Senaste kommentarerna i forumet

Jag har under 5 år varit tillsammans med en kille för att göra historien kort, fått barn och levt fram och tillbaka med att han dricker för mycket. Vi har flera gånger kommit till vägskäl och då jag sagt att jag inte klarar mer och då tex. fet blivit soc anmälan pga. hans drickande och han har gått program för att bli av med sitt beroende. Efter den gången sa jag att jag skulle lämna om det hände igen. Det går ett tag och sen fortsätter drickandet, han klarar sig utan när han jobbar men inte när han är ledig. Till saken hör även att jag har stora barn som han har betett sig dåligt mot och jag har så svårt att förstå då han är så otrevlig när han dricker. Den här gången sa jag stopp och vi ska bo isär, men tvivlar på om jag gör rätt. Enligt honom förstår han mig men det är ändå enligt honom mitt beslut att ge upp familjen och jag mår såklart dåligt över det och nu säger han igen att han ska sluta dricka och göra allt för att det ska bli bra. Men varför ska jag tro att det blir bra den här gången? Kan jag leva med honom, kommer det bli likadant igen eller kan jag leva utan honom? Jag vet faktiskt inte längre vad jag ska göra.

Blir väldigt berörd av det du skriver. Alkohol är ett gift och förstör människor och familjer.
Dessvärre ser det nog rätt illa ut för din mamma just nu.
Du och din syster kan inte förändra henne, det måste komma från henne själv. Om det finns möjlighet ska ni i familjen vara tydliga att nu orkar ni inte mer. Ge henne ett val, Alkohol eller familjen. Skulle hon inte välja familjen måste ni vara starka tillsammans och lämna henne med sitt missbruk. Ni måste ha distans en längre tid för att inte vara medberoende.
Ta råd här från forumet och alla kloka människor här. Lycka till❤️

Hej! Jag är en snart 24-årig tjej som kämpar dagligen med min mammas alkoholproblem. Med mig som också upplever detta har jag min yngre syster (22) och pappa (50). Mina föräldrar är skilda (vilket berodde delvis på min mors alkoholproblematik) och bor på olika håll, men är fortfarande ”tillsammans” (när de inte bråkar), och min syster bor hos min mamma med deras två hundar. Jag bor med min sambo.

För att ge lite kontext, min mamma är en såkallad ”vardagsdrickare”. Hon köper minst en flaska vin om dagen, dricker på dagen när hon är ledig, och är det en söndag så vill hon alltid vara med pappa för det är där alkohol finns. Semestrarna är värst, och nu är det dags. Det ges nästan aldrig alkohol henne, hon smyger hos pappa och helt plötsligt så är hon full. Är hon för fattig så ber hon mig, min syster, eller pappa om pengar (självklart för saker som cigg eller mat, men det spenderas alltid på vin).

Hon är ett elakt fyllo. Skriker, gapar, vill alltid bråka. Hon visar inte upp detta i sitt dagliga liv med folk utanför familjen, de ser henne som en självständig och härlig person - vilket hon är - men inte alltid mot oss. För att nämna några händelser så har hon t.ex. ramlat och slagit ansiktet i trottoaren på fyllan (behövde sys, men vägrade åka till sjukhus - utåt sett sade hon att hon ramlat med cykeln), kastat sin telefon i väggen av ilska, och druckit på sitt arbete (vilket upptäcktes av kollegor, men hanterades inte mycket av arbetsgivare). Bara förra helgen gav hon sig på min syster så mycket hemma att jag var tvungen att åka dit för att lugna ner situationen. Innan jag kom så hade mamma slängt sig på min syster för att ta hennes telefon (då hon filmade henne), och min syster bet henne i självförsvar.

Detta har pågått så länge, sedan jag var 15 och kunde uppfatta hur illa saker faktiskt var, men även när jag varit yngre och inte förstod. Min mamma har adhd, diagnotiserad depression, och är troligtvis bipolär (hon säger att hon blev feldiagnotiserad m. bipolär sjukdom och att det egentligen var adhd). Det går inte längre att umgås med henne, alkohol är alltid inblandat på något sätt. Min pappa är inte heller bra stöd för det finns så mycket hat och historia mellan dem som de båda inte kan se förbi. Han dricker också mycket, men är en person som kan hantera mer och förbli vettig. När det blir problematik säger han ”det är ju er mamma, ni måste ta hand om henne”.

Varje vecka försöker vi oss på att prata med henne efter att någonting skett, och om det är en mer ”allvarlig situation” säger hon ”nu ska jag sluta, jag vill inte förlora er - ni är det viktigaste jag har”; men är det mindre allvarligt så har hon något annat att göra och vill hellre prata imorgon. Vilket det inte blir. Hon har tidigare gått på antabus när jag var liten, men säger att hon var ”allergisk”. Hon gick även till AA, men träffade då på någon hon kände och ville inte gå tillbaks. Hon skyller ofta på sin adhd, eller att hon dricker för att inte tänka på det hemska som hon utsätter vår familj för.

Jag är okej, en stark person som kan hantera min mamma. Hon ger sig alltid på min syster eller pappa, aldrig mig av någon anledning. Men jag är mest orolig för min syster. Även hon har adhd och uppvisar tecken på depression, hon är väldigt fäst vid deras hundar och vågar inte lämna mamma ensam med dem när hon är full - för hon vet inte ifall de blir ordentligt omhändertagna (mat, promenader osv.,). För min syster så är inte en flytt ett alternativ pga. denna orolighet.

Hur går vi vidare? På alla sidor jag läser pratas det om samtal man ska ha och att diskutera sina oroligheter med personen i fråga, men vad gör man om man konstant har dessa samtal och ingenting förändras? Vad kan jag göra för min syster, som lever mitt i det vardagligen? Vad kan jag göra ALLS när vi har försökt allting? Jag uppskattar verkligen alla råd som kan kommas med, om någon upplevt liknande och har tagit sig ur denna konstanta loop.

Nu var det länge sen jag skrev.
Mitt liv rullar på och jag har skapat en helt ny verklighet där jag mår bra.
Har fortfarande lite kontakt med exet(han har inte alkoholproblem)
Och jag borde väl egentligen kapa helt då det är 15 månader vi avslutade vår relation.
Men den ger oss båda för mycket så vi har båda svårt att släppa taget.
Dock är mitt liv nu helt trots att jag inte lever med någon man.
Det är en ny livsform och det funkar riktigt bra.
Jag har byggt upp många nya väninnerelationer och berikar mitt liv på olika sätt.

Så alla härinne det går att förändra sitt liv.
Men det är ett hästjobb och beror inte ett dugg på alkoholisten.
Bara på oss själva och om vi är beredd att göra resan.

Orosanmälan till socialtjänsten är ett verktyg som det ibland tipsas om här. Jag vet inte om det kan hjälpa, men ville berätta det i alla fall.

Jag hoppas jag skriver under rätt forum. Är en vuxen dotter till en alkoholiserad mamma. Hon var först under isen under 10 år, men sedan börjat dricka i perioder som når allt mellan 1 månad till 3 månader, men då dricker hon dag som natt varenda dag. Det börjar alltid med att hon ska åka till ex läkaren i en stad i närheten. Då vet man att hon kommer vara borta i 1-2 månader trots att hon lovar dyrt och heligt att hon inte ska dricka. Detta beteendet har pågått de senaste 10 åren. Hon ljuger om allt när hon dricker, glömmer bort att hon ringer runt till släkt och vänner på nätterna, påstår att folk är ute efter henne, att någon förföljer henne etc. När hon sedan ringer någon dag senare så är allt bortglömt, som att ingenting har sagts. Hon blir mer och mer aggressiv och elak när hon dricker. Beskyller människor för saker utan grund. Under de senaste åren så har hon även börjat ljuga om att hon är sjuk på olika sätt, att hon har varit inlagt på sjukhus etc och även detta är lögner. När man försiktigt försöker tala med henne om dessa beteenden så blir hon vansinnig och påstår att alla bara ljuger och att hon absolut inte har druckit överhuvudtaget. Hon är vänlig, snäll och pålitlig under de perioder hon är nykter, och en totalt annan person när hon dricker. Hela hon förändras, sättet hon talar på, rösten mm Jag och familj, släkt vet inte hur vi ska nå fram. Detta ständiga förnekande till hur hon agerat och vad hon sagt. När man talar med henne om att det påverkar andra när hon sticker iväg med löfte att komma hem då det gjorts planer etc, då stannar borta i några månader så säger hon bara att hon får göra som hon vill och att ingen bestämmer över henne. Har visat screenshots på nattliga samtal då hon många gånger ringt både mig, min 91 åriga mormor 10-15 ggr på nätterna, men då är det direkt attack mot mig över något jag kanske sa för 20 år sedan utan uns av relevans. Det går inte att nå fram. Jag vet inte vad vi ska göra...

Håller min linje men ett mentalt bakslag i torsdags. Han var jätteledsen och förstod nog på allvar att jag ska lämna. Sa att om han fick en chans till skulle han sluta dricka helt men jag sa nej. Jag vill inte leva med någon som slutar för min skull, han ska sluta för sin skull oavsett om jag är i hans liv eller inte. Mådde skit över att inte ge honom chansen men vi har pratat så många gånger om problemet och jag har varit på väg bort vid ett par tillfällen så det är ingen Blix från klar himmel direkt. Fredag kväll jobbade jag och vi pratade i telefon och hade ett bra samtal men han drack under tiden och till slut blev det åter kaos. Bombardemang med sms hela natten. Under gårdagen hade vi planer men jag ställde in då han var onykter på morgonen och jag ville inte ha med honom att göra. Har svängt från att det är synd om honom till att aldrig vilja ha med honom att göra. Nu är det jag som är totalt kass, otrogen och elak, ord som jag tidigare tagit emot men stannat. Nu gör jag inte det. Långt inlägg men för mig är det till hjälp att skriva och se det på pränt för att en gång för att inse vad rätt det är att lämna. Tack till dig som tar dig tid att läsa. All kärlek till dig❤️

Jag har upptäckt att jag har en del vänner som inte är friska. Kände mig arg en kort stund och skrev ner allt tills jag insåg att jag inte kan skriva det här. När jag hade skrev ner allt så försvann irritationen. :-)

Ville bara skriva det "högt" någonstans att det är bra att städa upp bland vänner som inte är friska. Eller sunda.

Nu menar jag beteenden och inga direkta sjukdomar.

Man har en uppdämd flod av sorg inom sig, som bryter fram när man har garden nere. Det är helt normalt. 🩷 Var snäll mot dig, Kevlarsjäl. Och fundera på vad du behöver. Om denna relation varken nu eller då ger dig det, så kan du fatta beslut och reglera floden. Det ÄR jobbigt att se sig själv i spegeln utan de rosatonade glasen på, men ibland måste man. Värna dig själv först, ingen annan gör det. Lova? 🤗

@Kameleont Du svamlar aldrig. Du ger mig alltid kraft 🩷

@Kameleont Det kämpas på. Bra dag idag. Flera timmar ute i skogen med hund, barn och barnbarn. Jag har så mycket fint i mitt liv. Jag får dåligt samvete över att jag bara klagar, men ångesten är så otäck, allt blir kolsvart när den knackar på. Funderar på om vi verkligen ska fortsätta vara gifta, vi har inte tänkt göra någon förändring där. Jag får så konstiga tankar, tänk om han blir sjuk (på fler sätt) och inte kan ta hand om sig själv. Ska jag ta hand om honom då fast vi är separerade på alla sätt utom juridiskt? Plötsligt känns det som någonting helt omöjligt, det går bara inte. Vore en katastrof för oss båda två. Sånt tänker jag på när grubblandet tar över

Jag hoppas detsamma, för din skull! 🩷
Det där med passivt-aggrrssiva "diskret placerade" meddelanden känner jag mycket väl igen, från en fd väninna som jag sa upp bekantskapen med efter diverse strul. Hon skrev i sociala medier "glömt aldrig vem som ignorerade dig när du behövde hjälp och vem som hjälpte utan att du behövde fråga" med tydlig adress till mig. Så skrattretande, när hon bara hade kunnat prata med mig som en vuxen människa istället. Ditt ex verkar vara en lika stor martyr han. Sorgligt, men roligt, på något sätt. Sånt där behöver du inte. 🤗

@Kärringen så skönt att du hann lämna innan denna försämring kom. Låter väldigt obehagligt!

Jag fick ett tips om en podcast: Epilogen podcast

Tänkte på dig eftersom du signalerat likheter i din upplevelse. Många av avsnitten tycker jag har gett väldigt mycket när jag lyssnat❤️

Nu hoppas jag det är över.

Alla praktiska detaljer är hanterade, bara skilsmässan som ännu inte gått igenom.

Eftervåldet av psykisk och ekonomisk karaktär är förhoppningsvis slut. Men det har verkligen varit brutalt. Hade aldrig kunnat tro att en människa skulle kunna göra så galna saker. Saker som enbart haft till syfte att skada mig. Ibland till och med på bekostnad av honom själv och hans barn. Det gör något med en.

När en inte längre befinner sig i den mentala dimman våld skapar ser jag så tydligt vad han gör. Har pendlat mellan frustration och faktiskt skratt vid alla försök han gjort för att pressa fram en reaktion hos mig.

Som till exempel att lämna ett block välplacerat på ett bord när jag skulle flytta ut resten av mina saker. Lite som en lista med ”kom ihåg”, omöjligt för någon att missa. Där fanns en lätt poetisk, om än juvenil, text om att han lärt sig vem som är värdig att stå vid hans sida och vem som aldrig mer kommer vara där.

Anledningen måste ju vara att han tror att det ska påverka mig. Resultatet blev nästan lite underhållande istället.

Jag har aldrig ljugit för min exman, aldrig varit elak (även om han tolkat varje försök att uttrycka behov eller känslor som ett personligt angrepp, ja förutom vid perioderna av kärleksbombning då), aldrig varit otrogen eller på något annat sätt agerat moraliskt tveksamt i relationen.

Ändå beter han sig som att det är han som är offret och jag förövaren.

Det är tröttsamt såklart, men den verklighet han försökt övertyga mig är sann - att allt är mitt fel, den står nu i klar kontrast till min egen verklighet.

En verklighet som jag nu förstår har varit präglad av kontroll, gaslighting, manipulation och lögner.

En verklighet där en sån där liten lapp faktiskt nästan blir humor. Ett dåligt skämt. Insikten att han faktiskt tror att jag fortfarande bryr mig, efter allt han utsatt mig för! Det beskriver det svarta hål som finns där självinsikt borde ha funnits.

Nu ska jag bara försöka lista ut hur en sörjer en relation som egentligen aldrig fanns. Och hur en tar hand om känslan av att ha blivit så grundlurad av en människa som sa att den ville en väl. Att det var för ens egen skull. Att våldet som ofta var maskerat till omtanke faktiskt skett.

Att det aldrig var jag som var den faktiska förövaren, utan den som blev utsatt.

Kvinnojouren har varit ett fantastiskt stöd, välbehövlig när en plötsligt landar på andra sidan totalt förvirrad och inte riktigt fattar vad som hänt. Jag berättar, de benämner våld och hjälper mig att se mönster som upprepat sig om och om igen.

En klarar så mycket mer än en tror (och andra dessutom fått oss att tro) när en måste.

Ta hand om er❣️

Helt rätt beslut! Man måste välja sig själv först. Missbrukaren väljer alltid alkoholen först, man kan inte tävla mot det. Heja dig! Du är på rätt väg. ❤️

Detsamma till er, ni fina människor! Önskar er lugn och ro och styrka ❤️
Jag harvar på med deltidsarbete men ser ljuset i tunneln i alla fall. Behöver inte vara livrädd över att vara allvarligt sjuk längre. Man får perspektiv på tillvaron när allt rasar. Så tacksam över er, och att jag får hjälpa er på er väg också. 🤗 Ta hand om er!

Känner igen allt det här, och är så glad att min relation kraschade och brann upp. Så mycket energi som jag har slösat på mitt ex och hans kaos, i åratal. Alla lögner, alla bortförklaringar, all röra - jag betedde mig som om det var normalt alltihop. Nu, flera år efteråt, ser jag hur sjuk *jag* var i mitt medberoende, och hur sjuk *han* var i sitt beroende. Jag önskar er båda styrkan att bara GÅ. Gå, bara gå - spring! Livet är för kort för den där skiten, för att tala klarspråk.

Känner igen allt det här, och är så glad att min relation kraschade och brann upp. Så mycket energi som jag har slösat på mitt ex och hans kaos, i åratal. Alla lögner, alla bortförklaringar, all röra - jag betedde mig som om det var normalt alltihop. Nu, flera år efteråt, ser jag hur sjuk *jag* var i mitt medberoende, och hur sjuk *han* var i sitt beroende. Jag önskar er båda styrkan att bara GÅ. Gå, bara gå - spring! Livet är för kort för den där skiten, för att tala klarspråk.

@esterest
Igenkänningen är stor.
Både det du beskriver om din man men även alla dina tankar, funderingar o känslor.
Jag studerar, reflekterar o mäter min man o hans beteende varje dag numera. Och gör även automatiskt en kalkyl på hur mycket han troligen druckit.
Är inga bråk o skrik här hemma, vi talar inte om alkoholen. Han dricker i smyg, jag blundar (o skäms). Skäms inte utåt, mer för mig själv. Varför jag inte gör något åt detta. Hur han beter sig utåt, får han stå för. Men inom familjen är jag som en hök, försvarar om han gör övertramp. Och han är ofta klumpig i sina luddiga kommentarer. Taskiga. Han surnar då, men blir oftast tyst.
Har heller inte ställt något ultimatum. Vet inte hur.
Han är nog ganska omedveten om allt jag funderar över nu för tiden.
Han tror det 'rullar på'. Han blundar för vad jag vet. Eller så tror han på riktigt att jag inte fattar hur han dricker.
Vi som varit ett team! Alltid.
Det som betyder något för honom nu, gäller bara honom.
Du beskrev tidigare 'påven i fotöljen med fjärrkontrollen'. Har också en påve i vardagsrummet. Börjar vara motbjudande.
Är så fruktansvärt irriterande o gör mig vansinnigt arg hur han kan vara så egocentrisk.
Hans nyfikenhet på andra, tex våra barn, är mycket liten. Han vet inte mycket om deras skolgång mm (nu är de nästan vuxna men...).
Jag driver o ansvarar även för relationen o kontakten mellan honom o barnen. För deras skull. De kommer alltid till mig först, oavsett vad det gäller. Ett område/kunskap som för mig är rätt svår men pappans bästa... De frågar mig först ändå. Och jag går sönder inom mig.
Vad har hänt med mina barns pappa?
Det är ofantligt sorgligt!

Det snurrar i mitt huvud.
Tittar ner på vårt liv från ett helikopterperspektiv. Hovrar över oss.
Hur blev det såhär?
Är detta mitt liv?
Med en alkoholist?
Men mellan varven (ölen) är det normala stunder. Ingen misär.
Precis som du beskriver. Samtal på väg till jobbet på morgonen tex.
Där var han ju igen, min man, tillbaka för en liten stund. Han sköter jobbet. Är bra på det.
Men han fastnar också i jobbrelaterat gnäll. Jag är så trött på att höra samma tugg.

Nu blev det långt.
Har inte skrivit i egna tråden på länge. Motigt. Tror inte jag orkat. Skäms nog också att det bara fortgår.
Usch.

Du beskriver tankarna så bra o jag känner för dig o vet hur svårt det är.

Ta hand om dig!
Kram

Tack för ditt stöd! Det känns så bra att få höra dina ord och precis vad jag behöver. Just som du säger att inget blir bättre med tiden och jag tror faktiskt att hans missbruk har eskalerat tillsammans med mig. Vi har bara varit tillsammans i 2 1/2 år men jag har märkt att det tagit en vändning. Men eftersom han sköter jobb under veckorna o allt funkar hyfsat under vardagarna faller man lätt tillbaka efter en kaoshelg. Har varit nära och lämna många gånger men när måndagen kommer och allt blir lugnt igen blir det svårt. När tvivlen kommer plockar jag fram situationer där hans onykterhet har fått mig att känna ”det här är inte mitt liv” och försöker hålla fast vid den tanken istället för ”han blir så ensam”. Jag har även, i smyg, fult jag vet, spelat in ”konversationer” vi har på hans fylla, jag dricker inget längre, och lyssnar på för att inte glömma hur han låter mot mig.
Vad starkt av dig att lämna efter så många år tillsammans! Tack igen för ditt svar det betyder mycket.

@Kevlarsjäl62
Hur är det med dig kära vän?
🩷

@Janice Varje gång jag läser här att någon lämnar ett förhållande där alkoholen styr blir jag varm i hjärtat. Så bra att du tagit steget och så starkt av dig! Jag tror inte att det finns något annat att göra och att låta åren gå gör det bara värre. Först och främst för dig som medberoende, men kanske även för den som fastnat i sitt missbruk. Jag stannade i 30 år och det är väldigt tydligt att allt är för sent nu, för honom. Kanske hade han haft motivationen att ta emot hjälp om konsekvensen av hans drickande (ingen sambo och ingen kontakt med sina barn) kommit tidigt i hans missbruk. Omöjligt att veta, men jag är helt säker på att du gör rätt, hur det nu än kommer att påverka din (ex) partner. Go girl 💪

Tack för ditt svar, vad starkt av dig att ta dig ur. Jo de tankarna känner jag igen, man vet ju vad man har och trots all förtvivlan och olycka men känner i förhållandet så kan ändå tvivel få plats. Jag har några vänner som vet hur allt ligger till och är ett ofantligt stöd. Min familj vet inget än. De tycker om min sambo och vet inget om hans missbruk men har nog förstått att han är pigg på att dricka. Min största fasa är att ta mig förbi att det är ”synd” om honom att jag lämnar och att han blir ensam samtidigt vill inte jag viga mitt liv åt någon som inte kan vara nykter en minut en ledig helg. Att ta tre öl om vi så ska iväg och handla en lördag känns så ovärdigt. Han säger att han älskar mig över allt annat och klarar sig inte utan mig men vi vet båda två vad han inte klarar sig utan. Däremot hymlar han inte med sitt drickande och säger att han inte kommer att sluta…
Tusen tack igen för ditt svar, det betyder jättemycket!
Vi kämpar på❤️

Bra beslut starkt
Jag vet inte hur mycket stöd jag är men finns här. Jag är i samma situation som du nästa fast jag lämnade för några månader sen, men det blev så abrupt och kraftfullt, så nu har vi börjat kunna prata lite lugnare med varandra.
Men då kommer också min velighet.
Vet att jag inte kan leva med honom, men tankar i mitt huvud är nu… kan jag leva utan honom?

Så jag hoppas jag kan vara ett stöd för dig trots min egen situation. Har du andra personer runt dig som stöttar?

Kämpa på

Jag skrev i detta forum för ca 5 månader sedan att jag inte kan lämna min sambo som dricker.. men nu lämnar jag, och ber här om stöd att inte falla tillbaka till det bekanta men dock så destruktiva livet🙏🏽