Senaste kommentarerna i forumet

Min man har medicinerad ADHD sedan många år och den biten funkar bra. Däremot har hans sug efter alkohol blivit allt starkare de senaste tre åren med perioder om allt från ett par dagar till veckor. När han dricker "smyger" han men det märks ändå.

Nu har det gått så långt att jag funderar på skilsmässa efter ett antal chanser till förbättring.

Hur tänker du? Skulle du ge fler chanser eller bryta och gå vidare? Vi har inga barn.

Han löste det så att han bokat för sig, sonen, svärfar och hans kvinna.
Och menar att jag inte kan sätta mig emot att de åker. Dessutom har han tagit sonens pass och gömt.

Hej Fenix123,
Jag går och tänker varje dag på det beslutet och jag hoppas att jag tar det 2020. Det går åt så mycket energi att tänka på det här. Man tror ju o hoppas att det ska ordna sig o att mannen ska sluta.... men han har ju sagt tydligt att han vill kunna ta sig en djävel.... Så frågan är ju bara: vill jag leva så här? Mitt svar är ju nej.... så vad väntar jag på?

När kom du till insikt o hur länge har det pågått för dig?

Skulle jag lämna så vet jag att barnen skulle ha förståelse och veta anledningen. De älskar sin pappa men de tycker att han är konstig emellanåt o det går inte att lita på honom...

Men jag undrar om jag drar mig för detta beslut eftersom det kräver en hel del arbete. På något vis kommer jag närmare att lämna, en litet myrsteg för varje dag...
Ta hand om dig

Så bra att du ser dig själv först. Vilket är det svåraste i ett medberoende. Att inte leva igenom en annan människa, känna mer för en annan än för sig själv. Vi har ju bara ett liv som vi vet iaf. Viktigt att värdesätta sig högst även om empati och omhändertagande av andra kan vara fint till en viss gräns. Jag älskade min kille mer än vad jag älskade mig själv. Nu när han är borta ser jag lixom igen mening med mitt liv just nu. Han var mitt allt. Nu börjar min resa från att avsluta mitt medberoende till honom och hans problem. Men nog känner man sig tom. Som att det verkligen fattas något. Min oro och stress gick upp i rök. Vad nu meningen var med allt detta är en gåta för mig. Sån otrolig smärta att förlora sin älskade på det här viset. Ta hand om dig ?

Nä, d känns igen verkligen, allt jag säger eller gör är oftast helt fel emot vad han skulle sagt eller hur han skulle reagerat. Speciellt barnen och ekonomin. För där är jag tydligen helt befäng o bara slänger pengar omkring utan att tänka efter överhuvudtaget. Sen att HAN lägger säkert tusenlappar på alkohol varje månad eller för delen är den enda av oss som kan spara pengar, d har inget med saken att göra!

Så skönt för dig Azalea?. Nu kan du andas.
Skickar dig en stor kram?

Jag tror att jag förstår, kanske bättre än någon kan ana. Ditt inlägg är en viktig påminnelse, tack? / mt

Jag ska ta mer hand om mig själv. Med resan hit till barnen och att släppa kontrollen över allt som sker " hemma ".
Ska ta av mig min mantel jag har på mig i Räddningspatrullen och stoppa ner den i en låda.

Idag blev han hämtad och inkörd med tvång till avgiftning. Jag säger bara: jisses så skönt. Fast jag vet att det inte varar länge så tänker jag stanna i den känslan nu. Någon annan får ta över nu.

Sonen orosanmälde igår och äntligen hände nåt.
Han har redan ringt 2 gånger och vill veta vem som anmält och kan inte för sitt liv förstå varför detta händer. Tycker ju att han skött sig och inte gjort nåt fel.
Ingen insikt än i sikte och vet ni vad??
Jag har blockerat hans nummer för första gången någonsin. Dottern fick hjälpa mig, men det känns faktiskt riktigt skönt.
Jag stämplar ut just nu och vänder mig bort från honom.

Tack för att ni finns och alla gida fina råd jag får till att hålla mig i schack.
Kramar från en lättad Azalea ?

Av din följeslagare du haft. Väldigt vackert skrivet och jag sänder dig en varm kram❤Azalea

Det är svårt att stå vid sidan av sitt barn och inte ha lösningar eller kunna hjälpa. Min son har mycket ångest och jag känner mig så hjälplös de perioderna.
Vore säkert bra om du fick gå och prata med någon dom kan hjälpa dig att sortera tankarna så du kan må bättre. På så sätt kan di vara ett bättre stöd för din son kanske.
Tänker på dig?Kram Azalea

Okej.. jag började skriva här innan sommaren 2019 tror jag. Nått av det bästa jag gjort på länge. Att få prata ur sig allt med andra som har liknande händelser i sitt liv är så givande. När jag började skriva så hade min älskade sitt tablettmissbruk som han kämpade med. Eller snarare VI kämpade med. Kan fortfarande inte fatta hur det kunde gå såhär. Vi hade 12 fina år utan missbruk. Under loppet av ett år lyckades han bli beroende av smärtlindrande tabletter och drog på sig skulder ca en halv miljon. Under 1 år.. sån otrolig förändring under ett år. Allt gick så fort att jag inte riktigt hängde med. Sen kämpade vi i 3 år med nedgångar och uppgångar sen var hans liv slut. Fattar inte än idag. Var vid hans grav idag första gången själv. Satt på huk ute i regnet ca 20 min och bara pratade till honom. Känns inte som att det är han som ligger där nere. Jag ska försöka ta hand om mig själv nu precis som du säger. Är nog i chock fortfarande bara. Livet är otroligt skört. Ena dagen är man där, nästa dag inte.. ?

Känner igen mig i din ilska, frustration, rädsla och besvikelse. Lider med dig att du ska behöva genomgå detta. Fruktansvärt. Finns här om du behöver prata. Känner även igen mig i känslan av att behöva skriva av sig allt. Vissa saker som man inte alltid kan prata med någon nära om. Nästan lättare att skriva ut det bland okända. Vi alla här bär ju på våra problempersoners svek,besvikelse och smärta. Tänker på dig och önskar dig allt gott. ?

Så var det med mitt ex också den sista tiden vi bodde ihop. Han hade sånt väldigt humör. Både när han var full och när han var nykter(bakfull).
Det kvittade vad jag sa, hur eller vad jag frågade om, så var han irriterad. Undrar om det är alkoholen som påverkar hjärnan eller om det är så att dom får sådana samvetskval, men inte vill visa det, så det är därför dom beter sig så.
Till slut gick det inte att föra ett vettigt samtal med honom. Och allt var mitt fel. Jag frågade dumt eller jag fattade ingenting.
Till slut går det inte. Jag orkade inte. Jag var tvungen att gå.

Tack, då är d inte bara jag! Drygar liksom eskalerat nåt fullständigt med hans humör senaste tiden o jag fattar inte varför,
Sen får man sms om hur dåligt han mår o hur mkt hjälp han vill ha...men verkar samtidigt inte som att han aktivt vill göra nåt åt det

Ja, fy dagen efter humöret kan man gärna vara utan känner jag!

Å så sorgligt. Ni verkar haft en bra kontakt i alla fall. Så synd att han inte fick fler år nyktert.
Ledsen för din skull??

Men oj. Blev han så arg. Han har ju tappat det fullständigt!! Bra att du kontaktade dina föräldrar. Hoppas ni kan vara där till ni hittat nytt boende.

Känner igen det där med ilska när man låter de sova av sig. Vi har haft otaliga sådana morgonen eller förmiddagar. Men de har aldrig lett till handgripligheter.

Fy katten sicken morgon. Förstår att du blev rädd. Och så otroligt otacksamt när man försöker vara snäll och smidig för alla, inte minst för barnen. Nää att en full eller bakfylla pappa lämnar barnen på förskolan går absolut inte. Det handlar ju om säkerhet framför allt.

❤️

Och så vackert på en och samma gång det du skriver. Så ledsen för din skull! Döden är så definitiv och brutal. Så trösterikt att du ändå kan känna hans närvaro. Och så oändligt sorgligt att han inte fick fler nyktra år att njuta av. Många varma kramar till dig Ullabulla♥️ Du är den kloka, varma och starka som vågar vara ärlig! Så glad att du finns här på forumet.

Jag håller med dig, man är så ensam i sitt förhållande så egentligen är väl vi dom som bäst klarar oss som ensamstående på riktigt!
Jag känner varenda gång jag läser i nån ”mamma”grupp på FB att åhh vi måste hylla alla ensamstående, de är så fantastiska! Jag blir irriterad för oss som faktiskt i d dolda lever ensamma gör ett jvla hästjobb för att få ihop vårt liv....

Igårkväll drack han utav bara den...så imorse när han skulle ta barnen så lät jag honom sova. Vill inte att han tar dom när han druckit. Precis när vi ska gå....vaknar han och blir jättearg. Att jag tar barnen o smyger iväg utan att väcka honom när vi pratat om d här flera ggr igårkväll. Vi säger hej då, han flyger upp och ut genom dörren. Får tag i mig puttar mig i ren frustration o ilska så jag nästa tappar vagnen ut för trappan med minsta barnet i. Jag blir livrädd. Jag skriker, barnen skriker....vi ska vi hos mina föräldrar nu! Min pappa har kontaktat flera av hans jobbkontakter om en akut lägenhet....d går inte mer

Så fint du fint du skriver, ett vackert och sorgesamt farväl.

Håller med att dom djupa äkta banden aldrig släpper. Upplever själv att trots stridigheter, trots långa perioder utan någon kontakt, trots att jag tycker min fd man inte fattat någonting av vad som är viktigt i livet, lever inte överhuvudtaget utan hankar sig fram nätt och jämt. Enda möjligheten att "förgylla livet" är en flaska vin (tanken slår mig skriver jag egentligen om mig själv). Just nu hankar jag mig fram, men vin förgyller inte min tillvaro. Det behövs mer än så. Ttrots att vi varit skilda 35 år och jag nog inte skulle klara att umgås med honom en hel dag, så finns han alltid där och att hjälpa varandra när det verklugen behövs är en självklarhet. Vi har som du säger hakat in i varandra, tidigare på både på ont och gott, idag är det bara gott.

Lycka till med ditt framtida liv med den inställningen och det synsättet du har blir det säkert bra. ❤

Testa men i lite mer närområden först? Är ju hur jobbigt som helst om det skulle va så att du åker i två veckor till thailand o det blev inte alls som han sagt!

Vad tråkigt att du inte fick lägenheten. Skit. Men nu kan du kanske få en ännu bättre lgh som känns ännu mera rätt. Den kommer.

Här är det vakuum. Det är så det känns. Mina tankar är förvirrande. Orkar liksom inte ta ställning. Drickandet har funnits där men ändå varit generellt bättre och kanske lite mindre. Jag har varit sjuk ett par dagar och då har han verkligen ställt upp.

Det som är jobbigast är att min framtids syn är så mörkgrå. Inget känns kul längre. Även saker som borde kännas kul, ser jag inte fram emot det är liksom hela tiden bara grått och mer eller mindre som en tröskel att ta sig över. Men jag kämpar på, på jobbet är jag som vanligt och där kan jag lägga privatlivet på vänt, skönt. Men att aldrig riktigt få återhämtning är så förbannat slitsamt att jag nu börjat undra hur länge detta är hållbart för mig...

Även om drickandet skulle bli typ rimligt finns en ökning alltid där och lurar. Påfrestande att alltid ha det i bakhuvudet. Sedan finns ju annan problematik också, som att gnistan i förhållandet är borta vi är bara som vänner. Samt att jag vill göra saker, vara aktiv, hitta på saker. För honom räcker det ofta med att titta på mobilen, tv:n eller framförallt tv-spelet.
Det är så tråkigt att vara ensam projektledare och påpiskare för alla aktiviteter, stora som små, i vardagen och under ledigheter.

Att släppa taget är det svåraste jag gjort. Eller rättare sagt,det klarade jag aldrig riktigt.
Läs gärna mitt sista inlägg,jaha och nudå.

Du är ung och har en kortare historia.
Avvänj dig och sök dig till Alanon och börja jobba med ditt jag.
Det är en tuff resa,men den är värd det.

Så släpper sakta mitt band.
Mitt ex har dött och våra band är numera minnen.
Trots separation för nästan 6 år sedan så har han fortsatt vara en viktig bit i mitt liv.
En hållhake eller livrem på det liv jag levt och en av de stadiga grunder jag ändå stått på.
Han har hållit dörren öppen,jag var välkommen tillbaka till hans trygga famn.

Jag kunde segla ut igen från den vetskapen till mitt nya liv men återvända i tanken när det gjort för ont i mitt nya liv,eller det har ställt för mycket krav på mig i form av tillfrisknande eller nya hinder som jag inte tror mig klara.

Hans kärlek till mig och min lojalitet till honom och hans välmående eller illamående har varit en ständig följeslagare trots att vi brutit.

Nu är han död och jag kan släppa taget på riktigt.

Våra band var så starka,delvis sjuka delvis friska.
Vår omsorg om varann och att den andra skulle må bra har fortsatt.
Någon sorts äkta kärlek som aldrig dog,fastän jag lever i en ny bra relation som är kärleksfull och fin.
Så har jag ändå haft en dubbelhet i mitt liv som jag försökt bemästra.

Att släppa taget är väldigt svårt,för att inte säga omöjligt när man väl hakat fast i varandra på djupet.

Men jag vet och känner att han är med mig i de stunder jag har det svårt eller är ledsen.
Sakta fyller han mig med kraft och mod så att jag lättare kan stå ut eller klara av de situationer jag tidigare känt mig bräcklig.

Kanske inbillning,kanske sant. Det får jag aldrig veta.
Jag fortsätter gråta mina tårar över det liv han inte fick leva då cancer tog hans liv på väldigt kort tid.
Han var nykter sen 2,5år och såg fram emot en pension och ett rikare liv.
Han fortsatte att se till mitt oxh min dotters bästa på det sätt han alltid gjort.

För det tackar jag honom.
Alkoholism är en djävla sjukdom..

Jag kan inte riktigt säga exakt när det blev så här stor förändring i konsumtionen av alkohol. Vi har varit på semester tidigare både inom och utom Sverige och då har jag inte tvekat.
Då har det absolut druckits men inte till den här berusningsgraden eller att han glömt undan.
Under den här hösten har det förändrats och det har varit dygnet runt i perioder. Det har varit en väldigt tuff period för oss under egentligen hela 2019 där min man valt att självmedicinera med alkohol.
Så jag vet inte hur fast han är i missbruket. Han säger själv att han vill ladda om och behöver miljöombyte...

Jag förstår din rädsla! Vapen skapar bara en falsk trygghet och gör att det kan bli fruktansvärda konsekvenser utan att det egentligen var tanken.
Förstår att du vill plocka upp din son i famnen och vagga honom till sömns och rädda honom som du kunde när han var liten.
Jag förstår att du behöver prata med någon professionell för att fortsätta sortera och hantera känslorna.
På vår närmaste VC finns drop in tider hos psykolog. Hoppas att du hittar någon som du kan prata med.
Tänker på dig! ❤️