Senaste kommentarerna i forumet

Dagen började hyffsat, hade sovit dåligt men endå på morgonen själv med dottern som skulle till skolan. Kände att Jo men idag ska jag nog städa undan julen och ta tag i räkningarna. Efter att hon for så rann all ork ut. Tillbaka till dag ett med "tomhet" vill inte, orkar inte. Så blir hela dagen med att bara vara och inte få något gjort.
Lyckas göra middag till oss tack vare att dottern frågar 17:30 vad det blir för mat.
Tankarna blir Jo men han har ju telefontid från kl18 så om han ringer vill jag inte stå mitt uppe i matlagning, vill kunna prata, höra hur det har gått. Så blir kanske lite senare middag idag.

Han plingar till på meddelande strax efter 18 och vi börjar messa...ringer upp honom. Han låter positiv och frågar om min dag...åh får dubbla känslor, ska jag säga hur tungt dåligt jag mår? Hur jag kämpar? Ska jag berätta alla mina tankar? Nä jag tar bara upp det som varit här hemma med att hunden har spytt, orken som inte finns, och dottern och hennes kompis som satt och spela på tv:n och busade med hunden så det lät som dom skulle riva huset?!
Sen blir klockan så mycket så jag måste börja med maten samtidigt :/
Kan knappt höra vad jag själv säger i telefonen pga stekbruset från stekpannan. Avslutar samtalet och känner att det var ett meningslöst samtal om jag ska vara stöd hemifrån till honom.
Skriver ett sms till han senare och ber om ursäkt. För som han sa: försöka passa in samtalen så jag inte har en massa annat samtidigt"
Sen från ingen stans hör mitt ex ifrån sig och undrar om han ska ta dottern i helgen så jag får egentid eller om jag hellre vill göra något med fokus på mig och hon?!
Åh gud vad ska jag svara på det?!
Jag har redan planerat tidigare på bio med henne nu på fredag men som jag mår nu så har jag även funderat på att försöka fokusera på mig själv i helgen.
Men bara med det meddelande som jag fick så sprutar tårarna igen?
Jag skriver att jag hör av mig närmare helgen om det är ok för jag vet inte var jag står och hur jag mår på fredag. Och det är helt ok för han.
Gråter ännu mer när han visar sån förståelse för DEN här situationen. Åh gud allt känns upp & ner.
Hur som haver om jag nu ska komma med något som kanske är positivt i och med den här dag2 är att på kvällen när jag lägger mig så taaar jag faktiskt plats i sängen. MIN plats!
Låter kanske konstigt men har nu i minnst 2år försökt ge honom respekt till att han ska kunna få sova, för att i förhoppning inte "trigga".
Han har sömnsvårigheter och lättare att falla i fyllan om han inte har fått sova ordentligt. Så inte för nära, om inte han säger ok, inte snarka, inte för varmt, inte råka ta hans täcke..för kallt.
Så inatt fått ta min egen plats i sängen och faktiskt sovit riktigt bra! ☺️
Nu funderar jag på att eventuellt plocka bort hans täcke och kudde och bara bädda åt mig själv i dubbelsängen, men hur blir det då när han kommer hem igen?! ?
Åh suck denna skitsofrenia ?

Önskar er alla en bra dag!❤️ själv ska jag på rehabilitering för min rygg. En hel halvdag, så då blir det att försöka tänka på annat. Och bara det är ett berg att bestiga idag!

Så då har han börjat tjata om när ska vi flytta hem igen? Vi kan ju inte bygga på vår relation om vi bor isär och det finns ingen mening för honom att försöka bli av med sitt beroende om ingen är hemma o hjälper honom! Alltså?!

Hur går det för dig Therese? Det sär med att gå in för nåt till 110% är samma här....det är som att missbruket ska bytas från en sak till en annan o då jäklar ska alla med också! Just träning o mat verkar va ett populärt ämne bland de flesta, konstigt för alkohol är väl verkligen inget som gynnar varken träning eller kost

Åhh så skönt att höra både för dig och för din sons skull!
Ja d där passet är bra o ha hand om kanske ?

Tusen tack för dina ord och stöd❤️ sitter med kaffekoppen åh läser det du skrivit och tårarna bara kommer, vet inte riktigt varför men med en blandad känsla av lyckan av att höra av någon som verkar bry sig om min situation och samtidigt att få känna att man inte är ensam i en sån här stund när allt känns så tomt. Med tankar som "är det värt det?Kommer det bli bättre? Kommer det här att funka? När han kommer hem, ska vi bli oss på riktigt utan alkohol? Om det inte funkar om han faller igen kommer jag att falla tusen gånger mer eller kommer jag kunna vara stark då åh säga: det var det alla dessa år nu är det bra."
Har varit på mindfulness tidigare men då gällande en prolax i ryggen så det har gällt ang fysisk smärta om att lära mig leva med den.
Men tack för det tipset oxå, jag ska se vad jag kan hitta för den inre psykiska smärta jag kämpar med.
Tusen tack än en gång för att ni visar att jag inte är ensam. ?❤️

Min närmsta vän har antagligen alkoholproblem sedan över ett år tillbaka, men jag har inte insett det...
Låt oss kalla denna vän för A - vi har känt varandra i 20 år och berättar allt för varandra (trodde jag).

Jag har flera dagar i veckan under ett års tid pratat med A i telefon för att ta reda på hur hon mår för hon har gjort slut med långvarig pojkvän, fått nytt krävande jobb och jag, som anser mig vara en bra lyssnare, in- och medkännande, har varit rädd att hon ska bli deprimerad eller utbränd.
A har uppgett att hon mått bra, att det varit skönt att bli av med den knarkade pojkvännen och det enda problemet är väl egentligen att det av och till kan bli lite mycket på jobbet.

En annan vän, B, hörde av sig för ett halvår sedan och undrade om jag märkt att A betett sig lite annorlunda än vad hon brukar. Mjo, det hade jag kanske tänkt på:
- Upprepar ämnen/historier när vi pratar i telefon men reagerar inte när jag påpekar det
- Alltid lite mer full än oss andra tjejkompisar när vi träffas på middag/fester
- Mer gråtmild, klängig och "drama queen" på fyllan nu än för kanske fem till tio år sedan

Efter ett misslyckat nyårsfirande hos B, där jag inte närvarande, fick A åka hem innan 12-slaget pga ganska kraftigt berusning redan kl 16.. Detta gav min vän B att utfråga A om hennes alkoholkonsumtion:

A berättade att hon druckit för mycket sedan hon gjort slut med pojkvännen 2018 men har sökt hjälp för det på beroendemottagning, tar leverprover och har terapeutkontakt och så vidare. Hon ansåg att hon fått insikt i sina beteenden och börjat få kontroll över sitt drickande igen. B vidarebefordrade denna information till mig men kände att hon "skvallrade".

Nu undrar jag hur jag ska ta upp detta med min vän A för att kunna ge bästa möjliga stöd. Jag har egentligen inga konkreta exempel på varför hon skulle ha alkoholproblem utöver de tre punkterna ovan (som säkert kan stämma in på mig i perioder), utan jag baserar det endast på vad vän B har sagt, vilket gör att jag känner det svårt att ta upp det. Vad är viktigt att tänka på?

Dessutom känner jag mig ganska besviken på A tyvärr, eftersom jag upplevt att hon kräver att jag berättar allt om mitt eget känsloliv till henne, men när jag utfrågar henne noggrant själv så får jag inte utförliga svar..

ps. Jag har en bra relation med hennes mamma, och skulle gärna ta reda på om familjen är medveten och involverad i problemet, men det känns lite som att gå bakom ryggen på min vän om jag pratar med mamman innan jag pratat med A...vad är er åsikt?

Tack för alla förslag du anstränger dig verkligen för att hjälpa till. Det finns mycket olika insatser och jag upplever min son fått väldigt mycket hjälp, men det är något som fattas. Han vill inte medverka dvs göra det bästa av situationen.

Ärligt talat förstår jag det inte men det är som om det ständigt är kris. Han får aldrig ro upplever jag. Mediterar väldigt mycket och
det ger väl ett tillfälligt lugn. Det är som att han bär på något oehört plågsamt och så länge det finns inom honom är han inte motiverad till förändring - lite som vad spelar det för roll om jag har jobb, vänner m.m. om jag ändå inte mår bra.

Han tror nog inte att det finns någon möjlighet för honom att må bra och jag förstår ingenting känns det som. Åren går, han är 32 år och jag förstår fortfarande inte vad som är fel och han vill inte berätta. Osammanhångande kanske det jag skriver men vet inte riktigt hur jag ska förklara. Kanske också ska säga att han har diagnoserna störningar i autismspectrat och ADD. Han har fått mycket hjälp även boendestödjare, men för honom var det mest ett störande moment. Det är som att han inte är mottaglig för hjälp.

Ofta frågar jag mig själv hur länge till man ska orka?
Ok. Han har insett sitt problem , får hjälp och tar antabus och den andre medicinen för att dämpa sug. Och för allas skull är det fantastiskt. Ett jättebra steg.
Men min fråga är, kommer den här iskalla , känslomässigt avstängda och egoistiska personligheten någonsin släppa ? Eller är den kronisk? Hur länge behöver man " vänta" tills man kan märka någon skillnad?
Jag vet inte om jag låter egoistisk som tänker på mig själv just nu medans han kämpar ?
Men jag måste bara få något tecken på att det är värt det. Veta om de finns någon annan där under eller om det är så här han är på riktigt ?
Ni som har tillknyktrande eller ni som blivit nyktra. När märkte ni någon skillnad ?

Jag läser och förstår din situation mer än du tror. Jag tänker att kommunerna har några funktioner som du kanske inte känner till och som kan vara värt att kolla upp. Boendestödjare och de kan ha olika uppgifter, som att gå ut och fika, gå en promenad eller hjälpa till så att vardagsaktiviteter blir av, som att städa för exempel. Det borde gälla även om han har ett boende med personal. Ett personligt ombud som kan avlasta ibland. Vissa kommuner har anhörigstöd och kanske de kan erbjuda dig något som du inte känner till.

Det behöver talas ännu mer om psykisk ohälsa och jag vet hur jobbigt det kan vara om en har varit med om något jobbigt. Det är bra att han har pratat med en psykiater om det som han tycker är svårt att berätta för dig.

Det finns också något som kallas krisplan inom psykiatrin och det tycker jag att han ska ha! Om en människa har psykisk ohälsa och upplever självmordstankar mer eller mindre så är det bra att ha en plan för dig och för honom och för er tillsammans.

En krisplan som upprättas för att han och du och kanske andra i hans närhet behöver känna till, hur ni bör agera vid kris. Psykiatrin ska upprätta en sådan, om ingen är gjord behöver en "tjata". Alla känner inte till det och det bör ingå i vårdplanen, som också bör finnas.

Att ha en krisplan att följa skulle kunna förhindra att han faktiskt ställde sig på spåret när det blev kris. Att själv veta hur en ska agera när det blir allvarligt och är kris. Med en krisplan som finns tillgänglig och upprättad tillsammans med sin behandlande psykiater kan hjälpa den som är sjuk att faktiskt följa de punkter som står där.

Det kan vara att själv ringa till Minds självmordslinje eller att ringa 112, eller besöka en psykakut. Eller om det finns något annat som kan lugna i stunden. Finns det kanske något sätt en kan förebygga själv?

Att förbereda sig så mycket som möjligt. Då har både du och han gjort allt ni kan. Det kan minska din oro.

Du kan även söka upp patientföreningar och ta del av den erfarenhet som finns där.

Förstås så tänker jag att du också ska ta hand om dig själv! Som vi alla behöver göra här!

Du kämpar bra, men ge aldrig upp vill jag säga till dig och jag hoppas att du kan få några goda råd genom Mind nästa gång du hör av dig till dem.

Hej och välkommen hit!

Jag har läst vad du skrivit och det händer en del inom mig när jag läser dina ord. Jag hade det också stormigt sedan dag 1. Jag visste tidigt att jag borde ha lämnat. Det var så många gånger jag gjorde försök att lämna, men jag förstod inte mitt bästa. Dessutom kämpade jag med att uppnå en fin balans i en bipolär sjukdom som jag själv lever med och han accepterade min diagnos, vilket inte var så enkelt vid den aktuella tiden jag önskade träffa en man och det är klart, han visste att han inte var så lätt att leva med, men det tog tid innan jag upptäckte det.

Idag tänker jag att jag skulle lära mig. Jag skulle lära mig sätta gränser. Jag skulle lära mig att upptäcka att andra har problem och jag skulle lära mig att livet består av en massa spruckna drömmar och hinder på vägen till "det liv jag önskade mig" - vilket det nu var. Jag tänker att jag fick det liv jag önskade mig. Jag blev tvungen att lära mig även hantera hans sjukdom, att inse med hjälp av min psykiater att han är sjuk och att upptäcka vad medberoende är.

Jag gjorde som min psykiater sa, jag sökte upp Al-Anon och jag kontaktade en mottagning för samtal. Jag tyckte inte om hur den kvinnan som jag pratade med, pratade med mig så jag valde att avsluta de samtalen efter några tillfällen. Jag pratade med en vän och fick ett gott råd om att söka hjälp av en psykolog för att sätta gränser och det var vad jag gjorde. Det tog mig ca 4 år att bli av med mitt ex, eftersom jag är för snäll och inte kunde kasta ut honom.

För mig fanns det ingen annan möjlighet just då. Jag visste inget annat. Jag försörjde honom och idag kan jag känna av hur min snällhet kostat mig. Fast jag ångrar ingenting. Jag behövde lära mig i min takt. Alla äger sina egna processer och vi ska lära oss olika saker, i olika takt. Jag tror att vi ska öva, att sätta gränser, att lyssna på egna behov, att landa i sig själv, att upptäcka sig själv på nytt, i olika faser, att upptäcka omgivningen, att upptäcka livet på nytt.

Nu arbetar jag själv varje dag med mindfulness då det har blivit mitt förhållningssätt att balansera min tidigare psykiska ohälsa. Att öva på mindfulness och vara medvetet närvarande i nuet utan att döma eller värdera är en fin teknik som jag kan rekommendera dig och förstås alla människor.

Det finns mer och mer grupper inom mindfulness idag och fråga gärna där du söker, eller om du kan få hjälp på vårdcentralen. Läs gärna böcker själv, lyssna på ljudfiler eller anmäl dig till en kurs.

Det är det verktyg som jag tror kan hjälpa dig mycket, särskilt som du säger att du aldrig har varit van vid att ge dig egen tid eller tillgodosett dina behov. Du kanske inte heller har lyssnat på vilka dina behov är.

Genom att söka dig hit och att träffa en professionell på en beroendemottagning är en bra början. Ge det tid. Låt det ta tid. Börja gärna lyssna på vilka behov du har och du ska se att du har en spännande resa framför dig, om du vill se det så.

Stort lycka till på din väg att utforska och skaffa dig de verktyg du behöver.

Jag känner spontant att jag vill säga grattis. Han kom förstås själv på att det inte var en bra idé. Så fint att du inte "räddade" honom genom att följa med, för hans skull.

En lättnad känner jag för din situation och även för att du har kontroll över passet.

Och ge inte vika för hans manipulationer. Håller fullständigt med om att det beror på förlust av kontrollen över dig.
Du vet i ditt hjärta och har redan bestämt dig för att du inte vill ha det så här längre och han har haft sin chans men missat den helt under dessa år
Du är stark och har kommit så långt.
Tusen kramar från mig❤

Min man säger att han avbokat resan eftersom "hans kloka fru fick honom att inse att det inte var så klokt och att han såklart vill vara med sin fru och om hon inte följer vill inte han heller åka..."

Jag kan inte låta bli att skratta. Manipulation är de duktiga på våra hjärtan.

Jag hittade även passet så det fick ett nytt ställe... ?

Och kärlek till dig gros19!
❤️

Har gett upp vad det gäller psykiatrin efter många, många år. Samtal med psykologer, terapeuter, skötare osv, men inget har förändrats. Vet inte om det finns någon medicin min son inte prövat. Melantonin är det som hjälpt honom bäst, den har åtminstone hjälpt honom att somna. Missbruket är sekundärt vill jag säga ett sätt att döva ohanterliga känslor. Alkoholen för att våga ställa sig på spåret.

Jag ringde psykiatrin i samband med att han skrevs ut eftersom jag ansåg att LPT var tillämpligt, men jag var inte påstridig för jag vet hur det går till. Han har varit intagen på LPT tidigare och fått frågan om han mår bättre av att vara inlagd. På denna fråga svarade min son nej och därmed hävde man LPT. DOM KAN INTE HJÄLPA HONOM, men som du säger kanske förvara. Just nu har jag inget hopp. Ska också säga att min son har en egen lägenhet och det är ett sk skyddat boende för personer med missbruk och psykisk störning. I angränsande fastighet finns personal som har viss koll utifrån deras förutsättningar. Har inget att klaga på vad det gäller dom, är engagerade i att hjälpa honom i det dagliga livet. Problemet är att han ibland är paranoid och rädd för att vara i sin lägenhet.

Jag körde hem honom idag och när vi var nästan hemma hos honom så drog han en lång ångestfylld suck. Det gjorde ont i mig för jag insåg hur plågad han är. Sedan säger han - jag hoppas att jag nån gång i framtiden kan berätta vad allt det här handlar om. Bad honom berätta nu, men det ville han absolut inte göra. Till slut sa han att "jag ska fundera på det". Undrade om han berättat för någon och det fanns en psykiater han berättat för. Han bär på något upplever jag, något väldigt plågsamt, verkligt eller inte och han är mer eller mindre självmordsbenägen alltid. Dock har han aldrig gjort något så drastiskt som att ställa sig på spåret. Känner ingen akut fara just nu, men ......... Mind försökte jag få kontakt med igår, men efter att väntat minst en halvtimme på chatten gav jag upp, men kommer att försöka igen,

Jättetacksam för att ni läser och skriver och alla råd jag fått. Ska googla på Ulla-Karin Nyberg. Om det nu brister så mycket inom psykiatrin så är det ju oehört värdefullt att det finns människor som du, Självomhåndertagande. Läser flera gånger vad ni alla skriver och försöker ta till mig det ni uttrycier så klokt och kärleksfullt. ❤

Tack för ditt svar Ulla bulla, jag har läst många inlägg och har förstått att Jo jag ska försöka hitta fokus på mig själv...och idag är dag 2. Meen gud det känns tungt :'/ igår var första dagen ensam fick ingenting gjort kände mig helt tom. Kunde inte sova på natten heller. Enda gången vi varit ifrån varandra är det gånger han haft sina perioder och bara sticker. Sen har jag aldrig varit van att ta min egen tid eller eget behov. Blev mamma när jag var 16 sen har livet cirkulerat runt barnen och mannen, aldrig mitt "jag" men men som du sa små myrsteg och sen hoppas jag att hon jag ska få träffa nästa vecka på beroendevårdskliniken kan hjälpa mig också att ge mig några verktyg för att hitta mig själv igen.

Jag läser och jag kan sätta mig in i många känslor.

Jag har väldigt många års erfarenhet som patient inom psykiatrin. Jag har varit suicidal förr och då visste jag inte om min sjukdomsbild med bipolaritet. Nu har jag inte behövt vård på väldigt många år, men jag är uppdaterad via mitt nätverk hur det ser ut. Det ser inte alltid bra ut, men om det är som du beskriver det i #41 så är det kanske bättre med inläggning och "förvaring" än att han ska vara ute och vara paranoid. Det låter som han behöver utredas och få läkemedelsbehandling efter symtomen. En LPT, lagen om tvångsomhändertagande?

Jag hade en vän som ofta blev hämtad av polis och inlagd via LPT. Han finns tyvärr inte idag. Jag har gått igenom hela registret av skuld, arghet och sorg. Varför tog han livet av sig? Det tog några år innan jag förstod honom. Han kämpade så mycket mer än alla andra jag känner. Han hade en god ekonomi och han hade bra förutsättningar, men som många vet så är inte pengar allt. Utanförskap kan vara värre. En längtan om att tillfriskna är stor. En psykiatri som bara pumpar in mediciner.... Jag har sett för mycket och jag förstår varför en del människor väljer att avsluta sina liv. Det borde inte alls vara så.

Det behövs mer länkar mellan anhöriga och vård.

Vi lever i ett land där människor gör skillnad på psykisk sjukdom och somatiska sjukdomar och även beroendesjukdomar. Så länge människor fortsätter att göra skillnad så kan det vara väldigt svårt att vara den som har en psykisk diagnos. Det är inte en ursäkt, men jag har sett så många öden där samhället sviker och vården gör skillnad på sjukdomar.

Jag har kommit fram till att jag är ytterst ansvarig för mig och jag har haft tur som har haft förstånd och en möjlighet att investera i min hälsa, för det är inte samhället som investerar i den.

Nu för tiden får jag höra från flera som insjuknar i olika psykiska tillstånd att de förstår vilket heltidsjobb jag har haft genom åren. Det är ett heltidsjobb att kämpa, både för den som är sjuk och för den som är anhörig.

En får vara hur arg som helst, men jag skulle inte säga det till den som är sjuk. Den har det tillräckligt svårt ändå. Det är bra att du skriver här. Jag vet inte om jag bidrar till något. Jag vet bara att jag inte skulle ha levt utan min mamma och jag vet att det är bara henne jag vill hjälpa, om jag kan, när jag har överskott av energi.

För det var ingen annan i mitt nätverk som gjorde något.

När det är absolut kris, då ska en ringa 112. Mind har en självmordslinje och det finns även mobila team inom psykiatrin i vissa delar av landet, de åker hem till den som mår dåligt. Det skiljer sig en del vart en bor någonstans. Alla kommuner har inte mobila team, vilket borde finnas.

Ullakarin Nyberg är suicidexpert. Googla henne på youtube och se föreläsningar där en kan få tips hur en kan agera för att förebygga suicid och hur en kan ställa frågor till någon en är orolig för.

Vi är alla ansvariga att ta hand om oss själva. Om vi inte orkar ta tand om de sjuka anhöriga så måste vården ta över och för att vården ska ta över så måste vi orka se till att vården faktiskt tar över. Vi kan behöva "tjata".

Jag har vid ett tillfälle varit med om ett skarpt läge som anhörig. Utan min egna erfarenhet så hade förmodligen inte min vän blivit inskriven och det finns en risk att den vännen inte skulle finnas idag.

Med det vill jag säga att det är jättetufft att vara anhörig och är det skarpt läge så är det skarpt läge.

Alla känslorna som uppstår i situation och efter får komma sekundärt, om det är skarpt läge. Det var väl det jag ville säga.

Jag önskar dig all återhämtning, eget samtalsstöd och så önskar jag att din son får stöd och hjälp. Jag tänker att han är så inne i sitt missbruk så han kan inte se hur du mår. Det är du som sätter dina gränser för vad du orkar och hur mycket du vill göra för honom.

Kämpa på! Kräv hjälp av vården och först måste du söka den själv, för den kommer inte att söka upp dig.

Jag ska inte svara direkt på alla de tankar och formuleringar som du skrivit ned.
Forumet är mycket till för de egna reflexionerna.
Mycket kan man läsa sig till och känna igen sig i och kanske följa vissa trådar som känns igen.
Andra kanske är för tuffa att ta till sig.
Tex det här med att släppa taget,sluta kontrollera osv.

I början är det väldigt svårt och man får ta myrsteg,om man vill.
Insikterna i att ens eget beteende är det enda man kan kontrollera.
Den som dricker måste ha sin egen resa,den kan du inte påverka hur gärna du än vill.
Men som sagt välkommen hit,det finns mycket klokskap här om du känner dig redo att kanske börja jobba med dig själv?
Den enda du kan förändra :-)

Julen kom och han höll sig till efter Kalle, sen var det att fara åh handla så det fanns till kvällen. (Glömde nämna att kvällen innan efter att han brutit sig in så sa jag till honom att jag är färdig med honom nu, att den här gången var sista gången han får såra mig pga av den här skiten. Så börja sök lägenhet.) Hur som helst så var perioden startad :'( tusen känslor tårar tankar samtidigt hålla minen inför barnen. När jag och han pratar så är han ju så med i diskutionen...men en timme senare så blir det samma igen. Så bara vänta ut tills pengarna är slut igen.. suck. Men i mitten av perioden så kommer han ju på att ja men eftersom d är slut så vill han ha hälften av våra pengar så orkar inte tjafs för över hälften 800kr var. Han super upp dom. De räcker2dagar. Sen tar jag all pant för att handla för min del med barnen han följer med för han ska ha även hälften av den oxå. Hur som haver han kommer ur skiten till slut och efter nyår så kan vi "prata" igen. Ingen av oss vill låta hans alkoholproblem behöva vara orsaken till att separera vi har det ju så fruktansvärt bra när inte perioderna kommer. Så sök hjälp eller lägenhet. Han har då redan hunnit ringa på några lägenheter men han söker nu även hjälp från beroendevårdskliniken. Där det finns möjlighet till att få bli inskriven till en behandlingsklinik. Vilket han ser fram emot. När han sökt hjälp så ser jag till att jag oxå ska få hjälp i "medberoende" har inte riktigt förstått vad det ordet innebär men med det jag hittat på internet så verkar det som att det är jag.
Sen så min tanke är hur jag ska kunna gå vidare som stöd när han kommer hem? (för Jo han fick en plats på kliniken) med erfarenhet sen tidigare perioder så efter dem med den nyktra tiden däremellan så har tryggheten byggts upp igen och då brukar alla min känslor komma över perioden som senast varit med all oro och alla varför? Ge mig svar? Men de hjälper inte för jag får sällan svar på det som varit istället så säger han att jag blir en "trigger" vilket den senaste tiden har blivit en tystnad från min sida var jag inte vågar säga vad jag känner ser eller har oro över.
Nu har jag skrivit av mig med en halv novell känns det som, men jag hoppas och önskar att någon där/här ute har orken att läsa en del av mitt liv och mina tankar och om någon av er har något verktyg eller bara annars visa att ni hört mig skriver en kommentar.
Om inte annat tusen tack för ett fint forum!❤️

Dagen före julafton! Tryggheten hade växt igen alla mina vuxna barn hade kommit hem för julen❤️ den här julen skulle bli bra! Gubben var ut åh hämta julgranen. Jag var i köket mest hela dagen han satt vid datorn. Hade en viss oro pga av att jag sett olika små tecken 2 dagar innan och några nu den 23:e. Men slog bort dom tänkte att om han kämpar med sina demoner framför datorn i lugn och ro och jag håller tar hand om allt annat nu så kommer allt bli bra. Vilken lögn för mig själv igen. Hans humör blir värre med kvällen och nämner att jag är tvär och går inte att prata med :/ slutar med att när jag och äldsta sonen ska börja limma pepparkakshuset vid 23tiden medans vi har skinkan i ugnen så far han ut utan att säga något. Sonen undrar vart han far, och jag svarar med en massa oros tankar..han vill nog bara gå ut åh rensa tankarna, julen brukar vara jobbig. Ljuger för mig själv igen. Han kommer hem vid 4 på natten och jättefull och när jag frågar var han varit så blir han jätte elak och far ut igen. Men kommer tillbaka efter 20 min. Genom att bryta sig in för han glömt att han hade med sig nycklar och får för sig att jag låst ut honom. Han sover på köksoffan och jag somnar inte förrän 7 på julaftons morgon. GOD JUL!

Suck, närmaste händelsen är alltid tyngst. Senaste perioden före jul var i september och då blev det sagt att nu måste "vi" söka hjälp utifrån för att få det här att funka. Jag var beredd att följa med men ville se att han bokar tid, han tar ansvar. Det blev aldrig av men han sa och höll sitt ord att han skulle sluta dricka. Det är allt eller inget.
Jag tog mina kvällar med några öl var även ut en helg med min son som fyllde jämnt. Han satt vid datorn med dricka och godis. Efter 6veckor med trygg igen så kanske jag kan sitta med er ikväll och dricka lagom. Vem är jag och säga nej eller påminna honom om tidigare misslyckanden? Men välkommen med oro tillbaka. Börjar söka tecken, beteendeförändring :( ja ja förlitar mig på att han vet vad han gör. Och han klara det denna gång.

Till mina egna tankar, är det mitt fel? Vad ska/kan jag göra? Jag vill inte sluta dricka helt, jag har inte samma problem, men är det ett måste ett krav från min sida för att vi ska kunna fortsätta vara tillsammans? Vi var till en terapeut som sa till mig som exempel. "Om du älskar att åka slalom och du är jätteduktig på det men din sambo envisas med att alltid följa med och åka med dig men varje gång bryter han något ben med risk att skada sig själv riktigt illa, varför kan du då inte bara sluta åka slalom för hans skull?" Hmm..ja varför kan jag inte det? Jag älskar honom och han älskar mig där är vi lika. Men varför ska jag offra något som jag tycker om och klarar av och så länge jag inte skadar någon annan? Åh gud jag slåss med denna tanke. Men det är ju fortfarande han som inte kan? Är det inte bara upp till han att inse att han måste avstå? Jo jag vill och har även varit stöd till honom i hans beslut...men samtidigt så kanske jag har tappat förhoppningarna efter så många "benbrott" så nu vill jag att han ska fixa det själv och jag kan fortsätta med det jag klarar av och fortfarande tycker om?

Hej, är ny här i forumet. Har läst tror jag alla trådar från alla möjliga sidor här. Medberoende, nykter alkolist, familj m.fl. Blir lika berörd över alla berättelser men står fortfarande i en vacklande egen känsla över massor med tankar.
Har levt/lever i ett förhållande som varit stormigt sen dag ett. Vi träffades och var väl ganska "trasiga" båda två. Vi hade kommit ur jobbiga förhållande och vi båda gillade att festa till det till helgerna när vi var "barnlediga" Det visade sig ganska snabbt att han hade problem med alkohol. Vilket var nytt för mig. Jag kunde ligga bakis en hel dag efter medans han behövde fylla på .."för att klara dagen" Det blev ett problem..han drack sprit på den tiden tog pengar, smög och ljög för att få tag i spriten. Det slutade aldrig förrän all pant och alla pengar var slut. Sen kom dagarna efter och de slutade oftast med epilepsi anfall. Efter 4:e gången med att jag filmade honom (han trodde inte på mig att det hade hänt innan) så förstod han att det var ett riktigt problem och lovade sluta dricka.
Funkade ett tag men slutade med att öl så funkade utan att få anfall, men han kunde även där hamna i perioder.
Har kämpat tillsammans med detta till och från nu i 5år. Han har provat aa-gruppen, varit på kbt och tagit antabus.. alla d har fungerat max 3månader sen kommit tillbaka till dricka det efter att både han och jag känt oss trygg i att ta en myskväll tillsammans..men efter nån månad så faller han igen..

fylls av sån respekt och värme när ni alla skriver här om det svåra i livet och om det som anses "förbjudet" ! Ni har sån kunskap, sån mänsklighet, så jag blir helt blank i ögonen <3 Ni gör ett fantastiskt jobb med er själva och för oss andra som läser !

Tack av hela mitt hjärta !

Ingen fara, alla är välkomna...därför det är så härligt att vi kan stötta alla tillsammans!

Idag känner jag mig ledsen...så har bokat in en lunch med en kompis. Extremt välbehövligt!

kan man ju läsa i böcker och artiklar som handlar om människor och relationer. Lätt att förhålla sig till, ta till sig och känna om det handlar om situationer som håller sig inom ramen för sånt som är "vanligt förekommande". Alla vet någon eller några som har råkat ut för otrohet. Råkar man själv ut för det kan relatera sina känslor till andras känslor. Hen kände sig också sviken precis som jag gör typ. Inget förbjudet eller onaturligt i dom känslorna. Men känslorna man känner när en person man står nära försöker eller lyckas ta livet av sig är svårare och mer skamfyllda. För man känner inte bara sorg. Min mamma försökte ta livet av sig i början på sommaren 2018. Hon låg sedan inlagd i dryga två månader och var med andra ord "i tryggt förvar". Då kom känslorna kan jag lova. Allt från att jag kände mig topp tunnor rosenrasande på henne, verkligen hatade henne till medlidande så jag trodde hjärtat bokstavligt talat skulle brista och skuld. Medlidande kändes politiskt korrekt men att känna hat kändes inte okej/korrekt. Hat känns typ aldrig okej. Hade tankar som gick ut på "är jag psykopat"? För att i nästa stund tänka att min mamma är psykopat som utsätter anhöriga för detta. Så jag förstår dina känslor inför dina känslor. Att distansera sig är lättare sagt än gjort men det går och är väldigt befriande. Kram