Senaste kommentarerna i forumet

Hur kan man vara arg på någon som nästan tagit sitt liv. En sådan person är det ju "synd om". Får man vara arg på en person som det är "synd om"? Men jag är fortfarande arg. Tänk om man kunde säga vad man tycker, känner, upplever. Då skulle jag säga - hur kan det komma sig att det alltid är så synd om dig? Varför bryr du dig aldrig om hur någon annan har det? Det är många människor som ibland, till och med ofta känner att man inte vill leva, att livet är för svårt, men man tänker på vilka konsekvenser det skulle få för anhöriga om man valde att ta sitt liv. Så tänker inte du. Hur kan det komma sig? Allt detta är elakt ? eller ...........

Sedan kommer tankarna, men han har det nog värre än alla andra. Det stämmer han har haft det väldigt svårt pga olika omständigheter. Han har idag inte jobb, flickvän allt det som som tillhör ett vanligt liv, men jag upplever att det idag finns förutsättningar för det när han är frisk, men är han det? Han har ju visat symptom som visar på att han stundtals är psykotisk. Vet inte om det beror på missbruket.

Upplever att jag klarar inte att svälja allt jag egentligen vill uttrycka. Dubbla känslor men det är som dom positiva endast kan komma fram när man uttryckt allt det nagativa jag bär på. Jämför när jag jobbat inom missbruksvården. Att tala om dom negativa konsekvenserna av drogerna fungerade inte särskilt bra. Om man däremot bad personen beskriva vilka positiva effekter drogen har och bara lyssnade, så när det positiva var uttömt kom automatiskt det negativa med drogen. Att man själv fick uttrycka det hade självfallet en helt annan effekt. Okej om jag är elak får jag acceptera det. Det är bara uttryck för ett ohanterligt lidande och att skriva det här skadar ingen hoppas jag. Tack för att jag får skriva och för att någon läser det.

Då är du ju i en situation som du är trygg i och ändå kommer att hitta igen om du bryter..?

Nä,jag drar det bara till sin spets förstås.
Men det jag vill peka på är;
Det är du som måste göra de förändringar som krävs.
Sätta de gränser du behöver ha.
Ta reda på vad du egentligen vill ha.
Sen jobba mot de målen.

Han är i en beroendesjukdom och kanske inte har kraften att förändra sitt liv.
Så en väg till ett bättre liv kanske inbegriper de förändringar du vill ha som betyder något för dig.
Han sitter förmodligen fast på så många plan då han är sjuk.

Gör vad du kan för dig och se hur mycket du kan växa för din egen skull.
Kanske han hakar på det förändringsarbete du påbörjar.
Kanske inte.

Men om du klarar aty steg för steg befria dig från den vanmakt beroende ofta innebär i en relation så tjänar ni båda på det.

Insikten i att man är medberoende och har svårt att skaka av sig den rollen är tung att ta in.
Från att kanske peka med hela handen på den som dricker och falla in i välkända mönster om och om igen är trist.
Vi på anhörigsidan är eller har varit där mycket.
Men när man kanske sakta börjar vända fokus till sig själv så börjar saker hända.
Vanmakten släpper och lite ren luft strömmar in.
Nya tankar ger plats för nya tankar som ger nya känslor osv.

Det tog mig många år att släppa taget om den kontroll jag trodde att jag hade.
Lika många att förstå att jag inget kunde göra.
Det är en lång process och man måste ta det i den takt man orkar och klarar av det.

Och välkommen till forumet⚘

Ja jag tror faktiskt att du har helt rätt i det du skriver. Läskigt med beroenden, vilket det än må vara. Hur det kan ta över en människa. "Promenad-beroende" känns ändå rätt okej. Känner att det verkligen gör mig gott. Tack för dina klokheter♥️

Du har rätt, naturen läker. Känner sån tröst i att andas friskluft och lyssna på naturens ljud. Och nej ska inte dra alla män över en kam. Är bara så anti mot att ge mig in i något. Känner ingen längtan efter det, behöver verkligen komma till rätta med mig själv först. Tack för pepp♥️

Suck..
Varför uttrycka ett löfte när det ändå inte går att hålla. Eller rättare sagt när ”man” ändå skiter i vilket om ett par dagar.
Så trött på sådant...
Det gör att respekten försvinner för varandra och när den är borta så är det inte mycket kvar.

Idag gällde det löftet om att gå med i viktväktarna som bröts (har funkat fint förr för både vikt och alkoholintag).
I morgon åker nog flaskan fram på en vardag igen...

Är jag nog född medberoende och har på något konstigt sätt blivit trygg med det. Mamma var gravt alkoholiserad under min uppväxt.

Jag är bara så less på att leva på smulor av kärlek och bli trampad på och förlöjligad men är ändå livrädd för ett liv utan honom.

Jag söker stödgrupper men ont om dom här jag bor.

Hur kan det komma sig att jag "hamnar" i dessa situationer gång på gång? Den frågan tycker jag du ska ställa dig. Ja du är säkert medberoende, ett mönster som kommer att upprepa sig så länge du själv inte genomgår en förändring. Besök pm möjligt ett alanonmöte det är mitt förslag. Ytterligare ett steg på vägen.

Du förefaller har gjort vad du kan och mycket, mycket mer. Ja, du är maktlös med allt vad det innebär. Du kan tala om var hjälp finns att få och det är ju huvudsakligen socialförvaltningen som erbjuder det. Att hon gråter när hon är full det är ju inte så ovanligt. Egentligen inget att fösta sig vid, men det är min åsikt. Dricker hon pga ångest, dåligt psykiskt mående så är det ju så att för att bli mottaglig för hjälp för dom här problemen krävs nykterhet.

Du har gjort mycket och mår dåligt p.g.a situationen. Googla på alanon är mitt förslag och besök ett öppet möte vilket är till för dig som nära vän. Där kan du berätta din historia, få råd om hur du bör agera och även lyssna på andra i liknande situationer. Bry dig inte om att dom pratar om gud om detta är något du har svårt att ta till dig. Det är gammal text som man inte får ändra på.. Lycka till

Nykterheten har hållit i sig hos oss, bra så långt. Men nu har han nästintill blivit träningsfanatiker istället och kan sitta vid middagsbordet och räkna kalorier och nästan maniskt prata dieter och träningsprogram. Han förbrukar proteindricka med samma iver som spriten förut. Känns inte hållbart, varför ska han alltid gå till överdrift åt ena eller andra hållet? Januari brukar vara träningshetsens tid, han har spenderat massor med pengar i gymmedlemskap och hälsoappar som han använder i typ en månad och sen är det tillbaka till ruta ett i spriten igen. Jag börjar undra om han har nåt maniskt drag, när alltid nåt måste bli för mycket. Visst tränar jag också men går inte omkring och förkunnar och tvingar på någon annan vad jag äter eller hur jag tränar. Jag tappar matlusten att äta tillsammans med honom, han lyckas ge mig dåligt samvete för en ynka banan som han håller på och pratar om mat. Han säger han inte förväntar sig jag ska göra som han men ändå mal han på som om det var viktigt han utbildar mig..Jag är för tusan utbildad tränare i ungdomen och funderade till och med på att bli PT, men ändå tycker han jag inte fattar nåt om motion och kost. För han vet alltid bäst. Så nu sitter man här och är olycklig fastän karln är nykter, nu ska man ha en hälsoprofet och godisvakt hemma istället. Kan man inte bara få leva ett balanserat liv nån gång?

Och ja den stora frågan: när ger han upp denna fas och går tillbaka till spriten, för som det är nu är varken normalt eller hållbart för honom tror jag. Pendeln slår alltid tillbaka, eller har så gjort alla andra gånger så varför skulle det vara annorlunda nu? Och jag är inte alls säker jag står ut med den nya träningsfanatikern heller på sikt, känns inte mer bekvämt med en fördömande hälsoivrare som klagar på mig än en sur gubbe som är full som tycker jag tjatar. Egentligen är det väl samma beteende i grunden, beroende till något och att han alltid gör rätt enligt sitt eget sätt att se på saken.

Ringde soc idag och rådfrågade. Det är inte så mycket jag kan göra tyvärr i just det här.
Däremot tycktes det att jag ska göra en ny orosanmälan kring helheten.
Jag ska prata med min man för jag tänker inte gå bakom ryggen på honom.
Tack snälla ni för visat engagemang. ?

Vilken fin omtanke du visar. Du är orolig för en person i din närhet och dennes barn. Precis som de ovan svarat kan du vända dig till socialtjänsten. Du kan även tala direkt med personen. Att lyfta frågan om alkohol kan vara obekvämt. Vi är rädda att kränka någons integritet eller oroa oss för att en eventuell vänskap ska komma på skam. Samtidigt är det just det du ger uttryck för kanske det bästa. Att visa sin omtanke. Tystnad leder sällan till förändring, tvärtom kan det få än värre konsekvenser. Även om en person kan känna sig påhoppad, skamsen eller oförstående inför din oro så betyder det inte att det var på tok att säga något. Gör du det dessutom som ett jag-budskap så är det endast ditt perspektiv, vilket du har rätt till så att säga.

Jag vet inget om situationen så jag kan endast ge ett exempel på hur ett jag-budskap kan låta då du åtgår från din upplevelse och samtidigt betona den andras självbestämmande. Typ:

"Jag vill börja med att säga tack för att du vill lyssna på mig. Jag har under en tid känt oro för sättet alkohol har kommit att bli en del av ditt liv. Du har dina skäl att vilja dricka och jag gissar att du funderar en del på detta själv. Ibland känner jag att jag vill komma med något gott råd sen ångrar jag mig och tänker att du vet bäst själv vad du tänker om situationen och hur den kanske kan förändras. Sen tänker jag att du kanske är rätt ensam i det här. Hur som tycker jag om dig och vet inte om du har någon att prata med gällande alkohol. Kanske är jag inte rätt person? Du behöver inte ge mig något "svar" jag vill mest säga att jag finns här. Jag har gruvat mig för det här samtalet länge och är faktiskt fortsatt orolig för hur det landar i dig."

Som sagt, inget facit,utan mer ett exempel på hur du kan initiera ett samtal om alkohol. Hur låter det i dig?

Utöver din egen tråd har du kanske läst runt lite här och fått fler uppslag på vad som kan vara rätt och rimligt för dig som närstående. Fint av dig att söka stöd.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Idag ville sonen prata med pappa i telefonen och blev då tillfrågad om han ville komma förbi en sväng efter dagis. Vilket han ville...så nu sitter vi här, ska åka om en timme tillbaka till min föräldrar. Mannen här tycker d är okej att vi gör såhär nu...känns bra på ett väldigt konstigt sätt! D mesta är lite märkligt just nu....

Ja vi ersätter ofta ett beroende med ett annat. Ser man inte minst på en del behandlingshem (där det inte är förbjudet) att man spelar väldigt mycket och äter även väldigt mycket sötsaker. Mitt ex var en snäll och fredlig haschrökare, enligt honom själv. Annat var det med alkoholisterna dom ställde till det, blev aggressiva och slogs och bar sig åt. Efter många år i haschrökens dimma slutade han, men ersatte drogen med en annan drog nämligen alkoholen, men det har han nog inte förstått. Inte mina bekymmer ?.

Själv var min son och är kanske fortfarande min drog. Under en period ringde han mig nästan dagligen, en svajig period i hans och därmed även i mitt liv. Till slut satt jag på kvällarna abstinent och väntade på att han skulle ringa. När han väl ringt och mådde bra då blev jag lugn och kunde vara delaktig i livet. Han blev min drog. Idag klarar jag mig iallafall mestadels utan samtalet på kvällen.

Vinet enklaste sättet att få lite lindring från en tillvaro som känns övermäktig, från känslor man har svårt att hantera men ........
Tror dina promenader gör mer nytta och den är bestående, skapar mestadels inga negativa konsekvenser. Tänker själv ibland att ikväll ska jag dricka ett glas vin eller två, men sedan tänker jag lite längre. Helt okej dricka vinet, blir inte så ofta, men det är så mycket som följer med för min del. Kakor, godis, chips osv samt att efter en timme är jag ganska seg och avtrubbad. Inte så kul längre. Det fanns en person som jag träffade en gång. Han sa att en flaska vin ska inte vara mer intressant än ett paket makaroner man har i skafferiet. Det ligger något i det även om det inte är så för mig. Vinet är mer intressant. Makaronerna kan stå där flera år. ?

Jag är också egenföretagare och brukar normalt sett se till att jobba mycket. Med ursäkt, nu är barnen vuxna och jag kan jobba hur mycket som helst utan att dom påverkas negativt och jag behöver inte ha dåligt samvete. Lite av en flykt, man hinner ju inte tänka på sig själv så mycket och man hinner inte känna. Mata på, finns alltid saker att göra som egenföretagare. Under december bestämde jag mig för att vara ledig mycket, välbehövligt! Men då kommer känslorna! Och man måste hitta nåt annat som dövar. Du tar inte över min tråd, ör så tacksam över alla reflektioner. Ja jag ska fortsätta hålla fokus på rätt saker. Tror också att det ger sig till slut om man är konsekvent. ♥️

Förfärligt leva så! Har inte läst mycket men kan se det framför mig hur du så lugnt som möjligt ska gå hemifrån, med vagn och allt och hur han flyger upp ur sängen, ilskan frustrationen. Fy vad hemskt för er alla. SÅ HÄR SKA INGEN HA DET. Du ska ha lugn och ro tillsammans med era barn, speciellt när du är ensam om ansvaret. Bra du berättar för andra hur det är, själv vänjer man sig på ett sjukt sätt tyvärr. Det här med att alkoholism är en familjesjukdom stämmer verkligen. Kram och ta emot den hjälp du kan få det är du värd.

Så känner jag igen mig i så mycket du skriver Nordäng.
Jag har aldrig varit någon vintant,mina föräldrars drickande har skapat sån respekt i mig för det.
Också en insikt i att jag skulle trilla dit snabbt om ögat om jag tillät mig glas i vardagen lite sisådär.

Däremot har jag glidit över i annat,gärna blivit "besatt" av saker som gett mig själv och min hjärna andrum och flykt.
Då vardagsångest och bristande livsaptit har varit följeslagare så har jag sökt till jag funnit något som lyfter mitt liv och ger mig små eller stora kickar.
Som företagare är det lätt att jobba för mycket,eller hitta något nytt att sälja som jag kan grotta ned mig i.

Så jag förstår vad du menar och kanske är det som du säger,nu när du på riktigt avstår dina triggers så ramlar du ned i en lägre nivå av adrenalin,kortisol och liknande.
Jag var pga stress ordinerad betablockerare då mitt blodtryck blev för högt och vi har hjärtsjukdom i släkten.
Jag föll som en sten ned i något som liknade depression,eller tom var depression.

Samtidigt så jobbade jag på att släppa taget om mitt stora ansvar kring min handikappade dotter och också mitt ex.
Dvs försökte tillfriskna på alla medberoendefronter samtidigt.
Det blev för mycket för mitt system och jag sjönk rätt djupt

Det kanske också var utmattningssyndrom/utbrändhet men kombinationen av att jag lät mig falla och att min kropp hindrades av betablockerarna att gå igång skapade en sorg och abstinenes av värsta sort.
Nu tog jag som vanligt över din tråd.
Men ibland känns det som att andra lever så parallella liv.
När det hände så förstod jag inte vad som hände,jag var bara en del av ett fallande korthus.

Jag var inte direkt deprimerad,det gjorde helt enkelt bara inte något om jag hade blivit överkörd av en buss,men jag hade ingen dödslängtan.
Fortsätt jobba,fortsätt hålla ditt fokus från bergochdalbanan.
Så småningom vaknar ditt inre jag till liv alltmer och du börjar söka sunda källor till lycka och glädje.

Tack snälla BladeRunner?. Tack för pepp.
Kram

Skönt, hoppas också för sin skull att de håller vad de lovat....dumt vore annars ❤️
D där med att sova räv, är visserligen skönt för o slippa tjafset men ändå störande!

Jo, helgen har varit bra...men jobbig. Det är så mkt känslor hit o dit. Samvetskval, sorg, glädje, ånger, lättnad. Har pratat med han ett par ggr o han verkar ha kommit till insikt med vad som hänt...inte för att det förändrar saken men han är extremt ångerfull och nästintill deprimerad. Det skär i hjärtat att höra det, men samtidigt har jag en lite pojken som inte vill bo mer med sin pappa förrän han slutat dricka det som gör honom så sjuk o elak. Det är d som gör mig stark just nu...kan inte svika honom, pojken i mitt liv!
Ska ringa anhörigstöd imorn om be om att få prata med nån, även att sonen ska få börja där. Har fått ”tillstånd” av mannen, då man behövde även hans godkännande. Inte vågat fråga innan men nu känns d inte som att han har nåt val.....d känns bra!
Nu är d boendet som är d stora, men d löser sig med tiden
Annars har helgen varit bra, känt mig lugn o trygg här hos mina föräldrar o vi har haft kul på ett avslappnat sätt!

Precis som KA säger göra en orosanmälan och du ringer då socialförvaltningen. Går att göra den skriftlig. Det finns möjlighet att vara anonym, men då får du inte säga vem du är dvs du kan inte säga jag heter NN och jag bill vara anonym som en del gör. I samband med att man från socialförvaltningen kontaktar mamman så brukar man erbjuda behandling och man ställer krav på att uppvisa nykterhet för att ha vårdnaden om barnen. Har jobbar en del med det här.

Gå till graven så mycket du behöver, prata med honom där eller skriv till honom allt du vill säga. Få ur dig det du behöver.
Ta en dag i taget. Gör en sak om dagen som gör dig glad. Andas. Träna. Sov. Träffa en vän. Var snäll med dig själv. Ta vara på ditt liv, det som du har just nu.
Gråt, minns, sörj och bearbeta, gläds åt det fina ni hade innan han började med droger. Fortsätt leva ditt liv, ett nytt liv, hur det nu ska bli och i samma stund som jag säger detta till dig så säger jag till mig själv att gå vidare. Att börja på något nytt. Något bra. Något som ger mig mer hopp om att leva ett liv som jag önskar och har önskat länge. Ta hand om dig!

❤

Hjärnan tar ju stryk vilken drog det än är. Den människan man blev kär i visar sig bli någon annan. Känner igen det. Kämpa på och värdera dig själv högst. Kram

Jag försöker att inte ha dom. Men ibland letar dom sig in i huvudet och jag börjar tänka "OM jag bara" lyssnat till mig magkänsla, om jag bara hade försökt få in han på behandling trots att han inte ville själv. Om jag bara hade vart kvar där.. många om kommer upp. Men vet ju inners inne att förr eller senare så hsde jag inte vart där och det skulle förmodligen hänt igen. Jag saknar honom för den människa han var drogfri. Men som många här med känner så är det påverkade personen svårhanterlig. Och skapar mkt smärta hos sina anhöriga. Jag förlåter honom trots att jag nu står här själv med många krossade drömmar och helt vilsen i livet. ?

Det känns ok. Sådär. De har iallafall inte sagt något ännu. Hoppas att de håller vad de lovade.
Helgen har varit bra. I fredags försvann han och kom hem full men jag sov räv så behövde inte tjafsa om det. Resten av helgen har varit bra. Visst har det varit vin varje kväll men ok ändå.
Nu blir vardag igen, så får vi se hur det blir...

Hoppas du haft en bra helg, och att du fått lite andhämtning hos dina föräldrar.

Blade Runner