Senaste kommentarerna i forumet

Nej, jag förstår inte heller det som inte går att greppa, att mitt barn inte vill leva. Det har varit så under många år och när jag ser tillbaka på hans liv så kan jag förstå det, men inte längre. Med en tung suck sa han till mig en kväll att jag önskar att jag någon gång i framtiden kan berätta vad allt det här handlar om. Du lät på inget sätt hård. Delar bara med dig av vad som hjälpt dig och det är jag tacksam för. Om jag förstått rätt så har du ett barn med ett eller flera allvarliga handikapp. Jag har en dotter, tvilling, som fick syrebrist under förlossningen. Hon har en cp skada och bor i en egen lägenhet med pojkvän, men man tillhör ett gruppboende. Hon klarar sig bra, men självklart inte utan stöd. Försöker släppa taget mer och mer vad det gäller henne. Hon har en oehört stor tillgång och det är att hon är väldigt social och har en stor vänkrets, vilket jag ser som en trygghet. Min son är raka motsatsen och själv är jag normal ? skojar bara. Mycket lättare kapa banden till dottern än till sonen trots hennes handikapp.

Mitt barn är ju inte kapabelt att ta livet av sig.
Men oförmögen att ta hand om sig själv.
Så jag kan förstå en del av problematiken,men inte det som inte går att greppa,att ett barn inte längre vill leva.

Det är omöjligt att kapa bandet till ett barn som inte klarar sig själv.
Men nödvändiga restriktioner för en själv när man håller på att snubbla på sin egen trötthet och oförmåga att må bra.
Att hitta förståndet när känslorna tar överhanden och förstå att man själv inte alltid är den som ska kliva fram.
Att låta huvudet klarna när det kokar.
Det tror jag kan hjälpa er båda.

Förlåt om jag lät hård,det blir så ibland när jag kokar ned det till essenser.
Jag känner bara så mycket med dig och vill bidra med det som hjälpt mig.

...förhållningssätt som är helt korrekt. Jag slås själv av att man ( jag) inte ens tänker på att det är så man ska göra utan går istället in i ”hjälpa till mode”. Ska öva mer på samma sak. Kram Blade Runner

Ok. Så. Tolkar jag rätt nu? Din son känner. Mitt liv är inget värt? Alltså bemöts han med. Nej precis. Ditt liv är ingenting värt? Vad i helvete vad elakt. Men det är budskapet till honom? Vi håller med? Vi lägger då inga resurser på att rädda ditt liv? Den läkaren. Ibland förtjänar människor en smäll på käften i livet.

Nej skyddat boende spelar ingen roll. Jag har hört av mig till psykiatrin och avdelningen, men dom verkar lika uppgivna som jag. Psykiatrin kan inte hjälpa honom, men LPT hade varit berättigat självklart, men inte enligt läkaren. Dör någon inom en viss tid efter att man besökt psykistrin skrivs en avvikelserapport, men det är min son inte hjälpt av.

Sån skulle man alltid vara. Ansvaret hamnade där det hör hemma, trots att alla som jag ser det, försökte dumpa över det på dig. Det gjorde du bra, men det är så trist att det ska vara så här. Verkar som du ses som mamma av övriga i familjen. Fortsätt som du gjort och kanske kan det t.o.m. trigga igång en förändring hos övriga. Helt rätt! ❤

Tycker det låter helt otroligt att han inte är under psykiatrisk tvångsvård. Vad i helvete? Finns väll inget man kan säga dagen efter ett självmordsförsök som gör att man skrivs ut igen? Jo tack sovigt gott. Nu är livet härligt igen?

Svårt att kapa bandet med någon för den klarar sig inte själv låter som en anledning att kapa bandet. Men borde inte änns vara ditt problem om han mår dåligt. Eftersom han borde vårdas under lpt. Hur fan skulle dem förklara om han gick fri och lyckades ta livet av sig sen? Nej sånt där anmäler man. Större tjänstefel kan jag inte bara föreställa mig.

Nu då? Är han alltså ute? Kan gå och ställa sig på såret när som helst han vill? Vilken han uppenbarligen är kapabel till. Vad i helvete? Skyddat boende eller inte spelar väll ingen roll? Borde vara frihets berövad.

Använda förnuftet ska jag fundera på. En förändring är nödvändig. Vet inte om jag har problem att kapa banden om han bara klarar sig själv. Han har egen lägenhet, men personal finns i ett annat hus. Ett skyddat boende. Min son har nu varit hemma på helgerna efter att han ställt sig på spåret med avsikt att ta livet av sig. Som jag tidigare berättat hann tåget stanna. Från psykiatrin skrevs han ut dagen efter, fortfarande med självmordstankar.

Det är alltid stor dramatik när han använder droger aller dricker alkohol, han ställer till det och så mår han dålligt av detta och givetvis jag också. Är det möjligt att jag inte ska påverkas av detta ? Vet inte. Är så tacksam för svar och det här med förnuftet ska jag ta till mig. Nu styr rädslan mitt sätt att agera. Personligen tror jag inte att kapa banden är så problematiskt. Han har varit omhändertagen enligt lvm och behandling därefter. Då träffades vi inte på ett år, men hade kontakt på telefon, dock inte så ofta. Så länge allt var tryggt och lugnt runt honom är det inga bekymmer. Bara lugnt och skönt för min del. Det är nog väldigt svårt att kapa banden till ett barn som inte klarar sig själv.
Tack för ditt svar ☺

Burra upp gåsfjädrarna och låt det rinna av.
Känner igen mig i så mycket.
Om jag propellrade runt så gjorde jag ju faktiskt nåt (eller inte)
Agerade ut min oro,ringde gärna och rapporterade till de som inte var så värst brydda osv.
Men då hade jag åtminstone TAGIT ANSVAR och vidarebefodrat min oro till tredje part.
Så bra med påminnelser,tack :-)

Mamma fyllde jämna förra veckan. Först skulle hon INTE fira, sen bjöd hon in på kalas, avbokade, bjöd in igen, avbokade, skickade konstiga meddelanden typ önskade glad påsk mm mm Mellan dessa sms ringde hon och frågade om jag tyckte hon verkade förvirrad. Underförstått "har du märkt att jag behöver uppmärksamhet och vill att du ska oroa dig och göööra något". Så ringde pappa (dom är skilda sen 25 år men geggar mycket i varandras liv) och han frågade MIG hur det blir med mammas kalas. Han påpekade också att jag får ha koll på hennes matvanor. Han hade varit förbi henne och sett att hon åt korv och makaroner men inte en enda grönsak.
Hanterade det så här:
Svarade "ja tack" till mammas första kalas inbjudan och svarade "ok jag förstår" första gången hon avbokade, svarade inte på något av det andra. Bara struntade i det. När hon ringde och frågade om hon verkar förvirrad kopplade jag på en uns av humor och svarade (snällt) "nej inte mer än vanligt". På pappas fråga om mammas kalas hänvisade jag till henne. När han försökte lasta över ansvaret för hennes matvanor på mig sa jag bara "jaså". Konstigt svar på konstig/orimlig uppmaning typ. Försökte inte hålla igång något samtal utan lät honom prata. Han lät förvirrad, ej tillfredsställd och sa surt hej då. Sedan ringde bägge flera gånger men då drog jag ner mobilen på ljudlöst och gjorde annat. Ringde inte tillbaka heller.
Brukar få typ ångest, gå igång, flaxa som en propeller, tycka synd om mig själv och sen bli helt utmattad av såna här situationer (som är vanligt förekommande). Detta sätt att hantera funkade bra. Visst inte kul men det gled bara av och vidare på nåt sätt. Jag kontaktade inte heller mina bröder för att "rapportera". Ingen nytta med det typ. Blev minsta möjliga av det hela.

Om du låter ditt förnuft vara din röst.
Inte din känsla?
Att låta känslorna styra en i allt som har med närstående att göra går ju bra om man lever i harmoni.
Men det gör ni ju inte.

Att leva i en dysfunktionell relation där navelsträngen är intakt är ju mi dre bra.
Han blir ju tillvand att du tillför allt genom den.
Vad blir då hans eget ansvar?

Finns det någon servicelägenhet där han har tillhång till personal?
Något behandlingshem för längre placering?

Vilka möjligheter har du att börja leva ditt eget liv och bara finnas där som stöd ibland, på dina villkor?

Vilka band är du beredd att kapa för er bådas skull?

Hej gros19 och tack för ditt svar. Du bekräftade det jag tänkt och trott.

Han har berättat att han druckit varje dag under många år. Det är väl mer mängden per dag som jag är ute efter. Jag tänker också att han måste ju ha druckit mycket stora mängder under det senaste året eller två, för att få den typen av delirium som han nu hade. I stil med en hel flaska starksprit per dag. Kanske ännu mer. Jag tänker att han är/varit en mycket grav alkoholist. Tror dock att han själv vill måla en annan lite "vackrare" minnesbild av hur det varit. Vet inte riktigt om skönmålningen bara är inför mig eller om han också gör den inför sig själv. Han är i en process och går på olika vårdverksamheter i princip varje dag.

Ja jag hoppas att han klarar av att bevara sin nykterhet. Men jag är samtidigt realist ...

Jag besöker Alanon redan. Och ja, det är ett väldigt fint stöd.

Väldigt fint att hitta detta forum också. Som ett komplement. Jag har redan läst flera av trådarna i forumet.

Nu har jag gjort detsamma som jag gjort de senaste 10 -15 åren. Försökt göra det trevligt för min son som nästan alltid mår dåligt. JAG VILL INTE MER. Det känns så sjukt och det är det ju också. Jag ställer upp på allt bara han är drogfri och inte ställer sig på spåret igen eller gör något annat destruktivt. Mitt liv går ut på att försöka förhindra att något väldigt obehagligt och skrämmande sker. Så djävla sjukt. Den här helgen har jag väldigt tydligt upplevt hur jag burit både min egen och min sons smärta och det ställer jag inte upp på mer (kanske glömt imorgon). Att må riktigt, riktigt dåligt gör förhoppningsvis att man blir motiverad till förändring. Om jag hela tiden försöker lindra hans smärta på olika vis så kanske inte någon förändring sker, men å andra sidan så ..............?.

Omöjligt att säga tror jag, men det handlar om någon som druckit dagligen, skulle jag vilja säga och under lång tid. Kanske ett dagligt missbruk under ett halvår och uppåt. Har jobbat tjugo år i missbruksvården och dom jag träffat som fått delirium har varit grava alkoholister och då handlar det om år av drickande.

Rekomenderar att du besöker alanon istället för att vänta på en eventuell förståelse eller förlåtelse. Kanske kommer den, men det är inte självklart. Kan din bror bevara sin nykterhet är det bra, men förvänta dig inget av honom i dagsläget. Så tänker jag.

Jag hittade min mamma avliden.
Det berodde inte på droger utan hade bara hänt. Jag fann henne på toaletten golv och det var en svår syn eftersom man aldrig är förberedd på det oavsett.
Men jag lovar dig att minnesbilden kommer att blekna och de fina minnena tar över. Det behöver bara lite tid.
Skickar dig en kram och tänker på dig?Azalea

Hej Linnea, det låter som ni har kommit en bit på vägen med strategier och förbereder er för bebisens ankomst.

Vad stort att få barn!

Eftersom jag själv har självmedicinerat med alkohol (lever med en bipolaritet) och när jag tog Litium så var upplevde jag mitt liv helt tomt. Då använde jag alkohol en stund, tills jag fick hjälp och tog emot den hjälpen.

Alkohol kan aldrig vara ett bra sätt att medicinera ångest och depression på. Bättre att träna. Be din sambo läsa Hjärnstark av Anders Hansen och prova träna regelbundet istället.

Ni ska bli föräldrar. Om det finns en alkoholproblematik, varför ens pröva dricka måttligt? Jag förstår inte att vården erbjuder en sådan plan.
Gros19 som har arbetat inom missbruksvården i 20 år har erfarenhet av 1500 patienter som ville kunna dricka måttligt och inte en enda uppvisade det. Det säger en hel del.

Av min erfarenhet så väljer jag att avstå från alkohol sedan många år, eftersom jag vet att alkoholen i mitt fall skulle leda till min död, inte av mängd, utan av de risker jag utsatte mig för.

Bättre gå i terapi och möta sig själv. Det finns så mycket som är vackert i livet, som inte inkluderar alkohol.

Ta hand om dig och jag hoppas att ni får det bra med bebisen, alla tre.
Ta all hjälp du får som du kan behöva.

Hej!
Jag är ny här. Jag är anhörig. Min bror fick mycket allvarlig och långvarig delirium tremens för ca ett halvår sedan. Han var inlagd och fick vård. I samband med detta "kom han ut" som alkoholist till mig och andra anhöriga. Han hade lyckats dölja det för oss i många år. Bl a genom att se till att kontakterna med oss var mycket sparsmakade. Nåja jag hade nog anat något, men inte på långa vägar hur allvarligt det var.

Han är nu alkoholfri sedan dess. Han får omfattande samhällsstöd. Men jag får en känsla av att han nu håller på att skapa en förskönad historia om sitt alkoholbeteende. Kanske det inte spelar någon roll egentligen bara han är alkoholfri, så jag har inte konfronterat honom med min skepticism. Men ändå får jag en känsla att det inte är bra att han lever i någon sorts falsk bild av sig själv och vad han orsakat för människor i hans omgivning. Jag tror det är en sorts förnekelse. Den är säkert bra för honom själv, men för oss anhöriga är den inte bra. Vi har ju påverkats mycket av hans alkoholism. Detta tycks han ännu inte vara i stånd att "möta".

Jag tänker att det primära i den här perioden nu är att han lyckas hålla sig ifrån alkoholen. Men så småningom kanske han behöver möta vad han faktiskt orsakat sina anhöriga. Och då är det väl bättre om han har en mer korrekt bild. Den är säkert inte helt och hållet vacker, men det är ju sjukdomens art tyvärr.

Min fråga är just nu bara för mig själv för att jag behöver förstå och få en rättvisande bild:
Hur mycket ska man ha druckit för att ens riskera drabbas av delirium tremens? Förstår att det finns en glidande skala. Men jag skulle gärna få en sorts indikator om var gränserna kan ligga. Som mest och som minst. Min brors delirium var ju faktiskt extra långvarig och av synnerligen allvarlig art.

Stort tack på förhand!

.

.

Jag kan förstå din smärta. För snart 9 år sedan förlorade jag min vän. Hans mediciner för sin bipolaritet plågade honom under alla år, han fick det aldrig bra. Han började med en drog utöver alkoholen. Det slutade med suicid. Jag kunde inte rädda honom. Jag visste inte hur illa det var. Jag bar på en skuld att jag inte kunde rädda honom i några år, vilket var helt vansinnigt, men jag gjorde det. Jag började med yoga och bearbetade sorgen där, jag visste ingen annan plats. Jag började skriva och jag pratade med honom dagligen under några år. Det har jag slutat med. Minnet av honom finns kvar för alltid. Vi hade bara varandra att prata med på riktigt under en tid, om sjukdomens skov och hur vi skulle få bättre hälsa, hur vi skulle sova utan sömntabletter. Sömnen är så viktig.

Den offentliga vården har inte haft så mycket mer att erbjuda än mediciner till den "vanliga" människan. Idag finns smärtkliniker, det finns mer mindfulness och för den som tjatar kanske kan få kbt. Det är tyvärr upp till ens eget ansvar som patient och sjuk att kräva annat än bara piller. En människa behöver vilja själv eller möjligtvis kunna betala för att rehabilitera sig själv. Det är så det ser ut. Det är så jag gjort.

Under min yogaresa som pågick under ett par år så förstod jag hör skört livet är, hur skört det är när ens mediciner ställer till det och jag vet som ätit en del olika preparat själv att de är farliga. En sömntablett som jag fick utskrivet när min sömn inte alls fungerade ledde till att jag blev hög och den tog jag aldrig igen. Det är ett piller som säkert är en väg in i missbruket för många. Däremot om en vet att den ska tas i sängen så kanske det inte behöver gå galet, men det är inte alla läkare som uppger det. Det gäller verkligen att se upp vad en stoppar i sig.

Vem som helst kan bli sjuk och vem som helst kan drabbas av medicinernas biverkningar. Det är inte alla som vet det.

Nu är du ansvarig att ta hand om dig så bra som du bara kan. Gör en bearbetningsplan. Sov, ät, promenera, (träna) så du orkar med vardagen. Prata med en präst eller annan som du har tillgång till, eller be om samtal.

Planera in att göra något roligt, planera in tid för dig själv, att bara vara i sorgen och tillåt dig känna allt du känner. Skriv här och berätta hur det går. Det finns kurser och litteratur för allt, för exempelvis sorgbearbetning.

Gör något som du velat göra, men som inte blivit av. För att "vila" från sorgen i din process.

Om det kan vara till en hjälp, så har sorgen för min vän bleknat med tiden, men jag har med honom i hjärtat och jag minns allt som var fint och roligt.

Det finns nog metoder att ta hjälp av för att sudda ut minnet av honom när du fann honom. Ta all den hjälp du behöver, när du är redo för den och kom ihåg att du kanske behöver få kämpa för att få den hjälpen.

Viktigast är att du inte faller i sorgen tänker jag. Ni hade en vacker och frisk relation i 12 år. Minns den. Skriv om den. Kanske du ska berätta för andra hur farligt det är när smärtstillande mediciner leder till missbruk, om du orkar och om det är hjälpsamt för dig i din process. Det är bara du som vet det och kanske du inte vet vad som är rätt just nu.

Gå till en yogastudio utan prestation, lyssna, gör och andas. Låt tårarna komma. Det är vanligt.

Ta dig själv i handen, led dig till något som är bra för dig just nu, idag. Kanske du har en sol ute som väntar att få lysa på dig. Gå ut och känn hur luften känns mot huden. Krama ett träd. Se på naturen. Ta med ett sittunderlag och sitt på en sten. Om du vill. Följ dina andetag. In och ut.

Du gjorde allt, nu behöver du göra allt för dig själv.

Du ska igenom detta. En stund i taget. En dag i taget.

Var varsam med dig själv. Alltid.

Förstår verkligen att just den dagen vill du glömma tillför inget positivt och kommer att blekna med tiden, men tyvärr så tar det nog sin tid och det måste nog plåga dig väldigt mycket. Tror det är så att när den bilden försvinner allt mer då finns det utrymme för dom fina och positiva bilderna du har med dig. Vet inte om det hjälpt dig att se honom i kidtan. Det fina och positiva har du inom dig.

Men när det gör så ont och jag tänker tillbaka på dagen jag hittade honom så vill jag bara glömma det ögonblicket. Ångrar att jag ej såg han liggandes i kistan en sista gång. Då kanske jag fått en mer lugn bild i min hjärna att relatera till och komma ihåg. Men just då så trodde jag inte det var det jag behövde. Ja det känns så onödigt. Han var för ung och vi kunde fått ett underbart liv om det inte var för detta jävla drogmissbruk. Tack för att du svarade ?

Glömma ska du inte och kan jag tänka mig att du inte heller vill. Med tiden avtar smärtan och livet återvänder och du får känna att livet är värt att leva t.o.m. att du har ett bra liv. Just nu är det inte så. Förstår du undrar hur livet kunde bli så här och att du saknar och sörjer det fina ni hade. Tänker på dig❤ ingen ska behöva uppleva något sådant, men tyvärr så ser livet ut ibland och svårt att se meningen i det som sker, känns så onödigt .

Glömma ska du inte och kan jag tänka mig att du inte heller vill. Med tiden avtar smärtan och livet återvänder och du får känna att livet är värt att leva t.o.m. att du har ett bra liv. Just nu är det inte så. Förstår du undrar hur livet kunde bli så här och att du saknar och sörjer det fina ni hade. Tänker på dig❤ ingen ska behöva uppleva något sådant, men tyvärr så ser livet ut ibland och svårt att se meningen i det som sker, känns så onödigt .

Smärtan, Jag bär den!
Jag önskar du var här utan all missär
Du var mitt hjärta, min själsfrände
Hur ska jag glömma, hur ska jag gå vidare? När jag blundar är det bara dig jag ser. Hur blev det såhär?

Önskar jag kunde spola i tiden och ta tillbaka allt som drogerna tog ifrån oss.
Hur kan sjukvården skriva ut döden på recept? Vem todde att du skulle bli så beroende.? Det började med smärtlindring och slutade 3 meter ner i graven.

Jag kommer alltid älska dig. Hur ska jag glömma? Hur ska jag kunna gå vidare när det gör ont i själen..