Senaste kommentarerna i forumet

fylls av sån respekt och värme när ni alla skriver här om det svåra i livet och om det som anses "förbjudet" ! Ni har sån kunskap, sån mänsklighet, så jag blir helt blank i ögonen <3 Ni gör ett fantastiskt jobb med er själva och för oss andra som läser !

Tack av hela mitt hjärta !

Ingen fara, alla är välkomna...därför det är så härligt att vi kan stötta alla tillsammans!

Idag känner jag mig ledsen...så har bokat in en lunch med en kompis. Extremt välbehövligt!

kan man ju läsa i böcker och artiklar som handlar om människor och relationer. Lätt att förhålla sig till, ta till sig och känna om det handlar om situationer som håller sig inom ramen för sånt som är "vanligt förekommande". Alla vet någon eller några som har råkat ut för otrohet. Råkar man själv ut för det kan relatera sina känslor till andras känslor. Hen kände sig också sviken precis som jag gör typ. Inget förbjudet eller onaturligt i dom känslorna. Men känslorna man känner när en person man står nära försöker eller lyckas ta livet av sig är svårare och mer skamfyllda. För man känner inte bara sorg. Min mamma försökte ta livet av sig i början på sommaren 2018. Hon låg sedan inlagd i dryga två månader och var med andra ord "i tryggt förvar". Då kom känslorna kan jag lova. Allt från att jag kände mig topp tunnor rosenrasande på henne, verkligen hatade henne till medlidande så jag trodde hjärtat bokstavligt talat skulle brista och skuld. Medlidande kändes politiskt korrekt men att känna hat kändes inte okej/korrekt. Hat känns typ aldrig okej. Hade tankar som gick ut på "är jag psykopat"? För att i nästa stund tänka att min mamma är psykopat som utsätter anhöriga för detta. Så jag förstår dina känslor inför dina känslor. Att distansera sig är lättare sagt än gjort men det går och är väldigt befriande. Kram

Vad ni kämpar fina människor! ❤️

Förlåt nykteristen för att jag kapar din tråd men jag känner att jag vill hålla therese77's hand och försöka nå henne.

Jag läste för några dagar sedan Therese77 att du pratat med din sambos familj. Heja dig! Det gjorde mig så glad att läsa! ❤️ Kom ihåg att ingenting av det som händer kring din sambo är ditt au bära. Det är inte din skuld och det är inte du som ska skämmas. Du väljer inte det åt honom. Däremot förstår jag att du är djupt nere i medberoende och det behöver du hjälp med att bryta för din skull och framförallt dina barn.
Ta hjälp av hans familj som barnvakt och börja gå på al-anon möten, gå till en psykolog... Ta tag i ditt medberoende så du klarar av att sortera hos vem ansvar för din sambos livsval ligger. Så du klarar av att släppa det och kan fokusera hela din kraft på den viktigaste personen i ditt liv. Du. Och det är först då som dina barn får en trygg uppväxtmiljö.
Heja dig! Fortsätt att använda hans familj! ❤️

Stora kramar till er som kämpar så!

Och känner med dig även fast jag inte kan föreställa mig hur du har det.

Jag hoppas att du klarar av att hitta mening med DITT liv i det här fruktansvärda och sorgliga du går igenom. Sortera tankarna och tar dig upp till vattenytan igen. Jag har god erfarenhet av psykologer men inte på psykiatrin utan på V C och privata aktörer. Sortera för att kunna släppa några av de stenar som håller en kvar nere på havsbotten.

Du finns i våra tankar, gros19. Vi är många som läser och känner med dig. ❤️

Valt eller hamnat i missbruk.
Så är du den som bär skulden då du är hans mamma?
Så länge han lider så måste du lida?
Eftersom han är din son så måste du ha gjort något allvarligt fel?
Därför måste du straffas med att vara olycklig och i lidande?

Skam och skuld är starka känslor.
Men om du kan lyfta dig lite över det och se hur du bäst gör nytta.
För honom och dig själv.
Som lycklig eller olycklig.
Som livsglad eller arg.
Osv osv.

Separera dig från hans liv.
Sörj hans livsval och elände.
Se på vad du kan göra för att lyfta ditt eget liv något.

Jag hade navelsträngen ikopplad till exet.
Jag hade samma sjukdomssymtom när han var sjuk nu på slutet.
Jag visste när han tog återfall trots att han satt flera mil från mig och vi inte hade talats vid på flera dagar.

Så att lida med den som lider är mänskligt,men förstås helt meningslöst.

Jag har inga vettiga råd att ge egentligen.
Men ta hand om dina känslor i det här.
De är dina att äga.
Bejaka dom och plåga ut dom ur kroppen om du kan.

Tack för att du läser och allt du skriver. Du skriver om omänskligt och orättvist lidande och det har jag upplevt framför allt omänskligt lidande. Tänker på det du skrivit och jag ska dra lärdom av det. Det är dock en sak jag inte kan acceptera och det är att enbart överleva. Jag vill leva och känna att jag har ett bra liv. Känns som jag inte har rätt till det.

För tips o råd. Ska verkligen göra nåt åt det. Jag har mkt tankar på alkohol själv men tror det har med min mamma att göra faktiskt.
Så tack!

Du skulle vända fokus till dig?
Som vi råder andra till.
Just nu är det dig det är synd om,du lider enormt av att ha en sjuk son.
Och inget kan du göra.

Dvs vänd på perspektiven om du klarar det.
Han har nog av sitt eget lidande,han behöver inte ditt också.
Behåll det för dig själv,rasa ut och slå på en boxboll eller vad som helst.

Beroende förgiftar så många mer än den som missbrukar.
Men använd dig av det giftet,gör om det till den ilska och sorg det är och sörj.

Han kan inte ta emot den.
Man vill rikta det till den som äger den.
Tvinga den tillbaka till sin källa på något sätt.
Men det låter sig inte göras.

Lider så med dig och förstår dig så innerligt.
Hur kunna leva med vetskapen att ens barn inte vill leva, det är en omänsklig och orättvis börda.

Jag minns när mitt ex(som nu är död) drack som mest.
Min enorma vanmakt och insikten i att inget jag gjorde eller sa kunde påverka hans nedåtgående spiral.
Han var en spillra och jag gick redan då igenom det sorgearbete som jag nu upprepar.
Att släppa taget om en levande människa låter sig inte göras.
Men man kan försöka skapa såpass mycket distans att man i alla fall överlever.

Hur kan man vara arg på någon som nästan tagit sitt liv. En sådan person är det ju "synd om". Får man vara arg på en person som det är "synd om"? Men jag är fortfarande arg. Tänk om man kunde säga vad man tycker, känner, upplever. Då skulle jag säga - hur kan det komma sig att det alltid är så synd om dig? Varför bryr du dig aldrig om hur någon annan har det? Det är många människor som ibland, till och med ofta känner att man inte vill leva, att livet är för svårt, men man tänker på vilka konsekvenser det skulle få för anhöriga om man valde att ta sitt liv. Så tänker inte du. Hur kan det komma sig? Allt detta är elakt ? eller ...........

Sedan kommer tankarna, men han har det nog värre än alla andra. Det stämmer han har haft det väldigt svårt pga olika omständigheter. Han har idag inte jobb, flickvän allt det som som tillhör ett vanligt liv, men jag upplever att det idag finns förutsättningar för det när han är frisk, men är han det? Han har ju visat symptom som visar på att han stundtals är psykotisk. Vet inte om det beror på missbruket.

Upplever att jag klarar inte att svälja allt jag egentligen vill uttrycka. Dubbla känslor men det är som dom positiva endast kan komma fram när man uttryckt allt det nagativa jag bär på. Jämför när jag jobbat inom missbruksvården. Att tala om dom negativa konsekvenserna av drogerna fungerade inte särskilt bra. Om man däremot bad personen beskriva vilka positiva effekter drogen har och bara lyssnade, så när det positiva var uttömt kom automatiskt det negativa med drogen. Att man själv fick uttrycka det hade självfallet en helt annan effekt. Okej om jag är elak får jag acceptera det. Det är bara uttryck för ett ohanterligt lidande och att skriva det här skadar ingen hoppas jag. Tack för att jag får skriva och för att någon läser det.

Då är du ju i en situation som du är trygg i och ändå kommer att hitta igen om du bryter..?

Nä,jag drar det bara till sin spets förstås.
Men det jag vill peka på är;
Det är du som måste göra de förändringar som krävs.
Sätta de gränser du behöver ha.
Ta reda på vad du egentligen vill ha.
Sen jobba mot de målen.

Han är i en beroendesjukdom och kanske inte har kraften att förändra sitt liv.
Så en väg till ett bättre liv kanske inbegriper de förändringar du vill ha som betyder något för dig.
Han sitter förmodligen fast på så många plan då han är sjuk.

Gör vad du kan för dig och se hur mycket du kan växa för din egen skull.
Kanske han hakar på det förändringsarbete du påbörjar.
Kanske inte.

Men om du klarar aty steg för steg befria dig från den vanmakt beroende ofta innebär i en relation så tjänar ni båda på det.

Insikten i att man är medberoende och har svårt att skaka av sig den rollen är tung att ta in.
Från att kanske peka med hela handen på den som dricker och falla in i välkända mönster om och om igen är trist.
Vi på anhörigsidan är eller har varit där mycket.
Men när man kanske sakta börjar vända fokus till sig själv så börjar saker hända.
Vanmakten släpper och lite ren luft strömmar in.
Nya tankar ger plats för nya tankar som ger nya känslor osv.

Det tog mig många år att släppa taget om den kontroll jag trodde att jag hade.
Lika många att förstå att jag inget kunde göra.
Det är en lång process och man måste ta det i den takt man orkar och klarar av det.

Och välkommen till forumet⚘

Ja jag tror faktiskt att du har helt rätt i det du skriver. Läskigt med beroenden, vilket det än må vara. Hur det kan ta över en människa. "Promenad-beroende" känns ändå rätt okej. Känner att det verkligen gör mig gott. Tack för dina klokheter♥️

Du har rätt, naturen läker. Känner sån tröst i att andas friskluft och lyssna på naturens ljud. Och nej ska inte dra alla män över en kam. Är bara så anti mot att ge mig in i något. Känner ingen längtan efter det, behöver verkligen komma till rätta med mig själv först. Tack för pepp♥️

Suck..
Varför uttrycka ett löfte när det ändå inte går att hålla. Eller rättare sagt när ”man” ändå skiter i vilket om ett par dagar.
Så trött på sådant...
Det gör att respekten försvinner för varandra och när den är borta så är det inte mycket kvar.

Idag gällde det löftet om att gå med i viktväktarna som bröts (har funkat fint förr för både vikt och alkoholintag).
I morgon åker nog flaskan fram på en vardag igen...

Är jag nog född medberoende och har på något konstigt sätt blivit trygg med det. Mamma var gravt alkoholiserad under min uppväxt.

Jag är bara så less på att leva på smulor av kärlek och bli trampad på och förlöjligad men är ändå livrädd för ett liv utan honom.

Jag söker stödgrupper men ont om dom här jag bor.

Hur kan det komma sig att jag "hamnar" i dessa situationer gång på gång? Den frågan tycker jag du ska ställa dig. Ja du är säkert medberoende, ett mönster som kommer att upprepa sig så länge du själv inte genomgår en förändring. Besök pm möjligt ett alanonmöte det är mitt förslag. Ytterligare ett steg på vägen.

Du förefaller har gjort vad du kan och mycket, mycket mer. Ja, du är maktlös med allt vad det innebär. Du kan tala om var hjälp finns att få och det är ju huvudsakligen socialförvaltningen som erbjuder det. Att hon gråter när hon är full det är ju inte så ovanligt. Egentligen inget att fösta sig vid, men det är min åsikt. Dricker hon pga ångest, dåligt psykiskt mående så är det ju så att för att bli mottaglig för hjälp för dom här problemen krävs nykterhet.

Du har gjort mycket och mår dåligt p.g.a situationen. Googla på alanon är mitt förslag och besök ett öppet möte vilket är till för dig som nära vän. Där kan du berätta din historia, få råd om hur du bör agera och även lyssna på andra i liknande situationer. Bry dig inte om att dom pratar om gud om detta är något du har svårt att ta till dig. Det är gammal text som man inte får ändra på.. Lycka till

Nykterheten har hållit i sig hos oss, bra så långt. Men nu har han nästintill blivit träningsfanatiker istället och kan sitta vid middagsbordet och räkna kalorier och nästan maniskt prata dieter och träningsprogram. Han förbrukar proteindricka med samma iver som spriten förut. Känns inte hållbart, varför ska han alltid gå till överdrift åt ena eller andra hållet? Januari brukar vara träningshetsens tid, han har spenderat massor med pengar i gymmedlemskap och hälsoappar som han använder i typ en månad och sen är det tillbaka till ruta ett i spriten igen. Jag börjar undra om han har nåt maniskt drag, när alltid nåt måste bli för mycket. Visst tränar jag också men går inte omkring och förkunnar och tvingar på någon annan vad jag äter eller hur jag tränar. Jag tappar matlusten att äta tillsammans med honom, han lyckas ge mig dåligt samvete för en ynka banan som han håller på och pratar om mat. Han säger han inte förväntar sig jag ska göra som han men ändå mal han på som om det var viktigt han utbildar mig..Jag är för tusan utbildad tränare i ungdomen och funderade till och med på att bli PT, men ändå tycker han jag inte fattar nåt om motion och kost. För han vet alltid bäst. Så nu sitter man här och är olycklig fastän karln är nykter, nu ska man ha en hälsoprofet och godisvakt hemma istället. Kan man inte bara få leva ett balanserat liv nån gång?

Och ja den stora frågan: när ger han upp denna fas och går tillbaka till spriten, för som det är nu är varken normalt eller hållbart för honom tror jag. Pendeln slår alltid tillbaka, eller har så gjort alla andra gånger så varför skulle det vara annorlunda nu? Och jag är inte alls säker jag står ut med den nya träningsfanatikern heller på sikt, känns inte mer bekvämt med en fördömande hälsoivrare som klagar på mig än en sur gubbe som är full som tycker jag tjatar. Egentligen är det väl samma beteende i grunden, beroende till något och att han alltid gör rätt enligt sitt eget sätt att se på saken.

Ringde soc idag och rådfrågade. Det är inte så mycket jag kan göra tyvärr i just det här.
Däremot tycktes det att jag ska göra en ny orosanmälan kring helheten.
Jag ska prata med min man för jag tänker inte gå bakom ryggen på honom.
Tack snälla ni för visat engagemang. ?

Vilken fin omtanke du visar. Du är orolig för en person i din närhet och dennes barn. Precis som de ovan svarat kan du vända dig till socialtjänsten. Du kan även tala direkt med personen. Att lyfta frågan om alkohol kan vara obekvämt. Vi är rädda att kränka någons integritet eller oroa oss för att en eventuell vänskap ska komma på skam. Samtidigt är det just det du ger uttryck för kanske det bästa. Att visa sin omtanke. Tystnad leder sällan till förändring, tvärtom kan det få än värre konsekvenser. Även om en person kan känna sig påhoppad, skamsen eller oförstående inför din oro så betyder det inte att det var på tok att säga något. Gör du det dessutom som ett jag-budskap så är det endast ditt perspektiv, vilket du har rätt till så att säga.

Jag vet inget om situationen så jag kan endast ge ett exempel på hur ett jag-budskap kan låta då du åtgår från din upplevelse och samtidigt betona den andras självbestämmande. Typ:

"Jag vill börja med att säga tack för att du vill lyssna på mig. Jag har under en tid känt oro för sättet alkohol har kommit att bli en del av ditt liv. Du har dina skäl att vilja dricka och jag gissar att du funderar en del på detta själv. Ibland känner jag att jag vill komma med något gott råd sen ångrar jag mig och tänker att du vet bäst själv vad du tänker om situationen och hur den kanske kan förändras. Sen tänker jag att du kanske är rätt ensam i det här. Hur som tycker jag om dig och vet inte om du har någon att prata med gällande alkohol. Kanske är jag inte rätt person? Du behöver inte ge mig något "svar" jag vill mest säga att jag finns här. Jag har gruvat mig för det här samtalet länge och är faktiskt fortsatt orolig för hur det landar i dig."

Som sagt, inget facit,utan mer ett exempel på hur du kan initiera ett samtal om alkohol. Hur låter det i dig?

Utöver din egen tråd har du kanske läst runt lite här och fått fler uppslag på vad som kan vara rätt och rimligt för dig som närstående. Fint av dig att söka stöd.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Idag ville sonen prata med pappa i telefonen och blev då tillfrågad om han ville komma förbi en sväng efter dagis. Vilket han ville...så nu sitter vi här, ska åka om en timme tillbaka till min föräldrar. Mannen här tycker d är okej att vi gör såhär nu...känns bra på ett väldigt konstigt sätt! D mesta är lite märkligt just nu....

Ja vi ersätter ofta ett beroende med ett annat. Ser man inte minst på en del behandlingshem (där det inte är förbjudet) att man spelar väldigt mycket och äter även väldigt mycket sötsaker. Mitt ex var en snäll och fredlig haschrökare, enligt honom själv. Annat var det med alkoholisterna dom ställde till det, blev aggressiva och slogs och bar sig åt. Efter många år i haschrökens dimma slutade han, men ersatte drogen med en annan drog nämligen alkoholen, men det har han nog inte förstått. Inte mina bekymmer ?.

Själv var min son och är kanske fortfarande min drog. Under en period ringde han mig nästan dagligen, en svajig period i hans och därmed även i mitt liv. Till slut satt jag på kvällarna abstinent och väntade på att han skulle ringa. När han väl ringt och mådde bra då blev jag lugn och kunde vara delaktig i livet. Han blev min drog. Idag klarar jag mig iallafall mestadels utan samtalet på kvällen.

Vinet enklaste sättet att få lite lindring från en tillvaro som känns övermäktig, från känslor man har svårt att hantera men ........
Tror dina promenader gör mer nytta och den är bestående, skapar mestadels inga negativa konsekvenser. Tänker själv ibland att ikväll ska jag dricka ett glas vin eller två, men sedan tänker jag lite längre. Helt okej dricka vinet, blir inte så ofta, men det är så mycket som följer med för min del. Kakor, godis, chips osv samt att efter en timme är jag ganska seg och avtrubbad. Inte så kul längre. Det fanns en person som jag träffade en gång. Han sa att en flaska vin ska inte vara mer intressant än ett paket makaroner man har i skafferiet. Det ligger något i det även om det inte är så för mig. Vinet är mer intressant. Makaronerna kan stå där flera år. ?

Jag är också egenföretagare och brukar normalt sett se till att jobba mycket. Med ursäkt, nu är barnen vuxna och jag kan jobba hur mycket som helst utan att dom påverkas negativt och jag behöver inte ha dåligt samvete. Lite av en flykt, man hinner ju inte tänka på sig själv så mycket och man hinner inte känna. Mata på, finns alltid saker att göra som egenföretagare. Under december bestämde jag mig för att vara ledig mycket, välbehövligt! Men då kommer känslorna! Och man måste hitta nåt annat som dövar. Du tar inte över min tråd, ör så tacksam över alla reflektioner. Ja jag ska fortsätta hålla fokus på rätt saker. Tror också att det ger sig till slut om man är konsekvent. ♥️

Förfärligt leva så! Har inte läst mycket men kan se det framför mig hur du så lugnt som möjligt ska gå hemifrån, med vagn och allt och hur han flyger upp ur sängen, ilskan frustrationen. Fy vad hemskt för er alla. SÅ HÄR SKA INGEN HA DET. Du ska ha lugn och ro tillsammans med era barn, speciellt när du är ensam om ansvaret. Bra du berättar för andra hur det är, själv vänjer man sig på ett sjukt sätt tyvärr. Det här med att alkoholism är en familjesjukdom stämmer verkligen. Kram och ta emot den hjälp du kan få det är du värd.

Så känner jag igen mig i så mycket du skriver Nordäng.
Jag har aldrig varit någon vintant,mina föräldrars drickande har skapat sån respekt i mig för det.
Också en insikt i att jag skulle trilla dit snabbt om ögat om jag tillät mig glas i vardagen lite sisådär.

Däremot har jag glidit över i annat,gärna blivit "besatt" av saker som gett mig själv och min hjärna andrum och flykt.
Då vardagsångest och bristande livsaptit har varit följeslagare så har jag sökt till jag funnit något som lyfter mitt liv och ger mig små eller stora kickar.
Som företagare är det lätt att jobba för mycket,eller hitta något nytt att sälja som jag kan grotta ned mig i.

Så jag förstår vad du menar och kanske är det som du säger,nu när du på riktigt avstår dina triggers så ramlar du ned i en lägre nivå av adrenalin,kortisol och liknande.
Jag var pga stress ordinerad betablockerare då mitt blodtryck blev för högt och vi har hjärtsjukdom i släkten.
Jag föll som en sten ned i något som liknade depression,eller tom var depression.

Samtidigt så jobbade jag på att släppa taget om mitt stora ansvar kring min handikappade dotter och också mitt ex.
Dvs försökte tillfriskna på alla medberoendefronter samtidigt.
Det blev för mycket för mitt system och jag sjönk rätt djupt

Det kanske också var utmattningssyndrom/utbrändhet men kombinationen av att jag lät mig falla och att min kropp hindrades av betablockerarna att gå igång skapade en sorg och abstinenes av värsta sort.
Nu tog jag som vanligt över din tråd.
Men ibland känns det som att andra lever så parallella liv.
När det hände så förstod jag inte vad som hände,jag var bara en del av ett fallande korthus.

Jag var inte direkt deprimerad,det gjorde helt enkelt bara inte något om jag hade blivit överkörd av en buss,men jag hade ingen dödslängtan.
Fortsätt jobba,fortsätt hålla ditt fokus från bergochdalbanan.
Så småningom vaknar ditt inre jag till liv alltmer och du börjar söka sunda källor till lycka och glädje.