Senaste kommentarerna i forumet

Nuigen för att du delar med dig
Lisbeth för dina kloka ord
Jag känner så väl igen mig. Jag genomdrev en separation som var ett helvete, han sökte hjälp och var nykter ett år som bara blev bättre och bättre. Han gick på behandling 3 timmar / vecka varvat med AA. Han blev trevlig och lyssnade på mig, borta var elakheterna och den vidriga människan. Vi köpte ett hus tillsammans igen och sålde våra lägenheter. MEN nu är han tillbaka igen! Han kan kontrollera alkoholen, och på denna skidresa har han inte varit full enligt honom. Men jag och dottern ser hans grinighet. Idag blev det konfrontation! Jag är så förtvivlad och anklagar mig själv för att jag var så dum och släppte in demonen i mitt liv igen! Jag ville bara skriva av mig min förtvivlan till en som är i samma sits, hur går det för dig/er? Jag ska börja läsa boken nästa vecka för att få distans

till ditt nya liv! <3

Har du kvar styrkan i dig själv och känns det fortfarande som rätt val? Jag har tänkt massor på dig och är glad att det verkar ha gått bra för dig. <3
Kram!

Och grattis till den fina presenten som din son gav er, Vilken grej! <3

Jag känner igen mig i Nordäng67 när hon skriver hur hon svarar sin mamma i telefonen. Så svarade jag min man de senaste månaderna också. Märkte jag att han var påverkad sa jag bara "Jag märker att du har druckit och jag föredrar att prata med X och inte alkoholisten, så du kan ringa mig när X är tillbaka. Ring någon som orkar lyssna på dig eller prata med dig själv. Jag längar efter X och hoppas att han snart är tillbaka!"

Blir glad av att läsa att du fått kontakt med psykiatrin och större förståelse. Och att din son, iaf tillfälligt, verkar må bättre.
Kram!

faller på plats, en efter en. Massor har hänt sedan jag skrev senast och jag är så tacksam för att det här forumet finns även om min tid inte funnits för att vara här så har jag tänkt på er alla och era berättelser och vilken viktig roll det spelar i mitt sätt att hantera min situation.

Att vara här och läsa om allas historier gör det tydligt vad som är personlighet och vad som är alkoholisten och därmed går det att välja om det är värt att strida för kärleken. Jag har bestämt att jag ska strida för kärleken. Och jag tror att jag varit tydlig mot min man och omgivning sedan jag förstod att min man är alkoholist. Jag skrev att jag fick ett gyllene tillfälle och jag tog det. Ställde ett ultimatum som jag visste att jag kunde hålla.

Sedan senast jag skrev har min man varit på avgiftning och nu har han snart varit en vecka på behandlingshem, som han bekostar själv.
Socialtjänsten Barn ringde mig häromdagen för att höra hur vi har det och de har bestämt sig för att lägga ned utredningen.
Dessutom har jag fått tag i flera kontakter i nya kommunen där jag snabbt skulle kunna hitta tak över huvudet om det skulle behövas vid något alternativt återfall hos min man.

Just nu är livet mer stabilt än det någonsin varit i vår relation. Det blir mer och mer tydligt hur stor del alkoholen haft i vår relation och jag kommer inte låta den ha det igen.
Jag är trött, lättad och fylld av hopp. <3

Starkt av dig Penny. Starkt av din man att backa upp och ställa krav. Men jag tror ändå att du kommit så långt att du vill sluta. Det ville inte min man. Så jag var tvungen att lämna för att överleva. Jag ställde ultimatum men han ville inte sluta dricka. Så ibland går det inte. Jag hade gärna velat kämpa för honom, men det går ju inte när bara en vill.
Men kämpa på nu. Du klarar det. Tänk på allt du får.

Välkommen hit, Cbhea! Du har hittat hit och startat en tråd. Berätta gärna lite, om du vill såklart vad som förde dig hit och vad du tänker på. Hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt för dig!

Ibland kan det ta lite tid innan man får svar när man startar en tråd, man kan behöva skriva flera gånger. Så du vet om du bestämmer dig för att skriva lite mer.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Efter att läst den här tråden känner jag en enorm tacksamhet över min sambo som konfronterade mig och mitt drickande. Han vek inte en tum, sluta dricka eller förlora det vi har, det var ett ultimatum.
Nu summerar jag 7 dagar som helt alkoholfri och känner mig ganska stark.
Visst finns ett sug men jag har bestämt mig för att inte lyssna på den personen.
Visst har han tappat mycket av sitt förtroende för mig och kommer att få jobba på att få tillbaka det.
Jag behöver hårt mot hårt så han får närsomhelst kolla bankkonton för att se om jag varit på bolaget eller tagit ut pengar.
Dessutom köpte han en alkometer och jag kan närsomhelst vara tvungen att blåsa. Kan låta överdrivet men han räddar faktiskt mitt liv ❤️
Han har det jobbigt, precis som jag förstår att ni har.
Jag måste tro att det kommer att bli bra.
Ge inte upp såvida inte kärleken helt försvunnit eller någon kommer till skada, ja ni förstår hur jag menar.
Viljan till förändring måste först och främst komma från oss som är beroende men vi behöver er närstående på vägen
❤️

Ja så kan det nog vara. Att vi har svårt att fullt ut leva vårt liv. Men det går framåt ändå. Svårt att släppa taget när man varit ihop i 20 år.
Måste acceptera att nu är det jag som är det viktigaste i mitt liv. Ingen annan.
Tack för tankarna?

Ja vi vandrar på olika vägar och jag återkommer till, har nog skrivit det förut, att vi anhöriga tror vi vet vilken väg som vår partner i mitt fall min son ska vandra. Måste nog släppa taget och lita på att den andre hittar sin väg. Att känna den tilliten är fantastiskt och det innebär kanske att lita på en högre makt och samtidigt inse sin egen begränsning. Kanske inte acceptera men förlika oss med att en del människor överlever inte eller väljer att avsluta sitt liv. Vi har en del att jobba med vi anhöriga. Tror många gånger, gäller nog mig själv, att det finns en rädsla eller oförmåga att leva sitt eget liv.

Även om vägen är slingrig så kommer vi fram till slut ?Azalea

Blir så glad över att läsa hur bra födelsedagen blev.
Kram Azalea ?

Ja det uppskattade han mycket och dom andra som var där också. Skönt att känna tillhörighet för honom att vara en del i ett sammanhang.

Att mindfulness berikar ditt liv och gör det lättare att hantera jobbiga känslor är skönt för dig och kan tänka mig minskar behovet av mediciner. Framför allt att det blir en bestående förändring.
Kram och tack!

Läser och blir glad för din skull. För er skull. Han mår säkert själv väldigt bra att han kunde vara delaktig och att han fick vara med och fira dig med dina vänner.
När jag skrev om mindfulness som ett förhållningssätt tidigare, till känslan att vara arg så kom jag på mig själv i dagar efteråt, att jag har verkligen kunnat se på mitt egna mönster när jag brusat upp tidigare och hur jag har det idag. Det är jag tacksam för, att övandet ger resultat. Alla känslor är tillåtna. Det är hur vi hanterar dem som är intressant. Må gott.

Du har haft det tufft länge, ser att du startade din första tråd för ett år sedan. Fint av dig att du fortsatt skriver här, sätter ord på din verklighet och det du faktiskt upplever. För ett år sedan skrev du om våld och om att den kontakt du då hade med en kvinnojour också krävde en polisanmälan. Du hade även tankar på att flytta. Hur är det idag? Jag vill gärna uppmuntra dig att kontakta Kvinnofridslinjen idag 020-50 50 50. Ett steg i taget.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det är ett par dagar sedan du skrev och kanske har det hänt saker sedan du skrev. Du skriver om ilska och om skam. Tuffa känslor. Vad fint att du visar en sådan omsorg om dina barn och sätter "paus" på det som sker mellan er vuxna när de är hos dig. Du tar viktiga steg som berättar om hur du har det och sätter ord på vad som är. Nu.

Vi finns här.
varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag pratade också med mina barn, våra gemensamma tonåringar för att förklara varför pappa var konstig, stressad o allmänt otrevlig hemma och som påverkade oss alla så negativt. Det var ett svårt samtal men så skönt när det var gjort. Fint att du pratat med dina barn.
Ta hand om dig och dina små❤️

Du har länge visat din bror omsorg och det låter som att du verkligen gjort allt i din makt för att han ska få möjlighet att må bättre. Du har visat empati och försökt se saker ur din brors perspektiv och tagit hänsyn till hans skäl att göra det han gör. Trots dina ansträngningar mår din bror allt sämre och hans uttryck skrämmer. En tuff insikt att märka att det du som familj kan göra inte är det din bror behöver. Du är klok som tar din oro på stort allvar och jag gissar att det var tufft att sätta ord på vad som faktiskt händer. Med dig och med din bror. Du förändras också och blir någon du inte vill vara. Här inne finns många med dig och jag hoppas att forumet kan vara ett stöd oavsett vad du väljer att göra framöver.

Bilden av att vara fånge i ditt eget hem, att vara gisslan, landar verkligen som en tyngd i magen och din brors fortsatta hot om att skada er eller sig själv riskerar att förlänga alla inblandades lidande samtidigt som det är en situation som bör hanteras varsamt.

När en anhörig förändrar sitt beteenden eller sätter nya gränser finns det en risk att den andre reagerar med våld och att våldet kan blir värre om det tidigare varit hjälpsamt för den som hotat eller varit våldsam. Våldet kan både vara en strategi men även ett sätt för den som upplever sig trängd att i stunden snabbt få slut på det som skapar obehag. En påverkad person kan även vara nyckfull och gå över gränser den inte skulle göra som nykter.

Du har fått en del råd av andra användare, att just resonera med polis, psykiatri och att göra en orosanmälan. Även vi här på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet vill uppmuntra dig att ta dessa kontakter. Du skriver att din bror kanske inte kommer se det som hjälpsamt samtidigt vet du att det är av omsorg. Din saknad och längtan efter den person din bror kan vara med rätt stöd kanske är det som nu får dig att söka dig hit eller fundera på andra steg.

Vill igen säga hur starkt det är av dig att se och beskriva situationen och våga tänka tanken att det kanske är dags lämna över ansvaret för din brors mående till professionella.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Läste någonstans att det går inte att ha en nära relation med någon som har missbruk/beroendeproblematik. Att det t.o.m. är farligt. Tror man behöver hitta ett förhållningssätt, men vem vill leva i en sån relation. Som du skriver han lägger över sina känslor på dig och det blir du som mår dåligt.

Om du inte ännu har läst någon av de två böckerna så är mitt tips att du gör det. Det är viktigt att förstå hur sjukdomen alkoholism fungerar. Om du inte vill/har tid att läsa båda så ta åtminstone Jaget och Missbrukaren. Sedan får du se vad du kommer fram till för slutsats för din egen del.
Jag har skrivit vad jag tycker och efter min egen erfarenhet efter att ha levt med en alkoholist i närmare 30 år. Men det är ju inte säkert att du har samma uppfattning. Tycker det är viktigt att man skaffar sig ett välgrundat beslutsunderlag.
Önskar dig all lycka till!

Den bästa födelsedag jag haft så känns det just nu. Min son hörde av sig, ordnade så han fick skjuts till gården vi var på. Han var nykter och drogfri och alla var så glada att träffa honom och tyckte att han var så trevlig. Så här bra har det aldrig varit, han har ju isolerat sig under många år inte ens kunnat handla mat. Imorgon när jag vaknar tror jag nog att allt var en dröm. Just nu finns det inga bekymmer det var så trevligt och alla var så glada.

Å fina du, tack. En stor kram till dig också. Framtiden är vår?

Är dottern viktig för honom så behöver han bli nykter och klarar han inte det på egen hand, vilket han inte gjort, söker man behandling på socialförvaltningen. Att frivilligt söka hjälp är det som gagnar honom bäst och givetvis hans dotter.

Sedan funderar jag på om ni sagt till honom att han inte kan bo hos er och frågat honom hur han tänker lösa sin boendesituation. Ni måste agera på något sätt så ser jag det, situationen riskerar att hela tiden förvärras. Ni måste undertrycka mängder med ilska, frustration, sorg och maktlöshet och vad händer när det inte längre går att härbärgera? Din bror behöver komma till ett behandlingshem så ser jag det. Är det något han akulle samtycka till?

Är dottern viktig för honom så behöver han bli nykter och klarar han inte det på egen hand, vilket han inte gjort, söker man behandling på socialförvaltningen. Att frivilligt söka hjälp är det som gagnar honom bäst och givetvis hans dotter.

Sedan funderar jag på om ni sagt till honom att han inte kan bo hos er och frågat honom hur han tänker lösa sin boendesituation. Ni måste agera på något sätt så ser jag det, situationen riskerar att hela tiden förvärras. Ni måste undertrycka mängder med ilska, frustration, sorg och maktlöshet och vad händer när det inte längre går att härbärgera?

Jag kommer inte härifrån, jag vill bort men kan inte, orkar inte, förmår inte.

Vilket konkret råd! Tack Hur motiverar du dom 3 stegen? Jag tror jag skulle bli stärkt av att få veta. Jag har kämpat ett tag, men förstår vi måste vara ifrån varann. Vill bara han ska förstå också..