Senaste kommentarerna i forumet

.

Det är tyvärr inte så i vården att en får hjälp serverat när en behöver det. Jag har förstått en del under mina år inom psykiatrin. Det akuta kommer alltid först. Jag har även gått en del privat och så har jag sökt mig till andra kommuner där vårdcentral har erbjudit psykologstöd när jag bett om det och jag var tvungen att be om det, för det var jag tvungen att förstå det och det tog en massa år innan jag förstod hur jag ska be om hjälp.
Om du inte upplever att personen var bra, så ska du lyssna på det och söka vidare. Det finns en del som verkligen är mindre lämpade att prata med. Jag vet av egen erfarenhet och det är människor som köper sina utbildningar på stan, men saknar kunskap om att möta en människa i kris.
Jag vet också av egen erfarenhet att när jag fick hjälp med ett trauma då krävdes det att jag jobbade stenhårt med det, för att klara att komma vidare. Det är jättetungt att gå in i den processen och det kan vara därför att de anser att du inte är redo för den idag. Nu behöver du stöd i din situation som anhörig till en missbrukare.
Jag hade en vårdgivare som jag upplevde så fräck, hon sa "han måste ut" och jag behöll han längre pga hennes kommentar. Jag har förstått mycket i efterhand. I mitt fall var det så att för att jag skulle få samtal och arbeta med mitt trauma, så behövde jag fullt fokus på mig och så länge jag hade en medberoende problematik så fick jag inte den hjälpen. Jag behövde först bli fri från mitt medberoende innan jag ens fick ställa mig på kö. Jag valde att söka vidare på andra vårdcentraler än tidigare tills jag fick hjälp. Idag är jag fri från mitt trauma. Det går att bli fri.

Det finns för få psykologer på våra vårdcentraler. När du är redo för att arbeta med ditt trauma så skulle jag uppmana dig att be om ett läkarmöte på vårdcentral och där säga att du vill bearbeta ditt trauma med psykolog. Får du inte gehör så går du vidare tills du får hjälp, om du verkligen vill arbeta med ditt trauma. Jag väntade i 11 år med mitt trauma och jag behövde göra en massa förändringar för att ens komma så långt att jag kunde få den hjälpen, som att bli symtomfri i min sjukdom. Bara det var en lång resa.

Bra att du står på dig med kommunen och anhörigstödet!

Ta hand om dig!

Det är så bra att du har ett bra nätverk. Han kan inte gömma sig, utan nu vet dessa utvalda hur det ligger till. Det är ju väldigt tråkigt att han använder dessa ord om dig när du får kämpa med hans allvarliga nuläge.
Jag som har en bipolaritet och är också anhörig till vänner med bipolaritet vet att det är nödvändigt med en krisplan och ett nätverk. Jag ingick i ett team med människor runt en vän och jag var den enda med egen erfarenhet och jag och en annan förstod när det var dags för "operation" inläggning. Det hade aldrig gått om inte jag var med i hela processen.

Jag såg till att vännen kom till min stad, då vännen vägrade inläggning på sin ort, efter extremt dåliga erfarenheter. Det kunde annars ha slutat med ett suicid. Jag var slut i någon månad efter det. Det tar oerhört på krafterna och tyvärr saknas det resurser i den offentliga vården idag. Den som är sjuk eller den som är anhörig måste kämpa så mycket för att den som behöver bli inlagd eller få behandling får det.

Hoppas att du kan få någon lugn och ro när han är inne på avgiftning.

Ta hand om dig och bra jobbat med att informera alla som du har gjort!

Så många gånger jag bjudits på drink, så äckligt starka, bjudits att dela på en flaska vin och jag tackat nej och han sagt:
-det är klart du ska ha!
En dag bestämde jag mig för att inte dricka en droppe alkohol mer vid något tillfälle, då trodde jag att det skulle påverka hans alkoholkonsumtion till det bättre. Men inte drack han mindre för det, det funkar ju inte så. Ibland kan jag få sån agg och fyllas av sån ilska mot den djävulska dryck som förstör så mycket! Ibland är det en uppgivenhet jag känner att det blev så här, en sorgsenhet, utan att jag upptäckte det, det smög sig på, ja så där som det gör...
Men det går inte att ändra något som varit. Jag kan bara ändra framtiden.

Jag tror att han känner konsekvenser. Och just nu mår han väldigt dåligt och hallucinerar dessutom.

Han har berättat flera gånger idag om att han haft besök. Jag har kontrollerat det och det stämmer inte. Personen som enligt honom skulle vara där har varit hos mig ikväll.
Vi börjar bli ett team som sluter upp tillsammans nu. Hans pappa har också anslutit under dagen. En barndomsvän. Hans äldsta dotter. Och sen förut hans mamma och jag. Min ursprungsfamilj sluter upp bakom mig. Och de vänner som jag har involverat senaste månaderna.

Han säger att han inte får bestämma något alls i sitt liv längre. Hans Gestapofru styr allt. Han har en sopa till fru och hans liv kommer gå åt helvete från och med imorgon då jag tvingat in honom på avgiftning.

Jag lyssnar en stund... Lägger på. Han ringer igen. Och igen. Tio minuter mellan samtalen. Tjugo minuter. Trettio minuter. Tio minuter igen. Så fortsätter det. Han är väldigt kontaktsökande for att känns så lite stöd i "världens största sopa".

Som du beskriver. Du kanske inte ser dem själv för de kommer så fort och helt plötsligt så naturligt eftersom knoppen och kroppen sa samma sak. ?????
Du sätter upp flera gränser åt olika håll.
Gemensamma vänner. Dig själv. Ditt ex.

Njut av resan och försök hålla känslan i minnet för framtiden när det kommer tyngre och mörkare dagar. Tvivel.

Kärlek!
❤️

Tusen tack! Då ska jag ta upp det med henne nu på måndag! När jag ringde henne idag över telefon och funderade på att jag skulle försöka vända mig för att få en mer proffsig hjälp eftersom jag har fått ett "anfall" som liknar väldigt mycket till ptsd?! Det hände för ca 4månader sedan.

Var ut till husbilen och skulle hämta in några husgeråd när jag började skaka och få frossa..tänkte inte mycket mer på det men 5min efter så kom bilder "flashbacks" på saker som hänt för ett halvår sen och tom längre tillbaka. och då bröt jag ihop orkade inte stå benen vek sig och jag satte mig på golvet i tvättstugan och bara grät okontollerbart?! efter 30min kunde jag ställa mig upp åh sen gå till familjen åh säga att jag går och vilar.

Hennes svar att jag ska INTE söka mig någon annanstans , utan ge henne 5 samtal åtminstonde. Sen ska jag absolut inte börja med någon form av terapi i dagsläget eftersom jag redan är i en jobbig situation just nu?! För det blir bara jobbigare i vardagen om jag börjar med någon typ av behandling som t.ex. kbt eller trauma terapi?

Nu så vet jag inte riktigt....öööhh..medberoende terapi kbt jag anser väl rent personligt att OM jag och min karl ska kunna funka när han kommer hem så ska väl jag för f*n oxå få stöd och hjälp under tiden HAN är på behandling?! OCH då menar jag behandling inte bara träffa den här kvinnan 1gång i veckan 1h åt gången..och jo när jag suttit där så mitt i samtalet så "JA , nu måste vi avsluta för nu har timmen gått" och så avrundar hon med ny tid?! helt känslokall.

Trivs inte och jo då jag söker vidare. MEN jag ska ta upp det där med kommunens skyldighet till anhörighetstöd nästa måndag!

.

Vad bra ändå att han smsar dig och berättar att han mår dåligt och dricker. Jobbigt förstås - men skönt att du får veta sanningen direkt.

Jag har nu berättat om min sambos alkoholproblem och min oro för bebistiden etc för min barnmorska på MVC och hon tog då först ett extramöte med oss (+skrev lite om det i journalen) och hon har sen kopplat ihop oss med en annan avdelning där de ska ha erfarenhet av exakt det här. Har inte träffat dom än, men det känns som ett bra steg att ta. De ska kunna prata mer på riktigt om vad som är okej, vilka gränser man ska sätta upp, göra en plan osv. Det kanske du också kan göra?

Ang vad jag tänker om bebistiden.. jag har bett honom vara nykter första tiden och han har sagt att han ska vara det. För folk som kan kontrollera sitt drickande tänker jag att man kan dricka typ 2 öl någon gång ibland och ändå vara en bra medförälder. Men jag kommer inte våga tillåta honom det för då kommer det säkert bli fler öl och/eller lögner om antalet öl och tillfällen. Om han inte är nykter när bebisen är här så ska jag försöka ha regler, typ att han inte får sköta henne och att om jag känner för det så åker jag hem till min mamma/annan person istället.

Jag vet inte riktigt hur man ska bete sig för att få bäst effekt. Har väl läst att man ska uppmuntra när han gör rätt och markera när han gör fel. Det kommer av sig själv nu för jag blir glad/lugn när han inte dricker å arg/orolig när han gör det. Men det måste väl bli ännu hårdare gränser och konsekvenser när bebisen är här..

Hur tänker du Linnea?

Vill bara säga att kommunen är skyldig att ha anhörigstöd till anhöriga där det finns droger/alkohol/psykisk ohälsa inblandat. Det finns en lag på det.
Vet inte vad man gör om det inte finns, men ville bara tipsa?

Du har startat en tråd här och kanske redan hunnit läsa en hel del. Du skriver "orolig vän". Att leva nära någon som har alkoholproblem är svårt att veta hur eller vad en kan göra. Jättebra idé som du gjort nu att titta in här.

Berätta gärna lite mer hur det är för dig och vad du är orolig för, om du vill så kan vi andra försöka stötta dig i din situation.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Allt är möjligt inom sjukvården. I sådana här situationer blir man uppmärksam på det. Min son skickades hem dagen efter att han ställt sig på spåret, men tåget hann stanna. Det är en hemsk verklighet om man behöver anlita beroendevården och psykiatrin. Det jag har erfarenhet av. Tror inte det beror på dumhet, inkompetens, BRISTANDE RESURSER framför allt. Man är jätte rädd om dom fåtal platser som finns. Som anhörig gäller att förhålla sig till det så gott man kan.

Alla värden bra. "tyvärr" är det så för en del, medicinska under. Vad gör man är frågan - låta tiden gå så det blir värre känns ju inte bra. Se till att han få negativa konsekvenser av sitt missbruk. Det leder ofta till att man blir motiverad till förändring, men givetvus inte hos alla. Kan tänka mig desperationen, maktlösheten man känner som anhörig i den här situationen. ?

...jag avvaktar till helgen med att åka upp.

Jag får gåshud. Vilket steg! Heja dig! ??

Känslan när kroppen och knoppen säger samma sak. Power.

Ut och skrik Ronjas vårskrik på ditt nästa skogbad. ??

...tack för att du väntar.

Fantastiskt att den här tjänsten finns ändå.
Tacksam

Självomhändertagande! Tack!
Ja... Vi stöttar varandra. Min man, alkoholisten, har hotat min svärmor att hon inte får ha kontakt med mig.

Idag har jag ägnat lite tid i att efterforska. Min man bad mig för någon dag sen att ringa socialtjänsten för att kolla vilken tid han skulle dit. Idag ringde jag. Det stämmer att han varit i kontakt med dem och att han hade möte idag.

Jag ringde även "mr alibi" som min man säger sig ha varit med i går. De sa hejdå redan kl 17. De har alltså inte ätit middag ihop, det var inte "Mr alibi" som ringde ambulans osv. Jag kände hur trött jag är och bröt ihop ett tag. Började gråta. Han lät uppriktig förvånad. Erbjöd sig att åka till min man ikväll och kolla läget. Jag sa att jag sparar hans nummer och återkommer.

Nu väntar jag på att klockan ska bli 11. Tänker ta hjälp av er på alkohollinjen.

Tankarna maler. Ska jag åka till honom eller avvakta till helgen?

.

Fina du! Tack för att du skriver och berättar om hur det är. Jag vet inte helt vad jag ska skriva, bara att jag vet hur det känns att känna sig förd bakom ljuset, efter löften om att minska och stoppa drickandet, om att det ska blir bra.

Mitt ex har berättat om ambulansturen, som började sedan han flyttade hem till hans föräldrar. Han hade 3.0 i promille. Låtit nykter många gånger på telefon innan det plötsligt avslöjades. I första proverna fick han veta att levervärdena var ok, men efter regelbundna kontroller så har han fått besked att han måste stoppa drickandet omedelbart.

Jag hoppas att du och hans mamma kan stötta varandra i detta. Att ni också ser till att ta hand om er själva.

En dag i taget. Ta hand om dig!

Kram

Av dig att ta dig ut ur medberoende. Och du verkar ha bra verktyg och blir inte handlingsförlamad.

Jag undrar när jag läser att du får höra att du ska ta kontakt. Vilka har de synpunkterna?

Stor kram till dig!

Jag går hos kurator istället. Hon har jobbat med missbrukare.

Jag har öppnat mig och börjat prata om hur det är, osv. Det är positivt. Jag har pratat med andra som känner honom, och kommit fram till hur mycket han ljuger för dem. Det är synd om honom eftersom 3 invandrare oprovocerat har hoppat på honom, OH misshandlat honom. Han lägger ut bilderna på Facebook, och gemensamma vänner blir oroliga och frågar om jag har sett bilderna på honom, vilket jag inte har eftersom han har blockerat mig igen.
Får bilden skickad till mig på messanger och han ser fruktansvärd ut. Vi alla är säkra på att han ljuger om misshandeln, attdet har något med missbruket att göra, en knark skuld eller att dom har rykt ihop när dom har supit.
Han gömmer sig i en grannstad. Jag vet vart han är, men det vet han inte om, och så ska det vara.
Jag gjorde en oros anmälan skriftligen ner till soc för en vecka sedan. För det här måste det bli stopp på, jag har inte hört någonting.
Enligt hans supar kompis har han köpt en lägenhet i stans bästa kvarter för 40. 000kr full möblerad med möbler. Han hyr svart där är skillnaden. Han har en lägenhet är på orten som tickar pengar 5000kr, så jag har svårt och tro att han skulle ha råd med att köpa en insats +betala hyra här. Finns inga lägenheter som har sålts för 40.000kr när andra lägenheter i samma område går på över 300.000kr.
Jag ser lögnerna men det gör inte hans kompisar. Varför ljuger han?
Jag går hos kurator för att få hjälp, att komma på fötter. Jag har ställt mig på kö på annan lägenhet. Jag håller på och släppa taget, nu har han missbrukat sedan februari 2019. Jag får höra att jag måste ta kontakt med honom, det tänker jag inte göra...
Han vet vart jag finns om han vill ha kontakt. Jag misstänker att han har obetalda narkotika skulder och håller sig gömnd på grund av det.
Något är det som inte stämmer...

Jag förstår att du är orolig, jag hoppas att du får hjälp och sätta ord på din oro.

Som säger att de skickar hem honom. Inga förhöjda värden på lever eller annat... Hur är det möjligt?

Svärmor är på akuten och beskriver en cirkus hur hennes son/min man härjar med personal. Jag ser det framför mig. Varenda ord stämmer överens med alkoholisten han blir.
Enligt läkare är promillehalten 2,9.

Så ringer min man. Vill ha stöd och låter helt nykter. Hade jag inte pratat med honom tidigare ikväll eller hört om promillehalten hade jag trott att han var nykter.

Så förd bakom ljuset... Läskigt. Galet.

Just nu är vi på olika geografiska ställen. Och min man ringde. Är full. Jag har tröttnat. Sa att vi pratar imorgon när du är nykter.
Så skickar han något kryptiskt. Om att jag ska hjälpa honom som jag gjorde i fredags. I fredags blev det ambulanstur för honom efter att jag ringt 1177.
Jag ringer honom. Upptaget. Jag tänker att han nog ringer och "skrävlar" hos de som orkar lyssna, som han brukar göra. Ringer igen efter typ en halvtimme och ambulanspersonal svarar.
Han är på väg till akuten. Igen. Andra gången i ambulans på mindre än en vecka. Och fjärde gången på tre månader.
Jag är så avtrubbad och less. Denna förbannade alkohol. Nu tror han att han har hjärtinfarkt. Ja... Kanske det. Men jag tror dina organ säger ifrån!

Och mitt i allt får jag dåligt samvete. Jag kanske borde åka till honom. Trots att det är 30 mil bort.

...