Senaste kommentarerna i forumet

Är dottern viktig för honom så behöver han bli nykter och klarar han inte det på egen hand, vilket han inte gjort, söker man behandling på socialförvaltningen. Att frivilligt söka hjälp är det som gagnar honom bäst och givetvis hans dotter.

Sedan funderar jag på om ni sagt till honom att han inte kan bo hos er och frågat honom hur han tänker lösa sin boendesituation. Ni måste agera på något sätt så ser jag det, situationen riskerar att hela tiden förvärras. Ni måste undertrycka mängder med ilska, frustration, sorg och maktlöshet och vad händer när det inte längre går att härbärgera? Din bror behöver komma till ett behandlingshem så ser jag det. Är det något han akulle samtycka till?

Är dottern viktig för honom så behöver han bli nykter och klarar han inte det på egen hand, vilket han inte gjort, söker man behandling på socialförvaltningen. Att frivilligt söka hjälp är det som gagnar honom bäst och givetvis hans dotter.

Sedan funderar jag på om ni sagt till honom att han inte kan bo hos er och frågat honom hur han tänker lösa sin boendesituation. Ni måste agera på något sätt så ser jag det, situationen riskerar att hela tiden förvärras. Ni måste undertrycka mängder med ilska, frustration, sorg och maktlöshet och vad händer när det inte längre går att härbärgera?

Jag kommer inte härifrån, jag vill bort men kan inte, orkar inte, förmår inte.

Vilket konkret råd! Tack Hur motiverar du dom 3 stegen? Jag tror jag skulle bli stärkt av att få veta. Jag har kämpat ett tag, men förstår vi måste vara ifrån varann. Vill bara han ska förstå också..

Sov hos min syster i natt, orkade inte vara hemma i det svarta hålet. Vi drack, jag var knäckt. Trycket fick komma ut, känns inge bra idag. Tålde ingenting av alkoholen och blev okristligt packad. Syrran stöttar och hon gjorde en Facebook grupp för mina närmaste vänner för jag då att jag behövde stöd och pepp, för att bli påmind om vad han gör med mig. Skäms för den gruppen idag fast alla mina vänner stöttar mig. Pratade med en gammal kompis som jag känt i 100år och som även min man känner, fyllsurra. Ringde upp idag och berättade allt för honom, känns inget bra nu. Vet inte varför skammen är så stor, varför vi inte lyckas få till en relation. Vi är så arga båda två. Han har haft ett återfall efter behandlingen, jag har stöttat men får inget tillbaka. Bett honom hålla sig borta den här veckan när mina barn är hemma, hoppas han gör det annars vet jag inte vart jag tar vägen. Vill inte berätta än något för mina barn. Orkar inte mer, orkar inte orka mer. Jag vill leva, men har så svårt att släppa tankarna på denna fantastiska kärlekshistoria som va i början. Ev ska vi prata med beroendebehandlare i samtalsterapi. Önskar så att få må bra.

Min syster har också problem med alkoholen, dricker för mycket vin.
Men hon hanterar det bättre, kanske inte var bästa stället för han att bo.
Men han hade blivit vräkt ifrån sin lägenhet och hade ingenstans att bo.

Min syster var hårdare mot honom, konfronterade honom och ställde högre krav.
Men han klarar inte av konfrontationer då han blir våldsam, hos henne gick det så långt så att han lyssnade som en hök och flög ut ur rummet rasande arg om han hörde att hon nämnde något om honom.
Han skrek hemska saker om henne (tryckte ner henne psykiskt), och gick även på fysiskt några gånger.
Kastade en flaska i huvudet på henne en gång så hon fick åka upp till sjukhuset och sy.
Även när hon hade vänner hemma så fick han utbrott.

Det är därför vi är försiktiga med konfrontationer, vill inte hamna i samma situation.
Men blir ju att han styr och ställer, och han känner mer att han kan göra som han vill.

Min syster flydde hem till oss för att få lugn och ro, hon var rädd för att vara själv ensam hemma med honom.
Hon ringde till flera vårdhem och läkare och frågade om råd, men de sa att det inte finns så mycket man kan göra mer än att slänga ut han.

Min syster hade vänner hemma och hon sa att han inte kunde bo där längre, och att hon tänkte kasta ut honom. De började bråka och sedan gick han ut arg, och hon låste dörren.

Vi är ifrån Halmstad, men jag och min sambo har flyttat upp till Stockholm på grund av jobb.
Känner att det inte är lika lätt att slänga ut han här, han känner inga och han har ingenstans att ta vägen.
Hade varit jätte orolig.

Han har haft psykolog kontakt, men han är väldigt manipulativ och säger inte hela sanningen.
Han är dock öppen med sitt drickande och säger att han vill ha hjälp.
Så han fick hjälp men tar inte medicinerna som han får och vill inte ha Antabuse, så han har fått något annat.
Men han missar massa tider, så ramlar han ur systemet.
Sedan ger han upp och säger att det är de som inte skickar nya tider.

Han går arbetslös. Han borde egentligen vara sjukskriven tycker jag, då han inte klarar ett vanligt jobb i längden.
Han brukar klara att jobba 2-3 månader sedan får han gå.
Han fick gå en utbildning, som elevstödjare som han klarade av.
Han fick även jobba timmar innan julen på skolan där han praktiserade.
Var ganska bra när det inte var ett fast jobb och han kunde jobba de dagarna som han mådde bättre.
Barnen tyckte om han, men han skötte inte sin hygien och barnen sa att han luktade illa.
Han har inte fått jobba något efter julen så jag gissar att de inte är intresserade längre, eller att han inte har svarat när de ringer.
Han svarar inte i mobilen när han mår dåligt.

Är ju betydligt bättre när han kommer ut och gör något.
Ser att han mår bättre också, även om han oftast är deppig och låser in sig på sitt rum när han kommer hem.
Men fler dagar som han visar sig.

Han har även problem att lämna in aktivitetsregistreringen till arbetsförmedlingen och försökringskassan och andra blanketter som skall in.
Han missar ofta att lämna in och får då ingen ersättning.
Så har fått försörja han till och från.

Jag ordnade så att han fick hjälp med personligt ombud, men den var inte mycket hjälp han fick därifrån.
De verkar utgå ifrån att man skall göra allt själv och det fungerar inte.
¨
Han har inget förtroende för myndigheter, så är rädd för att göra en orosanmälan.
Han hade förstått att det är vi som har lämnat in den och sedan blivit rasande när han får reda på det.
Han hade sett det som att vi sätter käppar i hjulen, istället för att vi bryr oss.

Han har även en dotter som han inte får träffa annat än när socialen är med, han har inte kunnat träffa henne sedan han flyttade hem till oss.
Avståndet är för långt, då dottern bor med sin mamma i Malmö. Samt att han avbröt kontakten med socialen i Malmö.
Han mår så klart även dåligt för att han inte har fått träffa sin dotter på två år, hon fyller fem år nu.
Han har varit i kontakt med socialen här, men de kan inte hjälpa han så att han får träffa sin dotter.
Han är rädd för en orosanmälan då det minskar chanserna för han att få träffa sin dotter.
Vid nyår sa han att han skall dra ner på drickat och endast dricka på helgerna, så han får större chanser att få träffa sin dotter.
Men det har han inte lyckats med.

Har själv inte varit riktigt snäll när jag blev arg och var trött.
Sa jag dumma saker så att han hörde, att han är helt störd i huvudet och borde ta tag i sitt liv.
Vet att det sänker han mer än hjälper, men blev så när man inte orkar längre och har fått nog.
Han kom ut dagen efter arg och sa att han skulle döda mig, "skall du ha stryk nu eller res dig upp".
Lyckades prata han till rätta, och säga förlåt.
Sedan berättade jag hur jag kände, och ville att han skall städa på sitt rum och att jag inte orkar ha det så här längre.
Han sa bara en gång till och jag dödar dig.

Ja jag känner ansvar, tycker ändå om min bror och vill att inget skall hända honom.
Vill bara att han skall må bra, han är trevlig att umgås med när har inte dricker eller mår dåligt.
Hade själv blivit krossad om han skulle ta sitt liv.

Tack för svaret. Du lämnar kloka råd och det känns så skönt att du tar dig tid att skriva svar. Vi har pratat fram och tillbaka hela dagen och jag känner att trots att jag inte vill lämna honom så måste jag det för jag äts upp av alla tankar på det här. Jag litar ännu mindre på honom nu än vad jag har gjort tidigare. Funderar på att flytta till en lägenhet i ett första skede så får vi se om vi senare kan träffas någon gång för att vi vill det, eller om jag vill bryta all kontakt som bara går. Jag har läst flera böcker men jag ska läsa dem du tipsade om också.

Ni lever ju som gång är i ert eget hem vilket måste vara fruktansvärt. Håller med Gros19 att ni borde rådfråga överallt hur ni ska göra. Han behöver hjälp men det behöver även ni.
Orosanmälan tycker jag vore bra att göra då han kanske kan komma under vård och er situation blir uppmärksammad samt att ansvaret hamnar hos socialen istället för hos er.
Man kan anmäla anonymt om man vill det.
Ja och flera av min mans familjemedlemmar har gjort flera stycken innan det hände något drastiskt. Han är nu omhändertagen via LVM och ivägslickad under 6 månader.
Hade vi inte gjort detta hade han kanske inte överlevt och barnen och vi andra hade mått ännu sämre.
Tänker på er?Azalea

Inte konstigt att du har sådana tankar, det har jag också emellanåt.
Det var ju inte så hör det var tänkt frpn början när allt var bra men när allt förändras så måste vi på nåt sätt också förändras.
Du har kämpat och gjort allt i din makt men nu är det din tur och livet ligger fram för dig nu.
Du äger din tid och dig själv och framtiden är din?
Massor med kramar skickar jag med vinden till dig// Azalea

Jag bestämde mig för att börja vara tydlig med barnen att de inte har någon skuld i att pappa är arg och stundtals obehaglig och hårdhänt. Vi pratade under en bilfärd och barnen frågade bla om pappa får flytta om han fortsätter vara dum och jag sa att ja, då måste han flytta. De frågade varför pappa är dum och jag sa att pappa blir dum när han dricker "pappadricka". Nån timme senare, när jag åkt till jobbet, smsar han ett arg meddelande om att jag sagt till barnen att han är en alkoholist som slår dem och nu ska han flytta ut. Och detta har de nu sagt till mormor och farmor och kommer säga till förskolepersonalen på måndag. Jag ringde honom och han var superarg. Försökte förklara att jag måste förklara för barnen att de inte ha någon skuld i hans beteende osv. Han höll inte med. Jag ljuger. Han har inget problem som går ut över barnen. Det var helt låst, allt är mitt fel. Jag känner mig så skör och det är så lätt att backa i detta läge. Jag VET att det inte är mitt fel och att jag bara försöker göra mitt bästa för att vara en bra förälder, men han är så övertygande när han lägger över skam och skuld på mig. Det är jag som är deprimerad, jag är korkad och vet ingenting om detta.

Ibland kommer det över mig. Varför blev det så här? Vi som kunde haft det så bra i vårt lilla hus. Om bara.........
Tycker synd om honom. Mitt medberoende slår in och jag vill ta hand om honom. Trösta. Säga att det kommer lösa sig.
Men det kan jag ju inte. Och jag kan inte lösa hans problem. Det är en väg han måste gå själv.
Och jag måste värna om mitt. Gå min väg. Bli stark själv.
Och när jag tänker efter så vet jag ju hur det var. Vilken kamp. Jag kan aldrig få det förhållande jag längtar efter med honom.
Nej nu får jag släppa alla tankar på det förflutna och tänka framåt. Och sätta mitt mående först.

.

En orosanmällan är nog det enda rätta känner jag spontant. För att rädda er, men också honom. Det går ju inte leva så här. Stackars er.

Vilken situation ni hamnat i. Undrar först hur gjorde din syster, låste dörren, men jag tänker hade han inte varit hotfull mot henne? Gick det bra kanske för att du lät honom komma hem till er istället. Han har gjort självmordsförsök och helt klart mår han förfärligt dåligt, även om alkoholen tillfälligt kan döva en del ångest. Någon lösning är det ju inte utan förvärrar hela tiden situationen. Tänker du att det står i din makt att förhindra att han tar livet av sig. Tyvärr så är det inte så . Vill han inte leva så kan du inte förhindra det. Självklart är det oehört sorgligt och jag vet inte om du känner något ansvar att när er mamma inte längre finns får du ta den rollen.

I vilket fall som mår ni förfärligt dåligt alla inblandade och din bror behöver vård och som jag ser det både för sitt missbruk och sin psykiska ohälsa. Finns behandlingshem där man jobbar med båda delarna, men frågan är ju hur får man honom dit. Återkommer till att du inte kan förhindra att han tar livet av sig för att en sådan föreställning gör ofta att man tänker i fel banor. Det blir inte sunda konstruktiva tankar när rädslan styr. Har varit och är kanske fortfarande i en liknande situation.

Du är rädd för att göra en orosanmälan, men det kanske är nödvändigt för din bror söker väl inte hjälp på egen hand. Går det att prata med honom om det eller anser han att han inte har några problem. Situationen är ohållbar för er alla och hans psykiska mående försämras ju hela tiden kan jag tänka mig.

Du är rädd för honom uppfattar jag det som och undrar om du själv känner dig hotad eller är rädd för att han ska skada sig själv. Jag hade kontaktat polisen för att be om råd hur du ska agera. Alltså ingen form av anmälan. Jag hade också kontaktat psykiatrin för rådgivning. Hade rådfrågat alla jag kunde komma på alltid finns det något dom säger som är användbart och det finns fler som lever under liknande situationer.

Sedan är ju socialförvaltningen som du måste anmäla till om han inte samtycker till vård och givetvis även om han vill ha hjälp, men som sagt ett ev. hot får du prata med polisen om. Kan inte se att det finns någon annan lösning än att i så fall som din syster låsa dörren för honom. Bra du har skrivit hör, vi är många och kan förhoppningsvis alla bidra med något som i slutändan kan lösa situationen på bästa sätt. Stor kram till dig som kämpat så.❤

Min lillebror flyttade hem till mig och min sambo för 2 år sedan.
Han bodde tidigare hos vår storasyster, men hon orkade inte med han när han blev allt mer och mer våldsam.
Så hon slängde ut han och låste dörren.
Han ringde senare till sitt ex och sa att han skulle ta livet av sig, han har gjort tre försök tidigare så jag blev orolig och åkte och letade.
Hittade han vid en sjö som vi brukar åka till där det finns några väderskydd.
Så han fick då flytta hem till oss.

Han har druckit mycket alkohol sedan flera år tillbaka efter vår mamma gick bort i cancer.
Han har även psykiska problem och han säger att han dricker för att slippa ångesten.

Första 6 månaderna gick det ganska bra, men sedan stängde han in sig på sitt rum och kommer inte ut mer än en gång i veckan.
Han passar på att laga mat när vi inte är hemma, eller på natten när vi sover och äter sedan på rummet.
Han har glömt kastrullen på spisen så det börjat att brinna två gånger, och glömt att stänga av spisen några gånger.
Han låter maten/disken vara kvar på rummet, så det börjar att lukta och blir flugor.
Han sköter inte sin hygien, kan ta tre månader innan han duschar. Tvättar lika sällan sina kläder.
Så det stinker i hela vårt hus, min sambo har desperat gått runt och sprutat luftreningsspray.
Efter ett tag upptäckte vi att han även gör sina behov på rummet, kissar i ölburkarna som han sedan låter stå på fönsterbrädan, var även en gryta under sängen som han hade kissat i.
Så vi har fått köpa nytt köksset som vi låser in.
Ölburkarna tömmer han på toaletten när vi inte är hemma eller sover. Sedan läggar han dem i en stor svart sopsäck på rummet, som han inte slänger förrän den är full. Stinker urin om sopsäcken.
Är även rädd att kläderna skall dofta på jobbet, vi har säkert blivit immuna mot det värsta av doften.

Det går oftast inte att konfrontera han, då blir han arg och hotar.
Blänger och säger "är du rädd?"
När han mår bättre, så går det ibland men då kommer han med undanflykter.
Han säger att han kissar på rummet för att han är rädd för att det är blod i urinen, då han går på blodförtunnande efter blodproppar. Lovar sedan att sluta med det men sen fortsätter det likadant.
Samma när vi ber han att städa rummet.
Han skiter i allt och bryr sig inte.

Han har gått hos läkare för alkoholproblem, men tar inte medicinen som han får.
Och har missat flera tider för tester.
Läkarna verkar ha gett upp då han inte kommer på utsatt tid.

Han säger själv att han inte dricker så ofta längre.
Men vi hör varje gång han öppnar en ölburk, vilket är typ flera gånger dagligen.
Han måste även dricka när han skall vara social, när vi skall åka någonstans tillsammans så har han alltid ölen med sig i bilen.
Skall vi se på tv tillsammans så dricker han tills han svamlar osammanhängande och bara stirrar rakt upp i taket.

Har flera gånger funderat på att göra en orosanmälan, men vågar inte.

Jag och min sambo känner oss som fångar i vårt egna hem.
Min sambo har gett upp och åker iväg till sin pappa ibland för att få frid.
Och åker ut på dagen för att slippa vara hemma.
Vi orkar inte städa längre, för när han har varit ute så ser det likadant ut igen.
Vill inte ens laga mat för det känns ohygieniskt i köket.

Har gett upp, känns hopplöst.

Ja visst är det svårt att lämna någon man älskar. Men kärlek handlar om så mycket mer än att bara gå och vänta på dom stunderna mannen är nykter. Vi har ju bara ett liv, och då behöver vi väl leva det?
Lämnade min man för 9 månader sedan. Det har varit kämpigt, och är fortfarande ibland. Men jag känner mer glädje nu när jag bor själv. Jag är gladare. Mitt hjärta slår inte på högvarv på kvällarna och jag sover gott om natten, utan att vakta eller bli väckt av en man som är full.
Nu vet ju inte jag om dina skulder, men om du vill lämna kan du kanske hyra en etta. Blir ju billigare. Eller kan du få hjälp av någon släkting? Kontakta socialen?
Jag tänker att man får ta till alla medel.
Och du har helt rätt. Att ens fundera på sex, är inget man vill med en full och ölluktande man. Men det brukar dom inte förstå, att det är alkoholen det beror på. Konstigt.

Så rätt det hör till god ton att tala om att man inte kommer även om man är beroende, har psykiska problem, skoskav eller vad det kan vara.

Som utomstående kan jag bli så arg när jag läser om din mamma och hur hon utnyttjar dig, så ser jag det. Så skönt du har hittat ett bra förhålliningssätt och det har väl inte varit smärtfritt kan jag tänka. Det man bär med sig, det som finns allra längst in är ju ens mamma så tror jag tror för att få ro, för att kunna gå vidare, acceptera sig själv så måste man förlåta och för att förlåta måste man kanske förstå?

Nej det stämmer jag kan inte påverka om min son väljer att inte leva. Det handlar inte om mig, men det är så fruktansvärt smärtsamt attacceptera att det ser ut så, att inte kunna påverka.
Kram och tack ❤

Det är snart 16 år sedan jag lämnade min man, som var alkoholist. Precis som de flesta andra partners så var jag i valet och kvalet under många år om jag skulle gå eller fortsätta hoppas på en förändring.
Först när jag hade läst flera böcker om alkoholism trillade polletten ner hos mig.
Jag började förstå att det är sjukdomsförloppet som är det viktiga att ta fasta på. Sjukdomen följer sitt eget förlopp oavsett om man heter A-sson eller B-sson. Det är en kemisk process som pågår inom varje individ. Personen har liksom ingenting att säga till om för hjärnan är "kapad" av alkoholen.
Där och då kunde jag sluta fokusera på min man och såg bara sjukdomen som det jag hade att kämpa emot. Den striden, insåg jag efter alla böcker jag läst, skulle jag garanterat förlora, så jag valde att gå.
2 av de böckerna var:
1) Jaget och Missbrukaren av Craig Nakken
2) Varulvsvalsen av Lars Söderling
Under några års tid efter skilsmässan fortsatte jag att reflektera kring alkoholism och mitt eget agerande och jag kom fram till att jag tänkt och gjort många saker fel. Om någon skulle fråga mig idag hur man bör agera skulle jag tveklöst svara:
1) Lämna alkoholisten
2) Kräv nykterhet
3) Eventuell återförening alternativt livsvarig separation.
Vet inte om du tycker det var så klokt, men det kanske kan ge dig lite nya tankar så du kommer loss åt något håll. Önskar dig all styrka och lycka till!

Tror det är bra att släppa fram sina känslor. Att skälla på honom kanske inte ger så mycket, gå ut i skogen och skrik ut din ilska. Och sen kan du lugnt säga ifrån till din son. Berätta att det är helt okej att inte komma på ditt kalas men att det banne mig hör till god ton att tala om det. Förstår din oro för ett nytt självmordsförsök. Var JÄMNT orolig för min mamma tidigare. Inte längre, tänker faktiskt inte alls mycket på det längre. Inte för att jag inte bryr mig, för det gör jag utan för att jag inte kan påverka det. Det är riktigt skönt. Försök hitta ett sätt att vara lugn med att du inte vet om han kommer välja att leva eller inte. Jag kanske låter kall men jag känner mig inte alls det. Utan har släppt kontrollen. Du har all rätt till dina känslor. Dom kan man inte kväva. Då blir dom ångest istället och det är riktigt hemskt. Jag har slutat tassa på tå för min mamma. Idag ringde mamma och "var konstig". Jag hade äntligen hittat den arbetsro som jag så väl behöver. Så jag bröt av direkt och sa att jag inte hinner prata och sa att hon får ringa någon annan eller prata med sig själv.
GRATTIS på födelsedagen ?

Har inte varit här inne på länge vilket är oerhört synd, jag har försökt kämpa alldeles själv! Jag är helt slut nu, orkar inte mer! Det värsta är att jag ställt till det för mig när det gället pengar, har en massa skulder som gör att jag hamnat i ännu mer beroende ställning till missbrukaren jag är gift med, än så länge jobbar han och tjänar trippelt så mycket pengar som jag gör och just nu behöver jag honom. Men jag hatar verkligen den människa som just nu sover i soffan, tidigare idag så bråkade vi om närhet och sex, ja vem vill ha närhet med ett fyllo!? Att lämna någon som man egentligen älskar är sååå svårt! Men jag börjar inse att det är det jag måste göra men hur ska jag klara mig själv ekonomiskt?!

Tvivlar inte på att mindfulness är bra, men tycker nog att ilskan är befogad i vissa sammanhang. Jag har alla möjligheter att kolla upp det här med mindfulness. En av mina gäster är sjukgymnast och mindfulnessinstruktör, men även hon är både sur och arg ibland. Förstår vad du menar och min son mediterar mycket. Hans sätt att bearbeta plågsamma känslor. Tack för att du påminner om att det finns ett annat sätt att hantera jobbiga känslor.

Jag vill börja med att gratulera dig på födelsedagen!
Det låter som du hade en bra plan och det är hemskt att du inte får tag i din son. Hoppas att du fått kontakt eller får det inom kort.
Alla vi människor har en kropp och själ och det betyder att alla har ett psyke. Vem är frisk och vem är sjuk, egentligen? Jag kan tycka att det är bra med diagnoser för att förstå, behandla och förhoppningsvis lindra. Tyvärr är det samhället som är sjukt och de människor som får diagnoser blir på ett sätt placerade i ett fack, som ännu är stigmatiserat till stor del.
Jag tänker två tankar när jag läser detta. Ja, du får såklart bli arg på en människa med psykiska problem, men att bli arg kanske inte leder till något bra, varken för dig eller för honom.
Den andra tanken är att det går också att hantera känslor genom mindfulness, att se på tankarna och notera dem och låta dem vara som de är. Nu ser jag hur tydligt MBKT, mindfulnessbaserad kognitiv terapi skulle kunna vara hjälpsamt i detta läge. Jag arbetar så med mig själv och jag blir nästan aldrig arg längre. Kanske värt att kolla upp?
En stor kram till dig!

Hej,
Jag är så trött och uppgiven och jag känner att mina tankar bara snurrar runt, runt. Min man har druckit för mycket under många år, gjort dumheter, ljugit, bett om ursäkt, lovat saker som han inte har hållit och så har det fortsatt. Förra året hittade jag gömda flaskor för första gången och ställde ultimatum om att han ska söka hjälp eller så väljer jag att flytta. Han sökte hjälp och var till soc några gånger vilket han tyckte var bra. Han bestämde sig för att vara nykter under många månader men har nu (öppet) börjat dricka då och då. Hans terapeut, jag och de som vet historien avrådde starkt för att vi inte tror att han klarar av det. Han svarar hela tiden att man inte kan ha alkoholproblem om man kan göra ett uppehåll i sitt drickande, dvs alkoholteraputerna har fel, jag har fel osv.
När jag hittade flaskorna förra gången förknekade han att han har druckit från dem och därefter sa han att det bara har hänt några gånger och att det beror på att han trodde att jag ”luktade på honom” ?! Dvs det var inte mitt fel men det berodde på något jag gjort, sa han.
Idag har jag återigen hittat flaskor. Den här gången säger han att han inte har druckit ur den öppna flaskan och att han har flyttat en påse med alkohol runt i garaget för att han blev sur för att jag inte litar på honom(?!). Han ville ”visa mig” att jag inte litar på honom. Jag sa tydligt förra gången och även nu när han har börjat dricka då och då att jag inte litar på honom eftersom han har ljugit, lovat osv i 10 år tidigare. Jag har sagt att om han börjar smygdricka igen och ljuga så får han ingen mer chans.
Jag vill inte flytta ifrån honom för vi (jag i alla fall) har haft det så fint när han har varit nykter under många månader, men nu vill han att jag ska tro på att påsen bara har flyttat runt. Han går går in i garaget många gånger under dagen. Han hämtar ut 300-400 kr varje lördag i bankomaten (ja, jag har kollat hans konto under många månader),
Är jag en helt oresonlig person som inte ger honom en till chans? Eller är det enda vettiga att lämna honom?
Jag förstår att det är mitt val men jag ber om lite kloka tankar.

Ska fira en stor födelsedagen och eftersom jag lever själv är det jag som ordnar det hela. Inga bekymmer med det. Vi äter på ett trevligt ställe på landet och är sedan hemma tillsammans med några vänner sedan lång tid tillbaka. Känns lugnt och avslappnat och lagom stort. Ser fram emot det. Det är ju så att när jag inte mår bra, vilket jag inte gjort under lång tid, är ju denna välkända berg o dalbana och då är det väldigt svårt att planera, men gjorde det ändå och det är jag nöjd med.

Sedan är det min son som ville följa med och äta och som jag skulle hämta idag. Nu är han inte hemma och går inte att nå på mobilen. Katastroftankar, har han ställt sig på spåret igen, är han intagen på psykiatrin, försvunnen osv. Sa till honom att det är helt okej om han känner att det blir jobbigt med alla människor att han inte följer med. Vi ksn äta tillsammans någon annan gång t.o.m. åka till drive in på Mc Donalds om han fördrar det. Men han går inte att nå och jag känner mig så besviken och ledsen. Han kunde väl i alla fall sagt om han kom eller inte.

Som anhörig till en son med missbruk och psykiska problem känns det som att jag alltid ska var förstående och det känns inte rätt, speciellt inte en sån här dag. Känner egentligen ilska. Vem avgör vem som har psykiska problem. Som några heliga kor som man ska tassa på tår för. Förringar inte psykiska problem, men vi har väl alla en del av den varan. Även om man har psykiska problem kan man väl för faen tala om ifall man ska följa med ut och äta eller inte, eller har jag totalt missuppfattat vad det handlar om. FÅR MAN BLI ARG PÅ NÅGON MED PSYKISKA PROBLEM och hur uttrycker man i så fall detta. Så här känner jag med eller utan psykiska problem. Så tacksam för att ni alla finns som ett stöd. Många kramar till er alla, även ni med psykiska problem. ❤

Har iof bar vart ihop med min i 3 år men jag dricker mer än någonsin ?