Senaste kommentarerna i forumet

Hej Linnea
Förstår att ni tänker jämställdhet och det är bra.
Min sambo drack inte så mkt när barnen var bebisar, som du beskriver att din man gör nu.
Men känslan av otillräckligt och ångest var det som gjorde att min sambo inte var den bästa på att ta hand om ett litet barn (11 månader).
Det var ren tortyr för mig att sitta på jobbet och få sms om hur dåligt han mådde hemma med barnet och att det var så jobbigt och krävande att ta hand om ett litet barn. Det var som att något gick sönder inom mig, det fina bandet som de skulle få blev inte alls som vi tänkt. Förutsättningarna fanns helt enkelt inte där hur mkt vi än ville båda två.

Vi lyckades få in barnet på en förskola deltid vid 14 månaders ålder och det var väldigt skönt ska jag säga. Min sambo kunde gå och ”vila upp sig på jobbet” och sen vara föräldraledig på deltid medan jag jobbade.
Sen har han, när barnen blivit lite större, kunnat ta större ansvar på heltid. Och han är definitivt den pappa som jag känner som tagit ut mest föräldraledighet. Jämställdhet för oss fick liksom komma lite senare.

Var tvungen att skriva till dig då min överlämning till pappan gick i kras.

Tänk på vad som är bäst för dig när det väl blir dags att bestämma sig, och lycka till.

Ni är helt fantastiska - känner för första gången att jag har kontakt med andra som förstår hur det är att leva i en sådan situation. "Självomhändertagande", jag ska verkligen följa ditt råd och satsa på att under de kommande fem veckorna försöka få samtalshjälp och fundera över vad jag behöver.

Min man har svårt för att tala om problem, men igår lyckades jag äntligen få honom att diskutera lite. Då menade han att han var så otroligt stressad, mådde dåligt av sin livssituation, och att det var naturligt att ibland "explodera" under sådana omständigheter. Vad gällde incidenten med mina kolleger, tyckte han de gjort fel som berättat för mig. Det var i själva verket de som uppfört sig dåligt i baren och de hade sedan bara tagit ut det på honom. Däremot så var det förvisso sant att han bett den andra kvinnan om sex, men det var ju bara för att han var full. Ingenting hade ju hänt, det var bara prat! Och nej, det var inte alls bra att han gjort så, men tänk själv - inte förmår man ha sex när man är så full! Och för övrigt, har jag inte sett hur illa svenskar beter sig när de är ute och super? De är då inte bättre än han. (Min man är inte svensk). Ja, så fortsatte hans resonemang och jag var helt förstummad. Med andra ord, när han fick reda på att jag visste hur han uppfört sig, var han förstummad och skamsen. Tre dagar senare har allt försvar kickat in och hans egen skuld och ansvar har krympt till en liten ärta. Och det värsta är att jag under dessa år börjat vänja mig. Det är först när jag får skriva ned det och hör andras reaktioner som jag inser hur totalt absurt det är!

Stor kram till er alla som delat era tankar med mig!

Nu säger jag ju inte heller att allt har varit enkelt alla gånger som han har haft sina perioder. Självklart har det varit fruktansvärt tungt och jobbigt! JAG har mått fruktansvärt dåligt under dessa. känt mig maktlös varit orolig stressad ledsen m.m
Och med dagens sanning och vetskap så har jag förstått att jag har och är väldigt medberoende. Och att med allt så självklart har barnen blivit berörda på ett eller annat sätt pga av vår livssituation.

Jag var 37år då?! Anser att jag kunde/trodde att som vuxen kvinna vända mig till min mor eller annan vuxen för råd och stöd i frågor angående alkoholproblematiken utan att bli dömd utskälld få höra hur dum i huvudet man var häxjakt. M.m.

Hon lyssnade ingenting på hur vi kämpade eller försökte med hjälp vi sökte från AA eller parterapi samt sökte jobb fick jobb började studera. Utan hon fortsatte helt maniskt med sin kampanj med att han skulle ut ur huset pga av att han hade haft sina perioder.
Hon började göra barnskyddsanmälningar så vi fick hembesök och kontakt med dem dör de träffade barnen. Där de kom fram till att vi faktiskt försöker kämpa och barnen inte hade tagit någon skada. Och när hon fick det svaret från barnskyddet så började hon skrämma upp min äldsta dotter som har sen tidigare egna svåra psykiska problem som hon går i terapi för, så min äldsta dotter fick börja göra anmälningar istället?! Både Barnskydd och djurskydd allt för att mormor skulle få som hon ville?!

Med alla anmälningar och hembesök så slutade med att det var ingen som for illa varken barn eller djur så tillslut sa de ifrån från barnskyddet att nu får det vara bra. De gav oss även rådet att göra en motanmälan för personangrepp. Men inget vi kände för. Vi hade nog med våra egna bekymmer som vi kämpade med.

Tänker på dig i dag och hoppas det blir ett beslut i domstolen i dag, att han får stanna och få fortsatt behandling. ?

Ester-jag börjar fundera på om vi väntar barn med samma man?!? Skämt åtsido- det är verkligen mkt som är lika i vår situation, förutom att min sambo aldrig är social med andra när han är ute och dricker själv. Han dricker ensam, koncentrerat, och tittar på mobilen eller läser en bok. Det gör det ännu mer sorgligt tycker jag...
Jag är också i v 38. Igår skulle han ha startat sin nyktra period på tre veckor innan bf som vi kommit överens om eftersom ingen av oss vill att han ska vara påverkad nu när bebisen kan komma när som helst. Men idag när jag åt middag med några vänner fick jag ett meddelande från honom om att han sitter och dricker igen och inte vet varför, bara att han mår dåligt och inte klarar av att låta bli.
Vi har bestämt nolltolerans av alkohol när han ska ta hand om barnet, och det lär han göra halva tiden eftersom jämställdhet är lika viktigt för oss båda. Men om han inte klarar av att hålla sig nykter på egen hand måste jag se till att han äter antabus. Och situationen som uppstod idag tyder ju på att det inte kommer gå bra...
Jag tänker inte riskera vårt barns säkerhet på grund av hans missbruk.
Vad känner du inför drickande och bebistiden?

Jag kommer från beroendesidorna, men vill säga ett par ord. Du verkar vara en fin vän som bryr dig om din vän mycket. Vill bara säga att du inte ska vara alltför besviken på din vän. Att ha problem med alkohol är oerhört skamfyllda och inget man vill berätta om. Tänker att en bra idé.är just att göra som Rosette flöreslog och berätta att du har hört.. tror kanske att din vän till och med kan känna sig lättad över att få ett tillfälle att berätta. Lycka till!

Du har verkligen fått bra råd av alla här. Jag har inte så mycket att tillägga just nu, annat än att säga att lyssna till dig själv. Du skriver "Han satsar på nystart, men alltsammans börjar i själva verket om igen. Det är vad realisten i mig tänker, men idealisten hoppas fortfarande. Vad tror ni?"
Du vet var din gräns går. Jag hoppades och hoppades så naivt i många år på en förändring. Jag hörde orden "jag ska sluta dricka" så många gånger, men det vara bara ord. Jag ville verkligen tro på förändringen som aldrig kom. Det låter inte bra alls det som dina kollegor bevittnade med din man. Du har inget med hans uppträdande att göra. Vill du ha en man som beter sig så? Gör något för dig själv dessa veckor som han är bortrest. Prova gärna att umgås med dig själv och landa i hur du önskar ha det framöver. Ta hjälp, prata med en professionell, förslagsvis via företagshälsovården, präst, kurator i primärvården, öppna AA möten, eller en psykolog. Jag tog hjälp av en psykolog för att få hjälp att sätta gränser eftersom jag inte kunde det innan. Det är aldrig fel att rusta sig så gott det går, för det är svårt när vi ser den goda sidan hos den som förvandlas till någon vi inte tycker så mycket om med alkohol i kroppen.
Ta hand om dig och ta ditt liv på allvar. Kram!

Men det är alldeles för långt iväg för mig.
Det hade varit fint att få träffas live och förmodligen hjälpt mycket.
Azalea

Det gjorde ont att krascha men känns skönt att det går att kravla sig upp ur hålet igen.
Oron kommer ligga under ytan såklart men just nu har jag stoppat undan den och fokuserar bara på jobbet, vänner och framför allt en extra lång helg som jag och dottern ska tömma hennes lägenhet på. Sorgligt men samtidigt så spännande för henne och jag gläds med henne♥️
Min pappa och hans " tjej" har bokat in oss på hotell i 3 nötter så vi kan ha det mysigt efter städning och rensning, är så tacksam. De ville vi skulle få en fin avslutning.
Jag försöker vara nöjd med mig själv över det jag är bra på och det jag genomför och ta en sak i taget istället som jag lätt gör: Måla fan på väggen.
Det blir lätt så när jag blir överväldigad över hur långt jag har kvar på vägen till ett riktigt liv.
Tack snälla ni för att ni finns???

Du är aktiv här på forumet, funderar lite på vart du ska skriva. Som anhörig, för egen del, att du påbörjat eller är i en förändring om jag förstår dig rätt.
Oavsett verkar du vara hjälpt av att formulera dig i text, det är du långt ifrån ensam om. Tack för att du delar med dig av hur det är för dig.

För din del låter det som att alkoholen kan komma in som ett sätt att slappna av. Samtidigt låter det som du önskar att du kunde finna den avslappningen på andra sätt än med alkoholen.

Den har blivit en del av ditt liv men du vill inte att den ska ta sådan plats den tar nu. Du blev mor ung och har nu barn på halvtid och det låter som att tid är något du behöver mer av, tid för dig och möjlighet att ta hand om dig på ett sätt du kanske inte hunnit tidigare.

Hoppas du kan hitta lite tips och råd här bland andra som kanske har liknande situationer eller att skrivandet i sig kan kännas hjälpsamt.

Ett litet tips är att skriva flera gånger i samma tråd så får du kanske flera svar. På så sätt hamnar din tråd "längst upp" och blir synlig igen och det kan också vara lättare för någon att få en mer samlad bild av hur du har det och på så vis lättare ge dig stöd.

Du gör såklart som du känner och är hjälpt av!

Önskar dig en fin vecka!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

vad bra att du hittat anhörigstödets forum som ett sätt att ventilera dina tankar och känslor kring din situation. Både att känna igen sig i hur andra har det och att andra kan känna igen sig i det du skriver och bli hjälpta av det kan ju kännas något lättande. Det hörs att du brottas med att till och från ha dåligt samvete när du sätter en form av gräns om jag förstod dig rätt.

Inte alls ovanligt och det låter också som att du tänker att om du inte "står pall" är ni tillbaka på ruta ett. En tanke jag fick där är att det aldrig är någon annans ansvar om någon väljer att dricka eller söka hjälp eller liknande, oavsett hur du gör är det inte ditt ansvar och du som avgör vad någon annan väljer. Du vet ju säkert detta ville bara påminna om det på något vis kunde vara hjälpsamt.

Jag ser att du är aktiv i flera trådar, hoppas du känner att du får ut mycket av att vara här. Tack för att du delar med dig.
När det kommer till att få ut tester från någon annan är det inget som går att kräva.

Önskar dig en fin vecka och hoppas det dåliga samvetet lättat något..

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du sätter ord på en situation som flera här inne nog känner igen sig i, svårigheten att ta upp något som har med någons alkoholvanor att göra. I det här fallet har du fått höra det av en tredje person och vill nu ta upp det med den det gäller, eller kanske önskar att du fått veta det av hen själv direkt, om jag förstod dig rätt.

Du har varit öppen och ärligt med hur du mår men inte fått den responsen tillbaka. Det låter som en besvikelse i relationen just kring det samtidigt som det låter som att du har både en oro och en önskan om att ändå kunna prata med din vän om det.

Du är omtänksam som funderar på hur du kan ta upp det och har vänt dig hit för att få svar. Ibland tar det lite tid att få svar i sin tråd och man kan behöva skriva flera gånger så den syns "längst upp" igen. Kanske har du redan hunnit prata med din vän nu?

Om inte vill jag mest säga att det är svårt att ge exakta råd kring hur du bäst tar upp det men en sak som kan vara hjälpsamt är att uttrycka det utifrån hur du känner och kanske bara säga att du hört lite vad som hänt och undrar hur personen mår kring detta?

Hoppas du hittar lite här på forumet som blir hjälpsamt för dig och skriv gärna igen och berätta hur det gått eller om du vill ha fler tips!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du beskriver något som jag tror flera här känner igen sig i. Hur det är att vara nära någon som jobbar med att förändra sina vanor. Den personen är på något vis i början av sin process medans för dig har det gått så lång tid och det blir som en känsla av att vänta på att se om det blir bättre. Du funderar på om personlighetsförändringar du märkt i samband med alkoholen kommer bli bättre om jag förstod dig rätt. Du undrar också över hur lång tid det i så fall kan ta och om det är värt att vänta. Många frågor och funderingar som det säkert kan vara skönt att ventilera här. Gissningsvis är dessa svar olika för många av olika anledningar. En fundering jag får är, vad kan du göra för dig som hjälper dig att må bättre oavsett hur det kommer bli för honom?

Jättebra att du skriver här och sätter ord på det du funderar på, jag ser att du har flera trådar och kanske har du redan märkt att det kan dröja lite olika länge innan man får svar. Ibland behöver man skriva flera gånger så att ens tråd hamnar längst upp igen.

Skönt hur som helst att han har tagit hjälp och genom att du skriver här har du också tagit steg i det!

Varma hälsningar
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Har genomgått anhörigprogram på Nämndemansgården. Det dom beskrev hände i hjärnan när man drack alkohol var att vissa funktioner "släcks ner" bl.a. empati. Tycker det var en bra beskrivning. För övrigt är det ju en fullständigt oacceptabel situation du befinner dig i. Tycker det är bra som Nordäng säger att bestäm dig för hur många chanser du ska ge honom. Skulle också vilja rekommendera alanon till dig. Kram och ta hand om dig!

om din mamma kör en "kampanj" i släkten mot din sambo. Men, du gick till din mamma en gång i början och bad om hjälp, på grund av hans alkoholproblem. Du kanske berättade saker då som gjorde henne orolig. Och eftersom hon antagligen är mer mån om dig och dina barn, än om din sambo så tycker hon att du borde lämna honom. Som mamma kan jag ju förstå din mamma lite grann i det, jag tror att hon vill dig väl i grund och botten.

Hoppas du och barnen inte far illa i alla fall, och att din sambo får hjälp.
Lycka till!

Varför min mamma inte tycker om honom. Är för att hon kom inte ihåg honom från min ungsomstid.

Till den saken hör att jag växte upp med min ensamstående mamma och där jag fick leva mitt liv och hon sitt när jag var i tonåren eller ja de började redan tidigare. Hon hade sina olika pojkvänner och fester med vänner. Och jag levde mitt liv med "gänget" Inte världens dröm uppväxt men jag tycker ändå helt ok. Jag hade mina vänner som blev min trygghet. Vi fanns alltid där för varandra. Anyway...
Pga att Min mamma inte kommer ihåg min karl från den tiden så börjar hon söka upp honom på nätet och där hittar hon att han har en dom som han fick för över 20år sedan och han fick sitta inne i 7år för den. Förstår hennes oro och hon konfronterar mig med den, vilket hon har skrivit ut så hon kan trycka den under näsan på mig.?!
Jag vet om den händelsen, jag vet vad som hände jag har redan all information om det. MEN hon vill inte ta åt sig hon vill fortsätta dömma honom, vilket hon gör med att säga att jag ljuger och jag har blivit manipulerad m.m och sen far hon med papperna som är 20år gamla och visar upp dem till allt och alla i vår bekantskapskrets och släkten och ojar sig. Hon tom ringer till min sambos chef för att kolla om han verkligen har varit på jobb eller om vi ljuger om det?!! Och vid det här laget är hennes oro obefogad förutom händelsen som var för 20år sedan.

Jag vet vem han är sedan tidigare, han berättade om vad som hänt och om fängelsetiden och tiden efter. Så jag har en viss förståelse över den tiden. Sen det här med alkoholproblematiken den började med starksprit i början av vårt förhållande vilket blev stora diskutioner där han lovade att sluta med den vilket han gjorde..gick ett bra tag bra med att dricka öl istället..mer kontollerbart. Men nu det senaste året så har det spårar ut och blivit oftare perioder och ohållbart.
Därför har han nu skrivit in sig självmant till ett behandlings hem för beroendebehandling. Sista chansen för att vi ska kunna funka som familj.

.

Så himla bra gjort av dig! Helt rätt, har också allt som oftast tänkt så...kan inte köpa det o inte göra det! Men då begränsar man ju sig ännu mer än man redan gör egentligen!
Åhh så himla skönt med spa ?

Då när jag var mitt upp i förhållandet tyckte jag att dom "elaka helgerna" var dom hemska. I efterhand insåg jag att alla mina helger var skit. Han var full och löjlig dom andra helgerna och det blev man helt trött i huvudet av det också. När det gäller ditt ultimatum: istället för att se det som ett krav som han ska leva upp till så se det som ett löfte till dig själv typ: jag ger detta EN chans till men jag lovar MIG SJÄLV att detta inte ska få fortgå.
Styrka till dig!

Att man tänker att alla elakheter som sägs under fylla är sånt han inte vågar säga nykter. Mitt ex förnekade att det var så och sa att han helt enkelt fick hjärnsläpp när han drack. Försökte finna tröst i det ett tag. Men sen kom jag fram till att HAN ska ta ansvar för hur han påverkas av att dricka INTE jag. När det gäller din sista fråga. Är benägen att hålla med realisten i dig. Han, som många andra alkoholister, VILL sluta men KAN inte förrän det kommer från djupet inom dom själva. Ställde också ultimatum, han slutade, började först smygdricka, blev avslöjad av mig, fortsatte att dricka öppet, jag stannade och levde på hoppet. Så höll det på. Allt eftersom tiden gick märkte jag också att mitt ex fick allt mindre respekt för mig. Jag gjorde ju inte allvar av mina "hot". Kram

Tack för era svar - kände verkligen jag måste ha kontakt med andra som har liknande erfarenheter. Precis som du säger, Nordäng67, så ser jag min man som två olika personer och det gör mig helt förvirrad. Doktor Jekyll och Mr Hyde. Samtidigt tänker jag att allt det som kommer fram när han är full, det måste ju redan finnas inom honom. Rent logiskt vet jag att det inte är mitt ansvar, att bara han kan bära skulden/skammen/ansvaret, men det är så svårt att få hjärtat att inse det hjärnan vet.

Vi har gjort en överenskommelse att han ska resa iväg och hälsa på sin familj, dvs mor och syskon, som bor i ett annat land. Han reser nu på lördag och blir borta i nästan sex veckor. Det ska ge oss lite tid att tänka var på sitt håll. Jag har sagt att jag älskar den han är när han inte dricker och att jag vill ge vår relation ytterligare en chans, men bara på villkoret att han slutar dricka. När han återvänder blir det antingen för att göra en nystart utan alkohol eller för att skriva under skilsmässoansökan och jag har bett honom tänka igenom vilket beslut han ska fatta under tiden han är iväg. Och det kanske låter bra i teorin, men jag misstänker det kan finnas en fallgrop: Han satsar på nystart, men alltsammans börjar i själva verket om igen. Det är vad realisten i mig tänker, men idealisten hoppas fortfarande. Vad tror ni?

Jag har länge begränsat mig.
Tex tänkt
-det är ingen idé att köpa nytt skåp och nya lampor om vi ska gå isär...
-det är ingen idé att planera roliga saker framåt om vi ska gå isär.
-det är ingen idé att vi går på restaurang för det blir bara fel.

Men jag ska sluta tänka så nu. Det begränsar mig själv för mkt och han behöver också bevisa att han skärpt sig.

Idag har jag bokat en spa weekend med övernattning med mina vänner. Ska bli så skönt. Jag tar semester från jobbet och tänker enbart på mig.

Jag har lyckats bli sjuk igen.
De senaste dagarna har varit ok. Upptäckte här om dagen att det fattades en massa vin. Innan jag hann fråga kom han och berättade att han i lördag gick till en kompis, medan jag sov pga förkylning, och hade bjudit honom på vin samt lämnat kvar boxen hos honom. Vet inte vad jag ska tro.

Just nu tänker jag att jag ska försöka se helhetsbilden. Dvs inte bara drickandet. Får se hur det går...

Din man dricker och agerar precis som mitt ex gjorde. Dricker tre dagar i veckan, otrevlig typ en gång i månaden, man visste aldrig när, flirtande med andra kvinnor, verbala kränkningar. Däremellan den fina person man älskar. Usch din stackare, förstår precis hur du känner. Det KA skriver är väldigt klokt, väldigt bra råd. Man letar förklaringar och ursäkter för någon annan in absurdum och tappar helt bort sig själv. Man ser sin man som två personer, en man älskar och en man avskyr. Börja fokusera på dig själv. Ofta tänker man "lämna eller inte lämna". Blir ett drastiskt och svårt beslut att ta och man kommer ingenstans. Börja med små steg i en riktning att förbättra DITT liv, inte att förändra honom. Fundera runt dig själv istället för runt honom. Ställ frågor till dig själv och försök hitta svaren. Något du kan fråga dig själv är om du har varit med om liknande beteende tidigare, kanske under barndomen eller annat förhållande. Kram till dig