Senaste kommentarerna i forumet

Ja du har rätt, kanske det vore bra att gå och prata med någon tillsammans. Så fort jag tar upp något om hans drickande så blir han så himla arg. Men jag säger ändå till när jag tycker att han går över gränsen. Så en del tjafs blir det…hoppas samtalen hjälper er, och att det styrs in på alkoholproblematiken. Det är viktigt att han förstår hur det påververkar dig. Och den ni pratar med kommer säkert att bekräfta att det är ett problem han har.
Själv har jag en sådan avsmak på alkohol. Ju mer han dricker, ju mindre dricker jag, precis som du beskriver det. Men ju längre tiden går, ju mer tappar jag lusten på hela förhållandet känner jag. Drömmer mig ofta bort om att få vara själv och fri från någon med beroendeproblematik. Den tiden ska komma… hoppas du får en bra dag, stor kram!

@Sitterfast Tack för att du delar med dig. Det är svårt när det finns barn med förstår jag. Vill han inte gå och prata med någon? Kanske tillsammans. Kyrkan har väldigt bra familjerådgivning. Vi skall gå nu men vet ju inte,alls om det kommer hjälpa. Han vet nog inte ens att jag tycker att hans drickande är ett problem. Han börjar aldrig dricka före lunch, ingen sprit... Han har såna regler för sig själv för att rättfärdiga & lura sig själv att han har kontroll. Sommar & semester ja... Det är ju = alkohol, det är sen gammalt. Nu sitter han ute & pratar högt för sig själv🤷‍♀️ Inte sluddrigt eller så men man märker bara hur dåligt det är för hjärnan. Jag har inte druckit ens ett glas vin till maten varken igår eller idag. Ju mer han dricker desto mer tappar jag lusten. Vi har ett liv. Så synd att spilla det på alkohol.... Det går inte att råda någon annan vad de skall göra. Men som du säger själv märker barnen så klart. Har stor förståelse & respekt för att du inte vill att de skall vara ensamma med honom varannan vecka. Hoppas du hittar en lösning - det här är ditt liv. Stor kram

@Ullabulla Härligt att "höra" dig igen!
Ikväll läste jag igenom min första tråd här och blev både rörd och tacksam över allt stöd jag fått och alla kloka tankar jag fått ta del av. Smärtan har vi alla gemensamt, men även viljan att skapa oss ett bättre liv, ett rikare liv. Så glad att du kommit så långt, det ger mig hopp och gör mig än mer motiverad. Precis som du skriver har även mina vänrelationer blivit djupare och varmare. Även kontakten med barn och barnbarn är mer "ren" nu.
Jag har väldigt långt kvar, men jag trivs med mig själv på ett annat sätt nu och även om det svänger mycket från dag till dag, så ser jag framåt. Jag vill ha mitt liv tillbaka, eller jag vill nog snarare skapa ett helt nytt.
Kul att "se" dig här igen och hoppas vi "hörs" igen 🥰

Jag har det precis så som du. Min man kan inte dricka 1 glas. När han väl börjar så fortsätter han tills han somnar, vilket oftast blir i soffan. Högfungerande på jobb, tränar flera ggr i veckan, men dricker för mycket.
Jag ser i hans ögon när de blir dimmiga, hör hur han börjar sluddra ju senare in på kvällen vi kommer. Vill bara inte att barnen ska märka det, vilket de såklart gör. Tänker att jag får bli kvar här i min situation tills barnen är stora nog. Vill inte att de ska bo med honom varannan vecka med hans drickande och dåliga humör. Vägrar utsätta barnen för det.
Han vet att han dricker för mycket, det har han själv sagt. Och trappat ner… men det trappas lätt upp igen. Speciellt under sommar och semester.
Tycker det är pinsamt när vi är bortbjudna eller har folk över. Han blir sluddrig och häller i sig i en jäkla hastighet. Sen har denna iakttagelse av vad han gör satt sig i hjärnan på mig… har koll hela tiden. Önskar jag kunde släppa det. Det är tufft… Du är iaf inte ensam. Kram till dig!

@Åsa M Tack, så fint att du orkar läsa & svara. Du har rätt... Det är svårt när man älskar någon så högt & när så mycket annat stämmer i vår relation. Därför blir jag frustrerad, sorgsen & arg över hans brist på insikt. Kanske är det så att det aldrig kommer bli bättre men jag är inte redo att lämna. Han föreslog igår att vi skall gå & prata med någon men han tänker absolut inte att det skulle handla om alkohol. Jag är rädd att om jag tar upp det kommer han lämna mig. Jag hör ju själv hur sjukt det låter. Jag känner att det finns fina människor som ni som läser & svarar kommer hjälpa mig att processa detta. Tack & kram

@Kevlarsjäl62 Tusen tack att du läser & svarar. Det betyder massor! Du har förstås rätt... Det är bara så sorgligt... Tänk att jag direkt efter ditt svar började läsa mitt inlägg igen... hitta ursäkter för honom som, nej men det kanske inte är en hel flaska vin, inte alltid öl, kanske inte 5 dagar i veckan etc. Jag förstår ju själv hur medberoende jag är. Han sa igår kväll att han tycker att vi skall gå och prata med någon... jag har så klart också ett ansvar i en relation men han har ingen aning om hur alkoholen påverkar honom. Jag älskar honom så. Tack igen, jag tar med mig allt du skriver. Kram

Jag kan bara hålla med ovan. Man behöver ta hjälp när det har gått så långt. När jag först kom hit och skrev av mig fick jag rådet att prata med min mans chef och berätta hur illa det var. Det var ett gott råd! Min man var själv chef, med ansvar för personal och budget. Det säger sig själv att det inte fungerar att dessutom vara missbrukare. Jag tog snacket med hans chef, sen vidtog ÅR av katastrofhantering. Han skickades till företagshälsovården, omplcerades, han tvångsvårdades och absolut inget fungerade. Att dricka var det enda han klarade. Till slut började chefen tröttna på hans olovliga frånvaro etc och då sa han upp sig, innan de gav honom sparken.
Vad vill jag säga med det här? Värna dig själv! Han är alkoholist och er relation kommer inte kunna lagas förrän han tar hjälp, om ens då. Sätt inte relationen främst. Han är svårt sjuk, och du är medberoende. Sök hjälp för egen del, uppmärksamma andra på att han behöver hjälp. Lid inte i tysthet för det kommer bryta ner dig.
Kram ❤️ Du är inte ensam.

@washington kära du. Jag känner med dig och framför allt känner jag igen din situation. Din man har, som du säkert förstår, för länge sedan passerat det man brukar kalla riskbruk och befinner sig i ett allvarligt missbruk. Trots att han utåt ser ut att fungera felfritt så är det så. Hans "dåliga humör" när han dricker kommer inte att bli bättre, snarare tvärtom skulle jag tro. Min egen erfarenhet är att det som från början var fest, glädje och roliga upptåg i missbruket skugga alltmer tenderar att bli aggressivitet, bitterhet och grälsjuka.
Du skriver att du inte vill prata med vänner eller familj, men jag skulle råda dig till just det. Börja med någon som står dig nära, någon du litar på,
men som inte finns i din mans allra närmaste krets. Det brukar kännas lättare då. Att skriva här har också hjälpt mig jättemycket, så fortsätt gärna med det. För nu handlar det om DIG. Den som läser din tråd ser genast att du inte har ett bra liv tillsammans med din man som det ser ut nu. Du lever i ett destruktivt förhållande. Din man är sjuk och säkert vet han, innerst inne, att det
har gått käpprätt åt skogen, men gör allt för att hålla det ifrån sig.
Du skriver att du inte kan vända situationen och det har du helt rätt i. Du kan inte göra någonting, det gör mig ont att skriva det, men det är sanningen. Ditt sätt att trippa på tå och att försöka undvika bråk gör ingen skillnad. Beroendesjukdomen fortskrider och du gör det enbart lättare för honom att "blunda" för sitt
missbruk. Livrädd som han är för att ifrågasättas och bli av med det enda som verkligen betyder något. Att leva med någon dom utvecklat ett sådant här beroende är ett ständigt lidande, ett ständigt grubblande och ett heltidsjobb i sig. Tänk sedan att du ska få alla andra delar i ditt liv att fungera ovanpå det. Det är omänskligt, omöjligt på sikt och framför allt farligt. Den stress det genererar är förödande för dig och ditt mående. Du behöver rädda dig själv, för honom kan du inte rädda, den enda som kan det är han själv.
Jag "hör" att jag låter som en besserwisser, men så är det inte. Jag bara speglar mina egna erfarenheter i dina och ser en syster i samma sits som jag varit/är. Jag vet inte hur gammal du är och om det också finns barn inblandade, men egentligen spelar det mindre roll. Hur mycket som än skiljer oss åt, så sitter vi i samma båt. Snälla, följ inte med den båten ner i djupet, rädda dig själv och kanske, kanske kan det bli en möjlighet för din man att öppna ögonen och inse att han behöver hjälp. Chansen är i alla fall större än om du stannar och fortsätter att följa med ner i djupet. Jag tänker på dig, sörjer med dig och kan bara uppmuntra dig till att fortsätta skriva här. Det finns så många kloka, varma och fina människor här med en hel ocean av erfarenhet av det du befinner dig i och även sådana med egen erfarenhet av missbruk. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan dem. Välkommen hit och varma kramar denna ljumma sommarnatt 🧡

Skapade ett konto här nu ikväll. Sorgen över alkoholens inverkan på en underbar man är överväldigande. En man med välbetalt & ansvarsfyllt jobb. (Ett jobb med många event = alkohol) Bra på det han gör. Socialt begåvad & omtyckt. Min bästa vän, min partner, min kärlek. Hans pappa var alkoholist och arbetsmässigt framgångsrik. Min man är övertygad om att han har kontroll då han inte dricker som sin far (sprit) & inte blir "full" i meningen raglar omkring & sluddrar. Men - han dricker minst 5 dgr i veckan. Skulle aldrig kunna dricka bara ett glas vin. Hittar ständigt anledningar till att dricka (solen skiner, fotbollsmatch, tuff dag på jobbet, ledig, god mat... Vad som helst alltså.) Det blir oftast 4-5 öl & en flaska vin under en eftermiddag & kväll. Till saken. Han blir lättretlig, hittar fel, lättstött, tolkar det jag säger helt orimligt etc. Ca 4ggr om året blir det otrevliga, onödiga & orimliga bråk om egentligen ingenting. Samma mönster upprepar sig. Han tolkar det jag säger negativt, tycker att jag är jobbig på olika sätt. Blir jag ledsen blir det ännu värre. Kort sagt: jag kan omöjligt vända situationen. Det är som att han VILL bråka. Jag har börjat dra mig undan & säger att det här leder ingenvart. Då blir han arg för det... Han blir en helt annan person av alkoholen trots att han inte är märkbart full. Det slutar oftast med att han somnar i soffan & dagen efter säger han att han har "spänningshuvudvärk". Han ber aldrig om ursäkt, reflekterar aldrig, tar aldrig ansvar. Det har helt enkelt aldrig hänt. Han skulle aldrig, aldrig skada mig fysiskt. Har aldrig ens petat på mig i ilska. Men det mentala dränerar mig. Jag skulle aldrig kunna dryfta att jag tror att han har ett problem. Han skulle bli så kränkt. Jag vill inte prata med vänner & familj om detta. Jag trippar på tå. Hur kommer jag vidare. Vill att vi båda skall må bra

Låter jobbigt för alla! Jag känner igen beteende med aggressivitet och förnekelse. Speciellt i att låtsas som ingenting istället för att prata igenom det som hänt. Även tankar på förföljelse och konspiration av andra.
Hoppas du hittar lösngar för dig!

Mitt inlägg har försvunnit….

Tack för er syn på alkoholmissbrukets förfall och väl beskrivet. Slits nu med det dåliga samvetet att lämna någon som ber om en chans. Skulle gärna göra det men även om han är nykter för att framtid försvinner inte det han sagt och gjort tidigare. Tvivel om att lämna finns inte. Tack för era svar.

@fooliehutten Så bra du beskriver hur alkoholisten liksom blir suddigare och suddigare i kanterna. Ett skal, precis som du skriver och det sorgliga är att till slut är det det enda som är kvar.
Lustigt att du gör jämförelsen med demens, det har jag tänkt själv många gånger den sista tiden när den ursprungliga personligheten inte ens "glimtar till" längre

@Åsa M
Du är en förebild. Jag uppskattar att du delar dina tankar. Tack!
Jag gjorde som du tidigare, var vänlig och pratade längre med telefonförsäljare. Men idag säger jag "tack, men nej tack!" och så lägger jag på.
Det finns mycket att lära i livet. Och ju mer man sätter tydliga gränser märker man vem som inte klarar av det. Det är oerhört intressant.
Tack för att du finns här! 🤗

@has
Stort tack för ditt svar! Det kändes så bra att bli läst och att få respons! Och det är ju därför som jag skriver. Jag vill höra hur andra tänker.

Tack själv för att du delar din erfarenhet. Det är verkligen intressant hur det är. Jag har varit en übersocial människa som hälsar på och pratar med många här och där. Jag är "enkel" att prata med och en del väljer att prata med mig. Jag har blivit för involverad och för engagerad. Har förstått att det har varit en del av mina tidigare ADHD symtom. Har ändrat mig när det gäller mycket och har knappt några ADHD symtom idag.

Allt går att lära sig.

Jag önskar vänskapsrelationer där alla förstår att ta hand om sig och som inte har osunda krav från sina vänner.

Vänner som respekterar en när man vill umgås med sig själv. De som inte respekterar det får nöja sig med andra vänner.

Jag väljer mig själv nu.

Och jag är så tacksam för att bolla dessa tankar med dig här! 🤗

@Åsa M jag håller med om att livet är kort ❤️

@Kameleont tack för att det skrev❤️. Känns som jag inte vet vem jag ska ventilera mina tankar med. Igår körde vi 30 mil. Det var så skönt med ett normalt okomplicerat samtal. Om allt. Ja utom alkohol då. Pratade om framtiden, hus vi sett på hemnet. Som om det är självklart. Jag andas ut när vi kan äta lunch ute - och han väljer att köra.

Det är sunt att sätta gränser, särskilt om man har varit dålig på det. Och det är ju egentligen absurt att man ska må dåligt av att göra det - jag undrar ofta om de som beter sig gränslöst mot mig mår dåligt av det? Troligen inte. 🤔 Så jag knallar vidare och värnar mig själv. Vill jag inte, så vill jag inte. Ett fånigt exempel är telefonförsäljare. Förut försökte jag alltid vara trevlig mot dem, men nu säger jag bara kort "nej tack, jag är inte intresserad, hej då" och så lägger jag på. Och jag har upptäckt att världen går inte under av att jag drar en gräns mot sånt jag inte har bett om. Otroligt roligt, och lärorikt. 😂

@Åsa M Jag lovar. Vi hörs 🤗

@Självomhändertagande jag hör dig och förstår så väl det du säger! Tack för att du delar din reflektion. Funderar också en hel del kring detta just nu.

När jag blev väldigt sjuk för ca 10 år sedan upptäckte jag plötsligt att alla de jag hade funnits där för, i vått och torrt, hjälpt mer än vad jag orkade och kunde - de bara försvann! När jag som brukade hjälpa behövde hjälp så stod jag ensam. Började släppa taget om såna relationer och har vandrat en ensammare väg sedan dess.

Sedan mötte jag min exman, som var väldigt flitig i det praktiska men som jag nu förstår inte riktigt delade det emotionella ansvaret för vår relation. Till en början upplevde jag att han gjorde det, de två första åren var ”fantastiska”. Men sedan ändrades det sakta tills jag stod själv med ansvaret och försökte och försökte.

Fick en liten Flashback när jag stod mitt i min flytt och en vän dök upp mitt i kaoset och ville ha min hjälp (hjälp som jag upprepade gånger försökt tala om att jag inte kunde ge just då eftersom jag ju själv behövde hjälp). Jag behövde nästan bli otrevlig för att få budskapet att gå fram: jag kan inte på något sätt hjälpa dig i det här just nu! Jag har fullt upp med mitt!

Fick en lite passivt aggressiv kommentar till svar. Har inte hörts sedan dess.

Jag observerar intresserat att den ändå finns kvar där i mig, impulsen att be om ursäkt. Kanske delvis för att jag nyligen lämnat en relation där jag blivit manipulerad och ofta fått vara syndabocken vid konflikter.

Men när jag istället analyserade situationen så är det för mig rätt bisarrt att någon kommer och ber mig om hjälp när jag precis, alltså jag menar exakt då - står med ett flyttlass utanför porten. Och jag känner att min irritation faktiskt var adekvat. Speciellt som jag redan hade satt gränsen ett flertal gånger.

Och jag tänker att det ju är precis det här jag just har lämnat: att någon hela tiden försöker pusha mina gränser tills jag reagerar.

Jag ska vara försiktig med att släppa in människor i mitt liv som inte kan acceptera när jag säger nej! Som inte är lyhörda och kan ta ansvar för sin del av relationen, oavsett vilken typ av relation det är. Speciellt eftersom jag ju så gärna säger ja när jag kan!

Så jag avvaktar och släpper förväntningarna om utfallet. Och fortsätter undersöka hur livet blir när jag hjälper mig själv före andra 🤗

Jag har flera friska vänner. Träffade en av dem idag. Berättade lite kort om en situation med en icke frisk vän. Jag vet att det låter absurt, men jag behöver bara få det ur mig.

I många år. Typ i 15 år så har jag varit oerhört hjälpsam. Jag har hjälpt andra före mig själv. Jag har räddat livet på en vän. Fick henne inlagd. Det tog oerhört mycket av min energi. Men det var värt det.

Hon lever idag. Och hon tycks ha glömt att jag räddade livet på henne. Vilket hon själv sa när hon lämnade avdelningen där hon var inlagd. Det var svårt att få henne inlagd. De ville inte ta emot henne. Men jag stod på mig. Och satt med i flera läkarsamtal. Jag sa det som behövdes säga. Eftersom jag kände till hennes självmordsplan.

Hon har krävt mycket sedan denna räddningsoperation. Mer än vad som är realistiskt. Men jag levde kvar i rollen som hjälpare. Och har gett mer än vad jag orkat och velat.

Jag har sagt det högt till flera i min omgivning under de senaste dagarna.

Jag var själv sjuk en gång i tiden, men betalade ett högt pris för att bli frisk. Jag blev frisk, jag tog mig ur alla mediciner. Jag skaffade ett jobb och nu har jag bytt jobb som är mer krävande.

Jag behöver landa och återhämta mig. Jag hjälper mig själv.

Jag sätter gränser mot andra.

Och en del visar sin rätta sida.

Jag bugar och bockar och tackar för erfarenheterna. Det är inte lätt därute. Många som spelar ett spel. En del som utnyttjar ens godhet.

En del som inte tar ansvar för sig själva utan kräver för mycket av sin omgivning.

Men jag står på mig.

Jag sätter gränser som aldrig förr.

Och det kostar en del märkliga och intressanta reaktioner.

Det var bara det som jag hade att säga.

Fast det är inte så bara.

Att hjälpa andra ger en dopaminkickar. Det händer något när man inte får de kickarna.

Det är intressant att upptäcka hur hjärnan och belöningssystemet fungerar.

Det är intressant att upptäcka hur livet blir när man hjäper sig själv före andra.

Ta hand om dig därute.

@Åsa M tack🩷🤗

Ja, Ibland blir en själv förvånad över att en fortfarande blir förvånad 😵‍💫

@Jaag jag får en känsla av att du har lite samma som jag: för mig var det nästan som att någon annan behövde tala om för mig att jag hade gjort allt jag kunde och ”fick lov” att gå.

Trots lögner, smygande, aggressivitet osv.

Det räcker att en inte mår bra av att vara i relationen för att det ska vara tillåtet att lämna. Du har rätt att få må bra.

Du har små barn och du behöver ha kraft och ork att lägga på dem. Inte tappa energi på att gå och fundera på om/när nästa katastrof ska inträffa eller hantera det när det väl sker.

Sjukdomen är progressiv, så om din partner inte lyckas ta sig ur den så kommer tyvärr situationen bli värre.

Att din partner försöker skuldbelägga dig är en del av symptombilden av hans sjukdom. Du kan inte heller göra något för att han ska välja hur han går vidare med sin problematik.

Jag skulle tro att du egentligen skulle behöva vara mer ego, inte mindre.

Tack för ditt svar, det är svårt för tillfället och man tvivlar på om man gör rätt eller fel men innerst inne känner jag att det är så osäkert att bo med honom för tillfället då jag aldrig vet vilket humör han är på. Man hoppas alltid att det är sista gången det är så här. Han har ju så bra sidor när han är utan alkoholen så då får jag dåligt samvete för att jag har tröttnat och inte är där för honom. Är man ego när man vill flytta isär hur kommer barnen må? De är ändå små min minsta är bara två år.

@Jaag jag skulle säga att det är precis tvärtom. Att du väljer att lämna för att låta dina barn växa upp i en sund miljö där ingen dricker och är otrevlig. Det är vuxet och friskt!

Jag har själv lämnat en man när han var aktiv alkoholist, när han sedan kom till insikt och blev nykter flyttade vi ihop igen. Tyvärr hade han ”bara” blivit nykter men hade sina mönster kvar så jag har åter lämnat.

Med det vill jag säga att förändring är möjlig, men det krävs mer än att sluta dricka och det är ett rätt stort arbete som tar tid. Kanske kommer din partner lyckas med det till sist, men att utsätta dig och barnen med allt som kommer med på vägen dit är inte hälsosamt.

Om du tycker det känns svårt behöver du kanske inte helt stänga dörren ännu, men flytta ifrån det som skadar dig och dina barn.

Sök gärna hjälp för egen del. Det är svårt att ensam stå emot alla löften och hot som en ofta blir utsatt för av den som är sjuk i alkoholism.

Du gör helt rätt i att tänka på dig och barnen❣️