Senaste kommentarerna i forumet

Nä, livet är för kort. Jag är en jävligt bra kvinna som för tjänar bättre. Arbetar med personer med svårigheter och vill vara ledig från detta när jag är hemma.

Ja, det tål att funderas på. En nyckel kan vara att fundera på varför en dysfunktionell relation ska romantiseras så. Jag var inte tillsammans med mitt ex så länge men i flera år innan vi blev ett par så var vi kära i varandra på håll. Jag kan säga att det var många rosa bubblor som var tvungna att spräckas på kort tid när jag såg vem han egentligen var. Det är svårt att ta av de rosa glasögonen, verkligheten är så enormt ful utan dem. Men icke desto mindre så är glasögonen bara utklädnad.

Vännen, det där ska du inte acceptera! Om du tycker han dricker för mycket, då gör han det för dig. Och då behöver du agera på det. Hur vill du leva? Vill du bli kritiserad för att du uppmärksammar ett helt övertydligt problem? Jag hade inte accepterat det i alla fall. Livet är för kort för sånt.

Levt med en man i 10 år, som alltid druckit för mycket på fest. Gjort bort sig enligt mig på olika sätt samt sårat mig med nedlåtande kommentarer såsom jävla kärring mm när jag sagt till att det räcker. Varit dum även mot min yngsta dotter. Dricker inte i veckorna eller onormalt på helgerna, men har ett sug trycker jag. Har kompisar som dricker likadant, vi umgås inte med dem. Gått i terapi och pratat om detta, upplever sig inte ha problem utan jag är tråkig som inte kan släppa loss. Har en pappa o syster som har beroende. Han är en typisk beroendeperson i allt han gör. Trött på att bli kallad fula saker,trött på oro vid fester att han ska dricka för mkt (han har ju lovat att dricka ”lagom”). Behöver pepp och input…Han har fått mig att känna mig tråkig, vilket jag inte är.

@has
Jodå, tack.
😄
Du verkar sköta om dig själv på olika sätt.
🌺

Min man är en fixare av rang och han har varit högfungerande, så jag har inte varit den som fixat i vår relation, i alla fall inte praktiskt (vilket var en av anledningarna till att jag förälskade mig i honom eftersom jag tidigare haft relationer där jag behövt vara den som fixar och driver saker framåt).

Det har framförallt varit hans växlande humör och den plötsliga förändringen från att ha gemensamma intressen och göra mycket tillsammans, till att han helst velat vara i fred och känslan av avvisande samt alla konstiga beteenden som följer med beroendet.

Det är där jag behöver lita på att han finns igen. Att han ”tål” att jag berättar hur saker blir och har varit för mig, utan att han blir arg och försvarar sig. Att han vill göra saker tillsammans igen. Och att vår relation (samt hans nykterhet) klarar av ett tillsammans, men också att ha egna utrymmen. Att jag inte behöver vara den som tar ansvar för stämningen och det emotionella längre.

Jag hade också turen att få en helt fantastisk samtalskontakt på vårdcentralen som jag gått hos i 8 månader nu.

En utomstående som speglar mig så fint och varsamt men ändå tydligt. Som också belyser vikten av att det kan behöva vara lite skakigt en tid, då jag tar mer plats och inte viker undan för försöka bevara familjefriden längre.

Hittills har det gått rätt så bra tycker jag.

Jobbar också med trauman i kroppen genom meditation och när jag känner att jag behöver lyssnar jag på bok om medberoende för att påminna mig själv vad jag behöver fokusera på.

Nu när mannen är nykter märker jag tydligare andra relationer som också behöver justeras lite. Medberoendet lever ju i oss själva och inte bara i relation till den som missbrukar.

Eftersom vi fortfarande bor isär har jag en hel del tid för mig själv att reflektera och ”landa”. En vana jag behöver ta med mig in i det gemensamma hemmet igen.

Känner mig lite osäker på om det var svar på dina frågor?😅

Kram❣️

@Mycolia
Hej, jag upplever det väldigt sunt att vara särbo då man är tillsammans med någon i aktivt missbruk. Att få rå om sig själv i lugn och ro, för missbruk tär - både för den beroende och den anhöriga. Du överreagerar inte tänker jag, ens upplevelser kan inte ha fel.
KRAM.

@has
Hej, kom att tänka på dig och din resa. Hur tar du hand om dig, och det du är med om nu och det du/ni varit igenom? Jag tänker att som medberoende så har man så att säga tentaklerna ute och fixar det som ska fixas m.m. Om den man lever med slutar dricka, då får man ju en annan "roll", och det blir annorlunda tänker jag. Han har ju sin resa, jag funderar lite på hur du arbetar med din resa mot ett mer harmoniskt liv tillsammans med honom?

KRAM.

@Tröttiz
inte "KAN" förändra ska det vara. Nog för att vill kanske är det rätta här också ...

@wasgij
Hej. Jag kan tänka mig att för en beroende så finns inte förmågan till att ha en sund relation, samtidigt upplever jag att ( nu säger jag de) de måste ha "någon" för att så att säga inte drunkna i sig själva.

Som anhörig kan man ju stånga sig blodig, men det hjälper ju inte. Böna, be, skälla, nej, funkar inte! Man kan inte få någon annan att bli frisk hur gärna man än vill. Upp till den. Vet inte hur många gånger jag i mitt huvud haft mantrat och rabblat sinnesrobönen, att kunna acceptera det man inte vill förändra. Kommit på god väg, men daglig kamp med att inte slungas in i andra människors destruktiva snurr ... Det är en annan vuxen människa man har att göra med, en människa som man inte kan fatta beslut för.

KRAM. Sköt om dig.

Och just krocken i det,förnuft och känsla har alltid varit ett problem för mig.
Som om att jag har en alldeles egen människa som bor i mig och som är nära sina känslor,vågar tycka om knyta an osv.
Och sen den andra som så tydligt ser att det är oförenligt i nuläget.
Hur ska de kunna bli kompisar och samarbeta?

Åsa,visst är det så.
Jag har jobbat så hårt för att avveckla vår relation.
Bit för bit har jag nedrustat det vi har.
Flyttat alla mina saker,flyttat mitt företag till annan ort osv.
Ändå så står jag här och önskar något annat innerst inne.
Och kvar står han,likadan och helt oflexibel som alltid.
Definitivt inte läge för några förhandlingar då han inte ser problemet,problemen.

@Åsa M
Ja, så är det verkligen. Den känslan som du beskriver. Tror jag levt i någon förnekelse. Av att försöka kämpa mot något som aldrig går när han aldrig velat egentligen. Skälla ut efter noter fick en annan också göra åtskilliga gånger. Utan något resultat.
Jag delar verkligen din mening att dela sin kris med andra, att isoleringen blir mindre.

Jag är mest glad över att inte slukas tillbaka. Att inte känna ånger av att blockera och lämna honom bakom mig. Inse att jag faktiskt inte kan göra mer.

Ja, de där djupa samtalen känns igen här också. De var mest snack och syftade till att skapa hållhake på mig som medberoende - jag fick ju spela ut hela mitt register och vara omtänksam och han fick låtsas ha insikt om sina problem så vi fick det lugnt och fint ett tag. Han fortsatte på samma sätt ändå tyvärr. Var vaksam mot manipulationen, för det är det et är. Ville han göra något åt problemet och hade förmåga att göra det på riktigt hade han sökt hjälp.

Jag tror du försvårar för dig själv med att ha regelbunden kontakt. Då kan man vackla.
Klok väninna du har, håll hårt i henne!

@wasgij visst är det lite förlösande när den där stunden inträffar... förnekelse tror jag absolut spelar in. För mig var det en enorm trötthet som bara exploderade, jag blev skitförbannad på fyllesvamlet en dag och skällde ut honom efter noter. Sen var jag inte akut medberoende längre... det har också hjälpt mig att hjälpa andra här. Jag ser mina mönster lättare och kan reflektera runt dem. Man blir liksom lite mindre isolerad i sin kris när man försöker hjälpa andra anhöriga gå igenom sina egna kriser, så känner jag i alla fall.

@Mycolia du överreagerar inte, det är snarare väldigt sunt att inte vilja vara i närheten av någon med aktivt missbruk.

Och kvar i samma läge.
Det är förstås minnet som spelar mig spratt.
Jag kokar ner det till de fina stunderna där vi möttes.
Allt däremellan och grundorsaken till varför jag flyttade struntar jag i.
Är man bara en människa trots allt?

En väninna till mig sa:
Du är inte beredd att ta konsekvenserna av ditt beslut.
Och precis så är det.
Beslutet är rätt men konsekvenserna känslomässigt var jag inte beredd på.
Jag måste förhålla mig bättre till detta.
Annars blir jag nedbruten och kommer att försöka få till nödlösningar som inte håller i längden.
Bara för stunden.

@_smile_
Tyvärr så ingår dessa bra samtal väldigt ofta vid alkoholism - det är ångesten som slår till.

Jag hoppas att du kan hitta en egen lägenhet. Det finns mycket information om medberoende på nätet, det har hjälpt mig att bli starkare. Har du nån möjlighet att i nån mån ta en lunch med en vän träna etc. så du får en paus från din situation?

@Åsa M Vi brukar prata väldigt bra efter, och han vill inte bli så här full heller. Han har dåligt ölsinne, riktigt dåligt. Men sen så är det bara han som kan ta tag i det och ta reda på varför det blir så, speciellt då han får så mycket ångest då han dricker.

@Mycolia
Du överreagerar inte -att bli särbo låter som en utmärkt idé 🤗
Eller rättare sagt helt nödvändig!

Nykomling här. Lever sedan 1 år tillbaka med en man som har blandmissbruk i bagaget. Jag älskar honom och känner att jag hittat hem men hans missbruk dyker upp, främst alkohol och jag har ställt ultimatum att nästa gång han dricker bli vi särbo. Jag skäms så oerhört över att jag inte bara kan lämna honom. Jag vill inte lämna honom men jag saknar tillit när det kommer till alkohol. Jag har själv psykisk ohälsa och orkar inte med allt drama.
Det känns som jag överreagerar när han har druckit...

Hej @Blomhåret! Jag tror det kan gå, men för det krävs ju att alkoholisten (och den medberoende) ska komma till insikt och välja att leva nykter.

Min man är sedan ett halvår nykter och det är inte helt lätt med tilliten.

Nu har jag själv kommit till en punkt där jag känner att jag aktivt behöver välja tillit för min egen skull.

Visar det sig längre fram att mannen fortsatt inte är att lita på, så kommer jag i alla fall att ha lärt mig att lägga problemet där det hör hemma och inte tappat massor av energi på grund av misstro.

Att mannen visar att han fortsatt är nykter (genom blodprov) och att vi kan ha öppna samtal om hur vi båda känner när vi behöver det är ett absolut minimum för att jag ska kunna känna mig trygg i det.

Jag tror det går. Och jag tror det krävs en rejäl insats från bådas sida. Första steget är att båda parter inser sitt beroende/medberoende och arbetar med det. Vilket för den medberoende blir att erkänna maktlösheten vi har vad gäller en annan personens beteende.

Ta hand om dig❣️

Tack för de fina orden @Nell! Du har förstått helt rätt, det är ett aktivt val utifrån faktiska beteenden. Och känns som ett smärre mirakel😊

Tack snälla @Kameleont!❤️ Det värmer att läsa det du skriver. Det är verkligen ett eget arbete att inte trassla in sig i andras problem, utan jobba vidare med de egna (även när de egna i stunden kan verka ”mindre allvarliga” än någon annans.

Jag vill förstås fortsätta finnas där för andra, men behöver hitta balansen och ta hand om mig själv först. Misstänker att det kommer att bli ett livslångt lärande!🙈

Det här forumet kan verkligen vara livsavgörande, när man står i total kris och inte har någon att vända sig till. Jag vet inte hur jag hade klarat det om inte det varit för alla er här❣️

Varm kram❤️