Senaste kommentarerna i forumet

Har nu sagt upp fortsättningen med samtal med kvinnan på beroendevårdskliniken.

Var ju som sagt 3:e gången till henne nu i måndags, och mådde 1000 resor värre än när jag kom dit. Jag fick näst intill utskällning av henne på de svar jag hade skrivit ner på ett a4.
" Ja men här ser du ju klart åh tydligt att alkoholen är ett problem för dig, det har ju blivit ett måste en oro en ångest för dig i ditt liv!" Man kan säga att du har ett beroende problem" ???!!!

JAG har inte ett beroende problem! Jag har en sambo som jag oroar mig för som inte kan sluta när han väl börjar!
Jag kan få ångest för att jag vill ha mina myskvällar för att vara i bastun med rädsla att han kommer att falla!
Det jag har problem med är min sömn! Och medveten om att ölen hjälper mig att få sova ut och vara utvilad. Får ingen hjälp från sjukvården mot mina sömnbesvär. Eller Jo de har skrivit ut 15 olika psykofarmaka mediciner som jag testat under 1,5 års tid och alla gett mig sådana bieffekter att barnen, familjelivet och vardagen tagit skada!

Så när hon ringde mig i onsdags så berättade jag att jag vill nu få byta kontakt för det ska väl omöjligt vara så att jag mår så mycket sämre efter ett möte att jag gråter resten av dagen i känslan av hjälplöshet??
Och hon fortsätter tugga om att jag ska fortsätta hos henne för det finns ingen annan. Tills jag säger åt henne att hennes överordnad som bokade in mig till först hade sagt till mig att jag får byta om det inte känns bra. Då först kunde hon säga att vara avslutar nu då.

Tack och lov!!

Alla dessa diagnoser och alla dessa mediciner.
För att kanske täcka de mest basala behoven som vi försöker åsidosätta.
Man vill behövas,höra till få gemenskap och göra nytta.
Utifrån sina egna förutsättningar.
Idag ryms inte de som inte är på topp.
De äldre,handikappade eller de som pga ohälsa inte riktigt räcker till.

Vad händer med dom,vad får de för självbild.
Var ska de passa in och känna trygghet?

Och hur kan vård och omsorg ge kvalite trygghet och respekt utifrån varje individ.
Förr så var det ju tyvärr så att förståndshandikappade ända in på 50 talet ibland fick sova på halmmadrasser.
Alla kanske minns de hemska bilderna från barnhemmen i Rumänien osv.

Men idag i Sverige har vi ju kommit längre och har en annan måttstock på vad livskvalitet och respektfullt bemötande innebär.

Visst vore det dags för reformer där alla passar in och behövs?
Men hur,vad får det kosta och hur kan det ordnas.
Min sambo berättade om det vårdhem som fanns förut i en närliggande by.

Där fick de boende egna uppgifter.
En man fick tex varje dag gå och sopa broarna till 50 hus och hade en stolthet i det jobbet och fick mycket uppskattning.
Andra fick odla gårdens grönsaker,eller sköta gårdens djur.
Idag kallas det utnyttjande av de som inte " vet bättre"

Visst måste man kunna se över hur vård och omsorg ska bedrivas så att det blir värdigt och meningsfullt?

Vi lever i en tid med ett enormt överflöd av prylar. Allt ska vi ha och det kommer hela tiden nya prylar, men vi har inte råd med vård för dom mest utsatta människorna i vårt samhälle. Förut hade vi stora mentalsjukhus. Har själv jobbat på flera och där fanns gott om personal, trädgårdsmästeri, minigolfbana, biosalong, affär , cafe osv. En egen liten värld och oftast i väldigt vacker miljö, för det trodde man hade gynsam effekt för den psykiska hälsan. Hur hade vi råd med det?

Sen kom psykiatrinreformen och alla skulle ut i egna boenden. Många klarade inte detta utan man blev ensam, betedde sig störande på olika sätt och blev kanske slutligen vräkt från sin lägenhet och hamnade därefter på gatan.

Det var självklart inte bara positivt med de stora mentalsjukhusen, kom du en gång in där kom du aldrig ut igen. Vi hade en dam där jag jobbade som hade varit intagen 72 år, orsak utvecklingsstörning. Tror inte hon var det, men det behövdes inte mycket för att bli intagen då. Så vill vi självklart inte ha det, men tänk om vi kunde ha både och inte antingen eller. Får du vara inlagd en natt efter ett självmordsförsök, som min son, ska du vara tacksam.

Det som slog mig är att dricker han själv? Alltså han dricker, men inte du? Riskzon ja, men kanske inte precis alkoholist - än. Sen beror det ju på hur mycket varje gång. Som flera skriver får du ta ställning till om det stör dig. Han verkar helt klart ha detta som livsstil och trivs han med den så är den ju svår att ändra.

med din katt, ledsen för din skull♥️ Förstår din saknad, husdjur ger bara kärlek och tillit. Dom är aldrig elaka, bara snälla. När det gäller dig själv: du skriver att "han jag älskar mest har behandlat mig som luft". Kanske kan du fundera lite över vad kärlek är för dig? Känner igen mig mycket i det du skriver. När jag började fundera runt det insåg jag att jag inte kunde skilja mellan sorg, kärlek, ilska, ledsen. Jag blandade ihop allt som knep i hjärtat. Jag har precis som du destruktivitet i barndomen. Man har lärt sig att någon som man älskar kan behandla en både med kärlek och sen svänga om och göra riktigt dåliga saker. Man blir "trygg" med att vara otrygg. Har du provat terapi? Jag har gått i KBT och fått jättebra verktyg för att lära mig att sortera känslor. Och också att mer kunna sammanfatta människor som bra eller dåliga för mig. Tidigare kunde jag se människor t.ex. mitt alkoholiserade ex som två personer: en jag älskade och en jag hatade. Hatade att prata om min barndom, såg den som begravd. I KBT blev jag uppmuntrad att titta på den lite mer utifrån. Ett bra sätt för då såg jag mig själv som liten och började känna empati (inte tycka synd om) och omtanke med mig själv. Så vänd fokus till dig själv. Även om din särbo är ett lite passerat kapitel så kanske du vill ha ett förhållande någon gång i framtiden. Bra att jobba med sig själv så man då väljer någon som är bra på riktigt för en. Många kramar

Stor sorg då min katt slitits bort från mitt liv. Hon fanns alltid vid min sida sedan 18 år tillbaka och nu är hon borta. Jag känner en stor saknad som inte kan beskrivas. Fått fint stöd av vänner och bror. Dock har han jag älskar mest behandlat mig som luft. Agerat argt när jag visat känslor, fått känslorna att verka orimliga i proportion till vad det gäller... Han och alla vet hur mycket hon betydde för mig. Hans oförmåga att stötta mig har gjort mig apatisk.
All kärlek har förvandlats till likgiltighet och tomhet. Jag kan inte längre känna den passion jag haft för denna person. Jag bryr mig inte lika mycket om att mista honom och sonen. Detta är en stor klocka som ringer! När jag inte känner något alls... Då finns det inget som håller mig kvar.
Nu behöver jag bara ta steget, mitt lilla förnuft och krossade hjärta ut ur denna skeva människas liv...

Att dom inte går under samma regelverk. Såg ett program på Tv om det. Människor som mådde så himla dåligt vägrades vård inom psykiatrin eftersom dom hade problem med droger. Och drog mottagningen tog inte emot för att dom var psykotiska. Moment 22 där ingen tog ansvar. Hemskt, dom levde sina liv i misär på gatan och fick ingen hjälp någonstans.

Stämmer medberoendeproblematiken är densamma oberoende vad det handlar om och psykisk sjukdom och missbruk går ofta hand i hand. Vi kan pröva droger och alkohol, men en del fastnar i det och där fyller det en funktion. Livet blir helt enkelt bättre än vad det var tidigare , men snart blir effekten det motsatta. Så ser jag det. Tycker därför att missbruksvården och psykiatrin ska ha samma huvudman. Inte som nu då det ofta är ett krav på drogfrihet för att få hjälp av psykiatrin, men för att kunna vara drogfri behöver man hjälp av psykiatrin

för era fina kommentarer och pepp ♥️ Blir så glad och stärkt! Kram

Skönt när bitarna faller på plats och insikter kommer till dig. Vad bra att din son har släppt sekretessen. Det underlättar enormt att kunna prata med den anhörigas kontakter inom sjukvården. När jag anslöt mig hit till Forumet var det på grund av mitt förhållande med en alkoholist. Efterhand kom insikten om hur min uppväxt med en mamma som lider av psykisk sjukdom har påverkat mig. Jag stannar också kvar här. Tror att medberoende problematiken är densamma oavsett vad den kommer sig av. Kram till dig, du är också en riktig hjälte ♥️

Äntligen förstår jag efter alla dessa år. Min son är stundtals psykotisk. Jag har sett det som social fobi och så har han själv velat framställa det. Kontaktade hans terapeut på psykiatrin angående anhörigsamtal. Min son har brutit sekretessen så det är okej. Berättade för honom att jag upplevde en försämring hos min son. Först nu har jag stundtals upplevt honom som psykotisk med förföljesemani. Terapeuten tyckte han var bättre för förut hade han barrikaderat sig i sin lägenhet och inte gått ut. Detta hade jag tolkat som sociala problem och var går gränsen? En obehaglig sanning jag fått veta, men det ger samtidigt ett lugn. Nu vet jag vad det handlar om och jag ska få hjälp med hur jag ska bemöta honom. Så skönt när bitarna faller på plats. Det är så symboliskt. Brukar köpa pussel till jul och det ger mig ett lugn. Bitarna faller även där på plats. Idag handlar problemet om psykisk sjukdom inte droger i första hand och kanske bör jag byta forum, men detta är jätte jättebra så jag stannar.
Kram på er alla hjältar ❤

Tack för båda era svar!

Ja, vad är en alkoholist egentligen. Jag har alkoholism i släkten, har två morbröder som dött till följd av sitt drickande. Men jag förstår också att det är svårt att definiera vem som har problem eller inte. Framförallt då jag själv är helt nykter och min exman jag levde med i 14 år också var det.

Så det här med alkohol i mitt liv, så här nära är lite nytt för mig. Eftersom nuvarande sambon inte blir elak eller beter sig illa när han dricker så är det inte särskilt jobbigt. Det som oroar mig är hur det påverkar honom rent hälsomässigt, och kommer dricknadet förvärras med åren. Men jag antar att ingen kan svara på det. Den som lever får se helt enkelt.

Jag har inga planer på att lämna min sambo som det är nu. Men skulle drickandet eskalera och det på nåt vis skulle bli ett problem så kommer jag överväga att dra vidare.

Vad är en alkoholist? Spelar det någon roll för dig vad han kallas? Det finns nog folk som kan klassas som alkoholister men som inte dricker så ofta, och samtidigt andra som dricker ofta men inte är alkoholister. Du skriver att han inte blir elak, inte berusad men att han dricker ofta. Stör det dig? Är det ett problem för dig? Isåfall får du ju ta ett beslut och antingen säga till honom att dra ner på drickandet, eller så får du lämna honom. Men på beskrivningen jag får från dig, om han nu inte smygdricker, så har jag svårt att se att han skulle vara "alkoholist", men han ligger nog i riskzoonen.

Ja tyvärr, är han inte alkoholist så lär han blir det. Att dricka varannan dag är inte okej och inte heller att börja dricka på eftermiddagen. En fråga du bör ställa dig är om du vill ha det så här. Vad är "normalt" att dricka och där tänker vi kanske olika. För min del tycker jag att man dricker inget i veckorna utan i undantags fall och det kan vara kanske om det är fest av något slag dvs huvudsakligen tillsammans med andra. Öl eller vin till maten på fredagen eller lördagen kanske, men även helger utan alkohol ska finnas. Så tycker jag. Att han har allvarligaj problem, vilket även kommer att bli dina problem så småningom, tvivlar jag inte på. Ledsen att behöva säga det. ❤

Nu har jag läst hela din tråd, och det som verkligen poppar upp som utomstående är hur mycket allt (precis allt) handlar om honom.

Du är inne på att du är beroende av honom, och ja. Det är du nog. Det bästa med beroenden är att de går att bryta.

Har du funderat på att gå i terapi? Eller har du någon utomstående att prata med som du kan bolla det du skriver här?

Han är beroende av alkohol, och han kommer välja den före dig. Vilket han gjort gång på gång på gång på gång på gång. Vilket suger. Åh det suger så hårt Troja. Men du förtjänar bättre än att ha detta beroendet.

Jag hoppas du förstår att det jag skriver skriver jag i all välmening, för jag har varit där du är nu. Och det finns ett bättre liv. Ett liv där du inte behöver vara hans mamma eller oroa dig eller låta så många tankar och tid gå åt honom.
Tänk vad du skulle kunna göra med all den tiden? Hur utvecklande det skulle kunna vara. Att det finns andra människor där ute som tid och energi skulle kunna gå åt för att växa, resa och bli älskad tillbaka nyktert.

Jag skriver sällan i trådar, men jag önskar dig verkligen verkligen modet och styrkan att välja dig själv först.
Du förtjänar att vara lycklig.
Det är svårt, men det är värt det.

Massor med mentala kramar ?

Hej! Jag träffade en man i somras som jag nyligen flyttade ihop med. En helt fantastisk man som har många fina sidor. Men hans drickande bekymrar mig. Jag frågade honom rakt ut en dag om han har problem med alkoholen och han bara tittade sårat på mig som om jag sagt något riktigt elakt. Grejen är den att jag själv aldrig druckit och är kanske heller inte rätt person att döma on någon dricker för mycket eller inte.
Nu när vi bott ihop ett tag märker jag att han dricker ungefär varannan dag. Ibland bara några öl. Ibland öl, vin och några drinkar (sprit blandat med Coca-Cola). Han blir aldrig särskilt berusad, beter sig inte illa på något sätt. Men jag får känslan av att han har ett behov av alkohol. Han början ofta sitt drickande på eftermiddagen. Dricker lite i taget, under flera timmar. Ibland har det hänt att han häller ut första ölen och säger att det smakar illa just den dagen och håller sig till kaffe istället. Så vad säger ni, bor jag ihop med en alkoholist?

Vissa människor blir aldrig bakfulla.

Det är strongt att bara låta bollen studsa tillbaka och inte ta emot den.
Verkligen bra gjort ?
Du inspirerar mig att jobba på att bli bättre på det också.
Kram Azalea

Vad fint att du hittat hit, här finns många med dig som går igenom samma sak. Oro, misstankar och med funderingar på hur en kan ta upp frågan med den som dricker. Du är också orolig för hur detta påverkar barnen, vad bra tt du tar dina känslor och upplevelser på allvar. Vi har sällan anledning att inte lite på det vi uppmärksammar.

Det är några dagar sedan du skrev och om du vill får du gärna fortsätta skriva här. Hur blev det?

Det kan ibland ta lite tid innan en tråd får fart. Vi finns här.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Så starkt gjort Nordäng67. Det är något man måste tänka på, att inte stå beredd och lösa allting så fort någon har problem.
Bra jobbat?

Vet inte riktigt vad jag ska råda dig till. För mig går det bättre att inte ha någon kontakt. Och det sista jag skulle göra är att dricka med mitt ex. Har sagt till honom att jag aldrig vill se honom full igen.Men du måste ju bestämma själv. Och det är ju så att när man säger nej till mannen som dricker, så måste man börja förändra sig själv också. Det är svårt, det är kämpigt, men det går. Och man mår så mycket bättre.
Jag tänker på dig, Troja, hur många månader, år ska du orka? Hur många varv vill du åka med i tåget? För det kanske är så att mannen finner ingen anledning till att sluta dricka, för du finns där för honom hela tiden.
När ska du sätta dig först?

Som ni redan vet så träffar jag mitt ex dåodå ff.
Det har blivit för mycket. Och jag vart dålig på gränser.

Jag vart så dum som jag nu sett i efterhand, och det är att jag inte förstått hur illa jag satt mig själv i när jag låtit han köpa med tex en liter vin hem till mig som vi delar på.

Jag har otagliga minnen av hur illa han blivit på just vin. Bråk som uppstått och oron som klättrat innanför mitt skinn och skrikit. Säkert försökt nåt mig någonstans och velat fått mig förstå hur rädd jag blir av det hela.

Nu sist så kom han över med vin. Trodde de va en liter, men det var en minibox ?? den är det två liter i.

Jag vart rädd, men tänkte helvete hur gör jag, han är glad, ledig dag och jag redan sagt ja till vin....men INTE två liter och dessutom hemma hos mig ?
Glasen hälldes upp vart efter och mitt glas tömdes men inte i mig.. jag såg till att hälla ut det då o då för att få det hela att se ut som jag drack. Hade jag sagt att jag inte velat ha, då var risken att han fick mina med, och det hade resulterat i kalas fylla.
Han gick på att jag " drack"

Jag var orolig ändå, kände mig rädd, rädd för att han inte var nöjd sen. Han var nära på att gå till affären senare och köpa folköl, han nämde tom krogen då när vinet var slut.

Han somnade i soffan, och jag var rädd för att väcka han. Så måååånga gånger han somnat onykter av JUST vin och jag väckt han och han kissat där han somnat eller vart jätte otrevlig och högljudd.

Den här gånger vart det inget av dem
Mmm den här gången ja tänkte jag.

Dagen efter satt jag själv uppe medans han sov och funderade på hur jag skulle göra framöver med just gränser. Det här måste i Alla fall bort.
Klarar jag det? Ja
Så jag har bestämt nu att han och jag delar inge alkohol här mer. Han får inte komma hit med vin, öl eller annat i handen.
Han får gå någonstans om han ska dricka vin.

När jag själv läser det här så tycker jag hela situation är helt galen. Tänker att ni undrar nog varför jag ens träffar han ff.....
Det ser inge bra ut, tom jag skakar på huvudet när jag läser allt ??
Det är bra jag reagerar mer o mer.

Nåt som också hänt sist är att han återigen fått indraget på sin arbetsplats när det gäller att dricka där. Han får aldrig mer vara där onykter eller bli serverad alkohol. Nu vart det så illa att chefen gav han tillbaks tillståndet men han gjorde bort sig kort efter det och nu.är det för alltid.

Det är också något jag har reagerat starkt på.

Vanligt att man ersätter ett missbruk med ett annat missbruk och precis som du tänker är det vanligt att man återgår till sin "huvuddrog". Var glada för att han är nykter men uppmärksamma på vad som sker. Kanske för hans del besök ett AAmöte. Det handlar ju inte enbart om att vara nykter utan om att tillfriskna från sitt beroende.

Nej, jag förstår inte heller det som inte går att greppa, att mitt barn inte vill leva. Det har varit så under många år och när jag ser tillbaka på hans liv så kan jag förstå det, men inte längre. Med en tung suck sa han till mig en kväll att jag önskar att jag någon gång i framtiden kan berätta vad allt det här handlar om.

Du lät på inget sätt hård. Delar bara med dig av vad som hjälpt dig och det är jag tacksam för. Om jag förstått rätt så har du ett barn med ett eller flera allvarliga handikapp. Jag har en dotter, tvilling, som fick syrebrist under förlossningen. Hon har en cp skada och bor i en egen lägenhet med pojkvän, men man tillhör ett gruppboende. Hon klarar sig bra, men självklart inte utan stöd. Försöker släppa taget mer och mer vad det gäller henne. Hon har en oehört stor tillgång och det är att hon är väldigt social och har en stor vänkrets, vilket jag ser som en trygghet. Min son är raka motsatsen och själv är jag normal ? skojar bara. Mycket lättare kapa banden till dottern än till sonen trots hennes handikapp.

Jag läste ditt inlägg på morgonen och har följt den under dagen. Behöver fundera på om jag kan bidra med något. Jag hör att du gjort på samma sätt i 15 år och ställt upp på allt. Du lindrar och det blir ingen förändring. Någonstans i detta så tror jag att du behöver bryta ett mönster. Skapa nya sunda vanor och fokusera på det som är bra och det som går att förändra. Kan ni göra det? Skapa en gemensam positiv förändring som en rutin, ex en promenad, lyssna på någon musik, se en bio eller film på tv/datorn som är rolig eller feel good. Göra något som ni tycker om, båda två, eller var för sig och berätta om den upplevelsen för varandra.

En LPT görs av en läkare om personen som är sjuk inte inser det själv alternativt om personen har pågående självmordsplaner. Tyvärr är det så hemskt, att det räcker inte med självmordstankar för en LPT.

Däremot så låter det som du behöver avlastning av vården. En vårdplan där du kan vara delaktig om din son godkänner det. Inom psykiatrin så jobbar de ofta i team och jag tycker att du ska be om stöd av dem. Jag minns att du skulle få anhörigsamtal. Finns det även möjlighet att ni båda får prata med en behandlare och skapa en plan där det även ingår uppföljning för att hitta en balans i tillvaron.
Om inte, så tror jag att samtal med en kurator på en vårdcentral kan bidra med stöd. Hoppas det! Det gäller att hitta en hållbar balans för er relation. Kämpa på! ❤