Senaste kommentarerna i forumet

@Åsa M Tack för ditt svar. Det betyder mycket att få ta del av andras perspektiv.

Jag förstår att det här är en svår situation utan enkla lösningar, och att varje resa ser olika ut. För mig känns det just nu viktigt att försöka nå fram på ett sätt som bygger på ärlighet, omtanke och respekt. Jag vet att det är en sjukdom, och att det inte går att förändra någon annan men jag vill ändå försöka öppna ett samtal där jag förmedlar hur mycket jag bryr mig, hur det här påverkar mig, och att jag finns här om han vill göra en förändring.

Visst har vi haft dessa samtal sporadiskt tidigare, i flera år faktiskt men jag tror inte jag uttryckt mig på rätt vis. Han tar emot det jag säger på fel sätt, det kommer från en plats med kärlek och oro och jag vill att det ska nå fram.

Det är inte för att jag tror att jag kan ta ansvar för hans hälsa, utan för att jag fortfarande ser något att hoppas på, och jag vill försöka innan jag tar andra beslut. Jag söker stöd för att förstå hur jag kan göra det på bästa sätt – hur jag kan uttrycka mig så att han förstår allvaret men också känner sig sedd och stöttad.

Tack igen för att du tog dig tid att svara. Jag är tacksam för att du delade med dig.

Det är svårt att få någon att välja att söka hjälp. Mitt ex söp och kaosade i åratal och inget jag sa hjälpte. Han visste rent intellektuellt att han hade alkoholproblem för han har haft det hela livet. Men söka hjälp -nej. När jag kom hit fick jag rådet att prata med hans chef och berätta hur det var. Hjälp och stöd sattes in, han fick vård, blev omplacerad och sjukskriven. Inget hjälpte. Relationen offrade han lättvindigt och jag är tacksam för det i dag. Det räddade mig. Mitt råd till dig är att vända fokus till dig själv. Hur vill du leva? Du kan inte påverka hans sjukdom, för det är det det är. Han är vuxen och ansvarar för sin egen hälsa.

Hej.
Jag lever i en relation med en man som jag älskar väldigt mycket. Han är fantastisk när han är nykter – omtänksam, rolig, närvarande och varm. Men han dricker ofta, nästan dagligen, och när han har druckit förändras hela hans sätt. Han blir irriterad, hård i tonen, distanserad – och jag känner mig liten, orolig och ensam fast att han sitter bredvid mig.

Han har själv erkänt att han tror att han har ett alkoholproblem och att han trodde det skulle vara lättare att sluta än det är. Det var ett ögonblick av ärlighet som gav mig hopp, men sen har det fortsatt som innan.

Jag har börjat känna mig helt dränerad. Jag längtar efter versionen av honom som jag älskar, och den ser jag bara när han inte druckit. Jag vill inte ge ett ultimatum – jag vill inte skrämma eller skuldbelägga honom – men jag behöver få honom att förstå hur mycket det här påverkar både mig och vår relation.

Jag vet bara inte hur jag ska säga det. Jag är rädd för att han ska gå i försvar eller sluta sig. Eller att han ska känna sig attackerad. Jag är också rädd för att han ska börja ljuga om sitt drickande i stället för att vara öppen.

Jag har insett att jag själv också behöver stöd. Jag vet att jag är på väg att bli (eller redan är) medberoende, och jag känner att jag börjar gå sönder inombords.

Har någon varit i liknande situation?
Hur pratade ni med er partner om drickandet?
Hur får man någon att vilja välja hjälp?
Finns det en väg ur det här tillsammans?

Tack för att ni läser.
/En trött men hoppfull sambo

Vet snart inte längre vad jag ska ta mig till, min osäkerhet min ilska och min ångest bara växer. Jag o min man har levt ihop i snart 13 år och han är verkligen inte samma person längre som jag träffade. Jag vet inte hur många gånger hans alkoholvanor nu har fått mig att få sparken från mina tidigare jobb. Och svartsjukan från han bara växer o dem där spydiga kommentarerna hela sablar tiden. Jag känner mig så otroligt dum och naiv jag har försökt prata med han om hans alkoholvanor vilket antingen svarar han mig inte eller så är jag bara psykiskt sjuk o vill starta bråk i hans ögon. Jag älskar han verkligen det gör jag men när ska nog vara nog hur ska jag få han till att förstå? Inte ens att han har satt mig i skiten hos fogden får han till att fatta. O i dag när jag nämnde att jag vill söka skuldsanering då fick jag så mycket skit för det. Hur ska man kunna hjälpa någon som inte ens inser va han säger eller gör att hans alkoholvanor har gått över styr?

Håller med ovan skrivna.
Försök att hålla fokus på dig och din dotter. Din beroende person kommer inte ändra sig innan hon bestämt sig själv att det är klar, att hon druckit färdigt.

Jag låter säker haha är mitt uppe i att hålla min beroende person på avstånd och det är inte lätt speciellt när de ber om förståelse och ger löften om bättring.
Själv har jag stärkt mig med att lyssna på böcker, poddar om medberoende, gått på Al-anon möten och har anmält mig till anhörigdagar på ett behandlingshem.
Allt till en början för att jag ville ha svar på alla VARFÖR, men nu landat i att lägga fokus och jobba med mig ( låter präktigt som fan 🫣) men det har hjälpt mig i min förtvivlan. Så försök hitta din tråd av tröst att hålla i även om den bara är en liten liten spindeltråd i början.

@Ak258 ja, du blir gaslightad. Alkoholen är hans snuttefilt och han kan inte vara utan den. Han är beroendesjuk. Du kan inte diskutera honom frisk. Det du KAN göra är att dra en gräns i stnadenoch konstatera att 1) ni har olika syn på alkohol och drickande, 2) det kommer inte ändras, 3) han VILL och MÅSTE dricka, för han är beroende. Om du vill leva ett liv där alkoholen inte förekommer i varje samtal kanske du behöver överväga en annan partner?
Mitt ex har supit mer än halva livet och jag insåg att inget, absolut inget, jag sa eller gjorde skulle ändra något. Och precis så blev det. Jag vände fokus till mig själv istället, och frågade mig själv: Hur vill jag leva? Vilka är mina värderingar? Och så lever jag efter det istället. Jag kan rekommendera lugnet som infinner sig när man slipper de eviga debatterna om dricker du, hur mycket och när, men du lovade ju, men du har druckit x glas eller y flaskor osv osv. Det är så tröstlöst. Fokusera på DIG. 🤗

@jonte1981 vilken jobbig situation! Det är ju precis som du skriver inget en kan göra för att ändra någon annans beteende och du har redan gjort mer än vad någon kunnat begära.

Men det känslomässiga är en annan sak, oavsett vad förnuftet säger.

När jag insåg att min exman var alkoholist hade jag stor hjälp av vad en barndomsvän, tillika nykter alkoholist, sa till mig när han varit nykter några år.

Han hade också varit inlagd ett flertal gånger men hamnat tillbaka på ruta 1 när han kom ut.

Jag frågade honom vad som hade hjälpt honom att till sist bli nykter. Han svarade att det enda som hjälpt honom var att människor tog avstånd från honom, visade att de inte kunde ställa upp på det han gjorde.

Vi hade då inte haft kontakt på några år, efter att jag försökt hjälpa honom på alla möjliga sätt jag kunde komma på (vi bor långt ifrån varandra). Till sist orkade jag inte ha kontakt med honom eftersom det gjorde för ont att se hur han skadade sig själv med sitt missbruk. Jag förväntade mig nästan en inbjudan till hans begravning, då det hade pågått många många år.

Men så plötsligt stod han en dag på min trappa och var nykter sedan ett par år och höll på att utbilda sig till beroendebehandlare.

Jag vet förstås inte om det är så för alla, men det hjälpte mig i valet att lämna min man. Som ett sätt att rädda mig själv, men också i tron att det var det bästa jag kunde göra även för honom.

I det här snåriga träsket (beroendesjukdom) behöver vi alla hitta vår egen väg. Har du något stöd kring din situation? För mig har det varit hjälpsamt att gå i samtal samt delta i alanon grupp.

Du har verkligen gjort allt du kan. Kom ihåg att ta hand om dig med!

Hej, min tjej är alkoholist.

Såg henne för första gången på mitt jobb, snygg välvårdad, jätte duktigt på sitt jobb tänkte inte mer på det för jag var gift själv på den tiden men ett fallande förhållande.
Några år gick jag skilde mig gick igenom en fas som många gör då, livet gick vidare på ett sätt. Försökte träffa några damer men ingen direkt klaffade. Tänkte inte mer på det trivdes ganska bra med mitt egna och min dotter som jag hade varannan vecka. Plötsligt började hon på jobbet skicka meddelande till mig att hon var osäker i sitt hem, hennes ex slog henne osv. Klart man ställer upp som medmänniska tänkte jag och åker dit samtidigt var det fler än mig som fått detta meddelande om hon kände sig rädd så vi var många som ställde upp såklart med "vad vill du ha hjälp med osv" . Lång historia kort jag och henne blev ett par efter det. Hur det gick till är en annan historia.
Så till en början var vårt förhållande först riktigt seriöst efter 2 månader så var jag alltid där hos henne efter det. Tyckte det var helt ok märkte inte att hon drack så mycket heller men det var ju problem på jobbet för det hade känt alkoholdoft på hennes andedräkt.
Där jobbar ju även jag, jag levde ju praktiskt taget med människan och att det var klart man tyckte det var konstigt med en ett glas vin på tisdag. Nackdelen var ju att hon drack mer än vad man såg. Och det gjorde hon alltid. Man såg aldrig när hon svepte i sig vinet eller spriten.
Så kom december jag och min dotter samt henne son skulle fira nyår på helt vanligt sätt. Men hon ställde in allt och sa att hon hade fått flunsan.
Ja så kan det gå tänkte jag och hon sjukskrev sig längre efter det. Nu bodde jag hemma hos mig själv ett tag.
Någon vecka efter det var allt som "vanligt" igen, saken är hon är rätt tyken och nedvärderande när hon har druckit bara lite grann. Och det började jag märka nu. Man lär känna sin partner.
Fortfarande sjukskriven med ångest och allt, dum som jag är stod jag ut med det i nästan 4 månader. Ibland var hon snäll sen var hon rent ut sagt elak. Hon sov mycket, jag jobbade, kom hem till henne lagade mat såg till hennes pojk fick mat och mådde bra osv. Jag hade blivit en medberoende helt klart.
Hon hade en dom mot sig som gjorde att hon fick samhällstjänst samt indraget körkort, efter det gick det bara utför.
Hon började dricka, sen drack hon tills hon däckade, om och om igen det fanns ingen stop.
Efter två dagar och inte ätit något började hon kräkas för hennes mage kunde inte klara av alkoholen. Vi började ta bort alkoholen och först då fick hon hjälp, åkte till en klinik och var nykter där och sitt goa vanliga jag. Pratade sig ur det och blev utskriven så gick det en vecka och tillbaka till ruta 1.
Nu kan jag säga att nu är det femte gången och hon vägrar få hjälp vi har skrivit orosanmälan hennes grannar har ringt polis för hon däckar utanför deras dörrar. Till mig skriver hon bara kom hit kom hit.
Idag åkte socialen dit för att tvångsinlägga henne för man har inget val man kan inte vara där för någon som dricker som hon gör. Ändå är hon hemma idag och dricker och ringer mig och skickar sms. Hon hade på något sätt tagit sig hem, fast hon åkte med polis in till sjukhuset.
Vad skall man göra, jag hatar det här, det gör ont i en. Jag vill bara att hon får hjälp.
Tack för mig.

Vad stark du är som tagit steget! Där är inte jag än.

Vi hade en diskussion igår igen och han menar på att eftersom han sköter jobbet och inte dricker i veckorna så har jag inget att klaga på, utan att jag överdriver. Kan man inte få njuta av några öl efter en hård arbetsvecka? Och vad är det för fel på att tycka att det är kul att bli jättefull med sina kompisar när det är fest? Jag slipper ju se det eftersom jag inte är där. (Logiken alltså…)

Men tänk om det är så att jag överreagerar för att jag har en pryd syn på alkohol? Eller blir jag gas lightad totalt?! Så sjukt förvirrad!
Nu har det iaf varit några nyktra dagar, men snart åker vi till Grekland och då vet vi ju hur dagarna kommer att se ut :/ Även om det inte skulle vara ett missbruk så är det ju definitivt ett riskbruk.

Hur reagerade din sambo när du tog pratet med honom idag? Förstod han allvaret eller blev det mest förnekelse & argument?

Åh! Känner igen mig så mycket i det du skriver! Min situation är nästan exakt likadan, minus whiskeyn. Är i 40 årsåldern och har barn. Min sambo dricker i princip varje kväll även om det inte är mycket, det har dock spårat ur nu under semestern när han börjar dricka strax efter lunch.
Jag har nått min gräns nu. Jag har börjat söka eget boende. För mig är det tydligt att han gång på gång har valt alkoholen framför familjen och jag orkar inte mer nu. Vill inte att mina barn ska växa upp i detta.
Precis som du dricker jag väldigt sällan. Kan inte komma ihåg senast jag var full. Men så är det ju också jag som alltid kör och tar hand om barnen så det finns inget val.

Du får gärna skriva om du vill prata mer. Jag kommer prata med min sambo ikväll och berätta att jag kommer att flytta. Känner så starkt att det är sista semestern ihop.

Jag hoppas allt går bra för dig! Vi måste nog alltid sätta barnen och oss själva i främsta rummet.

Hej,
Vad bra att du har hittat hit! Skriv gärna och berätta lite mer vad som pågår i dina tankar. Att sätta ord på sina tankar är en bra början. Jag fick väldigt bra stöd här när jag inte visste hur jag skulle ta mig ur mitt tidigare medberoende.
Det händer att jag fortfarande går in och läser/skriver ibland. Många som skriver här delar liknande erfarenheter.
Och det finns väldigt fint stöd att få.
Hoppas att du också ska känna det.

@Ak258 Skammen är jobbig och så fel. Du har inte önskat detta och inte han heller, så klart. Vem som helst av oss kan hamna i ett beroende, det enda vi behöver göra är att dricka det första glaset, alkoholen är en lömsk följeslagare. Jag har själv inte haft ett bra förhållande till alkohol i yngre år, kände inte när det var nog och blev ofta alldeles för berusad. Turligt nog så slutade alkoholen ge mig en kick relativt tidigt och den följdes mer och mer av svår ångest dagen efter. Då är det inte särskilt svårt att välja bort den efter ett tag. Jag saknar kanske den gen som gör en mottaglig och sårbar inför sjukdomen, som det ju faktiskt är. Försök att inte skämmas, börja med att berätta för någon du litar på. När barnen blev lite äldre minns jag att det blev viktigt för mig att de inte skulle ta på sig den medberoendes uppgift att mörka och skyla över. Det gjorde att jag själv måste vara en förebild och öppnade upp om hur vi hade det. Det blev en otrolig lättnad.

@Självomhändertagande Ja missbruk finns i alla samhällsskikt. Ett missbruk vet inga gränser & bryr sig inte om status & pengar. Men det kan rasera det man byggt upp - rasera en trygg tillvaro.

Fint att du hittat trygghet & stabilitet i ditt liv. Tack för att du delar med dig.
Kram

@Kameleont Tänk vilka insikte man kan nå av att formulera sina tankar I skrift... Lojalitetskonflikten, samvetet, sorgen & hoppet. Det är som att när jag "säger det högt" blir det verkligt. Det gör ont. Du verkar känna samma?

Jag tror att jag har haft en idé om vad en alkoholist är. En som smyger med sitt drickande, som måste dricka sprit, som inte sköter sitt jobb. Min man är, som flera andra här inne verkat känna igen, högutbildad, högpresterande på arbetet, fräsch, välklädd, följer världsläget... Men vilka fördomar jag måste sitta med. Klart detta finns överallt i alla samhällsklasser, mitt ibland oss, kanske där vi minst anar det. Sen kan jag ibland tänka, vem är jag att döma, folk kanske dricker så här... Är det verkligen alkoholen som gör honom sån... Och så snurrar tankarna på.

Tack för att du orkar lyssna & dela med dig

Kram

@Sitterfast Om du tror samtal kan vara bra oavsett om ni skall fortsätta vara tillsammans eller inte - prova. Pga barnen.

Alkoholen - sjukdomen trasar sönder människor & relationer. Skillnaden mot andra sjukdomar är väl om insikten finns där eller inte. Jag vet att han är övertygad om att han har kontroll... Det går inte att hela det som inte vill helas. Att ta bort det som upplevs som den ultimata avslappningen & snuttetrasan är inte lätt. Att vara den som vill ta bort det gör en inte populär...

Kanske kan det bara sluta på ett sätt men jag vill kämpa för oss och honom. Fullt medveten om att jag inte kan "fixa honom vill jag ändå finnas där & försöka få honom att ta hjälp. Tough love.

Tack igen för att du delar med dig!

Allt gott!

Jag håller helt med ovan. Tycker du att han dricker för mycket så gör han det, för dig. Lita på dina egna känslor och åsikter! Alkohol romantiseras och avdramatiseras i vårt samhälle, MEN för de som är sjuka i beroende är det en farlig drog. För det är en sjukdom, inte bara dåliga val eller dålig karaktär. Sjukdomen går att behandla, OM han vill. Vill han inte, så kommer det bli värre, eftersom sjukdomen är progressiv. Berätta för andra hur det är. När jag kom hit fick jag rådet att prata med min exmans chef. Det var ett bra råd! Ta hjälp för egen del, och tig inte om hans problem. Kram på dig! ❤️

Blir helt varm i hjärtat av att ni tar er tiden att svara, tack snälla ni! I all jävlighet är det skönt att inte stå helt själv. Det är ett så svårt ämne att prata med nära och kära om då det ligger mycket skam i det även som anhörig. För ja, jag skäms verkligen över hur vi har det.
Innerst inne vet jag ju att situationen är allt annat än bra och bara tanken på att det kommer att bli värre får mig att må illa. Precis som du skriver så svalnar känslorna mer och mer och byts ut mot avsmak. Det är även svårt när man är i det och de nyktra dagarna är bra. Man är så otroligt ambivalent. Samtidigt börjar man känna sig bitter och undra om det är såhär mitt liv ska se ut. Jag vet att jag bara har två val - att acceptera eller förändra. Med förändra menar jag givetvis att förändra min livssituationen, för att som ni skriver så kan ju bara bestämma över hur han vill leva sitt liv. Det är även svårt då de flesta av hans vänner dricker på samma sätt och det gör att beteendet normaliseras och det är jag som är den udda fågeln som väljer bort alkohol.

@Ak258
Hej,
Jag skriver inte ofta i denna del då jag håller till i forumet för att hålla sig nykter. Förutom att bli för full på fester så har jag varit där din man är nu vid ungefär samma ålder, din man ligger kanske nått år framför mig. Alkoholberoende är degenerativt och det kommer bli mycket värre. Jag är nu 55 år och påbörjat min färd mot nykterhet och jag önskar att jag kunde träffa mig själv när jag var 40 år och stod och grillade med både öl och whiskey och visa var jag var på väg. Tyvärr kan endast din man göra valet att ändra sitt drickande. Försök att få honom att inse på vilken väg han har slagit in på men du kan ge stöd och beslutet och arbetet faller på din man.

@Ak258 Hej! Min erfarenhet är att om det känns fel, så är det fel. För mig är det väldigt tydligt att din man har ett alkoholberoende. Han påminner mycket om min man i samma ålder, nu när han passerat 60 är han bara en skugga av sitt gamla jag. Det tog alldeles för lång tid innan jag lämnade, det är bara ett par år sedan och allt var liksom för sent. Alla kärlekskänslor är borta och missbruket har tagit över helt. Ingenting intresserar honom på riktigt längre, utom alkoholen och det är ju så den manipulerar hjärnan. Han gjorde ett allvarligt försök att sluta när jag flyttat, tyvärr lyckades han inte. Kanske kom inte behovet av att sluta inifrån honom själv, även om han sa det. En missbrukare kan aldrig någonsin sluta för någon annans skull, inte ens för sina barn, det har jag lärt mig den hårda vägen.
Du kan alltså inte få honom att sluta. Det du kan göra är det du gjort, säja vad du ser och hur du känner. Sedan handlar det för din del att känna efter om du kan fortsätta leva så här. Det kommer med all säkerhet inte att bli annorlunda, så där av sig själv. Tyvärr är det tvärtom. Alkohol bryter ner, dödar känslor och gör er till främlingar. Det du kan göra är att tänka på dig själv och era barn, det är den enda hjälp du kan ge honom också. Fortsätt skriva här, det har varit oerhört värdefullt för mig. Här finns så mycket klokskap, erfarenhet, värme och vänskap. Välkommen hit, för du har svåra beslut framför dig och behöver all hjälp du kan få. Jag tänker på dig 💛

Min man är (enligt mitt tycke) väldigt glad i alkohol. Jag dricker 1-2 gånger om året och vet inte riktigt vad som är normalt och inte…
Han är uppväxt i en väldigt liberal alkoholkultur där alkohol har en självklar plats i alla sammanhang.
Han dricker alltid fredag och lördag (cirka 4-5 50cl 6,9% öl och gärna ett par glas whisky till det) & blir märkbart påverkad och somnar oftast tidigt. Ibland även någon öl i veckan. Under semestern är det dagligen 2-4 öl (minst). När det är fest har han inget stopp och blir oftast kraftigt berusad. Jag väljer bort många av festerna för jag blir så otroligt provocerad av att se han vingla, skrikprata och upprepa sig. Då har jag det bättre hemma med våra barn.
Jag har påtalat otaliga gånger att hans drickande stör mig. Han har inte haft en vit vecka på säkert 15 år, men förstår inte alls vad jag klagar på och tycker att jag överdriver. Och med tanke på att jag dricker så sällan så har jag ju ingen aning om det är så att jag faktiskt överdriver och behöver släppa kontrollen och skärpa till mig.
Efter ytterligare en total fylla förra veckan sa jag på allvar att jag inte vill leva med någon som tappar kontrollen så lätt och att det gör mig olycklig. Han är ångerfull och vill alltid att jag ska må bra. Likaväl står han med en öl ute vide grillen idag (efter tre dagars festande på festival, dock utan att tappa kontrollen då jag hotade med att inte följa med om han skulle bli så full igen… han var nykter söndagen iaf). Tycker att detta beteende på en 40-årig man är allt annat än attraktivt och jag vill verkligen att våra barn ska växa upp och tro att detta är ett bra sätt att leva på.
Så vad tycker ni? Är jag helt ute och cyklar eller finns det anledning till oro?

@llalalalal123 Det är så många som svarat dig redan, så jag kanske skulle ligga lågt. Men ändå: jag använder aldrig ordet 'alkoholist', det är så himla skuldbelagt. Forskarna vill inte använda 'missbruk' ens. Man har ett beroende. Gråter man på söndag och säger "aldrig igen", men ändå super helgen efter, då har man ett beroende även om man inte dricker till vardags. Sådant kan behandlas. Stockholm har Riddargatan 1, och jag tror att de har hjälp via Nätet tillika. Moderna, kloka läkare och forskare bakom har de. Regionerna har väl också sina hjälpfunktioner.

Det är ju inte ditt case såklart, men om du ändå vill stanna ännu ett tag, så kan du ge henne chansen. Såklart hon inte vill vara en jävla alkoholist - men en sak vet jag: vill man inte själv sluta så hjälper ingenting och då hjälper ju inte terminologin så mycket.

@washington
Jag minns när jag hittade hit och skapade ett konto. Det var julen 2018. Då hade mitt ex äntligen flyttat ut. Jag minns när jag mötte honom en sommardag och hur det var självklart. Att det var vi. Då.
Jag blev totalt lurad. Var vuxen. Mogen. Men ändå helt lurad. Naiv. Och godtrogen. Ingen erfarenhet. Av alkoholproblematik på riktigt. Ingen erfarenhet av nyrika, förmögna genom arv och företagare på nära håll, affärsmän, ondska och andra ingredienser.
Jag fick erfara mycket. Kanske de här orden inte passar här. Skriver om olika scener som jag inte vet vad jag ska göra med. Påminns om hur mitt liv ser ut idag då jag försörjde mitt ex. Han var "någon" när vi möttes. Han hade en god ekonomi.
Sen gick allt utför. Jag gav honom allt jag hade. Han tog för sig. Han hade gott anseende. Jag tror att han har klarat av att bygga upp det anseende som fick sig en törn vid den personliga konkursen, att han flyttade hem till sina föräldrar när jag lärde mig att sätta gränser.
Hans bästa vän dog, av alkoholen. Flera har dött pga alkoholen. Det spelar ingen roll om man är rik eller fattig. Folk dör, av alkoholen.
Jag lyssnade till Matthews Perry bok när den kom och jag var rädd att mitt ex skulle dö som han.
Men jag övade på att släppa taget och gå vidare. Jag har gått vidare.
Jag har träffat en ny kärlek som är underbar. Han var den jag drömde om men inte vågade drömma om. En sund, stabil, trygg och generös man. Kunde jag verkligen få det så bra.
Idag förstår jag mycket mer.
Det handlar inte om alkoholisten.
Det handlar om sig själv.
Varför väljer man inte sig själv.
Varför väljer man att leva i ett liv med en man/partner som lever ett liv som man själv inte vill leva.
Varför levde jag med mitt ex i ca 10 år.
Jag behövde tydligen erfarenheten.
Av att leva både rikt och fattigt.
Jag behövde se förfallet.
Framgång till fall.
Och att vara med på resan när pengarna tog slut.
Det kan fort gå fort.
En del har ett nätverk med medel.
Andra har det inte.
Någon dör.
Andra överlever.
Att pendla mellan hopp och förtvivlan.
Att ge upp sina egna drömmar för att man har åkt med i karusellen av djävulsdansen.
Och inte vet hur man ska sluta.
Det gäller att bryta upp.
Stanna upp.
Och reflektera.
Hur vill jag leva mitt liv.
En fråga jag ställde till mig själv.
I åratal.
Och den frågan tog mig tillbaka.
Till ett sunt och fint liv.
Där det fina inte längre är det ytliga.
Utan jag bär med mig mina lärdomar, erfarenheter.
Inom mig.
Till priset av diamanter.
En skatt.
Som jag inte behöver visa.
Upp.
Den är bara där.
Och den ger mig.
Harmoni.
I livet.
Allt går bra.
Allt blir som du önskar.
Om du bestämmer dig.
För att leva det liv.
Som du vill.
Tror jag.
Ta hand om dig.
En varm kram.
Lev.
Här och nu.

@washington jag förstår hur du resonerar. Det är oerhört tufft. Jag tror det kan hjälpa framför allt dig att förstå att det han har är en sjukdom, det är inte bara ett problematiskt beteende. Sjukdomen är progressiv. Det är bra att han vill prata, och jag hoppas att ni kommer fram till vad beroendet av hans valda drog bidrar till.
Efter mitt ex' beteende klarar jag inte av att vara i närheten av fulla människor över huvud taget. Ursäkterna och förståelsen tog liksom slut. Men det tog tid! Många kramar ❤️

@washington
Ja, det är oerhört sorgligt hur alkoholen bryter ner o förändrar en fin människa. Bredvid står vi hjälplöst.
Känner igen mycket i det du beskriver, o även från andra som svarat dig.
Sorgen över att se den man älskar må sämre o sämre utan insikt om orsaken. Eller utan vilja att inse.
Min man har de senaste fem åren druckit allt mer. Ingen 'misär', sköter jobbet o blir sällan full i den meningen att han inte kan hantera sig själv. Men numera öl dagligen. Vi pratar inte om hans drickande. Är inget problem enl honom.
Jag har länge försökt hålla räkning på antalet burkar men inser ju hur sjukt det är. Och nu i semestertider går det inte längre. Gömslena är för många.
Jag tappar även den kontrollen.

Låter som ett bra steg att din man vill gå på samtal. Kan vara en början.
Förstår så väl din rädsla att ta upp alkoholen men är oundvikligt. Ursprungsproblemet.
Du är rädd att han lämnar dig då.
Känner mig hård o krass nu men...
Vad är alternativet?
Jag har kommit så långt att min sorg gått över i förakt. Det är hemskt!
Känner hur jag mer o mer får avsmak för alkoholen, mannen o hela vårt förhållande. Han är inte lika attraktiv i mina ögon längre. Känns hemskt att säga.
Om min man, som är helt omedveten om hur illa det är o hur jag ser på vårt nuvarande liv, plötsligt skulle vilja lämna mig... Det skulle just nu vara en lättnad!
Lite chockad över vad jag själv skriver faktiskt. Det är ju inte klokt! Förlåt vill jag säga, men för vad. Så kan man väl inte säga?!
Själv kan jag inte ta steget. Något håller mig tillbaka. Kan inte. Törs inte.
Skäms aldrig eller oroas över att det ska märkas utåt. Jag skulle välkomna det. Det är hans ansvar.

Nu tog mina ord en oväntad väg. Tappade tråden lite.

Ville mest möta dig i det du kämpar med.
Ditt tåtrippande känner jag allt för väl igen. Oerhört dränerande.
Här är också dåligt humör o muckas smågräl o gnabbas om löjliga saker. Följt av huvudvärk dagen efter (=varje fm) utan insikt varför.
Aldrig fysikt dock! Men så tärande på orken.
Att du bara önskar o vill att ni båda ska må bra är förståeligt. Det är fint, man värnar om dem man älskar.
Man vill bara ha tillbaka sin man, i originalversionen, som mår bra o vill en väl. Den som en gång var tryggheten.

Ta hand om dig!
💛

@Kevlarsjäl62
Gör mig glad att du har så mycket fint i livet! Underbart. Skogen är fantastiskt o en läkande plats även för mig. Och djur o barnen! Så fint Kevlarsjäl62 😍
Låt det fina ta plats.
Allt det mörka, som behöver dryftas o komma ut i klagan, måste få göra så också. Däremellan.
Klaga på!
Och särskilt här är det fritt fram.
Men jag förstår, tänker lika ibland. Skäms när jag jämför o tycker att så illa har jag det ju inte. Finns mkt värre. Vad klagar jag på?
Men!
Att tänka högt med andra är givande, att sätta ord på grubblet gör det tygligare o hjälper en finna svar. Utvecklande.
Vi hjälper varandra o säger det högt, om o om igen, det som vi alla behöver höra.
Att vi är värdefulla!
ÅsaM sa det så fint: Var snäll mot dig o värna dig själv först.
💛