Senaste kommentarerna i forumet

Tack Clara! Du verkar ändå haft tur med både att mannen inte orkat bråka rent juridiskt och att du träffat förstående personer hos myndigheter. Den turen har inte jag haft, nånstans eller någonsin och jag vet att min man skulle leva för att förstöra resten av mitt liv om han får chansen. Han kommer ruinera mig ekonomiskt, jag kommer få sitta hos myndigheter, polis och rätten och bli bortpratad och misstrodd så det slutar med det är jag som sitter utan barn på parkbänken hemlös i slutändan. Det är inte som att jag inbillar mig, jag har redan varit igenom en sån vända. Jag vet hur lagen ser ut och jag vet vilka riskerar jag tar om jag går, har juridisk hjälp och rådet jag får är att det ser inte lovande ut. En narcissistisk person som lyckas ljuga och manipulera är enormt svår att komma tillrätta med, när ingen normal mänsklig vilja till gott finns. Därför jag stannat ens såhär länge. Det förefaller så enkelt: gå och allt blir bra. Men om jag går blir det ännu värre...Om han super ihjäl sig är jag inte så bekymrad över, det är min och barnens möjlighet till en framtid jag är orolig för. Inte är dethär nåt liv heller, men hur ser barnens liv ut om det slutar med det är han som får den och jag kanske inte ens får träffa dem? Kan inte leva med den tanken.

Jag spelade också in min man, var livrädd att han skulle kräva barnen halva tiden. Men på honom fanns så mycket, orosanmälningar från både beroendeakuten, skola och förskola. Han hade till och med blivit lob:ad. Och när jag väl tog steget - jag köpte en lägenhet bakom hans rygg - orkade han INGENTING. Sonen sov hos honom vid två tillfällen, dottern inte en enda gång. Sen orkade han inte mer. Han har bråkat och tjafsat med mig, mest via sms, men inte tagit ett enda steg längre än så.

Om du flyttar med barnen till lägenheten på riktigt - vad tror du händer då? Kommer barnen att gå tillbaka hem till honom, eller har du dem med dig? Hur gamla är de? Har du pratat med hans arbetsgivare? Ofta har de förstått mer än man tror.

Jag tycker att du tar chansen nu under rådande karantän och sjukskriver dig eller vabbar. Och så fixar du bredbandsabonnemang eller vad som nu krävs i lägenheten, och sen åker du inte tillbaka till din man mer. Släpp bomben, se vad som händer. Jag förstår att ovissheten är FRUKTANSVÄRD men det här kan du inte vara kvar i länge till.

(Jag spelade också in, förresten. Och så har jag foton som en kompis tagit när han ligger utanför sitt hus, så full att han inte kan resa sig. Jag har aldrig behövt använda dem.)

(Samt inser att jag haft sån tur med soc! När jag själv orosanmälde hamnade vi hos en 27-årig tjej som började med att säga: "Jag har träffat din man. Det var väldigt mycket snack och väldigt lite verkstad, kan man säga." Jag: "Å, ja. Vad skönt att du såg det. Själv tycker jag nästan att det låter som att jag sitter och ljuger." Hon: "Ja, så kan det säkert kännas när man inte är van vid sånt här, men jag träffar alkisar hela tiden.")

Önskar dig all styrka och välgång.

Sitter i samma båt Nykteristen, hemma hela familjen i karantän och mannen väljer att nu andra dygnet på raken supa i garaget istället för att distansjobba eller hjälpa barnen med skolgång. Det är så man önskar sig långt långt härifrån...Hoppas du kan få till ett kontrakt för lägenheten så kanske han kan få sig en väckarklocka om du flyttar! Styrkekramar!

Tack för era kommentarer. Visst är det så som ni säger, inga bevis i världen kan göra nån skillnad för den som dricker. Och väljer att fortsätta med det även när bevis sätts fram under näsan på dem, när de väljer att strunta i reaktioner från familjen och vägrar förstå eller ta ansvar. Jag tror vi anhöriga vill se bevisen själv, som för att få bevis på att vi inte inbillar oss eller håller på att bli galna. För den som dricker gör dom nog ingen skillnad.

Hos oss gick det ganska bra i nykterhet i några månader. Sen kom nuläget med corona karantän och allt exploderar i händerna på en igen. Mannen i garaget andra dygnet på raken, sover halva dagen fastän han borde jobba hemifrån också och visar sig bara kort i huset med allt vildare fylleuppsyn för att hastigt kasta i sig nåt att äta för att sen gå tillbaka ut och fortsätta med sitt. Själv försöker jag jobba på distans och ta hand om två barn som ska sköta sin skolgång också på distans pga karantän och samtidigt ha oron över hans fort eskalerade alkoholintag. Kan säga jag är lätt stressad...Hur ska man i detta läge orka bryta upp? Orka stanna? Orka leva över huvudtaget? Har ingen uppkoppling i lägenheten så inte så lätt att dra dit och behöver utrustning för mitt jobb så är inte helt lätt just nu att byta bostad mer än för nån timme. Vill bara gå ut på gården och skrika rätt ut...

Önskar alla er därute med samma helvete hemma styrka och mod i dessa prövningens dagar, att stanna hemma i veckor hela familjen när en väljer att dricka kan nog knäcka vilken familj som helst!

Ja, det är tufft när den vi älskar ställer till det med alkoholen. Vad behöver dina barn och du, den frågar kan du ställa till dig. Mår jag och barnen dåligt av detta? Läs gärna vad ett alkoholberoende gör med barn som växer upp i detta. En fantastisk man som alltid finns för barnen är det man önskar, men är den älskade pappan labil blir det konsekvenser. Du kanske älskar honom, den nyktra mannen precis som förut men har svårt att leva med den labila mannen som dyker upp i beroendepersonligheten? Du kanske kan byta fokus? Säga till honom att du inte kan leva med honom när han dricker? Bara några tankar från en som också har det tufft. Det är svårt när barnen är inblandade.

Min man hävdade också att han inte drack sin alkohol, han "hällde ut den" för då "kände han kontroll". Rimligt! För mig hjälpte det mycket att få höra andra berätta/bekräfta min berättelse, det blev så tydligt att missbruk inte bara är random galenskap utan att det faktiskt följer ganska tydliga mönster, att det faktiskt är så att hjärnan byggts om. Då kan man inte göra så mycket, särskilt inte när alkisen själv inte vill.

Otroligt starkt av dig att ta dig ur! Det kommer att bli jobbigt, men inte i närheten av lika jobbigt som om du stannat kvar.

Kram! /Clara

att få vila, sova och ta hand om dig själv. Var bara snäll mot dig själv. Du vet vilket helvete du gått igenom! Att alkoholisten säger att det du upplever är fel betyder inte att han har rätt. Försök hålla honom på avstånd så du får möjlighet att utforska vad du vill och vem du är utan detta. Ta tid att sörja och låt ilskan klinga bort. Prata om du känner behov av det, uttala konstigheter du varit med om (ibland får man aha upplevelse och tänker "Herregud så sjukt" - hur kunde det bli så). Du har en älskad man som du hoppas och tror på och då härdar man ut alldeles för länge. Styrkekram

Du har gjort precis det rätta och ställt ultimatum och flyttat?
Alkoholismen är en sjukdom som kidnappar hjärnan som vill ha kraftfulla dopaminkickar från alkoholen. Alla signalsubstanser påverkas och hjärnan byggs om så man kan inte stå emot impulser att dricka. Och dricker gör man för att döva ångest som ju blir värre av alkohol, mot sorg... och för att fira.
Man mår så dåligt av att dricka och så kan man inte låta bli och så sårar man sin familj osv... Det är ett gift.
Massa styrka skickar jag dig???

Ja, inför att berätta är det tuffa stunder med mycket vånda. Det som hänt mig när jag berättat är en befrielse. Mina mottagare blev både ledsna och besvikna men vi kunde mötas på ett annat djupare sätt. Barn har oftast en känsla av att något är fel men kanske inte vet varför. De ser mer än man vill att de ska se, det kan också vara skönt för de att få ord på det de observerar. Kanske de upplevt hårda ord, bråk, diskussioner, död blick och en full man? Hur har det gått Backen123, har du berättat?

Självomhändertagande, jag följer dig - ska också börja skogsbada. Tack för dina ord. Känns så fint att få välmenande ord här. Ja, jag vet vad jag behöver och ska göra. Just nu en riktigt tung period när allt känns övermäktigt. Få ordning på huset men en som bara maskar, det irriterar mig och gör mig grining. Då blir det också väldigt lätt att bara skylla på mig, jag är sur och grining och det är därför det blir tråkig stämning. Jag hade ju kommit ifrån detta! Tungt! Sen däremellan trevliga, bra och förstående samtal. Tungt! För att påminna mig så tänker jag på det många skriver härinne, bl a det jag läste nyligen - bara gå, det går inte att ha ett förhållande med en aktiv alkoholist. Har beställt boken Skål, ta mig fan för att läsa och ge till den aktiva alkoholisten. För jag vet att han har det lika tufft, men jag har bestämt att jag och dottern ska inte behöva utsättas för detta något mer. Ansvaret är makens, om han vill att ta tag i problemet och kapitulera...

Vill skicka dig en peppande kram ? Du har kämpat i många år. Önskar dig en lättare tillvaro så snart som möjligt. Du har klarat dig hittills, så du klarar allt!

Så bra att du pratat med maskrosbarn. Instämmer med Sofia, modigt av dig att prata med din mamma om din upplevelse av dina föräldrars alkoholintag. Kommunikation betyder så mycket. Jag brukar tänka att allt går att kommunicera fram, det gäller att öva och lära sig hur en når sitt budskap på bästa sätt.

Idag när jag var ute i skogen så såg jag plötsligt hur två rådjurshuvuden tittade upp. Jag tror att de stod och smaskade på något och de hörde mig. De blev helt stilla en stund och stod där och tittade, sedan sänktes deras huvuden och de fortsatte att smaska. Att vara i skogen ger mig energi och ibland så upplever jag mycket humor, som med dessa rådjur.

Nu ska jag sova. Vill önska dig en bra start på nästa vecka!

Tack för din reflektion, försöker ofta tänka så och har märkt att vissa saker blir lättare när man tänker så, har bara så svårt att stå och säga till honom att jag inte älskar honom på samma sätt längre.
Känns som att han ställer till det när han dricker och jag får städa efter honom och trösta barnen, sen när han är nykter är han jätte bra med barnen och dom vill vara med honom och det är jag som åter igen får ta skiten att jag valt att gå som han uttrycker det, barnen glömmer vad han gjort och önskar å ber mig flytta hem igen.
Allt går liksom bara runt å vet att det bara är jag som kan stoppa det.

Ja så sitter jag då här i min tillfälliga lägenhet. Äntligen! Äntligen kan jag viila och sova, ta hand om mig själv och slippa vara arg (på min man) och ledsen (för framtiden som inte blir som jag trodde). Våra barn och de andra vuxna som vet stödjer mig fullt ut och flera har även sagt rakt till honom att beteendet att dricka, smyga, skylla på mig osv är helt oacceptabelt. Det är så skönt att få stöd av andra och få stöd i att det inte är jag som "känner fel" och överdriver. Jag vill så gärna att han tar tag i sina problem men än så länge säger han fortfarande att han inte dricker sprit utan bara gömmer den. Ingen tror på honom när han berättar det...

....

En väldigt viktig sak och det säger jag inte för att skrämma dig, men alla är inte medvetna om det. Barn får inte vistas tillsammans med föräldrar som missbrukar alkohol eller andra preparat. Lärare har anmälningsplikt om man får veta att det är så. Även andra kan anmäla till socialförvaltningen. Detta innebär inte att man kommer och hämtar barnen, men ni blir kallade till socialförvaltningen och man kommer att ställa krav på nykterhet och hit räknas även ett tablettmissbruk.

Tabletterna som mannen missbrukar är besläktade med narkotikaklassade läkemedel och beroendeframkallande. Att använda dessa preparat tillsammans med alkohol påverkar andningen och din man använder ju långt mer än vad han är ordinerad har jag förstått. Nu pratar jag som myndighetsperson. Har jobbat med detta, men jag är också anhörig med en son med missbruksproblem.

Undrar lite över mannens motivation. Enligt mitt sätt att se tar man emot all hjälp man kan få för att bevara sin nykterhet, om det är det man vill. Hur är det med AA finns det inom rimligt avstånd. Låter som mannen åkt på behandling för någon annans skull och det fungerar ju inte. Kanske har han motivation men behöver hjälp i någon annan form. Tolvstegsbehandling brukar fungera bra och finns ofta både i öppenvård och slutenvård. Det är ju socialförvaltningen man får vända sig till om man inte själv vill bekosta en behandling. Men som sagt det handlar främst om motivation.

Jag genomgick ett anhörigprogram på Nämndemansgården och jag fick bland annat lära mig att beroende handlar helt och hållet om känslor. Där finns inget förnuft så logiska samtal fungerar således inte. För att bli motiverad till nykterhet sa man vidare att man måste må riktigt, riktigt dåligt och vi anhöriga förhindrar ju ofta detta genom att undanröja negativa konsekvenser.

Du ska inte bära skammen, tycker du ska berätta för människor i er närhet hur det ser ut. Sedan hoppas jag också att du kan få någon hjälp för egen del. Något anhörigprogram, en kurator på vårdcentralen eller kanske alanon.

...

....

Tar man antabus och samtidigt dricker förefaller det mig som att han inte är motiverad att bli nykter. Varför tar han antabus om det inte hjälper honom? Är det för någon annans skull? Det är dessutom farligt för hjärtat bl.a. att dricka samtidigt som man tar antabus. Har jobbat 20 år i missbruksvården och aldrig har vi gett någon antabus endast en gång i veckan, alltid två eller tre gånger.

Självklart får ni fortsätta söka hjälp och som jag tidigare sagt är det socialförvaltningen som har ansvaret för missbruksvården. Gör en ansökan muntlig eller skriftlig. Då inleds en utredning och ni får ett beslut. Detta överklagar ni om ni inte är nöjda. Att överklaga är inget komplicerat och det hjälper socialsekreteraren till med.

Om din man behöver stöd finns ju AA där han även kan få en sponsor att ringa till när han behöver. Hur är det med motivationen?

Även att d är långt mellan gångerna o att jag får gå in o läsa emellanåt så känns d skönt o skriva här, speciellt nu när barnen är småkrassliga o man inte kan röra sig härifrån huset. Det gör ju inte saken bättre med alkoholen direkt.
Har fått erbjudande om en liten tvåa inte så långt från där vi bor....ska försöka ta mig dit o titta på den, trots att jag accepterat erbjudandet.
Mannen är fortfarande full sen gårdagen o beter sig som ett riktigt rövhål. Snart får han bete sig så själv...skönt!

Har pratat med mannen om att vi pausar, kanske kan börja om. För det är samma hemma hos oss, duschar inte, äter, blir tjockare och tjockare och så helt död i blicken. Bokade tid för honom hos läkare för depressionen men det känns försent. Har fått tag i ett hus att hyra, men jag har det jobbigaste kvar. Att berätta för mina barn, för dom gillar sin styvpappa.. jävla vånda hela dagarna för en sjukdom som inte är vår, men som blir vår.

Så värdefullt det du skriver. Det är mycket du upplevt och därmed fått förståelse för och kan dela med dig av. Precis som ditt ex tycker min son att barn är obehagliga, han vill helst inte vara i närheten av barn. En egenskap som inte är så tilltalande, men när jag läser det du skriver så förstår jag att det kan ju vara något sådant som är orsaken.

Jo man stannar känslomässigt i utvecklingen vid ett trauma, kan inte utvecklas vidare förrän man genomlevt sitt trauma tror jag. Kanske kan man bli medveten om det och lära sig hantera det men för att känslomässigt utvecklas tror jag man behöver genomlida det och få tillgång till den energi som finns bunden i traumat (vad fick jag detta ifrån) Ett trauma uppstår, som jag tror, när du som barn är med om en ohanterlig smärta. Ingen finns som kan hjälpa dig hantera dom outhärdliga känslorna. Det har min son upplevt och hans pappa var orsaken till traumat, dock inte av ondska. Han kunde inte bättre.

Min son har börjat betätta och det han berättar tyder på att han är vad man kallar psykiskt sjuk. Inledningsvis frågade han mig vad jag tror händer med en hjärna som hela tiden lever under konstant stress. Sedan började han berätta om att han börjat se tecken som visar vad han ska göra, skrämmande tycker jag. Han berättade också att han trodde han var utvald, hade en speciell uppgift här på jorden. Väldigt obehagligt och självklart tänker jag på historier om personer typ Breivik. Han berättade också att han hört någon skrika som om personen var i svår nöd, samtidigt vet han att det inte så, men jag blir rädd var går gränsen, när tar den andra världen över eller det kanske aldrig kommer att ske. Har ännu inte fått samtalen på psykiatrin pga sjukdom.

Jag minns när du skrev att din son nämnde att det finns något att berätta, men han var inte där än. Nu har han berättat att han var rädd för att bli dödad i skolan. Mitt ex som missbrukade alkohol var rädd för att bli dödad av sina klasskamrater varje dag. Han gömde sig på ett ställe eller så sprang han och blev förföljd av ett gäng barn. Han var vettskrämd och jag har lyssnat så många gånger på samma scenarier och han skulle absolut inte prata med en psykolog om det. Jag har förstått att det var ett fruktansvärt trauma för mitt ex, det var också en anledning till att han inte ville ha barn. Han kände som en vuxen man att barn generellt är äckliga och elaka. Det tog tid innan jag kunde förstå varför han sa det. Jag prövade att sätta mig in i hans situation för att förstå honom. Hur skulle jag må om jag blev så mobbad och var rädd för att dö varje dag? Jag skulle förmodligen må helt åt helvetet och jag skulle säkert fly på något sätt. Jag tänkte på mitt ex som ett stort barn i många år. Någon har skrivit här att en kan stanna i en ålder pga av trauman och jag minns inte exakt, men jag minns att jag tänkte att det kan vara så gällande mitt ex. Jag upplevde aldrig honom som en vuxen.
Bra att han börjat berätta. Det sätter igång en process även hos honom. Det är inte lätt att veta vad som är vad. Han skulle troligtvis ha det bättre av att träffa en stabil tjej som inte triggar igång känslor av skuld, skam och självförakt, men då tänker jag att han själv kan behöva veta att han förtjänar det. Jag minns en tid som jag själv glömde bort att jag fick vara glad och uppleva stunder av välmående. Jag var så van vid problem att problem var mitt liv ett tag. Vad skulle han kunna göra för att se på sig själv som harmonisk, välmående och känna behag. Vad kan vara hjälpsamt för honom? Att spela på sin gitarr? Några tankar som kommer upp just nu.

Hej 5barnsmamman!
Om en vänder på det och jag frågar dig, vad behöver du och dina barn?
Ibland får missbrukaren för mycket uppmärksamhet och det är lätt för mig att säga idag, som äntligen blivit av med missbrukaren efter flera års försök. Ge dig själv och dina barn det ni behöver. En behöver distans från det aktiva missbruket för att se annat, möjligheter och att ge sig själv det liv en önskar.
Ta hand om dig!

Lämna honom. Det finns ett liv efter honom. Där finns inte han bara du! Om jag hade fått göra om allt så hade inte min man förstört mina senaste 20 åren. vi kvinnor tar för mycket skit för vårt eget bästa. Du kan få någon bättre lyssna inte på det han har sagt om dig.

I tider av karantän pga av corona måste det vara jobbigt för många. I tider av oro triggas mångas drickande till det värre. Jag hoppas att ni får frid och lugn i era hem. ?