Senaste kommentarerna i forumet

Ett återfall och ett år sedan det senaste. Inget dramatiskt hände även om det var trist för dottern. Jag hade nog kunna överse med det, men samtidigt tala om för din pojkvän att du kommer inte att skydda honom om han fortsätter dricka. Du kommer då att berätta det för dom som det berör. Rätt eller fel, men så tänker jag.

Älskar drogerna mer än dig, så är det nog snarare. Han verkar tyvärr inte motiverad av att lägga av. Man slutar inte för någon annans skull utanför för sin egen skull, för att man vill ha ett liv helt enkelt. Verkar vara en man du ska akta dig för och jag tror, att för att kunna leva med honom behöver även du använda droger. Var så för mig i en relation och när jag sa nej fanns det ingen möjlighet för ett liv tillsammans. "Lätta" eller tunga droger så är dom oftast viktigare än relationer oavsett vad man säger.
Var rädd om dig ?

Innan han träffade mig så ville ha sluta ta droger, han hade saker på en lista som han önskade sig få. Jag läste vad han skrivit.

Han har dragit in mig i skiten med, jag har provat tyngre droger några ggr men det är absolut ingenting jag vill vara en del av.

Jag har sagt stopp!

Han känner att jag är orättvis mot honom när jag själv tar droger och sen skäller ut honom för att han ska sluta och inte dra in mig i detta.

Droger är ett helvete som jag inte vill vara en del av.

Han säger att han älskar mig mer än drogerna och slutar för att det är viktigt för mig.

Han har sagt det flera ggr...

Men han kommer nog inte sluta, han säger ena dagen jag ska sluta du är viktigast för mig och andra dagen säger han att han skulle kunna ta detta en gång i halvåret utan påverkan på varken mig eller honom..

Skriver lite för att kunna gå tillbaka sen och reflektera!

Det jag kommit fram till i mina möten är att jag är livrädd för att bli ensam! Och tyvärr nu i Corona tider är man ju mer ensam än någonsin och det tror jag min alkis tycker är bra’ ( jag kan givetvis inte veta detta) men han svarar knappt på sms och det känns som han straffar mig! Och för vad kan jag bara fantisera om.

Jag börjar bli förbannad nu och det är bara bra! Jag känner ju att jag fan är mer ensam med honom än utan! För är jag ensam ensam behöver jag iaf inte fundera vad jag gjort för fel osv.

Jag skulle behöva mer social samvaro men just nu är det ju svårt för oss alla!

Försöker ringa fler folk iaf!

Kram på er alla o ta hand om er ❤️

Dessa känslor bör msn ständigt på. Alla dessa händelser, beslut som leder till ett liv/ vardag som man själv inte valt. Det gör åtminstone mig förbannad och emellanåt ledsen. Försöker hålla mig åt den arga sidan då jag känner att jag får mer kontroll på besluten jag har tagit och kommer att ta.
Men visst känner man sig som en häxa bitvis. Vi förmodas ju stå längs vägen och hurra och vara glada så fort det är någon förbättring. Men det är för svårt att hänga med i dessa svängar. Varför ska vi plötsligt glömma allt som hänt och allt som sagts när det passar dem.
Jag klarar ivarjefall inte det längre.
Har allt för svårt att glömma hela denna långa smutsiga historia som har varit.
Nej, den enda person vi ska vårda och sköta om är oss själva och genom det så ger vi våra barn en gladare och bättre mamma.
Sänder dig en stor kram?Azalea

Tack för tipset. Just nu känner jag bara en enorm ilska mot honom och vad han håller på med, han tar beslut i sitt liv som påverkar mitt och barnens liv. Känner hur jag kokar av ilska, allt han säger gör mig förbannad och hans offerkofta han bär gör mig vansinnig.
Är det ens ok att känna så här mot någon annan känns som jag skall explodera och kan inte stoppa dessa känslor, känns som att allt rinner över nu. Är annars en glad trevlig och omtänksam person som ser till andras bästa. Känner mig som värsta häxan. Fan va jag hatar det här.

Hej Pappa76, jag kommer från andra sidan men känner igen mig väldigt mycket i vad du skriver. Får jag ställa en fråga, innan din otrohet och lögner som du skriver går 4 år tillbaka i tidan, hur var det då? Var allt bra? Jag misstänker att det inte var det då du valde att vara otrogen.

Min fru skyller allt på mig, rätt som fel, hon skriker på mig inför barnen och hon skriker på barnen. Ibland är hennes klagomål befogade, precis som du skriver, men det är aldrig OK att bli spottat och hånad framför barnen. Jag blir det, det har i slutändan gjort att jag känner bara avsky inför min fru och vårt äktenskap är helt dött, ingen chans att återuppliva det tyvärr. Jag har senaste åren tagit till alkoholen för att härda ut detta, jag letar precis som du efter en väg ut. Jag kan inte lämna barnen hos henne så jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det.

Jag hoppas du löser det, men jag förstår vilket helvete du lever i.

Har ni nån beroende mottagning? Där finns det kunnit folk som vet hur man kan stötta!

Stor kram

Jag har läst ditt inlägg och det är mycket ord som poppar upp i min hjärna. Du skriver mycket och det finns mycket att kommentera.

Jag börjar med att säga att det är glädjande att läsa hur du tar ansvar som en pappa. Din sambo är besviken eller arg på dig för något som hänt tidigare och ni har inte bearbetat det. Du får fortfarande skit och du säger att det är delvis självförvållat. I en relation är alla inblandade ansvarig för hur relationen ser ut. Ni har barn tillsammans och därför tycker jag att det finns en anledning att arbeta på er kommunikation.

Du är mån om dina barn och du tar ansvar. Kanske du även ska ta ansvar i hur ni ska kommunicera bättre. Hur kan din sambo prata bättre om dig med era barn?

Är det möjligt?

Kan ni reda ut det som varit även om du inte vill fortsätta er relation.

Det låter som du är målmedveten och nu tänker jag på vad dina barn får höra. Den "uppgiften" känns som din om du är beredd att ta den. Ville bara uppmärksamma det.

Du får ta mycket onödigt från din sambo och jag tänker att du sväljer en del, förmodligen för att du sorterar och prioriterar.

Om du inte har stöd från en professionell så skulle jag rekommendera det.

❤️?läke och styrkekramar till er?⭐️

Tror min gubbe resonerar som dig! Han är mer sig själv med alkohol än utan.

Men är du säker din tjej tycker det?

Jag tror inte ens min ser sig som elak.... han är full och gör sina saker för han tycker nog i sin fulla skalle att jag ska ”straffas” över saker jag inte ens vet vad jag gjort!

Kram på dig!

Tack ❤️
Det där med att älska sig själv är nog det absolut svåraste! Jag var så himla ensam innan jag träffade min särbo och det är väl därför jag inte lämnar jag är livrädd att bli helt ensam! Och nu i Corona tider är det ju ännu värre, dom få jag känner är livrädda att träffas!

Har iaf vart på mitt medberoende samtal idag.... det ger mig insikter!

Stor kram ❤️

För ca 10 år sedan valde jag att sluta dricka alkohol helt och hållet. Min bipolaritet lirar dåligt med alkohol och jag ville leva frisk och i balans så valet var enkelt. Då märkte jag också vilka som inte ville umgås som tidigare. Det är ganska många som inte kan vara utan alkohol och jag ville inte alls ha med alkohol att göra på ett tag och då blev det tydligt vilka som var "törstiga."

Jag har pratat med ett par vänner som också var medberoende och jag trodde att flera av dem inte drack själva, men jag har fått veta att flera av dem drack med sina sambos länge, på fester och även i hemmet.

Jag blev förvånad att ingen sa mer, men jag tror att det är en process. Att säga att det är ett problem och vara kvar kan vara svårt. Jag försvarade mitt ex så många gånger och sa att det blivit bättre, att han minskat osv, då jag faktiskt trodde på honom när han sa det till mig, men det var förstås aldrig sant.

Min räddning var att mina föräldrar aldrig dricker och min mamma förstod att mitt ex levde på mig fast hon visste inte hur illa det var med alkoholen. Hon tyckte att han skulle ta ett arbete och jag försvarade honom då också med de orden han sa till mig, att det skulle komma in pengar med det han arbetade med, fast det kom aldrig några pengar. Han prövade vara egen företagare, som han var då vi träffades och som han gjorde en bra ekonomi på, men den söp han bort. Jag kopplade inte ihop detta tidigare, då han var bäst på manipulation.
Min mor ville inte bjuda hem honom till familjemiddagarna och det gjorde mig ledsen, fast jag förstod innerst inne att det var fel att jag levde med honom då han blev arg när jag ville att han skulle ta en anställning. Han hade full service hos mig och jag behövde lära mig att bli av med honom. När jag kommer att tänka på honom ibland så hjälper det mig oerhört mycket att läsa i trådar på detta forum. Jag hade ett helvete med mitt ex och det går verkligen att skaffa det livet en vill ha, även om det tar tid.

Berätta för de som du tror klarar av att höra hur det är på riktigt. Jag pratade mest med professionella när jag visste att jag ville bli helt fri från medberoendet.

Nu har inte jag barn så det blir ett helt annat läge. Det var bara jag som var lidande av att bo med honom. Fast det påverkade förstås hela min familj, mina syskon och deras familjer. Det har jag tänkt på en del och även hela hans familj har lidit på sitt håll.

Usch vilken eländig sjukdom!

Nu tänker jag faktiskt bara på mig själv och mina föräldrar. Ger tillbaka så mycket av min tid som jag kan till dem.

...vill inte flytta. De vill ha lugn och ro, stanna i det som är, förändringar är jobbiga. Kan du prova prata lugnt med dina barn gärna fler gånger och förklara så mycket du vill och de är redo att ta emot. Jag håller fullt med - barnen är viktigast och det verkar som om du har de i fullt fokus, härligt. Jag har valt att berätta för några få, för det mesta får jag inte så mycket respons. På något vis tror jag att många inte orkar med, känns som om de då måste se över sin egen konsumtion. Jag har några som verkligen bryr sig och frågar hur jag har det men de flesta har fullt upp med sitt. Jag har varit riktigt utlämnande till min anhöriggrupp som jag gick i förra året, det var oerhört skönt och där fick jag kärlek och förståelse. Jag har också 3 vänner som stöttar mig till 100% som jag kan lita på och det känns också väldigt bra. Sen har jag valt att berätta för några vänner och kollegor och sen har vi inte pratat efter det, då var jag inte så utlämnande utan det känns också ok.

Jag tänker på det din psykolog sa att det är männen som har träffat dig. Den meningen satte igång stora reaktioner hos mig. Är jag en stark och självständig person är det därför jag haft så svårt att träffa någon? Och när jag väl gör det är det någon som verkligen behöver mig. Ja, tål att funderas på och vissa saker får sin förklaring. Tänk vad mycket det finns att lära om sig själv ännu

Hej,
Jag undrar hur jag ska tänka kring detta. Min särbo tog ett återfall förra veckan (ca 1 år sen sist) samtidigt som hans minsta dotter var hemma. Jag var där och försökte få honom att sluta dricka vilket inte gick givetvis utan jag blev typ utkörd från hans hem. Han lyckades sen få sin dotter (11år) att tro på att han var magsjuk så hon dan efter efter skolan gick hem till sin mamma och var där istället tills han talade om att magsjukan var över så nu kommer hon tillbaka till honom igen idag (dottern bor vecka/vecka hos mamma,pappa och det funkar bra.
Men vad jag undrar är följande: nu är det bara jag (hans flickvän sen 3 år tillbaka) som vet om att han haft ett återfall. Det verkar som att mamman gick på att han var magsjuk (mkt förvånande) Vanligtvis så vet oxå hans bror om när han dricker men han tror tydligen oxå att han haft magsjuka. Det blev väldigt luddigt det här märker jag.

Vad jag brottas med nu hur som helst är om jag skall säga till mamman och brodern att han tagit ett återfall? Jag vill inte vara en del av hans lögn och skydda hans drickande. Det borde ju vara bättre att alla nära inblandade vet om vad som hänt? För det bör ju göra det svårare för honom nästa ggn, tänker jag.
Känner mig kluven. Vill berätta för dom vad som hänt, men vet ju att han kommer inte se det som en kärleksförklaring direkt utan som ett stort svek från min sida.

Blev lite luddigt och orkar inte skriva all historia osv men tror ni förstår min grundfråga. Vill gärna ha era tankar kring om jag skall berätta eller inte. Tack

Hej. Jag har en vän jag älskar och tycker väldigt mycket om som jag börjar bli riktigt orolig för. Han har sedan han varit tånnåring rökt gräs och festat en del och jag märker att hans alkohol/drogvanor börjar spåra ur och han dricker och röker flera gånger i veckan. Han sköter fortfarande sitt jobb men jag märker att han börjar ha sämre och sämre koll på sina grejer. Han vill själv inte erkänna att detta är ett stort problem men det märks ändå att han tar till sig och lyssnar på mig när jag frågar om det verkligen är en bra ide att dricka så mycket. Han kan då säga att han själv märker att det blivit för mycket och att han ska ta en "paus" men sedan har han svårt att leva upp till det. Han verkar vara lite oroad själv och inte vilja "gå ner sig" samtidigt kan han slå bakut om man försöker be honom söka professionell hjälp. Det vägrar han.

Jag är rädd att han kommer ta avstånd om jag ställer ultimatum eller går på för hårt om hans problem. Jag vill inte tappa honom som vän då han är en av mina bästa vänner och han har bara mig och en till person som han är riktigt nära och har känt länge. Hans familj har han ingen kontakt med.

Jag är för det mesta helt spiknykter när vi umgås och försöker uppmuntra att göra aktiviteter som inte involverar festande eller annat. Men det dyker ofta upp människor som vill dricka med honom etc och då blir det svårt. Även om han har få nära vänner har han ett stort antal människor som är "festkompisar" eller håller på med kulturaktiviteter tillsammans med honom som inte direkt är ett positivt inflytande.

Jag tänker att jag ska försöka fortsätta att uppmuntra till nyktra aktiviteter och påpeka de gånger han berusar sig när det uppenbart inte är fest att det är onödigt och gör mig orolig. Kan det vara en bra strategi?.

Tack för tankarna.

Jag bekräftar henne i att anledningen till att hon mår dåligt är mycket på grund av mig. Och att hon absolut får vara arg på mig.

Problemet är att hon inte kan bete sig hur som helst inför barnen.

Jag är färdig med den här relationen. Det finns absolut ingenting kvar. Enda anledningen till att vi bor under samma tak är att jag inte kan låta henne vara ensam med barnen som det ser ut just nu.

Sen är det väldigt svårt att bekräfta någons goda sidor och lyfta någon när denne står och skriker på en hela tiden och kallar en för det jag nämnt och värre. Det är svårt för mig att göra det.

Så fort jag hittar en möjlig väg ut som inkluderar barnen så kommer jag att ta den. Men hon verkar vägra så det kommer bli en omväg genom att jag formellt stämmer henne så att jag får sälja lägenheten utan hennes tillstånd.

Låter härligt din plan, känner så också lika samma, det löser sig. Tror på riktigt att vår kärlek är över, den fick aldrig någon grogrund. Den här tråden har hjälpt mig så mycket, lyfta blicken och se framåt. Längtar till friheten för den kommer. Som du skrev, sitta ute och ta ett glas vin, inga spänningar. Värst är väl att mina barn inte vill flytta, men det kanske kommer när dom börjar förstå att något inte stämmer. Dom är viktigast och utan dom ska jag ingenstans ( det är mina från ett tidigare förhållande) hur har du/ ni självomhändertagande gjort, har ni berättat för alla i er omgivning, vad har ni fått gör reaktioner? Jag har valt ut vissa på den här lillan byn, dom andra nära vännerna förstår att något inte stämmer för umgänget finns inte. Det har varit skönt, men ändå otroligt utlämnade. Men min psykolog sa att det är bra, för det är ett tecken på att inte vara medberoende och det har kämpat emot att i inte hamna i. Och som hon sa, vänder det och han tar ansvar så kommer också omgivningen ge honom respekt igen.

Backen123 - jag ser hur du kämpar. Jag önskar dig styrka att fortsätta, jag tror att du har den - men det kan kännas tufft emellanåt. Det känns inte som din man har kommit till insikt och finns inte insikten är det svårt att få ett förlåt. Det känns fruktansvärt eländigt och inte ens ett förlåt eller någon kommentar om man som alkoholist gjort fel. För 1,5 år sedan levde jag precis så. Men efter ett års separation då maken var nykter kom han lite grann till insikt. Om du vill veta mer kan du läsa tidigare i tråden. Därför kom ett förlåt denna gång.

Ja, helgen var som sagt fruktansvärd! Men det kanske förde med sig något gott? Maken insåg att två dagars ohejdat drickande inte var bra. Han blev dum och otrevlig, orkade inte göra något, kände ingen eufori när han drack, kände att han var deprimerad, fick hjärtklappning och kände att han mådde skit. Skitmåendet höll i sig flera dar efter att han drack. Vi har pratat och han har erkänt allt detta och inser att han behöver strikta regler och klarar han inte det söker han hjälp, börjar gå på AA. Han vill inte förstöra livet pga alkoholen. Vi har haft riktigt bra samtal där vi har fått kontakt och jag ser den fina mannen igen. Men allt detta har jag hört förr så jag tar det med en liten nypa salt. Det som är skönt är att det kanske blir lite mer lugn och ro under renoveringsprocessen.

Tiden får utvisa om detta verkligen är vårt hus, vårt liv tillsammans eller om jag måste lämna. Så min plan framåt är antingen ett alkoholfritt härligt liv i ett underbart hus med trädgård att pyssla med, mcåkning och husbilsresor. Eller så blir det en lägenhet eller radhus med uteplats där jag kan sitta i solen och odla lite, ett glas vin i lugn och ro utan att det spårar ur, aktiviteter med goda vänner. Ha ett härligt liv ensam och göra det bästa av det. Hur det än blir så blir det bra! Jag måste bara rida ut stormen först.

Jag skulle kunna vara din man... har fått chanser, misslyckats etc. Han kan sluta. Han är inte maktlös. Sen kan man få (ta) enstaka återfall men det låter som om din man dricker nästan dagligen igen? Du sviker honom inte. Han är fullt kapabel att fatta beslut, även om han är beroende är han inget offer utan han har ett val och nu har han valt att dricka. Du kanske t.o.m ger honom den spark i arslet som han behöver om du faktiskt lämnar.lycka till!

Svårt det där där man till viss del känner sig skyldig och därmed låtit saker gå för långt. Tycker du gör helt rätt som väljer att vara vuxen och nu väljer att inte dricka så att du kan hantera de här situationerna hyfsat.
Känns som om ni båda behöver fokusera på er relation, eller du kanske inte alls vill ha nån relation längre? Du skriver att hon kommer tillbaka från besöken på beroendeenheten stärkt i sin uppfattning att det är ditt fel. Vad händer om du backar och pudlar i det läget? Det kanske du redan gör? Er relation kan säkert till viss del vara orsaken till att hon dricker elller... nej, er relation kanske får henne att må dåligt och hennes lösning på det är att dricka för mycket. Den medicinen funkar så jäkla dåligt. Vad säger hon själv om det? Vad säger hon själv om att du får höra från barnen att hon blir aspackad? Du skriver att hon är världens bästa mamma. Stämmer det, så skulle jag kunna tippa på att hon har en fruktansvärd ångest inför att hon druckit (jag kommer från beroende sidorna). Anfall är bästa försvar... att skylla ifrån sig och gå till angrepp gör att hon kan slå ifrån sig. Tycker hon att drickandet är ett problem?Du gör däremot helt rätt som inte ”slår tillbaka”, Men just detta kan ju göra att situationen eskalerar något... hon vill ha en reaktion men den uteblir och hon blir mer och mer desperat.
Du skriver att hon är en jättebra mamma, kanske kan du börja att bekräfta henne i det. Det betyder inte att du är en dålig förälder. Du verkar ha en fin relation med barnen om de vågar berätta om det som hände på färjan, så ta inte åt dig även om det säker är svårt eftersom hon säkert vet hur hon ska få dig att må dåligt. Försök att hitta kärnan i dig och att minnas och bekräfta henne i hennes goda sidor.
Tänker att hon egentligen mår så dåligt av hela den här situationen och behöver hjälp med den och att lösningen inte är att stanna för barnens skull. Inte för sambons skull heller. Hon behöver också en väg ut.

Tack för att jag slipper känna mig helt ensam om detta ? En tröst att läsa era inlägg.

Efter höstlovet så kom mitt äldsta barn till mig (då 10 år) och berättade att när mamma hade tagit med dom på kryssning så blev hon alldeles för full. Hon kunde inte riktigt resa sig ur fåtöljer och hon gick in i väggarna i korridoren fast det inte gungade.

Min sambo har alltid druckit för mycket sedan vi träffades för 20 år sedan. Jag har också druckit mycket och då i början när vi precis gått ut högskolan så var det ju det livet vi levde. Och många år efter det innan vi fick barn så bodde vi i praktiken på krogen. Det är förhållandevis billigt och lätt att leva så.

Men det har alltid funnits en skillnad. Min sambo har alltid tyckt att det är viktigt att alltid ha öl och vin hemma till fredagen och till högtider. För har det kunnat kvitta men för henne har det varit viktigare än mat eller andra livsnödvändiga saker.

Nu tillbaka till höstlovet. Så min dotter berättar detta och jag och min sambo har haft det dåligt under många år. Sista året har det varit extra dåligt. Och en stor del av att min sambo mår dåligt är på grund av mig. Det finns otrohet, lögner och andra svek från min sida.

Problemet är att min sambo är arg på mig hela tiden och hon är det inför barnen. Och känslorna förstärks när hon dricker. Hon blandar saker som hände för fyra år sen och saker som händer eller inte händer nu. Då det inte finns någon tillit från henne till mig så blir alla farhågor sanningar och hon faller ut mot mig.

Det här är en verklighet som jag levt i under lång tid, flera år. Men eftersom den är till viss del självförvållad har jag tyckt att jag kunnat hantera den. Har också förklarat att jag vill separera och sälja lägenheten. Men hon har vägrat och pekat på att vi har jobbat för att komma dit vi är och att då blir hennes enda val att flytta hem till hennes födelseort och ta med sig barnen.

När nu min dotter kom som en väckarklocka så insåg jag att jag måste göra något. Framförallt ska jag inte dricka själv överhuvudtaget. Det har annars varit det enklaste sättet att undvika konflikt. Dricker jag också så känner min sambo sig normal. Och så måste jag få koll på läget. Vad får min sambo göra och inte och vad kan jag göra?

Fick rekommendation på en jurist som jobbar utifrån barnen och fick en timme med henne till slut. Det här tog dock en månad för hon hade fullt schema. Men den 12 december fick jag träffa henne och jag fick lite koll på att sambon inte bara kan ta barnen och dra 16 mil och bosätta sig någonstans tex. Fick också massor av råd och stöd om hur jag ska agera och gå vidare.

När jag kom därifrån så gav jag min sambo rådet att uppsöka behandlingsenheten där vi bor. Hon fick kontakt där men hittills så har hon bara fått samtalshjälp och när hon kommer därifrån så är hon stärkt i sin uppfattning att allt är mitt fel och att hennes agerande beror på vad jag har gjort. Eller så skruvar hon det på något sätt till mig.

Jul och nyår var jobbiga och hon drack väldigt mycket. På nyår tänkte jag att det skulle bli lite lugnare eftersom vi hade kompisar hemma som också har ett barn men hon drack som aldrig förr. Jag räknade ihop att hon drack 18 enheter alkohol den kvällen på egen hand.

Sen har det rullat på och hon dricker generellt mer än innan hon fått hjälp. Det spårade ut totalt en kväll och hon slog mig med en fjärrkontroll samt höll hårt i mina överarmar med sina vassa naglar. För att lugna situationen så ringde jag socialjouren. Det funkade och hon gick ut. Efter blev hon väldigt arg och ringde socialjouren själv och berättade vilket svin jag är och vad jag gjort i "alla" år. Dagen efter gjorde jag också en polisanmälan mot henne.

Socialen valde att inleda en utredning men med allt kring att folk är sjuka och snuviga och barn som är det i omgångar så kom vi inte dit förrän i förra veckan för ett första möte på familjeenheten. De utgår ju från barnen och jag fick dra en bakgrund om varför vi var där. När Maria inte fick berätta om allt skit jag har gjort så blev det väldigt jobbigt. Till slut förstod socialsekreterarna att de inte skulle komma vidare om hon inte fick berätta så hon fick göra det. Det betydde dock att vi inte hann klart så innan den riktiga utredningen kan börja så har vi ett möte till innan samtalen blir enskilda och barnen blir involverade. Det mötet är under nästa vecka.

I allt det här har jag fått hjälp här men också med anhörigstöd hos behandlingsenheten. Dessutom har jag fått hjälp hos Relationsvåldscentrum. Min sambo slår mig inte hela tiden, inte alls. Men hon är hotfull och "in my face" när hon är full. Skriker "se mig i ögonen när jag pratar med dig", 30 cm ifrån ansiktet osv. Så jag var osäker om den hjälpen verkligen kunde vara för mig men det kunde den tydligen och det känns väldigt bra.

Just nu så vågar jag inte separera för jag vågar inte lämna henne ensam med barnen. Så länge hon dricker som hon gör så funkar det inte. Och hon har ju delad vårdnad, iaf som det är nu. Men jag hoppas att det här leder till att hon får tvångsåtgärder på sig om hon ska ha vårdnad om barnen. Antingen provtagning eller medicinering så att hon inte kan dricka.

Jag vet att jag kan ta barnen som enskild förälder om det uppstår en otrygg situation och jag har en packad väska som hon inte vet om sen någon månad tillbaka. Har varit på väg många gånger nu men de här situationerna uppstår på kvällen när barnen är trötta och hittills har jag kunnat lugna och få barnen trygga och somnat.

Det finns mycket som jag skulle kunnat gjort annorlunda under åren. Det är dock inte ok att skrika som hon gör på mig inför barnen. Det här sker 5 av 7 dagar per vecka. Hon är inte full varje gång men hon dricker 3-4 dagar varje vecka. Just att kalla mig "överjäst", "blekfet", "svin" osv inför barnen är dåligt. Jag kan hantera det även om det gör ont. Jag har gått ner 17 kilo sen i somras men skulle vilja gå ner lite mer. Men hon vet att det tar när hon säger sånt. Men jag kan hantera det eller stänga av... men mina barn ska inte behöva höra sånt eller när hon skriker könsord och annat.

Hon pratar också om att jag aldrig velat haft en familj och att jag inte gör något för barnen. Inför barnen. Hon pratar också om det här med barnen enskilt.

Det är frestande att munhuggas tillbaka och prata skit om henne men jag försöker förklara att mamma är arg på mig. Inte på dom. Att det inte är ok att en vuxen skriker inför barn på det viset även om det handlar om "att säga ifrån" till en annan vuxen. Mamma är världens bästa mamma men det är inte ok att hon beter sig på det här sättet. Så har det varit under flera år och barnen tycker det är ganska konstigt att allt är mitt fel när det är hon som skriker och gormar hela tiden och skapar miljön som vi befinner oss i.

Tack, det var skönt att skriva lite.

Jag läser och förstår att du verkligen har gjort så mycket. Beklagar din förlust och det är hemskt när en människa mår så dåligt och avslutar sitt eget liv. Jag hade en nära vän som jag förlorade i suicid. Jag träffade honom under en patientutbildning i tidigt 2000. Det var en patientutbildning för människor med bipolaritet. Den här vännen var min enda vän under många år. Han och jag pratade om allt. Han ville prata om mediciner, det ville inte jag. Jag förstod att hans mediciner gav så hemska biverkningar (även mina och jag förändrade min livsstil så att jag kunde sluta med mina mediciner, även om det tog många år). Jag ska inte säga att allt handlar om eget ansvar, för det är också så att vi människor får i stort sett bara mediciner när vi vänder oss till vården och vissa mediciner är värre än symtomen. Jag talar av min egen erfarenhet. Jag vet att min vän inte orkade med de biverkningar han hade, det blev inte bättre efter 10 år för honom. Han valde också att ta till alkohol och droger. Jag valde bort alkohol.

Om en själv inte vet hur en ska ta sig ur missbruket eller medicinerna som skapar detta obehag så står en handfallen. Den offentliga svenska sjukvården hjälper inte till att sätta ut mediciner. Jag känner många som har fruktansvärda utsättningssymptom och jag vet själv hur jävligt det kan vara att sättas in på mediciner.

"Bara" det med mediciner kan vara ett helvete. Lägg till missbruk och inte veta hur en ska ta sig ur det. Det kan förstås vara livsfarligt. Hur skulle du veta det?

Jag tror att det är svårt att förstå hur illa det kan vara med biverkningar om en inte har upplevt det. Jag har upplevt det och jag är tacksam att jag lever idag. Den värsta tiden som jag hade under en depression behandlades akut inne på sluten avdelning.

Det är en erfarenhet som jag tog med mig, att aldrig hamna där igen, så jag "skötte" om mig exemplariskt eftersom jag insåg att den enda som är ansvarig för min egen hälsa är jag själv.

Tyvärr så ska vi lära oss mycket i detta liv. Kanske din man inte visste att han kunde söka akut inom psykiatrin. Kanske han inte kunde prata om sin depression med andra än dig. Missbruk och depression är ingen bra kombination och jag tycker att det låter som du gjorde vad du kunde, mer än vad många andra gör.

Sörj, prata med en professionell, prata med sonen, kommunicera, skriv, ta reda på mer om medberoende. Glöm inte att ta hand om dig, på alla sätt.

Var varsam med dig själv!

Vilken fight för er alla ❤, att se på och veta vad som behövs för förändring men att inget sker. Och så slutar det på det här viset. Det har varit min mardröm då min man också lider av depression, men nu känner jag att jag har försökt hjälpa med allt men det blir ingen förändring. Han är ifs nykter nu, men mer deprimerad än förrut.