Senaste kommentarerna i forumet

Har iof bar vart ihop med min i 3 år men jag dricker mer än någonsin ?

Har sedan jag börjat skriva här börjat prata öppet med mina vänner och ju mer jag pratar känner jag ju - va fan håller jag på med!?

Han får svårare och svårare att umgås med mig nykter och vill enbart ses när han är ledig och kan dricka ?

Är detta något ni känner igen som inte bor ihop med era ”alkisar”?

Det här forumet är verkligen bra. Jag hade ett behov att träffa andra som vet vad en själv går igenom, men lyckades inte finna det förrän jag hittade detta forum. Idag har jag mer en önskan om att träffa andra med samma erfarenheter som kämpar med medberoende då jag önskar ge något tillbaka. Det får ske organiskt. Jag ville chansa om just du bodde i närheten. Dessutom använder jag inte sociala medier längre.
När det gäller medicinfriheten så har det tagit en massa år att komma dit och det är inte tack vare vården att jag fann den vägen. Däremot så har jag ett mycket bra samarbete med min psykiater och jag tar alltid medicin vid behov.
Om du en dag vill sätta ut dina antidepressiva, så behöver du ha en plan för det med uppföljning med din behandlare. Ville bara vara tydlig med det. Det vet du säkert.
Jag har fått tillbaka mitt liv. Skillnaden idag och när jag behövde medicin är att jag har lärt mig att säga nej, nej till det som inte är hälsosamt för mig och det är oerhört mycket, men idag är det ingen uppoffring. Jag behöver inte träffa människor som får mig att må dåligt. Det handlar om hur jag vill leva. På det sättet har jag blivit min bästa vän. Jag ser det tydligt när jag möter en gammal bekant som pratar på ett sätt där livet bara handlar om karriär och det materiella, att synas och vara delaktig genom att göra som alla andra i den umgängeskretsen. Tänker på min tonårstid. Jämförandet. Det är inte att leva för mig. Jag är så tacksam för att jag blev sjuk, så att jag fick lära känna mig själv.
Jag tänker att på detta forum så lärde jag mig att jag behövde ta en paus från medberoendet och det gick bra. Jag fick tips om att testa och känna efter. Just de orden som jag kan säga till andra om mindfulness, men som jag själv inte visste hur jag skulle göra. Så jag provade att inte ha kontakt och jag landade så tydligt i att jag behövde bryta kontakten och även mejla pappan och informera om det. Det blev ett tydligt avslut.
Då förändrades allt igen. Det är nu jag fick mitt liv tillbaka på riktigt. Det är nu jag kan leva i nuet. Det är nu jag vill laga mat till mig själv. ordna det fint hemma, köpa hem blommor igen, meditera varje morgon och landa i beslut, förändringar och riktningar i livet.
Jag behövde det tydliga avslutet. Kanske du kan prova ta semesterdagar eller veckor och se vad som händer då. Göra något du tycker om som du inte gjort på länge.
Kram till dig!

Hej! Är ny här och har levt med en man som är beroende i 23år. Nu har jag själv beroendeproblem med. Någon som har erfarenhet med detta? Kram

Det där känns igen. Min man kunde också få såna utbrott. En kväll när han skulle lägga sig så var det inte bäddat, för jag hade slängt påslakanen i tvätten.
Han blev så arg för att det inte var bäddat. Men det är väl inga problem sa jag. Jag sticker ner och hämtar lakarna.
Medans jag gick ner så hann han bli jättearg. Han hade glömt att jag gick ner och blev arg för att jag inte hjälpte till.
Alltså det blir så konstigt. Det var många sådana konstiga grejjer som hände. Och det var alltid mitt fel.
Alkoholen gör dom konstiga.
Hoppas din morgondag blir bättre.

För några år sedan.
"Livet är egentligen väldigt enkelt.
Det svåra är att få till det så"

Stämmer att socualförvaltningen erbjuder stöd, både för personer med missbruksproblem och för anhöriga. Verkar som din sambo inte tycker han har några problem eller ? Om din sambo vill ha hjälp brukar det finnas lite olika program som socialförvaltningen erbjuder.

För din del brukar man ha någon form av anhörigprogram antingen i grupp eller enskilda samtal. I undantagsfall kan man nog få beviljat att åka iväg på något anhörigprogram, om man inte erbjuder det på hemmaplan. Har själv genomgått ett anhörigprogram på Nämndemansgården och det var ovärderligt. Finns även alanon och där kan du leta efter en lämplig grupp i din närhet. Bra att du söker hjälp det underlättar när du fattar dina beslut.??

Jag läste någonstans att låt känslan vara seglen som visar riktningen men utan rodret, förnuftet, driver du bara omkring och kommer ingenstans (Kahlil Gibran "profeten"). Lät bättre när han uttryckte det, men vi behöver nog både känsla och förnuft. Problemet tycker jag är att man har så många känslor som dessutom ofta är motstridiga.

Ettt enkelt liv, utan intriger, giftiga miljöer, konflikter m.m. håller med om att man ska inte behöva använda sig av strategier för att kunna hantera livet. Hoppas du hittar din isolerade plats där du får blommor, choklad och vänliga ord. En sån plats vill jag ha inom mig.❤

Kommer hem från jobbet (skyndat) och det var sagt att min man skulle ta emot sina kompisar som hämtat upp grejer från en annan stad för att han har precis mantalsskrivit sig hos mig sen skulle han göra middag ochd e skulle komma tillbaka. När jag kliver innanför dörren är inget städat och han ligger aspackad i sängen. Jag tog iallafall emot kompisarna och grejorna och sa att Maken var full men att vi kunde ses imorgon fm inan de åkte hem "så kanske han mår bättre".
Ja så var det ikväll, denna alla hjärtans dag. Han är helt okoncentrerad, vinglig, lite arg och vill skiljas, jag är dum han verkar nästan demens, säger om saker hela tiden. Upplever att han har stor ångest. osv. Jag känner mig påläst om alkoholsjukdomen och försöker att inte bli medberoende, men det börjar bli tröttsamt då det varit på detta sätt några gånger nu under detta år. Jag känner att jag ignorerar honom, är ganska saklig, och kall, bryr mig inte om honom just nu. Blir inte ens arg.
Är det verkligen så som någon annan skrivit att socialtjänsten kan stötta i dessa fall? Så här vill jag ju inte ha det i livet. Svårt.

Ja välkommen hit. Ett bra första steg att börja skriva om det du går igenom.
Läs här inne om olika berättelser, det ger mycket.
Jag har lämnat mannen jag trodde jag skulle leva med livet ut.
Han förnekar fortfarande att han dricker för mycket. Så det är ju så att du bara kan påverka dig själv.
Och din man kommer nog ta till alla medel för att rädda allt vad gäller sitt drickande. Han kommer inte erkänna i första taget. Men du vet ju ändå, lita på det du känner.
Försök att tänka på vad du vill göra.
För du är den enda som du kan bestämma över. Din man bestämmer över sitt liv.

Så bra skrivet. Ja dagen i dag, alla hjärtans dag, känns som menad för par. Man tänker så när man är ensam.
Första gången ensam, ingen partner, på alla hjärtans dag.
Det du skriver känsla och förnuft. Hamnar också där ibland. Känslan säger ju att jag fortfarande älskar mannen som dricker, förnuftet säger jag överlever inte om jag är med honom.
Vissa dagar känner man sig stark, vissa dagar svag. Men forumet här är guld värd när man kan gå tillbaka och läsa hur det var.
I dag har fyllt min dag med att hjälpa barnbarn att överraska sina föräldrar med fika. I kärlekens tecken?.
Ja livet går vidare, och i morgon är en vanlig dag.

Vad du känner för din man.
Titta på den situation du lever i och försök tänka dig att framtiden i värsta fall kan se likadan ut.
Läs omkring härinne och se vitt skilda historier beroende på vad den anhöriga gör.
En del härdar ut just för att de inte förmår att bryta.
Pinas längtar och hoppas på ett bättre liv.

För de flesta blir det inte så.
Många av de som dricker är inte beredda att släppa taget om alkoholen då det är en sjukdom som innehåller mycket förnekelse även inför sig själv.
Att som anhörig stanna kvar i detta är väldigt plågsamt men ändå är det så vi ofta gör.
Vi tror och tänker att de måste ju se.

Men i deras värld så är det ofta ingen fara,de kan sluta när de vill.
De har kontroll och den anhöriga överdriver.

Så att vänta på hans "rätta" reaktion på den situation du beskrivit kan vara rätt meningslöst.

Ta istället din kraft och fortsätt våga se som du gör just nu.
Se vad du kan göra för att förändra din situation till det bättre.

Sök en stödgrupp,kommunen eller någon annan god vän kanske.
För samtal och för att lyfta upp hur du har det i det här.
Den enda du kan påverka är du själv.
Från en som vet och har varit där i många år..

Och Välkommen hit!

Att vara inne i medberoendet är för mig som en svart eller grå sörja. Ett tillstånd som jag inte kan hitta ut ifrån fast jag ser öppningen. Jag förmår inte ta de steg som krävs,eller har tappat benen någonstans på vägen. Att våga gå utanför bekvämlighetszonen och trampa på ny mark är väldigt tufft.

Också detta att hitta nya kontakter,som ofta de nyktra alkoholisterna är tvungen att göra,
Där man kan nosa på nya vägar att umgås,tala och bemöta varandra.
Hoppas att det lättar för alla som idag kanske känner sig extra ensamma.

Jag har idag haft en gråtstund över mitt ex som nu bor i gubbhimlen som min handikappade dotter så fint uttrycker det.
Han har säkert fullt sjå att hjälpa änglarna med sysslor och kanske åka med sin båt ut på det öppna havet.

Den sorg jag känt över att han är borta var jag inte beredd på.
Den orättvisa och den vanmakt jag hade under hösten att återigen inte kunna hjälpa under hans sjukdom annat än att ibland finnas där för honom.
Men jag vet att han ahde behövt mer.
Jag vet att han velat att jag skulle sitta där och vara hans partner,men det kunde jag inte då jag ju lever i en ny relation.

Att jag återigen förstår att känsla och förnuft är två helt olika saker.
Två parallela liv som löper ibland gemensamt,men rätt ofta och speciellt vid kris så springer de åt varsitt håll.
Kvar står då ullabulla och undrar vilken av vägarna hon ska följa.
Har jag då åtminstone någon sorts självkontroll så väljer jag ju förnuftet.

Men adnra gånger så måste jag få bejaka känslan och det är ju ofta då man tar på sig den berömda offerkoftan och önskar att någon kom och hävde förtrollningen av den känsla (man själv) försatt sig i.

Att vara stark,stå emot och kanske jobba på egoismen eller åtminstone självbevarelsedriften är så knepigt ibland.
Att bara få vara,glida genom livet som en hund eller litet barn.
Bara få ta emot och ge i ren energi och kärlek.
IStället för giftiga miljöer,konflikter intressemotsättningar mm.
Som man hela tiden som "vuxen" måste hantera.

Nä,skapa en isolerad plats i sig själv där man bara bjuds på choklad blommor och vänliga ord.
Det är nog den rätta medi cinen,åtminstone för mig.

Att vara inne i medberoendet är för mig som en svart eller grå sörja. Ett tillstånd som jag inte kan hitta ut ifrån fast jag ser öppningen. Jag förmår inte ta de steg som krävs,eller har tappat benen någonstans på vägen. Att våga gå utanför bekvämlighetszonen och trampa på ny mark är väldigt tufft.

Också detta att hitta nya kontakter,som ofta de nyktra alkoholisterna är tvungen att göra,
Där man kan nosa på nya vägar att umgås,tala och bemöta varandra.
Hoppas att det lättar för alla som idag kanske känner sig extra ensamma.

Har äntligen efter flera år av tystnad och gråtande i ensamhet konfronterat mitt livs kärlek gällande hans alkoholvanor. Det stora problemet är bara sättet jag gjorde det på... önskar att jag hade varit mer sansad och förstående men jag handlade bara på känsla. Vi har bott ihop i 7 år och har två barn under 4 år tillsammans. Vi delar allt vad gäller intressen och mål i livet. Min sambo är den underbaraste människa jag träffat så länge han inte dricker, då förvandlas han till ett känslokallt och stöddigt monster. Jag förstod under många år inte varför han helt plötsligt blev elak i en vanlig diskussion vid middagsbordet. Jag förstår nu att han druckit i smyg! Jag ville vara säker innan jag konfronterade honom och kollade därför flaskor och letade andra bevis runt om i huset och garaget. Jag hittade då burkar gömda lite överallt och hela hans arbetsfordon var full av ölburkar (100 tal). Jag började kartlägga hans beteende och upptäckte snabbt att han kvällstid alltid tog bilen till garaget på gården och gärna körde traktorn på kvällstid i mörkret. När han sedan kom in var han tydligt påverkad. Jag har under lång tid sovit redan då han kommit in eftersom vi haft problem med kolik på vår äldsta nattetid. Jag har sedan båda barnen föddes tagit mer eller mindre allt ansvar och sett till att de aldrig hamnat i några situationer där min sambo varit elak med dem. Nattetid när han druckit går han i sömnen och kissar på lite olika ställen runt om i huset, jag vaknar givetvis och försöker hjälpa honom till toaletten och städar efter honom. Helt fel jag vet men jag kan inte låta honom väcka barnen eller låta dem se eländet. Jag är helt slutkörd och just nu känns det som om jag trampar vatten. I perioder är det mindre och då ser jag en glimt av den underbara människa som jag älskar så innerligt. I måndags konfronterade jag honom gällande ölburkar i bilen, smygdrickandet och hans beteende. Berättade även att andra känt av alkohol från hans andedräkt tidigt på morgonen och upplevt honom som full mitt i veckorna. Han blånekar vilket jag visste att han skulle, han säger istället att jag överdriver och ser i syne. Burkarna ligger bara där för att de ska slängas osv. Det som sedan händer är att han fryser ut mig totalt och är otroligt elak på alla sätt. Jag skrek en hel del på honom vilket jag ångrar ofantligt. Jag har försökt förklara att jag endast gör detta eftersom jag älskar honom men han bara rycker på axlarna. Han har alltså på fyra dagar inte pratat med mig alls och så vitt jag vet inte druckit men detta är lika jobbigt som när han dricker. Hur går jag vidare?

Ja det är en tuff tid nu och samtidigt så känner jag, eller inbillar mig att jag gör, att jag lite har tagit mig till nästa nivå när det gäller mitt medberoende. Jag ramlar inte ner i träsket med samma lätthet. Känns som det hände något sist jag gjorde det under december när dramadrottningen i mig kom tillbaka. Hon gjorde säkert inte ett sista besök men hon "välkomnas" inte på samma sätt. Tidigare hade jag en hatkärlek för det tillståndet. Nu tycker jag verkligen inte om det. Jag har haft så otroligt mycket hjälp av att människor här har peppat men också vågat vara ärliga. På så sätt har jag lärt mig att se klarare på mig själv på något sätt.
Låter helt fantastiskt att du har hittat ett sätt att leva ditt liv utan mediciner. Blir ju på något sätt ett mer helt liv. Du tar hänsyn till dig själv istället för att "preparera" dig själv. Underbart att hitta den vägen. Känner också att jag vill klara detta utan t ex. anti-depressiva medel. Vill tänka, känna, prata mig genom det. Älskar också att vara i natur och skog, helande och stärkande. Känns som naturen har en ande och själ, inte på samma sätt som vi människor har det men på sitt sätt. Jag bor långt ifrån Stockholm men tror säkert att du kan finna en grupp för dina skogsbad. Facebook är ju en populär plattform för att skapa gemenskap utifrån intressen. Kanske det kan vara något. Kram och tack för dina ord, väldigt värdefulla!

Hej, jag har inte varit här och läst på ett tag.

Låter som du har en tuff tid, men också en bra tid med nya relationer och promenader i skogen. Jag läser "Vill ta mig framåt, förlika mig med saker, acceptera. Men fattar inte hur man bär sig åt?" Jag tänker gå en kurs i mindfulness. Ta reda på en som passar dig och avsett dig tid för det, under 8 veckor. Det är jobbigt och det kan vara roligt! Du får möta dig själv, men du lär dig att acceptera, landa, se och upptäcka hur det känns och jag tror att det kan hjälpa dig mycket. Däremot så skulle jag gärna se att du gick i en fysisk grupp, inte på nätet, utan att du träffade andra som också öppnar upp. Om du undersöker det och provar så skulle jag säga att där har du verktygen. Det handlar om att börja öva och öva varje dag. Det är ett fint förhållningssätt att hantera livet. För mig innebär det att jag har kunnat leva utan mediciner i många år trots bipolaritet. Men då lever jag också ett mycket enklare liv, mindre prestation, sänkt ribba och helt enkelt hållbart. Jag stannar upp hela tiden och jag sätter min hälsa främst, eftersom det är bara jag som kan göra det.

Om du bor i Stockholm så kan jag guida dig och andra som vill prova på skogsbad. Om det är något jag ska göra i framtiden så är det att erbjuda skogsbad till alla medberoende. Det här forumet har gett mig ett nytt liv, på 6 veckor. Jag har brutit all kontakt med mitt ex nu. Det tog allt som allt 6 år att bli fri från mitt medberoende och vad jag har lärt mig, så mycket om att sätta gränser och så mycket om att möta mig själv och ta hand om mig själv. Det är ingen annan som gör det åt mig. Jag vill leva mitt liv nu, bara mitt liv.

Däremot så önskar jag träffa andra som varit eller är medberoende och som önskar ses i naturen, där fokuset är på sitt eget välmående. Det är så mycket roligare att skogsbada med sällskap! Blev inspirerad av att du och Ullabulla byter kontaktinfo och har tänkt länge på att erbjuda skogsbad till de som bor i Stockholm här. Vet inte hur det skulle gå till, men om det finns ett intresse så tror jag att det går att hitta en form för det. För tydlighetens skull så skulle det vara en aktivitet där det inte förekommer någon form av betalning.

Du är bekymrad minst sagt över din mans alkoholvanor. Det hörs också att det tar mycket energi från dig och att han utsätter sig för akut fara i och med sin medicinering och hur han dricker. Du har fått en hel del tips och svar i din andra nystartade tråd. Ville hur som passa på att välkomna och jättebra att du hittat hit och sätter ord på hur det är på ett så ärligt och öppet sätt. Att leva nära någon som mår som honom och som inte söker hjälp är tufft. Vill han ha hjälp så finns den att få.

Att ta kontakt med kommunen för hans del är absolut en idé, orosanmälan som jag såg du fått tips om. Men framförallt kanske så du kan få stöd för egen del, om du vill såklart.

Det finns en stödtelefon, www.alkohollinjen.se, 020-84 44 48, som du kan ringa om du skulle vilja prata med någon.
Du kan vara anonym och samtal dit är kostnadsfria.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du beskriver en mycket tråkig situation för dig och din bror. Det hörs att du försöker att påverka din pappa och plastmamma men inte lyckats. Du skäms att ta hem vänner, kan vakna dagen efter och hemmet är jättestökigt på grund av att de festat dagen innan. Du och din bror får klara er själva och snarare ducka eventuella tråkigheter än att få det lugnt och ordnat hemma innan ni ska iväg till skola, om jag förstått dig rätt.

Jättebra att du skriver och berättar hur det är, att vara själv i detta kan kännas tungt och det kan vara svårt att veta hur och vad man kan göra. Hur ser ditt stöd ut i övrigt? Pratar du med någon vän eller kanske någon annan inom familjen släkten om det här?

Du kan också be att få prata med någon på din skola, berätta hur det är hemma och på den vägen få stöd och hjälp.

Det finns hjälp att få, både för dig och din bror men även din pappa och din plast mamma (om de vill ta emot den).

Om du skulle vilja kan du också testa att ringa till Alkohollinjen www.alkohollinjen.se 020-84 44 48. Det är gratis och du kan vara anonym, det är för närstående till personer som dricker för mycket och dem som själva vill förändra sitt drickande.

En annan idé om du vill är att starta en egen tråd här, så kanske du får mera stöd från andra användare här på anhörigstödet (klicka då på skapa ny tråd uppe i höger hörn).

Starkt, modigt och klokt att du berättat! Hoppas du kan hitta mer stöd och hjälp runt omkring dig så du och din bror kan må bättre.

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

.

Min pappa och plast mamma dricker ofta. Jag brukar ibland säga till att jag inte tycker att dom borde inte dricka mer alkohol för kvällen men då blir dom sura, ibland har dom fest mitt i veckan. I december hade dom en fest i våran lägenhet på en onsdag. Jag och min bror hade skola dagen efter men det brydde dom sig inte om. Varken jag eller min bror sov länge den natten och när vi vaknade och skulle gå och äta frukost (hon och pappa sover alltid långt in på förmiddagen så vi är alltid ”själva”) fanns det inte plats för oss att äta frukost. Det var flaskor, disk och glas överallt. Dessutom var julgranen ( som jag och min bror köpt och pyntat dagen innan) förstörd med julkulor krossade över hela golvet.
Jag skäms över dom, när kompisar vill följa med mig hem smsar jag alltid innan och ber dom att städa eller laga sakerna som dom förstört så att ingen får se men jag får bara ett taskigt svar tillbaka.

.

Du klara inte mer och du är dessutom maktlös och det är väldigt, väldigt svårt att acceptera, men befriande när man väl lyckats inse det. Du sviker inte mamma, du har som de flesta anhöriga gjort otroligt mycket, men nu är det stopp, nu orkar du inte mer så uppfattar jag det och förstår det verkligen när jag läser vad du genomgått och vilka ansträngningar du gjort för att rädda din mamma.

Ja drogen, i din mammas fall alkoholen är viktigare än anhöriga t.o.m. viktigare än ens barn. Där ser man hur sjukt det är. Det som kan motivera din mamma till nykterhet är negativa konsekvenser. Hon måste må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring. Tyvärr kan vi som anhöriga i vår hjälpsamhet förhindra eller fördröja detta. Hur plågsamt det än är får vi försöka att inte undanhålla konsekvenser. Några garantier för att en förändring kommer att ske har vi inte utan det är en dödlig sjukdom. Du kan berätta för din mamma var hjälp finns att få och även säga att du är villig att hjälpa henne när hon VISAR att hon vill ha hjälp, inte bara säger det.

Som det är nu måste du ta hand om dig själv. Skulle önska att du har möjlighet att genomgå något anhörigprogram. Var själv på Nämndemansgården under en vecka och vet inte om jag överlevt utan detta. Jag bar på en enorm ilska som jag hela tiden fick trycka undan. Jag var rädd för vad jag skulle kunna åstadkomma när jag inte längre kunde härbärgera den. Ilska, sorg, skam, skuld, rädsla alla dessa plågsamma känslor tillsammans med maktlösheten.

Kommunen har ibland anhörigprogram och så finns alanon, leta på mätet. Det hade nog betytt mycket för dig att ha det stödet. Det förändringar som skett vad det gäller min anhörige, min son, har skett när jag gjort ingenting.
Kram och var rädd om dig!

Behöver ju inte vara en permanent lösning.
Däremot en nödvändig gräns för dig just nu-bra!

Att sätta upp nödvändiga gränser och regler för dig själv är det bästa du kan göra just nu.

Det brukar vara mycket svårt,nästan ogörligt.
Lova dig själv en dag i taget så länge så att dina känslor får landa och kanske nödvändiga strategier får växa fram.
Läs härinne och begrunda vad du kan göra för dig själv.
Och välkommen hit?

Under två års tid har jag försökt att rädda livet på min mamma. Jag har ryckt ut till hennes lägenhet under mornar, lunch, kvällar när hon druckit sig full på vin. Jag har torkat upp, plåstrat om, tröstat och bråkat. Tills nu. Det kom en punkt där jag inte längre kände igen mig själv. Jag har gett upp om hoppet nu, sagt hejdå och tagit avstånd. Hon har valt bort mig och hon vill inte bli frisk - för enligt henne är hon inte sjuk.Hon har ljugit, lovat och svikit. Under så lång tid. Hon har slutat att respektera mig. Totalt.

Men hur ska jag kunna leva med detta? Att jag valt bort henne? Hur ska jag kunna leva med att hon valt bort mig? Och att hon värdesätter sitt drickande mer än mig, hennes egna dotter. Hur ska jag ge upp att försöka övertala, rädda och bråka.

Hon förstår inte att hon är sjuk. Hon har druckit på jobbet, hemma, på morna, kvällar och nätter. Hon var full när min syster berättade om att hon förlovat sig, när hon födde barn. Hon har varit full när vi ska ha setts, när vi ska ha pratat med varandra och när hon borde ha funnits för mig.

Nu är jag slut. Jag är helt färdig. Känslomässigt överbelastad. Jag kan inte sova, jobba, äta eller skratta. Jag är totalt färdig. Jag är så ensam och trasig.

Hur står jag emot skuldkänslorna som hon kommer ge mig? Att hon lovar mig än en gång? Hur ska jag stålsätta mig? Hur ska jag kunna leva med oron att hon kommer dö ifrån mig? Hur ska jag kunna leva med detta?