Senaste kommentarerna i forumet

.

Tack
Kram tillbaka ?

Du, Alkohollinjen (som driver den här sidan) har ju ett telefonnummer också. Har du provat att ringa dem? Jag har pratat med några olika vid några tillfällen under flera års tid. En gång fick jag till och med en uppföljning, hon ringde upp efter en tid som vi bestämt och kollade läget. Det kanske kan vara värt att testa, i väntan på "eget" stöd.

Det du skriver om att du älskar den nyktra men inte den fulla, förresten - så tror jag alla här inne har känt nån gång. Och alla får svaret att det tyvärr inte funkar så, man kan inte vara ihop med bara den ena sidan av en person - all skit kommer med på köpet. Är det värt att sitta och gråta okontrollerat över en man som inte ens minns att be om ursäkt efteråt? Det behöver du fundera på, eftersom det är det som är din verklighet. Jag förstår att du hoppas slippa ta ställning till det, att allt ska bli bra efter behandlingshemmet, men du behöver ändå vara beredd.

I all välmening
Clara

Hej,
Jag har följt din tråd och jag tänkte skriva några rader om det som kommit upp i mina tankar. Jag hade det väldigt jobbigt med att min mamma inte längre bjöd in mitt ex och det är egentligen anledningen att jag gick vidare med att söka hjälp för hur jag skulle bli av med han. Han ville aldrig flytta och han godtog inte heller de gånger jag gjorde slut. Eftersom han visste att jag älskade honom så sa han "rätt" saker men det blev aldrig någon skillnad på hans drickande. Jag förbjöd honom att dricka hemma och han gick ut och drack istället. På krogen och så köpte han sprit som han drack direkt ur flaskan.
I alla fall, jag märkte hur jag blev berörd när din mamma frågade om det verkligen var så att din man är den man som du vill leva med. Jag har inte fått den frågan av min mamma, men hon har alltid sagt att jag förtjänar det bästa och jag vet att hon menade att jag skulle ha det bättre med en annan man.
Idag lever jag ensam och har inte lust att träffa en ny man på en stund, men jag hoppas att den dagen kommer. Jag är så glad för att min mamma valde att inte bjuda in mitt ex till jul, att hon var så bestämd och hon sa att hon inte ville ha honom där när han lever på mig som han gjorde och förstås för att han alltid skulle ha alkohol.
Det kanske är något att tänka på, om det kan vara så att du skulle må bättre av att bo själv med dina barn, på sikt. Jag förstår att du har det jobbigt och jag förstår hur det är när det är han som ställer upp och fixar när du har haft ont osv. Om inte han fanns där, hade dina andra anhöriga kommit då tro?
Värt att tänka på.
Jag vill bara ställa dessa frågorna för att få dig att fundera. Du gör dina val. Jag vet bara att det är svårt för anhöriga att se på när en familjemedlem har att göra med en som dricker för mycket.
Idag är jag oerhört tacksam för att flera i min familj sa ifrån, de såg allt utifrån och jag behövde vara med om att de inte bjöd in mitt ex till födelsedagar osv. Det gjorde så ont och när jag började se på vad som är viktigast så insåg jag att min familj var viktigare än honom. Jag kunde ha fördärvat mitt liv helt och hållet om jag fortsatte med honom och jag fick en chans att göra en förändring när andra ifrågasatte.
Ville säga det, att det kanske är av kärlek som din mamma ställer dig den frågan.
Hur vill du att din relation till din mamma ska vara?
Med omtanke till dig och jag hoppas att du får stöd genom kyrkan och alanon.
En kram till dig!

Skrållan det finns inget sånt här tyvär?? Jo om jag är anhörig till någon med ätstörningar.

Helt sjukt! blir så arg imellanåt varför ska han få all proffisionella hjälpen. När det är jag som blivit utsatt för alla fyllesvängar som han inte ens kommer ihåg? Det han inte minns har inte hänt och när jag sitter med tårar och vill ha en förklaring så får man utskällning för att man kastar skit?!
Åh ja Jo jag veeet, han kanske inte minns alla gånger och hur ska jag då kunna begära en förklaring. Men ärren sitter kvar och nej jag älskar inte den mannen som är onykter eller försvarsläge för sina dumheter han gör i fyllan men jag älskar mannen som finns där nykter.

Ringde till kliniken som han är inskriven på och fick prata med en kvinna där. Hon hjälpte mig ganska bra på bara 20min i hur och vad jag ska göra under tiden han är där. Sen hittade jag nu idag på kyrkans hemsida ett journummer?!! Äntligen så har jag fått tag i ett nummer som jag kan ringa åh prata på kvällen när tankarna snurrar. Ska sen ringa och försöka få en tid till familjeterapi eller till vilken kategori de tycker att jag hör hemma, men stora förhoppningar för morgondagen.

Tack för att ni orkar läsa och svara, det betyder mycket! ❤️

Tråkigt men tyvärr ganska trevligt att få höra av dig backe123 att JAG inte är ensam om att känna sig lite utanför. När många och även det mesta jag läst bara säger hopplöst förhållande, det funkar inte enda utvägen är gör slut?!
Jag är inte där heller, jag vill tro att jag och min karl ska lyckas. Men självklart har jag en enorm oro..kommer jag klara en period/ misslyckande till efter den här förhoppningen? Efter senaste gången så sa min kropp ifrån och jag bröt ihop innan jag ens hann få ett minne. Satt mig ner i tvättstugan och bara grät och skakade hysteriskt. Tog över 30min innan jag var tillbaka och kunde komma upp för att säga till familjen att jag går åh lägger mig en stund. ? Jag behöver oxå lagas! Vet bara inte hur.

.

Jo vi vill hjälpa till, vill att våra nära och kära äntligen ska inse att vi har rätt och att vi vet precis hur de bör leva sina liv. Är detta målet så är det dömt att misslyckas.

Följderna av missbruket har jag berättat för min son. Har haft motsatt effekt. Påtalar jag nackdelarna ser han fördelarna. De förändringar han gjort har skett när jag inte blandat mig i, hållt mig undan. Men givetvis har det varit fara för livet har jag ingripit.

Tror det är rädslan som gör att vi blandar oss i, inte kan släppa taget och låta människor utvecklas på sitt sätt, gå sin egen väg. Kanske en rädsla att mista personen att han går "förbi"oss vi är ju inte heller friska. Tror det är viktigt att vara medveten om att vi vandrar på olika vägar, vår resa ser annorlunda ut.

Jag har känt som dig även där, han får behandlingen men det har skadat dig lika mycket, jag får ingen hjälp. All hjälp går ut på hur man ska finnas för honom, men vi ska blicka framåt för att vara ett stöd. Jag har pratat med många, läst på nätet ( här blir jag oftast lite nedstämd, för här är allt kört, jag behöver hopp för att orka) har träffat inom al-anon och kommunens beroendegrupp men hittade ingen att identifiera mig med, var mest föräldrar ( och dom har det värre tycker jag, men deras erfarenhet var inget jag kunde ta till mig) så jag vet vart du är. Kolla al-anon hemsida, dom har nån tfn grupp har jag för mig, sen finns det ställen man kan åka till för en weekend som anhörig. Det jag tycker är att det blir lite enklare med tiden, trodde att för en månad sedan när han "muckade" att nu blir det nog bra men det blev det inte han blev lägre... och dom hade i gruppen fått förklarat att det tar 3-6 mån efter sista alkoholintaget för receptorerna att läka, visa delar läkar aldrig. Ja så nu ska man vänta 3 månader till, fast jag skulle vilja slå en kastrull i huvudet på honom så han tycker upp sig. Men jag tycker att det går lättare för mig, tänker att problemet är hans, jag har inget behov att pimpla vin hemma och jag hittar på saker själv, och det är jätteskönt ❤

Har du kollat anhörigstödjare som kommunen ska erbjuda dig? Vet inte om jag har gett förslag på det tidigare till dig.
För mig har det betytt allt. I vår kommun har dom också mindfulness man kan gå på. Och en em i veckan kan man bara gå dit utan att ha någon tid. Man kan fika med andra i samma situation eller prata med dom som jobbar där.
En ovärderlig hjälp.
Sök på din kommun, ”anhörigstöd”.
Hoppas du hittar något som passar dig.

Jahapp nu måste jag börja veta vad jag vill och vilka gränser VI ska göra gemensamt för framtiden?!

Han har nu varit på beroendekliniken i 15dagar med program och behandling varje dag från morgon till kväll. Och JAG har fått klara mig själv i huset med alla minnen all oro alla tankar utan att hitta någon att prata med ? hon som jag träffat 2ggr nu på beroendevårdskliniken här i stan så fick jag prata med 1h igår, där hon berättar att hon är utbildad i psykiatri men inte inriktad på medberoende utan bara allmän psykiatri? Jag fick själv börja fråga om Al-Anon grupper, något journummer som man kan ringa oavsett tid. Och nja hon visste om nån grupp men hade inte någon info på hur den funkar eller några kontaktuppgifter?!

Blir så less? vet inte vart jag ska vända mig. Jag behöver oxå stöd och hjälp men det verkar som det är omöjligt att få det här på orten jag bor på.

Har lånat böcker på biblioteket för att få mig en förståelse kopierat sidor ur Djävulsdansen' gjort dom övningar som kanske hjälper mig som medberoende att hitta någon tråd att följa, men sen kommer frågorna och tankarna som jag skulle vilja ställa till någon som vet något om beteende och gammalt tankesätt.

Trött och less! Vad är vitsen med allt?!
Han får hjälp dagligen! Men jag lider också och jag får klara mig själv med hus ungar och husdjur och alla måsten.

Djävla pissdag! ?

Jo den rollen har jag intagit. Van att klara mig själv sedan jag var barn. Jag har svårt att be om hjälp men det ska jag pröva. Fast egentligen ber jag ju om hjälp hela tiden när jag skriver här. Tänk att kunna be om hjälp här och när man loggar in nästa gång så finns det ett svar. Inte boka tid och vänta fyra månader för att få max 10 samtal som kanske inte heller ger så mycket.

Nordäng som du har haft det under din uppväxt, så sorgligt att din mamma intagit en sån roll. Det kan inte varit mycket hon gett dig. Besök med rädsla i ögonen blir arg när jag läser det. Vad man utsätter människor för. Läste en gång om självupptagna människor att dom som barn lämnats ensamma, inte bekräftats av sina vårdnadshavare. Lite lättare att ha överenseende med det kanske, men samtidigt har nan ju en skyldighet att växa som människor och inte föra arvet vidare. Förstår att du fått kämpa. Blir lite nyfiken på hur det fungerar idag. Kram och tack till er båda.

Är fantastiskt!
?

.

mig i det du skriver. I efterhand har jag insett att det inte var personen (mitt ex) jag var beroende av utan mer det drama som vårt förhållande var. Va bra att du stannar upp, känner och analyserar. Klokt av dig. Själv hade jag jättesvårt att se klart på saker och ting så länge jag och mitt ex var ett par. Har klarnat mer i efterhand. Mitt liv stannade också upp, för mycket fokus och kraft gick åt på förhållandet. Allt från träning, städning, vårda nära relationer till arbete skötte jag sämre när jag var ihop med honom. Inte hans fel utan mitt val att låta det ske. Hoppas du kan finna ut vilken väg som är rätt för dig! Kram

Skriver av mig

Jag har säkert nämt det här förut men inte insett hur det är. Jag är nog beroende av honom. Jag fick livet på någe sätt att röra sig frammåt när vi hade distans, då det kändes friare, att jag var jag och han är han... nu ses vi mycket igen och allt har stannat upp.

Jag är i en komfortzone ?
Men jag börjar förstå att jag är nog beroende av honom. Det är bra att jag ser det mer och mer

Tack ?

Usch, då! Att du ramlat i en stentrappa och slagit dig. Sänder en omfamnade och tröstande kram! Hoppas att du har ett stöd kring dig som kan hjälpa dig? Du är stark inför din son och lagar middag. Har du också intagit en roll att alltid vara stark och klara allt? Att han försökt att ta sitt liv innebär inte att du inte får må dåligt och ha det jobbigt. Du kanske inte behöver säga dina förbjudna tankar, men jag tycker att du har rätt att säga att det är fler som mår dåligt förutom han. Det är något som jag har erfarenhet av när jag pratat om hur jag haft vissa tankar, då har andra även berättat hur de känner sig. Ingen har ensamrätt på att må dåligt och det kan vara så att den som gör det och har gjort det länge, har svårt att se att andra också kan må dåligt. Du kanske kan säga något i stil med att jag har så ont sedan jag ramlade, kan du hjälpa mig med att handla från affären eller liknande. Att visa att du också behöver hjälp eller stöd. Bara en tanke.
Jag känner även igen "att må dåligt" lätt kan bli en identitet. Det är så mycket som spelar in för att förändra det synsättet och tyvärr så kan det behövas en inre drivkraft som säger att "nu vill jag må bra!" eftersom det är så lätt att fastna i det som är dåligt. Alla förtjänar att må bra. Kram!

"Att må dåligt har blivit hans identitet." Sätter på pricken ord på hur jag upplever min mamma. Hon verkar "trivas" med det. Häromdagen sa hon "jag saknar tiden när jag var inlagd förra sommaren"? Man blir ju mörkrädd när man hör sånt. Hon trivdes med fullt fokus på hennes sjukdom, kaos, övervakade toalettbesök, personal som pratade med henne hela tiden och vi i familjen som kom och hälsade på med rädsla i blicken. Dramadrottning helt enkelt. Och hon ÄR verkligen ingen annan heller, har ingen annan roll. Hon är egentligen mamma, mormor, farmor, pensionär, kvinna men spelar en enda roll i "livets teater": psykiskt sjuk. Frågar aldrig hur någon annan mår, hur det går för barnbarnen, firar aldrig jul. Kram

Just det är så svårt. Det finns ingen hjälp att få. Den erfarenheten delar han och jag. Min son har haft kontakt med psykiatrin i femton år, egentligen hela livet, men han mår ändå inte bra. Det är samtidigt så att det verkar svårt för att inte säga omöjligt för honom att ta emot hjälp. Behöver man hjälp är man en sopa har han tidigare uttryckt.

Ibland tänker jag fler förbjudna tankar och det är att må dåligt har blivit hans identitet, det är han "bäst" på. Vi har en vän som är bäst på att vara fysiskt sjuk. Skulle man "avslöja" honom med att må bra då säger han, men du skulle sett mig igår då mådde jag jätte, jättedåligt. Allt detta snurrar i huvudet som ett sätt att undkomma smärtan kanske. Just nu vet jag ingenting, men är oehört tacksam för att en lugn, klok person läser det jag skriver och försöker bringa ordning i det. Så tacksam Nordäng. ?

sina egna känslor går att komma tillrätta med. Bra att du inte känner dig dålig när det gäller dina känslor och tankar. Men precis som du skriver så är det jättesvårt att veta hur man pratar med en människa som mår så dåligt. Dom säger ju att självmord och försök till det är rena impulshandlingar. Att man lugnt ska påpeka att det finns hjälp mm. Tror varken du eller han mår bra av att du lättar ditt hjärta för honom när det gäller dom "förbjudna" tankarna. Det är ju inte en frisk människa som reagerar friskt. Så tänker jag när det gäller min mamma. En riktigt frustrerande situation där man sugs med i det osunda. Man kan inte agera och prata som en frisk människa. Man är rädd att säga något som utlöser ett nytt försök. Och om problematiken runt en beroendeperson likställs med "elefanten i rummet" kan situationen runt en suicid person likställas med "en tickande bomb". Många kramar till dig♥️

Kärlek till dig i natten! ❤️

Hur hanterar man konflikter med en person som försökt ta sitt liv? Får man säga vad man känner, vad man tycker? Får man överhuvudtaget finnas till? Jag är arg, rasande på honom för att han utsätter mig för såna plågor genom sitt agerande, sitt självdestruktiva liv, genom att försvinna och inte höra av sig på drygt två veckor, genom att ställa sig på spåret när tåget ska komma. Jag tycker inte det är rätt att utsätta anhöriga för sånt men det vågar jag inte säga för då kanske han tar livet av sig. Överhuvudtaget ska jag utplåna mig själv totalt för att han har det ju alltid ändå värst.

Här sitter jag sönderslagen efter att ramlat i en lång stentrappa. Värk och ont överallt, värst i huvudet. Ögat är hoptejpat och börjar bli infekterat och på nätterna vaknar jag av att jag skriker aj. Det gör så djävla ont och samtigt kommer tårarna och blandar sig med varet i ögat. Ja,ja så kan livet se ut ibland och det löser sig säkert. Kunde varit mycket mycket värre. Egentligen inget problem men......................

Så kommer min älskade och hatade son och mår dåligt, Att skona mig från detta i den situationen jag befinner mig skulle han aldrig tänka, så jag lagar mat, försöker vara trevlig så att han inte mår ännu sämre och försöker ta sitt liv igen. Förbjudna tankar och känslor men dom finns där ändå och jag känner mig faktiskt inte dålig för att jag har dom.

Vilket fokus du har! Heja dig! Tappa inte siktet på land för det känns som om du har sett det i kikaren.

Dina barn kommer antagligen tacka dig för att du visade dem att du är viktig för dig. Att du inte kan acceptera vad som helst. De kanske inte ser det idag men de kommer att se det.
När du visar dem att det finns en gräns så kommer de att minnas det och förhoppningsvis ha med sig den respekten för sig själva när de själva är vuxna. Du visar dem att det inte är ok att bete sig hur som helst och de lär sig förhoppningsvis att varken vara den som beter sig illa eller bara den som accepterar. Stå på dig! Släpp inte blicken!
Jag tar upp kikaren om du tappar den. Du är inte ensam. Vi är många här som känner igen oss i dig och vi står på din sida i det där oförklarliga kriget som våra beroende partners väljer att ha mellan varven.

Kärlek!
Styrka!

Och det kommer vara tufft, sorgligt,jobbigt och en hård resa men det klarar du av eftersom du är en fin mamma som gör allt för dina barn.
Kämpa vidare ?

Skönt att höra att det är bättre.
Att leva med någon med missbruk är så tärande. Dricker de så är det ett helvete. Dricker de inte så blir man nervös för hur längre det ska vara bra eller att helvetet ska börja igen...

Förstår att det är jobbigt att prata på anhörigstödet. Som att vända ut och in på dig själv. Men visst det behövs. Men man blir då dränerad på energi...

Önskar att du får en bra vecka.