Senaste kommentarerna i forumet

Skönt när bitarna faller på plats och insikter kommer till dig. Vad bra att din son har släppt sekretessen. Det underlättar enormt att kunna prata med den anhörigas kontakter inom sjukvården. När jag anslöt mig hit till Forumet var det på grund av mitt förhållande med en alkoholist. Efterhand kom insikten om hur min uppväxt med en mamma som lider av psykisk sjukdom har påverkat mig. Jag stannar också kvar här. Tror att medberoende problematiken är densamma oavsett vad den kommer sig av. Kram till dig, du är också en riktig hjälte ♥️

Äntligen förstår jag efter alla dessa år. Min son är stundtals psykotisk. Jag har sett det som social fobi och så har han själv velat framställa det. Kontaktade hans terapeut på psykiatrin angående anhörigsamtal. Min son har brutit sekretessen så det är okej. Berättade för honom att jag upplevde en försämring hos min son. Först nu har jag stundtals upplevt honom som psykotisk med förföljesemani. Terapeuten tyckte han var bättre för förut hade han barrikaderat sig i sin lägenhet och inte gått ut. Detta hade jag tolkat som sociala problem och var går gränsen? En obehaglig sanning jag fått veta, men det ger samtidigt ett lugn. Nu vet jag vad det handlar om och jag ska få hjälp med hur jag ska bemöta honom. Så skönt när bitarna faller på plats. Det är så symboliskt. Brukar köpa pussel till jul och det ger mig ett lugn. Bitarna faller även där på plats. Idag handlar problemet om psykisk sjukdom inte droger i första hand och kanske bör jag byta forum, men detta är jätte jättebra så jag stannar.
Kram på er alla hjältar ❤

Tack för båda era svar!

Ja, vad är en alkoholist egentligen. Jag har alkoholism i släkten, har två morbröder som dött till följd av sitt drickande. Men jag förstår också att det är svårt att definiera vem som har problem eller inte. Framförallt då jag själv är helt nykter och min exman jag levde med i 14 år också var det.

Så det här med alkohol i mitt liv, så här nära är lite nytt för mig. Eftersom nuvarande sambon inte blir elak eller beter sig illa när han dricker så är det inte särskilt jobbigt. Det som oroar mig är hur det påverkar honom rent hälsomässigt, och kommer dricknadet förvärras med åren. Men jag antar att ingen kan svara på det. Den som lever får se helt enkelt.

Jag har inga planer på att lämna min sambo som det är nu. Men skulle drickandet eskalera och det på nåt vis skulle bli ett problem så kommer jag överväga att dra vidare.

Vad är en alkoholist? Spelar det någon roll för dig vad han kallas? Det finns nog folk som kan klassas som alkoholister men som inte dricker så ofta, och samtidigt andra som dricker ofta men inte är alkoholister. Du skriver att han inte blir elak, inte berusad men att han dricker ofta. Stör det dig? Är det ett problem för dig? Isåfall får du ju ta ett beslut och antingen säga till honom att dra ner på drickandet, eller så får du lämna honom. Men på beskrivningen jag får från dig, om han nu inte smygdricker, så har jag svårt att se att han skulle vara "alkoholist", men han ligger nog i riskzoonen.

Ja tyvärr, är han inte alkoholist så lär han blir det. Att dricka varannan dag är inte okej och inte heller att börja dricka på eftermiddagen. En fråga du bör ställa dig är om du vill ha det så här. Vad är "normalt" att dricka och där tänker vi kanske olika. För min del tycker jag att man dricker inget i veckorna utan i undantags fall och det kan vara kanske om det är fest av något slag dvs huvudsakligen tillsammans med andra. Öl eller vin till maten på fredagen eller lördagen kanske, men även helger utan alkohol ska finnas. Så tycker jag. Att han har allvarligaj problem, vilket även kommer att bli dina problem så småningom, tvivlar jag inte på. Ledsen att behöva säga det. ❤

Nu har jag läst hela din tråd, och det som verkligen poppar upp som utomstående är hur mycket allt (precis allt) handlar om honom.

Du är inne på att du är beroende av honom, och ja. Det är du nog. Det bästa med beroenden är att de går att bryta.

Har du funderat på att gå i terapi? Eller har du någon utomstående att prata med som du kan bolla det du skriver här?

Han är beroende av alkohol, och han kommer välja den före dig. Vilket han gjort gång på gång på gång på gång på gång. Vilket suger. Åh det suger så hårt Troja. Men du förtjänar bättre än att ha detta beroendet.

Jag hoppas du förstår att det jag skriver skriver jag i all välmening, för jag har varit där du är nu. Och det finns ett bättre liv. Ett liv där du inte behöver vara hans mamma eller oroa dig eller låta så många tankar och tid gå åt honom.
Tänk vad du skulle kunna göra med all den tiden? Hur utvecklande det skulle kunna vara. Att det finns andra människor där ute som tid och energi skulle kunna gå åt för att växa, resa och bli älskad tillbaka nyktert.

Jag skriver sällan i trådar, men jag önskar dig verkligen verkligen modet och styrkan att välja dig själv först.
Du förtjänar att vara lycklig.
Det är svårt, men det är värt det.

Massor med mentala kramar ?

Hej! Jag träffade en man i somras som jag nyligen flyttade ihop med. En helt fantastisk man som har många fina sidor. Men hans drickande bekymrar mig. Jag frågade honom rakt ut en dag om han har problem med alkoholen och han bara tittade sårat på mig som om jag sagt något riktigt elakt. Grejen är den att jag själv aldrig druckit och är kanske heller inte rätt person att döma on någon dricker för mycket eller inte.
Nu när vi bott ihop ett tag märker jag att han dricker ungefär varannan dag. Ibland bara några öl. Ibland öl, vin och några drinkar (sprit blandat med Coca-Cola). Han blir aldrig särskilt berusad, beter sig inte illa på något sätt. Men jag får känslan av att han har ett behov av alkohol. Han början ofta sitt drickande på eftermiddagen. Dricker lite i taget, under flera timmar. Ibland har det hänt att han häller ut första ölen och säger att det smakar illa just den dagen och håller sig till kaffe istället. Så vad säger ni, bor jag ihop med en alkoholist?

Vissa människor blir aldrig bakfulla.

Det är strongt att bara låta bollen studsa tillbaka och inte ta emot den.
Verkligen bra gjort ?
Du inspirerar mig att jobba på att bli bättre på det också.
Kram Azalea

Vad fint att du hittat hit, här finns många med dig som går igenom samma sak. Oro, misstankar och med funderingar på hur en kan ta upp frågan med den som dricker. Du är också orolig för hur detta påverkar barnen, vad bra tt du tar dina känslor och upplevelser på allvar. Vi har sällan anledning att inte lite på det vi uppmärksammar.

Det är några dagar sedan du skrev och om du vill får du gärna fortsätta skriva här. Hur blev det?

Det kan ibland ta lite tid innan en tråd får fart. Vi finns här.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Så starkt gjort Nordäng67. Det är något man måste tänka på, att inte stå beredd och lösa allting så fort någon har problem.
Bra jobbat?

Vet inte riktigt vad jag ska råda dig till. För mig går det bättre att inte ha någon kontakt. Och det sista jag skulle göra är att dricka med mitt ex. Har sagt till honom att jag aldrig vill se honom full igen.Men du måste ju bestämma själv. Och det är ju så att när man säger nej till mannen som dricker, så måste man börja förändra sig själv också. Det är svårt, det är kämpigt, men det går. Och man mår så mycket bättre.
Jag tänker på dig, Troja, hur många månader, år ska du orka? Hur många varv vill du åka med i tåget? För det kanske är så att mannen finner ingen anledning till att sluta dricka, för du finns där för honom hela tiden.
När ska du sätta dig först?

Som ni redan vet så träffar jag mitt ex dåodå ff.
Det har blivit för mycket. Och jag vart dålig på gränser.

Jag vart så dum som jag nu sett i efterhand, och det är att jag inte förstått hur illa jag satt mig själv i när jag låtit han köpa med tex en liter vin hem till mig som vi delar på.

Jag har otagliga minnen av hur illa han blivit på just vin. Bråk som uppstått och oron som klättrat innanför mitt skinn och skrikit. Säkert försökt nåt mig någonstans och velat fått mig förstå hur rädd jag blir av det hela.

Nu sist så kom han över med vin. Trodde de va en liter, men det var en minibox ?? den är det två liter i.

Jag vart rädd, men tänkte helvete hur gör jag, han är glad, ledig dag och jag redan sagt ja till vin....men INTE två liter och dessutom hemma hos mig ?
Glasen hälldes upp vart efter och mitt glas tömdes men inte i mig.. jag såg till att hälla ut det då o då för att få det hela att se ut som jag drack. Hade jag sagt att jag inte velat ha, då var risken att han fick mina med, och det hade resulterat i kalas fylla.
Han gick på att jag " drack"

Jag var orolig ändå, kände mig rädd, rädd för att han inte var nöjd sen. Han var nära på att gå till affären senare och köpa folköl, han nämde tom krogen då när vinet var slut.

Han somnade i soffan, och jag var rädd för att väcka han. Så måååånga gånger han somnat onykter av JUST vin och jag väckt han och han kissat där han somnat eller vart jätte otrevlig och högljudd.

Den här gånger vart det inget av dem
Mmm den här gången ja tänkte jag.

Dagen efter satt jag själv uppe medans han sov och funderade på hur jag skulle göra framöver med just gränser. Det här måste i Alla fall bort.
Klarar jag det? Ja
Så jag har bestämt nu att han och jag delar inge alkohol här mer. Han får inte komma hit med vin, öl eller annat i handen.
Han får gå någonstans om han ska dricka vin.

När jag själv läser det här så tycker jag hela situation är helt galen. Tänker att ni undrar nog varför jag ens träffar han ff.....
Det ser inge bra ut, tom jag skakar på huvudet när jag läser allt ??
Det är bra jag reagerar mer o mer.

Nåt som också hänt sist är att han återigen fått indraget på sin arbetsplats när det gäller att dricka där. Han får aldrig mer vara där onykter eller bli serverad alkohol. Nu vart det så illa att chefen gav han tillbaks tillståndet men han gjorde bort sig kort efter det och nu.är det för alltid.

Det är också något jag har reagerat starkt på.

Vanligt att man ersätter ett missbruk med ett annat missbruk och precis som du tänker är det vanligt att man återgår till sin "huvuddrog". Var glada för att han är nykter men uppmärksamma på vad som sker. Kanske för hans del besök ett AAmöte. Det handlar ju inte enbart om att vara nykter utan om att tillfriskna från sitt beroende.

Nej, jag förstår inte heller det som inte går att greppa, att mitt barn inte vill leva. Det har varit så under många år och när jag ser tillbaka på hans liv så kan jag förstå det, men inte längre. Med en tung suck sa han till mig en kväll att jag önskar att jag någon gång i framtiden kan berätta vad allt det här handlar om.

Du lät på inget sätt hård. Delar bara med dig av vad som hjälpt dig och det är jag tacksam för. Om jag förstått rätt så har du ett barn med ett eller flera allvarliga handikapp. Jag har en dotter, tvilling, som fick syrebrist under förlossningen. Hon har en cp skada och bor i en egen lägenhet med pojkvän, men man tillhör ett gruppboende. Hon klarar sig bra, men självklart inte utan stöd. Försöker släppa taget mer och mer vad det gäller henne. Hon har en oehört stor tillgång och det är att hon är väldigt social och har en stor vänkrets, vilket jag ser som en trygghet. Min son är raka motsatsen och själv är jag normal ? skojar bara. Mycket lättare kapa banden till dottern än till sonen trots hennes handikapp.

Jag läste ditt inlägg på morgonen och har följt den under dagen. Behöver fundera på om jag kan bidra med något. Jag hör att du gjort på samma sätt i 15 år och ställt upp på allt. Du lindrar och det blir ingen förändring. Någonstans i detta så tror jag att du behöver bryta ett mönster. Skapa nya sunda vanor och fokusera på det som är bra och det som går att förändra. Kan ni göra det? Skapa en gemensam positiv förändring som en rutin, ex en promenad, lyssna på någon musik, se en bio eller film på tv/datorn som är rolig eller feel good. Göra något som ni tycker om, båda två, eller var för sig och berätta om den upplevelsen för varandra.

En LPT görs av en läkare om personen som är sjuk inte inser det själv alternativt om personen har pågående självmordsplaner. Tyvärr är det så hemskt, att det räcker inte med självmordstankar för en LPT.

Däremot så låter det som du behöver avlastning av vården. En vårdplan där du kan vara delaktig om din son godkänner det. Inom psykiatrin så jobbar de ofta i team och jag tycker att du ska be om stöd av dem. Jag minns att du skulle få anhörigsamtal. Finns det även möjlighet att ni båda får prata med en behandlare och skapa en plan där det även ingår uppföljning för att hitta en balans i tillvaron.
Om inte, så tror jag att samtal med en kurator på en vårdcentral kan bidra med stöd. Hoppas det! Det gäller att hitta en hållbar balans för er relation. Kämpa på! ❤

Nej, jag förstår inte heller det som inte går att greppa, att mitt barn inte vill leva. Det har varit så under många år och när jag ser tillbaka på hans liv så kan jag förstå det, men inte längre. Med en tung suck sa han till mig en kväll att jag önskar att jag någon gång i framtiden kan berätta vad allt det här handlar om. Du lät på inget sätt hård. Delar bara med dig av vad som hjälpt dig och det är jag tacksam för. Om jag förstått rätt så har du ett barn med ett eller flera allvarliga handikapp. Jag har en dotter, tvilling, som fick syrebrist under förlossningen. Hon har en cp skada och bor i en egen lägenhet med pojkvän, men man tillhör ett gruppboende. Hon klarar sig bra, men självklart inte utan stöd. Försöker släppa taget mer och mer vad det gäller henne. Hon har en oehört stor tillgång och det är att hon är väldigt social och har en stor vänkrets, vilket jag ser som en trygghet. Min son är raka motsatsen och själv är jag normal ? skojar bara. Mycket lättare kapa banden till dottern än till sonen trots hennes handikapp.

Mitt barn är ju inte kapabelt att ta livet av sig.
Men oförmögen att ta hand om sig själv.
Så jag kan förstå en del av problematiken,men inte det som inte går att greppa,att ett barn inte längre vill leva.

Det är omöjligt att kapa bandet till ett barn som inte klarar sig själv.
Men nödvändiga restriktioner för en själv när man håller på att snubbla på sin egen trötthet och oförmåga att må bra.
Att hitta förståndet när känslorna tar överhanden och förstå att man själv inte alltid är den som ska kliva fram.
Att låta huvudet klarna när det kokar.
Det tror jag kan hjälpa er båda.

Förlåt om jag lät hård,det blir så ibland när jag kokar ned det till essenser.
Jag känner bara så mycket med dig och vill bidra med det som hjälpt mig.

...förhållningssätt som är helt korrekt. Jag slås själv av att man ( jag) inte ens tänker på att det är så man ska göra utan går istället in i ”hjälpa till mode”. Ska öva mer på samma sak. Kram Blade Runner

Ok. Så. Tolkar jag rätt nu? Din son känner. Mitt liv är inget värt? Alltså bemöts han med. Nej precis. Ditt liv är ingenting värt? Vad i helvete vad elakt. Men det är budskapet till honom? Vi håller med? Vi lägger då inga resurser på att rädda ditt liv? Den läkaren. Ibland förtjänar människor en smäll på käften i livet.

Nej skyddat boende spelar ingen roll. Jag har hört av mig till psykiatrin och avdelningen, men dom verkar lika uppgivna som jag. Psykiatrin kan inte hjälpa honom, men LPT hade varit berättigat självklart, men inte enligt läkaren. Dör någon inom en viss tid efter att man besökt psykistrin skrivs en avvikelserapport, men det är min son inte hjälpt av.

Sån skulle man alltid vara. Ansvaret hamnade där det hör hemma, trots att alla som jag ser det, försökte dumpa över det på dig. Det gjorde du bra, men det är så trist att det ska vara så här. Verkar som du ses som mamma av övriga i familjen. Fortsätt som du gjort och kanske kan det t.o.m. trigga igång en förändring hos övriga. Helt rätt! ❤

Tycker det låter helt otroligt att han inte är under psykiatrisk tvångsvård. Vad i helvete? Finns väll inget man kan säga dagen efter ett självmordsförsök som gör att man skrivs ut igen? Jo tack sovigt gott. Nu är livet härligt igen?

Svårt att kapa bandet med någon för den klarar sig inte själv låter som en anledning att kapa bandet. Men borde inte änns vara ditt problem om han mår dåligt. Eftersom han borde vårdas under lpt. Hur fan skulle dem förklara om han gick fri och lyckades ta livet av sig sen? Nej sånt där anmäler man. Större tjänstefel kan jag inte bara föreställa mig.

Nu då? Är han alltså ute? Kan gå och ställa sig på såret när som helst han vill? Vilken han uppenbarligen är kapabel till. Vad i helvete? Skyddat boende eller inte spelar väll ingen roll? Borde vara frihets berövad.

Använda förnuftet ska jag fundera på. En förändring är nödvändig. Vet inte om jag har problem att kapa banden om han bara klarar sig själv. Han har egen lägenhet, men personal finns i ett annat hus. Ett skyddat boende. Min son har nu varit hemma på helgerna efter att han ställt sig på spåret med avsikt att ta livet av sig. Som jag tidigare berättat hann tåget stanna. Från psykiatrin skrevs han ut dagen efter, fortfarande med självmordstankar.

Det är alltid stor dramatik när han använder droger aller dricker alkohol, han ställer till det och så mår han dålligt av detta och givetvis jag också. Är det möjligt att jag inte ska påverkas av detta ? Vet inte. Är så tacksam för svar och det här med förnuftet ska jag ta till mig. Nu styr rädslan mitt sätt att agera. Personligen tror jag inte att kapa banden är så problematiskt. Han har varit omhändertagen enligt lvm och behandling därefter. Då träffades vi inte på ett år, men hade kontakt på telefon, dock inte så ofta. Så länge allt var tryggt och lugnt runt honom är det inga bekymmer. Bara lugnt och skönt för min del. Det är nog väldigt svårt att kapa banden till ett barn som inte klarar sig själv.
Tack för ditt svar ☺

Burra upp gåsfjädrarna och låt det rinna av.
Känner igen mig i så mycket.
Om jag propellrade runt så gjorde jag ju faktiskt nåt (eller inte)
Agerade ut min oro,ringde gärna och rapporterade till de som inte var så värst brydda osv.
Men då hade jag åtminstone TAGIT ANSVAR och vidarebefodrat min oro till tredje part.
Så bra med påminnelser,tack :-)