Senaste kommentarerna i forumet

Hej Nykteristen

Jag mår nära på bra. Jag fått ischias också nu efter förkylning och feber, men jag härdar ut. Jag som typ aldrig är sjuk, har varit det flera gånger den senast månaden..
Annars är det bättre än på länge. Han dricker mindre på veckan och lite mindre på helgen också. Humöret har också varit något bättre. Han fixar hemma också :)

Igår hade jag en kompis på besök. Hennes man är mer än konstig och de har tre barn tillsammans. När jag lyssnade på henne så speglade hon många av mina egna mina tankar.

Jag tror jag sporrade henne. För redan i morse träffades vi med alla barnen på gympa. Hon viskade till mig innan vi skildes åt...
-tack, detta vad precis vad jag behövde, att komma hemifrån, så befriande...

Sorgligt hur många som har det tufft...

Tack för att du läser och kommenterar. Hjälper mig och än mer om mina inlägg kan hjälpa dig ❤️
I dagsläget så är han nykter, började med Antabus för en vecka sen efter att jag och barnen bokstavligt talat fått fly ut ur hemmet mitt i natten av hans agressivitet som han får när han druckit i d senare. Vi bodde hos mina föräldrar fram tills han varit o börjat med Antabusen. Han va mer medveten om vad han gjort denna gång och hur hans sjukdom verkligen påverkat oss. Dock tar vi en dag i taget här med. Vem är jag att lita på hans ord när han 2 ggr innan ätit det o slutat efter en stund?!
Sonen o jag går på Anhörigcentrum på samtal nu. Känns bra att även sonen får göra det då detta påverkat honom väldigt mkt de senaste,...o jag lider med honom.

Hur länge har ni varit tillsammans? Har han druckit hela tiden?

.

När det gäller all den där omsorg och allt ansvar som man känner för en person med svår problematik eller beroende:
Om man funderar lite runt sig själv, gör man allt det man gör och känner man allt man känner kanske av "egoistiska" skäl? Allt det man gör, gör man det på grund av att den personen har bett om det eller verkligen behöver det? Eller gör man det för att få sitt eget "beroende" tillfredsställt? Otäcka och obehagliga tankar att tänka och ta in. Jag läste, googlade, pratade, tjatade, tänkte med fokus på någon annans problem. Jag kände då att jag hade svårt att släppa mitt ex men mest var det nog att jag hade svårt att släppa mina egna beteendemönster. Får hålla mig själv i strama tyglar för att inte ramla tillbaka i det beteendet. Senast igår kom jag på mig själv med att googla på narcissism och i tankarna bocka av mitt ex på kriterierna. Varför? Inget bra svar! Får någon slags tillfredsställelse av det. Började läsa en vanlig bok istället.

.

Men jag tror att jag kommit till insikt med och accepterat att i denna process kan jag omöjligt ta mig ur utan att barnen märker det. De kommer att bli ledsna och arga och allt det när vi bryter oss loss och det kanske är det enda möjliga. Jag kommer finnas där för dem och stötta och vara deras trygghet i den processen alla dagar i veckan.
Tack Skrållan ?

Du för en kamp. Och det är ju fruktansvärt svårt att balansera så att barnen inte blandas in. Det är som att gå på tunn is.
Det är ju ingen idé att diskutera med en full man, som du ju vet, men ibland är det oundvikligt. Förstår vad du går igenom. Så jobbigt. Man vill bara gömma sig och hoppas allt tar slut. Så man får lugn och ro.
Men BladeRunner du gör ju allt du kan för att skydda dina barn. Mer kan du inte göra.
Hoppas han skriver på snart, så att det blir ett avslut. Tänker på dig. Kram

.

Jag känner med dig och vet hur oerhört svårt det är. Lojaliteten ligger så djupt rotad och man slutar aldrig hoppas och vill fortsätta kontrollera. En orosanmälan kanske kan hjälpa dig på traven. Du skriver om 4 år av plan där du arbetat med att göra dig fri. Jag var arbetat på samma sätt men vi har fortfarande den där länken kvar där vi vill stilla bor oro och dåliga samvete genom att få veta att de har det någorlunda okej. Det är svårt att ge råd då alla människor är olika men du kanske också kan pröva att låta all kontakt upphöra under ett tag och så utvärderar du det ?
Kram
Blade Runner

Hej Nykteristen!

Sorry att jag klipper mitt i tråden men jag kom igår kväll in på ditt första inlägg i denna tråd från 2017... jag antar att det var rubriken “Det är mig och min son det handlar om som fick mig att läsa eftersom jag är i en liknande situation du var i för tre år sedan. Ju mer jag läste desto mer kändes det som att jag skrivit det. Jag har en liten son på 1,5år och lever med en man från Europa sedan 8 år tillbaka. Så mycket av det du skrev stämde in på mig och mitt liv. Även om tårarna forsade så var det så skönt att läsa - tack för att du delat med dig! Jag fortsätter nog att gå tillbaka till dina inlägg från 2017 och följer din resa. Hur har det gått nu? Är din man nykter?

Min sambo har varit nykter sedan nyår, efter jag tog vår son och “lämnade” honom i hans hemland hos hans familj där vi firat jul/nyår (och där vi även bott tillsammans många), såklart kunde han inte hålla sig nykter då! Så nu har jag sagt stopp. Han har kommit tillbaka till vårt hem i Sverige och fått remiss till beroende center men jag känner mig inte speciellt hoppfull... en dag i taget!

Tack igen för en fin tråd och för att du så öppet delar med dig! Det hjälper mig att veta att jag inte är ensam.

Jag ska nog gå på ett Al Anon möte idag (varit ngr ggr).

Kram till dig!

Hur mår du Therese? Blivit friskare?

Hur går d med mannens drickande?

Hör har d varit helt nyktert i snart en vecka o den människan han brukar vara när han inte dricker börjar redan göra sig påmind. Gladare, lugnare, mer tålamod pch framförallt en glädje i att fixa huset.
Men jag funderar ju såklart på hur länge detta kommer hålla denna gång.....

Va på anhörigstöd i torsdags....blir så mkt gråtande när jag är där, har väldigt jobbigt att prata om allt...d är liksom för påtagligt. Hon fegade om jag nångång av dessa veckor kunnat få känna själv, fått bryta min fasad...en gång har jag gjort d. En gång där nån tagit mina båda barn en stund....men jag vill inte ha den känslan igen nu såhär i efterhand. Denna hopplösa och intetsägande känsla som tog över hela kroppen för att bara bryta ner en totalt. Även om jag vet att d är det som gör att man kan komma starkare ur nåt

.

.

.

Så kanske du vill styra dom så att de styr ditt ex.
Så att din oro och ev dåliga samvete kan minska?
Så att du kan gå vidare,vända blad och inte släpa på en extra kedja.

Jag tyckte själv att jag gjort värsta hästjobbet när vi flyttat isär.
Men jag höll ju koll,stöttade peppade.
Fick andra handsinfotmation osv.
Dvs jag/vi fortsatte grotta i det som inte var vår dynga.
Skyfflade lite lagom så att han slapp drunkna.

Dvs jag körde lightversionen så att jag med ena foten gick åt ett håll.
Andra foten åt ett annat.
Klyvning uppstod förstås.
Men jag tyckte att om jag skulle kunna kalla mig människa och försöka vara lycklig i mitt nya liv så måste jag åtminstone...
Ja vadå?

Vad måste du göra och vad vill du göra?
Mitt ex bodde hemma hos sin mamma på 86 år och drack dygnet runt.
Hon gjorde inget och inte hans syskon eller barn heller.

Att i det läget inte agera tar på krafterna.
Där är du nu.

Du har ett vägval att göra.
Låt det bli ditt vägval baserat på dig och vad som landar rätt i dig.

Gros19. ❤️

Tycker du ska göra en orosanmälan till soc. Berätta att du är rädd för att han ska dö som följd av hans missbruk. Då kontaktar man honom och erbjuder i första hand frivillig vård. Om han motsätter sig detta och man bedömer att det är fara för livet kan det lbli aktuellt med vård enl. LVM dvs tvångsvård. Du kan välja att vara anonym eller berätta vem du är. Då har du lämnat över ansvaret till socialtjänsten och kan släppa det. Så tycker jag du ska göra

Gros19. Är det något jag förstått efter att ha läst här på forumet så är det att de här individerna är så skickliga på att manipulera.
Jag tar allt min man säger som en nypa salt och det suger så sjukt mycket energi. Jag har bestämt mig för att kliva ur berg- och dalbanan och stå på backen bredvid. Jag ska inte upp i karusellen igen. Jag kommer säkert misslyckas både en och två gånger men förhoppningsvis märker jag det och kan kliva av igen.

Mina svärföräldrar är skilda sedan länge. Svärmor tog emot det som väntat och hon är ett stort stöd för mig. Jag kan prata med henne. Men hennes son, min man, tål henne inte.
Min svärfar tycker att min man ska slänga ut mig. Säger ju en del om var alkoholgenen kommer ifrån...

Fina människa! Jag känner spontant att du ska släppa honom helt. Även om jag förstår att det är väldigt jobbigt.
Jag får känslan av att det finns problematik kring alkohol hos flera av familjemedlemmarna och att de inte vill ha verktyg för då kommer konsekvenser kring deras egen alkoholkonsumtion.
Du har gjort ett imponerande arbete med dina gränser! ❤️
Stor kram!

.

Vi var till en som skulle hjälpa oss i parterapi. Han vi träffade var fruktansvärt duktig enda fram tills vi kom in på det här med alkoholmissbruket?! Ja enligt mitt tycke nu vet jag inte om jag tycker fel men...

Han sa: "Om vi tänker oss så här...att Du älskar att åka slalom, det är ditt liv, något du älskar och alltid tyckt om att göra och du klarar det galant, men din man är helt värdelös på att åka.
Varje gång han följer med så bryter han ett ben eller arm och tillsist så börjar det bli så farligt för han så tillslut är det tom så att han riskerar sitt liv?! Kan inte du då sluta åka slalom för hans skull om du verkligen älskar honom?"

Min reaktion var..."MEN varför ska jag ge upp någonting som jag har gjort hela mitt liv och som jag älskar att göra bara för att HAN inte kan inse att han inte klarar av?? Är det mitt ansvar och mitt fel ifall han nu är så dum att han fortsätter?"
" Jo men , älskar du inte honom mer än så så att du skulle kunna offra den här saken för hans skull?"

Tänkt på den här liknelsen enda sen dess och det är över 2år sedan. Och idag när jag var ute med hunden så hittade jag något som ev skulle kunna vara en lösning. Jag får helt enkelt skaffa han en barnvakt medans jag far och "åker slalom" köpa något gott godis och chips nån bra film" så där som man fixar när man har barnvakt till sina barn. Och sedan försöka hitta något som vi båda kan göra tillsammans utan att han bryter några ben. Vad det nu skulle vara? Simma på simhallen kanske? ?

Vad tror ni om mitt tänk? Är det rätt eller fel? Eller har ni något tips?
Önskar er alla en trevlig helg! Och tack för att ni finns! ❤️

Vad det gäller min son har jag nog satt gränsen att jag ska inte underlätta för honom att fortsätta sitt missbruk. Han är kanske äldre än din son och jag upplever att hans önskan idag är att sluta med droger. Det har haft tillräckligt med negativa konsekvenser. Ser det som att det är ett sätt att fly från sitt dåliga psykiska mående, snarare än ett beroende. Jag berättar inte konsekvenserna av missbruket för det innebär att han försvarar det. Det får han själv komma underfund med. Väldigt svårt att låta bli.

Vet inte om din son har ett begåvningshandikapp, så att det är anledningen till LSS insatser, då får man kanske bete sig annorlunda. Sedan som anhörig har jag tvingats inse att jag kan inte påverka min sons missbruk och detta kan leda till att han dör. Givetvis förfärilgt att inse.

Det här med skuld och skam försvinner mer och mer, men jag berättar ju inte hur situationen ser ut för vem som. Jag har gjort så gott jag kan gånger tio. Eftersom det är så oehört smärtsamt är det inte lätt att bete sig rätt alltid. Det föder ju en enorm ilska, smärta och maktlöshet. Upplever att min son utsatte mig för detta lidande och jag kunde inte göra något för att skydda mig. Går inte att ta avstånd för det är ju ens barn.

Något som var ovärderligt för mig var att genomgå ett anhörigprogram på Nämndemansgården under en vecka, samt alanon. Har du möjlighet till detta så är det värt pengarna. Man kan även ansöka på socialförrvaltningen att få hjälp med det. Ska också säga att idag har min son ett skyddat boende, med viss tillsyn. Detta har underlättat väldigt mycket. Han har diagnoserna störningar i autismspectrat ch ADD., dock inte så svårt och jag upplever att under gynsamma förh0llande med visst stöd så fungerar han som andra. Man får fundera på vad klarar jag av, var går min gräns. Att jag mår dåligt skapar ju skuldkäslor hos min son och han har uppmuntrat att jag sökt hjälp som sahörig. Hoppas du får lite hjälp av det hår

Vad som sägs är en sak, men det som räknas är vad man gör, speciellt när man har att göra med missnruks/berondepersoner. Förstår att det kan kännas skönt att lämna över till socialtjänsten. Nu är det deras ansvar att se till att han får den hjälp han behöver. Att barn ska växa upp med en missbrukande förälder godtar man inte, så du har gjort helt rätt. Fint brev du skrev sedan är frågan hur det tas emot. Om man är beredda att ta emot sanningen. Du har gjort vad du kan och helt rätt. Hoppas det känns skönt.?

Hamnade på rätt prioritering i och med orosanmälan. Den hamnade på vår gemensamma son. Och jag tog kontakt med en psykolog som fick mig att förstå skillnad mellan riskbruk och missbruk. Och hur medberoende jag var trots att jag inte alls tyckte det själv.
Tack vare orosanmälan slutade jag vara medberoende.
Jag har slutat tjata.
Jag har slutat leta flaskor.
Jag har börjat skratta.
Kärleksfullt. Inte hånande.

Min man som var helt rabiat för några veckor sedan har börjat be om hjälp. Har börjat inse att han inte har alkoholen under kontroll.
För en vecka sen ringde vi alkoholhjälpen tillsammans med högtalarfunktion. Tyvärr ringde vi efter de hade stängt.
Nu säger min man att han tagit kontakt med socialtjänsten själv. Att han ska på möte. Att han bett om hjälp. Om det är ännu ett sätt till manipulation får framtiden utvisa.

Det är frustrerande att inte veta än men jag måste lägga det åt sidan nu i 4 dagar och bara fixa med att tömma lägenheten ät dottern. Det kommer att gå bra. Hon är så samstämmig med mig och vi mår alltid bra av att vara tillsammans. Det blir mycket arbete men vi har all tid kul så det kommer gå som en dans.
Hon var väldigt ledsen när jag kom till henne efter som en flytt så långt bort påverkar henne mycket.
Hon är ledsen över att pappa borde varot med i helgen och hjälpt till. Om allt varit som det skulle. Det är en sorg för henne och ibland pyser den över.
Så nu är det jag som måste vara stark och peppa och stärka henne.
Det är nog bättre imorgon igen.
Så himla tråkigt med din allergi, Självomhändertagande. Du verkar ha full koll på hur don kropp reagerar och det är bra eftersom du vet vad du kan göra för att få den att må bättre.
Det är konstigt hur allt hör ihop med stress som kan visa sig på så många konstiga sätt. Både kroppsligt och mentalt.
Hoppas du får en fridfull helg och kan ladda dina batterier ordentligt igen?
Bamsekram till dig också Blade Runner ? Ha det så fint i helgen
Azalea