Senaste kommentarerna i forumet

Just det som är så svårt tycker jag man kan inte skydda sig, eller åtminstone inte jag. Glädjen man känner byts till sorg vid ett återfall. Hoppet är det sista som överger människan säger man men frågan är hur mycket man orkar hoppas och bli besviken. Det kan man ju endast själv avgöra. För egen del tänker jag att man ska åtminstone inte bo ihop utan ha en frizon så gott det går. Det tar lång tid innan man kan känna tillit till en person som är beroende och det verkar vara riktigt illa med din man. Mycket handlar om hur man kan hantera besvikelse återfallen tycker jag, man vill ju så gärna att det ska bli bra. Saknar den nyktra friska personen som man älskar. Nödvändigt tycker jag är att det finns någonstans där man tillåts uttrycka sin frustration, sorg, ilska, smärta och maktlöshet. Lycka till vilket val du än gör. ❤

seriöst på nu att gränsen är nådd ? Ingen vinner på att du blir sjuk av oro. Du är värd ett bra liv !

Tiden går och vi har faktiskt levt ett normalt familjeliv en längre tid nu än nånsin tror jag utan fylla, utan drama. Och så kom idag...Mannen på arbetsresa i annat land ett längre tag och efter några märkliga sms anar jag oråd redan vid lunchtid, då han alltid skriver konstiga saker påverkad men aldrig annars. Sen blev det helt tyst, och när det slutar komma konstiga sms brukar han ha slocknat. Inte hört ett ljud sen lunchtid även om jag skickat frågor och nu sitter jag här med gråten i halsen och en klump i magen. Lite motgångar på jobbet var allt som behövdes och det första han gör är dricker sig redlös. På arbetstid, på sin uppdragsplats, med mycket jobb kvar att göra och en överhängande risk hans arbetsgivare och uppdragsgivare får veta om det. Kan sluta med sparken.

Så ja 3 månader var det lugnt, nu verkar allt börja om. Och jag som tyckte jag var kall och cynisk som inte ville eller kunde lita på att hans nykterhet skulle hålla i sig, jag har inte vågat släppa garden då jag vet att en hållbar nykterhet skulle ta länge att uppnå och jag ännu misstänkt han kommer trilla dit, och vad jag hatar att jag har rätt ? Ett återfall ska man väl förlåta kan nån tycka och karln är inte ens hemma när det händer, men efter alla år vi tragglat på så för en enda fylla mig tillbaka till start för jag orkar inte denhär dansen on/off som pågått i många år redan, för många år. Hur många chanser ska man måsta ge, hur många misstag och återfall ska man tolerera?

Länge sen jag varit in här känns det som men ville sända dig Skrållan en hälsning, hoppas den spirande våren ska föra med sig lite av en nystart för dig med lite glädje och framtidshopp!

Håller med det är verkligen respektlöst vem vill ha någon som är brusad vid dödsbädden. Verkar som man måste agera på något sätt. Det enklaste i dagsläget hade kanske varit att din mamma medicinerade med antabus under den här perioden. Då blir hon sjuk om hon skulle dricka och de flesta avstår. Vill hon inte det eller klarar inte att bli nykter på egen hand tycker jag inte att hon ska vara hos din pappa. Finns det någon annan möjlig lösning och vad säger pappa det är ju honom det handlar om.

Jag vet snart inte vad jag ska göra. Min mamma har haft problem med alkoholen de senaste 10-15 åren.
Jag är 31 år och bor inte hemma så har inte stenkoll numera hur konsumtionen ser ut.
Min pappa är väldigt sjuk i cancer och har inte långt kvar att leva, alla i familjen mår såklart jättedåligt.
Min mamma har åtagit sig att han ska få dö hemma och drar såklart ett stort lass med all vård hon hjälper till med.
Jag trodde såklart att hon slutat dricka nu när han är så dålig i respekt till honom.
Men igår kväll när jag ringde upp henne var hon såklart full och sluddrade vilket gjorde mig så arg och besviken...
Hon sitter alltså hemma och dricker när han ligger på sin dödsbädd vilket jag tycker är helt sjukt respektlöst.
Jag tycker det är så förnedrande mot min pappa och detta gör mig så ledsen, när jag påpekade detta slängde hon på luren i örat på mig.
Jag vet inte hur jag ska ta detta i den situationen vi befinner oss i.

Är det sant att han glömt,kanske inte.
Klart är i alla fall att du valt att ha ett förhållande med en man som använder narkotika.
Fråga inte varför han använder det.
Svaret är nog att han är beroende.
Fråga istället varför du väljer att ha en relation med en man som är beroende.
Och välkommen hit!
Här har jag fått många tankeställare och även vid några tillfällen låtit mina barn varit med om sånt de inte borde behöva uppleva.

Vilka gränser kan du sätta för dig och ditt barn?
Hur kan du hålla de gränserna.
Skapa olika planer för olika situationer och försök uppbåda styrka att hålla fast vid dom om det krisar.

Kanske är förlåtligt!

Men bra att vara extra uppmärksam!

Kram

Jag har en sambo som inte är pappa till mitt barn. Mitt barn är här varannan vecka hos oss. När jag städade hittade jag undangömt kokain här hemma, det var lite i en påse. Jag har sagt till sambon att han under inga omständigheter får ha sånt här hemma, inte heller bruka sånt.

Till hans försvar så hade han glömt bort att han hade det, han hade lagt undan det när han var full och koksad i sin förra lägenhet och fått med sig det hit när han flyttade till mig.

Detta känns verkligen inte okej, tänk om mitt barn hade hittat det.

Jag tog det och spolade ner det i toaletten.

Berättade det och han regerade inte nämnvärt.

Vet inte hur jag går vidare, jag vill inte lämna honom ?

är kunnig och modig och gör allt rätt nu !!

Fortsätt skriv här och var öppen hemmavid med din livssituation så behåller du ditt försprång ! Du är en förebild för andra unga !

Kram !!

Känner att jag säger tack alldeles för ofta, men jag är verkligen tacksam för alla råd och kommentarer jag fått. Trodde först att jag inte skulle få en enda... Framför allt känner jag ett hopp om att allt kommer bli bättre en dag. Även om jag inte fått några bevis för det så väljer jag att tro det. Precis som att välja att tro på det så tror jag att jag kan välja bort det sociala arvet. Hoppas dessutom innerligt att min lillebror och mina kusiner gör detsamma.

Något med den ekonomiska biten stör mig en hel del också. Jag råkar ju veta (råkar veta det mesta, har ett rätt stort kontrollbehov gällande att veta saker) att vi har en lite ansträngd ekonomi just nu. Ändå kan det prioriteras att besöka systemet flera dagar i veckan? För min del är det helt ologiskt, men jag antar att det tyder på just det, de är beroende.

Om man får vara stolt över sig själv är jag nog stolt över att jag vågade berätta för mina vänner och att jag skrev här. Allt hände så fort, inom en vecka hade jag berättat för mina närmsta vänner. Dock tror jag det var bra, för hade det tagit längre tid hade jag aldrig vågat. Men jag tänker fortfarande på vad en av dem sa: "Du ska ju inte veta det där och ha sett det där..". Nej det ska jag väl egentligen inte ha gjort men så blev det. Men jag slipper iallafall ljuga om varför bara en vän får sova över här (har känt henne sen jag var jätteliten, hon har sett det mesta men vi har aldrig pratat om det, förrän nyligen). Anledningen till det är såklart att jag skäms men mina vänner accepterar det och verkar inte döma mig.

Men återigen tack iallafall. Tror verkligen jag behövde åsikter från utomstående och kunnigt folk angående hur saker ligger till. Det göt det lättare att acceptera. Men jag jobbar fortfarande vidare på det. Ska se om jag kan våga kontakta kuratorn i veckan.

Tack för pepp. Känns lite bättre i kväll. Ska verkligen försöka göra roliga saker. Sånt som gör mig glad.
Hoppas det går bra för dig också. Och att du också kan välja glädjen.
Kram

Det har alltid varit jag som tagit initiativet till att träffas, utom första året när han var ”tvingad” nykter.

Nu börjar jag ledsna och försöker att undvika att ens nämna när kan vi träffas, ska vi göra något osv. Men det är svårt då jag är mycket ensam och ser han även som min bästa kompis.

Var på mitt första gruppsamtal på beroende enheten och det var intressant och jag känner mig tacksam att vi inte bor ihop!

Vi fick i hemuppgift att skriva ner våra beteenden och vad vi kan göra för att förändra och jag vet att stärka min självkänsla och försöka hitta nya sociala sammanhang är det som blir mina första ”jobb”!

Jag och särbon pratade om att göra nyktra saker..... men helt ärligt jag tror inte på det ett jäkla dugg! Det är nog jag som ska vara nykter i så fall och han fortsätter med sitt. Suck!

Du hittade hit och tog steget att starta en egen tråd, varmt välkommen! Det krävs mod och kraft att berätta såhär öppet på ett forum hur det är hemma, bra gjort verkligen!

Du har fått flera svar här från användare och det låter som att det hjälper dig och att du vet lite mer nu vad det finns för stöd och att du inte överdriver detta och känner en större acceptans för att det är ett problem och allt vad det innebär. Du är ingen förrädare som tar stöd utifrån snarare tvärt om, bra gjort!

Det hörs att du har gjort mycket för att försöka påverka dina föräldrar och bollen ligger hos dem att välja att göra en förändring eller inte. Det finns hjälp att få om de vill ha den. Klokt att fokusera på att ta hand om dig och jättebra att du fått tillbaka matlusten. När du tappade den blev det en varningssignal som du tog på allvar.

Ett nästa steg kan vara att prata med din farmor, det låter jättebra. Det kan vara skönt att inte ”bära” sådana här saker själv, det brukar också kunna vara något som blir hjälpsamt på flera sätt på sikt. Du har en lillebror och han ser inte på det här likadant som du, det låter som även ni pratar med varandra om detta? Om inte kanske både du och han kan vara hjälpta av det, liksom stötta varandra i det.

När det kommer till arvet låter det som du läst på mycket och förstått att arv kan utgöra en riskfaktor, inget säger att det behöver bli så för dig. Det är många människor som dricker på ett problematiskt vis utan att ha ärftliga faktorer inblandade. På samma vis är det många med arv som klarar att dricka alkohol på ett bra sätt som vuxna men har detta med sig som en liten vetskap och tänker extra på det. Liksom rustar sig med flera skyddsfaktorer för att väga upp.

Det låter som att du har en sådan inställning till alkohol redan. Att du är uppmärksam på dragning du redan nu kan känna till den samtidigt som du ser vad den kan göra med människor, läser på, reflekterar och inser att där vill du inte vara.

Du har beslutat att oavsett om du kommer vara nykterist, nästan nykterist eller vad som så tar du lite avstånd från den och redan nu bygger upp skydd mot den på olika vis. Det låter klokt!

Vill också tipsa om en ytterligare möjlighet utöver alla de fina tips du redan fått här, hoppas det är ok, som finns för den som är mellan 15-18 år över internet i grupp, en grupp som kallas ”Grubbel”: https://www.bris.se/for-vuxna-om-barn/bris-gruppstod/gruppstod-online/
Fortsätt såklart också gärna skriva och läsa om du tycker det känns hjälpsamt!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Mitt råd till dig är att börja aldrig, prova inte ens alkohol. Det är en drog som ställer till det på många sätt. Jag citerar Sisyfos.
"Men ett socialt arv är faktiskt något du inte behöver acceptera. Du behöver inte göra som dina föräldrar. Kanske får du samma effekt av alkohol som de får, kanske inte, men du behöver absolut inte den drogen. Helst skulle jag se att ingen nånsin börjar med den, det är en skitdrog, och det är så många som använder den för att medicinera och sen får man lov att medicinera de negativa effekter som man får av alkohol. Och du, berätta och prata med de du behöver."
Det är så många ungdomar idag som tar avstånd från alkohol och de som gör det, är verkliga vinnare i sina liv. Prova gärna på yoga och meditation. Jag praktiserar mindfulness i allt och det är det bästa jag gjort i mitt liv. Det var så jag upptäckte hur jag levde med en alkoholist och hur det påverkade mitt liv. Det var så jag påbörjade resan att sätta gränser, upptäcka hur jag ville leva och idag faktiskt leva det liv jag önskar. Jag behöver inte fly med något och då har jag jobbat med mig själv i många år. Du är klok. Ta hand om dig och ta reda på vad du behöver för att må bra. Det hade varit fint om du kunde få prova på mindfulness i något sammanhang med andra. Kanske kuratorn kan hänvisa dig vidare, eller i bästa fall kanske kuratorn själv kan erbjuda övningar i mindfulness.

Hur går det Azalea? Tänker på dig och undrar. Kram?

Tack för ditt svar gros19 ,,,vi har tänkt i dem banorna också . pratat med Mariamottagningen , Frågan är hur vi får honom dit .

Att erkänna att man är beroende eller alkoholist sitter extremt långt inne, så det tar kanske ett tag, men jag tror att det är bra att du påpekar det för din mamma så kanske hon börjar tänka. Bara det att hon bättrade sig, visar väl att hon också vet. Vin är inte vilken dricka som helst, men det är säkert ännu svårare när det är så normaliserat hos familj och hos vänner och som du så riktigt också beskriver, så förbjudet att nämna, det ska på nåt sätt hållas hemligt.

Min dotter har också farit illa i det här hemlighetsmakeriet. Det gör ont att tänka på och även om jag på sätt och vis helst ser att ingen annan nånsin får veta, så tycker jag att hon ska göra det hon känner att hon vill och måste. Nu har jag tagit tag i det och dricker väldigt sällan, (och då i smyg) men varje gång hon upptäcker det, så vet jag att hon far illa och det är jobbigt att tänka på eftersom barnen är det viktigaste som finns. Och ändå låter jag inte bli att dricka Jag berättade själv för personer i min omgivning och det har också gjort att vi pratar mer öppet om det och min dotter har kunnat prata med andra och beskriva sin oro... för det är ju det... Jag avskyr tanken på att hon är orolig för mig. Det är jätteviktigt att hon känner att hon får prata om det med de hon behöver. Hon ska inte gå och hålla det inom sig för min skull, då far hon illa. Och egentligen tror jag att det skulle vara så mycket bättre för alla parter om det inte vore förenat med en sån skam, för vi måste kunna prata om det. Man ska egentligen inte som du behöva ha en vag aning om att föräldrarna dricker för mycket när det rör sig om de mängderna.
Och så länge man inte kan reflektera och prata om det så blir det normaliserat och ett socialt arv. Men ett socialt arv är faktiskt något du inte behöver acceptera. Du behöver inte göra som dina föräldrar. Kanske får du samma effekt av alkohol som de får, kanske inte, men du behöver absolut inte den drogen. Helst skulle jag se att ingen nånsin börjar med den, det är en skitdrog, och det är så många som använder den för att medicinera och sen får man lov att medicinera de negativa effekter som man får av alkohol. Och du, berätta och prata med de du behöver. Det är det råd jag ger till min dotter, för hon ska inte hålla något hemligt för min skull som hon mår dåligt av. Jag är heller inte säker på att det bästa för mig är att ”ingen vet”. Lycka till nu!

Fantastiskt att du tagit ett steg till hjälp, att berätta. Låt allting ta sin tid, du kommer att känna när du är redo för nästa steg. Att skriva här var första steget. Du är ingen förrädare, det är inte du som har gjort fel, det är dina föräldrar som dricker för mycket. Du ska inte heller skämmas för det dom gör. Så klok du också är med dina tankar om alkohol. Var försiktig som du tänker. Modig och stark ord som beskriver dig.

När du pratar med din son så är det viktigt att du eller ni utgår från er själv s.k. jag budskap. Berätta vad som bekymrar er inte hur han ska bete sig och inte heller eventuella konsekvenser av missbruket. Dom vet han och att konfrontera honom med detta väcker ofta motstånd. Viktigt att det inte blir en kamp om vem som har rätt. Var noga med att inte förmedla skuld och var inte rädd för att fråga om vad som din son upplever är positivt med att röka cannabis.

Sedan är ju frågan om din son ser missbruket som ett bekymmer. Ofta är det tyvärr inte så och det är ju avgörande för hur fortsättningen blir. Du säger att han självmedicinerar och ofta är det ju så. Har han kontakt med psykiatrin och kan han få hjälp därifrån.

Det är så mycket jobbiga känslor man som anhörig får bära, skam, skuld, sorg, ilska och inte minst maktlösheten som kanske är det värsta. Bra om du själv kan få stöd . Anhöriggrupp kanske eller alanon.

Måste säga tack till allihop som skrivit i tråden, era råd och ert stöd har faktiskt hjälpt. Framför allt har jag det hjälp mig på vägen till att acceptera det hela. Har förnekat att det är ett problem och inte normalt så länge att det tar sin tid att acceptera hur det ligger till. Men jag jobbar på det. När jag berättade för den första personen så kände jag mig som en förrädare, som om jag berättade något som inte fick komma ut. Som tur är börjar den känslan lägga sig nu. Det värsta är väl att min lillebror fortfarande tror att det är fullkomligt normalt för föräldrar att dricka så, precis som jag brukade göra. Men efter att ha läst allas svar känner jag ändå något slags hopp, det kommer bli bra till slut. Kanske kan jag en dag ha mod nog att berätta för farmor, något säger mig att hon skulle förstå (min farfar var ju alkoholist), dessutom tror jag faktiskt att även hon anser att mina föräldrar dricker för mycket. Men det läskigaste är ändå det där med sociala arvet. Jag vill verkligen inte bli som resten av släkten, men ibland kan jag redan nu känna en "dragning" till alkohol, hur blir det då när jag blir äldre? Kommer helt klart satsa på att vara så gott som nykterist. Men framför allt är jag tacksam för alla kommentarer jag fått <3

Jag förstår din oro, ännu värre när det är ens barn! Jag är ju jätteorolig för min dotter som lever med en alkoholistpappa. Inte för att det är samma sak men oron är alltid närvarande mer eller mindre. Jag ska också läsa Craig en till gång, håller med om den skrämmande läsningen. Maken som också var nykter ett år och ersatte alkoholen med läsk, godis och mat och helt klart skenade upp 20 kg i vikt. Men han förstår inte själv varför.

Vi samtalade imorse om helgen och jag berättade hur jag kände, kändes som att lite gick fram. Jag gör detta för att förhala konfrontationen, inte för att jag tror på honom. Som du säger orden har ingen betydelse enbart handlingen.

Jag tänker också mycket nu. Tänker framförallt att om jag blir ensam så ska jag välja glädje. Försöka skärma av mannen som valde alkoholen och inte sin familj! Jag tror som du skriver det kommer att gå upp och ner med en hel del. Göra bra saker för mig.

Jag hoppas du kommer ur din svacka när du är redo. Se till att göra bra saker för dig. Går det att välja glädje, vad är glädje för dig? Hitta ro i livet, bejaka sorgen och bearbeta den. Komma framåt, sånt tar tid. Att leva med någon länge och sen sörja mannen och det livet som man så gärna ville ha. Styrkekram till dig?

Jag fortsätter kämpa. För mig. Allt går i svackor. Ibland känner jag mig så stark. Ibland undrar jag hur jag ska orka.
Det har snart gått 11 månader sedan vi inte levt ihop. Vi har undan för undan dragit oss ifrån varandra. Jag mer ihärdigt än mannen. Han tycker vi kan fortsätta träffas och hjälpa varandra. Men jag märker att han mer och mer drar sig undan. På helgerna har han sin ”älskarinna” alkoholen. Så då hör han oftast inte av sig. Skönt att inte höras när han är påverkad.
Vet inte längre om det är mannen jag saknar eller bara det som inte blev.
Tänk att det tar sådan tid att gå vidare. Förstår att allt inte är mannens fel, även om det var en bidragande orsak, så måste jag lära mig bli självständig och lära mig älska mig. Sätta mina behov och önskningar först. Veta vad jag vill.
Det är mycket att jobba med och det är lätt att bara skylla på honom.
Men jag ska ta mig igenom detta och bli stark. Och kanske jag kan träffa en man igen, men då ska jag veta vad jag vill.
Läser här på forumet, så många som kämpar. Alkoholen ställer till det för många familjer.

Hej vännen, jag läste denna tråd tidigare och blev så berörd av din situation. Ville fundera på vad kan jag säga. Du har fått fint stöd här. Jag har aldrig sett mina föräldrar berusade, men jag levde med en alkoholist länge och därför skaffade jag inte barn med honom. Jag vet inte hur det är att vara ett barn och uppleva ett medberoende, men jag vet vad ett medberoende är. Du är inte ansvarig för din bror, men det är fullt förståeligt att du tänker på hur det ska gå för honom om du flyttar på deltid för gymnasiet. Genom att du skriver här så vill du få det bättre. Du har redan börjat genom att prata med dina vänner. Bra gjort. Liksom att skriva här. Att säga det högt och skriva det hjälper. Du är modig och stark. Det är bra att du tar ansvar för ditt eget liv när dina föräldrar missar en stor del av vad det innebär att vara en förälder. Du är tyvärr långt ifrån att vara ensam i din situation och jag är säker på att du kommer att se till att du får den hjälp du behöver. Du gör så rätt och ta all hjälp du behöver!