Senaste kommentarerna i forumet

@EnTystSorg
Det blir inte bättre eller lättare när barnen blir äldre..
Gällande boende så ordnar mäklaren med övergångslån vid behov - att använda till t ex bostadsrätt i väntan på försäljning

Fundera lite tvärtom? Han jobbar på soc och arbetsgivaren är skyldig att agera vid missbruk.
Tycker inte att du ska skydda honom utan kontakta dem.

Undvik samtal kring alkohol och dina planer så du slipper aggressioner - det kan gå illa.

@Ullabulla åh va du är stark som har tagit dig ifrån denna skit. Du är min förebild!

Jag är inte medberoende och har istället fått stor avsmak på alkohol pga allt som hänt.
Riktigt bra frågeställningar du ger mig. Min prio är ju absolut att få barnen trygga. Problemet är ju det där med delad vårdnad om vi separerar men samtidigt så kanske han då är nykter de dagar han har barnen och passar på att supa när han är barnfri. Om så är fallet så är ju det det absolut bästa. Men jag är orolig att det inte ska vara så. Barnen är ju så himla små än. Bör jag bita i det sura äpplet, dra på ett pokerface och hålla husfriden i typ 1 år till och sen försöka lämna? När drar man gränsen att det får vara nog? Jag vill ju heller inte vara den som ger upp för tidigt…

Stort tack för alla era svar. Ni är fantastiska som tar er tiden att försöka tipsa och peppa mig. Jag tycker det ni säger är otroligt vettigt kring att försöka bli särbos men vet inte riktigt hur jag ska ta mig dit. Vi äger ett hus tillsammans och våra barn är bara 7 månader och 2,5 år gamla. Det känns som att jag kan skydda barnen mer genom att ha koll på situationen än att lämna han ensam med barnen. Jag är ständigt nykter så av den anledningen så kan jag försöka skydda barnen vid vissa situationer men jag ser ju på min äldsta dotter att hon ibland upplever situationen som konstig/obehaglig när hennes pappa blir för full. Det värsta är att han så gärna vill vara vid barnen när han blir för berusad. Han jobbar tyvärr på socialtjänsten så av den anledningen vågar jag inte vända mig dit just nu. Finns det något annan en socialtjänsten som man kan vända sig till?

Helst av allt så hade jag ju velat att vi skulle fortsätta vårt liv tillsammans. Vi har det så bra på alla andra punkter och hade det inte varit för att vi har barn så hade jag kanske stått ut med hans drickande. Jag frågade snällt igår om han hade kunnat tänka sig att vara nykter i en vecka, då jag får ont i magen varje gång han dricker och att han snea rejält förra veckan. Han blev förbannad och förstod inte alls vad det skulle vara bra för och han sa även att jag måste arbeta på mina känslor för det är ju inte hans fel att jag mår dåligt. Han påpekade även att han vill på sikt att vi ska kunna dricka öl och vin tillsammans och ha ”roligt” igen…. När jag skriver ner det han säger så känns allt så tydligt. Men när han pratar med mig så känns det som att allt han säger är det rätta sättet att leva dvs med alkohol. Jag känner mig hjärntvättad…

Välkommen hit en tyst sorg!
Jag vet hur svårt det är att bryta upp från en alkoholist.
Trots att både du och barnen far illa.
Alkoholen har liksom dränkt er alla.
Hur kan du skapa en alkoholfri miljö för dig och dina barn?
Att bryta helt brukar vara ett jättesvårt steg då man.älslar och hoppas.
Man vill så gärna tro på de löften som ges efter fyllorna.

Fråga dig själv och ha det som första prio.
Hur ska jag skydda mig själv och mina barn?
Hur går jag tillväga?
Vilka insatser behöver jag utifrån?
Vad kan jag själv göra?
Medberoende,om det är det du är nästan sig in i hela ens själ.
Jag i mitt fall satt helt sammanflätad med min alkoholist.
Gav massor med chanser och hoppades på underverk.
Trots mycket stark relation och mycket kärlek så kunde jag inte motivera honom.
Han fortsatte ändå, i smyg och till sist gick vi isär.

Att fortsätta leva på hoppet som man ofta gör mildrar de tuffa känslorna för sanningen som ju finns där att läsa för dig.
Fortsätt läsa och skriva härinne och sök hjälp.

@Lessfru man lämnar för det är enda sättet att få tillbaka sitt liv. I mitt fall blev jag lämnad när mitt ex mitt i fylleångest avbröt vår relation. Jag kan inte med ord beskriva lättnaden jag kände, för jag är som du, lite feg. Jag hade larmat och varnat och klagat och påpekat, givetvis till ingen nytta. Jag blev mer och mer martyr istället, "men vår relation, vår käääärlek, den är så viktig". Att han till slut dumpade MIG under en fylla mitt i natten var rena gudagåvan!
För efteråt inser man ju att varken relationen eller kärleken var vatten värd, allt var förgiftat av den där jäkla alkoholen, det var ju kris hela tiden. Att inte ha en relation med en alkoholist är det bästa självhjälpstipset jag kan ge dig. Vänta inte! Tveka inte! Bli istället förbannad för att han sabbar ditt liv, dräm näven i bordet och gå! Först därefter kan du läka. Du har bara ett liv, glöm inte det.

@schnauzersessan förstår dig. Skickar många kramar!

Det låter bra Ullabulla, vägen ligger rak framför dig 🤗

Jag håller med ovan, se till att barnen inte vistas i denna miljö. De tar skada som inte går att laga av att växa upp med en missbrukare. Deras väl och ve kan bara säkras av den friska föräldern, och det är du. Prata med socialtjänsten, be om råd. De är proffs på detta! Kram!

@schnauzersessan förstår fullt ut din känsla jag har önskat min sambo ramla nerför trappan till källaren och dö för att det är fruktansvärt jobbigt att se vad alkoholen gör för en människa, tar över hjärnan på dem. Man blir själv så stressad och orkar inte annat än att tänka såna tankar. Jag gick i anhöriggrupp det gav mycket att höra andra berätta med. Man är inte ensam i detta. Ta hand om dig!

Ja måste bort ifrån detta.. har visst stöd från hans anhöriga med, som jag ringer när det spårat ur helt..men det är ju ingen som vill ge en avlastning och ta med honom härifrån heller..det svåra är att det kan gå månader då det är frid och fröjd sen plötsligt så är han där igen och det är tätare mellan fyllorna nu. Är ju medberoende det förstår jag ju och försöker göra saker för mig själv och fokus nu är att om inte han flyttar så måste jag lösa det på nåt sätt för mig själv.

Då det nu finns två barn i bilden så måste din första prio bli att skydda dem och det kanske innebär att ni är särbos i nuläget.

De kan inte växa upp/befinna sig i ett hem med en aktiv alkoholist samt bråk er emellan.

DU kan inte bestämma hur han ska göra, bara se till att du själv undviker bråk och medberoende så långt det går och skyddar småttingarnas från dåliga upplevelser.

Det blir inte lättare tyvärr…

Jag har precis insett att jag har levt i förnekelse de senaste 7 åren av mitt liv. Sambon som jag varit så kär i och även har två små barn tillsammans med verkar vara alkoholist. Innan barnen kom till världen så bråkade vi en hel del om alkoholen då han hade lätt för att ”snea” vid fester osv. Sen fick vi barn och detta fortsatte. Jag anser att alkohol och barn inte går ihop så vi har bråkat massvis om detta. Det har resulterat i att han oftast dricker 3,5:or minst 4 dagar i veckan. Han dricker gärna ett 6-pack vid varje tillfälle och ibland även stark öl. Han blir ibland alldeles för full som leder till bråk mellan oss. Oftast så är han då lugnare med alkoholen några dygn efter situationen men återgår strax igen. Förra veckan kom jag även på honom med att halsa sprit i smyg. Han sa att det berodde på att han den dagen var ledsen och att han aldrig hade gjort så förut och aldrig kommer göra det igen… Någonstans där så föll poletten ner… han måste ju vara en alkoholist. Hur går jag tillväga nu?
När jag nämner att han har problem så tycker han att jag är larvig. Även fast jag säger att jag får ont i magen av att han dricker så dricker han ändå. Det som gör mig mest ledsen är att han dricker vid våra barn. Hjälp mig. Jag är förkrossad. Skicka alla tips ni har ❤️

Nu har det snart gått tre öånader sen vi bröt.
Det har varit blandade känslor,förstås.
Sorg mixat med öättnad.
Framtidshopp blandat med solförmörkelse.
Jag minns min förra brytning för 10 år sedan då jag hissade upp och ner betydligt kraftigare.
Nu är det på våningsplan -1 och 1.
Helt i sin ordning med tanke på att vi levt tillsammans i 9 år.
Kämpar vidare och har många verktyg denna vända,skönt..

Min man går regelbundet på AA/ACA - som ett led i sin självbehandling och för att ständigt påminna sig själv om sitt problem, sin situation. Men också för att prata med andra som upplever liknande, lyssna på erfarenheter och lära om sig själv. Kanske det kan vara något för din man?

Tack för alla svar!
I min mans svar handlar det till stor del om skam, han skäms för sitt beteende, och då inte bara när det kommer till alkoholen. Vi ska börja nysta i det där, prata om det och se vart det leder. Ärlighet är viktigt för mig, för vår relation och för att jag ska må bra. Att alltid ha en "plan b" om han skulle ljuga om något viktigt, falla tillbaka till alkoholen eller vara otrogen, är inte riktigt hållbart. Det sliter.

@Åsa M Tack för ditt svar! ☺️Det är nog en bra idé att skriva upp händelser/situationer för att också göra det tydligt för honom (och mig) då man lätt glömmer.

@Katten om natten
Jag har försökt ta ett steg tillbaka och reflektera över vad som hör till beroende och inte gällande lögner, manipulation m.m. Inte lätt alltid att se vad som hör vart, men detta har jag jobbat lite med ...
Genom kunskap om beroende har jag ju också insett att vissa lögner har haft att göra med skammen hos exet gällande missbruket, och mängden alkohol han drack, vilket han i omgångar erkänt att han inte varit stolt över ...

PS, jag separerade från min man och är fri från alkohol sedan 2015. Ej heller tagit något nytt beroende, vilket är vanligt. X- mannen dricker fortfarande. Ännu mer, oftare osv, precis som det blir om man inte slutar dricka. DS

Det finns många ” sanningar” om beroenden. Vissa saker försöker den beroende skylla på som att det tillhör när man missbrukar. Vi är alla olika. Att tex lova att sluta dricka, gör inte alla med missbruk heller, det kan vara manipulativt. Både jag och min x-man är a-beroende, men väldigt olika. Han undanhöll ofta sanningar, ljög dock sällan, och lovade mig aldrig något, som att sluta dricka tex. Jag är och har alltid varit ärlig. Klart att jag inte ville att mina barn skulle bli ledsna av mitt drickande, men dom märker det ändå, även fast man försöker dölja lukt osv. Visst finns lögner hos många med missbruk, men inte hos alla, oftast för att få sin substans, eller för att man skäms. Lita aldrig på en missbrukare, har jag hört, men som sagt alla är inte likadana oavsett missbruk eller ej. Ärlighet i ett förhållande är A och O för mig. Jättesvårt att inte kunna lita på den som står mig nära. Lycka till. 🌼

Min mamma har druckit på en ohälsosam nivå stora delar av mitt liv. Hon har lyckats leva på som vanligt och dolt det bra, haft ett bra jobb som inte blivit drabbat av hennes drickande. Jag har dock alltid förstått att hon druckit för mycket, sett henne förändras när promillehalten ökat och sett hur frånvarande hon varit dagen efter som bakfull. Redan som litet barn har jag varit van vid detta. Allting eskalerade runt 2016-2017 vilket jag märkte när jag bodde hos henne en kort tid mellan boende. Många gömda vinboxar, ramlade in i element, slöddrande tal på daglig basis och mer onyktra stunder än nyktra. 2022 fick jag mitt andra barn och en vecka efter förlossningen fick jag reda på att hon blivit vräkt från sin lägenhet, blivit av med jobbet eftersom de upptäckt hennes alkoholism. Det var inte hon själv som berättade detta utan hennes särbo tog kontakt med min syster och berättade. Jag fick därefter reda på det genom min pappa och hans sambo när de var och hälsade på en nyförlöst jag. Hon hade inte betalat hyran på ett år och till slut fick hyresvärden nog. Min pappa som tyvärr är för snäll ibland ordnade så mamma fick ett tillfälligt boende på ett vandrarhem, trots att han inte var skyldig henne att hjälpa till. Enligt henne ville hon inte berätta själv för mig eftersom jag var fullt upptagen med nytt tillskott i familjen men hon hade fått en kontakt på beroendeenheten och en plan skulle läggas upp. Jag bestämde mig väldigt tidigt att jag inte orkade vara medberoende efter så många år, så när en vän såg henne på systembolaget efter behandlingsstart så sa jag upp kontakten med henne. Idag, två år senare, har hon inte ens gjort ett litet försök till kontakt. Hon bor kvar på vandrarhemmet, dricker fortfarande och har mig veterligen inget arbete. Känner mig sviken och betydelselös. Jag tänker på henne varje dag av ilska och sorg över att hon inte hör av sig, inte ens försöker få kontakt. Tyvärr tär det mer och mer på mig ju mer tiden går märker jag.

@Åsa M Tack! Jag håller med dig och ska prata med min man om detta. Han ser det nog som vita lögner, eller iaf väl motiverade (för sin egen del) men har nog inte insett att det tär på mig.

Jag tycker inte man ska acceptera lögner som vardagsmat i en relation, alkoholist eller ej. Det är respektlöst och urholkar tilliten. Utan tillit fungerar ingen relation.
Om lögnerna är en del av en undvikande strategi så tycker jag man ska ta reda på vilket problem som man försöker sopa under mattan istället. Alternativet är väl att lögnerna är en del av någon slags personlighetsstörning och det är inte bättre. Vita lögner är en annan sak men att ljuga planerat och medvetet med regelbundenhet - nej, det är inte ett okej beteende enligt mig. Jag föredrar ärlighet.

Många (alla?) alkoholister, nyktra som onyktra, ljuger ganska obehindrat. Min man, mig veterligt nykter sedan två år tillbaka, har själv konstaterat detta beteende hos sig själv. Han ljuger när det är bekvämt, för att slippa konfrontera saker som kan bli jobbiga, stort som smått.
Hur hanterar ni det här sättet att vara? Grunden i en relation är ju till mångt och mycket tillit och förtroende. Jag är inte misstänksam mot min man, tror inte att han bedrar mig eller gör en massa hemskheter bakom min rygg. Men jag är ständigt medveten om att så kan ske och att jag i sådana fall inte kommer att få veta om det. De gånger jag av en slump kommit på honom med att ljuga, reagerar han alltid med att ljuga lite till, för att sedan backa tillbaka och kunna prata om det öppet och rakt.
Hur jobbar ni med er själva för att kunna känna tillit och förtroende? Hur jobbar ni som par för att få relationen att fungera, med detta beteende? Går det att få bort eller är det en del av personligheten som man får lära sig att leva med?

Om vi omformulerar det, vad vill du ha hjälp med? Att göra honom nykter är ju inget alternativ.
Att orka fortsätta i relationen o må väl är tyvärr inte heller ett realistiskt mål..
Vad söker du?

@mollykatt
Jo men kan det inte vara just det som det handlar om? Att hjälpa sig själv först?