Senaste kommentarerna i forumet

.

Det låter som det börjar landa lite för dig. Skapa gärna en rutin där du får landa lite varje dag. Se på dina utmaningar som du klarat av och de som du klarar. Uppmärksamma gärna en sak som du är tacksam över och påminn dig om vad du har att vara tacksam över under de stunder som känns utmanande. Jag påminner mig själv varje dag vad jag har klarat så att jag klarar av det som känns tungt just nu. En dag i taget. Idag är jag tacksam för att solen skiner och att jag har tid att springa i skogen. Motion gör att jag klarar hantera stress och oro på ett bättre sätt. Yoga fungerar lika bra. Ta hand om dig!
Kram!

Vad tufft du har det. Starkt av dig att vilja kämpa för att hjälpa din sambo när du har så många egna svårigheter att hantera.
Jag undrar lite kring varför din mamma tycker att din sambo är dålig för dig? Alltså vad menar hon att han gör mot dig? Du skriver att han är alkoholist och att ni hållit i ihop i mer än fem år, men inget om hur hans alkoholproblem påverkar dig och dina barn.

Varma hälsningar
E

En dag i taget...vi har iallafall flyttat hem då det lugnat ner sig därhemma tillräckligt för att vi kan bo där. Mannen har sökt sig till beroendemottagningen o börjat med Antabus (igen) samt samtal. Ingen aning om detta funkar eller ej, men han är fast beslutsam i att han beroende gått för långt och att detta levnadssätt inte funkar längre. Jag däremot vet inte vad jag ska tro eller tycka samtidigt som man såklart hoppas. Söker lägenhet fortfarande...
Ska till Anhörigcentrum imorn, ska bli skönt att kanske få nån o prata med även IRL

Hur går det för dig?

Samma här, undrar hur det går för dig. Skönt att det lättat lite. Hoppas nu att han blir kvar och får hjälp.
Styrkekramar ?

Allt började när jag och min sambo träffades och blev ett par.

Det blev en ganska turbulent start i vårt förhållande. Han kom som singel från en ganska trasiga bakgrund och jag som ensamstående med 4barn efter en jobbig skilsmässa. Men vi hade känt varandra sedan tidigare, ungdomskärlek.
Redan som tonåringar så hade vi hittat varandra och trodde då att det skulle bli VI, men livet ville annorlunda i våra unga år.

När vi nu i vuxen ålder hade fått kontakt med varandra igen via internet/Facebook, så sakta men säkert väcktes vår gamla kärlek på nytt och vi kände båda att det här är något värt att satsa på och äntligen hade vi hittat varandra igen efter alla dessa år! MEN hans bakgrund och min släkt ville annat?!

Det visade sig att hans tidigare liv hade inte varit så lätt. Han kom från en ganska kaotisk livsstil där det var mycket alkohol relaterade vardag för honom. Det visade sig ganska snart i vårt förhållande. Där vi gemensamt gick igenom problemen som uppstår med alkohol blandat med familj. Vi började kämpa tillsammans med att få bukt med ett missbruk som jag inte hade levt i tidigare förhållanden eller hade förståelse över och något som han nu förstod att var ett problem. Nu över till min släkts åsikt.

Min mamma upptäckte väl först av alla att något inte var som det skulle och började ifrågasätta om det verkligen var han som jag ville leva med. Och mitt svar var alltid JA. Fick många gånger sitta åh förklara för henne om vem han är och vad han gör för familjen m.m för hon kom ju inte ihåg honom från min ungdoms tid.
Många gånger blev det stora diskutioner för Hon tyckte inte han var bra för familjen och mig. men hon är inte den som kommer och hälsar på mig eller barnbarnen, hon är inte den typen av mormor som kommer över och umgås eller är barnvakt. Så hon vet inte så mycket om vår vardag. Många gånger gick jag då in i försvarsläge och kände mig tvungen att försöka få henne att förstå med att sitta och berätta ALLT i minsta detalj om hur vårt liv faktiskt ser ut och då både det positiva, men även insikten om problemet och hur vi försöker kämpa med det.

Det hände ju självklart att med ett missbruksproblem så blir det jobbiga stunder oxå och i början så vände jag mig gärna till min mamma för stöd och hjälp, för Hon hade ju erfarenhet om just alkohol problemet. Men det enda jag fick var att jag måste lämna honom, hitta någon ny, han är inge bra. Tänk va bra du skulle kunna ha det med någon annan?! Så Inet stöd inga goda råd så blev mindre och mindre att vända mig till henne. Vi sökte i stället andra vägar, beroendevårdskliniken. Och Gud vilken lättnad att äntligen få träffa andra vuxna som inte dömer utan faktiskt förstår och kommer med råd och tips på vad VI kan göra som faktiskt vill kämpa mot den här onda spiralen som "alkohol djävulen" besitter.

Och när hon insåg att JAG inte kommer att lämna mannen JAG har valt som JAG väljer att stå brevid. Trots att han har sina jobbiga perioder. Utan att JAG vill faktiskt stanna med honom och kämpa med honom i hans tillfrisknande från hans beroendesjukdom. Så då börjar helvetet!

Så då börjar pratet till släkt, nära bekanta, mina äldsta barn om hur illa den här mannen jag älskar gör mig. Och hur hemsk han är med sitt tidigare liv och hur hemskt det är med hans beroende av alkohol.
Vilket i sin tur leder till att de börjar ta avstånd från mig? Hon får till och med mina 2 äldsta barn att börja vända ryggen mot mig min sambo och deras 2 yngre syskon?

Nu hör till saken också att jag får ett akut diskbrott i ländryggen med alternativ till stel-operation där jag få valet operera eller komma tillbaka genom Fysträning och rehabilitering. Vilket blir det sen nämnda blir valet pga riskerna med operationen.
Och där blir det en kamp med sjukvården på orten jag bor på. Får inte sova ordentligt på över 3månade pga smärtan har konstant ont dagligen. Läkarna börjar skriva ut medicin på medicin för att försöka hitta vad som skulle passa till en nervskada? Och i allt detta så dör min pappa!
Min pappa?! Han som aldrig fanns där i min uppväxt, men som jag hade saknat. Han som jag hade tagit kontakt med i vuxen ålder och börjat bygga upp kontakten med. Han dör och jag hinner inte träffa honom en sista gång.

Jag faller in i en depression.

Nu får min mamma ännu mer att trycka på, för att jag är deprimerad det har ju med mannen jag älskar att göra med. Det är ju hans fel?!

Under min tid med skadan så var det bara han som fanns där för mig och barnen. Jag var i sängläge över 2veckor pga diskbråcket. Och inte en gång att någon från släkten kom förbi för att erbjuda någon typ av hjälp, för jag hade ju min karl i huset fortfarande, jag hade ju inte lämnat honom?!

"Ofrivilligt ensam"

Nu har det gått 5 år och och 5månader sedan vi träffades och vi kämpar än idag mot alkoholmissbruket. För att bli nykter alkoholist så är var dag en kamp, men vi gör det tillsammans med all den kärlek och vilja vi har för varandra. Vi vet inte hur morgondagen kommer att se ut vi kan bara ta dag för dag.
Och det där med ofrivilligt ensam hänger kvar som ett tungt moln speciellt vid jultiden eller andra högtider. När man annars alltid firade julen hos min mammas syster, men nu aldrig får en inbjudan eller barnens födelsedagar så alla de vuxna i släkten som inte ens kan svara på inbjudningar till barnkalaset att där försöka stå stolt och stark inför barnen och säga...ja ja kanske nästa år.

Hälsningar från en
"ofrivilligt ensam från släkten".

Jag har gått på möte nu 2 gånger för oss med anhörig som är bland missbrukare, men dessa möten har bara varit kaos.
Människor som suttit och anklagat andra anhöriga för att gå bakom ryggen när det gäller oros anmälningar osv.
Jag är såfall en av dem, eftersom jag har lämnat in en ny oros anmälan på min särbo, men det höll jag tyst om. Det är min hemlighet.
Min särbo har börjat dricka alkohol och ta amfetamin. Han hade hembesök av soc för några månader sedan, han lyckades slingra sig ur ett lvm.
Han är skicklig och socionomen är ny på det här området.
Jag sa bara på mötet, att vi inte ska anklaga varandra för att vara det, och vara så, för igentligen så är vi i samma båt. Om vi håller på och bråkar med varandra, så sjunker vi bara längre ner i skiften.
I kväll så valde jag att stanna hemma ifrån mötet.
Orkar inte riskera att det blir samma, skit som förra veckan. Det är inte värt att åk 5 mil för att må dåligt.

Skönt att höra att du mår lite bättre, heja dig !
Blade Runner

Känner mig lite starkare nu igen. Vet inte riktigt varför men tappade totat fotfäste förra veckan.
Allt blev lite för överväldigande med skilsmässa, supande man, LVM drama och i detta dotterns flytt till andra sidan jordklotet.
Men jag har samlat ihop mig lite och ska försöka njuta lite av min egentid och ta det lite lugnt några dagar.
Oron ligger och bubblar under ytan då förhandlingarna i domstolen är på torsdag och då får jag veta om han blir fortsatt omhändertagen elker kommer hem igen.
Det är inget jag kan påverka och försöker bara tänka bort det.

Kram till er alla ?Azalea

Det är svårt att släppa tanken och oron lver hur det ska gå för honom när man lämnat. Känner exakt samma sak.
Är livrädd över hur hans framtid kommer att bli, om han ens har någon.
Lägenheter växer ju inte på träd och mär sen viljan inte finns för dem att fixa något då är det besvärligt.
Men allvarligt talat så är de trots allt vuxna och det är inte ditt ansvar att ordna det åt honom.
Han är klart panikslagen nu när allt går upp för honom vårt det är på väg.
Servicepersonalen och FÖRSÖRJNINGEN har sagt upp sig!!!! Nu blir det jobbigt.
Gör det som är allra bäst för dig och dina barn oavsett vad. Du fixar detta??
Men som sagt jag förstår dig fullkomligt och har själv djupa dippar då jag blir osäker och harig. Men vi måste tänka på vår framtid och att bli en fin förälder till våra fina barn.
Skickar en stor styrkekram från mig ?Azalea

Har arbetat inom missbruksvården under 20 år och ofta hade jag klienter, egentligen de allra flesta, som ville kunna dricka kontrollerat. En del insåg att det inte var möjligt. Kan inte minnas att en enda kunnat dricka kontrollerat och det handlar om över 1500 personer jag träffat. En del hade jag ingen längre kontakt med så hur det gick för dom vet jag ju inte.

Brukade låta klienten pröva att bli nykter enligt deras egna önskemål, men samtidigt kanske frågat hur många gånger man ville pröva och även att dom är välkomna tillbaka om det inte fungerar. Egentligen var jag oftast övertygad om att det inte skulle gå, men som du säger det är viktigt att inte stöta bort människor. Det viktigaste är ju att man kommer tillbaka när man är motiverade till förändring.

Under normala omständigheter skulle du kunna be din sambo att vara nykter ett halvår t.ex. eftersom du är oroad och behöver hans stöd. Förmodar att detta inte är möjligt, men det är fullt rimligt. Svår situation eftersom du är gravid. Hur trist det än låter så hade jag nog planerat för att du tillsammans med ert gemensamma barn ska leva ensamma tills vidare om det är möjligt. Om din sambo sedan blir nykter så kan ju situationen förändras. Jättesvår situation, men det viktigaste är att du och ert kommande barn har det lugnt och bra. Ta emot det stöd du kan få.❤

Usch det låter inte kul. En man som man bara skulle vilja ta i kragen och lyfta ut och sedan inte prata med överhuvudtaget, men så enkelt är det ju tyvärr inte. Han gör det omöjligt för sig själv så du är knappast anledningen till att han blir uteliggare, villket jag inte tror han blir. Förefaller vara ganska om sig och kring sig. Leva under såna omständigheter som du gör måste vara förfärligt. Så destruktivt. Du och barnen är det viktiga eftersom du tar ditt ansvar som förälder och mannen är vuxen och får ta ansvar för sig. Tala om var hjälp finns att få för honom, mer kan du nog inte göra. ❤

Häromdagen den 16 januari så försvann min velighet, ska jag gå eller ska jag stanna o tro att det blir bättre. Men det blir inte det. Jag måste skilja mig, jag kan inte vara kvar, det är ett sjunkande skepp. Nu har det varit lugnt ett par dagar men det kan vända snabbt. Han är sjuk så är det.
Jag tog kontakt med kommunens öppenvårdsmottagning o bad om ett samtal, behövde bena ut mina tankar med hjälp av en professionell människa. Fick en timme som gav mig så mycket, en förståelse för sjukdomen o hur sjuk min man egentligen är trots att han försöker hålla skenet uppe. Att alkoholen tar över o kapar hjärnan o i slutändan är det bara alkoholen som är viktig... Det kommer inte bli bättre o som det är nu så lägger jag så mycket energi på honom istället för att lägga det på mig. Jag måste bort!
Under den här processen behöver jag stöd, jag måste börja gå på Al-Anon. Jag får inte backa nu!
Mitt beslut har jag berättat för två mkt goda vänner så stöd har jag men ändå rädd att jag ska vekna.
Men så fort han är igång igen så kommer jag veta att beslutet att gå är rätt!
Jag har under lång tid sett ut saker o möbler i vårt gemensamma hem o tänkt att det där tar jag med mig....
Men var börjar jag?
Önskar att jag kan, om 2 år, titta tillbaka på det jag skrivit o vara fri o må bättre. Han kommer alltid vara mina barns pappa o det kommer inte vara lätt. Men jag vill vara en förebild för mina barn o visa att jag kan ta mig ur ett destruktivt förhållande o i backspegeln skulle jag gjort det för flera år sedan. Barnen vet att de inte kan lita på pappa helt, han säger en sak o gör en annan. Inte vill jag att de ska välja en partner med samma problematik!! Eller själva hamna där.
Mycket tankar !!!

Hur går det för dig, Nykteristen?

Hej alla användare!

Som ni säkert redan vet vid det här laget är vi måna om anonymiteten här på forumet. Samtidigt vill vi ge er som skulle vilja ses en chans att faktiskt göra det.
Sedan ett par år har vi anordnat en liten träff där vi bjuder på tilltugg och lite aktiviteter i våra lokaler. Och när jag säger aktiviteter så är det såklart frivilliga övningar, ofta lika lekfulla som allvarliga. Mest är det ett tillfälle att ses. De som tidigare valt att komma har ibland presenterat sig med sitt ”nick” eller med sitt förnamn, påhittat eller inte gör ingen skillnad. Vi välkomnar varmt både anhöriga och personer som kämpar med att förändra sina alkoholvanor. Den här texten har legat ute i en annan del av forumet sedan tidigare, så några av er kanske redan vet, men vi vill självklart göra specifik reklam här i anhörigforumet också, så att det känns tydligt att det är oerhört välkommet med anhöriga på träffen!

Nu är det dags att bjuda in er igen. YIPPI!

Lördagen 8 februari 2020 står våra dörrar öppna. Vi börjar klockan 12 och avslutar runt 15. Som vanligt bjuds det på något ätbart och vi håller till i våra lokaler på Liljeholmsberget i Stockholm. En tydligare vägbeskrivning kommer då det närmar sig! Som sagt, vilket forum ni än är i så är ni välkomna, du som håller på att förändra dina alkoholvanor, du som har förändrat, du som undrar om du ska och du som är anhörig till någon som dricker alkohol.

Anmäler dig gör du på vår mejl kontakt@alkoholhjalpen.se

Ser fram emot att träffa er som kan, vill och kommer!
Vi på alkoholhjälpen :-)

Blade Runner

Ja jag brukar också ta åt mig och så mal man det i huvudet i all oändlighet sen? Bättre att bara låta saker falla platt till marken. Dom flesta människor kan man ju bara umgås med utan att lägga upp strategier mm. Men så finns det en del som man har en lite mer komplicerad relation till. Tack för pepp?

Du är grym Nordäng67. Känner så väl igen det där med en del kompisar, där i alla fall jag, tar åt mig när dom säger vissa saker. Och det behöver man ju inte. Man kan faktiskt vara neutral och lyssna, jaha så tycker du.
Bra jobbat. Starkt gjort??

Var ute och åt med en kompis i lördags. En människa som väckt mycket negativa känslor hos mig genom åren. En jag kallat energitjuv i mina tankar. Var på fika-experimentet med henne i december, mådde skit efter. Vet inte om det beror på mig, henne eller oss typ. Vart kompisar länge så vill ändå ge det en chans. Min strategi inför detta: inte bli personlig, inte lämna ut mig utan bara vara ytlig och ha lite kul. Brukar sätta en ära i att tala sanning men bestämt mig för:
*Att hålla sina egna sanningar för sig själv är faktiskt inte att ljuga
*Vita lögner för att skydda sig själv är okej när det krävs.
*Respektera att alla inte vill vara personlig med mig. MEN då skall det gå två vägar så att säga.
Hur mår du kan besvaras med huvudet upp och fötterna ner även om man inte är på topp. Om man vet att sanningen inte känns bra att säga till just denna människa. Gränser runt sig själv, distans, välja vem man är förtrolig med, skilja på nära vänner och ytliga vänner. Tidigare var jag förtrolig med dom jag tyckte jag "borde" kunna vara det med. Var lite gränslös på nåt sätt tror jag. Var orolig inför träffen, mår redan ledset och vill inte bli mer ledsen. Men det gick bra. Tog själv initiativet till "ytliga" samtalsämnen. Lät också bli att bjuda på mig själv/vara clown när det gäller mina "misslyckanden". En del människor kan man göra det tillsammans med för dom bjuder på sina. Och så skrattar man tillsammans. Men med en del skrattar man bara åt sig själv och då känns det inget bra. Vet av erfarenhet att denna kompis är noga med sin perfekta fasad vilket är helt okej, en rättighet faktiskt. MEN då kan jag skydda mig själv och ta på mig lite fasad för en kväll. Så slipper jag känna mig utlämnad och utskrattad. Komplicerat att vara jag inser jag när jag läser det jag skrivit ? Skriver mest för att jag skall minnas själv vad som funkar och inte funkar. Ett exempel på lördagskvällen: hon ifrågasatte att jag inte tog vin till maten utan valde vatten. Svarade lite nonchalant "har haft så jäkla mycket migrän det senaste så jag har plockat bort triggers. Vit lögn då jag vet av erfarenhet att hon hade fyrdubblat sanningen när hon berättade den för sin man så fort hon kom hem, migrän lite mindre het potatis ?. Hon sa då "men vad tråkigt att dricka vin själv". Istället för att känna mig tråkig vände jag tillbaka och sa bara "men så behöver du absolut inte känna". Sen började jag prata om annat och lät henne bestämma själv vad hon ville dricka till maten.
Brukar också störa mig på att hon höjer sig själv till skyarna och rent av ljuger om sig själv och gör sig själv till något hon inte är. Hade tänkt till runt det innan: inget JAG behöver gå igång på för det drabbar ju bara henne i sista änden. Och nej jag är inte Jante. Märker att det går att styra samtal i en annan, mer neutral riktning. Sammanfattningsvis en trevlig kväll. En kompis till en av sönerna serverade, trevligt att prata lite med henne. En annan kompis syster hamnade vid bordet jämte med sin familj, pratade lite med dom. Min son som fått ett Snapchat? av sin servitris-kompis kom förbi, vi pratade lite med honom. Ja man kan helt enkelt bara gå ut och vara lite social och aktivt välja att ha trevligt och själv välja sin nivå. Bra känsla i magen när jag kom hem.

Låter allvarligt, men det behövs nog lite mer information för att få en bild av hur det ser ut för dig. Hur ofta dricker du t.ex förefaller vara dagligen eller? I vilka mängder? Behöver du en återställare dagen efter m.m. Åtminstone i riskzonen skulle jag vilja säga.

Jag är i en väldigt liknande situation och vill mest säga att du inte är ensam. Jag är gravid i v.38. Min sambo sökte hjälp hos en alkoholklinik i somras och skulle ha en nykter period på 3 månader i höstas. Men han hade en jobbig vecka/växande ångest på slutet och drack då vid 3 tillfällen, och en kort tid senare avslutade han den nyktra perioden ca 2 veckor för tidigt. Men som du också typ beskriver, så kände sig min sambo också nöjd, och påstår inför andra att han hade en nykter höst (han får det att låta mycket bättre än vad det var tycker jag).
Personalen på kliniken säger till honom att han gör stora framsteg och verkar ha inställningen att om han dricker 10 bärs en kväll då han tidigare skulle druckit 20 bärs, så är det toppen. De arbetar mot målet att han ska kunna dricka kontrollerat. Jag tycker att de känns mesiga och som att de vaggar in honom i en falsk trygghet - jag tror att hans beroende är alldeles för starkt för att han ska klara av kontrollerat drickande och han borde istället få hjälp mha mediciner och terapi att gå mot total nykterhet. Men jag vet också och förstår att det är bra att de inte går ut för hårt i början och då riskerar att skrämma bort honom...
Efter den nyktra perioden skrev han en plan över tex hur många enheter per tillfälle och hur många tillfällen per vecka som han skulle få dricka, men det har han inte hållit sig till överhuvudtaget. Nu i januari har han dessutom vid 3 tillfällen umgåtts och druckit alkohol med vänner/familj och efter de sagt hejdå har min sambo gått vidare och satt sig ensam på barer och druckit. Ensamdrickandet skrämmer mig väldigt mycket. Det visar så tydligt att han har ett så starkt sug och känner det sociala stigmat - inte skäms över att sitta ensam. Dessutom pratar han ofta med främlingar. Två av gångerna har han pratat om att han luktar tantparfym för att det var något gäng bredvid honom som började prata med honom - men jag kan tänka mig att det varit han som börjat prata med dem och att han ev varit klängig eller gett axelmassage för så vet jag att han kan göra på vänner osv när vi är ute (mina tankar går förstås till värre saker också så som otrohet, men jag tror inte han är benägen att vara det (än)).
Och när han varit full och kommit hem från dessa tillfällen så har han pratat om att han gör det för att han måste få en paus från allt, han måste ha ensamtid, han måste få må bra, måste få slappna av.
Han brukar först ljuga om vad han gjort och påstå att något annat tog tid och han därför kommer hem senare än vad han sagt tidigare under kvällen, men om jag står på mig/bråkar/själv säger vad jag tror mig veta vad han gjort, så kommer det fram. Och jag är så glad att han berättar i och med att jag då har större insyn och känner mig iaf någorlunda inkluderade. Det gör att det fortfarande känns som att det här har en chans.

Jag oroar mig för hur det ska bli när bebisen har kommit. Hur mycket får sambon dricka och ändå ta hand om bebisen? Hur mycket/hur ofta ska man acceptera att han dricker? Hur tänker du kring det?

Det ger hopp att läsa dina texter. Jag är ju mitt i allt inferno just nu och har precis lämnat. Det återstår ett berg av saker att komma över ännu och jag tappar mig själv rätt ofta.
Då är det fint att läsa det du skriver så man får en gnutta hopp igen att kunna resa sig och ta ytterligare en dag eller ett kliv till framåt
Kram Azalea ?

Om man dricker varje dag lite då och då för att man har haft en jobbig dag på jobbet eller nåt. Ibland dricker man så mycket att man får minnes luckor dagen efter betyder det att man kan vara alkoholist? ?

Om man dricker varje dag lite då och då för att man har haft en jobbig dag på jobbet eller nåt. Ibland dricker man så mycket att man får minnes luckor dagen efter betyder det att man kan vara alkoholist? ?

Så bra förklarat! Det är något han aldrig sagt med egna ord men antytt, jag däremot kan ibland se när det händer men med tiden insett att DÅ just då så ska jag bara vara tyst? för om jag nämner minsta lilla så exploderar det åh så försvinner mannen jag älskar helt och hållet i alkoholistens tänk. Och där och då med min tystnad så väcks min medberoende person och startar mina kugghjul i hjärnan! Oro, stress söka burkar, lukta, iaktta, tassa på tå för rädslan att nämner jag eller gör jag något som kan tolkas som "fel" hos honom så då har han en anledning till att ta till med det han "behöver"?!

Det senaste året så har vi endå kunnat samspelat, till en viss gräns. Tror jag? ? Han har ramlat dit i perioder 5ggr senaste året och "vi" har kunnat bromsa fallet oräkneliga gånger. Och det med att jag har försökt försiktigt påpeka att nu verkar det inte så bra, kanske prova lägga dig igen försök att bara vara bakis och ta igen dig. Jag ser till så barnen inte stör, väcker dig när det är dags för middag så kan du lägga dig igen efter det.

Vet det är inget direkt liv det heller men i kampen mot alkoholist djävulen så hade jag förhoppningen kvar om att det här fixar vi.

Är oerhört tacksam för de svar jag får från andra medlemmar här på forumet! ❤️ Det hjälper mig i massor med mina tankar och funderingar i "vart står JAG nu? Vem är jag i det hela? Vem är HAN som dricker och prioriterar det andra istället för det han säger betyder allt för honom?"

Tusen tack! ❤️?