Senaste kommentarerna i forumet

Har en son på 22 år som vi nyligen upptäckt att han röker cannabis ( weed ).htr nog rökt en längre tid . Han vet inte att vi vet än, vill ha han med oss så vi inte tappar han, Bor i egen lgh och vi har nyckel dit också, Han manipulerar friskt med oss och alla möten vi bestämmer kommer han undan , vi ska försöka få han frivilligt till mariamot där vi bor , Han vet att vi är oroliga för han och har nu daglig kontakt , Senast idag boka han av en förutbestämd träff med sina syskon ,sjuk ,,,igen.
han har en psykisk ohälsa så vi tror de är en form av självmedicinering .
Känner mej fruktansvärt rådvill hur man ska agera , vill inte ha han emot oss...
hur gör vi ....för att ha han med oss ..pappan o jag är överens och vi stöttar varann i detta , men vad ska vi göra för att hjälpa han ,

håller ju med alla svar du fått !! Dina föräldrar dricker på tok för mycket och du och din bror hamnar i en knasig situation. Jag tycker lika som ovan att du ska ta kontakt med Maskrosbarn och Trygga barnen ! De känner igen er situation och kan ge er stöd och hjälp. Du ska absolut inte ta föräldraansvaret själv !! Och med den familjebakgrunden du har så ligger du väldigt illa till för eget missbruk framöver.

Här är lite om hur barnen reagerar i en missbrukarfamilj : https://accentmagasin.se/missbruk/gomda-bakom-rollerna/

Ta hand om dig och ta emot hjälp !
Kram !

Vaknar också lite nedstämd, och orolig. Läser för andra gången Craig Nakken. Den är otroligt bra men också väldigt skrämmande att läsa. Att livet kan vara så hemskt det är verkligen obehagligt men även ofattbart på något sätt. För min del är det sonen som har missbrukssproblem och det är ju förknippat med väldigt mycket skam och en stor sotg och ett misslyckande som förälder. Det som jag just nu tycker är så obehagligt är att han är "drogfri" men har ersatt det med annat som beskrivs så bra i boken. Det gör att jag inte kan glädjas åt drogfriheten utan väntar på när återfallet ska ske och vad händer då för hemska saker. Sitt barn kan man inte skilja sig från.

Förstår det blir pinsamt för dig när din man är fullast ni är ju där som ett par. Något har jag lärt mig och det är att när det gäller någon med missbruksproblem har det som sägs inget värde utan enbart det man gör. Dottern är viktigast i det här sammanhanget men förstår att det måste vaea en stor sorg för dig när det du hoppats på går i kras. Det är okej att vara ledsen. ❤

Vaknar upp en ledsam dag. Känner mig låg, läste Craigs bok om beroende och inser vad jag har att kämpa mot. Vi har firat en 60-åring när maken blev fullast, inte kul. Jag tar också åt mig och tycker att det är pinsamt trots att jag var nästan nykter. Han fortsätter dricka ensam på lördag och sover i soffan på kvällen. Han ber om ursäkt och förklarar att så ska det inte vara. Men inser nu att uppbrotten närmar sig snabbt. Jag som försöker skjuta upp det.

Jag blir så ledsen för dotterns skull. Får också mycket dåligt samvete för vad jag utsätter henne för. Hon lever i ett instabilt hem och jag måste ta bort henne fort! Jag är så rådvill och förtvivlad. Hatar beroendepersonen!

Är nog enormt känsliga för att veta när dom dricker!
Jag träffar i stort sett bara min när han är ledig från jobbet men märker direkt på sms en när han druckit för han använder sig av andra utryck då.

Känner i magen att han är onykter när han kommer hem. På något konstigt sätt så har min magkänsla alltid rätt men den har väl lärt sig. Han lovar och lovar att inte dricka men det stämmer aldrig. Ser på alla som lägger upp kort på mysiga lördags kvällar och jag vill också ha det så. Vad ska man göra! Vill inte gå isär men kärleken försvinner lite varje gång han ljuger man blir så ledsen och sårad. Tror att det är samma för alla alkoholister dom gömmer ljuger och lovar. Jag hatar ölburkar det står mig upp i halsen. Jag är en glad tjej tror alla men jag känner mig som om jag har en bomb som exploderar snart. Det värsta är att han tror att det inte syns och jag ser om han har tagit en öl och det hjälper inte med halstabletter för å få bort lukten.

Håller med de andra. Du behöver hjälp och stöd. Du skall inte behöva ta ansvar för din bror eller föräldrar. Bra av dig att skriva här?

Tack så mycket för ditt svar. Jag önskar dig och din dotter ett stort lycka till också, ni kommer klara det <3 Tack för alla tips, antar att jag måste ta tag i att söka hjälp ändå.

Kanske kan denna hemsida hjälpa dig? https://www.tryggabarnen.org/
De har bland annat Trygga hjältar där du kan få kontakt?

Så mycket du har och fortfarande får utstå. Lilla söta vän, jag har en dotter i din ålder som mår dåligt över sin pappas drickande. Jag och hon har sökt hjälp på många olika sätt. Så min största uppmaning till dig är att söka upp en kurator eller annan vuxen att prata med. Du behöver stöttning i detta tuffa. Sen får ni tillsammans göra en plan framåt, men börja med att sträcka ut en hand för att få hjälp?. Jag skickar dig stor omtanke, stöttning och en enorm kram?

Nu när du sätter upp siffrorna sådär så verkar det ju rätt sjukt... Har aldrig riktigt tänkt på att det blir så sjukt mycket. Påpekade för mamma för ett tag sedan att jag ansåg att hon drack lite mycket. Hon förnekade att hon var beroende utan att hon bara tyckte om vin. Hon bättrade sig lite, börjar inte förrän klockan 7 (ibland 8) nu men det går fort efter det klockslaget. Jag är 100% säker på att de aldrig skulle erkänna om de var beroende, de har för mycket stolthet för det. Dessutom tror jag en stor del av släkten behöver hjälp... min morfar dricker ofantliga mängder whiskey och min mormor dricker också. Min morbror dricker ofta ett helt flak öl en fredagskväll och sen ett till på lördagen. Min moster har varit/är beroende av morfintabletter... Och även min andra moster har varit i ett missbruk men är ute nu. Och en av anledningarna till min farfars död var alkohol... Känner att jag ligger risigt till. Gällande det sociala och biologiska arvet löper jag en risk för att bli som dem...
Hennes dotter måste ha varit väldigt modig, hade nog aldrig vågat det. Tror inte de tar några sådana tabletter, dock tar mamma x-antal tabletter för allt möjligt så jag vet inte.
Ska se om jag kan ta mod till mig för att göra det, kan ju börja med att försöka kontakta kuratorn iallafall...
Tack så mycket för all hjälp också!

Dina föräldrar dricker galet mycket. Jag har druckit för mycket (och då kanske högst 2l/vecka) och deltar nu i ett projekt där man fyller i hur mycket man dricker varje vecka, Högst 7 glas på en vecka får man ha för att inte hamna på rött (risk för skador och beroende). Nu verkar det vara en rätt hård gräns, andra ställen anger 9 standardglas för kvinnor och 14 för män som övre gräs om man inte ska få skador. Det är drygt en flaska för kvinnor i veckan. Dina föräldrar dricker 12 Flaskor var per vecka. Väldigt farligt! Det är sällan någon som skriver på beroendesidorna är i närheten av den konsumtionen och alla som skriver där vet hur dåligt alkohol är, man får ångest, fysiska besvär etc...,
Du är i den åldern då du egentligen med all rätt kan konfrontera dina föräldrar med den här typen av information (jag har själv tonårsbarn). Nu menar jag inte att du behöver ställa till bråk, men fråga dem hur de ser på sitt drickande om du kan prata med dem. De behöver troligtvis hjälp att ta sig ur det. De behöver också insikt i att de är beroende. Så jag tycker absolut att du ska prata med någon. En kvinna inne på beroendesodorna slutade dricka när hennes tonårsdotter skvallrade för mammans arbetsgivare och hon blev tvungen att ta tag i det. hon var inte glad just då, men i slutändan var det det bästa som kunde hända. Alla vi som skriver därinne på beroendesidorna vet vilken skitdrog alkohol är, än värre om dina föräldrar kombinerar det med antidepressiva eller nåt. Du ska inte behöva fundera över det här ansvaret för din bror. Förstår att du inte kan låta bli, men du skulle göra helt rätt om du pratar med nån även om dina föräldrar blir arga just nu, om de kommer ur sitt missbruk kanske de också ser och får ett bättre liv utan alkohol. Hoppas du vågar!

Är det verkligen så illa? Har alltid intalat mig att de bara är lätt alkohol beroende. Behövde aldrig göra hushållssysslor eller liknande på grund av deras drickande när jag var yngre. Kan i för sig bero på att mamma gick in i vägen när jag var 4 och var sjukskriven i 10 år. Samtidigt vet jag att det finns de som inte klarar av skolan på grund av deras föräldrars situation. Men jag har alltid haft bra betyg och ingen ogiltig frånvaro. När jag berättade för en vän lite kortfattat frågade hon hur jag alltid kunde vara så glad. Ha, falska fasader och en konst jag behärskar. Har berättat för några människor och alla nästintill tvingar mig att gå till kuratorn, så antar att jag måste ta tag i det...
Har ju haft soc på besök också, men det har bara varit för min lillebrors situation. De har ju regerat på mina föräldrars alkohol samling, men de har avfärdat det som ett samlar intresse. Liksom jag vet att mina föräldrar ändå försöker hjälpa min bror, men han stänger in sig själv ännu mer på grund av deras drickande. Men skolan ger honom inte den hjälp han behöver och mina föräldrar gör aldrig skolarbete med honom, så det åker jag på.
En internet vän till mig rekommenderade mig att ta kontakt med maskrosbarn, vilket hon tydligen gjort. Men är samtidigt rädd att mina föräldrar ska få reda på allt och anklaga mig för att förstora upp allt.
Liksom det finns bra dagar, fine, det finns inga helt nyktra dagar men det finns dagar när det inte slutar i kaos.

Vilket ansvar. Ja vill jag säga DINA FÖRÄLDRAR ÄR ALKOHOLISTER det är min åsikt. Mycket, mycket allvarligt och jag vill också säga att du måste få proffessionell hjälp. Barn ska inte behöva bära detta och inte ta förädraransvar, vilket du gör för din bror. Brukar inte tycka synd om människor, men jag tycker det är väldigt synd om dig som växt upp under de omständigheter du beskriver. Att känna skam för att föräldrarna dricker, alla dessa känslor som föräldrarna ska bära. Kuratorn ska du ringa omedelbart och sedan hade jag önskat att du fått börja i någon anhöriggrupp, finns även för barn till missbrukande föräldrar. Bra att träffa andra i din situation. Du måste få hjälp det är det allra viktigaste. Bär inte detta själv utan berätta så du får uppleva ett friskt sätt att se på din situation.
Kram och lycka till

Tack för ditt svar. Fick i höstas kontakt med en tjej vars mamma är psykiskt sjuk via ett forum jag är medlem på. Det var med hennes hjälp jag började fundera över detta. Innan levde jag i tron om att allas föräldrar drack. Förra veckan tog jag mod till mig att berätta för några vänner, något av det jobbigaste jag gjort helt ärligt. Skammen är stor. Blev även så en dag att min kompis pappa tvingades köra hem mig då mina egna inte kunde köra... Kunde inte sluta säga förlåt, sa det säkert 10 gånger. Har fått ett telefonnummer till en kurator, men vågar inte ta kontakt...
Har planer på att flytta på deltid för gymnasiet nästa år, men är oroligt för min lillebror då. Då blir han ensam med våra föräldrar. Dessutom är han hemmasittare sedan 2 år och under utredning för npf... Så är massa stohej där också. Måste berömma dig för att ha varit nykter oxå, och hoppas du kan fortsätta med det <3

Jag säger det rakt ut bara...Ja, de dricker på tok för mycket. Jag brukade vara en sån mamma nämligen? som drack vin varje dag...
Du behöver stöd och hjälp av någon, du ska inte behöva bära detta inom dig. Mina barn är inte jättemycket äldre än dig och de har aldrig vågat säga något, den som till slut bröt isen var min nya man...vilket jag tackar för. Jag har nu varit nykter i 22 dagar...
Finns det andra anhöriga du kan prata med? Kurator?
På den här sidan hittar du många kloka ord från andra i din situation men även hur vi som har ett beroende fungerar.
Kram ?

Hej! Har den senaste tiden börjat fundera över när det räknas som att närstående dricker för mycket. Mina föräldrar dricker nämligen varje dag, men enbart vin för det mesta. Det blir flera glas per dag, kanske 3-4 boxar per förälder och vecka, är det för mycket? Mamma somnar i soffan så gott som varje kväll, och ska hålla på att ställa märkliga frågor. På pappa märks det inte lika mycket, mer än att han bli impulsiv och störande. Men liksom de dricker ytterst sällan före klockan 6 på kvällen. Men högtider och liknande, framför allt med mammas sida av släkten brukar sluta på alla möjliga kaotiska vis. Kan beror på att så gott hela mammas släkt har alkohol problem.
Är uppväxt med detta så det är väldigt normaliserat för min del. Går nu i nian och har funderat över detta ett bra tag nu. Ett tag mådde jag väldigt dåligt över det och tappade matlusten, men det är bättre nu.
Men åter till ämnet, klassas det som att de dricker "för mycket" eller har jag bara övertänkt allt?

Hejsan. Hur länge ska man orka! Är en tjej med två underbara barn och en man som jag älskar och hatar på samma gång. Tror ni förstår vad menar. Vad gör man för å hjälpa sin man?? Han dricker varje helg men kan även hända i veckan ibland. Rädd att någon ska få reda på detta. Alla är glada att det äntligen dags för helg men inte jag.

Jag har egentligen inga bra svar mer än att fortsätta jobba på dig, din självkänsla, sätta gränser osv.
Jag tycker jag jobbar på det varje dag men han har iaf största platsen i mitt liv!

Kanske ännu svårare när han ändå är på behandling och vi vill ju tro att det är nu det vänder.

Fortsätt skriv här! Försök få komma i nån medberoende grupp så hoppas jag det kommer lösa sig ?

.

Min erfarenhet är att man är så ensam och har så mycket skam. Man blir själv som en enstöring och drar sig undan. Jag valde att berätta och allt blev kaos och inte så mycket bättre för min del. Det som räddade mig det var att jag har en nära vän som jag kan prata om allt detta, det var oerhört skönt. Jag fick också bekräftelse att det inte är mig det är fel på. Bara jag uttalade högt vad som hände så hörde jag hur fel det var och då skönt att få bekräftelse på det. Finns det någon i din närhet en vän, arbetskamrat eller någon i släkten som du skulle känna förtroende för att berätta? Sträck ut en hand och be om hjälp, en samtalspartner är underbart ?

Tack för att du dela med dig.
Jag har nämnt oro med just den saken. Beroende av min Karl :/ han är fortfarande inskriven på behandlingen minst 2månade till och jag har börjat hitta mig själv under tiden. Jag har fått in rutiner med dottern varje tisdag kväll. Jag har startat en webb-shop. Har pussel som jag bygger imellanåt för avslappning. Men tankarna på hur ska jag behålla MINA nya rutiner/hobbys när han kommer hem??
Han var hemma förra veckan ons-fredag. Och jätteglad att få se han så fräsch och levande ❤️ Men så här i efterhand så kan jag se att jag hamnade i samma gamla mönster...all min uppmärksamhet och tid gick till han och oss. ?! ?

Vet inte alls hur jag ska hitta starka ben att stå på när han väl flyttar hem igen? ?

Samma här håller det mesta för mig själv!
Jag har berätta för hans bror som trodde allt var bra hans mamma vill inte veta! Hans vänner känner jag inte heller.
Bördan är tung att bära själv

Ja, det kan man säga. En evinnerlig kamp mot alkoholen. Jag har mig själv insett att det är en mycket jobbig och ofta fruktlös kamp. Läs här och hitta historier som kan ge dig styrka. Ofta så ljuger våra alkoholister och det kan vara svårt att genomskåda men för det mesta jättelätt och vi vill så gärna tro. Jag har dock lärt mig både av egen erfarenhet och råd från olika ställen- ta ingen konfrontation eller diskussion när personen har druckit. Jag håller tummarna för dig.

Ibland önskar jag att någon på hans jobb märkte av att dricker. Jobbet betyder allt för honom, så det skulle ju antagligen vara det enda som går honom att söka hjälp.