Senaste kommentarerna i forumet

Känner även jag mig tom. Börjar skriva på en tråd, men det blir inget. Har inget att säga just nu.

Något tänkte jag i alla fall när jag läste din tråd. Det är ju inte bara personer man saknar utan även alla drömmar man hade. Många gånger är det lika, om inte mer plågsamt.

När jag träffade min första man då uppfylldes alla drömmar, baserade på vad jag saknat under uppväxten. När dom blev infriade insåg jag att det var inte det jag ville ha det var något annat Sedan har vi ju drömmar som aldrig infrias och som vi bär med oss. Finns en stor sorg i det. Kram och lycka till i fortsättningen du är på god väg, men ingen enkel väg.

Känner även jag mig tom. Börjar skriva på en tråd, men det blir inget. Har inget att säga just nu.

Något tänkte jag i alla fall när jag läste din tråd. Det är ju inte bara personer man saknar utan även alla drömmar man hade. Många gånger är det lika, om inte mer plågsamt.

När jag träffade min första man då uppfylldes alla drömmar, baserade på vad jag saknat under uppväxten. När dom blev infriade insåg jag att det var inte det jag ville ha det var något annat Sedan har vi ju drömmar som aldrig infrias och som vi bär med oss. Finns en stor sorg i det. Kram och lycka till i fortsättningen du är på god väg, men ingen enkel väg.

När jag läser det du skriver förstår jag att du genomgått mycket och kunnat tillgodogöra dig vårdefulla insikter som du delar med dig av. Mitt i allt det svåra förefaller du kunna bevara ett hopp. Det imponerar på mig och där ör inte jag. Tidigare var du välfungerande skriver du. Jag tycker du verkar vara extremt välfungerande idag, kanske inte karriärsmässigt, men som människa. Tack självomhädetagande för allt du delar med dig av ❤

När jag läser det du skriver förstår jag att du genomgått mycket och kunnat tillgodogöra dig vårdefulla insikter som du delar med dig av. Mitt i allt det svåra förefaller du kunna bevara ett hopp. Det imponerar på mig och där ör inte jag. Tidigare var du välfungerande skriver du. Jag tycker du verkar vara extremt välfungerande idag, kanske inte karriärsmässigt, men som människa. Tack för allt du delar med dig av ❤

Jag går vidare i min kamp. Jag gör saker jag tycker om. Men ändå så är saknaden av mannen väldigt intensiv ibland. Får ångest, särskilt kvällar, av att tänka på att vi inte kommer vara tillsammans mer. Vet inte riktigt hur jag ska tänka då, eller vad jag ska göra.
Känner mig lite tom. Får lite panik att steget är taget.
Läser här på forumet, och vill gärna kommentera, men känner då att allt är redan sagt. Finns så många kloka här. Och jag har inget att säga då.
Kanske jag är i en downperiod? Vet ju att jag inte vill, inte kan gå tillbaka till det jag hade.
Vet inte vad jag längtar till. Svårt?

...för ditt inlägg. Att ta steget och våga fullfölja en skillsmässa är bland det modigaste jag gjort och jag är annars en mycket modig person men har varit och är fortfarande fast o ett känslomässigt nät. Exet är väldigt beräknande och jag tar inget för givet. Det som låter som omtanke en dag vänds mot mig som en rättegång nästa dag. Det som är en sanning en dag har aldrig sagts nästa dag osv osv. Jo jag ska ta professionell hjälp . Låter så fantastiskt med en sund skilsmässa och etik och moral i handlingarna. I detta fall har jag tillgångar och han har inga kvar.
Kram Blade Runner

Att det är en ständig kamp mellan känsla och förnuft.
Jag har en förståndshandikappad autistisk dotter som har en mognad på ungefär 5 år fast hon är över 30.

Hon är i ständigt behov av hjälp och mår periodvis inte bra.
Jag har med våld sista åren spjälkat mig loss från henne och det har varit mycket svårt.

Men det finns assistenter som kan hjälpa henne när jag inte är där.
En annorlunda parallell då hon inte är självdestruktiv som din son.

Men hennes behov av omsorg är oändligt och jag får hela tiden försöka hitta en balans om min ork och rätt till ett liv där jag inte bara är handikappförälder.

Men på vissa tider är jag det fullt ut.
Då är jag med henne och försöker ge henne och mig bra kvalitet på samvaron.

Men däremellan gråter jag bittra tårar för att jag inte kan vara med henne jämt.

Så att hitta balans oavsett andra människors hjälpbehov är nog det bästa man kan ge sig själv och den man försöker finnas till för.
Men det är inte lätt..

Tack själomhändertagande och HI. Skönt att upptäcka att det finns okända människor som bryr sig. Det ger också ringar på vattnet.❤

Jag tänker på dig. ❤️

Något av det bästa jag läst om medberoende, kanske t.o.m. det bästa. Har bara en fundering och det gäller när man är medberoende till sitt barn. Är det verkligen möjligt att separera sig så. Det är ju inbyggt i vår natur, som jag ser det, att ta hand om våra barn och se till att dom klarar sig i livet. Man kan vara mer eller mindre medberoende och man kan ju i värsta fall underlätta för den beroende att forsätta sitt missbruk, men jag är tveksam till om det är möjligt att inte vara medberoende till sitt barn.

Hmm Jo , det är ju just det jag funderar på?

Träffar honom, jag har mina alkohol vanor. Han har sina?! Efter 3år så inser vi att de är olika?

JAG?! Till helgen..vilket har utökats som jag vill beskriva det, för att han inte ska falla i perioder?

Dagens summarum, jag orkar inte , vill inte , jag vill ha min helg:/ men han riskerar att falla igen. Vilket ingen av oss vill ha:/

Senast dagen före jul, jag någorlunda trygg OCH han faller 7dgr??!!

Nu står vi med skilja på oss eller han försöka?! Men allt jag läst de senaste dagarna så är jag medberoende?

Och allt vad det nu innebär? Men JAG då? Mina kvällar när jag bara får slappna av åh slippa tänka på de andra gångerna som han sårat mig. Eller annat...bara dricka åh få vara glad åh bäst få vara?

Hur ska jag göra för att "ta bort" den känslan? När han kommer hem? Måste jag oxå vara nykterist?

Han där, jag här?! Har inte haft så mycket tid att se på mig själv:/ det jag vet med mig är att Jo öl till helgen eller varannan vecka, pga barnen. Så öl utekväll = avslappning.

Uppväxt med en förälder som alkohol= massor med vänner fylla = lycka . Hon var alltid glad. Tills vissa gånger blev för mycket....al
Aldrig så från min sida, alltid alla andras fulla beteende? :/

Nu för första gången sitter JAG här och tycker att de gånger som JAAG tycker är acceptabelt så är helt ok! Men min karl som rätt vad de är så hamnar i perioder! Åh då blir de så fel :/

Men hur mycket är mitt fel? Han är där han är nu för att bli "nykter alkoholist" och jag kvar i huset och köper mina öl till fredag kväll ..barnledig åh sen bara för att låta mig själv (barnledig ensam i huset första gången berusad Helt själv)

Måste jag ge upp mitt liv, där tyvärr alkohol ger mig både lugn och.avslappning. där jag får känna att barnen är hos sin pappa (blev mamma vid 16 nu 43)
Åh gud nu blev det massor med text åh känslor igen :/

Aja hoppas nån där ute i djungeln förstod mig, för jag söker hjälp för att förstå :/

Väldigt bra beskrivet Ullabulla. Om du prinsessan på ärten inte mår dåligt av din roll i er relation så ser du kanske ingen anledning till förändring eller ? Jag har en son med missbruksproblem och jag har även under många år jobbat inom missbruksvården. Den stora skillnaden är att jag mår väldigt dåligt av min sons destruktiva liv. Det gör att jag inte kan leva det liv jag önskar. Jag styrs av hur han mår och det blir ett beroende som Ullabulla beskriver. Mitt liv blir en bergodalbana. Är han drogfri och gör som jag anser är rätt och tiktigt mår jag bra och gör han inte det mår jag dåligt.

I min proffesionella roll påverkas inte mitt mående av hur klienten beter sig. Där finns en naturlig gräns. Detta innebär inte att jag inte bryr mig, tycker om personen eller berörs, men vi "sitter inte ihop". Jag har mycket lättare att agera konstruktivt i min yrkesroll p.g.a. att denna känslomässiga bindning inte finns på samma sätt.

Stör mig väldigt mycket på människor som tror det finns en sanning. Tyvärr har tolvstegsmodellen ibland utgett sig för att vara enda vägen till nykter och drogfrihet. Inte alla säger så, brukar själv ibland samtala med en äldre man, tolvstegsterapeut med ett eget beroende. Han säger du kan bli nykter med vilken behandling som helst och du kan även bli nykter utan att genomgå någon form av behandling. Allt handlar om motivation. Samtidigt säger han också att tolvstegsmodellen är en bra metod. Ett fint förhållningssätt som inger förtroende. Kineserna säger "sanningen slår ut som en Lotusblomma med ett oräknerligt antal kronblad.

väldigt bra sammanfattning som stämmer otroligt väl när det gäller mig och mitt medberoende. Ett område som är riktigt klurigt är ens barn. Alla mammor är extra oroliga och omsorgsfulla när det gäller sina barn, man är extra emotionell. Man är lite extra allt! Där tycker jag att det är supersvårt att dra gränsen för vad som är lagom mycket mamma och vad som är medberoende beteende. Med mina barn är det bara vanliga bekymmer typ strul med flickvänner mm. Men jag kan gå igång nåt fruktansvärt även på sånt. Utan att det finns destruktivitet med i bilden. Dom brukar protestera tydligt när jag har klampat för långt. Häromdagen sa min yngste son: "mamma du är verkligen jättebra på att hitta något litet att hetsa upp dig väldigt mycket över". Han sa det i förbifarten men ack så rätt han hade.

Jag läser dina senaste inlägg och andras kommentarer. Så mycket igenkänning. Har inga barn så jag glömmer lite bort att tänka på dem, men så fint att Jackiee påminde om det. Stötta dina barn att få hjälp med deras medberoende, för en gemensam process ur medberoendet, om ni vill ta er ur det.

Jag läser denna rad;
"Hur som helst är det jobbigt att se hur han har blivit en spillra av sitt gamla jag och jag har verkligen inte mått bra de senaste dagarna." och så tänker jag på att det faktiskt är möjligt att själv köra slut på sig om en inte säger stopp i tid.

Jag använder mig av olika bromssystem hur jag "kör" mig själv, eftersom jag blir allvarligt sjuk själv i min bipolaritet om jag inte stoppar när det är nödvändigt.

Vi människor vet inte vad som kan bryta ut vid extrem stress. Stress är farligt och ingen av oss som är medberoende är immun mot sjukdomar. Så istället för att tänka på att alkoholisten riskerar att dricka ihjäl sig så kan det vara en tanke att själv inte "köra" ihjäl sig.

Med mina 2 veckor och 5 dagar som medlem här jag börjat släppa taget om mitt ex helt och hållet. Nu skriver jag förstås om honom och det var anledningen till att jag sökte hjälp att gå vidare på nätet. Det var en oerhörd gåva att hitta detta forum.

Jag har fått nytt perspektiv. Jag har fått så mycket insikter och jag vet vad som funkar för mig och vad som inte funkade för mig. Jag behövde landa i min egen process och det tog så jäkla många år, men jag behövde verkligen landa i den innan jag kunde sätta alla gränser som äntligen ledde till att han flyttade ut.

Vet inte om dessa rader hjälper. Ville nog skriva om mitt "stopp-system". Det har räddat mig från att insjukna i bipolära skov, otaliga gånger.

Ska jag eller vi som är anhöriga bli sjuka för att vi är medberoende och då menar jag ytterligare stressrelaterade sjukdomar än att vara medberoende.

Nej, vi ska lära oss att sätta gränser, säga stopp och att ta hand om oss själva!

Kram!

jag har ju alltid funderat över varför jag har så svårt att förklara vägen för anhöriga/medberoende och här presenterar du en lösning som jag fattar <3 Tack !

Ett svar jag gav en annan härinne som funderade på vad som definierar medberoende/sund omtanke om sin nästa.
Jag skriver den här också,så jag minns den i mina uppförsbackar :-)

För mig
Som definierar mig som medberoende (tyvärr)
Så handlar det om att jag sätter mina egna problem tankar och behov åt
sidan för att låta mig uppslukas av en annan människas bekymmer.
Dvs jag krymper som människa i förmån för någon annan.
Mitt liv blir inte bra om den person jag bryr mig om inte mår bra.
Jag har svårt att sätta sunda gränser runt mig själv och bejaka det jag
behöver.
Jag låter mig vara med om felaktiga saker och låter andra eller tom jag
själv flytta mina gränser över vad som är ok.

Jag brukar också när jag mår dåligt gärna söka upp en
beroendeperson,eller en som jag vet behöver mig i någon form.
Får jag då hjälpa denne och tom ibland får ett tack så får jag min
belöning.
Jag är värd något och är viktig för den personen.

Jag har alltså svårt att se mitt eget värde om andra inte behöver mig.
En professionell person försöker också på samma sätt nå andra människor
för att kanske komma in under beroendeskalet och hitta människan.
Där kunna ge stöd motivation och hjälp.

Men jag som medberoende tappar då min roll och mitt syfte och kan ibland
tom sörja att den beroende blivit nykter.
För vem är jag då?
Vad ska jag göra nu?

Men detta är bara en kort sammanfattning och utifrån mitt perspektiv.
Andra har säkert andra formuleringar och grunder.

Att låta den beroende hitta sin egen väg,behandling och ev
tillfrisknande utan att jag är där och petar är mycket svårt för mig.
Jag vet minsann bäst hur en alkoholist ska bli frisk.
Och jag är inte på något vis beroende av alkohol..

Dvs jag tar över den beroendes tankar och funderingar och försöker lägga
mina åsikter och värderingar på den personen.
För då minsann kommer allt att ordna sig och de kommer att bli frisk och
jag bli lycklig.

För mig handlar det ofta om att jag känner en oro.
Får jag då tala om för någon annan hur de bör leva sitt liv så får jag
mindre oro,dvs jag utövar någon form av kontroll på en annan människa
för att jag ska få ro.
Istället för att jag tittar på mig själv och varför jag känner oro och
så att säga tar hand om mina egna problem.
Jag har också blivit fysiskt beroende av min beroendeprson.
Om jag inte har de nära eller kan nå dom så får jag abstinens.
Får jag då veta var de är eller vad de gör,om de dricker eller inte så
lägger sig lugnet och jag känner mig hel.
(jag lever inte längre nära en alkoholist,men har gjort det i 20 år)

Men allt detta stämmer som sagt på mig,men kanske inte på dig eller
någon annan som definierar sig som medberoende.

Tillägg:Att vara empatisk och känna för sina medmänniskor som inte mår
bra är ju en jättefin egenskap som gör oss till människor.
Det är när det går överstyr och när vi inte kan hejda oss själva och kör
slut på oss som det blir skadligt.
När våra tankar hela tiden går åt till den som mår dåligt och hur vi kan
hjälpa,eller kontrollera eller stötta.
det är då det blir "sjukligt" och vi kanske ska fundera om det är så vi
vill vara som människa.
För mig som gått långt ned på skalan som medberoende så måste jag akta
mig.
Jag kan absolut komma med goda råd,eller insikter som jag lärt mig.
Men när jag känner hur min energi och livskraft sakta rinner ut,utan att
jag blir påfylld så måste jag stanna upp mig själv och kanske tom backa
från situationen,eller personen som gör att det blir så för mig.

Tack för att du delade med en del av ditt liv❤️

Det jag reagerade på i "Djävulsdansen' var att de nämner att de pratat med många barn som säger att: den som var den beroendepersoner var ju inte så jobbig, hen var ju bara full. ??? Det som skulle ha varit jobbigt för ett barn i den uppväxtmiljön skulle varit den medberoende som hela tiden var orolig, helspänn, frånvarande i sina tankar, stressad m.m och (de sa de aldrig iboken utan mitt eget antagande) nykter?!

Därav min andra tråd.. "medberoende=personlighet=fel?"

Allt du säger låter logiskt, det där med aa här i stan hmm Jo det är ju bara min sambos egen vilja som kan göra att han lyckas. Men som jag förstår det så en del i att lyckas är också att hen har ett visst skyddsnät/trygghet att luta sig mot när man vissa dagar känner sig svag? Och som jag förstod min sambo då så la han väldigt stor trygghet på att kunna vända sig till andra i samma situation och få nån typ av styrka där när han väl hade bestämt sig den gången att nu får det vara nog.
Och med "kryp" i kroppen sen se andra från gruppen skita i allt de suttit och bedyrat på mötena blev väl antar jag för mycket för den nyktra sambon att stå emot när alkoholist djävulen pockade på hans axel åh intalade honom att "ja men nån öl kan du ju ta? "

Det finns nån mer här, minns inte längre nu, som haft ett eget beroende och ibland relaterar till det. Problemet med personen som kallade sig Inuet, som jag minns det, var att hen, som så många nynyktra, var helt säker på att det fanns EN sanning, och den satt hen på. "Jag har skådat ljuset", liksom. Mitt ex var också så varje gång han upplevde att han slutat supa för gott, helt nyfrälst liksom. Ganska obehagligt. Det finns såklart lika många svar på frågan om varför och hur som det finns alkoholister.

Jag minns när Djävulsdansen kom ut, att Ulf Lundell var så arg över hur hans dotter (Sanna) utmålade sin barndom. Så jobbigt hade det inte alls varit, menade han (som ju var den som söp sönder den). Jag vet TVÅ personer som höll med Ulf Lundell: Den ena var Marcus Birro, själv nykter alkoholist (men inte särskilt frisk, skulle jag säga. Hans offerkofta är ju fortfarande enorm). Den andra var min då fortfarande äkta man. Han trodde inte heller på att det var sådär jobbigt att vara barn till en alkis, det var omöjligt hävdade han. Han trodde inte att våra barn påverkades särskilt mycket heller, av hans eget supande. Men det gjorde de, kan jag säga, och de påverkas fortfarande, snart fem år efter att jag lämnade honom. Jag också.

Det är ju det som är grejen med missbruk, och medberoende. Det påverkar hela livet, även de nyktra perioderna. Man är på helspänn jämt, och det tror jag inte att en alkoholist förstår. Min man hävdar fortfarande att det var min oförmåga att "slappna av" och "fokusera framåt" som fick honom att fortsätta trilla dit. Tack för den, liksom. Jävligt svårt att slappna av när man inte vet om idag är dagen han tycker att det känns som en bra idé att försöka hämta barnen i skolan synbart berusad. Om jag försökte ta upp det fick jag höra att jag fick skylla mig själv som valde att fokusera på det negativa.

Och att din man gjort sin bit för att han tagit antabus - antabus tar ju inte bort suget. Mitt ex kunde supa utmärkt på antabus, han blev lite röd på halsen bara. Det är ju jättelätt för honom att sitta och skylla ifrån sig, att det inte är hans fel, att er stad är för liten för att AA skulle funka.

Jag tycker att du ska fokusera mer på vad DU behöver, inte på hur din man tänker.

I all välmening
Clara

Som definierar mig som medberoende (tyvärr)
Så handlar det om att jag sätter mina egna problem tankar och behov åt sidan för att låta mig uppslukas av en annan människas bekymmer.
Dvs jag krymper som människa i förmån för någon annan.
Mitt liv blir inte bra om den person jag bryr mig om inte mår bra.
Jag har svårt att sätta sunda gränser runt mig själv och bejaka det jag behöver.
Jag låter mig vara med om felaktiga saker och låter andra eller tom jag själv flytta mina gränser över vad som är ok.

Jag brukar också när jag mår dåligt gärna söka upp en beroendeperson,eller en som jag vet behöver mig i någon form.
Får jag då hjälpa denne och tom ibland får ett tack så får jag min belöning.
Jag är värd något och är viktig för den personen.

Jag har alltså svårt att se mitt eget värde om andra inte behöver mig.
En professionell person försöker också på samma sätt nå andra människor för att kanske komma in under beroendeskalet och hitta människan.
Där kunna ge stöd motivation och hjälp.

Men jag som medberoende tappar då min roll och mitt syfte och kan ibland tom sörja att den beroende blivit nykter.
För vem är jag då?
Vad ska jag göra nu?

Men detta är bara en kort sammanfattning och utifrån mitt perspektiv.
Andra har säkert andra formuleringar och grunder.

Att låta den beroende hitta sin egen väg,behandling och ev tillfrisknande utan att jag är där och petar är mycket svårt för mig.
Jag vet minsann bäst hur en alkoholist ska bli frisk.
Och jag är inte på något vis beroende av alkohol..

Dvs jag tar över den beroendes tankar och funderingar och försöker lägga mina åsikter och värderingar på den personen.
För då minsann kommer allt att ordna sig och de kommer att bli frisk och jag bli lycklig.

För mig handlar det ofta om att jag känner en oro.
Får jag då tala om för någon annan hur de bör leva sitt liv så får jag mindre oro,dvs jag utövar någon form av kontroll på en annan människa för att jag ska få ro.
Istället för att jag tittar på mig själv och varför jag känner oro och så att säga tar hand om mina egna problem.
Jag har också blivit fysiskt beroende av min beroendeprson.
Om jag inte har de nära eller kan nå dom så får jag abstinens.
Får jag då veta var de är eller vad de gör,om de dricker eller inte så lägger sig lugnet och jag känner mig hel.
(jag lever inte längre nära en alkoholist,men har gjort det i 20 år)

Men allt detta stämmer som sagt på mig,men kanske inte på dig eller någon annan som definierar sig som medberoende.

Tillägg:Att vara empatisk och känna för sina medmänniskor som inte mår bra är ju en jättefin egenskap som gör oss till människor.
Det är när det går överstyr och när vi inte kan hejda oss själva och kör slut på oss som det blir skadligt.
När våra tankar hela tiden går åt till den som mår dåligt och hur vi kan hjälpa,eller kontrollera eller stötta.
det är då det blir "sjukligt" och vi kanske ska fundera om det är så vi vill vara som människa.
För mig som gått långt ned på skalan som medberoende så måste jag akta mig.
Jag kan absolut komma med goda råd,eller insikter som jag lärt mig.
Men när jag känner hur min energi och livskraft sakta rinner ut,utan att jag blir påfylld så måste jag stanna upp mig själv och kanske tom backa från situationen,eller personen som gör att det blir så för mig.

... läst igenom allt nu och vill bara peppa dig att släppa denna usling och fullt fokusera på dina barn. Det är hemskt att vara barn till en förälder som super och även hemskt att se sin mamma slita ut sig för inget. Din son mår dåligt så fokusera på honom och att han får hjälp med sitt medberoende.
Önskar er en lugn och skön helg!
Kram!

Nu har jag läst om medberoende och lyssnat på boken "Djävulsdansen'. Läste även tråden från "kärringen" här i forumet.
Jag börjar nu må dåligt av att ha fått vetskapen av att jag är en medberoende person ? för överallt vad och var jag än läser så får jag känslan av att som medberoende så "bryr" man sig för mycket om en Anna människa som har problem? Och det är fel att sätta en annans intressen eller mående framför sina egna? Jo kanske om det skulle ske 24/7 365dgr om året. Men riktigt så är det inte? Eller?

Dom fina stunderna med en alkoholist som sambo finns ju oxå och dom gångerna så är ju inte alltid bara hans behov utan då får man ibland känslan av kärlek och tacksamhet för att man finns där även de tyngre dagarna.
Som "kärringen" skrev så verkar det som att det nuvarande förhållandet är inte det första utan hennes tredje liknande problematik.
Nu till min fråga och fundering.

Som en medberoende person så är det så fel i att ha hoppet om att man kanske bara kanske kan få finnas där som stöd till den man älskar och "hjälpa"' hen att inse och åh komma tillbaka till ett drägligt liv?

Är det så fel att sätta sina egna behov till sidan för en stund för att finnas där för någon annan?

Om jag är medberoende eller "kärringen" (nu säger jag inte eller ställer några diagnoser utan bara spekulerar med mina tankar) vad kallar då sig alla de som jobbar med beroendepersoner?
De finns ju där varje dag på sitt arbete och hjälper försöker hjälpa beroendepersoner minnst 8h per dag? Ibland har vissa även jour tider så de finns där mitt i natten om det behövs?
Lägger inte de också sina egna behov åt sidan då? Eller är det skillnaden på medberoende om man får betalt/lön?

Bara en tanke som jag grubblar på och hoppas jag får något konkret svar på mina funderingar ?

Tack för svar!
Förstår att gränserna är individuella. Var nog otydlig, men önskar att få höra hur andra gjort med sina barn. Med gränser, hur dom försökt nå sina barn mm mm.

Han ser riskerna i det hela, men vill inte sluta/ändra sitt beteende. Han säger att han gör det för att det är kul.
Jag tror det är ett självskadebeteende pga sin diagnos.

Ang boende så har han rätt till Lss boende som vi står i kö till. Och där kommer han behöva hjälp av personal i sin vardag.

Det är mycket skam, skuld och uppgivenhet man känner. Hur kunde det gå så här illa. Vad har man gjort för fel?
Pratade om det i veckan att det är nog dags att vi söker familje hjälp....man ska bara orka ta tag i det.

Nu blandar jag mig i fast jag inte följt tråden. Det här med tjänstepension, att man bara kan komma på tanken. Tycker det här verkar vara en man som man behöver vara lite försiktig med. Hade nog i ditt läge tagit proffessionell hjälp vid bodelningen, så du inte godtar något du sedan får ångra. Men som sagt jag känner inte dig och du kanske klarar det här alldeles utmärkt på egen hand.

Måste berätta - jag var gift med en man. Bodelningen var inget bekymmer. Han kom t.o.m. och gav mig hälften av hans skatteåterbäring året efter, för han menade att när dom pengarna intjänades bodde vi ju tillsammans. Så ska det vara men det är det nog inte så ofta.
Lycka till!