Senaste kommentarerna i forumet

Min man föreslår att vi ska ta en resa i två veckor och hämta igen oss, få vara tillsammans, sola, bada, äta gott och få sol. Just nu skickar han länkar på hotell i Thailand.
Och jag blir osäker. Jag är rädd att det blir en resa där han sitter i baren och jag jagar sonen... Och känner att vi istället för att komma närmare varandra kommer längre ifrån varandra.
"Det behöver väl inte bli så" svarar han. Jag behöver nog någon skriftlig överenskommelse för att det ska kännas aktuellt...
Hur löser ni andra resor?

Jag vet att jag måste det och ska verkligen stålsätta mig nu, banne mej.
Idag är jag mest förbannad och det känns på nåt sätt bättre, enklare. Så tänker hålla kvar den känslan just nu.
Så till sonen att blockera hdns nummer igår eftersom han mår dåligt av att höra ifrån honom. Han gjorde det idag efter ett riktigt ruttet samtal där pappa säger att han dricker p.g.a allt kaos som sonen gjorde i tonåren. Va faaaaan.
Sånt gör mig förbannad och tack o lov så blockade sonen nu. Bra gjort?

Imorgon och hela helgen ska jag spendera hos dottern och sonen kommer nog också❤ser då fram emot det och vi ska bara mysa tillsammans.

Jaa det är bra att prata av sig KA. Undan för undan inser man vilket förhållande jag varit i, hur påverkad jag varit av allt som hänt. Vilket liv jag levt, inte alla år som varit jobbiga, men det överskuggas av de sista åren som jag kämpade.

Hej Therese, hur är det med dig?

Här går det upp o ner...känslorna känns så överväldigande så ibland vet man knappt vart man ska ta vägen.
Nåt som inte gick vägen var lägenheten....tror knappt längre att d är meningen eller? Får snart panik. Ska ta o kontakta Anhörigcentrum....få prata med nån!
Mannen i huset har nu sagt att han ska göra allt för att vår relation ska bli bra! Jag undrar varför?!

Har inte läst så mycket på din tråd, men jag blev förvånad när jag läste att det blev utryckning och du och sonen fick hjälpa honom upp i sängen och torka upp rödvinet. Dina barns pappa om jag uppfattar det rätt och ni bor väl inte tillsammans. Det verkar finnas en hel del människor som är engagerade i denna man. Att föräldrarna bryr sig kan jag förstå, men att du har något ansvar i det hela förstår jag inte, såvida du inte var där för att hjälpa din son. Av vad som framgår verkar mannen klara sig utmärkt han sitter på pizzerian och dricker öl medan hela släkten försöker reda ut allt han ställt till med. Ursäkta, vet att det inte är lätt att sätta gränser. Har själv jättesvårt för det, men som utomstående förefaller situationen ganska komisk. Anhöriga är fullt engagerade, mobilerna går varma och alla far hit och dit för att ställa allt till rätta och själv sitter han sitter i lugn och ro och dricker öl. Bättre kan man knappast ha det.

I dag har jag varit och pratat med anhörigstödjaren. Så skönt att få prata av sig. Berätta om helgerna som varit mysiga men också lite vemodiga. Första helgerna utan min man. Men jag pratar med henne och får prata av mig och känner mig starkare och gladare när jag går därifrån. Så skönt att dom finns.

Lever oxå med en alkoliserad man & har barn. Beslutet gnager, lämna eller inte. Inbillar mig att jag har lyckats skydda barnen från det mesta. Hur tänker du?

Jaa, säger samma som Nordäng67, du har ju gjort allt. Han vill inte bli nykter, och ta ansvar för det. Du stackars Azalea, du har ju gjort allt för honom, nu är det dax att ta hand om dig.
Det hjälper inte vad du gör, han vill inte, han förstår inte.
Han blir inte den mannen du vill han ska vara, inte nu i alla fall. Han är inte där än.
Ge honom det bästa du kan, låt honom ta hand om sitt drickande själv, och kanske kan han då rädda sig själv. Och ta hand om den som han älskar mest, dig själv.

Ska prova men när våra barn mår så fruktansvärt dåligt, främst sonen och det vore kanske bäst att få honom tvångsintagen.
Så svårt att bara låta han supa ihjäl sig men jag vet ju att jag inget kan göra.
Jag är för mesig och vekhjärtad tror jag

Uppriktighet men jag tycker att du skall lägga ner engagemanget. Inga småbarn inblandade så du skulle kunna säga upp ansvaret helt och hållet. Använd din tid till dig själv istället. Kram

Han har nu druckit i 2,5 månader i sträck oftast 70 cl per dag.
Hans ena syster har ringt in orosanmälan 2 gånger plus ringt polisen eftersom han sagt så många dagar att han inte kommer att leva längre. Polisen skulle ringa till honom?!? Vet inte om de gjort det än. Orosanmälan har jag ingen aning om det ens hänt något.
Funderar på om vi offensivt ska anmäla allihop eller om det ens är lönt. Han vill ju inte förändras och har inga problem. Det har väl inte hänt nåt, säger han.
Åhhh vad tusan ska jag göra. Han blev ju LVM anmäld 2 ggr i somras med förvaltningsrätten skickade hem bpda gångerna så det känns så meningslöst.
Tvångsvård kommer säkert inte att fungera ändå.

Azalea

Släpp loss alla känslor och du förbjudna tankar här. Det är helt okej.
Vi får bredvid i deras missbruk och förväntas stötta och trösta. Plocka upp spillrorna dagen efter och inte låtsas om eller ifrågasätta. För de är ju sjuka....
Ibland blir jag trött också på att vi förväntas sätta på oss silkesvantar hela tiden.
Skickar över en bamsekram till dig?Azalea

Det är så sant det du skriver och jag försöker verkligen att lägga det åt sidan och fokusera på mig själv. Det går bra bitvis men ibland dras jag ner igen i gammalt invant beteende. Som du skrev, man förväntas svara i telefonen, idag svarade jag på första samtalet men inte de andra 7.
Problemet jag har är att jag skickat in om skilsmässa och han har just blivit delgiven det. Humöret är givetvis inte på topp ...... men jag hoppas att han missar tid en för sin yttrandefrist.
Jag får panik vissa dagar över hur jag ska klara av att orka ta mig igenom detta.
Vi äger ju huset tillsammans och det är det som gör att jag åker ut och städar upp när det är som värst.....en flaska rödvin i en pöl och en blodpöl på nästan 1 kvm blir inte bra för parkettgolvet om det får vara kvar i månader.
Jag är ju så rädd om huset och att det ska hinna bli förstört innan skilsmässan är klar. Så det är det som gör att jag fixar iordning. Fast jag skulle helst bara låta han ligga i eländet.
Dricker man så mycket dom han gör så är hjärnan helt trasig, inget konsekvenstänk alls.

Oj, förlåt för min ånga spretiga text men är då himla frustrared idag.
Kram från trött Azalea

Just viljan till förändring är ju enda möjligheten till att inleda en förändring? Den verkar din kille inte ha. Han saknar i dagsläget motivationen och troligen behöver situationen förvärras för att han ska inser att alkoholen är ett bekymmer.

Att han har problem med alkoholen är inget att tveka om. Som jag ser det uppvisar han tydliga tecken på alkoholism, inte minst för att han mister kontrollen när han dricker. Med åren kommer missbruket att accelerera, bekymren bli allt fler, tillsammans med ett mycket dåligt mående för er båda, om inte en förändring sker. Din kille behöver först och främst bli medveten om att alkoholen är ett bekymmer.

För att få stöd och goda råd kan du självfallet läsa och skriva här, nen du kan också söka dig till någon alanongrupp för anhöriga till personer med missbruksproblem. Lycka till...... ❤

Så lämna honom nu direkt.
Det är ett farligt förhållande du är i och det kommer nog inte att ni bättre. När det gäller hans mående, drogande och drickande så är det hans egna ansvar.
För är det något jag har lärt mig under de 10 senaste åren, varit gift i 30, så är det att du kan inte gå honom att sluta.
Det spelar ingen roll hur mycket du hjälper, skäller eller älskar. Beslutet att bli fri är hans
Jag håller med de andra, ring kvinnofridslinjen och flytta till din mamma fortast möjligt. Kanske det kan få honom att vakna och vilja höra något aktivt åt sina problem. Att gå på några AA möten bara för att du säger det och tro att det räcker ör inte nog. Det behövs mycket mer under lång tid.
Och gör Guds skull: Skaffa inte barn med honom, det är stor risk att han aldrig blir en bra där.
Tänk på dig själv.
Kram Azalea

Jag vet att det är svårt för dig, jag har druckit i stort sett varje dag i flera år och jag har fått min sambo att bryta ihop totalt oräkneliga gånger.
Försvarar inte din pojkvän på något sätt men jag vet hur det är i hans kläder.
Jag kan se mig själv som 2 personligheter ibland, den nyktra, glada och spontana killen som älskar sin familj mer än allt annat, mannen som min sambo förälskade sig i.
Personlighet nummer 2 är den onyktra jag, ingen gillar honom men ändå bor han i min hjärna, får mig att göra saker jag inte alls står för själv.
Viktigt att poängtera är att jag aldrig blivit våldsam mot min sambo, har din det så tycker jag att du ska anmäla och gå direkt.
Min sambo har alltid stöttat mig och aldrig varit anklagande, även om hon ofta blivit enormt ledsen och besviken så är hon införstådd med att det är en sjukdom och inget jag håller på med för att jag inte bryr mig.

Berätta alltid för honom när du märker att han druckit, annars tror han bara att du inte vet och tänker att "den här nivån kan jag hålla för då märker hon inte".
Jobba med honom, inte mot honom.
Tryck på honom att boka en tid på vårdcentralen, följ med honom dit och var en stöttepelare.
Men detta förutsätter att han vet sitt problem och har viljan att göra en förändring.

Han dricker sig full fast han är ensam. Jag dricker nästan aldrig

Han dricker hemma. Han går nästan aldrig ut

Han har slagit dig, det räcker bra så. Du ska inte vara med honom, du ska definitivt inte ha barn med honom. (Jag har gjort ivf själv och vet allt om längtan, tänk om det här är sista chansen, yadayada, men tro mig - inget är så jobbigt som att ha barn med en missbrukare som man separerat ifrån. Min barnlöshet var en VÄSTANFLÄKT jämfört med helvetet att hålla ungarna ifrån sin praktalkis till far.)

Han är säkert jättetrevlig när han är nykter, men det går ju tyvärr inte att vara ihop med bara den trevliga, nyktra personen. Du får aset på köpet också. Det är aldrig värt det. Man kan intala sig själv att det är värt det, men i längden - nej.

Du har en plan, en väg ut - flytta till din mamma. Han kommer att tjata, lova, hota - och visst, när han varit nykter ett år kanske ni kan försöka igen. Men inte när han varit nykter en vecka. Du gör våld på dig själv. Sluta med det.

All sympati
/Clara

Hej Förlorad själ! Jag läste din tråd först av alla trådar när jag hittade hit för närmare 10 dagar sedan, men jag orkade inte skriva då. Jag är medveten om att mitt ex kan dö när som helst och jag tänkte länge på att jag inte kunde ha honom boendes hos mig längre, då jag insåg att det var så illa.
Du kunde inte rädda din älskade, men du kan rädda dig själv. Du är ung. Om du vill ha barn så har du god tid. Du har också en möjlighet att välja en man som mår bra i sig själv och som inte missbrukar, när den dagen kommer. För den dagen kommer! Nu kan du tillåta dig att vara i det som är och ta hjälp, prata med de du vill prata med och gör det som känns bra för dig själv. Ge dig tid att läka, landa och ta reda på hur du vill ha det. Jag förstår din sorg och din smärta. Det är verkligen så att missbruk tar liv. Du gjorde allt du kunde. Gör allt du kan för dig själv nu. Ta hand om dig!

Hjälp det första ord som spontant kommer och det behöver du nog för att ta dig ur den situation du befinner dig.

Tack och lov att ni inte fått något barn tillsammans då hade du ju tvingats ha kontakt med den här mannen mer eller mindre under hela livet. Hur illa skulle han inte kunna göra ert gemensamma barn..

Du verkar ju dock inse att så här kan du inte ha det. Spelar ingen roll hur "synd" det är om honom. Bort därifrån så fort som möjligt honom kan du inte hjälpa. Överhuvudtaget hjälpa någon i en nära relation är väldigt smärtsamt och risken är mycket stor att man själv går under, vilket du ju själv upplevt. Man kan lova mycket men det som betyder något är vad man gör.

Han behöver dig tror du, men vad behöver du? Knappast honom eller? Den mannen behöver mycket hjälp för att om möjligt bli frisk och han behöver proffesionell hjälp.

Om du inte redan packat gör det nu och ta emot all hjälp du kan få. Den mannen är mycket farlig . Så ser jag det ....

Hej igen, jag har varit här intensivt i 10 dagar och landar i nya insikter varje dag. En anledning varför jag är här, är just för att bearbeta det medberoende jag i sort sett bara anförtrodde väldigt få, eftersom mitt ex var så duktig på manipulation och att det skulle skada hans rykte om jag pratade mer om det. Det resulterade i att jag isolerade mig med honom en stor del av tiden. Jag blev "fången" i mitt liv och jag lät det pågå alltför länge. Som sagt så skulle jag inte vilja vara utan den erfarenheten, men ändå. Kanske jag är för medberoende i mitt sätt att vara som människa och kanske jag behöver lära mig att "fly" från människor som vill för mycket av mig. Det var en tanke som slog mig när jag vaknade idag och behövde skriva den. Därför citerar jag KA "Låt inte ditt barn få en uppväxt där du som förälder dras in i en relation med en kvinna som inte är färdig med sig själv och där missbruk förekommer."
Ta hand om dig!

Jag säger hjälp vad du varit med om mycket. Säger också sök dig till Kvinnofridslinjen. Du ska inte behöva gå igenom detta själv. Det är inte ok att han slår dig eller är dum och otrevlig när han är full. Bra att du hittat hit för då kan du sätta ord på allt du är med om.
Min första tanke när jag läser din berättelse är: spring därifrån och vänd dig inte om, och skaffa absolut inga barn med honom. Tänk vad det kan bli jobbigt när ett barn tar mycket energi, och den energin har ju inte du nu, när du får kämpa med en man som dricker för mycket.
Läs vad du skrivit, vad skulle du råda en bästa kompis till, om någon berättade detta?
Var rädd om dig.

Hej alla kämpar

Jag hittade nyss hit i mitt sökande efter någon att prata med, eller kanske bara få berätta för någon.

Jag och min sambo har varit tillsammans i 3 år, jag har inte varit så kär i hela mitt vuxna liv. En charmigare & finare kille har jag aldrig träffat, när han är nykter.

Det har varit många upp och ner-gångar under hela vår relation, men trotts det har jag valt att finnas för honom och valt att dela mitt liv med honom. Vi bor nu ihop i ett hus, har en bonusson varannan vecka och gör ivf behandling (vi får hjälp att skaffa barn medicinsk väg)

Men jag är så krossad, sönder inombords, av allt kämpande, alla känslor jag förtryckt för att få behålla honom. Jag har redan offrat så mycket. Ändå skriker mitt hjärta att stanna? Fast jag ser allt som hänt sen vi blev tillsammans.

- Han har slagit mig, hotat mig vid fyra tillfällen (full) en gång varav jag fick ett jack i huvudet och mådde fysiskt väldigt dåligt, vi var då utomlands så uppsökte inte läkarvård. Även en annan gång då vi var utomlands knuffade han mig på backen och drog mig i gruset och tröck in mitt huvud mot en bergvägg. Tog in på ett eget hotellrum i panik och skämdes så dagen efter om någon sett mig då jag i panik utbrist att jag inte kan sova med honom för han kommer döda mig.

- Han har kraschat livet för min far och förstört vår kontakt helt, dock får vi idag umgås med varandra ”för honom”, men min pappa verkar inte vilja ha samma kontakt med mig längre. Förståligt.

- Vi har alltså genomgått IVF för att få barn, varav jag har fått 2 missfall, det senaste var jag tvungen att få hjälp med då det inte ville komma ut. Detta hände i fredags, blev inlagd på sjukhus.

Det leder mig till varför jag sitter här och skriver, vad ska jag göra? På nyår var vi hos en vän, känner att jag inte ens orkar beskriva allt då allt är så invecklat. Men det slutade med att de drack för mycket (som han lovat mig bara dagar innan att han aldrig skulle göra igen och att detta var sista gången) och han tog kokain. Kola. Ja. Kokain. Detta har hänt en gång tidigare under vår relation, han har ett förflutet i drogerna. Han hade lovat mig att bli nykter, jag hade äntligen ställt mitt ultimatum, en gång till och jag lämnar - och han gör det värsta tänkbara.

Jag blev så jävulskt förbannad, han har fått höra allt jag någonsin varit förbannad på, allt jag varit besviken på, allt jag aldrig sagt och valt att inte säga - allt för att ge han så jävla dåligt samvete som möjligt. Han sa inte ett ord till mig på 3 dagar, smög längs med väggarna. Det enda svaret jag fick ”jag går på AA möte på lördag”.. Inget förlåt, ingen förklaring, ingen ursäkt, ingen diskussion - nada. När jag sen spricker igen, inlagd på sjukhus för att få ut mitt döda barn efter 5 resor till vår klinik (som han aldrig ens bemödat sig fråga hur det gick, eftersom HAN var sur på mig för att jag inte hjälpte honom hämta sin bil utan istället körde honom till jobbet där han skulle vara), så får jag bemötandet att han inte kan diskutera det som varit utan måste fokusera på framtiden för att kunna bli bättre.. skämtar han? Jag får alltså inga svar, utan ska svälja detta också, gå vidare och hoppas att han sköter sina möten..? Herregud, jag pressade vidare och gav mig inte, tillslut fick jag fram ett litet ”jag förstår att jag sårar alla i min närhet, och jag har gjort så mycket som sårar folk jag älskar, men jag kan inte fokusera på det som varit”.. Jag köper det inte, inte någon ansträngning för att behålla mig, oss, vår framtid. Tänker han att jag ska lala vidare med att försöka skaffa barn med någon som inte ens anstränger sig? Att AA möten löser allt? Jag skulle behöva gå på möten jag med, för att se vad det är, vad han gör.

Som sagt äger vi hus med lån ihop, ingen av oss har råd att bo kvar ensamma. Funderar på att flytta till min mamma under en period för att få vara ensam. Vill nästan ta det som ett första steg till att gå vidare, börja leta nya jobb, släppa allt. Samtidigt vill jag hjälpa honom, jag vill att han blir frisk & jag tror att han behöver mig mer än vad han säger, jag vet att han blivit bättre av att ha någon som står upp mot honom. Samtidigt har han också haft en tuff sjukdom, som uppdagades att den kanske inte är borta dagen innan jul. Så jag vet att han kämpar just nu, för att bli frisk från både missbruk och sjukdom. Vill kanske inte bryta allt på en gång, men samtidigt, kommer jag ens lita på honom om vi inte bor ihop och jag kan ha koll på honom?

Hur ska man veta vad som är rätt? Eller ja, jag vet egentligen att jag inte borde stanna, för hur mycket man än älskar någon och aldrig skulle önska dom ett sånt hemskt liv de går åt, så är det inte värt de år av smärta och nedbrytning man skapar åt sig själv, för en oviss framtid där man kanske aldrig blir satt i första hand eller ens en framtid alls.

Eller har någon lyckats vända detta helvete?

Betyder så mycket att någon förstår och att det någonstans är tillåtet att uttrycka förbjudna tankar och känslor. Kram till er alla ?