Senaste kommentarerna i forumet

.

Det har redan gått över en månad sen jag hittade min älskade. 1 månad är nog den längsta tiden vi vart ifrån varandra förut. Och vi har alltid haft samtals och sms kontakt dagligen och väldigt ofta. Nu är det så tyst. Otroligt tyst. Trots våra turbulenta 3 år så försöker jag ha i minnet våra 12 fina. Hur kunde allt gå så utför så snabbt? Förstår inte riktigt varför allt blev så fel.. så snabbt. Jag är så arg på honom samtidigt tycker jag synd om honom. Otroligt blandade känslor. Jag saknar dig ❤

Styrkekram från mig också Nykteristen! Jag hoppas så för din skull du snart får ett eget boende. Nej det är inte rättvist att du måste göra saker och ordna upp, så kände jag också länge. Sen blev jag arg, riktigt arg, och insåg att jag kommer ingenstans med att tycka världen är orättvist och skyldig mig något så jag samlade den sista kraften i mig och kavlade upp ärmarna och tog itu med skiten. Trött, utmattad, sjuk, ledsen, förtvivlad, känslostormar o ja men jag gjorde det ändå. En liten sak i taget! Skrev världens längsta att göra lista med stort o smått och började nånstans. Sakta gick det lite lättare, för varje sak blev man lite stärkt i tron att jag fixar dethär. Jag kan och jag orkar. Om så gråtande och med sista orken så kan man. Du också. Du har mycket superkrafter inom dig, låt dig inte brytas ner bara! Sänder dig en liten laserstråle med superkraft till dig, känns som jag börjat komma så långt så jag till och med har lite kraft att dela med mig till dig! Stor söndagskram till dig!

Det låter som din läkning verkligen börjat och jag blir så glad att läsa du börjar se ljusglimtar i dagarna! En stor varm söndagshälsning till dig Azalea!

”och jag har klivit av tåget”! Så starkt av dig och så klokt och insiktsfullt! Vilken skön sak för dig att verkligen känna så, att du nu klivit av och du slutat reagera på alla hans manipulationer. Att du kan gå vidare med ditt liv, så som du vill ha det! Blir så glad för din skull ?? Klart att det finns jobbigare dagar också men din stabila grund finns där nu. ”Och jag har klivit av tåget”...jag säger bara wau ?

Förstår att du kämpar. En visuell kram får du av mig. Så där kände jag också när jag var mitt i. Just att varför måste jag fixa allt, varför måste jag säga dom rätta sakerna, varför?? En del dagar var värre än andra. Sedan tar man sig upp till ytan igen och kämpar vidare. Hoppas du kan hitta din lösning som passar för dig. För det är ju ditt liv det handlar om?

Känns ju inte schysst heller eftersom han kommer från portugal o inte har nånstans att bo om han inte bor här....men jag orkar inte mer! Just nu när de andra är iväg känner jag så knäckt! Känns som hela min värld rasat omkring mig o att alla bara säger vad som blir bra o vad som ska göras för barnens skull. Jag står bredvid som en nickedocka åt alla håll medans det enda jag skulle vilja ha är en varm kram som är på riktigt och där allt kommer ordna sig fast jag vet att d inte gör det ändå! För att det är jag som måste fixa det, styra upp för det är ingen annan som såklart kommer göra det åt mig. Just nu idag i min ensamhet vet jag inte vart jag ska ta vägen med alla dessa känslor som finns...

Inte säga till den där kompisen att han får flytta? Du är hårt psykiskt ansatt, utmattad. Då är det ofta svårt att se dom enkla lösningarna. Om du säger ifrån (även om det är jobbigt) så kanske han förstår? Vad är det för en människa som har mage att bara flytta in hos en familj!? Och stanna kvar vecka ut och vecka in... Håller tummarna för att det går vägen med lägenheten nu så du får lite lugn och ro.

.

Tack BladeRunner. Värmande ord. Det går ju upp och ner för mig också.
Hoppas allt blir bra för dig också.
Nu kämpar vi vidare, ett steg i taget?

Vad stark du är !
Jag vill också känna så som du gör och gör det ibland när jag får distans. Men det räcker ofta att han säger några snälla saker för att mina känslor för honom ska krypa nära inpå, även om han varit elak bara timmar innan.
Tack för att du delar med dig och fortsätt på denna väg. Kram Blade Runner

Idag känner jag att hela världen har rasat runt mig...Idag kände jag bara att jag behöver va själv, helt själv hemma! Mannen tog barnen o åkte till leos o ”kompisen” som bor här skulle följt med tills han väljer att stanna hemma o ockupera soffan för o halvtitta på nån serie och jag känner bara hur jag inom ord flippar ur! Kan jag bara få va själv nån jvla gång! Så nu ligger jag här ”som vanligt” i sovrummet o fick ta ipaden o stänga in mig med för o få va själv medans tårarna sprutar av denna ärligt talat förtvivlan över mitt jvla liv som alla andra förutom jag (verkar d som) styr över! Jag orkar inte mer att han bor här ovanpå alltihopa!

Tack Azalea. Du kommer alltid med kloka och uppmuntrande ord.
Hur mår du i dag?
Kram?

Du är så stark i detta hör jag. Fortsätt tänka och handla som du gör för det märks att du blir starkare hela tiden.
Kram

Träffade mannen en dag. Vi åt lunch ihop. Vet att avhållsamhet från att träffa mannen är det bästa. Känner lite samvetskval för att jag träffar honom gentemot mina barn. Men måste hela tiden tänka att det är mitt liv, min kamp. Det är jag som måste bestämma vad som är bäst för mig. Pratar med barnen och förklarar hur jag känner. Dom förstår. Mina kloka, snälla barn❤️.
Men när jag träffar honom så ser jag honom i ett helt annat ljus. Ser att han har klätt upp sig och vet att han skulle vilja ha mig tillbaka, men det kommer aldrig bli så. Jag går min egen väg nu. Jag kan vara mig själv. Jag börjar finna glädjen igen, även om en del dagar är jobbiga. Jag läker.
På nyårsaftonen skrev han ett förlåt för allt han gjort mot mig. Blir glad för ett förlåt men vet ju också att han förmodligen har druckit. Och då betyder det ju inte så mycket längre.
Tror att mannen börjar förstå vad han har mist och därför vill han gå tillbaka till ruta ett, där han har mig och kan fortsätta dricka. Om nu min kamp är att bli stark och finna glädjen så är hans kamp att bli nykter. Men han är inte där ännu. Och jag har klivit av tåget.

lider med dig gros19 :-(

Jag kan helt klart associera till både din och din sons situation eftersom jag själv varit där. När min fina psykolog hörde hur mitt sätt att prata om mina självmordsplaner, konkreta sådana, ändrades så slog hon klackarna i backen och hotade med LPT och att jag omgående skulle träffa en läkare som kunde skriva ut tvångsintyget. Som en van manipulatör kunde jag slingra mig ur polishämtningen och skjuta upp den 2 dagar. Jag vet inte hur psykiatrin hos dig fungerar men hos mig är det fablernas värld rakt igenom och en van manipulatör har inga som helst problem med att gå därifrån. Jag gick hos en mycket mycket duktig kvinna "ute på stan" och vi pratade samma språk.

Självklart ingen tröst att läsa om min resa men vad jag försöker säga är att det finns hopp <3

Kramar !!

Så fruktansvärt för dig och för din son. Det finns inte ord för det och mest häpnadsväckande är att myndigheter inte tar det på allvar. Han ska ju inte skickas hem efter något sådant. Något är väldigt fel i samhället.
Sänder många kramar och tankar?

Hittar inte några bra ord hade vart bättre med en kram! Fruktansvärt måste det kännas både för dig och för din son. Hur i all sin dar kan dom skriva ut honom? Tänker på dig♥️

Styrkekramar!
Vilken vidrig situation du är i. Vet du var han är nu?
❤️

Vet inte vad hag ska säga men lider såå med dig! Vilken fruktansvärd situation ni är i. Det är ju just det du upplevt nu som är det värsta man jan tänka sig. Hur kunde de skicka hem honom?? Han är ju verkligen en fara för sitt eget liv. De måste ju tvångsomhänderta honom. När jag ringde soc o talade om att min bror hotat att ta livet av sig blev han tvångsomhändertagen. Är han hos dig nu? Tänker på dig ♥️

Min son har försökt ta sitt liv, men tåget han stanna. Åkte i ambulans till psykiatrin, men är utskriven trots att han sa att han fortfarande önskade att han inte överlevt

Så bra att du sätter gränser kring att vara hans mamma. Så bra början. ??
Det har varit viktigt för mig att hitta mig själv som mamma och vad jag och vår son gillar. I början när vi var en familj hade jag en förväntan och förhoppning om att vi skulle göra saker tillsammans och ha samma fokus och engagemang.
Jag insåg tyvärr ganska snart att min man inte var särskilt intresserad av familjelivet och jag valde att vänta ut honom vilket ledde till att ingen av oss fick något gjort på lediga dagar.
Nu har jag slutat hoppas utan planerar för mig och min son. Jag utelämnar aldrig min man utan han får alltid frågan om han vill följa med. Gångerna han gjort det är inte många.
Jag är ledsen ibland över att vi har parallella liv men det största fokuset har jag på att se till att jag och sonen har ett meningsfullt liv och att sonen får så tryggt som möjligt.
Nu har jag ordnat med barnvakt för att jag ska kunna planera in återhämtning. Jag har sagt till barnvakten att min man kommer vara hemma ibland men att han inte kommer ha ansvar för sonen.

Så försök att hitta dig och försök att skapa utan honom så slipper du lägga fokus på något du ändå inte kan påverka. ❤️

Usch, hoppas kvällen blev helt okej ändå för er! Men irritationen i kroppen kryper upp direkt när man märker att drickandet är på besök!

Hoppas d går bra, har ju ändå flaggat för detta ett bra tag...kanske för länge så han inte tror att d faktiskt händer en dag ? men känner mig verkligen inte stark nånstans, känner mig ynklig, svag o skulle helst vilja gömma mig under en sten o va där tills dagarna blir bra igen!

Hej, jag är 43 år och jag har levt med en alkoholist. Jag förstår att din pojkvän säger att han inte vill att du dricker alls. Det är ett helvete att leva med en alkoholist.
Du behöver nog ställa frågan till dig själv, som han ställer till dig. Vad vill du? Hur har ni det i övrigt. Mår du bra med honom. Har du tänkt vilka tankar du får när han ställer ett ultimatum till dig. Är det svårt att göra det valet? Är det kanske svårare att han ställer ett ultimatum? Kanske han borde sagt det redan när ni började ses, att han inte vill att hans flickvän ska dricka alkohol.
Han kan inte bestämma hur du ska göra. Det bestämmer du själv. Däremot så kanske det blir svårt för honom att vara tillsammans med dig i framtiden om du inte väljer bort alkoholen. Jag kan förstå att han har blivit så skadad av att vara medberoende att han vill aldrig ha alkohol i sitt liv. Jag har sagt att det kommer aldrig någonsin in alkohol i mitt hem igen. Om eller när jag vill träffa en ny man igen så har jag lovat mig själv att aldrig släppa in någon som dricker i mitt liv. Jag har bara sett tråkigheter med alkohol och livet kan vara så vackert utan alkohol. Det är vackert.

Om du och din pojkvän kan kommunicera i den frågan så kanske ni kan komma fram till hur ni ska förhålla er till alkohol. Om du vill dricka alkohol ibland och i vissa sammanhang så är det bra att du är ärlig och kommunicerar det. Han har nog svårt att lita på någon som dricker alkohol och det är hans problem.

Han kan ställa ett ultimatum om hur han vill ha det.

Liksom att du kan välja hur du vill ha det.

Sedan kanske ni kan mötas någonstans, i hur ni ska ha det. Ni är unga. Om du vill dricka alkohol så bör det vara upp till dig hur du vill ha det. Han behöver lita på dig. Kanske du behöver göra dina egna erfarenheter.

Jag hade en känsla när jag var 22 att jag inte tålde alkohol och att jag inte borde dricka. När jag sa det högt till mina "vänner" sa alla att de tyckte att jag var skitkul och nej, du har inga problem. Nu valde jag att säga det när vi satt och drack tillsammans vilket inte var så lyckat.

Jag gjorde mina egna erfarenheter med alkohol och det visade sig att jag inte tålde det så bra. Jag har pratat med professionella och jag valde att stoppa helt, eftersom det var skadligt för mig och jag utsatte mig för faror, då jag tappade kontrollen.

Så jag är bara glad att jag inte tål det, då det är enkelt att tacka nej. Däremot så blir livet annorlunda, med fest eller utan fest. Jag föredrar ett lugnt liv, men det hade jag kanske inte gjort om jag inte hade min erfarenhet. Det flödade alkohol på en tidig arbetsplats och jag valde bort det jobbet pga att det flödade som det gjorde. Det var inte en arbetsplats för mig. Jag tackar alltid nej till fest där alkohol förekommer i osund dos, då jag har sett allt jag behöver se för att göra det valet. Tyvärr har det satt spår att jag levde med en man som i stort sett drack dagligen i alla år. Han drack även på sin arbetsplats.

Det är mycket tråkigt som kan ske i sammanhang med alkohol, men det är upp till var och en som har åldern inne att avgöra det själv.

Jag gjorde dig nog inte klokare nu, men kanske du kan tänka lite hur du kan ta frågan vidare, för dig själv.

Må gott.

Du vill inte vara hans mamma ,, jättebra... en bra början tycker jag. Skulle vilja säga att även om du anstränger dig till ditt yttersta så kan du inte få honom att sluta med alkohol eller droger. Det enda som händer är att du går under själv, vilket i slutändan drabbar dina barn. Utan en pappa som tar ansvar är du ännu mer betydelsefull för barnen och självklart att du mår så bra som möjligt. Svårt att inse att man är maktlös men samtidigt en befrielse. Panikångest är en vanlig följd av missbruk och det finns hjälp att få, men för att hjälpen ska fungera behöver din sambo vara nykter och drogfri. Han vill ha din hjälp att säga nej. Ett sådant uttalande tyder inte på att han har mycket insikter. Det du eventuellt kan bidra med är att tala om var han kan få hjälp för sitt missbruk. Börja med socialförvaltningen, AA osv. ❤