Senaste kommentarerna i forumet

Undrar varför jag fungerar bättre när jag druckit. (Jag vet det om signalsubstanser i hjärnan, att hämningar släpper etc, det är inte det jag undrar över, bara det faktum att jag fungerar bättre när jag druckit lite. Jag blir trevligare, mer pratsam och social - som jag annars inte är alls. Det är den springande punkten! När jag inte dricker så kan månader gå, jag hör inte av mig, jag vill inte prata med någon. Facebook ligger nere. Jag umgås inte, annat än med mor och bror för mat. Typ. När jag dricker, så börjar jag prata och beskriva vad jag gjort under veckan, inget konstigt eller överdrivet, bara normal konversation... Varför är det så? Har haft mitt periodiska drickande i lite över 20 år nu. Alldeles för mycket i bland. Men oftast så kan jag hantera det bra, dvs, jag blir ingen "tokstolle" när jag dricker, utan bara kan socialisera med människor, som jag annars inte kan. Diagnos? :)

Oj, jag hoppas att allt löser upp sig till slut. Även om det kommer ta ett tag!
Ta hand om dig & lägg all energi på dig nu!

All omsorg du tidigare lagt på någon annan kan du lägga på dig själv. Ta hand om dig och ge dig själv all kärlek.
Du kommer att hitta tillbaka till dig själv igen.
Kram Azalea?

Lite mer harmonisk nu, fortfarande ledsen ibland men inte lika ofta. Fick ett skratt-och fnissanfall över en komisk situation häromdagen. Ett sånt där naturligt, bubbligt anfall som inte riktigt ville ta slut. Insåg att det var längesen sist. Väldigt härlig känsla i kroppen. Fortfarande ingen alkohol och det är jätteskönt. Noll alkohol är lika med noll oro över A-konsumtion. Vet nu vad som bekymrade mig och gnagde i samvetet under december. Inte så mycket mängden A utan känslan. Känslan av att lugnet spred sig i kroppen när jag tog ett glas vin. Lite lättare om hjärtat, bekymren kändes lite längre bort. Otäckt! Vill känna så utan alkohol.
För övrigt en dag i taget, jag försöker ha tålamod med mig själv och se framstegen som jag faktiskt gör. Går långa promenader i skogen nästan varje dag, mår väldigt bra av det.

Vill ge dig hopp. Har nu levt ifrån min man i 7 månader. Livet går upp och ner, precis som för alla andra. Men i går kände jag ett lyckorus, jag älskar mitt liv. Och jag har jobbar med mig själv. Gått och pratat med dom som kan detta, gått och pratat i grupp, börjat röra på mig, gått på mindfulness och viktigaste av allt satt mig själv först, och gjort det jag vill.
Det kan komma bakslag, men då är jag beredd.
Så det går att få det bättre. Och just det att bara fokusera på sig själv, är bra tycker jag. Inte ta hänsyn till en ny man.
Så kämpa på, även om det känns tungt i dag, du kommer få det bättre.
Det är jobbigt många gånger, men du får ett liv som är ditt.

att du har haft det hemskt. Det är bra att du själv ser det, och inser det. Lätt att förstå också att du är, som du skriver, både ett nervvrak och rädd för att träffa en ny man. Men - en ny man är inte det viktigaste just nu! Jag hoppas att du kan sätta fokus på att ’hitta’ och ’lära känna’ och ta hand om dig själv. Du har så lång tid haft ditt engagemang riktat mot den missbrukande mannen du skriver om. Då är det nästan ett heltidsjobb att hitta tillbaka till sig själv och sina egna önskemål om hur livet ska vara.
Fortsätt skriva - det är bra att sätta ord på det man har inom sig och även sina drömmar! Skriv om dig och ditt så att du hittar tillbaka till dig själv! Gör en (1) tråd om det och håll dig kvar i den så har du och vi lättare att följa dig!
Jag önskar dig mitt största Lycka till! Du har framtiden för dig och den är din! / mt

Han har blivit vräkt ifrån sin lägenhet. Nu bor han hos en kompis 2.5 mil bort. Han missbrukar både alkohol och amfetamin. Jag känner mig lättad över att han är borta.
Jag har hängt här på forumet sedan 2016, och om ja läser mina inlägg så ser jag hur hemskt som jag har haft det, och det är nu som jag har upptäckt vilket nervvrak som jag är. Jag är nere på botten helt psykiskt. Det är hemskt att känna så här. Nu måste jag få hjälp och komma på fötter, och jag måste få hjälp att bearbeta allting. Sedan 2016 har jag genom gått fysisk och psykisk misshandel, så jag känner mig som rena nervraket.
Jag är inte jag, och jag är rädd för att i framtiden träffa en ny man.
Det är så mycket kaos just nu.

Det är så fint att läsa hur du väljer att avstå från alkohol helt för att vara en förebild för dina barn. Så bra! Jättefint att höra.

Ja, ta hjälp av alanon eller någon professionell. Låt det inte gå mer tid än nödvändigt, när du ändå vet innerst inne vad du vill göra. Du har kommit långt i den processen. Du har ett eget liv att leva tänker jag. Känner igen det där att "du kan väl också dricka med mig". Jag gjorde det ett tag, men sen satte jag stopp för egen del. Det är hemskt hur alkoholen har makt över missbrukaren. Jag fick kraft att förändra livet genom en mindfulnessutbildning. Det blev så tydligt att jag behövde lyssna på mina behov. Kanske mindfulness kan vara något för dig? Det kan finnas på vårdcentral, i kyrkan eller studiecirkel på din ort.

Ta hand om dig!

Tänker att nu är väldigt många engagerade. Är det möjligt att du kan meddela dom att du behöver få ta det lugnt ett tag och låta andra ta över. Du verkar ha behov av det. Det handlar ju inte bara om att hans behov ska tillgodoses. Tycker gestapofrun ska dra sig tillbaka.?

Skulle rekomendera dig att besöka alanon regelbundet hur du än väljer att göra. Tror det gör det enklare för dig att fatta ett beslut och att förstå, få insikter och att känna att det är rätt beslut du fattar. På alanon kan du också låta din ilska, sorg m.m. komma fram så du slipper hela tiden trycka undan dessa känslor eller få utbrott vid olämpliga tillfällen. Det är mycket jobbiga känslor man ska hantera som anhörig och att ha någonstans där man kan tillåta sig att dela dessa med förstående människor är ovärderligt. Givetvis även att skriva här.

Sa tydligen stopp till avgiftning idag. Det passar bättre på måndag.

Vi pratar lite i telefonen och jag säger uppenbarligen något obehagligt. Han lägger på för att ringa en stund senare. Som om ingenting hänt.

Hej,
Hoppas att allt gått bra för dig och din dotter med att tömma lägenheten och visst skulle ni bo på hotell några nätter och få ha egentid tillsammans. Har tänkt på vad alla kämpar med sina "störande" moment i sina liv och så påminner jag mig själv om att jag tillåtit störande moment störa mig. Det är fint att bli påmind om att varje ny dag, varje nytt andetag ger en möjlighet att känna efter och att ta ett steg till något som är hjälpsamt för en själv. Allergin släppte för mig, då jag var tvungen att stanna upp och stressa av eller ta medicin varje dag. Stressa av gör jag bäst genom att vistas i skogen och bara vara och det gör något väldigt gott med en.
Kram till dig

.

Det är tyvärr inte så i vården att en får hjälp serverat när en behöver det. Jag har förstått en del under mina år inom psykiatrin. Det akuta kommer alltid först. Jag har även gått en del privat och så har jag sökt mig till andra kommuner där vårdcentral har erbjudit psykologstöd när jag bett om det och jag var tvungen att be om det, för det var jag tvungen att förstå det och det tog en massa år innan jag förstod hur jag ska be om hjälp.
Om du inte upplever att personen var bra, så ska du lyssna på det och söka vidare. Det finns en del som verkligen är mindre lämpade att prata med. Jag vet av egen erfarenhet och det är människor som köper sina utbildningar på stan, men saknar kunskap om att möta en människa i kris.
Jag vet också av egen erfarenhet att när jag fick hjälp med ett trauma då krävdes det att jag jobbade stenhårt med det, för att klara att komma vidare. Det är jättetungt att gå in i den processen och det kan vara därför att de anser att du inte är redo för den idag. Nu behöver du stöd i din situation som anhörig till en missbrukare.
Jag hade en vårdgivare som jag upplevde så fräck, hon sa "han måste ut" och jag behöll han längre pga hennes kommentar. Jag har förstått mycket i efterhand. I mitt fall var det så att för att jag skulle få samtal och arbeta med mitt trauma, så behövde jag fullt fokus på mig och så länge jag hade en medberoende problematik så fick jag inte den hjälpen. Jag behövde först bli fri från mitt medberoende innan jag ens fick ställa mig på kö. Jag valde att söka vidare på andra vårdcentraler än tidigare tills jag fick hjälp. Idag är jag fri från mitt trauma. Det går att bli fri.

Det finns för få psykologer på våra vårdcentraler. När du är redo för att arbeta med ditt trauma så skulle jag uppmana dig att be om ett läkarmöte på vårdcentral och där säga att du vill bearbeta ditt trauma med psykolog. Får du inte gehör så går du vidare tills du får hjälp, om du verkligen vill arbeta med ditt trauma. Jag väntade i 11 år med mitt trauma och jag behövde göra en massa förändringar för att ens komma så långt att jag kunde få den hjälpen, som att bli symtomfri i min sjukdom. Bara det var en lång resa.

Bra att du står på dig med kommunen och anhörigstödet!

Ta hand om dig!

Det är så bra att du har ett bra nätverk. Han kan inte gömma sig, utan nu vet dessa utvalda hur det ligger till. Det är ju väldigt tråkigt att han använder dessa ord om dig när du får kämpa med hans allvarliga nuläge.
Jag som har en bipolaritet och är också anhörig till vänner med bipolaritet vet att det är nödvändigt med en krisplan och ett nätverk. Jag ingick i ett team med människor runt en vän och jag var den enda med egen erfarenhet och jag och en annan förstod när det var dags för "operation" inläggning. Det hade aldrig gått om inte jag var med i hela processen.

Jag såg till att vännen kom till min stad, då vännen vägrade inläggning på sin ort, efter extremt dåliga erfarenheter. Det kunde annars ha slutat med ett suicid. Jag var slut i någon månad efter det. Det tar oerhört på krafterna och tyvärr saknas det resurser i den offentliga vården idag. Den som är sjuk eller den som är anhörig måste kämpa så mycket för att den som behöver bli inlagd eller få behandling får det.

Hoppas att du kan få någon lugn och ro när han är inne på avgiftning.

Ta hand om dig och bra jobbat med att informera alla som du har gjort!

Så många gånger jag bjudits på drink, så äckligt starka, bjudits att dela på en flaska vin och jag tackat nej och han sagt:
-det är klart du ska ha!
En dag bestämde jag mig för att inte dricka en droppe alkohol mer vid något tillfälle, då trodde jag att det skulle påverka hans alkoholkonsumtion till det bättre. Men inte drack han mindre för det, det funkar ju inte så. Ibland kan jag få sån agg och fyllas av sån ilska mot den djävulska dryck som förstör så mycket! Ibland är det en uppgivenhet jag känner att det blev så här, en sorgsenhet, utan att jag upptäckte det, det smög sig på, ja så där som det gör...
Men det går inte att ändra något som varit. Jag kan bara ändra framtiden.

Jag tror att han känner konsekvenser. Och just nu mår han väldigt dåligt och hallucinerar dessutom.

Han har berättat flera gånger idag om att han haft besök. Jag har kontrollerat det och det stämmer inte. Personen som enligt honom skulle vara där har varit hos mig ikväll.
Vi börjar bli ett team som sluter upp tillsammans nu. Hans pappa har också anslutit under dagen. En barndomsvän. Hans äldsta dotter. Och sen förut hans mamma och jag. Min ursprungsfamilj sluter upp bakom mig. Och de vänner som jag har involverat senaste månaderna.

Han säger att han inte får bestämma något alls i sitt liv längre. Hans Gestapofru styr allt. Han har en sopa till fru och hans liv kommer gå åt helvete från och med imorgon då jag tvingat in honom på avgiftning.

Jag lyssnar en stund... Lägger på. Han ringer igen. Och igen. Tio minuter mellan samtalen. Tjugo minuter. Trettio minuter. Tio minuter igen. Så fortsätter det. Han är väldigt kontaktsökande for att känns så lite stöd i "världens största sopa".

Som du beskriver. Du kanske inte ser dem själv för de kommer så fort och helt plötsligt så naturligt eftersom knoppen och kroppen sa samma sak. ?????
Du sätter upp flera gränser åt olika håll.
Gemensamma vänner. Dig själv. Ditt ex.

Njut av resan och försök hålla känslan i minnet för framtiden när det kommer tyngre och mörkare dagar. Tvivel.

Kärlek!
❤️

Tusen tack! Då ska jag ta upp det med henne nu på måndag! När jag ringde henne idag över telefon och funderade på att jag skulle försöka vända mig för att få en mer proffsig hjälp eftersom jag har fått ett "anfall" som liknar väldigt mycket till ptsd?! Det hände för ca 4månader sedan.

Var ut till husbilen och skulle hämta in några husgeråd när jag började skaka och få frossa..tänkte inte mycket mer på det men 5min efter så kom bilder "flashbacks" på saker som hänt för ett halvår sen och tom längre tillbaka. och då bröt jag ihop orkade inte stå benen vek sig och jag satte mig på golvet i tvättstugan och bara grät okontollerbart?! efter 30min kunde jag ställa mig upp åh sen gå till familjen åh säga att jag går och vilar.

Hennes svar att jag ska INTE söka mig någon annanstans , utan ge henne 5 samtal åtminstonde. Sen ska jag absolut inte börja med någon form av terapi i dagsläget eftersom jag redan är i en jobbig situation just nu?! För det blir bara jobbigare i vardagen om jag börjar med någon typ av behandling som t.ex. kbt eller trauma terapi?

Nu så vet jag inte riktigt....öööhh..medberoende terapi kbt jag anser väl rent personligt att OM jag och min karl ska kunna funka när han kommer hem så ska väl jag för f*n oxå få stöd och hjälp under tiden HAN är på behandling?! OCH då menar jag behandling inte bara träffa den här kvinnan 1gång i veckan 1h åt gången..och jo när jag suttit där så mitt i samtalet så "JA , nu måste vi avsluta för nu har timmen gått" och så avrundar hon med ny tid?! helt känslokall.

Trivs inte och jo då jag söker vidare. MEN jag ska ta upp det där med kommunens skyldighet till anhörighetstöd nästa måndag!

.

Vad bra ändå att han smsar dig och berättar att han mår dåligt och dricker. Jobbigt förstås - men skönt att du får veta sanningen direkt.

Jag har nu berättat om min sambos alkoholproblem och min oro för bebistiden etc för min barnmorska på MVC och hon tog då först ett extramöte med oss (+skrev lite om det i journalen) och hon har sen kopplat ihop oss med en annan avdelning där de ska ha erfarenhet av exakt det här. Har inte träffat dom än, men det känns som ett bra steg att ta. De ska kunna prata mer på riktigt om vad som är okej, vilka gränser man ska sätta upp, göra en plan osv. Det kanske du också kan göra?

Ang vad jag tänker om bebistiden.. jag har bett honom vara nykter första tiden och han har sagt att han ska vara det. För folk som kan kontrollera sitt drickande tänker jag att man kan dricka typ 2 öl någon gång ibland och ändå vara en bra medförälder. Men jag kommer inte våga tillåta honom det för då kommer det säkert bli fler öl och/eller lögner om antalet öl och tillfällen. Om han inte är nykter när bebisen är här så ska jag försöka ha regler, typ att han inte får sköta henne och att om jag känner för det så åker jag hem till min mamma/annan person istället.

Jag vet inte riktigt hur man ska bete sig för att få bäst effekt. Har väl läst att man ska uppmuntra när han gör rätt och markera när han gör fel. Det kommer av sig själv nu för jag blir glad/lugn när han inte dricker å arg/orolig när han gör det. Men det måste väl bli ännu hårdare gränser och konsekvenser när bebisen är här..

Hur tänker du Linnea?

Vill bara säga att kommunen är skyldig att ha anhörigstöd till anhöriga där det finns droger/alkohol/psykisk ohälsa inblandat. Det finns en lag på det.
Vet inte vad man gör om det inte finns, men ville bara tipsa?

Du har startat en tråd här och kanske redan hunnit läsa en hel del. Du skriver "orolig vän". Att leva nära någon som har alkoholproblem är svårt att veta hur eller vad en kan göra. Jättebra idé som du gjort nu att titta in här.

Berätta gärna lite mer hur det är för dig och vad du är orolig för, om du vill så kan vi andra försöka stötta dig i din situation.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Allt är möjligt inom sjukvården. I sådana här situationer blir man uppmärksam på det. Min son skickades hem dagen efter att han ställt sig på spåret, men tåget hann stanna. Det är en hemsk verklighet om man behöver anlita beroendevården och psykiatrin. Det jag har erfarenhet av. Tror inte det beror på dumhet, inkompetens, BRISTANDE RESURSER framför allt. Man är jätte rädd om dom fåtal platser som finns. Som anhörig gäller att förhålla sig till det så gott man kan.

Alla värden bra. "tyvärr" är det så för en del, medicinska under. Vad gör man är frågan - låta tiden gå så det blir värre känns ju inte bra. Se till att han få negativa konsekvenser av sitt missbruk. Det leder ofta till att man blir motiverad till förändring, men givetvus inte hos alla. Kan tänka mig desperationen, maktlösheten man känner som anhörig i den här situationen. ?

...jag avvaktar till helgen med att åka upp.