Senaste kommentarerna i forumet

Omöjligt att säga tror jag, men det handlar om någon som druckit dagligen, skulle jag vilja säga och under lång tid. Kanske ett dagligt missbruk under ett halvår och uppåt. Har jobbat tjugo år i missbruksvården och dom jag träffat som fått delirium har varit grava alkoholister och då handlar det om år av drickande.

Rekomenderar att du besöker alanon istället för att vänta på en eventuell förståelse eller förlåtelse. Kanske kommer den, men det är inte självklart. Kan din bror bevara sin nykterhet är det bra, men förvänta dig inget av honom i dagsläget. Så tänker jag.

Jag hittade min mamma avliden.
Det berodde inte på droger utan hade bara hänt. Jag fann henne på toaletten golv och det var en svår syn eftersom man aldrig är förberedd på det oavsett.
Men jag lovar dig att minnesbilden kommer att blekna och de fina minnena tar över. Det behöver bara lite tid.
Skickar dig en kram och tänker på dig?Azalea

Hej Linnea, det låter som ni har kommit en bit på vägen med strategier och förbereder er för bebisens ankomst.

Vad stort att få barn!

Eftersom jag själv har självmedicinerat med alkohol (lever med en bipolaritet) och när jag tog Litium så var upplevde jag mitt liv helt tomt. Då använde jag alkohol en stund, tills jag fick hjälp och tog emot den hjälpen.

Alkohol kan aldrig vara ett bra sätt att medicinera ångest och depression på. Bättre att träna. Be din sambo läsa Hjärnstark av Anders Hansen och prova träna regelbundet istället.

Ni ska bli föräldrar. Om det finns en alkoholproblematik, varför ens pröva dricka måttligt? Jag förstår inte att vården erbjuder en sådan plan.
Gros19 som har arbetat inom missbruksvården i 20 år har erfarenhet av 1500 patienter som ville kunna dricka måttligt och inte en enda uppvisade det. Det säger en hel del.

Av min erfarenhet så väljer jag att avstå från alkohol sedan många år, eftersom jag vet att alkoholen i mitt fall skulle leda till min död, inte av mängd, utan av de risker jag utsatte mig för.

Bättre gå i terapi och möta sig själv. Det finns så mycket som är vackert i livet, som inte inkluderar alkohol.

Ta hand om dig och jag hoppas att ni får det bra med bebisen, alla tre.
Ta all hjälp du får som du kan behöva.

Hej!
Jag är ny här. Jag är anhörig. Min bror fick mycket allvarlig och långvarig delirium tremens för ca ett halvår sedan. Han var inlagd och fick vård. I samband med detta "kom han ut" som alkoholist till mig och andra anhöriga. Han hade lyckats dölja det för oss i många år. Bl a genom att se till att kontakterna med oss var mycket sparsmakade. Nåja jag hade nog anat något, men inte på långa vägar hur allvarligt det var.

Han är nu alkoholfri sedan dess. Han får omfattande samhällsstöd. Men jag får en känsla av att han nu håller på att skapa en förskönad historia om sitt alkoholbeteende. Kanske det inte spelar någon roll egentligen bara han är alkoholfri, så jag har inte konfronterat honom med min skepticism. Men ändå får jag en känsla att det inte är bra att han lever i någon sorts falsk bild av sig själv och vad han orsakat för människor i hans omgivning. Jag tror det är en sorts förnekelse. Den är säkert bra för honom själv, men för oss anhöriga är den inte bra. Vi har ju påverkats mycket av hans alkoholism. Detta tycks han ännu inte vara i stånd att "möta".

Jag tänker att det primära i den här perioden nu är att han lyckas hålla sig ifrån alkoholen. Men så småningom kanske han behöver möta vad han faktiskt orsakat sina anhöriga. Och då är det väl bättre om han har en mer korrekt bild. Den är säkert inte helt och hållet vacker, men det är ju sjukdomens art tyvärr.

Min fråga är just nu bara för mig själv för att jag behöver förstå och få en rättvisande bild:
Hur mycket ska man ha druckit för att ens riskera drabbas av delirium tremens? Förstår att det finns en glidande skala. Men jag skulle gärna få en sorts indikator om var gränserna kan ligga. Som mest och som minst. Min brors delirium var ju faktiskt extra långvarig och av synnerligen allvarlig art.

Stort tack på förhand!

.

.

Jag kan förstå din smärta. För snart 9 år sedan förlorade jag min vän. Hans mediciner för sin bipolaritet plågade honom under alla år, han fick det aldrig bra. Han började med en drog utöver alkoholen. Det slutade med suicid. Jag kunde inte rädda honom. Jag visste inte hur illa det var. Jag bar på en skuld att jag inte kunde rädda honom i några år, vilket var helt vansinnigt, men jag gjorde det. Jag började med yoga och bearbetade sorgen där, jag visste ingen annan plats. Jag började skriva och jag pratade med honom dagligen under några år. Det har jag slutat med. Minnet av honom finns kvar för alltid. Vi hade bara varandra att prata med på riktigt under en tid, om sjukdomens skov och hur vi skulle få bättre hälsa, hur vi skulle sova utan sömntabletter. Sömnen är så viktig.

Den offentliga vården har inte haft så mycket mer att erbjuda än mediciner till den "vanliga" människan. Idag finns smärtkliniker, det finns mer mindfulness och för den som tjatar kanske kan få kbt. Det är tyvärr upp till ens eget ansvar som patient och sjuk att kräva annat än bara piller. En människa behöver vilja själv eller möjligtvis kunna betala för att rehabilitera sig själv. Det är så det ser ut. Det är så jag gjort.

Under min yogaresa som pågick under ett par år så förstod jag hör skört livet är, hur skört det är när ens mediciner ställer till det och jag vet som ätit en del olika preparat själv att de är farliga. En sömntablett som jag fick utskrivet när min sömn inte alls fungerade ledde till att jag blev hög och den tog jag aldrig igen. Det är ett piller som säkert är en väg in i missbruket för många. Däremot om en vet att den ska tas i sängen så kanske det inte behöver gå galet, men det är inte alla läkare som uppger det. Det gäller verkligen att se upp vad en stoppar i sig.

Vem som helst kan bli sjuk och vem som helst kan drabbas av medicinernas biverkningar. Det är inte alla som vet det.

Nu är du ansvarig att ta hand om dig så bra som du bara kan. Gör en bearbetningsplan. Sov, ät, promenera, (träna) så du orkar med vardagen. Prata med en präst eller annan som du har tillgång till, eller be om samtal.

Planera in att göra något roligt, planera in tid för dig själv, att bara vara i sorgen och tillåt dig känna allt du känner. Skriv här och berätta hur det går. Det finns kurser och litteratur för allt, för exempelvis sorgbearbetning.

Gör något som du velat göra, men som inte blivit av. För att "vila" från sorgen i din process.

Om det kan vara till en hjälp, så har sorgen för min vän bleknat med tiden, men jag har med honom i hjärtat och jag minns allt som var fint och roligt.

Det finns nog metoder att ta hjälp av för att sudda ut minnet av honom när du fann honom. Ta all den hjälp du behöver, när du är redo för den och kom ihåg att du kanske behöver få kämpa för att få den hjälpen.

Viktigast är att du inte faller i sorgen tänker jag. Ni hade en vacker och frisk relation i 12 år. Minns den. Skriv om den. Kanske du ska berätta för andra hur farligt det är när smärtstillande mediciner leder till missbruk, om du orkar och om det är hjälpsamt för dig i din process. Det är bara du som vet det och kanske du inte vet vad som är rätt just nu.

Gå till en yogastudio utan prestation, lyssna, gör och andas. Låt tårarna komma. Det är vanligt.

Ta dig själv i handen, led dig till något som är bra för dig just nu, idag. Kanske du har en sol ute som väntar att få lysa på dig. Gå ut och känn hur luften känns mot huden. Krama ett träd. Se på naturen. Ta med ett sittunderlag och sitt på en sten. Om du vill. Följ dina andetag. In och ut.

Du gjorde allt, nu behöver du göra allt för dig själv.

Du ska igenom detta. En stund i taget. En dag i taget.

Var varsam med dig själv. Alltid.

Förstår verkligen att just den dagen vill du glömma tillför inget positivt och kommer att blekna med tiden, men tyvärr så tar det nog sin tid och det måste nog plåga dig väldigt mycket. Tror det är så att när den bilden försvinner allt mer då finns det utrymme för dom fina och positiva bilderna du har med dig. Vet inte om det hjälpt dig att se honom i kidtan. Det fina och positiva har du inom dig.

Men när det gör så ont och jag tänker tillbaka på dagen jag hittade honom så vill jag bara glömma det ögonblicket. Ångrar att jag ej såg han liggandes i kistan en sista gång. Då kanske jag fått en mer lugn bild i min hjärna att relatera till och komma ihåg. Men just då så trodde jag inte det var det jag behövde. Ja det känns så onödigt. Han var för ung och vi kunde fått ett underbart liv om det inte var för detta jävla drogmissbruk. Tack för att du svarade ?

Glömma ska du inte och kan jag tänka mig att du inte heller vill. Med tiden avtar smärtan och livet återvänder och du får känna att livet är värt att leva t.o.m. att du har ett bra liv. Just nu är det inte så. Förstår du undrar hur livet kunde bli så här och att du saknar och sörjer det fina ni hade. Tänker på dig❤ ingen ska behöva uppleva något sådant, men tyvärr så ser livet ut ibland och svårt att se meningen i det som sker, känns så onödigt .

Glömma ska du inte och kan jag tänka mig att du inte heller vill. Med tiden avtar smärtan och livet återvänder och du får känna att livet är värt att leva t.o.m. att du har ett bra liv. Just nu är det inte så. Förstår du undrar hur livet kunde bli så här och att du saknar och sörjer det fina ni hade. Tänker på dig❤ ingen ska behöva uppleva något sådant, men tyvärr så ser livet ut ibland och svårt att se meningen i det som sker, känns så onödigt .

Smärtan, Jag bär den!
Jag önskar du var här utan all missär
Du var mitt hjärta, min själsfrände
Hur ska jag glömma, hur ska jag gå vidare? När jag blundar är det bara dig jag ser. Hur blev det såhär?

Önskar jag kunde spola i tiden och ta tillbaka allt som drogerna tog ifrån oss.
Hur kan sjukvården skriva ut döden på recept? Vem todde att du skulle bli så beroende.? Det började med smärtlindring och slutade 3 meter ner i graven.

Jag kommer alltid älska dig. Hur ska jag glömma? Hur ska jag kunna gå vidare när det gör ont i själen..

Om du visste så många avsteg jag gör från de råd jag så lätt kan ge andra.
Vad fint att du kunde ta till dig andemeningen i vad jag försökte säga.
Någonstans så hade du ett jag som tagit plats i dig och det var nog det jaget som gjorde valet åt dig.

I många år så fanns ingen ullabulla där det borde ha funnits en.
Jag lät mina val baseras på vad andra behövde ha av mig och vad jag orkade ge.
Inte vad jag mådde bra av.
Jag klarade inte att sätta nödvändiga gränser. Jag trodde att om jag gjorde det så skulle jag stå helt ensam.

Men någonstans var det precis det jag gjorde i alla fall.
Nu när jag börjat sätta gränser så är alla mina relationer friskare starkare och bättre och inte tvärtom.
Lycka till på din fortsatta väg självomhändertagande :-)

.

Jag har inte varit så aktiv hör på flera dagar men min dotter har spenderat några dagar hos mig nu och det har känts fint. Hon flyttar till USA på tisdag så än har vi lite tid kvar tillsammans.
Jag försöker skjuta upp sorgen efter att inte kunna träffa henne så mycket sen och är rädd att jag bryter samman nästa vecka då hon far iväg.
Mannen blev äntligen döms i förvaltningsrätten till tvångsvård och det verkar gälla i c:a 6 månader. Fast nu tänker han överklaga och då kommer orosmomentet tillbaka igen.
Känns så himla skönt att han är i förvar och andra får ta hand om det nu.
Önskar er en fin söndag
?Azalea

Känns som om du har hittat en stor att gå in på. Följ den och du kommer fram till slut. Den kan grena av sig ibland och du får välja men stigen leder framåt i varje fall.
Önskar dig stort lycka till? Kram Azalea

Jaha. Jag har ju länge levt med att min sambo troligtvis smygsuper,då han ofta beter sig som att han är berusad. Jag har dock inte hittat några flaskor. Förrän nu. Nu hittade jag en läskflaska fylld med vin i hans garderob.
Vet inte om jag ska konfrontera honom nu (han har troligtvis druckit), eller vänta tills i morgon.
Fan fan fan!

Jobbar skift, och jobbar i morgon kväll, så barnen kommer vara själva med honom då, och jag vet inte om han dricker då också!

Ester123-så bra att MVC kan hjälpa! Hoppas ni får bra stöd och att ni får en kontakt som inte känns dömande. Man vill ju få hjälp med att sätta gränser, men om jag går för hårt ut och kraven blir för stora kan det ge motsatt effekt - ”Det är ingen idé att jag försöker, det är ju ändå aldrig gott nog”.

Vi har haft det lugnt sedan sista gången jag skrev. Min sambo hade tydligen slut på mediciner och när han började med dem igen känner han inte samma sug. Han säger att det inte har varit några problem alls att avstå de senaste tio dagarna. Hoppas att det håller i sig.

Vi har nu bara dagar kvar innan bebisen kommer och han är fast besluten att inte dricka alls den första tiden. Han var hos sin alkoholklinik idag och gjorde upp en ny plan för måttligt drickande som han ska följa senare. Jag tänker att när han vill dricka måste vi komma överens om innan att jag tar bebisen under kväll/natt/morgon därpå och att han håller sig till sina maxenheter. Och om jag vill ta ett glas vin eller två är det hans tur att vara nykter, åtminstone bebisens första halvår.

Jag lät honom faktiskt läsa den här tråden, både vad jag skrivit och allas svar. Vet inte om det var klokt (han blev upprörd över vissa saker som han tyckte var överdrivna) men tänker att jag vill vara så öppen och ärlig som möjligt med honom om detta. Så tack!

Jag för min del älskar att gå ut i skymningen och jag tänker på dikten - det är vackrast när det skymmer all den kärlek himlen rymmer ligger samlad i ett dunkelt ljus ........... så ångra inte att du inte gick ut i dagsljus eller gör både och. Du verkar må bra självomhändertagande. Accepterat det förflutna, nöjd med nuet och hopp för framtiden är det inte det man kallar lycka. Du är verkligen en tillgång här i forumet. Tack ❤

Helt plötsligt las kantbitarna och ramen i pusslet och det finns ingen återvändo.

Jag är så tacksam för er omtanke. Och ja, jag är trött. Och passade på att stanna hemma själv från jobbet igår efter en veckas vab. För att bara få vara jag en stund.

Några av kantbitarna blev att jag efter samtalet med alkohollinjen förstod att jag fått ett gyllene tillfälle att ta tillvara angående konsekvenser och motivation.
Vi är lite mitt i en flytt och han är i nya kommunen och jag är i den gamla. Förskolan och mitt jobb är i den gamla kommunen någon vecka till. Så jag har, tillsammans med hans föräldrar, landat i att jag inte kan åka upp innan han blir nykter.
Och igår ringde jag för generell rådgivning på socialtjänsten vuxna i nya kommunen och det slutade med en orosanmälan.

Efter samtal idag med socialtjänsten Barn förstod jag att jag måste skaffa eget boende i nya kommunen. Jag kan inte säkra för sonens trygghet när min man dricker som han gör nu. Helst innan 1 mars, igår blev det nämligen klart att jag fick den projekttjänst jag sökt i den nya kommunen. Den börjar 1 mars och om jag ska få någorlunda arbetsro måste några bitar vara på plats.

Socialtjänsten vuxna var på hembesök hos min man idag och de bestämde tillsammans att de ska skjutsa honom till avgiftningen på måndag. Vi får se på måndag hur det ser ut i kalendern då.

Jag såg inte det här komma men nu finns bara en väg.

Jag vet inte vad jag ska göra. Varje gång jag nämner alkohol blir han arg

Jo det är så här jag "fungerar" då, socialt. När jag dricker. Annars hade jag aldrig tagit mig till denna sida och inte skrivit en rad. Hade känts väldigt avlägset. Så det problemet, det jag har som nykter, måste jag ta i tu med, hur det nu ska gå till... Men det är ju grunden! Fixa livet i vanliga fall! Lite svårt när man saknar jobb, körkort (sedan väldigt länge, vi pratar decennier med undantag för sommarjobb och marknadspolitiska åtgärder på heltid utan lön) Saknar familj, flickvän, barn, vänner (har några enstaka och så dem jag språkar med via facebook) i staden där jag bor... Dålig självkänsla, dåligt självförtroende, men stor nyfikenhet på allt möjligt! Så inte hopplöst som sagt, bara väldigt knepigt. Har precis börjat på folkhögskola! Väldigt kul även om jag är äldst och har utbildning som borde diskvalificera mig där egentligen... Men så är det och en tackar för det. Bara det håller nu!
Ja det får räcka för nu. Vet inte om någon läser detta eller om så, svarar. Men ska ha kvar sidan och kolla lite med tiden...

Hm, nu inte ironisk. Har läst lite av vad som skrivits tidigare. (Jag såg inte det först) Väldigt bra saker! Personliga och värdefulla för mig! Så jag ska fundera lite extra. Nu när jag precis börjat en skola. Orkar inte hålla på men kan inte sluta... Summa summarum typ. Tursamt är att jag ändå lyckats komma till en nivå där jag bara dricker en eller två max tre dagar, det bär inte iväg som förr i tiden. Så jag bryter i tid och sover med sömntabletter. (propavan och mirtazapin) Felet är att man lätt blir som en zombie dagen efter och pajar dygnsrytmen, så har man en vecka att rätta till den (minst). Ja ja... Bara att skriva här hjälper en smula. Ensamhet annars är väl ett grundproblem. Har jag något vettigt att göra tenderar jag att dricka mindre, svårare än så är det inte... Är 52 nu, singel man, och med många sysslor och hobbies för övrigt, så inget är hopplöst, bara knepigt!

Hur mycket dricker du då, när du dricker? Ja det blir en hela starksprit och lite vin. Det varierar. Som minst en hela... Så det är väl ganska mycket då. Men jag kan gå till jobb eller skola dagen därpå. Hm ja ha... Det är mycket... Ja och ibland blir det för mycket. Då får jag sjukskriva mig typ. Har varit på behandlingshem i 8 månader, varit in och ut på avgiftning ett otal gånger men det var några år sen sist nu... Har du druckit nu? Ja, jo det har jag.
Och du tycker du är social nu? Jo, fast lite överdrivet kanske... Lätt för ironi, som ni ser där ovan... Hm Ja du får söka dig fram och fråga på fler ställen - det är det råd jag kan ge dig/mig. Nöjd så? Nä men det får duga!

Svar:
Jo du har druckit så länge så din hjärna har vant sig vid att bli social under sådana omständigheter. Det ingår i den process som hjärnan fortlever, att när den konstant får alkohol/drog, och vänjer sig vid detta, så upplever du det som att du "fungerar" bara då. Mer långvarig tid utan alkohol kan återställa din hjärna till ett mer normalt tillstånd... Mvh Jag själv!

Jo fast jag var sådan innan jag började dricka! Så vad är mitt egentliga problem? Varför är jag inte social och tycker om att prata med andra människor, redan från början, innan jag började dricka?

Svar:
Det är din personlighet. Fortsätt i så fall och drick kontrollerat.

Hm med risk att jag då och då faller pladask. Ok, jag får försöka det då och söka mig till en del forum där de kanske har svar? :)