Senaste kommentarerna i forumet

mig i det du skriver. I efterhand har jag insett att det inte var personen (mitt ex) jag var beroende av utan mer det drama som vårt förhållande var. Va bra att du stannar upp, känner och analyserar. Klokt av dig. Själv hade jag jättesvårt att se klart på saker och ting så länge jag och mitt ex var ett par. Har klarnat mer i efterhand. Mitt liv stannade också upp, för mycket fokus och kraft gick åt på förhållandet. Allt från träning, städning, vårda nära relationer till arbete skötte jag sämre när jag var ihop med honom. Inte hans fel utan mitt val att låta det ske. Hoppas du kan finna ut vilken väg som är rätt för dig! Kram

Skriver av mig

Jag har säkert nämt det här förut men inte insett hur det är. Jag är nog beroende av honom. Jag fick livet på någe sätt att röra sig frammåt när vi hade distans, då det kändes friare, att jag var jag och han är han... nu ses vi mycket igen och allt har stannat upp.

Jag är i en komfortzone ?
Men jag börjar förstå att jag är nog beroende av honom. Det är bra att jag ser det mer och mer

Tack ?

Usch, då! Att du ramlat i en stentrappa och slagit dig. Sänder en omfamnade och tröstande kram! Hoppas att du har ett stöd kring dig som kan hjälpa dig? Du är stark inför din son och lagar middag. Har du också intagit en roll att alltid vara stark och klara allt? Att han försökt att ta sitt liv innebär inte att du inte får må dåligt och ha det jobbigt. Du kanske inte behöver säga dina förbjudna tankar, men jag tycker att du har rätt att säga att det är fler som mår dåligt förutom han. Det är något som jag har erfarenhet av när jag pratat om hur jag haft vissa tankar, då har andra även berättat hur de känner sig. Ingen har ensamrätt på att må dåligt och det kan vara så att den som gör det och har gjort det länge, har svårt att se att andra också kan må dåligt. Du kanske kan säga något i stil med att jag har så ont sedan jag ramlade, kan du hjälpa mig med att handla från affären eller liknande. Att visa att du också behöver hjälp eller stöd. Bara en tanke.
Jag känner även igen "att må dåligt" lätt kan bli en identitet. Det är så mycket som spelar in för att förändra det synsättet och tyvärr så kan det behövas en inre drivkraft som säger att "nu vill jag må bra!" eftersom det är så lätt att fastna i det som är dåligt. Alla förtjänar att må bra. Kram!

"Att må dåligt har blivit hans identitet." Sätter på pricken ord på hur jag upplever min mamma. Hon verkar "trivas" med det. Häromdagen sa hon "jag saknar tiden när jag var inlagd förra sommaren"? Man blir ju mörkrädd när man hör sånt. Hon trivdes med fullt fokus på hennes sjukdom, kaos, övervakade toalettbesök, personal som pratade med henne hela tiden och vi i familjen som kom och hälsade på med rädsla i blicken. Dramadrottning helt enkelt. Och hon ÄR verkligen ingen annan heller, har ingen annan roll. Hon är egentligen mamma, mormor, farmor, pensionär, kvinna men spelar en enda roll i "livets teater": psykiskt sjuk. Frågar aldrig hur någon annan mår, hur det går för barnbarnen, firar aldrig jul. Kram

Just det är så svårt. Det finns ingen hjälp att få. Den erfarenheten delar han och jag. Min son har haft kontakt med psykiatrin i femton år, egentligen hela livet, men han mår ändå inte bra. Det är samtidigt så att det verkar svårt för att inte säga omöjligt för honom att ta emot hjälp. Behöver man hjälp är man en sopa har han tidigare uttryckt.

Ibland tänker jag fler förbjudna tankar och det är att må dåligt har blivit hans identitet, det är han "bäst" på. Vi har en vän som är bäst på att vara fysiskt sjuk. Skulle man "avslöja" honom med att må bra då säger han, men du skulle sett mig igår då mådde jag jätte, jättedåligt. Allt detta snurrar i huvudet som ett sätt att undkomma smärtan kanske. Just nu vet jag ingenting, men är oehört tacksam för att en lugn, klok person läser det jag skriver och försöker bringa ordning i det. Så tacksam Nordäng. ?

sina egna känslor går att komma tillrätta med. Bra att du inte känner dig dålig när det gäller dina känslor och tankar. Men precis som du skriver så är det jättesvårt att veta hur man pratar med en människa som mår så dåligt. Dom säger ju att självmord och försök till det är rena impulshandlingar. Att man lugnt ska påpeka att det finns hjälp mm. Tror varken du eller han mår bra av att du lättar ditt hjärta för honom när det gäller dom "förbjudna" tankarna. Det är ju inte en frisk människa som reagerar friskt. Så tänker jag när det gäller min mamma. En riktigt frustrerande situation där man sugs med i det osunda. Man kan inte agera och prata som en frisk människa. Man är rädd att säga något som utlöser ett nytt försök. Och om problematiken runt en beroendeperson likställs med "elefanten i rummet" kan situationen runt en suicid person likställas med "en tickande bomb". Många kramar till dig♥️

Kärlek till dig i natten! ❤️

Hur hanterar man konflikter med en person som försökt ta sitt liv? Får man säga vad man känner, vad man tycker? Får man överhuvudtaget finnas till? Jag är arg, rasande på honom för att han utsätter mig för såna plågor genom sitt agerande, sitt självdestruktiva liv, genom att försvinna och inte höra av sig på drygt två veckor, genom att ställa sig på spåret när tåget ska komma. Jag tycker inte det är rätt att utsätta anhöriga för sånt men det vågar jag inte säga för då kanske han tar livet av sig. Överhuvudtaget ska jag utplåna mig själv totalt för att han har det ju alltid ändå värst.

Här sitter jag sönderslagen efter att ramlat i en lång stentrappa. Värk och ont överallt, värst i huvudet. Ögat är hoptejpat och börjar bli infekterat och på nätterna vaknar jag av att jag skriker aj. Det gör så djävla ont och samtigt kommer tårarna och blandar sig med varet i ögat. Ja,ja så kan livet se ut ibland och det löser sig säkert. Kunde varit mycket mycket värre. Egentligen inget problem men......................

Så kommer min älskade och hatade son och mår dåligt, Att skona mig från detta i den situationen jag befinner mig skulle han aldrig tänka, så jag lagar mat, försöker vara trevlig så att han inte mår ännu sämre och försöker ta sitt liv igen. Förbjudna tankar och känslor men dom finns där ändå och jag känner mig faktiskt inte dålig för att jag har dom.

Vilket fokus du har! Heja dig! Tappa inte siktet på land för det känns som om du har sett det i kikaren.

Dina barn kommer antagligen tacka dig för att du visade dem att du är viktig för dig. Att du inte kan acceptera vad som helst. De kanske inte ser det idag men de kommer att se det.
När du visar dem att det finns en gräns så kommer de att minnas det och förhoppningsvis ha med sig den respekten för sig själva när de själva är vuxna. Du visar dem att det inte är ok att bete sig hur som helst och de lär sig förhoppningsvis att varken vara den som beter sig illa eller bara den som accepterar. Stå på dig! Släpp inte blicken!
Jag tar upp kikaren om du tappar den. Du är inte ensam. Vi är många här som känner igen oss i dig och vi står på din sida i det där oförklarliga kriget som våra beroende partners väljer att ha mellan varven.

Kärlek!
Styrka!

Och det kommer vara tufft, sorgligt,jobbigt och en hård resa men det klarar du av eftersom du är en fin mamma som gör allt för dina barn.
Kämpa vidare ?

Skönt att höra att det är bättre.
Att leva med någon med missbruk är så tärande. Dricker de så är det ett helvete. Dricker de inte så blir man nervös för hur längre det ska vara bra eller att helvetet ska börja igen...

Förstår att det är jobbigt att prata på anhörigstödet. Som att vända ut och in på dig själv. Men visst det behövs. Men man blir då dränerad på energi...

Önskar att du får en bra vecka.

Hej Nykteristen

Jag mår nära på bra. Jag fått ischias också nu efter förkylning och feber, men jag härdar ut. Jag som typ aldrig är sjuk, har varit det flera gånger den senast månaden..
Annars är det bättre än på länge. Han dricker mindre på veckan och lite mindre på helgen också. Humöret har också varit något bättre. Han fixar hemma också :)

Igår hade jag en kompis på besök. Hennes man är mer än konstig och de har tre barn tillsammans. När jag lyssnade på henne så speglade hon många av mina egna mina tankar.

Jag tror jag sporrade henne. För redan i morse träffades vi med alla barnen på gympa. Hon viskade till mig innan vi skildes åt...
-tack, detta vad precis vad jag behövde, att komma hemifrån, så befriande...

Sorgligt hur många som har det tufft...

Tack för att du läser och kommenterar. Hjälper mig och än mer om mina inlägg kan hjälpa dig ❤️
I dagsläget så är han nykter, började med Antabus för en vecka sen efter att jag och barnen bokstavligt talat fått fly ut ur hemmet mitt i natten av hans agressivitet som han får när han druckit i d senare. Vi bodde hos mina föräldrar fram tills han varit o börjat med Antabusen. Han va mer medveten om vad han gjort denna gång och hur hans sjukdom verkligen påverkat oss. Dock tar vi en dag i taget här med. Vem är jag att lita på hans ord när han 2 ggr innan ätit det o slutat efter en stund?!
Sonen o jag går på Anhörigcentrum på samtal nu. Känns bra att även sonen får göra det då detta påverkat honom väldigt mkt de senaste,...o jag lider med honom.

Hur länge har ni varit tillsammans? Har han druckit hela tiden?

.

När det gäller all den där omsorg och allt ansvar som man känner för en person med svår problematik eller beroende:
Om man funderar lite runt sig själv, gör man allt det man gör och känner man allt man känner kanske av "egoistiska" skäl? Allt det man gör, gör man det på grund av att den personen har bett om det eller verkligen behöver det? Eller gör man det för att få sitt eget "beroende" tillfredsställt? Otäcka och obehagliga tankar att tänka och ta in. Jag läste, googlade, pratade, tjatade, tänkte med fokus på någon annans problem. Jag kände då att jag hade svårt att släppa mitt ex men mest var det nog att jag hade svårt att släppa mina egna beteendemönster. Får hålla mig själv i strama tyglar för att inte ramla tillbaka i det beteendet. Senast igår kom jag på mig själv med att googla på narcissism och i tankarna bocka av mitt ex på kriterierna. Varför? Inget bra svar! Får någon slags tillfredsställelse av det. Började läsa en vanlig bok istället.

.

Men jag tror att jag kommit till insikt med och accepterat att i denna process kan jag omöjligt ta mig ur utan att barnen märker det. De kommer att bli ledsna och arga och allt det när vi bryter oss loss och det kanske är det enda möjliga. Jag kommer finnas där för dem och stötta och vara deras trygghet i den processen alla dagar i veckan.
Tack Skrållan ?

Du för en kamp. Och det är ju fruktansvärt svårt att balansera så att barnen inte blandas in. Det är som att gå på tunn is.
Det är ju ingen idé att diskutera med en full man, som du ju vet, men ibland är det oundvikligt. Förstår vad du går igenom. Så jobbigt. Man vill bara gömma sig och hoppas allt tar slut. Så man får lugn och ro.
Men BladeRunner du gör ju allt du kan för att skydda dina barn. Mer kan du inte göra.
Hoppas han skriver på snart, så att det blir ett avslut. Tänker på dig. Kram

.

Jag känner med dig och vet hur oerhört svårt det är. Lojaliteten ligger så djupt rotad och man slutar aldrig hoppas och vill fortsätta kontrollera. En orosanmälan kanske kan hjälpa dig på traven. Du skriver om 4 år av plan där du arbetat med att göra dig fri. Jag var arbetat på samma sätt men vi har fortfarande den där länken kvar där vi vill stilla bor oro och dåliga samvete genom att få veta att de har det någorlunda okej. Det är svårt att ge råd då alla människor är olika men du kanske också kan pröva att låta all kontakt upphöra under ett tag och så utvärderar du det ?
Kram
Blade Runner

Hej Nykteristen!

Sorry att jag klipper mitt i tråden men jag kom igår kväll in på ditt första inlägg i denna tråd från 2017... jag antar att det var rubriken “Det är mig och min son det handlar om som fick mig att läsa eftersom jag är i en liknande situation du var i för tre år sedan. Ju mer jag läste desto mer kändes det som att jag skrivit det. Jag har en liten son på 1,5år och lever med en man från Europa sedan 8 år tillbaka. Så mycket av det du skrev stämde in på mig och mitt liv. Även om tårarna forsade så var det så skönt att läsa - tack för att du delat med dig! Jag fortsätter nog att gå tillbaka till dina inlägg från 2017 och följer din resa. Hur har det gått nu? Är din man nykter?

Min sambo har varit nykter sedan nyår, efter jag tog vår son och “lämnade” honom i hans hemland hos hans familj där vi firat jul/nyår (och där vi även bott tillsammans många), såklart kunde han inte hålla sig nykter då! Så nu har jag sagt stopp. Han har kommit tillbaka till vårt hem i Sverige och fått remiss till beroende center men jag känner mig inte speciellt hoppfull... en dag i taget!

Tack igen för en fin tråd och för att du så öppet delar med dig! Det hjälper mig att veta att jag inte är ensam.

Jag ska nog gå på ett Al Anon möte idag (varit ngr ggr).

Kram till dig!

Hur mår du Therese? Blivit friskare?

Hur går d med mannens drickande?

Hör har d varit helt nyktert i snart en vecka o den människan han brukar vara när han inte dricker börjar redan göra sig påmind. Gladare, lugnare, mer tålamod pch framförallt en glädje i att fixa huset.
Men jag funderar ju såklart på hur länge detta kommer hålla denna gång.....

Va på anhörigstöd i torsdags....blir så mkt gråtande när jag är där, har väldigt jobbigt att prata om allt...d är liksom för påtagligt. Hon fegade om jag nångång av dessa veckor kunnat få känna själv, fått bryta min fasad...en gång har jag gjort d. En gång där nån tagit mina båda barn en stund....men jag vill inte ha den känslan igen nu såhär i efterhand. Denna hopplösa och intetsägande känsla som tog över hela kroppen för att bara bryta ner en totalt. Även om jag vet att d är det som gör att man kan komma starkare ur nåt

.

.