Senaste kommentarerna i forumet

Kolla in den här sidan där de har varit/är i samma situation som du är i !
https://maskrosbarn.org/

@venevadjagskaheta jag håller med Kameleont, så tufft ni verkar ha det och så himla modigt och klokt av dig att fortsätta försöka få hjälp för dig och dina syskon. Jag har skrivit ett direktmeddelande till dig.

@Åsa M
Så fint att höra att du har återhämtat dig från akut sjukdom!
Önskar dig en härlig sommar ❣️
Kram 🤗

@Angi10
Läser och känner igen mig mitt tidigare liv. Går du i barntankar?
Jag ångrar inte min erfarenhet, då jag lärde mig mycket om mig själv och om medberoende.
Men åren gick... Jag blev ingen mamma. Och det är ok. Men det är verkligen tråkigt. Jag hade blivit en bra mamma.
Det gäller verkligen att ta hand om sig, leva det liv man önskar.
För rätt vad det är har tiden passerat och det finns risk att man går miste om att leva sina egna drömmar.
För att se på när en människa super bort sin tid.
Och i värsta fall sitt liv.
Och man kämpar och tror att man kan rädda den människan.
Dansar med i djävulsdansen och är inne i soppan.
Bryt upp! Bryt upp!
Rädda dig själv.
Säger jag med omtanke.
Och erfarenhet.
Men du gör dina val.
Ta hand om dig!

Jag har haft den där j*vla semesterklumpen i åtta år nu. När tiden som ska vara den härligaste på året är den med mest oro, stress. Att hela tiden hoppa mellan att ”äh men det e ju semester, låt honom va” och att bara vilja skrika ”Nu räcker det”. Att försöka lägga band på sitt ifrågasättande, att hålla tyst och låta skavet gå över. Denna vecka har jag varit ledig med barnen. Det var så skönt de första kvällarna, för mannen var nykter eftersom det är en vanlig jobbvecka för honom. ”Vad härligt vi har det nu” hann jag att tänka. Tills han tyckte det va normalt att hälla i sig typ åtta öl i onsdags. Sen kom ju helgen och då blev det tio igår och minst tio idag. Sen sa jag ifrån. Såklart helt fel att säga ifrån när de är i sitt drickande. Men mina tårar kunde inte stoppas. Och så fick jag höra att han inte vill leva med mig längre och han bad mig försvinna från hans liv, sen gick han och la sig. Det är inte första gången han säger så och jag lämnas ledsen och det ångerfull och jätterädd. Rädd att allt är slut nu. För det sista jag vill är att det ska ta slut. Vårt liv ihop, vår familj, våra drömmar om framtiden. Allt det där vill jag ha. Hur kan han så enkelt vilja kasta bort det och inte kämpa för det?
Min man dricker mindre nu än för några år sen och vi har även bra samtal om det, han håller med mig och taggar ner. En vecka eller två. När jag förklarar vad ett riskbruk är så säger han att jag hittar på. Hans pappa är alkoholist och anledningen till att min man växte upp med skiljda föräldrar. Ibland tänker jag att jag överdriver, att det är helt normalt med tio-femton öl en kväll, hemma, med sin fru och sina två barn. När jag är nykter, som jag mer och mer är nuförtiden för allas bästa. Känner mig så ensam. För några år sen pratade jag med vänner. Sen blev det lite bättre, då sa jag att det blivit bättre. Nu frågar ingen längre. Och jag känner mig så ensam för att ingen annan i hans omgivning reagerar eller säger ifrån
Jag vet att jag förtjänar att känna glädje för semester och inte behöva ha en klump redan under våren. Drickandet är mycket året om men ännu mer såhär års och när han snart går på semester så lär det bli öl varje dag som det brukar bli varje år

@emsan2 Du tänker helt rätt tycker jag, du har rätt att kräva att han ska vara nykter när han han ansvaret över ert barn. Så stå på dig

@venevadjagskaheta
Så oerhört jobbigt du har och har haft det!
Du låter stark o klok o det är fint att du vill rädda dina småsyskon o ge dem bättre möjligheter.
Inget barn ska behöva ha det så och det är helt rätt av dig att du har försökt ta hjälp tidigare.
Om det inte blev bra då, kan du försöka prata med någon annan vuxen i din närhet? Någon du har förtroende för. Lärare, kompis föräldrar eller någon i släkten?
Du kan ringa dem här på alkoholhjälpen också, o få råd hur du kan göra.
Och oavsett hur det går är det aldrig ditt fel eller ditt ansvar vad dina föräldrar gör.
Ta hand om dig!

Vet inte riktigt hur man gör de här eller nåt, jag bara kände att jag typ behövde skriva de här och se ifall andra barn sitter i samma situation..
De e jobbigt, så himla jobbigt, jag vet inte ens när problemet med alkohol börja i mitt liv, hela min uppväxt har alkohol alltid varit närvarande, både mamma, bonus pappa, bonus mamma o pappa, alla dom, de e så jobbigt, jag vet inte ens hur jag ska förklara..
När jag var liten så var jag okej med allt detta, för jag förstod ju inte, men nu…jag e bara 1* år och jag har fyra småsyskon, de som skrämmer mig är att mina syskon ska växa upp och bli lika trasiga som jag e, dom har aldrig förstått vad som gått runt omkring oss, men dom börjar bli tillräckligt stora nu, jag lider så himla mycket jag vet inte ens vart jag ska ta vägen, jag vill inte att dom ska växa upp på de sättet jag gjorde, att må så dåligt i tystnad..
Jag vet inte vad som krävs för att mamma ska sluta, visst hon kan hantera de, men de e liksom bara grejen med de, lukten, burkarna, flaskorna, vet inte om de e jag som har fel här eller inte, men de spelar inte nån roll ifall hon kan hantera sig själv full, de e typ som allmän bestraffning..vet inte, inte så bra med ord, jag vill bara att hon ska sluta, men jag vet inte vad som får henne att lyssna, jag har flyttat därifrån o kommit tillbaka, gjorde inget, jag har sagt grejer till vuxna, vilket senare blev oro anmälor gjorde inget, jag har berättat för mina syskon vad alkohol gör med vår mamma, gjorde inget, jag har bett, skrikit, grinat, allt…för vad? Att hon inte lyssnar, jag vill bara sticka hemifrån asså och aldrig komma tillbaka, skära av kontakten med hela min familj och släkt, flytta tvärs över jorden så dom inte försöker komma efter mig, men jag kan inte lämna mina syskon, jag ska se till att i slutet så får dom de bra, oavsett hur mycket jag kommer behöva förråda varandra vuxen som har uppfostrat mig och se dom i ögonen, alkoholen ska bort om jag så måste gå över gränser, allt för att mina syskon inte ska sluta som mig.

När man tror allt börjar ordna upp sig..
Kommer hem efter slutat ett pass efter 21.
Möts av 6 tomma burkar , en upphälld öl och en öppnad vodka flaska framme..
Är en dag han inte får dricka på.
Vaknar inte ens när jag kommer innanför dörren, hör inte när jag duscha...
Vaknar inte av att vårt barn vaknar som är sjuk... Jag ifrågasätter alla tomma burkar han förnekar sitt drickande...
Jag sa men ölen som är upphälld den kunde han stå för.. jag sa men varför dricker du han säger har inget svar på de ..... Börjar istället säga hur dålig jag är varför jag kommer hem arg.... Inte så konstigt han ligger däckad på soffan....vaknar inte av vårat barn .. .han säger han vaknat och sett mig legat i sängen. Jag hade inte ens gått och lagt mig...
Näe då ska jag höra vilken dålig människa jag är....

Ja tänker göra allt för mitt barn nuu.... gränsen är fan nodd..

Jag är i din ålder och är i samma situation. Efter två år har det inte blivit bättre. Men man stannar kvar , för man lever ju som sagt på hoppet om att det ska bli bättre.
Det är en sjukdom som vi inte kan styra hur mycket vi än försöker. Och det du kan göra är att försöka sätta gränser och prata i nyktert tillstånd. Fråga hur hon tänker kring framtiden, vill hon ha det såhär för evigt ? Var inte arg, det hjälper inte. Du kommer till slut att bli medberoende , det blev jag till slut. Vilket nu påverkar hela mitt liv, mitt mående styrs av min sambos planer och agerande. Jag vet inte vad jag mer ska säga än att jag dömer dig inte , jag förstår. Jag är själv i samma sits

@Kevlarsjäl62 Förstår hur jobbigt det måste vara för dig. Ett stort o avgörande steg separationen. Att släppa ett hem vidare. Det som varit ert tillsammans. Allt som hänt där, alla känslor o minnen genom åren.
Men ett måste just nu, tänker jag. Ett nödvändigt steg för dig i rätt riktning.
Hur svårt det än är.
Liten tröst ändå, gissar jag, att det stannar i familjen. Hoppas du kan komma dit o skapa nya fina minnen med dina barn o barnbarn framöver.

Att vara betydelsefull för någon annan, tom någons första val, är viktigt för oss som människor. Så den saknaden är fullt rimlig.
Jag kan känna igen känslan. Ännu är jag viktig för min man, det märker jag, men varför är jag viktig eg? Praktiskt med en som fixar markservicen?
Och är jag viktigast? Osäker.

Kanske blir kontrasten ännu tydligare för någon i vår sits, kära @Kevlarsjäl62, som dragit det stora tunga lasset av familjens mående länge. Finns ju inget viktigare o vad kan mäta sig med det (liksom)?
Vi medberoende är ju kämpar av rang, o omställningen måste bli enorm när lasset att dra blötsligt är näst intill tomt. (Med det inte sagt att det är lika med lätt).
Men lätt då att inte känna sig lika viktig så klart. Allt blir annorlunda.
Men det är du! Viktig. Om än på annat vis för någon annan i en annan kontext.

Den emotionella ensamheten jag känner ibland är tung. Jag saknar hans omtanke om mig mycket. Att ömsesidigt ta hand om varandra. Stå upp för varandra.
Så talande hur du beskrev er sittandes i denna svåra stund, utan att nå eller ens försöka nå varandra för tröst.

Känns som jag svamlar nu, dax att sova tror jag. Men vill bara säga att det finns inget bakvänt med dina känslor!
Jag känner dem o förstår dem helt o fullt!

Tänker på dig!
💚

@llalalalal123
Fortsätt skriva här, det hjälper dig!
Det var hårda svar du fick och jag vet att många i din situation vill hjälpa: man vill inte ha rådet att lämna utan råd för att hjälpa. Det sorgliga är att det inte går att hjälpa.
Tänk på det som om det vore cancer. Om din flickvän hade cancer så behöver hon vård, mediciner, expertis - om hon inte vill söka läkare kan du inte tvinga henne och du kan inte heller bota henne, oavsett om du pratar med/tjatar på/ber henne…; hon behöver acceptera att hon har cancer och välja att ta emot/söka vård. På samma sätt är det med alkohol: hon behöver acceptera att hon har svårt att hantera alkohol och välja att ta emot/söka vård.

En annan sak som hjälpt mig är att tänka kring om jag kan prata med anhöriga, vänner eller liknande. Om hon hade fått cancer, varit otrogen mm - hade du då pratat med någon om det? Om hon dricker för mycket, kan du då prata med någon om det, eller är det en skam?

@has
Härligt att höra att du kommit dit du har kommit. ❤️
Själv bor jag ensam. Skulle gärna vilja ha någon att planera vardagen med, men skönt ändå att vara trygg i det som ÄR fastän det innebär att känna sig lite ensam då och då. Du väljer själv liksom.

Fortsätt kämpa på! 🌺💪

@Kameleont Nu är det jobbigt. Kontraktet skrivet på huset och det är egentligen något väldigt bra. Huset stannar i familjen och en del av mina barnbarn kommer att växa upp där. (Hoppas de får växa upp, det är så mörkt i världen just nu.)
Ändå bröt jag ihop fullkomligt efteråt och grät hejdlöst. Kanske var det något jag behövde, har inte gråtit ordentligt på länge. All sorg över hur livet blivit och hur totalt främmande vi är för varandra nu. Vi satt mitt emot varandra och ingen av oss gjorde någon ansats att söka tröst eller att trösta. Det var så tydligt att det är över. Vi satt där i det som varit vårt gemensamma hem under så många år och jag kände att jag blivit utbytt för länge sen. Jag ville bara hem och han försökte inte få mig att stanna kvar. Mina kärlekskänslor är borta sedan länge, men en gång i tiden var jag det viktigaste i någons liv och på något bakvänt sätt så är det just det jag saknar.

@nöjd57 jag har (och är) i samma situation. Min partner har vid tillfälle kommit hem stup full och meddelat att ”det var nära att jag tog mitt liv i kväll. Jag hittade det perfekta stället för att ta mitt liv”.
Och det var (vad jag trodde då) att vi hade nått botten. Så mycket samvetskval och jag stannade kvar för att han inte skulle ta sitt liv. Vilket jag idag inser att jag inte skulle gjort. Samma historia upprepar sig fast inte fullt ut så dramatiskt som den gång.
Jag är nu mitt uppe i diskussion om separation och då kommer det igen.
Kan känna igen mig så mycket i dina tankar. Tack för att du delar med dig

Läser andras trådar, vill skriva något klokt, någonting stöttande. Men det känns fel lite avigt , då jag ändå inte är helt ute ur mitt

Men så idag slog det mig, känslorna är borta, alltså kärleks känslorna , nu är det mer tycka synd om...tragiskt....

Kan komma ihåg för ca 3 år sedan, jag vågade inte öppna munnen om hans problem, tänk om han lämnade, tänk om han blir arg? Överdriver jag?

Så även om det tar tid, så sen ska jag och kissekatt leva lyckliga i våra dagar så är det bara.....

Tack för svaren.

Ensamhet är ett så negativt laddat ord. Jag bor själv, älskar tystnaden och fridfullheten och att slippa allt KAOS som exet förde med sig. Jag kan välja själv när jag vill umgås med någon. Mina två katter och jag är i vår bubbla, vi gosar och kelar och njuter av friden. Önskar er alla samma sak! ❤️

Din flickvän är sjuk, det är inte bara en fråga om bristande karaktär. Acceptera inte att bli medberoende, det är den värsta fällan som finns. Prata med hennes föräldrar eller någon annan vuxen om din oro. Denna börda kan man inte bära själv. Ju snabbare hon får hjälp, frivilligt eller ej, desto bättre.

@llalalalal123
Jag instämmer helt och fullt med @jan.3.

Att någon ska förstå/inse sitt beroende/missbruk är näst intill alltid en lång väg att gå.
Att bli medberoende är lätt och det kommer knäcka dig.

Min fördom var, något överdriven och förenklad, att en alkoholist drack så gott som varje dag, hade blivit av med jobb, familj, boende och hängde med andra alkoholister i lokala parken.
Jag ringde till huvudkontoret för AA, Anonyma Alkoholister: där det jobbar nyktra alkoholister, och berättade om min situation med min dåvarande man och frågade naivt ”när blir han alkoholist/vad ska jag göra?”.
Mannen svarade något i stil med: han ä r alkoholist: att inte kunna hantera mängd alkohol, beteende, ånger mm. Han gav mig råd: lämna - det är det bästa du kan göra, för dig och för honom.
Jag skulle uppmuntra dig att ringa AA och prata med dem. Du kommer utplåna dig själv om du stannar. Om du lämnar får hon kanske en insikt och då kanske ni vill försöka igen.

Ta hand om dig: vad du vill göra i livet, hur du vill må, vilket liv du vill ha med en partner, vad du kan acceptera hos en partner…. Jag tycker inte att man ska styras av vad andra tycker/tänker om en, men om din vän hade varit i din situation, vilka råd hade du gett då?
Kanske vill du bli pappa en dag, skulle din flickvän kunna ta hand om ett barn som det är nu?

@has
Jag älskar de där dagarna av lugn, och många gånger även ensamheten. Tidigare var de där dagarna/helgerna självklara katastroftillfällen med alkohol (=jättejättejättefylla), hot, ofta våld, totalt ångestpåslag, oro, rädsla, panik och stress. Och alla andra jobbiga känslor.
Min första jul när vi separerat spenderade jag själv. Och jag njöt - saknade barnen, men det absolut bästa var lugn, harmoni, tystnad.

Det är inte alltid ensamheten man önskar, men för min del skulle jag alltid välja ensamhet före sällskap som ger dåliga känslor.
Stora kramar till dig!

När jag träffade honom sist, då började han se folk som inte fanns.
Min mamma hade riktiga hallisar på slutet och det var riktigt obehagligt, det tyckte jag nu med och har insett att jag kan inte utsätta mig för det.

Dock är det en sida i mig som inte kan släppa helt, där har jag resignerat och börjat acceptera att hel själsfrid får jag när en av oss dör. Men jag har på stör ej på mobilen och det ger iaf en viss frid i sinnet.
Hitta stöd i denna kommun är lättare sagt än gjort så det blir ytterligare en kamp som jag vissa dagar inte orkar ta.

Tänk om jag vetat!

Smyger in och ger dig en stor kram ❤️
Känner igen mig mycket i det du skriver, insåg ju på kyrkans 12 stegs behandling att hela mitt liv gått ut på att foga mig och anpassa mig efter andra, det var en tuff uppvakning, det har tyvärr fört med sig att nästan alla sk vänner också är borta nu.
Men det är en krokig väg, alkisen har fortfarande tillgång till mig men vi träffas knappt dåhan nu kan få hallisar o det har gjort mig livrädd

Jag följer dig som en förebild ändå....och hoppas att ensamheten en dag ska kännas ok.

@has Tack. Det hjälper att höra. En präst. Ja, det kan vara en bra idé. Ska kolla upp möjligheterna i min trakt. (Förringa inte ditt korta svar. Det ger mycket mer än du tror).
Alla såna hot och även alla andra "beroendepersonlighets-hot" hamnar lite grann i samma jobbiga känslor. "Gör si, gör så" eller "om du inte kommer hit, så..." =>dricker jag...!

@Nöjd57
Jag har varit i en relation där ”om du gör si eller så kommer jag att ta livet av mig”, ”jag har inget värt att leva för/du vill bara förstöra mitt liv så du får mig att ta mitt liv” mm.
Att någon hotar med det kan absolut vara ett rop på hjälp, men då behöver man koppla in polis, socialtjänst eller så, men det är inte ditt ansvar att lösa det. Precis som @has skriver: det är något av det värsta man kan hota med och det kan förgöra en.