Senaste kommentarerna i forumet

Finns inga tips i hela världen som hjälper även om man vill det mest i hela världen!! Om han inte vill då är det kört

Vill förklara lite vad jag upplevt när jag jobbat som socionom inom missbruksvården. Vi hade flera tolvstegsterapeuter som på olika sätt framförde att har du inte fattat att tolvstegsmodellen är enda vägen till nykterhet och drogfrihet så är du dum i huvudet. Man är inte dum i huvudet för att man är socionom, men jag håller med om att det är bra att man besöker möten. Vi hade tolvstegsterapeuter på min arbetsplats som var en katastrof i sin trångsynthet bl.a. en som inte visste skillnaden på social fobi och schizofreni. Sånt var väldigt pinsamt när man hade möte med psykiatrin. På senare tid hade vi dock toleranta, vidsynta terapeuter som fungerade utmärkt tillsammans med socionomer och där man berikade varandra genom sina ibland olika synsätt. Träffade en terapeut på Nämndemansgården som sa att du kan bli nykter på egen, genom miljöterapi, kbt eller någon annan metod, men han sa också att tovstegsmodellen är en bra metod. Allt handlar om motivation. Det kallar jag vidsynthet.

Hej! Har inte pratat med någon än då jag ligger hemma i influensan... Men planerar att försöka kontakta kuratorn nästa vecka och har kommit i kontakt med maskrosbarn också. Tack så mycket, du också!

Det tog mig 2 år även om 6 månader var i nyktra

Synd att det lika lång tid för oss medberoende att fatta att det ända vi kan göra att hjälpa oss själva .

I kväll bestämde jag mig nästa v flyttar jag. Beslutet var inte lätt. Det tar tid att bearbeta . Hans tårar hjälper inte första gången han fatta

Jag vill bara titta in här och säga att jag tänker på dig och hoppas att du har kunnat prata med en vuxen eller att du känner att du är på väg att kunna göra det. Ta hand om dig!

släpa med honom till AA :-)) Inte så jag menade med konfrontationen ! De kommer hem till er när du vet att han är hyfsat nykter så han kan ta in vad de säger. Bakis ? Ja ok ! Full ? NEJ !!

En hel del alkisar har blivit räddade när de hamnat i en sjuksäng pga fylla och några nyktra alkoholister har besökt dem innan de hinner skrivas ut igen. De (Vi!!) är liksom mer mottagliga när ångesten härjar som värst i oss.

När jag gjorde min behandling var där en som pluggade på socionomprogrammet som gjorde sin "lärlings"- (vet inte vad det kallas) utbildning hos oss. Hon fick vara med på alla typer av behandling som grundbehandling, Familjevecka och Ungdomsvecka och hon kunde därmed följa 3/4 av min familj. Hon var så totalt chockad över att det skiljde så enormt mycket mellan teori och praktik ! Och det är otroligt sällsynt att socionomer/behandlare är med på öppna AA/Alanon-möten vilket jag tycker är urkass.

Ta hand om dig och fundera lite på en Familjevecka för egen del !

Det är nog en sån gåva min man också besitter, att vid rätt tillfälle lyckas framställa sig som guds gåva till jorden. Och det är väl exakt det som stör mig att inte dessa soc människor ser igenom. Men hur skulle de kunna det, om de helt saknar insikt och utbildning i alkoholism? Jag är tydligen inte ensam i att uppleva det saknas kunskap om att parkbänken mycket väl kan stå i vardagsrummet, att man har allvarliga alkoholproblem är för många idag ändå kombinerade med välbetalda statusjobb och ett till ytan sett bra svenssonliv med fru, barn, hus, resor, hobbyn, träning mm. Dendär ensamma fyllan i garaget och aggressiva utbrott mot familjen kan ingen ens föreställa sig, kontrasten är så stor så bara med att man berättar om det för en utomstående så låter det så långsökt och olikt den leende välstädade och vältaliga person de har framför sig på ett soc möte så de inte kan tro en. Varför har inte soc någon utbildning om alkoholism, skulle ju tro en ansenlig andel av klienterna som hamnar hos dem har någon form av missbruksproblem i botten också?

Men tack Adde för dina tankar, jag tror du kan ha helt rätt i att det ska till en konfrontation av en annan alkoholist innan försvaret rämnar. När inte lögnerna mer biter. Sen vet jag inte hur jag ska få min man till en sån situation, han säger ju sig inte ha nåt alkoholproblem så varför skulle han gå till AA? Han tyckte tanken var löjlig när jag föreslog det förut, han undrade vad han skulle dit och göra. I hans tycke är det bara lite avkoppling det han sysslar med, inte ser han det enorma obehag jag och familjen lever med som nåt annat än mitt påhitt. Han tar inte ansvar och tycker jag får skylla mig själv om jag mår dåligt. Men när jag åker hemifrån blir han också arg, fattar inte hur man kan tycka nån annan ska måsta sitta och se på när man vinglar runt, sluddrar och har sönder saker. Har till och med spelat in honom och visat men det fick han också bortförklarat, inte var det alls som det ser ut på filmen, ljudet förvrängs och vinkeln gör det ser ut som han lutar och bla bla bla. Ja förklaringarna är oändliga och allt utom sanningen kan han prata länge om.

Skönt Nykteristen att han tog sitt förnuft till fånga och tänker fortsätta med antabus! Ändå verkar han väl inte helt förstått sitt problem om han tycker han ska lite ibland kunna låta bli pillren och dricka istället. Hoppas han börjar uppleva obehag själv när han druckit, att det nånstans skulle gå in vad illa det gör dig och barnen när han dricker. Även om det bara är ibland.

Hos oss är det en lång väntan på hur framtiden ska bli, mannen är ännu på sin jobbresa och jag undrar givetvis hur det ska gå när han är hemma till helgen. Blir det mer supas då eller kanske han tagit en strategi att dricka på sina utlandsresor? Kanske inte blir fler såna nu heller i dessa tider. När åker sen då flaskan fram i garaget igen, suget finns ju helt klart där ännu. Jag känner mig mest matt idag, ingen ide att ens fråga vad eller varför han drack för han kommer förneka alltihop ändå. Jag vet han druckit, och den informationen måste jag själv ta ställning till. En konfrontation leder ingen vart. Men ja en dag i taget...

Kom på att mitt förra nickname inte var bra eftersom maken skulle kuna identifiera mig! Om han skulle få för sig att titta in... Så nu har jag bytt

Precis så är det. Att vara nykter innebär inte med automatik "tillfrisknande", det blir väldigt tydligt för mig. Hur är det med din son, lever han i "tillfrisknande"?

Jag tänker nu mycket egoistiskt och tycker det är jobbigt, men jag måste rädda oss. Kan inte mannen vara nykter går inte detta. Jag är slavdrivare med jobbet i huset, enbart för att skynda på processen. Jag håller tyst om att han sover hela kvällarna, enbart för att jag inte orkar bråka. Jag trippar på tå och är lite undvikande enbart för att undvika bråk. Jag tänker inte heller bråka om han ska dricka i helgen, bara tydligt tala om att jag inte tycker om det.

Jag kan inte rädda honom, enbart han själv. Jag börjar också planera för konfrontationen, vad och hur jag ska säga. Inför den skriver jag också dagbok för att komma ihåg hur eländig tdet kan vara. För just nu är det som sagt var lugnt och han är trevligt, men jag väntar ju bara på nästa utbrott.

Nej o fy InteMera! Denna jävelskap /som aldrig verkar ta slut. Ja ett rejält illvrål vore nog gott för själen!
Pratade med honom dagen efter o sa hur d låg till för min del. Han hade på nåt sätt fått en svacka berättade han som gjorde att han inte tagit antabusen en dag o då kunde han dricka igen, vilket han ångrade. Vi får se, han har ”börjat om” med pillren nu igen så...

Hur går det för dig då?

Igår kl 12 ringde han och sa: "Gu vad skönt att vara nykter, man ser det hela så klart och tydligt och jag har hunnit det jag ska." (varit bortrest för att säja upp lägenheten så det är klart). Efter några timmar får jag sms och telsamtal och förstår att han druckit. "Ska jag vara orolig," sa jag, "när du kommer hem?" "Neeeej", sa han, "absolut inte." "Det har inget hänt något". Som om det vore ett mått: händer det inget fast han är full då är det lugnt, men händer det något som tex tappat saker eller LOB, ja då är det värre. Iallafall så kommer han hem full där jag sitter med mina barn (15,17) i köket. Han ramlar in och "skojjar" ngt om att "Å vad synd att barnen är här, men hej..." Jag är stel och negligerar honom, fortsätter att prata med barnen. Tillslut när han går in och ut ur köket flera gånger så kan jag inte låta bli att säga att "alla vi ser att du är full". Då blev han sur och gick till vardagsrummet mumlandes något och jag pratade med barnen. Jag har aldrig lyft det på det sättet med barnen men då fick jag nog. Jag måste vara ärlig. Det slutade med att barnen gick till pappa och sov (sonen kom dock tillbaka sen).
Jag ville berätta att där gick min gräns.
Och i samband med kvällningen så skulle han äta, lagade ngt obegripligt i köket (smält ost, bröd, kyckling, ris, smör, soja i en enda röra...samt en del på golvet), skar sig i fingret så det kom blod och stod sen och åt det med byxorna nere (för de hade rasat av). Full och svajjig. Sen tvärsomnade han i soffan.
Jag vill inte ha det så!!!
Under natten satte han på Tv ganska högt så varken jag eller min son kunde sova och fick säga till honom på skarpen. Fick ngt mummel som idiot och tjatmoster tillbaka. På morgonen idag inte nykter och vi började diskutera skilsmässa och han vill absolut inte vara med mig, mina barn, katter eller där jag bor och jag vill inte vara med honom när han dricker och ljuger och luktar och beter sig. Det slutade med att vi skickade in skilsmässoansökan digitalt, men det är väntetid 6 månader.
Vad händer nu - hur ska man förhålla sig?
Just nu bor han på hotell några nätter i närheten, men ringer hela tiden när han är vaken och vill ha besked om hur det ska gå osv. Sen är han ledsen och jag hör och vet att han druckit alkohol. Efter ett tag slutar det att ringa och jag förstår att ha tvärsomnat som han brukar. Som ni vet så är denna man en absolut toppenman när han är nykter, men har inte visat några tendenser på att vilja ta tag i sitt missbruk på sista halvåret genom att tex bokat tider eller på annat sätt tagit hjälp trots flera, även i hans tycke, bottennapp (botten är nådd) och trotsa att han visat nykterhet i perioder. Innan just detta tillfälle har det varit flera återfall under hösten och jan - feb som inte varit ok. Och när det hände att min dotter gick ifrån och sov hos sin pappa istället så känner jag att där går gränsen för vad jag kan tolerera, så därför står jag fast vid mitt beslut.
Det jag brottas med är: Skulle jag gjort detta tidigare och inte så drastiskt? Är det ett förhastat beslut? Vad ska hända med honom?
Har idag kuratorskontakt som jag ska träffa strax men kan behövde skriva av mig till er, som fattar vad man går igenom. Både skuldkänslor och framtidstro. Visst?

När han kommer hem påverkad eller liknande så skäms han.

Han säger nu att han ska ta bort droger i livet. Sa igår antingen slutar du eller så går vi isär. Du bestämmer men då får du stå för det också. Han sa att han väljer mig. Han ska sluta röka gräs genom att röka mindre till en början sen trappa ner mer och mer.

Vet inte hur det kommer gå, men ska ge honom en sista chans att visa med handling.

Min fråga också, skäms alla narkomaner när det missbrukat fast de vet att respektive inte tycker om det?

för förtroendet men jag vet inte om jag kan ge råd men jag kan berätta hur jag fungerade.

Jag var som din man och blånekade till allt. Faktiskt kommer jag ihåg en episod då frugan kom hem och frågade om jag druckit och medan jag tog stöd av väggarna för att inte ramla omkull svarade jag : Näerå...

Den blicken jag fick då kommer jag fortfarande ihåg.

Jag har aldrig vart indragen i nån soc-utredning annat än när jag själv tog kontakt med soc för att få hjälp med en behandling. Den kärringen hade ingen som helst susning om oss alkisar !! Vid första mötet sa hon att hon tvivlade på mig eftersom jag hade jobb, familj, fina kläder och företag. Hon fattade inte att det är fullt möjligt att ha parkbänken hemma i vardagsrummet. Jag har genom åren som aktiv träffat en hel hög med högutbildade socionomer (och några psykologer) som har precis noll koll på hur vi alkisar fungerar och det är såååå lätt att runda dem och framställa mig själv som guds ställföreträdare på jorden. Och jag har faktiskt bevarat den förmågan att använda vid tillfälle :-))

Idag vet jag ju att en mycket användbar väg är att ta kontakt med AA ( eller ett behandlingshem som jobbar med 12-stegsmodellen) och be om hjälp att konfrontera en alkis som ännu inte erkänt. Jag har ju använt samtliga olika former av lögner som går att hitta på och jag ser ju dessutom när jag har en alkis framför mig utan att denne ens har öppnat munnen. Varför funderade jag på i början och det är så enkelt att hela kroppshållningen, uttrycksmönstret, ögonens rörelser är en spegel av mig själv som aktiv. Och ibland är det igenkännandet en aning besvärande då båda parter vet att den andre vet... Inte minst blir det besvärande när jag känner igen en tablettberoende som ska fungera som terapeut....
En vän här på forumet har sagt : Du vet att den lögnen har jag hittat på. Mer ärligt kan det nog inte sägas.

Att övertyga en alkis om att denne ÄR alkis är inte lätt men jag har flera gånger sett att det kan fungera med en konfrontation med andra alkisar. Ibland hjälper inte det direkt men det kan påskynda sjukdomsförloppet när alkisen känner att nån ser igenom lögnerna. Klassiskt är när den anhörige själv tar en Familjevecka och ser sin roll och upptäcker att hen helt plötsligt tar udden av alkisens trix. Vi får ju inget kvar att trixa med... Inte sällan så tar alkisen själv kontakt med behandlingshemmet och vill ha en egen behandling inom 6 mån. (Beror lite på behandlingshemmets villkor där).

Jag håller tummarna för dig och hoppas verkligen att du kan få ett eget bra liv !

Låter inte jättekul. Tänker på vad du tidigare skrev om stt din man ersatte sitt missbruk med ett annat i hans fall mat, godis. Det är jättesvårt tycker jag då har man inte förstått vad det handlar om. Man är nykter, men inte vad man kallar "tillfrisknande" och risken är dessutom stor att man återgår till sin huvuddrog. Gick ett anhörigprogram på Nämndemansgården (fantastiskt) och där sa en terapeut, att hur mycket man än vet kan man inte hjälpa sina anhöriga. Oehört frustrerande, men förstår verkligen det här med maktlöshet och fokus på sig själv det enda man kan påverka.

Här är allt lugnt. Han är nykter och trevlig. Men trött, vi äter fixar disken och sen somnar han i soffan ca halv nio och sover hela kvällen snarkandes i soffan. Va är det för liv?

Tråkigt att läsa ni fått ett rejält bakslag, samma här...Ska vi gå ut på gården och släppa ur oss ett urvrål ikapp av ren frustration ? Jag förstår så väl din ilska, det är så man får kortslutning för mindre...Sänder dig lite mod och styrka i alla fall och en stor kram, hoppas han går att prata med när han nyktrat i åtminstone så du får göra klart för honom att dethär går inte om han inte går att lita på.

Sänder dig en styrkekram tillbaka, säkert kan du också behöva en såhär en gråmulen onsdag! ?

Fruktansvärt att sitta fast i en rävsax. Du harbarnen i första fokus vilket är bra och så det ska vara. Ja, våra alkoholister lever ju i förnekelse. Så svåra att prata med och nå fram. Jag vill bara skicka dig lite styrka och hoppas att du snart kan hitta en framkomlig väg.

Så skönt att höra från dig InteMera. Fast det klart jag önskade att du hade det bra. Har läst ditt inlägg under din rubrik.
Så jobbigt när du måste känna att du är på ruta ett igen. Sänder dig en stor styrkekram ?

Nej, jag måste va världens mest naiva människa som faktiskt trodde att Antabusintag va lika med noll tolerans på alkohol. Nu sitter han därnere, skitfull o d märks ingenting av att han tog en tablett igår morse....

Jag känner mig helt förkrossad och vet ärligt talat inte vad jag ska göra mer än att jag vill gå ner och spöa skiten ur honom

Du Adde som brukar ha kloka råd: vad ska man ta sig till med en alkoholist som lever helt i förnekelse? Han blånekar till allt och alla frågor, även dagens utspel kommer han säga jag inbillar mig, att han bara jobbat och inte hann svara och sen gått och lagt sig. Han blånekar de gånger barnen sagt han varit full innan jag kommit hem. Hos soc sitter han vältalig i kostym och ingen mänska tror mig på det jag berättar och de ser inga som helst hinder att han bor med barnen, och snarare får jag en åthutning att jag ska sluta hitta på och svartmåla, att det kan leda till att jag tappar vårdnaden. Vad gör man med en så kall narcissistisk och sociopatisk alkoholist som struntar i om han skadar sina egna barn, för att det är viktigare för honom att vinna än vad som är rätt för dem? Jag hittar inte en enda myndighetsperson som fattar att det dom ser på soc kontoret inte är densamma som demonen jag bor med. Denhär typen av förnekande men ännu framgångsrika och samtidigt rätt narcissistiskt lagda alkoholister är nästintill omöjliga att vinna emot i en vårdnadstvist i rätten, så jag spelar med enorma insatser den dag jag väljer att gå. Jag och barnen skulle ha det bra om vi bara fick gå, men den dag jag går för gott har kampen bara börjat - inte slutat.

Hej Therese! Har tänkt på dig mkt och funderat på hur det går för sig?

Här går det bra....än så länge. Mitt huvud spökar dock. Som ikväll. När han skulle sätta sig i garaget med en cigg o prata FaceTime med en kompis! Han går ju på Antabus men idet går väl att dricka på ändå?

I övrigt är det fullt upp nu inför examen som är om endast 2 mån, shit vad mkt det är med tentor o allt