Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår helt din oro och jag hade inte heller låtit dom åka på d sättet. Inte för att de kanske inte kan ta hand om honom utan just att dricka mkt alkohol med barn på semester är ett big NO NO. Sett alldeles för mkt i mitt föregående jobb som reseledare. Det är inget kul för barnen där föräldrar/släkt mer koncentrerar sig på drickat än på att ha en bra semester med barnen....
Kontakta soc o prata med dom om din oro....i det fallet kanske det är bättre att du tillslut följer med iallafall kust för din sons skull

Vemod och saknad är naturligt och bra att du inte med tvång undertrycker känslorna. Ny dag och nya tag idag ?

Du skriver så vackert trots allt han utsatt dig för och allt ni varit med om. Ledsamt att slutet blev såhär, ta hand om dig! Sänder dig en varm kram.

Är det jag känner.
Jag vet att sonen kommer överleva men jag känner att jag behöver markera.
Vi har flyttat till ny kommun sedan orosanmälan men jag ska ändå ringa dem imorgon för rådgivning. Jag tänker att jag kommer göra en ny orosanmälan i vår nya kommun men jag pratar med den socialsekreterare jag redan haft kontakt med som är väl insatt i ärendet.

Jag har pratat med svärmor som säger att jag inte kan låta sonen följa med dem. Om jag skulle prata med min mans äldsta dotter skulle hon säga samma sak.

Dessutom var det en incident med dessa tre vuxna samt min yngsta bonusdotter förra sommaren där hon reagerade på att de drack för mycket och hon grät och sa att hon ville åka hem till mamma. Det bemötande hon fick av dem då var inte ok och jag gick in och tog hennes parti. Det tog månader innan svärfar och hans kvinna pratade med mig efter det. Och min man var också väldigt upprörd i lång tid.
Så nej. Med det i bagaget tycker jag att jag har "på fötter" att motsäga mig en resa till andra sidan jorden i två veckor.

Jag har sagt att det går "bounda" på hemmaplan med att tex ta en morgon på helgen och föreslog att min man kunde kliva upp i morse men det gjorde han inte...

Bra gjort av dig, starkt och modigt! Du ska inte heller behöva hålla allt inom dig och frågar de är det bättre att vara ärlig. Är d så att du går ifrån honom så har du ju även enligt dom gjort d av rätt anledning o du får det stöd som du o även barnen behöver från deras sida också. Så ha inte dåligt samvete för det! Hur känns d inom dig nu? Lite lättare?

Skrållan jag tänker som du säger men det blir bara fel, va på väg ett tag nu är det blandat med bra och jag vet inte längre ?

Ullabulla jag läste ditt inlägg och vart berörd ?

En liten dipp i kväll. Känner mig ledsen och saknar det vi hade. Vet att mannen i helgen är ute på sådant som vi gjort tidigare. Det är väl därför det känns ledsamt.
Vet att jag inte kan gå tillbaka. Vet att det är över mellan oss. Men tårarna kommer ändå.
Behövde sätta ord på mina känslor.

Den värmer?

Ojdå. Nu kan jag ha sagt för mycket...
Träffade sambons syster och mamma idag. Vi skulle fika och barnen var i ett annat rum och sambon iväg på ett ärende.
Då kom frågan -han dricker väl inte som förr, han har väl slutat, bättrat sig...
Då rann det ur mig. Jag berättade en del men inte allt, men tillräckligt. Så mkt att de blev förfärade. Och jag blev märkbart påverkad. Jag fick dem att lova att inget säga.
Hans syster frågade hur jag orkar. Jag sa att det gör jag inte heller. Jag har sagt att jag ska lämna honom, om han inte bättrar sig. Att han gör det ett tag och sedan glömmer...
Hans mamma sa:
-jag vet hur det är, har sett det på nära håll. Och av mina pengar får han inga, de ska era barn få istället för de ska inte gå till alkohol.
Klok kvinna det där, med mer erfarenhet än vad många andra har troligtvis.

Hoppas nu att de kan hålla tyst, för min skull, men de brukar de inte klara..

Ja att inte räkna dom pengarna som går åt till alkoholen, det känns igen.
Tänk vad pengar som bara dricks upp.
Jobbigt. Fy då.

Jag har många vänner med adhd och bipolaritet. En del självmedicinerar mycket. Andra avstår. Själv fick jag en bipolär diagnos för många år sedan. Jag trodde att jag hade problem med alkohol och hade tur som hamnade inom psykiatrin och utreddes. Jag är känslig för alkohol och jag valde att totalt avstå, då alkoholen inte alls lirar med mig.

Alkoholen triggar mig att bli hypoman och det är det absolut det värsta jag varit med om. Det kunde kosta mig livet förr. Nu har jag lärt mig att känna alla mina triggers och kan bromsa ett insjuknande i tid. Så för mig är det enkelt att avstå från alkohol, eftersom jag vill leva.

Som det är med allt i livet, så är det upp till var och en.

Som det är för dig. Hur du vill ha det. Det är bara du som kan svara på det och arbeta med dig för att komma dit. Om du inte redan provat, prova gärna yoga eller mindfulness, i ett sammanhang där du kan få tid för bara dig. Att utforska vad du vill.

Det kan vara svårt att finna svaren när en har annat som "stör" en i livet. Läs runt i olika trådar.

Välkommen hit! Det är ett bra forum det här!

Det står ingenting på Fass om just det men visst kan det vara så. Får kolla vidare om det.

Hej. Det var ju också ett sätt tänker jag. Vad tänker du om det? Är du orolig? Jag minns din tråd tidigare om hur han gick ut med er 2 åring berusad och polisen kom hem med dem!
Jag skulle nog dra i handbromsen, men jag vet inte hur en bör agera då jag inte har barn.
Känner du dig trygg med att svärfar och hans kvinna åker med? Tar de ansvar för din son?
Hoppas att du får bra svar av andra här. Jag har ingen aning, men jag skulle nog inte tycka att det var en bra lösning.
Kan du kontakta soc och höra vad de kan göra, utan att det "drabbar" dig?
Hoppas att det landar i något bra!

Hej, jag lyssnade till en intressant intervju med Magnus Hedman idag om drogmissbruk och att hans ADHD medicin triggade alkoholmissbruk. Kan det vara så för din man?

https://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/skrämmande-händelsen-som-fick-mag…

Jag kan inte alls svara på vad du ska göra med din relation. Däremot så tänker jag att du kan kommunicera med din man uppriktigt om dina funderingar. Kan ni prata om det och ta reda på vad ni kan göra tillsammans.

Vad vill du själv?

För min del så tog det flera år innan jag blev av med mitt ex. Jag hade så mycket att lära mig om att sätta gränser och att börja ta hand om mig istället. Sedan två veckor tillbaka så har jag slutat svara i telefon när han ringer mig och jag svarade under två års tid. Det är inte klokt, men jag förstår att jag behövde min resa, att jag behövde landa i olika faser.

Lycka till!

Min man har medicinerad ADHD sedan många år och den biten funkar bra. Däremot har hans sug efter alkohol blivit allt starkare de senaste tre åren med perioder om allt från ett par dagar till veckor. När han dricker "smyger" han men det märks ändå.

Nu har det gått så långt att jag funderar på skilsmässa efter ett antal chanser till förbättring.

Hur tänker du? Skulle du ge fler chanser eller bryta och gå vidare? Vi har inga barn.

Han löste det så att han bokat för sig, sonen, svärfar och hans kvinna.
Och menar att jag inte kan sätta mig emot att de åker. Dessutom har han tagit sonens pass och gömt.

Hej Fenix123,
Jag går och tänker varje dag på det beslutet och jag hoppas att jag tar det 2020. Det går åt så mycket energi att tänka på det här. Man tror ju o hoppas att det ska ordna sig o att mannen ska sluta.... men han har ju sagt tydligt att han vill kunna ta sig en djävel.... Så frågan är ju bara: vill jag leva så här? Mitt svar är ju nej.... så vad väntar jag på?

När kom du till insikt o hur länge har det pågått för dig?

Skulle jag lämna så vet jag att barnen skulle ha förståelse och veta anledningen. De älskar sin pappa men de tycker att han är konstig emellanåt o det går inte att lita på honom...

Men jag undrar om jag drar mig för detta beslut eftersom det kräver en hel del arbete. På något vis kommer jag närmare att lämna, en litet myrsteg för varje dag...
Ta hand om dig

Så bra att du ser dig själv först. Vilket är det svåraste i ett medberoende. Att inte leva igenom en annan människa, känna mer för en annan än för sig själv. Vi har ju bara ett liv som vi vet iaf. Viktigt att värdesätta sig högst även om empati och omhändertagande av andra kan vara fint till en viss gräns. Jag älskade min kille mer än vad jag älskade mig själv. Nu när han är borta ser jag lixom igen mening med mitt liv just nu. Han var mitt allt. Nu börjar min resa från att avsluta mitt medberoende till honom och hans problem. Men nog känner man sig tom. Som att det verkligen fattas något. Min oro och stress gick upp i rök. Vad nu meningen var med allt detta är en gåta för mig. Sån otrolig smärta att förlora sin älskade på det här viset. Ta hand om dig ?

Nä, d känns igen verkligen, allt jag säger eller gör är oftast helt fel emot vad han skulle sagt eller hur han skulle reagerat. Speciellt barnen och ekonomin. För där är jag tydligen helt befäng o bara slänger pengar omkring utan att tänka efter överhuvudtaget. Sen att HAN lägger säkert tusenlappar på alkohol varje månad eller för delen är den enda av oss som kan spara pengar, d har inget med saken att göra!

Så skönt för dig Azalea?. Nu kan du andas.
Skickar dig en stor kram?

Jag tror att jag förstår, kanske bättre än någon kan ana. Ditt inlägg är en viktig påminnelse, tack? / mt

Jag ska ta mer hand om mig själv. Med resan hit till barnen och att släppa kontrollen över allt som sker " hemma ".
Ska ta av mig min mantel jag har på mig i Räddningspatrullen och stoppa ner den i en låda.

Idag blev han hämtad och inkörd med tvång till avgiftning. Jag säger bara: jisses så skönt. Fast jag vet att det inte varar länge så tänker jag stanna i den känslan nu. Någon annan får ta över nu.

Sonen orosanmälde igår och äntligen hände nåt.
Han har redan ringt 2 gånger och vill veta vem som anmält och kan inte för sitt liv förstå varför detta händer. Tycker ju att han skött sig och inte gjort nåt fel.
Ingen insikt än i sikte och vet ni vad??
Jag har blockerat hans nummer för första gången någonsin. Dottern fick hjälpa mig, men det känns faktiskt riktigt skönt.
Jag stämplar ut just nu och vänder mig bort från honom.

Tack för att ni finns och alla gida fina råd jag får till att hålla mig i schack.
Kramar från en lättad Azalea ?

Av din följeslagare du haft. Väldigt vackert skrivet och jag sänder dig en varm kram❤Azalea

Det är svårt att stå vid sidan av sitt barn och inte ha lösningar eller kunna hjälpa. Min son har mycket ångest och jag känner mig så hjälplös de perioderna.
Vore säkert bra om du fick gå och prata med någon dom kan hjälpa dig att sortera tankarna så du kan må bättre. På så sätt kan di vara ett bättre stöd för din son kanske.
Tänker på dig?Kram Azalea

Okej.. jag började skriva här innan sommaren 2019 tror jag. Nått av det bästa jag gjort på länge. Att få prata ur sig allt med andra som har liknande händelser i sitt liv är så givande. När jag började skriva så hade min älskade sitt tablettmissbruk som han kämpade med. Eller snarare VI kämpade med. Kan fortfarande inte fatta hur det kunde gå såhär. Vi hade 12 fina år utan missbruk. Under loppet av ett år lyckades han bli beroende av smärtlindrande tabletter och drog på sig skulder ca en halv miljon. Under 1 år.. sån otrolig förändring under ett år. Allt gick så fort att jag inte riktigt hängde med. Sen kämpade vi i 3 år med nedgångar och uppgångar sen var hans liv slut. Fattar inte än idag. Var vid hans grav idag första gången själv. Satt på huk ute i regnet ca 20 min och bara pratade till honom. Känns inte som att det är han som ligger där nere. Jag ska försöka ta hand om mig själv nu precis som du säger. Är nog i chock fortfarande bara. Livet är otroligt skört. Ena dagen är man där, nästa dag inte.. ?