Senaste kommentarerna i forumet

Konfronterade honom. Han erkände att han ibland dricker för att lugna nerverna. Han menar att det inte är särskilt ofta eller särskilt mycket (och hela min själ vrålar ” lögn, lögn, lögn”). Han skärpte sig u nån vecka.

Nu kommer han åter igen hem sent från jobbet, vinglig, sluddrig, osammanhängande och ibland verbalt aggressiv.

Så min kamp kommer fortsätta.

Tack gros19. Ja, anhörigprogram tror jag skulle vara bra för mig och dottern. Ska titta mer på det, tack för tipset. Jag håller på att läsa Craig Nakken tack vara ett tips härifrån. Även om jag gått i en anhöriggrupp så tycker jag att den belyser beroende på ett mycket bra sätt, det som jag hunnit läsa.

När jag tittar tillbaka så borde jag förstått att detta låg på lut att han inte var fri! Men jag ville så gärna ha ett hus, ett liv tillsammans och en samtalspartner, bo tillsammans med pappan till mitt barn. Allt detta ligger bakom plus att jag inte var redo att vara ensam. Men kan nu känna en styrka i att om detta går åt skogen har jag gjort allt som står i min makt för att få detta att fungera, då vet jag det. Jag kan vila i det och känna att det blir bra hur som helst, kommer jag på nu medan jag skriver. Vill inget hellre än att ha ett liv med den nyktra, trevliga inkännande, artiga och omtänksamma mannen. Men jag kan inte ha ett liv med en aktiv alkoholist (även om han bara dricker ibland). Orsakar vår separation "tillräcklig stor själslig smärta" för att han ska bli nykter eller rycker han på axlarna. Framtiden får utvisa och under tiden försöker jag undvika konflikter och undersöka möjligheter framåt.

Jag är precis som ullabella beroende av min Karl! Jag går och väntar på att få träffa honom före allt annat! Vill min son komma så styr jag in det när jag vet att jag och särbon inte kan träffas.

Nu jobbar jag på att få ett eget liv och sätta mina behov främst. Hakar han på så blir jag lycklig!

Såg nu detta!
Och jag kan bara försöka förklara att hela mitt liva har varit med alkoholister och därför har jag blivit en hjälpare och kanske enbart det!

Jag har aldrig stått upp för mig själv och mina egna behov och känner mig enbart trygg med personer som är som missbrukare.

Därför är ju mitt sätt att vara dåligt för mig för jag sätter alltid andras behov före mina!

Min alkis är oxå en jättefin person men hans hjärna är övertagen av alkoholen och gör därför val och beslut som är präglade av hans missbruk. Jag tror han älskar mig men inte mer än alkoholen tyvärr.

Så ett försök till svar är att om du hjälper och månar mer om andra så du blir att må dåligt! Då är du som jag illa ute! Tyvärr

förtroendet ljugandet är minst lika sårande och tufft som alla alkohol som dricks. Även om ni inte kanske är elaka eller stör så förändras personligtheten

Jaha du har blivit konstig. När jag tycker någon är konstig så beror det på att jag inte förstår personen eller vad som händer. Du har väl förändrats helt enkelt.

Gick ett väldigt bra anhörigprogram på Nämndemansgården, där även beroendepersoner deltog. Av dom fick jag så mycket insikter och kärlek. Det gav mig faktiskt mest samtalen med beroendepersonerna. Dom talade om för mig att så här kan du ju inte ha det och dom förstod mitt lidande som anhörig.

Självklart var samtalen med terapeuterna väldigt givande. Dom sa bl.a. att det är enorma krafter i beroendet och att det har inte med den friska personen att göra. Det finns ingen logik, inget förnuft. Beroendet styr och det handlar enbart om känslor. Inget spelar någon roll i detta läget. Att ha den förståelsen gör ju inte att det går att ha en djupare relation med personen eller att leva tillsammans. Man behöver må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring så därför att det viktktigt att inte undanhålla konsekvenserna av missbruket. Vet inte o du läst Craig Nakken "missbrukaren och jaget".

Sedan är det givetvis väldigt smärtsamt för anhöriga och man känner stor sorg och saknad efter den friska personen. Bra du känner hat mot alkoholen och inte mot mannen. Lätt är det inte och jag tycker det är väldigt viktigt att se sin roll i det hela och det är du ju själv inne på att du behöver göra. Varför väljer jag att bli medberoende så tänker jag? Kram ❤

Jag är så arg på maken som väljer bort oss och försöker dupera oss på grund av alkoholen. Men kanske mer hatar beroendepersonligheten som växt fram hos maken när han vänder sig till alkoholen, maten och sockret för att skärma av. Och vägrar ta tag i det.

Jag har insett att jag har jobbat ett år med mig själv. Men måste jobba bort mitt medberoende och framför allt titta på hur jag kunde tillåta denna skit. Enligt maken har jag blivit konstig, men det är nog så att jag inte tillåter konstigheter som jag gjorde tidigare! Och det är klart att för en beroende är det ju lätt att skylla på någon annan, inte ta något ansvar. Förnekelsen är total. Så jag ska fortsätta bygga upp mig själv och fortsätta sätta ord på mina tankar, det är hjälpsamt? Tack för att ni finns, jag återkommer med ord och läsning snart

Jag blir så oerhört glad att du skriver, jag har någon som bryr sig. Mina tårar kommer eftersom den som egentligen skulle bry sig om mig har skaffat en älskarinna som han fokuserar fullt på - alkoholen.

Tack för frågan om livlina. Jag var tvungen att avboka samtalsterapeut eftersom maken blev skogstokig! Anhöriggruppen finns men jag har valt att inte gå dit. Jag orkar inte med konflikter och väljer därför att gå bakom ryggen på maken. Så jag har kontaktat beroendeterapeuten och bokat tid för mig och dottern i slutet på april, jag har också kontaktat Trygga vuxna samt ställt dottern i kö för tonårsanhörig grupp. Så jag letar på flera håll för att förbereda för det jag tror komma skall.

Du skickar verkligen styrka. Jag blir glad och tacksam och rörd att du kommenterar. Skönt också att se att jag inte är ensam och får insikt om att vi har det tufft.

Ja, verkligen halvdan insikt och tar det som ursäkt att börja igen. När jag tittar tillbaka så vet jag ju egentligen detta. Han har under året hintat om att han tar detta år. Jag har också sett honom byta beroende till mat, läsk och godis. Men jag ville så gärna att det skulle bli vi och därför såg jag inte hela bilden. Läser just nu Craig Nakkens
bok om beroende och mycket blir klart för mig. Tänker läsa den för att förstå vad jag slåss emot.

Jag hoppas på en fin vår med så lite alkohol som möjligt. Än så länge tar han hänsyn till att dottern mår dåligt, han har på heder och samvete lovat att inte dricka när jag inte är hemma eller framför henne. Det ger jag inte mycket för men det kanske ger oss lite respit med att ordna allt innan jag måste ge honom ett ultimatum. För jag tror vi hamnar där och det håller jag på att förbereda.

.

Trots din uthållighet och omsorg för familjen och relationen så når du inte fram till mannen på det sätt du önskar. Du visade enorm styrka och mod tidigare när du drev igenom skilsmässan, och även om det fick positiva effekter i förhållande till mannens drickande under en period så är du nu i ett läge som du känner igen från tidigare, ett läge som skapar förtvivlan i dig. Trots det är du fortsatt stark, blickar framåt och funderar på en ny plan. Du vågar också tänka tanken att den nya planen behöver fokusera på ditt och dotterns välmående, snarare än på att påverka mannens alkoholvanor.

Du skrev i januari om två "livlinor" du skulle utforska, nämligen anhöriggrupp och samtalsterapeut. Blev något av alternativen den livlina som du hoppats på? Finns det något annat som skulle kunna vara hjälpsamt för dig i att sortera tankarna just nu?

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Vill bara skicka dig styrka. Så tungt för dig att du redan lämnat en gång med allt vad det innebär för att åter behöva ta samma beslut igen.

Förstår att du vill låta dottern göra klart högstadiet och ordna med andra praktiska saker innan du lämnar.

Min snart exman och jag separerade en gång för tre år sedan ungefär. Sedan fick han en ny chans nykter. Efter några månader drack han igen och han är fortfarande "i samma återfall" lite drygt 2,5 år senare.

Det verkar som att vissa kommer till (en halvdan) insikt kring sitt alkoholberoende men sedan tycker att den insikten är som en gratisbiljett till att dricka igen. "Kan jag sluta såhär länge betyder det att jag kan dricka normalt".

Hoppas du kan få en fin vår trots alls.

Hit! Det är som att läsa om mitt liv. Min pappa har oxå druckit sen jag var liten o gör fortfarande men tack o lov på ett annat sätt. Han var nykter i fem år då jag väntade barn. Det jag gjorde var att hota honom. Att söker du inte vård så får du aldrig träffa ditt barnbarn och jag menade det verkligen. Det hjälpte i alla fall mitt fall. Vet inte om du provat det redan. Det var sjukt jobbigt samtal men så värt det i slutändan. Kram på dig och lycka till med bebben?

Idag träffade min man en terapeut! Han ringde mig efteråt och tackade mig för att jag hade gett honom möjligheten att träffa terapeuten. Han verkade glad och nöjd med samtalet, att det var givande.
Jag hoppas verkligen att detta är början på en ljusare framtid. Mer balans och harmoni i familjen.
Jag ska träffa samma terapeut imorgon. Jag känner mig hoppfull.

…och välkommen till forumet! Du ska börja ett nytt kapitel i ditt liv och märker att du behöver ett nytt sätt att förhålla dig till din pappa och hans drickande. Fint att se att du är beslutsam kring att du just nu behöver din energi till att ta hand om dig och det nya lilla livet. Här på forumet finns massor av klokskap och stöd att få av andra som är eller har varit i liknande situationer.

Precis som gros19 skriver ovan finns även andra vägar för att få bolla tankar kring ditt förhållningssätt till din pappa. Al-Anon som nämndes är ett alternativ. Om du vill prata med någon på telefon finns Alkohollinjen (020-84 44 48) där för dig för ett förutsättningslöst samtal om dina tankar och behov just nu, där du kan vara anonym om du vill. Och du är naturligtvis varmt välkommen att fortsätta läsa och skriva här på forumet. Hoppas att du hittar något som kan vara hjälpsamt för dig framöver!

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Min pappa dricker också i perioder och jag kan bara konstatera att det är en djävulsdans. Jag har inga bra råd, men du är inte ensam iaf. Jag har också barn och de älskar som morfar. Sin nyktra morfar för de ser ju bara den sidan. Förkrossande att se när det drar igång igen och förklara att morfar inte kommer kommer att fira jul med oss ?

Min alkoholist fortsätter med att hävda att han kan dricka normalt, han vill normalisera livet. Drogpersonligheten är tillbaka! Lättkränkt, grinig och stingslig det eskalerar fort. Jag har bestämt mig att härda ut denna vår. Få ordning så vi kan sälja huset, avvakta så dottern kan avsluta nian. Men sen är det nog dags att dra. Jag försöker förklara och få honom att förstå hur det är för mig och vad han riskerar, men det går inte fram. Han är tillbaka i sitt ego, jag mig och mitt. Jag är så förtvivlad när vi kan ha det så fint och han bara rycker på axlarna och slänger bort oss. Är det någon som har erfarenhet om det går att vända eller går att nå fram? Som det är nu behöver jag tyvärr ha en plan för avveckling även om vi är min högsta önskan.

Nu tar du avstånd pga att det kommer en liten varelse, helt beroende av dig och att du mår bra. Inte längre bara för din egen skull.

En fråga du kan ställa dig är vad kan jag göra? Få honom att sluta dricka? Se till att han inte dör pga sitt missbruk. Nej du är maktlös oc det är negativa konsekvenser som får människor att eventuellt välja en väg utan missbruk och destruktivitet. När min son, som har missbruksproblem, gjort förändringar är när jag inte gjort någonting.

Alkohol och droger raserar liv och leder även ibland till att personen avlider pga sitt missbruk, men vi anhöriga kan inte göra något åt det hur sorgligt det än är. Du kan berätta för din pappa var hjälp finns att få och du kan göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Mer kan du inte göra. Sedan tycker jag du behöver hjälp efter alla dessa år. Börja med Alanon är mitt förslag. Lycka till det finns inga val du har rätt att må bra och du har ansvar för en ny människa som ska växa upp under så bra förutsättningar som möjligt. Så tänker jag..❤

Han har druckit sen jag var nyfödd i princip nu är jag 25 år.
Han kan dricka i veckor för att sen hålla upp ett tag men sen blir det likadant igen. Han blir otrevlig och som en helt annan människa när alkoholen kommer in.
Jag är höggravid dessutom, har bf imorgon och har mycket hormoner i kroppen nu. Jag orkar helt enkelt inte med honom när han dricker som han gör.
Jag får blockera hans nummer varje gång för att jag inte orkar med psykiskt längre. Jag får ångest/svårt att andas så fort jag förstår att han har druckit igen. Då blir det som att allt rasar, blir lika besviken varenda gång.
Nu ska jag också som sagt snart få en liten bebis och måste lägga allt mitt fokus på henne, klarar inte att hantera honom också. Han är ju en vuxen människa och får klara sig själv, har varit jag som varit den vuxna av oss hela tiden. Tagit ett stort ansvar som barn.. orkar helt enkelt inte längre.
Får ta avstånd, någon i samma situation?
Tips på vad jag kan göra för att göra det enklare för mig? Mer än att blockera honom?
Är samtidigt orolig för honom, vilket alla som är anhörig till en alkoholist är.. men vill bara fokusera på mitt eget liv och mitt kommande barns liv nu.

.

Skrev tidigare ett inlägg med rubrik "helgerna är värst".. mina helgen är nu lugna och jag har tid för återhämtning.. Jag har var mer social med andra människor än jag vart på flera år då jag var isolerad tillsmammas med honom. Jag sträva efter en färändring, Jag fick den. Trots tragiskt slut för min älskade. Försöker verkligen se framåt och ta mig framåt. Om det är någontig jag fått iden här tragiska situation vi levt i så är det styrka. Inte mkt runt om mig som skulle kunna bryta ner mig nu.. så sjukt att den styrkan finns. Vissa dagar vill man lägga sig ner och ge upp men sen fortsätter man kämpa.. ?

Missbrukare eller inte är det ändå en katastrof. Ut med honom så snabbt som möjligt så känner jag spontant. Det är en man med stora, stora problem som du kommer att ta över om du inte håller honom på avstånd. Absolut inte bo ihop och absolut inte någon inblandning i hans ekonomi - den får han sköta på egen hand. Att röka 3-5 ggr på en vecka och dricka en hel del ser jag som ett missbruk, förmodligen är det kanske även mer än du vet om. Finns det något som är bra? Han uppskattar att vara med dina barn, men han är fortfarande ansvarslös med missbruksproblem. Håll honom på avstånd är mitt råd och låt honom ta ansvar för sitt liv. Vad som sedan sker med er relation får tiden utvisa. Du ber om råd och detta är mitt. Bra du skrev! ?

Förstår dig gumman! Levt med en kille som rökt på sen han var 16 år tills han dog som 31 åring.

Det farliga i det här är det inpulsiva livet. Du vet aldrig vart vägarna leder. Så länge han "bara röker" kanske det känns rätt ofarligt. Men om man röker så är man ständigt i kontakt med den undre världen. Den världen har mkt annat att erbjuda. Min kille sa alltid att han ALDRIG skulle röra kemikalier och att han alltid bara skulle röka.

Det slutade att han blev narkoman med huvuddrog opiater i tablettform. Och dog pga andningsdepression. Skulder över öronen. Även satt mig i skuld som jag som medberoende kommer betala av många år efter hans död.

Det är farligt för dig vill jag bara säga. Kan inte säga att din kille slutar så illa. Men när du berättar så känner jag igen rätt mkt och för mig blinkar lampora stark rött ljus. Speciellt då du har barn involverade.

Jag kunde inte rädda min kärlek trots att vi hade 15 år ihop. Kärleken var stark men drogen starkare..

Tänk en gång extra innan du sitter i en väldigt tuff situation men mkt känslor och ett djupt medberoende.

Kram ?

Antingen stannar du och undrar om han någonsin kommer att förbättra sig. Under tiden smyger han som du skriver och din tilit för honom ligger på 0% hela tiden. Åren går och problemet fortsätter. Du ägnar mestadels av ditt liv till att förändra en annan människa och att tänka OM han bara.......

Eller så tar du tjuren i hornen och väljer dig själv först. Genom att lämna ger ju den andra en andra chans att förändra och förbättra samtidigt som du får andrum och vila upp dig. Lägger du bollen i hans händer istället för att hålla den tunga bollen själv så kommer du förmodligen må lite bättre. Man behöver aldrig stänga dörrar eller sluta med ett bråk. Utan bara säga att vill du leva med mig så måste du ta tag i dina problem först.

Lättare sagt än gjort. Och du vet aldrig hur det slutar. När man väljer att lämna så måste man vara redo på att det oxå kan spåra ut mer än vad det gör i dagsläget. Men lever du? Eller lever du för någon annan?

Kram ?

Bra sagt. Önskar bara man förstog varför det händer. Ja jag tror aldrig jag kommer att läka från det här. Han var mitt allt, mitt liv. Svårt att förklara men jag tror verkligen vi var själsfränder. Vi träffades av ren slump när vi var 16 och kärleken har vart lika stark sen dess. Om han inte hade gått bort skulle jag aldrig kunna lämnat honom och gjort slut. Hur mkt han än sårat mig tror jag. Jag gick emot min egen vilja när jag flytta själv. För jag fatta att nått måste göras även om jag var rädd för detta. När jag väl tänkte lite på mig själv så dog han. Så sjukt.

Gullit att du tänk på mig tack! Det värmer. Nej det är nog inte så konstigt 3 månader är ju inte lång tid trots att det känns som en eviget just nu. Hoppas med jag hittar min väg. Väldigt svårt bara när man sett den vägen med någon som inte längre finns. Men en dag i taget. Finns bara en väg. Och jag ska leva och göra allt vi båda drömde om att göra tillsammans.. hoppas ni mår bra. Kram ?