Senaste kommentarerna i forumet

Bra sagt. Önskar bara man förstog varför det händer. Ja jag tror aldrig jag kommer att läka från det här. Han var mitt allt, mitt liv. Svårt att förklara men jag tror verkligen vi var själsfränder. Vi träffades av ren slump när vi var 16 och kärleken har vart lika stark sen dess. Om han inte hade gått bort skulle jag aldrig kunna lämnat honom och gjort slut. Hur mkt han än sårat mig tror jag. Jag gick emot min egen vilja när jag flytta själv. För jag fatta att nått måste göras även om jag var rädd för detta. När jag väl tänkte lite på mig själv så dog han. Så sjukt.

Gullit att du tänk på mig tack! Det värmer. Nej det är nog inte så konstigt 3 månader är ju inte lång tid trots att det känns som en eviget just nu. Hoppas med jag hittar min väg. Väldigt svårt bara när man sett den vägen med någon som inte längre finns. Men en dag i taget. Finns bara en väg. Och jag ska leva och göra allt vi båda drömde om att göra tillsammans.. hoppas ni mår bra. Kram ?

Jag har funderat en stund på en formulering som kan trösta. Men jag hittar ingenting att säga. Det är en sådan bottenlös smärta man känner. Just, som ni säger både Skrållan och Nuigen, så vet man ju att den fina, älskade mannen finns därinne på djupet någonstans, men alkoholen gör honom oåtkomlig för oss. Att börja slåss mot den är lönlöst. Vi kommer garanterat att förlora. Vi ska istället använda de krafterna till oss själva och vårt eget liv och välmående framöver.

Hoppas att ni kan känna mina varma cyberkramar till er båda!

Hej, jag har tänkt på dig. Vad fint att du skriver här. Det är inte konstigt att du inte kan se din framtidsbild idag, nästan 3 månader efter att du fann honom. Däremot så kan just den framtidsbilden vara något som du kan fundera lite över, hur du önskar ha det i framtiden. När den värsta tiden har lagt sig, så hoppas jag att du får tag på dina tidigare eller kanske nya drömmar. Det kan vara till en hjälp framöver, att fokusera på något som känns bra för dig. För mig har det varit så att när jag har tagit hand om mig och min hälsa, då har ärren bleknat. Det är verkligen inte lätt, men livet är inte enkelt. Vi får hitta de sätt som gör att vi kan förhålla oss till det vi är med om och det ser nog olika ut för oss människor. Jag hoppas att du finner ett sätt som passar för dig. ❤

Medberoende en sjukdom jo stämmer verkligen. Det är riktigt hemskt och som du säger man vet inte vad man går miste om.

Väldigt viktigt att se sin roll i sammanhanget. Varför väljer jag att bli medberoende - en obekväm fråga att ställa sig. Kan se mig själv och att det funnits och kanske fortfarande finns en oförmåga att leva livet fullt ut och då är det lätt att välja att bli medberoende. Då slipper man ansvaret för sitt eget liv och kan behålla drömarna om hur det skulle kunna vara, utan att göra något för att förverkliga det och därmed riskera att misslyckas. Vår del i det hela är inte så ädel som vi kanske gärna vill tro.

Den bästa dagen i ditt liv behåll den djupt inom dig och det kommer fler .......................................

Ibland händer det som bara inte får hända ( så bra uttryckt men inte av mig ) och kan tänka mig att saknaden är enorm, men kommer självfallet att avta med tiden. Man säger tiden läker alla sår men jag tror inte på det. Jag tror man lär sig hantera det som är svårt och kanske kallar man det att läka. Samtidigt vill msn ju behålla personen inom sig, allt som var fint vill man inte mista. Jag är så glad för din skull att det ändå blev ett kärleksfullt avsked. Vad som sedan händer vet vi inget om, men jag tror som du att det här är inte slutet. ❤

Sen är det alltid jag som är den tråkiga och tjatiga när jag säger ifrån om att han inte borde dricka och absolut inte när han inte har råd.

Men för honom är det inte mycket pengar att lägga 900 på en utekväll när man ju ändå är i en annan stad och då måste man tillåtas att ha kul.

Det är inte ens hans pengar ännu utan mina tills dess att han börjar betala tillbaka..

Det känns inte bra

Har blivit tillsammans med en kille, det var kärlek vid första ögonkastet för båda och vad som känns som mitt livs kärlek. Han älskar mig mycket det känner jag. Vi har varit tillsammans i ett halvår och han har stora problem, han flyttade in här för han kunde inte betala hyran där han bodde och nu har han precis skaffat ett jobb igen så att han ska kunna betala här med och gjort en avbetalning på sina skulder.

Innan jag träffade honom hade han blivit vräkt från en bostad och precis skaffat en annan, som han inte heller hade råd att betala. En affärsidé som gick åt helvete mm ledde till det mm.

Han är sjukt driven i sitt jobb och det märks nu, men han röker på 3-5 ggr i veckan.

Vi har kommit till en kompromiss om att han aldrig får röka när mina barn är här och han har hållit det förutom en gång och jag visade tydligt vad jag stod.

Han vet inte vad jag ser hos honom säger han ibland, och han tycker att jag aldrig säger något bra utan bara klagar på hans dåliga vanor. Han är dock fantastiskt den veckan när mina barn är här och dricker Max 1-2 glas vin på helgen och är så engagerad i dem, även fast det gör honom väldigt trött för att han själv levt som ungkarl och inte är van med situationen, men jag ser på honom att han njuter av det.

På helgen vill han alltid ha alkohol, och det har hänt nångång att han druckit alkohol med vänner och gått bakfull till jobbet vilket jag inte alls gillar. Jag konfronterade honom om att det är ett ansvarslöst beteende och han tycker att det inte ska bero på att han gör nånting en gång att jag ska göra slut med honom....

Jag har tagit upp hans ansvarslöshet med honom, men han menar att han inte är ansvarslös. Han lever på lånade pengar just nu som jag hjälpt honom med och tar sina 900 jag swishat honom för att betala skulder med och väljer istället att gå ut och festa när han åkt med jobbet till en annan stad.

Jag hör ju hur det låter när jag skriver detta.

Är jag medberoende? Kan han ens komma in på rätt bana eller är det kört för oss? Jag vet ingenting längre.

För allt fint ni skrivit.. har inte vart här på ett tag nu.. sjukt hur tiden bara går. Snart 3 månader sen det värsta i mitt liv hände. Men läker verkligen tiden alla sår? Klart jag är stabilare idag än dagen jag hittade honom. Men ju mer tiden går desto större blir ju saknaden. Det var flera år sen jag var ifrån honom såhär länge. Men tiden bara går. Klockan tickar. Kan fortfarande inte se min frsmtidsbild. Även om jag inte kunde se den med honom sista tiden heller. Det måste finns ett liv efter detta. Själen måste gå vidare någonstans. Det känns iaf lättare att tänka så. Än att det är helt slut. Ibland kan jag till och med känna av hans närvaro. Saknaden är enorm och tiden kanske läker sår men ärren finns alltid där. ❤

.

Jag levde i en likande situation som du beskriver i ca 11 år. Nu, två år och 7 veckor senare, lever jag äntligen det liv jag önskar leva. Däremot så kanske jag aldrig blir en mamma och det är ett oerhört högt pris jag fick betala för att jag inte såg och förstod hur jag skulle ta mig ur medberoendet.

Jag såg detta nu, då jag tänkte skriva om en sak jag upplevde idag. Jag bjöd hem mina brorsbarn på lunch och vi umgicks i några timmar. Det var det största ögonblicket för mig på många år. Idag så önskar jag att de som såg hur jag hade det, sa åt mig att skaffa hjälp för att ta mig ifrån honom.

Jag dricker inte och jag har aldrig sett mina föräldrar berusade. Vi dricker inte på våra familjemiddagar och det är jag så glad för. Jag hade ingen aning om vilket elände alkoholen kunde ställa till det med förrän jag levde med en man som valde alkoholen före mig.

Nu är jag fri och jag har kämpat i 6 år för att bli det. Jag fick bra hjälp av psykolog att sätta gränser och när jag bad om den hjälpen så var jag redo att jobba och få han ut ur min lägenhet.

Om du drömmer om att bli en mamma, så stanna inte vid drömmen. Jag gjorde ett misstag att jag lät tiden gå, men jag anklagar inte mig för att det blev så. Jag visste inte hur jag skulle göra och jag har lärt mig bra mycket på den resan ändå och jag är glad för min erfarenhet.

Den erfarenheten har fått mig att första att verkligen våga ta vara på det liv som är.

All styrka till dig. Du förtjänar att må bra!

Är så ofantligt jävla trött på min sambo. Vi har knappt varit ihop 2,5år men nu börjar känslorna svalna, allt tack vare hans alkoholkonsumtion. Varje helg ska det drickas för "det är normalt", "alla människor gör så".

Absolut många kanske tar sig ett glas, men alla kommer i regel inte hem 07-08 på morgonen och öser över en kärleksförklaringar. Inga av dessa kan jag ta åt mig, eftersom det är alkoholen som talar. När jag sedan somnar om ska han med smygande steg ta sig till spritskåpet och sno åt sig en flaska. Jag kommer då på honom och då blir det ett jävla liv. Med fysiskt våld får jag tag i mina flaskor och gömmer de under kudden för att han inte ska komma åt dem.

Det sjuka är att det känns som att man borde vara tacksam. Tacksam för att han inte kommer hem och är otrevlig, eller slår mig. Men hur fan kan man vara tacksam när det ända man känner är besvikelse? Helg efter helg. Man tror att man ska vänja sig, inte drömma upp om en mysig hemmakväll i soffan för att återigen ligga här med tårar längst kinderna nerslagen av besvikelsen.

Jag har gång på gång försökt nå fram till honom, berätta hur jag mår och hur jag känner. Absolut, vår bakgrunder är helt olika, i min familj umgås man utan alkohol. Har aldrig sett mina föräldrar dricka redigt. Men det är just besvikelsen som är värst. Lovar att komma hem, lovar att sova hemma, lovar att spendera kvällen med mig. För att sedan skita i allt. Han kan inte ha roligt utan alkohol.

Ofta påstår han att grabbarna insisterar på att de ska ut och ses. Men jag kan se i hans konversation att det är han som varit drivande.

Jag vet inte hur länge jag orkar. Men som många orkar jag inte ta mig ur. Jag kollar på lägenheter, är med i budgivningar och hoppas få ett eget ställe så jag får lite perspektiv på hela mitt mående. Efter det kan jag ta ett beslut om jag vill fortsätta i den här relationen eller lägga locket på och gå vidare. Under alla dessa år har jag drömt om att skaffa familj med den här mannen. Men känns det som slöseri med tid att skaffa barn för att sedan ha mina barn på halvtid.

Något måste hända men känner mig så otroligt maktlös och svag.

Du och din familj har verkligen gjort det ni kan för att försöka hjälpa din syster och hon har också själv gjort många försök för att bryta sitt alkoholberoende, men hittills utan långsiktig effekt. Helt förståeligt att ni känner er slutkörda av allt som ni har gått igenom! Ni tar mycket ansvar för systerns behandling och mående, vilket tar på krafterna. Jag instämmer i gros19:s svar här ovan. Att orosanmäla till kommunen kan vara klokt och även att söka stöd för er som anhöriga, för att ni ska orka. Kommunen erbjuder ofta anhörigstöd och det finns Al-anon-grupper på många orter. Utöver det kan det kanske kännas hjälpsamt att fortsätta skriva här. Vill du/ni ringa och bolla med någon om er situation finns också Alkohollinjen på 020-84 44 48 alla helgfria vardagar.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Saknaden för det som inte blev fint beskrivet. Den saknaden kanske ofta är mer smärtsam än saknaden efter personen. Vi har våra drömmar som vi vill uppfylla och ofta har nog dom sitt ursprung i tidiga brister i vårt liv. När sedan drömmarna går i kras får man ta itu med bagaget man bär med sig. Innebär kanske helt enkelt att bli vuxen. Upptäckte själv hur jag i ett förhållande försökt uppfylla mina drömmar från barndomen, allt jag hade saknat. När dom väl var uppfyllda insåg jag att det var ju inte det jag ville ha. Lite tankar i tidig morgontimma ❤

Du ringer socialförvaltningen och gör en orosanmälan. Sedan kontaktar dom i sin tur din syster och man brukar i första hand erbjuda frivillig vård i någon form. Om din syster motsätter sig detta och man bedömer att hennes missbruk är i den omfattning att det är fara för livet kan det bli aktuellt med tvångsvård sk LVM. När du eller ni anmält så är det socialförvaltningens ansvar att se till att din syster får den hjälp hon behöver. Man kan om man vill vara anonym när man anmäler.

För anhörigas del brukar man erbjuda någon form av anhörigprogram. Själv kan ni ta kontakt med en Alanongrupp för att få stöd. Det är oehört påfrestande för anhöriga och som du säger även en fara för hälsan.

Hej
Min stora syster är 43 år och haft ett toppen liv. Resor, hus, sommarstuga och ett välbetalt jobb, sålde huset o flyttade till stan. För 4 år sedan bröt helvetet ut. Dom separerade och sålde lgh och sommarstugan. Blev av med jobbet hon haft i 10 år pga firman flyttade till malmö,blev arbetslös o det blev ännu värre. Vad vi inte förstod då var ju att redan innan separationen var hon helg alkholist när dom va ut till stugan. Det eskalerade fort och både jag mina syskon o föräldrar har varit där för henne. Sovit där, låtit henne fått trappa ner , kört henne till maria kliniken pga kramper el anfall, st görans och hon har betalat själv för en behandling på 2 månader , går hos psykolog, ktb, medicinerats mot ångest, hon har prövat olika mediciner mot sitt beroende som nån test person, utvecklat nån slags anfall när hon dricker mkt , pratat om självmord fler ggr , hon har inga vänner kvar snart, o förlorat flera vänner som missbrukat i från hemmet hon var på , men ingenting hjälper. Vi vet inte längre hur el vad vi ska hantera detta och min mamma har dåligt hjärta sen tidigare och det här är ngt som påverkar henne så mkt och får ta mer mediciner än vad hin behövt tidigare . Jag är rädd att hon inte klarar mer och får en hjärtattack. Kan man oroanmäla en alkholist? Vi känner oss helt slutkörda av att passa henne. Att se till att hon tar sin antabust, att vara orolig att hon ska få anfall o slå sig illa. Vad kan vi göra mer??

Hjälplösa ??

Det är jobbigt ibland. Vill inte sakna mannen, vill hellre minnas det jobbiga än det som är bra. Vill vara klar och gå vidare med mitt liv. Vet absolut att jag inte går tillbaka. Har kommit för långt. Men ändå finns det en saknad. Saknaden för det som inte blev. Har pratat med honom ibland. Det går bra en stund. Sedan skriver han eller säger något, och då vet jag. Då puttar han upp mig på min väg igen. Min plan är att inte ha kontakt sen, men vi har fortfarande en del saker ihop, som behöver ordnas upp. Så därför kontakten.
Hade inte väntat mig att sjunka igen. Trodde att nu går jag framåt. Men man kanske måste vänta sig svackor. Har ju levt med mannen i 20 år, så det är väl ingen Quick fix.
En dag i sönder.

Ja, jag längtar så efter den man jag vill att han ska vara... den man han har varit tidigare. Jag sörjer alla planer och drömmar vi har haft som (i ett nyktert liv) skulle ha hänt! Alla barn utflugna och chans till 30-40 lyckliga år tillsammans. Det är så oerhört sorgligt att lämna så att älskarinnan A får min man!!!

Så bra att du tackade ja till lägenheten Nuigen. Skönt att det går framåt.
Så skönt att få höra dina ord Lisbeth. Jag har ju själv lämnat. Vill inte tillbaka, men ibland längtar jag efter den mannen jag vill att mitt ex ska vara. Dom tre punkterna ska jag tänka på när det är tungt. Tack för dom orden.

Bra gjort, vill jag säga. Nu har du tagit samtalet och nu är allt framme i ljuset.
Du verkar stark och bestämd. Bra att du tänker på dig och dina barn, att du sätter er först. Hoppas han tänker till nu och vill ta tag i sitt drickande.

Hej,
jag förstår det, att han måste göra det för sig själv och inte för min skull. I detta läget känner jag att jag får vara glad för det lilla. Att han är beredd att ringa för att få hjälp, om det så är för min skull, betyder iallafall att han bryr sig om hur jag känner. När han väl träffar någon att prata med så kanske poletten trillar ner? Jag vet inte, en sak vet jag iallafall, jag är stark och kapabel att stå på egna ben om det skulle gå så långt. Jag har ett välbetalt jobb, goda vänner och en familj som jag kan lita på. Jag är duktig på många saker, jag är frisk och jag är stark. Vi har två fantastiska pojkar och där ligger mitt fokus nu. Att de ska få den bästa uppväxten de kan få. Vi får se hur det hela utvecklar sig, hoppet finns fortfarande, det här är början på en process. Kanske blir den jättelång men jag vill finnas här som stöd under tiden.❤️

Bra jobbat, men tänk på en sak (ja jag kommer från andra sidan)..... Han måste göra detta för sig själv, om han säger att han gör det för dig men inte anser sig ha problem kommer han aldrig sluta på riktigt. Han måste inse att han har problem och vilja göra en förändring för sig själv. Men lycka till med allt!

Så gjorde jag det till slut. Tog samtalet som jag har bävat inför så länge.
När jag kom hem så blev han ju såklart överraskad och frågade varför jag kom hem så tidigt. Jag skulle ju först komma hem imorgon.
Jag satte mig ner och sa att jag inte mår bra. Att jag är ledsen och orolig.
Han försökte bagatellisera gårdagens händelse om att sonen inte hade fått någon middag till att jag överdriver. Och att han sover djupt, det har inte med drickandet att göra. Att han är svårväckt, ”-det vet jag väl?!”
Du kan försöka prata bort det sa jag, men jag sa också att jag vet vad som händer här hemma när jag är borta, och tittade på honom medans han vände sig bort och städade köksbänken. Jag förstår att det är något som gör att du dricker och jag vill hjälpa. Jag lider med dig, det gör ont att se hur du försöker tackla dina demoner så destruktivt. Jag ser att han skäms, han blev röd i ansiktet av skam.
Jag sa att mina känslor och vad jag vet kan du inte prata bort. Men jag och familjen behöver en förändring. Han sa han vet inte hur. Då sa jag att det finns hjälp att få. Massor! Ett telefonsamtal.
Jag sa att jag har ett nummer och han tog emot det.?
Han sa att han har inget alkoholproblem men att det hjälper honom när han har stressigt på jobbet.
Bullshit, kände jag men sa inget.
I söndags hällde han ut resten från en vinflaska, demonstrativt och sa, jag ska inte dricka något mer före påsk så det här blir ju bara gammalt och är inte lönt att spara. Jag tänkte bara, ja ja, gör du det...
Igår hade han druckit en hel flaska rödvin och en halv liter Gin.
Han kunde således inte hålla sitt ord ens en dag.
Men, han sa att han skulle ringa numret jag gav honom. Jag gör det för din skull sa han.
Gör det idag, sa jag.
Nej inte idag, jag har tre viktiga möten som jag ska iväg till nu.
Hmmm, viktiga? Vad är viktigast? Jobbet eller familjen, ditt äktenskap, förhållandet till dina barn? Eller spriten..
Han behöver kanske bara modet till att ringa tänker jag.
Nu kan jag bara vänta och se. Låta det sjunka in hos honom ett par dagar. Jag har sjukanmält mig från jobbet tills på lördag.
Jag hoppas att han ringer, att han vågar be om hjälp. Den här demonen är för stor för honom att fäktas mot själv.
Snart ska jag hämta barnen från skolan, jag längtar!
Jag återkommer när jag behöver skriva av mig igen.
Förmodligen snart, tack för att ni finns.❤️

Tack så mycket för era svar! Det värmer i hjärtat att ni finns och vill hjälpa och dela med er. Jag är nu på väg hem. Jag kunde inte fortsätta flyga idag, jag bröt ihop av alla känslor ombord. Mina kollegor rådde mig att gå hem och ta hand om familjen. Igår hade det hänt igen... Han hade druckit så mycket så att han hade somnat på soffan innan 10-åringen hade kommit hem från träning kl 20.30. Lillebror sov i den andra soffan i sina vanliga kläder. 10-åringen fick bära upp honom och natta honom. Sedan fixa lite mackor och yoghurt själv, det fick bli middagen. Han var ledsen. Det skar i mitt hjärta. Jag är nu på väg hem och vet inte hur det blir. Men om han inte kan ta till sig min förtvivlan eller ser mina zebrarandiga kinder av smink som runnit så är han ju helt korkad! Det måste gå in! Jag har stannat vid en parkering och skriver detta. Mitt hjärta slår hårt och jag hulkar. Jag är rädd och jag är ledsen. Men jag vet att det måååååste gå. Det är idag som förändringen börjat. Början på ett lyckligare liv och en gladare familj. Hoppet finns.?

Du har redan fått många mycket bra tips på hur du ska göra. Jag vill bara berätta lite om hur det är att sitta på andra sidan i ett sånt samtal. Att dricka för mycket, att dricka i smyg är förenat med ganska stort självförakt och genans. Nu vet jag inte i vilka sammanhang du har konfronterat honom med tomma och uppmärkta flaskor. Är han berusad vid en konfrontation är det lönlöst, välj nån gång när han är nykter. Och gå heller inte in i en diskussion om uppmärkta flaskor eller påfyllda. Det där är ju så jäkla pinsamt så att försöka förklara det i en konfrontationssituatuon riskerar bara att det kommer att handla om något annat och om vattnet är ditt fel eller inte. Jagbudskap är bra, men kanske också en fråga om vad han tycker och tror om sitt drickande. Då har du sedan svaret på hur du ska gå vidare. Jag tycker inte att du ska slänga in kompisens iakttagelse i första vändan. Att bli upptäckt som alkoholist är förenat med stor ångest och börjar du där så är risken stor att du hamnar i ett tjafs som inte ger några svar. Antingen smyger han för att han vet att det är fel eller så smyger han för att slippa konfrontation. Ge honom en chans att prata. Du behöver kanske inte säga så mycket alls. Jag tror kanske att den bästa taktiken är att säga att du är bekymrad och fråga honom om vad han tycker. Om han vill sluta så finns det hjälp att få. Hänvisa honom in hit till forumet. Det finns även annan hjälp att få. Inser han inte problemet så är det ingen idé att gräla. Det är svårt att sluta oavsett hur goda intentioner man än har, men det är verkligen inte ok att han skapar en så otrygg situation med era barn. Så vill han inte se problemet så måste du agera. Men jag tycker att du uttrycker det så fint härinne. Att du bryr dig om. Du kanske helt enkelt ska visa honom frågan du ställt och svaren du fått. När han är nykter.

Välkommen hit. Det första jag tänker är att du ska utgå från dig själv och dina upplevelser, alltså jagbudskap. För min del hade det känts väldigt frestande att berätta vad din sons kompis sagt, men det kanske inte passar dig. Reaktionen på det tycker jag skulle vara intressant. Annars tänker jag så här berätta vad som gör dig ledsen. Sen avråder jag dig från att berätta konfrontera följderna av hans missbruk det behöver han själv komma underfund med. Tjat förebråelse, tårar har oftast negativ effekt. Det som åtminstone mestadels gör att man blir motiverad till förändring är att man mår riktigt, riktigt dåligt så undanhåll inga konsekvenser av missbruket. Sedan tänker jag att det är viktigt att tänka på att det är känslor som styr ett missbruk inte förnuftet som gör att man dricker. Ofta tycker jag att man anstränger sig för att personen ska inse det negativa i missbruket och när man väl gjort det så slutar man. Fungerar inte så. Alla vet att man ska vara försiktig med alkoholen t.ex. Alltså det viktigaste är som jag ser det jagbudskap att du utgår från dina upplevelser.

Finns givetvis ofta en förklaring till att man fastnar i ett missbruk, men för att kunna ta itu med sina problem och för att det ska ha någon effekt behöver man vara nykter. ?