Senaste kommentarerna i forumet

Man vänjer sig lite i taget därför förstår man inte hur illa det egentligen är. Det sjuka blir vardag och inte förrän något händer inser man situationens allvar. Tror också att man många gånger "blundar". Det är för smärtsamt att ta in verkligheten.

Oehört svårt att förstå att en människa kan göra så destruktiva val i livet, men att du gjort allt och mycket, mycket mer för att hjälpa honom behöver du inte tvivla på. Klart man ibland önskar ett slut på ett sådant lidande du genomgått. Har också önskat många gånger att min sin skulle dö pga sitt missbruk, men framför allt för att slippa den oehörda smärtan att se sitt barn förstöra sitt liv. Naturligtvis vill man inte personen ska dö. Man vill ju att den man bryr sig om ska tillfriskna och må bra, man saknar ju den man älskar.

Ta hand om er så gott det går men tvivla inte på att du gjort allt som står i din makt.

Jag hittade tråden..sorglig läsning, så mycket frustration..

Beklagar din sorg. Ditt inlägg berör.

Tack att du delar detta svåra med oss, jag hoppas att vi kan vara ett stöd nu. Om du vill finner du den tråd du startade i somras här: https://alkoholhjalpen.se/node/117977

Det låter som att du gjorde allt i din makt och kanske mer än det i stunder för att försöka lindra din mans lidande och uppmuntra honom att ta hand om sin hälsa. Att du nu skriver här och fokuserar på vad du mår bra av är en styrka. Att all den omsorg du gav din partner nu riktas mot dig.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hittar inte mina tidigare inlägg (sommaren 2019!?). Sen har jag ”glömt” denna sida. Men jag undrar vad jag skrev?
Den 28/2 begick min man självmord.
Han hade värk som sista tiden höll i sig dygnet runt. Han jobbade ändå heltid, sov inte trots sömntabletter (vilka skrevs ut till honom 300 st fördelat på tre uttag - dvs 100 tabletter Zolpidem per månad). Dessutom tog han varje dag Tramadol, antidepressiv medicin, och en ny reumatikermedicin som var rena rävgiftet med bl.a förvirring och depression som biverkningar. Sista kvällen var han ute med en kollega på jobb, och drack öl, vin, dessertvin, whisky, en gin o tonic, gick på fotboll, stod upp då och då (gissar att han hade jävligt ont i kroppen). Kom hem strax efter 22, jag sov, sonen satt på toa o bara ropade ”hej”. Jag föreställer mig att den natten har varit fylld av smärta, förvirring, demoner o mardrömmar. Vid halv sex gick han upp (sonen vaknade till av att han stängde dörren till hans rum). Ca 06.15 går larmet - tåget stoppat pga olycka. Jag fick veta vid halv elva-tiden samma dag att han var död.
Har försökt och försökt att ”rädda” honom. Jag hatade när han drack, att han fortsatte dricka trots fettlever, förhöjda leverenzymer, trots ALLA jävla starka mediciner han tog. Både jag och sonen ville hjälpa med kosten - skippa salt o fett o sött för att hjälpa levern, gå ner i vikt. Han var med på det, sa han. Åt ett äpple till lunch typ - skitbra eller hur... Sen kom han hem och hade köpt korv. Stekt korv med bröd och senap - inte så mycket som ett salladsblad. Jag kände mig konstant orolig för honom. Det fick han veta också, men han tyckte jag var anklagande och han kunde inte hantera mina svar utan att bli arg. Så jag sa till slut att ”du måste hitta din egen läkning, jag ska försöka att inte komma med mina lösningar”. Jag bad och önskade att han skulle göra saker som han mådde bra av, även om det bara lyfte honom pytte pytte lite - att basta varje fredag, att stretcha regelbundet - ja ett evigt tjatande från min sida - i många många år. Han hade så stor förhoppning på den nya reumatikermedicinen (sprutor), och ändå visste jag - det kommer inte att funka. Tror hans destruktiva beteende gjorde att sprutorna hjälpte några dagar så han ”slapp” ta tramadol. Men sen kom värken tillbaka igen, och han blev mentalt ännu sämre. Och så.. blir hans hjärna kidnappad av alla droger (mediciner) och den förbannade jävla alkoholen, och nu lever han inte längre. ”Dö din jävel” tänkte jag ibland om hans missbrukande jag, och det känns så vidrigt att jag kunde tänka så. Jag Längtade och väntade på att ”det skulle vända”, kom tillbaka till mig nykter och sund och lev MED din sjukdom istället för MOT. Jag kan ju inte veta hur stark och jävlig hans smärta var. Men jag kunde inte sluta tro på förändring och lindring om han hade slutat jobba, ändrat kosten, börjat röra på sig lagom mkt, gått i terapi osv. Men han valde en annan väg, och nu står vi helt vingklippta kvar med en sorg och en smärta som överväldigar oss. Förbannade jävla missbruk. Varför fattade jag inte HUR illa det var?????? Jag visste ju vilka tabletter han tog. Men han var ju en vuxen man, han behövde sova, han hade ont, och han var så förbannat envis men att jobba. Jag var nog medberoende.

Jag förstår. Det är en svår situation. Det är bra att du ser att det är hans ansvar. En sak som är allvarlig i detta med att det skrivs ut piller, är att det är inte alltid det hjälper bara med ett piller. Han kanske behöver kbt terapi eller någon annan professionell att samtal med. Det kan behövas mer ansträngning av en. Promenader i dagsljus varje dag. Rutiner. Sova. Äta. Någon aktivitet med barnen kanske. Som sagt, det är hans ansvar och det är möjligt att han inte ser det just nu. Det är tid för dig att fokusera på dig själv. Du är på god väg.

Självomhändertagande, kan då ställa till det. Jag känner igen mig i dig med att äta psykofarmaka för komma i balans. När alkoholisten äter så är det för att få hjälp att orka komma i balans, men man måste jobba för det vet vi. Min man väntar bara att pillret ska börja verka så han blir glad igen, tycker inte att han behöver gå på AA, eller jobba med stegen, eller träffa folk överhuvudtaget. Och då vet du och jag att då funkar det inte heller. Han har som gett upp. Jag känner som du säger, livet kommer att återvända när tiden är mogen. Det kan aldrig bli som dom 2 år jag haft, jag är fri från det, det är hans ansvar.

Trodde verkligen inte jag var en friluftsperson, men asså jag älskar det. Ja, ridningen och hästarna måste vara min tryggaste punkt, finns inget bättre. Hoppas verkligen du har rätt. Vände ju det hela till den ekonomiska delen, och de verkar ha nappat på det med tanke på hela coronavirus situationen. De sa senare att de kan hända att de dricker vin någon mer dag, men minsta lilla minskning är ett framsteg. Själva grejen att jag tycker det är jobbigt verkar de inte inte bry sig om, men huvudsaken är att de bryr sig om att minska det av någon anledning.

Vad fint att höra att du haft det så bra med din kompis. Det låter verkligen som att det var välgörande och det är fint att du ser hur bra du mår av att rida och vistas i naturen. Läser nu om dina föräldrars beslut. Jag håller också tummarna att det blir så. Det är bra att de har meddelat det, att de säger det högt innebär säkert att de vill göra en förändring. På det sättet kanske coronaviruset blir en positiv erfarenhet för dig och din bror. Det gjorde nog skillnad att du pratade med din mamma om dina funderingar kring deras drickande. Du sådde ett frö.

Okej, sjukaste hände just nu. Mina föräldrar berättade att från och med imorgon blir det enbart vin och läsk på onsdagar och fredagar då ekonomin här dalar med corona. Håller alla tummarna för att detta hålls nu!!

Hejsan! Tack för omtanken <3 Jo men just nu går det an faktiskt. Har tillbringat de två senaste helgerna hos en kompis. Vi har grillat i skogen, ridit på grannarnas hästar och haft det allmänt bra. Tror jag behöver mer sånt. Veckorna är mindre bra. Har insett ännu fler saker om min familj osv att jag nu är totalt överväldigad igen. Och återigen försöker jag fly från mina tankar och ständigt vara upptagen fram tills det kraschar, vilket det kommer göra.

Hejsan! Tack för omtanken <3 Jo men just nu går det an faktiskt. Har tillbringat de två senaste helgerna hos en kompis. Vi har grillat i skogen, ridit på grannarnas hästar och haft det allmänt bra. Tror jag behöver mer sånt. Veckorna är mindre bra. Har insett ännu fler saker om min familj osv att jag nu är totalt överväldigad igen. Och återigen försöker jag fly från mina tankar och ständigt vara upptagen fram tills det kraschar, vilket det kommer göra.

Förstår dig också och jag är mitt i en liknande resa. Till sist hamnade jag i att jag måste tycka mest om mig själv och leva fullt ut i mitt liv. Sedan en vecka bor jag i en lägenhet (andra hand i fem månader) för att jag inte orkar med fler lögner och gömda flaskor. Gråten och ilskan börjar ta slut och jag kan njuta av kvällar när jag inte behöver tänka på hans alkoholkonsumtion. Vi har en paus och får båda tänka vad vi vill. Jag kämpade också för "lust och nöd" men det går till slut inte med alkoholen för det blev som en älskarinna som går i första hand.

Ja, vad säger man? Suck! Min man tycker att han har tagit tag i situationen nu. Han har varit en gång till en alkoholterapeut (det blir fler gånger) och enligt honom var hon frågande till varför jag lämnar honom utan att ge honom en ny chans. Hon menar att orsaken till problemen är att vi har svårt att kommunicera så hennes rekommendation är familjerådgivning så att han kan prata mer vilket hjälper mig att lita på honom. Han har inga alkoholproblem så han behöver inte sluta dricka. Hur kan han ens tänka att jag kan tro på att en alkoholterapeut gör den bedömningen och ger en sådan rekommendation?
Han har också berättat för sina syskon men han har bara berättat att vi har haft det jobbigt i några år. Förnekelse verkar vara total och det känns verkligen som att någon har tagit och bytt ut hjärnan på honom. Det är väl bara att inse att min lilla förhoppning om att han skulle inse problemet inte kommer att hända.
Tack för stöd och att ni delar med er av egna erfarenheter. ❤️

Förstår dig. Inte lätt när man älskar någon som älskar alkoholen mer.
Välkommen hit. Bra beslut att börja skriva här. Det hjälpte mig i mitt beslut, när jag lämnade min man, för snart ett år sedan. På något vis sorterar man tankarna mer när man ser det skrivet.
Ja att älska i nöd och lust, de löften tog jag också på allvar, då jag också trodde att jag skulle leva med min man livet ut.
Men att välja mig själv eller mannen, så valde jag den som jag alltid kommer att leva med, mig själv. Till slut. För det var ju ett tufft beslut. Men det enda jag kunde göra. Och man är maktlös inför alkoholen. Man kan inget göra, om inte den som dricker, själv vill sluta.
Medans du funderar över ditt beslut, så försök göra saker som du mår bra av.
Du kommer få många goda råd här, så fortsätt skriv.

existerar inte hos oss, har så gärna vilja haft det. För alla sjuka sms han skickat, och tagit emot, fyllkörningar dagtid och allt annat dumt. Men icke, sitter i soffan och är bara tom, försöker lite grann som en person du möter på affärn. Tar som sagt inte ansvar för sina barn, det minsta. Ringde hans mamma långt härifrån och frågade om hon visste hur dåligt han mår, men nej det visste hon inte. Men vet att han är sjuk, det har han berättat själv.
Tänker just nu, att det där huset som jag dissade för att jag vill så gärna göra det jag kan, för att inte tänka sen, att jag hade kunnat göra mer. Tror jag hyr det i lönndom iaf en månad så får jag se sen

Ja som jag skrev så är demonen tillbaka. Igår fick jag jobba helt själv med målningen! Han var full och trött. Så han satt i stolen och sov eller uttryckte hur dåligt han mådde varvat med tjat om hur dum elak och psykiskt sjuk jag är - en demon helt enkelt! Gårdagen var förfjävlig? När han sen började nyktra till framåt kvällen kom ångern, förlåt att jag är dum, jag har alkoholproblem och måste ha strikta regler, jag har börjat halka snett. Jag får väl se...

Tack självomhändertagande för din ord? Jag är så glad att vi kan stötta varandra här. Jag tar till mig dina ord och ska välja glädje, försöka få till ett skratt varje dag.

Skönt Backen123 att du har berättat nu är det framåt som gäller. Det verkar som om du ser framåt och ser möjligheter.

I flera år har min man druckit alkohol. Men det är nog de 5 senaste åren som jag upplever att det blivit ett beroende för honom. Kanske det varat längre men iså fall utan min vetskap. Det har varit flera tillfällen då jag blivit sviken av olika slag och då har det liksom känts som min kärlek till honom slocknat till viss del. Men så är han den mest underbara person som finns och då trycker jag ner de känslorna och anklagar mig själv för att vara för kritisk.
För ett år sedan bestämde jag mig för att låta 2019 vara det sista året som jag kämpar på. Detta har jag berättat för honom men han har ändå fortsatt. Sista veckan på året sa han att nu är det slut på drickandet. Han höll uppe hela julen och nyår. Jag ville ge honom den chansen då jag älskar honom och nu är det mars och han dricker lika mycket igen.
Jag får så dåligt samvete att jag vill lämna honom. Känns som jag sviker honom och bryter mitt äktenskapslöfte - att älska i nöd och lust! Han säger nästan varje dag att han älskar mig och att han är så tacksam att han har mig.

För barnen, tillsammans med deras pappa. Berättade inte att han är alkoholist, men om depressionen och lite försiktigt hur det påverkade mig. Pojkarna slog bakut, iallafall 11 åringen. Han sa nu fattar jag ingenting, dom har inte märkt av någonting förutom att han sover i gästrummet. Och det pga av värme och svårt att sova. For till huset jag skulle hyra och kände att det var inte bara att bo där för en time out. Men jag hade packat, börjat känna lättnaden, längtan att få umgås med vänner, slippa känna stressen. Pratar med min man när jag kommer hem, han bryter ihop fullständigt. Tycker livet är meningslöst. Så jag kastar in handduken ang flytt. Jag var tuff med honom, tyckte det var dags att slänga offerkoftan, välja väg, ta ansvar och att jag känner mig så jävla lurad. Köpa hus, gifta sig och så visar det sig att han har en sjukdom sen långt tillbaka. Försatt mig i känslor av skam, ilska och sorg i 2år. Ekonomiskt strul blir det också. Känner jag blir så förbannad när jag skriver hahaha. Sa till om att nu är det att bara vara trevlig. Tog så förgivet att nu kliver han på AA igen, samtal, tar ansvar. Men icke, lika samma beteende. Men en sak känner jag, jag fick tillbaka kraften, hon som var jag. Som alltid stått upp för mig själv och därför alltid haft det lite tufft med män. Träffar en psykolog, vill reda ut varför jag träffat män genom åren med problematik, hon sa, det är nog dom som träffar dig. Så skönt, så sant. Läser om oss alla, vi verkar vara så redbara allihopa, så jag vill tro på det. Att dessa män i sin ångest och olycka tror att vi kan nog hjälpa. Jag vet inte, vad tror ni? Men nu vet jag, jag kan flytta när jag känner att det räcker, bett om bodelning inom äktenskap, ska bli så skönt så slipper jag bry mig om skog och mark, verkstan och ladugård, som han inte klarar av och blir galen om jag som bara frågar hur vi löser det att det regnar in i lagårn.

har jag sedan tonåren gett mig in i relationer med missbrukare. Droger och alkohol. Att jag hamnat här igen känns som ett enormt misslyckande. Jag studerar dessutom och min familj bor långt härifrån så jag känner mig så jävla fast. Och som många andra skriver, när han är nykter är han världens bästa. Men på fyllan så jävla elak och framför allt dryg.

Min sambo och jag har varit tillsammans i 3,5 år. När vi blev tillsammans/träffade så festade vi ihop och det var kul. Men nu är jag så utled på helgdrickandet. Han kan inte dricka en eller två öl för att det är gott, utan han dricker tills han sluddrar och blir fumlig. Han pikar mig och frågar om kändisar och vet jag inte vem det är reagerar han som om jag vore dum i huvudet. Jag har växt upp med alkoholism och även han. Jag blir rädd och obekväm när han är full, för jag vet inte vart jag har honom. Jag har lyft det flera gånger och han bedyrar förändring men sen när det blir helg så blir det samma visa igen, och när det inte blir det(sällan) får jag dåligt samvete för att jag är tråkig som gjort att vi har en nykter helg. Vet inte vart jag vill komma med detta men jag är så innerligt trött och ledsen.

"Allt går liksom bara runt å vet att det bara är jag som kan stoppa det." Jag hoppas att du har någon bra att prata med, någon som kan hjälpa dig att prioritera. Att ha ansvar för fem barn är stort. Du behöver inte ta hand om en vuxen man utöver det, som dessutom verkar vara nära att gå över en gräns.
För några år sedan fick jag ett värdefullt tips av en sjukgymnast som jag träffar regelbundet. Hon lärde mig olika tecken för "STOPP". Det använder jag ofta på olika sätt. Jag har till exempel en sten i min ficka som jag kallar för "stopp-stenen" och det är en slags markering för mig liksom en påminnelse att säga stopp eller nej när det behövs. Jag har troligtvis adhd och kommer på väldigt mycket idéer som jag får för mig att jag ska genomföra. Vissa idéer är jättebra, men jag har inte alltid utrymme eller kapacitet att genomföra allt som poppar upp och därför har jag glädje av att en sten i fickan säger "stopp" till mig. Jag berättar det för dig för att du ska fundera över var din gräns går. När är det stopp för dig och vad kan påminna dig om ditt stopp. Om det passar dig. Du kan öva. Om du vill.

Ta vara på dig, med varsamhet. Förändringar tar tid. Gör det du vill och om det inte alltid blir som du vill, så förlåt dig själv för det och ta ett steg i taget. Det är fint att han är en bra pappa när han är nykter. Hitta ett sätt som passar er.

Det behöver inte vara svart eller vitt. Det viktigaste är att du och barnen mår bra och att ni har det bra med pappan. Han är ansvarig att ta hand om sig själv, liksom du är ansvarig att ta hand om dig och du som en mamma har även stort ansvar över era barn.

Ta hjälp av dem du kan få hjälp av!

Hej, jag tänker på dig och hoppas att du har det bra.

Vad roligt att du känner så! Tack för att du säger det.
Det är så bra att ni pratar med varandra.

"Mitt förhållningssätt just nu är att jag betraktar honom som en helt normal person med vissa psykotiska inslag ibland. Jag ifrågasätter inte utan pratar mer om hur han ska hantera det." Det här måste vara det bästa att kommunicera med en anhörig. Du är verkligen en förebild!

Om fler gör som du, så får vi ett bättre samhälle. Vi kan alla lära oss att kommunicera bättre och jag hoppas att andra tar efter dig.

❤

.

Du skriver om din man"Han går på AA, fått psykaramaka, sover inte, tröstäter och helt död i blicken. Någon som känner igen det?"
Jag känner igen det, från min egen erfarenhet. Jag har ätit psykofarmaka och det var aldrig roligt, men det fick mig att komma i en balans när jag hade svåra skov som var upp och ner i mitt stämningsläge. Jag valde att ändra livsstil och lära mig allt jag behövde för att kunna sluta med mediciner och det tog många år att landa i det. Jag gjorde det till min livsuppgift helt och hållet och under många år så var det ett heltidsjobb för mig.
Tyvärr så skrivs det ut mer mediciner än vad det borde, det borde ordineras mer fysisk träning och mindfulness i vårt land, men det är upp till varje människa att ta ansvar för hur den vill leva.
Tungt läge, mediciner kan ge tom och död blick. Jag har haft den och jag är väldigt glad för att jag fick tillbaka min livsgnista. Jag minns en vän som sa, att nu ser jag din gnista igen. Det är hemskt att vara den som bär den döda blicken och jag kan förstå att det är jobbigt för omgivningen.

Du kan bara ta hand om dig och se till att du får det liv som du önskar och om det så tar flera år, så sätt igång och gör det du behöver. Jag kan lova dig, att det är värt den långa resan!

Allting är möjligt!