att förklara att mannen är deprimerad och dricker då alkohol på ett icke osunt sätt. Förra fredagen var han full när vi kom hem, han var upp i oss och somnade tom kl 19 framför tv:n. Tänkte att nu har jag min chans, dagen efter funderade jag om dom märkt att han var full, båda svarade nej och så var det inte mer med det, dom tom försvarar honom och säger att det kommer gå över, han mår snart bättre. Allt faller ju, dubbelt. På ett sätt är det bra om dom inte har märkt något, det bästa. Men enklare om dom sett. Hade tänkte packa ihop helst imorgon, men då fyller han år men det får bli på måndag.. hoppas jag, jag ska uppbåda all min kraft. Men jag löser många texter hör och det verkar vara samma för många, vi ser det sjuka, vi råkar illa ut, en del fysiskt men dom flesta psykiskt. Men varför har vi så svårt att bara säga tack och hej? Är det för oss kvinnor att det är mamma ådran, att vi vill så gärna hjälpa eller är vi så nedbrutna?

Tack snälla för ditt svar....man känner sig väldigt ensam. Jag känner igen mig i känslan att man ibland kan hata...den som man samtidigt älskar så mycket. Kanske just därför. Man önskar att man kunde ha en sund relation men istället har jag känt mig som gisslan i detta destruktiva. Hon vill inte ha hjälp för hon gillar att dricka samtidigt som hon säger att hon dricker för att hon har ångest.
Jag är väldigt lugn och vad många skulle säga stabil men nu märker jag hur medberoende jag är. Går på tå för att inte få bråk etc. Jag är själv uppvuxen med en alkoholiserad mamma som valde flaskan framför mig så jag reagerar väldigt starkt på min dotter när jag hör att hon är full. Det sitter liksom kvar i minnet hur min mamma betedde sig och jag får hjärtklappning. Försökt prata om stöd och hjälp men herregud det är ju en sjukdom som endast hon i detta fallet, kan bestämma sig för att försöka bli frisk från. Jag kan ju inte göra annat än att stötta, vilket jag nu inser att jag inte gjort utan snarare gjort det möjligt för henne att fortsätta sitt missbruk. Jag skall ta kontakt med alanon efter helgen. Är så tacksam för ditt svar och glad att höra att du fick ditt stöd och mod att förändra din situation. Stort tack och ha en fin påsk.

Inte så lätt när man är mitt i det. Då ser man inte själv vad som händer. Men du kan komma tillbaka om du slutar att fixera vid honom , var han är och hans behov och istället tänker på dig själv och vad du behöver. Du är och var värd bättre!

Tänker först och främst att du behöver stöd i att hantera situationen och att göra nödvändiga förändringar. Självklart kan du inte ha din 30 åriga dotter boende hos dig, speciellt inte under de omständigheter du beskriver. Kommunen brukar ha anhörigprogram, det finns alanon och du kan leta efter lämplig grupp på nätet. Själv genomgick jag ett anhörigprogram på Nämndemansgården och det förändrade allt. Där skedde verkligen en förändring i mitt sätt att hantera en situation som har mycket gemensamt med hur du lever.

När man lever under omständigheter man absolut inte vill föder det mycket ilska, i alla fall hos mig. Det är oehört smärtsamt att se sitt barn rasera sitt liv och det är även skamfylllt. Man har misslyckats i sin föräldrarroll så kände jag det. Känner inte så längre och delvis beror det nog på att jag lever ett liv på mina villkor. Träffar idag min son så mycket jag vill och han bor inte längre hos mig. Jag anser att man måste ha det lugnt i sitt hem, ett ställe man trivs i och dör man kan årerhämta sig. Med ett missbrukande barn blir det raka motsatsen.

Min son försvann också ibland och kom sedan hem, fick mat, sova på soffan och fick återhämta sig och därmed möjlighet att åter ge sig iväg och som i hans fall missbruka droger. Jag gjorde åtminstone delvis hans missbruk möjligt och han slapp följderna av missbruket.

När jag insåg det omöjliga i att ha min son boende hos mig var det som att han insåg att hans boende inte var mitt problem utan hans. Jag var så arg på min son så jag var rädd för vad jag skulle kunna göra när jag mådde som sämst. Jag hatade ofta min son, men älskade den drogfria friska personen.

Nu ska vi se vart jag skall börja.
Har en trettioårig dotter som själv säger att hon är alkoholist och så är det. Hon har sedan 1.5 år tillbaka bott mer eller mindre hos mig med undantag när hon i korta perioder försökt sig på en relation. Vilket ofta slutar med att hennes pojkvän kastar ut henne och jag får hämta henne på natten. Jag har tyckt att det varit svårt att ha henne hemma när hon är berusad och det är mycket lögner. Jag har sagt det till henne men hon har börjat tänja på gränserna mer och mer. Jag har betalat en utbildning till henne och hon har fått erbjudande att börja jobba men skyller på olika saker för att slippa. Nu bor hon i mitt vardagsrum och ligger och tittar på tv hela dagarna. När hon vill festa så försvinner hon under en vecka och sedan kommer hon hem för att vila upp sig. Hon ringer och säger att hon ska komma hem men dyker sen inte upp. Jag har sagt till henne att hon måste hitta en egen lägenhet och att jag inte har råd att försörja henne men då blir hon upprörd och säger att jag är en dålig mamma. Är egoistisk mm. Jag själv känner att jag snart inte orkar mer.... mina pengar är slut och jag får stressutslag på kroppen. Dessutom bor min yngre son hemma som kämpar i skolan och ändå får se sin mamma uppgiven. Jag räcker liksom inte till.

Jag skulle ha lyssnat redan 2017när ni skrev att jag skulle ha lämnat honom.
Jag skulle ha lämnat honom. Nu är jag bara ett skal av mitt gamla jag.

Jag har under snart ett års tid väntat på en man som bedyrat sin kärlek för mig. I nyktert tillstånd är han snäll och omtänksam, vi arbetar tillsammans och det var på jobbet vi träffades.
För ca 1 år sedan tog han kontakt med mig privat för att berätta att han har känslor för mig. Ända sedan dess har mitt liv varit ett känslomässigt kaos.
Det pendlar mellan att gifta sig och flytta ihop till att vara som totalt främlingar. Jag har suttit ensam på storhelger och nu igår min egen födelsedag för att han "försvinner". Varje gång efter en redig fylleperiod så kontaktar han mig och är vädjande. Den här gången satte jag ner foten för två veckor sedan och sa "aldrig mer". Jag förlät honom efter en rimlig ursäkt och efter tre dagar är han ute och dricker igen. Jag har varit så arg och skickat de mest otrevliga sms jag någonsin skickat i hela mitt liv. Det är helt tyst från honom. På min födelsedag satt jag med panikångest och grät om vartannat. Nu förstår jag att jag behöver allt stöd jag kan få och att jag aldrig mer kan gå tillbaka igen.
Sitter med en ångest och oro men är beslutsam över att jag aldrig mer kommer tolerera att bedragen, lurad och känslomässigt manipulerad igen. Oavsett orsak så gör man inte så mot en annan människa.

Man kan nog koppla hans utbrott, dåliga mående till alkoholen. Det är en sak tycker jag med ett hetsigt temperament, men en annan sak att vara elak. Var gift med en man med mycket hetsigt temperament men han var inte elak. Din sambo har alkoholproblem och då mår man dåligt helt enkelt, så tänker jag. Hur det dåliga måendet utrycker sig är ju olika, men är man abstinent är det lätt att tända till. Lita på dig själv du har svaren. ?

Hej, jag har två barn och ett i magen. Älskar dom över allt annat. Har separerat en gång med mitt första barn. Vi bor nära nu och har det helt okej ändå (jag och pappan) men det var ett helvete att separera med barn. Anledningen var att jag ville finna kärleken för att visa min son att det är möjligt.

Jag träffade min nuvarande partner och vi blev (är) väldigt förälskade och kära. Vi möts på ett djupt plan, när vi möts.

Han jobbar på restaurang och snusar, dricker och röker gräs dagligen. Rökandet är för att han självmedicinerar sin adhd. Snusandet har han försökt sluta med men lyckades inte. Han har hållit upp att dricka en v (för någon v sen) efter att han blivit stupfull på några min hemma med mig och min dotter innan läggning.

Jag har kämpat med detta så mkt och så länge och blir extremt påverkad i min vardag. Som ett mörkt moln.

Det finns underbara stunder oxå och det är så jag vill ha det jämt. Vet att han har obearbetat sen barndomen. Men han vägrar ta tag i det. Säger att han ska men inget händer. Hjälp

Jag tycker mitt ex blev surare och argare med tiden. Den sista tiden exploderade han för ingenting. Jag tror att det var abstinens. Och ångest och skuld för sitt drickande. Hjärnan blir ju kidnappad. Den kan inte fungera normalt med allt drickande.

Vi pratar inte så mycket om hans alkoholvanor, men vi pratar mycket om hans temprament. Han tänder till för minsta lilla och blir då ganska elak. Jag är absolut inte perfekt men förstår inte varför man inte kan prata lugnt. Efter 10år och två barn tillsammans börjar jag misstänka att något är fel med hans temprament. Det är lätt att anklaga sig själv men han är ju likadan mot barnen. Vet inte om det har med alkoholen att göra, men utbrotten kommer nästan alltid när han inte dricker.

Jag försöker att inte kontrollera, men träning krävs. I detta fall är jag bara nyfiken. Jag har en plan och där ingår antingen nykterhet av egen vilja eller separation. Jag mår verkligen piss med någon som är besatt av alkohol och det måste få ett slut. Vi får se hur lång tid det tar, nu mitt i denna kris också.