Senaste kommentarerna i forumet

Tack för all uppmuntran. Trots allt något positivt har i alla fall hänt. Jag köpte en försenad julklapp en aukustisk gitarr till min son (har endast haft elgitarrer tidigare). Han är så glad och spelar hela tiden. Så viktigt att få lite positiv input både för honom och mig. Har ringt psykiatrin också för att jag vill ha anhörigsamtal och jag har fått veta att tre samtal har man rätt till. Därefter gör man en bedömning om fler samtal behövs. Känns bra att kunna göra något konstruktivt i allt elände! ?

Tack för svar ?. Ditt förslag är ett av de förslag jag funderar på och som du skriver så vore det skönt att få bodelningen avgjord även om jag har svårt att förstå hur jag ska hinna med.
Tack för dina kloka inlägg.
Kram

Så här tänker jag! Om du/ni gör bodelning nu så får han loss pengar antar jag? Då kan han ta sitt kapital och betala hyra med. Om han erbjuder hyresvärden 3 månader i förskott brukar det vara ok. Fördelen med det är att du klipper banden och ansvar tidigare. Du slipper också bli inblandad i att ta ansvar för hans ekonomi under ett långt är. Han kommer också att känna mer ansvar för sig själv tror jag. Kanske tom pallra sig iväg och söka jobb. Fortsätter du vara hans ekonomiska trygghet blir processen väldigt utdragen. Bara en spontan tanke när man läser det du skriver. Han är ju som värsta parasiten på dig. Kram

Har en vuxet barn som är på väg in i ett missbruk.
Jag skriver för jag behöver tips och råd vad jag kan göra för mitt barn. Känner mig bara så maktlös och uppgiven.
Försöker prata med honom, men jag når inte fram.
Skulle vilja säga att han inte får komma hem om han druckit, men vill inte sätta honom på gatan. Vart ska jag dra gränserna!??
Fler i samma situation?

Försöker starta en ny tråd, men får bara att oväntat fel har inträffat ? hur som haver vill jag bara ge mina styrkekramar och massor med tack till Inuet ❤️ önskade att de fanns fler nyktra alkoholister som skulle kunna ge samma respons som hen gjorde/försökte göra med hens erfarenhet och hens sanning. Fick svar på några av mina funderingar om hur varför gör min sambo så mot mig. Hur tänker han.
Det jag hittat här på forumet är väldigt insiktsfullt i det liv jag lever. Men känner att saknaden till förståelse fortfarande finns. Det poppar upp nya frågor och många man burit på och Nej det går inte än att ta upp den med min sambo som är en periodare. Inte än iallafall. vi är , eller jag hoppas att vi är i förändringsfasen.
Han skrev in sig i måndags på en behandlingsklinik så det har bara gått 4dagar på en 4veckor behandling där med möjlighet till förlängning. Vilket vi båda hoppas på att det finns möjlighet till.
Har sökt ljudböcker som handlar om alkolism, medberoende och vad allt det innebär med beteende från båda sidor för att få ett förstående från min sambos sida i beteende och hur man tänker när lögner svek och smusslande dyker upp.
Som han själv säger så händer det bara? Ibland märker han av beteende förändringen och ibland så är han inte alls med åh sen så sitter han i skiten?
Lyssnar just nu på boken "Djävulsdansen" som handlar om medberoende. åh hjälp vad mycket jag känner igen mig i den?! Mitt beteende mitt sätt att hantera situationen. Men som alla säger här så enda utvägen är att lämna beroendepersonen även i boken, så långt jag hunnit i den i alla fall ?
Men är det verkligen så? Om min sambo nu försöker med att vara där åh försöker ta tag i sitt beroende och jag här hemma samtidigt försöker lära mig hantera det här med medberoende, och om vi i fantasin säger att allt går bra några månader men kanske 5år och sen ett återfall? Hur ska man ställa sig till det? Är det absolut finito då? Eller?
Nu är det inget vi siktar på,vi siktar ju på resten av livet men med allt som jag gått igenom så känner jag oron redan nu, hur/vad ska jag göra då?! Och som tidigare gånger när han försökt så då har han ju gjort sin bit? Försökt med antabus, (3månader) sen 3månader till nykter men föll sen igen. Provat med aa möten, funkade inte heller bor i en liten stad. Så efter 3 möten så om de var 6regelbunda av 10st som var där så kunde han se 3st av dem som kom ut från Systembolaget eller satt i parken.inte tillsammans utan 3olika personer från tidigare möten. Men på mötena så satt de åh visade den nyktra sidan. Så han tappade motivationen.
Det var inte så han pekade ut personerna men bara berättade.
Hur som helst saknar jag fler som Inuet som kan berätta ärligt från sitt perspektiv hur det var hur hen tänkte/tänker när det gäller jakten på alkohol och hur hen ser på sin sambo som ifrågasätter får sömnsvårigheter m.m och barnen som ställer frågorna m.m nån som kan svara på mina medberoende tankar om förkrossade förhoppningar.
Kramar till er alla som kämpar där ute oavsett beroende eller anhörig❤️

Det är så jobbigt.
Din support betyder allt ?

Tack för att du läste och svarade! Betyder mkt.

Jag pratar nästan bara utifrån jagbudskap, tänker på det särskilt när det gäller detta. Han drabbas ofta av skuldkänslor, vilket spär på hans ångest, men jag känner att jag har rätt att uttrycka hur hans beteende påverkar mig.

Och vi pratar ofta om att ångest/alkohol är en dålig kombination som föder varandra, men han har svårt att ta bort alkoholen helt. Trots det tror jag att det är där han kommer landa i slutändan: att han själv kommer inse att han måste sluta dricka helt. Men det måste han inse själv.

Och tack för Alanon-tips, ska besöka ett möte! ❤️

Tycker absolut du ska säga vad du tycker - JAG känner mig ledsen och ensam när du åker hemifrån. Inte du tänker inte på mig, bryr dig inte om att jag sitter ensam här osv. Du förstår hoppas jag. Varför skulle du inte säga vad du tycker? Tror du det innebär att han kommer att dricka mer då? Du kan inte påverka hans drickande tyvärr. Läs lite här på forumet så förstår du säkert.

Han säger att han självmedicinerar men det är också så att ett missbruk gör att man får ångest och mår dåligt. I vilket fall som om han vill bli fri från sin depression och sin ångest behöver han vara nykter för att hjälpen ska fungera. Att dricka vad man kallar socialt verkar din sambo inte klara, det har han ju redan visat eller ? Kanske är det så att din sambo måste avstå från alkohol helt. Det finns inget annat alternativ för honom. Så är det ju ofta när man har missbruksproblem.

Tycker synd om dig, höggravid och sambon ute och dricker. Så ska det inte vara. Mitt förslag är att du letar reda på någon alanongrupp så du kan få stöd därifrån. Det handlar om att du och ert kommande barn ska må bra i första hand. ❤

Just nu sitter jag hemma höggravid och min sambo har precis åkt hemifrån för att dricka öl ensam på krogen. Jag trodde att vi skulle ha en lugn hemmakväll tillsammans, men när jag föreslog att vi skulle vänta med att montera spjälsängen till en annan kväll såg han sin chans att dricka istället. Det gör mig helt förtvivlad.

Jag och min sambo har träffats i åtta år och det tog ett par år innan jag insåg att han hade problem med alkoholen. Vi umgicks med vänner där alkohol var ett självklart inslag när vi sågs ute på stan eller hemma hos varandra på middagar. Min sambo dricker stora mängder men det märks oftast inte att han är påverkad (han har upparbetat en hög tolerans genom åren). Det dröjde därför innan jag insåg att min sambo använder även alkohol som självmedicinering mot ångest och depression, och att han dricker ofta ensam, både hemma och ute på krogen.

De två senaste åren har vi pratat mycket om hans alkoholvanor. Han vet att han dricker för mycket, för ofta och på grund av fel anledning - han har ett riskbeteende - och han vill bryta den cirkeln. (Om inte för sin egen skull så för mig.) För det mesta kan vi prata rationellt om hans drickande och han smyger inte med alkoholen inför mig, vilket jag är tacksam för, även om jag bett honom att inte dricka när han är hemma. Han har även sökt behandling och fått hjälp med alkoholen både via medicinering och kbt, och inser själv att han är i riskzonen för att utveckla ett större alkoholberoende (han har alkoholism i nära familj på båda sidor).

För det mesta är jag stolt och tacksam över att han tagit tag i sitt drickande, men ibland vänds allt upp och ner och han hävdar att det inte finns några problem alls med hans drickande. Han säger att han dricker inte mer än någon annan och varför ska han behöva begränsa sig? Vid dessa tillfällen blir han arg, defensiv, tycker att jag är orättvis, och börjar anklaga mig för en massa absurda saker som inte hör till diskussionen.

Hans mål är att dricka måttligt och han har fått hjälp av sin läkare att sätta upp gränser för vad ett måttligt drickande innebär, och hälften av tiden följer han det, vilket är fantastiskt. Men andra veckor kan han dricka hur mycket som helst utan att inse hur mycket eller hur ofta han konsumerar. Under en period där han skulle vara nykter i tre månader för att återställa biologiska funktioner och få nya vanor för att ersätta alkoholen fick han till exempel tre återfall och avbröt sedan perioden två veckor i förtid när han gick igenom en stor kris och inte kunde hantera den utan att dricka.

För honom var den "nyktra perioden" en stor vinst eftersom han drack mindre än någonsin, och det förstår jag, men samtidigt ser jag att han inte lyckades hålla sig helt nykter som ett misslyckande. Jag är stolt över att han begränsar sitt drickande och stöttar och peppar honom så gott jag kan, men att jag inte kan lita på att han håller sig till det han lovat sig själv, sina läkare och mig gör mig orolig. Om han inte kan vara helt nykter i tre månader, eller börjar tulla på sin veckoranson, tyder det på ett allvarligare missbruk och det får mig att bli besviken.

Nu har vi alltså snart vårt första barn på väg och han är hängiven föräldraskapet, men jag märker att han känner sig stressad över att inte kunna dricka som förut nu när vi ska få barn. De senaste veckorna har han druckit nästan varje kväll "för snart är det slut med det livet". Jag hoppas att han menar allvar med det, men samtidigt hade jag behövt honom hemma ikväll. Jag känner mig sviken och övergiven och är trött på att känna mig som en tjatmorsa och glädjedödare.

Jag älskar honom väldigt mycket och vi har stöttat varandra genom olika kriser tillsammans. Det har gjort oss starka tillsammans. Han får behandling för sin depression och jag hoppas att alkoholen kan bli vad han vill att det ska vara: en social och "god" del av livet som för de flesta andra.

Han känner nu att jag lägger mig i hans drickande för mycket - att jag är för kontrollerande och gör att han känner sig misslyckad. Samtidigt känner jag att jag måste ha rätt att få uttrycka min oro och besvikelse de perioder han överkonsumerar.

Jag vet inte längre hur jag ska förhålla mig till det här. Är det någon bland de anhöriga som känner igen sig?
Ska jag backa helt, låtsas som ingenting när han åker hemifrån för att dricka, trots att jag känner mig ledsen och ensam?
Jag vill inte att problemet ska bli mer laddat än vad det redan är, men jag är trött på att trösta honom när han vaknar bakfull och ångrar sig.

Jättebra att du har börjat sätta ord på vad du känner! Om du läser runt här så märker du att vi är många som är eller har varit i samma sits! Och allihopa har vi ställt samma fråga som du gör i dina sista rader. Hur får jag honom att förstå att han har problem? Eller hur får jag honom att sluta dricka? Eller hur får jag honom att söka hjälp? Svaret är nog att innerst inne vet en alkoholist att han har problem. Innerst inne vet han att han borde sluta dricka. Innerst inne vet han att han borde söka hjälp eller åtminstone så vet han att det finns hjälp att få. Han vet allt det där men han VILL inte och ingen annan än han själv kan få honom att vilja. Vänd fokus till dig själv, det är det bästa du kan göra. Du har skrivit ett inlägg som handlar om och har fokus på din man. Försök att skriva ett som har fokus på dig och som handlar om dig själv. Kanske gör du samma upptäckt som jag gjorde: det går inte! Man får inte fram ett ord typ för man är så van att fokusera på andra. Börja fråga dig själv vad du kan göra för att du ska få det lugnare och bättre. Och försök svara dig själv på dessa frågor.

Jag och min man har varit ihop i ca 14 år, gifta i snart 7 år.
Han har sedan ungdomen haft alkoholproblem, druckit alldeles för mycket, för ofta och blev dessutom personlighetsförändrad och då inte till det positiva, alls.
Han har under våra år varit likadan, druckit, ofta, vid fel tillfällen och alldeles för mycket. Detta har pågått mer eller mindre i alla år, jag kan tex jobba kväll och komma hem till honom, som druckit och tror att jag inte ska märka något. Följden har blivit att vi börjat bråka eller att jag valt att åka hem till mamma istället.
Han lovar gång på gång att sluta när jag säger att jag vill skiljas, och att han hellre vill ha kvar sin sin familj än alkoholen i sitt liv. Han dricker en hel del 3,5or på helger/veckor men ibland kommer jag på honom med att ha druckit starköl på nätterna, eller när inte jag varit hemma. Detta kan ske en vanlig Tisdag när han varit ute en sväng och kommer hem full bara sådär.
Han vägrar inse att han har problem, utan ”kan lätt vara utan”.
Detta är bara en bråkdel av alla gånger han inte kunnat motstå eller hantera detta. Jag själv dricker aldrig, inte ens en enda droppe tack vare ångesten jag får bara av att känna doften av alkohol nu för tiden.
Hur får jag honom att förstå att han har problem?

Usch, och fy! Ja, ni alla vet ju hur det är att vara anhörig. Upp och ner. Man bestämmer sig för att stå pall, men så kommer det där sms och det där pissdåliga samvetet. Hur kan man göra såhär? Och mot sin egen pappa? Allt bra då? Och du då! Osv osv. Men står jag inte pall denna gång så är vi ju tillbaka på ruta ett. Då är det det där pissdåliga samvetet mot en själv. Mot sin familj.
Jag undrar har nån erfarenhet av PEth-test? Kan man kräva det av en anhörig?

Jag förstår att ni har det tufft. Samtidigt så säger din son att han hoppas att han någon gång i framtiden kan berätta om allt som det handlar om. Bara att han säger det kanske betyder att han vill prata om det och är nära. Lyssna när du tror att han vill prata. Säg gärna att du vill lyssna när han är redo. Kanske det är början på något. Vem vet.

Kram!

Självomhändertagande och nykteristen för ert visade stöd. ❤️

Bäst skriva rätt upp och ner. Tack för alla råd! Det är en skrämmande tid jag och min son befinner oss i just nu. Hoppas det finns en vög härifrån. Eftersom jag inte vet vad problemet är så är det svårt att känna hopp. Min son han sa ju "hoppas jag någon gång i framtiden kan berätta om vad allt detta handlar om ..... men tack för din vilja att hjälpa kommer att läsa det igen. ☺

Jag förstår. Jag kan inte de diagnoserna så bra, men har viss insikt. Jag ska själv utredas för adhd och det är jobbigt att upptäcka vilket kaos livet är ibland.

Det ser så olika ut var en bor, vilka människor som arbetar, vilka människor som finns runt omkring och jag tänker att det är viktigt att få det stöd en behöver och att det även utförs lustfyllt. Det kan vara så att kemin till boendestödjaren är avgörande. Jag har vänner som har boendestödjare och jag har förstått att det kan skilja sig enormt där, precis som det är med kemi. Vissa fungerar bra ihop och andra inte. Vissa funkar det inte ihop med alls och vissa lyfter en.

Det är inte lätt när en är i "utsatt" position om han upplever sig så. Jag hade flera år i kris och jag kände mig totalt utsatt. Innan jag insjuknade så var jag välfungerande och hade ett bra liv med karriär och allt funkade tills jag arbetade för mycket och kraschade rejält.

Jag har önskat mig tillbaka till ett arbetsliv till varje pris, men jag hamnade mellan stolarna och har fått kämpa själv med allt. Jag har mött inkompetens och byråkrati, jag har mött professionella som uppmanat mig att arbeta svart och jag har hamnat utanför i perioder. Att landa i det och acceptera en ny situation var svårt. Jag kämpar vidare.

Idag saknar jag en motivation då jag blivit nerbruten, men jag är inte deprimerad och även om min lust till livet är skrämmande liten idag, så vet jag att jag måste kämpa mig igenom den tunga mörka dimman. Någonstans längre fram så kommer det klarna, jag vet det. Det har det alltid gjort. Det gäller att härda ut.

Men det behövs en motivation. En som knuffar en lite och en som stöttar och ibland kanske till och med drar. Jag vet att det är jättetungt för anhöriga, eftersom jag har pratat mycket med mina anhöriga om hur deras syn på min sjukdom var när jag var allvarligt sjuk. Det är svårt att höra hur det tog på dem, särskilt eftersom under den tiden jag var svårt sjuk så var det tyst om denna diagnos i media. Det är stor förändring idag och det är bra att du berättar om hans diagnoser. En person med ADD är ofta "svår" startad och kan behöva draghjälp. Jag är också anhörig till en vän med bipolaritet och det var en skrämmande erfarenhet när jag behövde gå in och stötta. Jag är förskräckt över psykiatrin idag. På riktigt. De vänner som fortfarande behöver lägga in sig då och då säger alla, jag måste vara hemma om jag skulle behöva åka in, det är hemskt att vara inlagd. Det händer väldigt dåliga saker där, vilket media har berättat om. Att dessutom bli medicinerad med kanske något en inte tar annars, kan få förödande konsekvenser. Jag har hört om kvinnor som blivit drogade och råkar väldigt illa ut. Men det finns också en psykiatri som fungerar.

Att göra roliga och lustfyllda saker är viktigt. Det kanske hjälper att ta en paus från krisen. En kris går inte över sig själv och missbruket blir lätt en flykt. Han måste förstås vilja arbeta med det som är svårt och sedan kanske "tjata" om att få samtal eller annat stöd.

Är det någon som frågar honom vad han vill göra? Är det någon som frågar vilket stöd han önskar?

Kanske han har lust att göra något som är möjligt, men han vet inte om de möjligheterna. Om han inte mår bra, så blir det inte bättre av att skaffa sig ett jobb och vänner. Han behöver kanske avledas och göra något som passar honom och det är kanske inte så lätt.

Det brukar även finnas dagverksamheter som hittar på olika saker. Kanske det kan finnas någon verksamhet som skulle tilltala din son och börja i en annan ända?

Jag vet inte, bara spånar lite. Jag har aldrig haft någon som hjälpt mig, eller dragit mig upp. Jag har i stort sett alltid haft en inre drivkraft och den börjar sina. Mitt eget medberoende tog liksom musten ur mig och så har det blivit klart för mig hur svårt det kan vara i detta samhälle.

Så jag jobbar på med min motivation och min glädje varje dag. Det gäller verkligen att kämpa och mellan kampen så behöver vi andas, meditera och låta tankarna vila.

Jag tänker att jag inte ska någonstans, jag har sänkt min ribba. Jag är långsam och jag finns. Jag andas och jag väntar på min utredning för att kunna ta beslut om mina val i framtiden. Jag behöver fler verktyg och jag kommer att få dem och jag vet att det kommer att dröja.

Nu har jag min kunskap inom mindfulness och jag noterar livet som det är. Förr flydde jag ofta, i mitt medberoende. Livet är inte alltid roligt eller lätt. Det gäller att finna sina vägar att stanna upp och landa i det som är. Att acceptera att det är som det är just nu.

Att ta ett steg i taget. Att vara snäll med sig själv. Att sätta upp ett mål för dagen eller för veckan och ge sig själv beröm för det som blivit utfört. Att inte sträva, utan bara vara. Att vara i det som är just nu.

Nu skrev jag bara rätt upp och ner, delvis till mig själv och jag hoppas att det kanske kan vara till någon hjälp.

Så nu har tjatet börjat. Känner igen det där med att de missriktat ber om hjälp. Tex att utan dig är jag ingen, då kan jag lika gärna dö. Du är familjens pelare. Utan dig hade jag varit död nu.
Jag blir bara trött av sådant snack. Och jag tycker bara att min sambo är patetisk. Hårt kanske men jag känner faktiskt inget ansvar för hans beslut om leva eller dö.
Jag tror också att han ibland uppfattar mig som hårt och känslokall när det kommer till hans beroende (Både mat och alkohol beroende). Tror också att min syn på det hela är min räddning.

Försök att hålla ut och inte flytta hem. Men jag tror att jag förstår hur svårt det är. Det finns ju så många nyanser av en situation och av ett förhållande.

Just nu är det faktiskt bättre. Jag har ju varit sjuk ett tag och då har han verkligen steppat upp. Ibland tror jag att jag är för självständig för honom. Han har tom sagt någon gång att jag är mer ”man” än han. Suck...

Tack HI för din om tanke. Givetvis är jag medberoende som alla andra som har en anhörig som dricker eller har annat beroende.
Jag har försökt sätta mig in i barnens värld. Min sambo dricker det mesta på kort tid på dygnet, utom på sommarsemestern. Dvs efter barnen har gått och lagt sig och efter att jag gått och lagt mig. När han dricker är det sviterna efter drickandet som drabbar mig, och ofta enbart mig. Det är i form av trötthet, irritation och orkeslöshet. Det drabbar mest mig som är en aktiv person och vantrivs med en fet och lat man.
Nu ska jag också tillägga att denna sida av honom inte märks utåt. Tex var det han som lagade all mat till både jul och nyår. Och han var inte märkbart påverkad på dessa dagar heller. Han kan dricka ca 1 liter vin innan det ens märks. Sviterna kommer dagen efter.
Som jag skrivit tidigare till Nykteristen så är det många här inne som har det värre men jag förstår förstås att han kanske också snart är värre. Besynnerligt är att han klarar sitt jobb så bra att han troligen snart blir befordrad. Ändå drar han i sig 5-8 flaskor vin per vecka.

Hur som helst så har du rätt. Jag behöver prata med någon, för att finna ork, mod och verktyg för att göra slut. För ända sig kommer han inte göra. Alternativet är att jag får hörda ut men det känns inte längre som en bra framtid. Har redan bestämt vem jag ska vända mig till.

Dom orden har jag fått höra allt för många gånger?
Och Jo som jag förstått så jag är starkt medberoende. Hatar när han säger så. För dom orden kommer oftast strax efter en period pga att vi har diskuterat om att separera.
Och oftast samma visa, har tyvärr gått igenom det allt för många gånger :/
Om du försöker sluta och visa att du kan hantera så förlorar du inte mig heller, då finns jag här och kommer försöka hjälpa dig.
Jag vill ju inte leva i ett förhållande där man ser den man älskar gång på gång faller och man ska leva i oron att den här gången kommer han att supa ihjäl sig, eller som han säger , om vi inte är ett par vad är det då för vits att vara nykter?
Jag vill ju inte heller få höra sen att Jo men 2veckor efter att vi separerade så skulle han ha supit ihjäl sig?!

Så jag känner igen mig i det du berättar och jag har inte kommit så långt än med att bli stark än. Jag står / vi står bara på dag3 idag.
Han har skrivit in sig på en behandlingsklinik för beroendeproblem. 4veckor att börja med. Med möjlighet till förlängning. 14mil hemifrån!
Så jag vill och jag önskar med hela mitt hjärta att den HÄR gången är det faktiskt på riktigt för ett ärligt försök.
Styrkekramar till dig från mig!❤️?

Dagen började hyffsat, hade sovit dåligt men endå på morgonen själv med dottern som skulle till skolan. Kände att Jo men idag ska jag nog städa undan julen och ta tag i räkningarna. Efter att hon for så rann all ork ut. Tillbaka till dag ett med "tomhet" vill inte, orkar inte. Så blir hela dagen med att bara vara och inte få något gjort.
Lyckas göra middag till oss tack vare att dottern frågar 17:30 vad det blir för mat.
Tankarna blir Jo men han har ju telefontid från kl18 så om han ringer vill jag inte stå mitt uppe i matlagning, vill kunna prata, höra hur det har gått. Så blir kanske lite senare middag idag.

Han plingar till på meddelande strax efter 18 och vi börjar messa...ringer upp honom. Han låter positiv och frågar om min dag...åh får dubbla känslor, ska jag säga hur tungt dåligt jag mår? Hur jag kämpar? Ska jag berätta alla mina tankar? Nä jag tar bara upp det som varit här hemma med att hunden har spytt, orken som inte finns, och dottern och hennes kompis som satt och spela på tv:n och busade med hunden så det lät som dom skulle riva huset?!
Sen blir klockan så mycket så jag måste börja med maten samtidigt :/
Kan knappt höra vad jag själv säger i telefonen pga stekbruset från stekpannan. Avslutar samtalet och känner att det var ett meningslöst samtal om jag ska vara stöd hemifrån till honom.
Skriver ett sms till han senare och ber om ursäkt. För som han sa: försöka passa in samtalen så jag inte har en massa annat samtidigt"
Sen från ingen stans hör mitt ex ifrån sig och undrar om han ska ta dottern i helgen så jag får egentid eller om jag hellre vill göra något med fokus på mig och hon?!
Åh gud vad ska jag svara på det?!
Jag har redan planerat tidigare på bio med henne nu på fredag men som jag mår nu så har jag även funderat på att försöka fokusera på mig själv i helgen.
Men bara med det meddelande som jag fick så sprutar tårarna igen?
Jag skriver att jag hör av mig närmare helgen om det är ok för jag vet inte var jag står och hur jag mår på fredag. Och det är helt ok för han.
Gråter ännu mer när han visar sån förståelse för DEN här situationen. Åh gud allt känns upp & ner.
Hur som haver om jag nu ska komma med något som kanske är positivt i och med den här dag2 är att på kvällen när jag lägger mig så taaar jag faktiskt plats i sängen. MIN plats!
Låter kanske konstigt men har nu i minnst 2år försökt ge honom respekt till att han ska kunna få sova, för att i förhoppning inte "trigga".
Han har sömnsvårigheter och lättare att falla i fyllan om han inte har fått sova ordentligt. Så inte för nära, om inte han säger ok, inte snarka, inte för varmt, inte råka ta hans täcke..för kallt.
Så inatt fått ta min egen plats i sängen och faktiskt sovit riktigt bra! ☺️
Nu funderar jag på att eventuellt plocka bort hans täcke och kudde och bara bädda åt mig själv i dubbelsängen, men hur blir det då när han kommer hem igen?! ?
Åh suck denna skitsofrenia ?

Önskar er alla en bra dag!❤️ själv ska jag på rehabilitering för min rygg. En hel halvdag, så då blir det att försöka tänka på annat. Och bara det är ett berg att bestiga idag!

Så då har han börjat tjata om när ska vi flytta hem igen? Vi kan ju inte bygga på vår relation om vi bor isär och det finns ingen mening för honom att försöka bli av med sitt beroende om ingen är hemma o hjälper honom! Alltså?!

Hur går det för dig Therese? Det sär med att gå in för nåt till 110% är samma här....det är som att missbruket ska bytas från en sak till en annan o då jäklar ska alla med också! Just träning o mat verkar va ett populärt ämne bland de flesta, konstigt för alkohol är väl verkligen inget som gynnar varken träning eller kost

Åhh så skönt att höra både för dig och för din sons skull!
Ja d där passet är bra o ha hand om kanske ?

Tusen tack för dina ord och stöd❤️ sitter med kaffekoppen åh läser det du skrivit och tårarna bara kommer, vet inte riktigt varför men med en blandad känsla av lyckan av att höra av någon som verkar bry sig om min situation och samtidigt att få känna att man inte är ensam i en sån här stund när allt känns så tomt. Med tankar som "är det värt det?Kommer det bli bättre? Kommer det här att funka? När han kommer hem, ska vi bli oss på riktigt utan alkohol? Om det inte funkar om han faller igen kommer jag att falla tusen gånger mer eller kommer jag kunna vara stark då åh säga: det var det alla dessa år nu är det bra."
Har varit på mindfulness tidigare men då gällande en prolax i ryggen så det har gällt ang fysisk smärta om att lära mig leva med den.
Men tack för det tipset oxå, jag ska se vad jag kan hitta för den inre psykiska smärta jag kämpar med.
Tusen tack än en gång för att ni visar att jag inte är ensam. ?❤️

Min närmsta vän har antagligen alkoholproblem sedan över ett år tillbaka, men jag har inte insett det...
Låt oss kalla denna vän för A - vi har känt varandra i 20 år och berättar allt för varandra (trodde jag).

Jag har flera dagar i veckan under ett års tid pratat med A i telefon för att ta reda på hur hon mår för hon har gjort slut med långvarig pojkvän, fått nytt krävande jobb och jag, som anser mig vara en bra lyssnare, in- och medkännande, har varit rädd att hon ska bli deprimerad eller utbränd.
A har uppgett att hon mått bra, att det varit skönt att bli av med den knarkade pojkvännen och det enda problemet är väl egentligen att det av och till kan bli lite mycket på jobbet.

En annan vän, B, hörde av sig för ett halvår sedan och undrade om jag märkt att A betett sig lite annorlunda än vad hon brukar. Mjo, det hade jag kanske tänkt på:
- Upprepar ämnen/historier när vi pratar i telefon men reagerar inte när jag påpekar det
- Alltid lite mer full än oss andra tjejkompisar när vi träffas på middag/fester
- Mer gråtmild, klängig och "drama queen" på fyllan nu än för kanske fem till tio år sedan

Efter ett misslyckat nyårsfirande hos B, där jag inte närvarande, fick A åka hem innan 12-slaget pga ganska kraftigt berusning redan kl 16.. Detta gav min vän B att utfråga A om hennes alkoholkonsumtion:

A berättade att hon druckit för mycket sedan hon gjort slut med pojkvännen 2018 men har sökt hjälp för det på beroendemottagning, tar leverprover och har terapeutkontakt och så vidare. Hon ansåg att hon fått insikt i sina beteenden och börjat få kontroll över sitt drickande igen. B vidarebefordrade denna information till mig men kände att hon "skvallrade".

Nu undrar jag hur jag ska ta upp detta med min vän A för att kunna ge bästa möjliga stöd. Jag har egentligen inga konkreta exempel på varför hon skulle ha alkoholproblem utöver de tre punkterna ovan (som säkert kan stämma in på mig i perioder), utan jag baserar det endast på vad vän B har sagt, vilket gör att jag känner det svårt att ta upp det. Vad är viktigt att tänka på?

Dessutom känner jag mig ganska besviken på A tyvärr, eftersom jag upplevt att hon kräver att jag berättar allt om mitt eget känsloliv till henne, men när jag utfrågar henne noggrant själv så får jag inte utförliga svar..

ps. Jag har en bra relation med hennes mamma, och skulle gärna ta reda på om familjen är medveten och involverad i problemet, men det känns lite som att gå bakom ryggen på min vän om jag pratar med mamman innan jag pratat med A...vad är er åsikt?

Tack för alla förslag du anstränger dig verkligen för att hjälpa till. Det finns mycket olika insatser och jag upplever min son fått väldigt mycket hjälp, men det är något som fattas. Han vill inte medverka dvs göra det bästa av situationen.

Ärligt talat förstår jag det inte men det är som om det ständigt är kris. Han får aldrig ro upplever jag. Mediterar väldigt mycket och
det ger väl ett tillfälligt lugn. Det är som att han bär på något oehört plågsamt och så länge det finns inom honom är han inte motiverad till förändring - lite som vad spelar det för roll om jag har jobb, vänner m.m. om jag ändå inte mår bra.

Han tror nog inte att det finns någon möjlighet för honom att må bra och jag förstår ingenting känns det som. Åren går, han är 32 år och jag förstår fortfarande inte vad som är fel och han vill inte berätta. Osammanhångande kanske det jag skriver men vet inte riktigt hur jag ska förklara. Kanske också ska säga att han har diagnoserna störningar i autismspectrat och ADD. Han har fått mycket hjälp även boendestödjare, men för honom var det mest ett störande moment. Det är som att han inte är mottaglig för hjälp.