Senaste kommentarerna i forumet

Att det är som du skriver.
En ständigt nedåtgående spiral.
Men vi medberoende håller fast i alla fall.
Jag är själv skild sen sex år från mitt ex som drack.
Så jag skriver för att visa på lösningar.
Jag är fullt medveten om krafterna och det missbruk/medberoende vi anhöriga fastnar i.

Hej! Jag har läst din tråd ett par gånger och har varit på väg att skriva. Jag tror att jag avvaktat då jag inte vill fastna här inne. Ibland behöver jag läsa i trådar för att förstå vilket jobb jag har gjort för att vara där jag är idag.

Det slog mig att jag vill säga till dig, att du vet precis vad som behöver göras, eftersom du gjort det förr. Det slog mig också att jag känner igen mig i din plan om att det ska se annorlunda ut, som du säger "framåt hösten kommer mitt liv att se annorlunda ut, det vet jag säkert, vet dock inte hur".

Hur vill du att det ska se ut? Skriv för dig själv, på ett papper och affirmera det och gör det.

Jag såg Let´s dance igår och jag brukar inte se tv-program, men jag är glad att jag gjorde det. Dr Mikael dansar och han berättar att när han fick frågan så tänkte han, "att jag måste leva här och nu".

Jag är så oerhört glad och tacksam för att jag lever som jag gör idag och jag har tänkt den senaste tiden hur illa jag skulle ha det idag, ifall jag inte blivit av med mitt ex. Jag tänker på alla som är "fast" i sina relationer där de lever med en missbrukare och inte kan röra sig fritt hur som helst pga Coronaviruset.

Vem vet idag hur hösten kommer att se ut. Jag hoppas att du och din dotter får som ni önskar.

Med omtanke.

Jag gillade boken och tänker att jag kanske återvänder till den längre in i nykterheten, väldigt bra skriven och lätt att förstå. Tror både beroende och anhöriga kan ha hjälp av den inte minst för att förstå kraften i ett missbruk.
Rekommenderas varmt!
Lyssna även på Alkispodden, STRÅLANDE för alla tycker jag?

Någon som har erfarenhet av den boken? Bra? Till hjälp? För alkoholisten eller anhöriga?

Tack för ditt svar Peter, det betyder jättemycket

Enligt honom och även hans mamma som varit med har sagt det. Jag minns inte själv allting, men jag minns att man behöver ha varit bekräftat nykter i 6 månader för att få gå i gruppterapi.
Han har tagit antabus av och till under hela denna period, men han dricker ändå, mellan antabus-doserna som är ungefär 1-2 gånger i veckan.
Framför allt under storhelger då beroendevården knappt har tid att träffa honom.

på dig. Hur har du det?
Kram?

Jag citerar Peter "Missbrukaren är mästare på att ljuga, manipulera, sätta människor i känslomässiga beroendeställningar. Det är så man skapar trygghet i ett fortsatt missbruk."

Dessa ord hjälper mig att förstå vad jag levde med och jag behövde bli påmind om de orden just nu.

Tack!

Jag valde mig själv i dag. Sa nej till mannen som även ville umgås i dag. Skrev att inget har förändrad, du vill dricka, och jag vill att du ska sluta. Nu måste vi, hur jobbigt det än är, gå vidare med våra liv, var och en på sitt vis.
Mannen svarar med tystnad.
Nu ska jag tänka så, Ullabulla, att välja mig själv, varje dag.

Hej

Hej

Att vi sitter ihop i så starka och ibland rätt destruktiva band.
Varför de är starkare vet jag inte.
De friska trygga och kärleksfulla borde ju vara starkare men det är sällan fallet.

Kanske vi är ovanligt lojala.
Eller inbillar oss att vi är oersättliga.
Men trots att vi hela tiden får beviset att det är vi ju definitivt inte,då de konsekvent väljer alkohol.
Så står vi där med vår kärlek,lojalitet och hopp.
Så ska man vara riktigt klar med vad som händer så är det kanske vi som inte vill fatta.
Vi kommer att fortsätta att bli bortvalda.

Så damer (vilket oftast är fallet)
Välj er själva.
Fråga varje dag,varje timme och när det är riktigt tufft varje minut.
Vad kan jag göra för mig själv just nu?

Som gagnar mig och mitt liv och kanske mina barns om de fortfarande finns med.
Bygga en skyddande hinna runt sig själv med det mantrat och inte ge efter.
Från en som vet exakt hur svårt det är att efterleva?

Hej.
Jag lever som nykter alkolist och nästan allt du beskriver här säger nej nej inom mig.
Så gör alla människor inför en helg, nej definitivt inte. Nästan alla i ett missbruk eller som är på väg mot ett missbruk är suveräna på att manipulera, skuldbelägga eller ljuga. Att han säger att alla gör så inför en helg, innebär att han ger dig dåligt samvete och därmed blir du skuldbelagd.
Röker på? Om han så röker på en gång var 10'år så är det uppåt väggarna.
Ljust nu försvar du det handlandet med att han röker på, men bara en gång i månaden säger du: Du är på väg in i ett medberoende eller så är du redan där.
Om du får känslan av att något är fel, så lovar jag dig att din magkänsla har rätt.
Du ska inte ens behöva få den oroskänslan det är fel.
Desutom är du uppväxt med alkolism i hemmet bara det säger nej.
Ditt mående är din första prioritet inget annat gäller(positiv egoism)
Tro mig det kommer inte bli bättre utan antagligen värre.
Jag vet att det låter hårt, men jag brukar säga det till nästan alla i liknande situationer. Det går inte att leva med en missbrukare som inte har kapitulerat inför sitt missbruk och sökt hjälp.
När jag var aktiv ljög jag, skuldbelade,manipulerade alla i min omgivning. Jag var ingen person man skulle leva med, för jag orsakade bara elände för alla runt om mig.
Du verkar vara en klok person och bara att du skriver här borde säga dig att något är tokigt.
Hoppas du inte tar mig på fel sätt utan detta är skrivet av omtanke.
För av egen erfarenhet (tyvärr) vet jag vilken skada aktiva missbrukare gör mot sin omgivning. Även när jag var i början av mitt missbruk sårade och skadade jag min familj och omgivning.
Det kanske är hållbart nu, men när du sugs in i ett medberoende är det extremt svårt att ta sig ur.
Snälla prioritera dig sjäv och ditt välbefinnande, och tänk tanken om det verligen är värt detta.
Vänligen Peter

Jaa visst är det svårt att lämna. Känner med dig 5barnsmamman. Jag har snart varit ifrån min man i 1 år. I dag träffade jag mannen en stund. Inte bra, känner jag. Sjunker lite igen. Men det kändes så bra att träffas en stund, lossas som att vi aldrig gått isär, bara för en liten stund.
Men dina ord Peter1970, stärker mig i mitt beslut. Jag ska inte träffa mannen, det är ingen idé. Han vill inte sluta med alkoholen, och då har vi ingen framtid.
Min dotter blev besviken, när jag träffade honom. Kände, jag bestämmer själv, men jag förstår att hon vill mig väl, att jag inte ska hamna där igen, hos en man som bara tänker på en sak, alkoholen. Jag önskar att jag fick styrkan att alltid vara stark. Att alltid välja rätt.
Men det är svårt.

Tack så mycket för dina ord. Behöver höra detta gång på gång, för att stå emot och att lindra den värsta ångesten och mitt dåligt samvete över att lämna. Förstår inte att de skall vara så svårt, har svårt att känna mina känslor för honom.

Vad fint att du har hittat hit, startat en tråd och redan hunnit få lite tankar och tips från andra på forumet. Du har nu satt ett ultimatum om förändring för att ni ska fortsätta leva tillsammans och det kändes skönt att få ur sig. Hoppas också att det har effekt på hans beteende, att löftena infrias. Det låter som att du börjat ta dina egna upplevelser och behov på större allvar, en viktig process!
Trevlig helg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det är så vackert när människor delar sina erfarenheter på detta sätt!

Jag berörs av att du berörs och jag ser de goda effekterna av när vi blir en del av ett sammanhang.

Jag tänker att vi alla människor lider i våra ensamma situationer, oavsett om vi är de som är medberoende eller de som missbrukar.

Alla gör vi en resa och en sak har vi alla gemensamt. Vi har eget ansvar och om det finns en vilja där någonstans så har vi alla en förutsättning att lyckas ta oss vidare. Oavsett hur svårt det kan vara och kännas, så kan vi människor mycket mycket mer än vi tror.

Grattis till din nykterhet. Jag vet hur det är att kapitulera och se sitt beroende, som min del av ett medberoende. Jag behöver kapitulera för det, om inte varje dag, ganska ofta och jag tycker att det är väldigt intressant när jag står inför val och jag alltid väljer mig själv, först av allt. Jag är en människa som alltid hjälpt andra och jag har förstått att jag behöver hjälpa mig själv först och främst. Det är intressant att se vad som händer när jag väljer att säga nej till att hjälpa andra, för att jag vet vad som händer om jag inte gör det.

I dessa tider när coronaviruset påverkar oss alla på något sätt, så väljer jag att hjälpa just de människor som alltid funnits där för mig och det är mina föräldrar.

Vi som kämpar på olika sätt, får lära oss att sortera och prioritera, men vägen dit kan vara ganska lång. Då vi behöver lära oss att koppla av först. Så många faser som vi ska igenom.

Ta hand om dig! (Riktat till alla som läser detta)

Det låter som att du har en väldig förmåga att se det positiva i tillvaron och hämta kraft, även under svåra omständigheter, Flowerchild. Vilken kapacitet! Du har tagit ansvar för din bror som varit riktigt ordentligt sjuk, medan dina föräldrar mest fokuserat på alkoholen och du har städat huset eftersom ingen annan tar det ansvaret. Mitt i allt detta med den osäkra Corona-situationen som kan bli jobbig för dig med stängda skolor, så kan du ändå stundvis njuta av skogspromenader och närvaro med djuren, det är jätteviktigt. Vad modigt av dig att ta samtalet med din mamma! Hoppas verkligen att hon får en tankeställare av att du har berättat om situationen för ett par andra.
Trevlig helg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ena dagen vill jag att han flyttar, jag vill göra slut

Andra dagen älskar jag honom mer än nånting annat och känner att han gör mig lycklig

Den ambivalensen är så jobbig, (måste den nog vara för honom med)

Och säger till mig själv att det inte är så farligt.

Jag gillar också att ta ett glas vin på helgen men känner att jag har ett annat förhållande till det, skulle min partner säga att han tycker att det blivit för mycket vin på senaste hade jag varit fine med det. Och jag kan absolut hoppa över det helt känner inte att han kan det. Helgen ska iaf innefatta 2 glas vin oavsett om barnen är här (det är kanske jag som överdriver)

Han dricker varje helg, men han blir inte odräglig, han har har rökt på varje dag tidigare men har nu begränsat det till en gång i månaden

Men jag är inte nöjd och jag bad honom flytta igår, han blev ledsen och sa att han skulle ändra sig för mig.

Men sen nästa dag så vill han köpa alkohol till helgen och tycker att så gör alla människor inför helg och det är inget konstigt (och det kanske är min barndom som får mig att känna så starkt över det?)

Egentligen vet jag inte hur jag känner, han är beroendeperson men det är inte så ”farligt” oftast.

Jag växte upp med föräldrar som var alkoholiserade och det har påverkat mig massor och känner en otrygghet i att inte veta om han tänker dricka eller om han får för sig att röka på.

Han blir inte elak eller odräglig, så jag undrar egentligen varför jag mår så dåligt emellan åt och när han dricker eller röker.

Kan inte sortera känslorna.

Ja, samtalet med dottern var en milstolpe. Nu återstår bara konfrontationen, håller på att planera vad jag behöver göra inför och efter. Vilka alternativ som kan dyka upp och hur jag ska hantera det, jag gillar att ha koll och vara förberedd! Men här är en oberäknelig människa också inblandad så det kommer troligen inte alls att bli som jag tänkt mig i alla fall. Men men i slutändan blir detta bra. Till hösten kommer mitt liv att se annorlunda ut, det är jag säker på, men vet dock inte hur. Jag måste lägga över ansvaret på honom, jag kan inte ta på mig det. Jag har så lätt för att ta över och hjälpa till. Min familj är van vid det och det håller jag på att släppa, det är inte lätt men jag tränar ofta.

Vad modigt och ärligt du beskriver ditt liv, från din egen uppväxt med en mamma med svårt alkoholberoende och en frånvarande far, som gjorde att du fick ta ett tungt ansvar för dina yngre syskon, till ditt eget vuxenliv där du har levt i 30 år med en man som du älskar djupt, men som också har ett påtagligt alkoholproblem och som även har svikit dig på andra sätt, bl.a. genom att ha en relation bakom din rygg. Det låter som att du till en början fick uppleva en trygghet med honom och hans familj, som du själv hade saknat under din barndom, men att den gradvis har ersatts med att du står ensam med ansvaret för barnen, hushållet och försörjningen. Du funderar över om det är ditt öde att finna dig i den här situationen och lägga dig själv på paus. Samtidigt låter det som att du inte vill fortsätta på det här sättet. Du har tagit hand om andra så att du själv inte riktigt har funnits. Nu ställer du dig själv väldigt viktiga frågor. Det låter som att du är trött på att hans liv och skulder ska gå före dig och barnens behov och önskemål. Går det att "köra över" hans stolthet? Det låter ju som en väldigt tokig och oansvarig inställning att vara för stolt för att ta emot hjälp om ni som familj står på randen till hemlöshet. Går det att resonera med honom kring detta? Kanske lyfta fram barnens behov av trygghet?
Hoppas att du vill fortsätta att utforska dina tankar och känslor här. Ibland kan det ta ett tag innan en ny tråd tar fart, man kan behöva skriva flera gånger. Hoppas att det kan bli hjälpsamt för dig att läsa och skriva här och att du fortsätter att lyssna på vad du själv vill.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det

Hej! Måste skriva om lite positiva grejer som hänt, mitt i allt det dåliga kring att skolorna lär stänga. För det första så hade jag ett telefonsamtal med maskrosbarn tidigare i veckan om att gå på torsdagsmys hos dem i framtiden (när corona tillåter). Sedan idag hände något förvånande. Jag lyckades ha ett samtal om mammas och pappas drickande med mamma! Samtalet började i det faktum att mina kusiner inte kommer ha råd med mat nu när skolorna stänger, och att min andra kusin berättat för folk i skolan att hans pappa dricker för mycket. Personligen tycker jag att det är lite bra att han gjort det, men min morbror spädde på lögnerna... Men jag ställde mamma mot väggen sen, kände att det var dags. Framför allt efter ett samtal jag hade med en vän igår. Hon erkände att de dricker för mycket och så sa hon att hon förmodligen skulle kunna sluta om hon ville. Tror dock inte riktigt på det men men. Hon såg dock rätt förskräckt ut när hon fick veta att jag berättat för två vänner (fler egentligen, men det behöver hon inte veta). Men hoppas innerligt hon fått en tankeställare nu.

Det va startskottet förra veckan, nu klunkar han på sprit o Antabus som att det inte fanns en morgondag och jag har nu sökt 3 lägenheter o den jag får först tar jag! Det va det antar jag....orkar inte ens gråta, bara blir förbannad! Jvla egoist

Igår fick jag äntligen sagt till att jag inte tycker det är okey med allt detta ölandet, jag tog det försiktigt då han redan mår dåligt får andra saker men sa samtidigt att nu är det nog, ta tag i ditt problem eller så har vi ingen framtid ihop, han blev mycket ledsen och grät och lovade att ta tag i det, minska på ölandet över tid, vilket jag sa att det är så det får bli och att jag stöttar till 110 %, så nu hoppas jag verkligen att detta tog skruv och att det blir en förändring så vi kan fortsätta leva tillsammans, det känns sååå skönt att få det ur sig.