Senaste kommentarerna i forumet

Upplever att man tyvärr måste passera gränsen för att bli medveten om var den är. Skulle rekomendera dig att söka upp någon Alanongrupp. Om du inte vet vad det är så leta på nätet och läs lite. Du kan där få möjlighet att uttrycka dina känslor, din frustration, din ilska, din sorg din skam kanske och du är i en trygg miljö där människor förstår dig och har upplevt detsamma. Lycka till och fortsätt gärna skriva. ?

Tack fina Nordäng67, Azalea och InteMera, för ert stöd. Och alla andra här inne.

Är nog en blandning av det du skriver. Men också: är jag ensam kör jag inte av vägen på samma sätt. Ungefär som att en nykter alkoholist undviker Systembolaget. Det är inte andras fel att mina beteendemönster drar igång men faktum är att det är lugnare ensam. Fast jag är i grund och botten en social person så vet med mig att jag inte kommer må väl i längden av livet som eremit. Kollade både ACA och Alanon och bägge finns i min stad. Och ja tror också det är en bra idé att gå på något sådant. Kommer nog inte vidare på egen hand. Tack snälla för feedback och Gott nytt år.♥️

Nordäng så klurigt.
En av kännetecknena på medberoende och även vuxet barn är isolering.
Man fixar inte riktigt att umgås trots att man kanske klarade det galant tidigare.
Men det beror ju mer på vanmakt och kanske att man skäms.
Det känns inte riktigt som att det är så för dig.

Ksnske är det bara en utrensning av energitjuvar.
Kanske är det självvald ensamhet så att du får läka och titta på dig själv under lupp.

Kanske är det en sund distans från alla de mönster du haft som du inte är helt bekväm med?

Kanske du skulle gå på ett aca eller alanonmöte?

Inte för att du mår dåligt utan mer för vägledning.
Ok nu har jag nyktrat till,vad gör jag nu.

Han låg på sjukhus i respirator i blodförgiftning, leverpåverkan, dubbelsidig lunginflammation och hjärtvikt... när han kom tillbaka och tillfrisknade mirakulöst så sa han att saker skulle ändras. Han skulle inte dricka något på flera månader. Det tog 2 veckor och han var där igen... inte lika ofta. Men mkt mer på en o samma gång. Vet inte längre om problemet endast ligger i alkoholen. han är inte så jätte rolig person att vara med. Inte så stimulerande. Och ofta undrar jag om jag ska göra slut. Vill ha ett andra barn och undrar om det är bättre att skaffa barn med samma man och Få det gjort eller om jag ska göra slut och gå vidare... så svårt. Vet inte hur jag ska göra i livet. Finns det hopp för oss?

Tack för ditt svar. Det låter som att du haft det enormt tungt men att du ändå har kunnat ta hand om dig själv i allt.
För min del handlar ilskan mkt om att han inte tar den hjälp han kan få. Men jag förstår också att han försöker så gott han kan och att han kanske inte ännu har accepterat att han behöver så mkt hjälp. Och att jag inte alls vet hur jag ska hjälpa honom på bästa sätt. Det vanliga dilemmat, jag vet vad jag vill för egen del men är orolig att det ska göra det ännu värre för honom.
Fast nu när jag skriver det inser jag att jag måste sätta min gräns, det finns nog inget annat sätt. Och var den går vet ju bara jag.

Känns lite som det är min son du pratar om. Inte fungerat i skolan, problem med kamrater, oro, rädsla, mardrömmar under uppväxten. Mycket sporadisk kontakt med en psykiskt sjuk pappa. Fick som vuxen diagnosen ADD och störningar i autismspectrat. Har tyvärr idag även en del psykotiska symptom. Allt detta kombinerat med ett missbruk, inledningsvis cannabis, senare har han väl använt de flesta preparat. Flera överdoser. Idag är missbruket mer sporadiskt tror jag,men han mår psykiskt väldigt dåligt. Han har tvångsvårdats för missbruk två gånger, genomgått olika behandlingar för missbruket och fått stöd från både av psykiatrin och missbruksvården. Han har fått väldigt mycket hjälp, men än har han inte fått ordning på sitt liv och idag förstår jag att hans psykiska ohälsa kanske egentligen är det största problemet. Det var mycket det här. Givetvis har det varit många plågsamma och förfärliga år för min del. Detta gör ju att man mår väldigt dåligt och det är då lätt att man blir arg på den man upplever är orsaken till detta, men jag tror faktiskt att det är så att den personen, i mitt fall min son, gör så gott han kan. Som anhörig kan man inte påverka situationen och det är ju oehört frustrerande. Sedan finns det en stor sorg över allt som inte blev som man hoppades på. Vi vill alla att våra barn ska få bra liv och att se sitt barn göra fel val och rasera sitt liv är väldigt smärtsamt. Alla dessa plågsamma känslor har gjort att jag känt en väldig ilska mot min son och han i sin tur har känt en väldig skuld för att han orsakar mig detta lidande. Idag mår jag trots allt ganska bra även om jag känner sorg ibland, men det har varit en lång väg tid och jag har genomgått flera anhörigprogram och går på alanonmöte regelbundet. En sak har jag glömt - min son är också alldeles underbar och jag älskar honom verkligen. Att mista den känslan är det allra värsta tycker jag och det blir lätt så när man utsätts för så mycket smärta. Berätta gärna mer hur du har det. Alltid skönt att man inte är ensam i den situationen man befinner sig i.❤

För hälsningar.♥️ Blir så glad och stärkt. Ett riktigt gott nytt år till er alla! Ensamheten kan vara riktigt jobbig att förhålla sig till. Kluvet för jag har blivit så socialt kräsen. Är hellre ensam än i sällskap med såna som jag känner mig "energislukad" av. Och det är några stycken det, såna jag lagt mycket tid på tidigare. Vet varken ut eller in ibland. Är det jag som "skapar" saker eller...inte? Försöker sitta lugnt i båten, bara gå i skogen, läsa och inte ge mig in i diskussioner av något slag. Hålla låg profil helt enkelt och bara vara. Fått två sms som säger samma sak: "varför drar du dig undan?". Slunkit undan och bara svarat att jag har fullt upp. Är jag feg? Eller distanserar jag mig? Inte riktigt trygg utanför medberoendeträsket, vet inte vad som är lagom och friskt. Massor med kramar, så tacksam att vi har varandra här♥️

Jag måste ut ur detta. Jag hör alla ord som kommer ur min mun då jag berättar om allt för en nära vän, jag hör hur ohållbart det är. Hur stort egot är på denna man och också hur mina egna gränser har pushats och pushats till att bli obefintliga. Alla hårda ord jag får höra då det inte dansas efter hans pipa.
Jag hör hur allt låter. Jag ser hur det är. Så varför är det så svårt?!
Jag vill inte leva med ett rusande hjärta när hans röst höjs, eller andnöd och tårar av panik då hans ord haglar över mig. Jag vill inte!!

Denna helg har varit så fruktansvärt plågsam med vetskapen av att sonen är där och jag är inte längre del av vår lilla familj. Jag känner mig inte saknad, inte önskad. Jag är bara borta, inget mer med det... Och det är det som gör mest ont i mig

Tack så mycket å önskar alla desamma. Just nu skulle jag ha lust att stämpla ut från mitt liv ett tag.
Konstigt, är samtidigt rädd för vad livet skall ge, har ju vant mig att ordna å fixa för allt å alla
Får bara dåligt samvete när jag skall tänka på mig själv, å kommer på mig att jag knappt vet hur man gör längre eller hur det skall kännas.

Det som är så jobbigt å som jag vill i från är även det som känns tryggt på något sätt, den jag älskar vill jag inte leva med längre, känns som allt är upp och ner.

Om han bara kunde fatta vad han ställt till med, men han gör som vanligt ber om ursäkt å lovar sluta, precis som 1000 gg för.

Önskar all er här inne de bästa.

Finns här någon som har erfarenhet av att ha vuxna barn med missbruk?
Min son har sedan tonåren rökt cannabis och druckit för mkt då han har haft tillgång till alkohol. Han förlorade sin pappa i en bilolycka när han var liten, han var med i bilen, och har haft det jättekämpigt. Slutade gå i skolan i sexan. När han var 17 försökte han ta livet av sig och det var då som det uppdagades att han rökte. Han fick också diagnosen ADD och "uppförandestörning" Den enda vuxna person som han lyssnat på något sånär är mig. Jag har försökt få honom gå i skolan, sluta röka, skaffa jobb osv osv.
Sedan några år tillbaka bor han i min lägenhet. Själv bor jag och hans lilla syster med min sambo och hans barn. Nu fungerar inte det längre. Lägenheten är för trång och relationen knakar i fogarna. Jag behöver min lägenhet.
Min son fick ett arv efter sin farfar i slutet av sommaren och kort efter straffade han ut sig från den praktik han gick som en del av elektrikerutbildning. Nu är han arbetslös och håller som bäst på att supa upp arvet. Han mår såklart fruktansvärt dåligt. I november hörde han av sig och ville att jag skulle skjutsa in honom till psykakuten. Jag hade inte förstått hur illa de var med honom. Det slutade med att de hänvisade oss till beroendeakuten och där behöll de honom över natten för observation. Sen blev han remitterad till en beroendemottagning. Den tiden missade han. Han vill ha hjälp att må bättre säger han, och han har varit där en gång.
Anledningen till att jag skriver är att jag inte vet vad jag ska göra. Ja är så arg på honom samtidigt som det gör så ont att han mår så dåligt. Och anklagar mig själv för att jag inte har kunnat hjälpa honom mer. För att jag borde ha kunnat förhindra att det blev så här.
Och så behöver jag ju lägenheten. Jag betalar en del av hyran varje månad och har inte varit där på jättelänge. Försöker få komma upp i lägenheten för att se hur det ser ut och hjälpa honom att städa. Men han förhalar det. Vill inte ha min hjälp.
En del av mig vill bara slänga ut honom. (Hur nu det skulle gå till)
En annan vill ta honom i hampan och se till att han får den hjälp han behöver. Men han har aldrig varit en person man "tar i hampan" precis. Och jag vet ju att förändring måste bygga på egen vilja.

Känner mig helt maktlös. Så om nån här inne har erfarenhet, dela gärna med er!

Kära Nordäng67,

Härligt att höra att du haft en fin jul!
Kul att få lite inblick i dina sommarstugeplaner.
Hoppas att allt ska bli till det bästa för dig!

Jag passa på att ge en varm hälsning
till er alla som skriver här. ?
Tack att ni delar med er av era tankar.

Önskar Er allt gott inför det nya året. ✨

Så här tänker jag. Först och främst du och om jag fick bestämma och du har möjlighet så skulle jag önska att du kunde genomgå ett vuxna barn program. Finns bl.a. i Höör och då är du där en vecka och deltar från morgon till sen kväll i ett program för personer som vuxit upp under liknande omständigheter som du beskriver. Finns samma program även på kvällstid, ofta där det finns AA grupper och Alanon för anhöriga. Det finns mycket läs på nätet. Googla på AA, Alanon. Du kan även kontakta någon Alanongrupp och även besöka. Där kan du få mycket stöd. Kan också googla på Nämndemansgården och se vad som erbjuds. Finns sorgebarbetningsprogram, för som du säger du bär på en stor sorg och bitterhet. Först du alltså en förutsättning för att kunna hjälpa utan att själv gå under. Vad det gäller din mamma och det du beskriver verkar det vara ett under att hon lever. Jag hade nog i din situation övervägt att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Då avlastar du dig och i båsta fall skulle din mamma samtycka till någon form av behandling. Om du tar hand om dig själv, går i något program kanske Alanon kommer du underfund med vad som är möjligt att göra och vad du orkar med. Har själv mått fruktansvärt dåligt pga en anhörigs missbruk, i mitt fall min son. Idag är det jättestor skillnad. Visst kan jag känna sorg ibland, men mitt liv fungerar, det är inte längre en berg o dalbana där jag helt styrs av hur han mår och av vad han gör. Skriv och läs här och välkommen hit.❤

Hoppas du haft härliga dagar på resan med barnen! Vill önska dig ett gott nytt år! ?

Vad underbart med en lugn jul fylld av allt sånt julen ska vara, glädje och avkoppling! Hoppas ditt nyårsfirande kan bli lika lyckat, och när raketerna avfyras vid tolvslaget ska du ge dig själv en eloge för det grymma jobb du gjort under året och se tillbaka med stolthet på hur långt du kommit! Nu är du fri att drömma vidare, vad ska ditt kommande decennium innehålla? Gott nytt år! ?

Att vara ensam och att känna sig ensam är två helt olika saker! Låter härligt att du nu kan börja göra en plan istället för att bara drömma! Tänk vad mycket ny energi du finner nu när du inte behöver oroa dig för andra med all din tid och energi! Vill önska dig ett underbart nytt år, fyllt av glädje och nya upptäckter och insikter!

.

Tänkte tillbaka idag när jag lyssnade på en radiokrönika om decenniet, hur mitt eget decennium sett ut. Kunde se vilket lass jag dragit, stora delar av fler av åren är borta som i en dimma för att man slitit så hårt och de glada stunderna jag försöker hitta att se tillbaka till är uteslutande sånt som bara inkluderat mig och barnen. Mannen finns inte i nåt av de glada minnena. Sorgligt. Men rätt klartänkt att se det så.

Jag är inne på en bättre väg nu, börjar sakta känna igen mig själv och den personlighet jag en gång var, har liksom slutat dra in mig i ett skal för att mannen kanske misstyckt eller kunnat bli sårad eller ledsen för att jag uppvisar egna initiativ och att jag nu bättre kan säga i klartext vad jag önskar och vill för mig själv är nog det största tecknet av en sundare livsstil. Om mannen ska finnas kvar i mitt liv på sikt behöver nog mer förändras än att han bara slutar dricka. Spriten har förstört så mycket annat på vägen, så jag har insett att bara nykterhet kommer inte ens längre lösa problemet. Vi har drivit så långt ifrån varandra under alla dessa år då det inte gått att prata alls om framtisdrömmar, planer eller vad jag själv vill. All energi har gått åt till att överleva, ordna kring hans fyllor på olika sätt och mitt i allt det försöka ge barnen ett okej liv, att drömma och ha roligt har inte haft nån fokus i det livet. Men nu vill jag inte mer slösa livet på att våndas, ha ont i magen inför helger och annars bara tänka på andras behov - nu vill jag själv också få leva! En dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva, som någon klok sagt!

Tror det var Märta Tikkanen, en finlandssvensk författare, som i boken Århundradets kärlekssaga skrivit nåt i stil med detta om sitt ex som var alkoholist: Det går inte en dag utan att jag saknar honom, men inte för ett ögonblick skulle jag vilja ha honom tillbaka. Tycker jag är en rätt bra beskrivning. Önskar dig 5barnsmamman allt gott för det nya året, gott nytt DITT år 2020!

Låter härligt med tjejmys bara du och dottern på nyår! Önskar dig allt gott in i det nya året, hoppas det blir ett nytt år fyllt med avkoppling, nya insikter och framför allt ett positivt startskott på nästa kapitel i ditt liv! Gott nytt år ?

Önskar dig detsamma.
Detta året ska vi få våra drömmar.
Gott nytt år?

Tack så mycket vill jag säga.
Så fin läsning om din resa att ta hand och respektera dig själv. Det är en lång resa att förändra sig själv och sitt beteende har jag märkt.
Jag har nyss startat min process efter 10 jobbiga år med alkoholen som tog lver min man. Det är nu 2 månader sedan jag flyttade och det är svåra dagar och bättre dagar. Att läsa om dig kändes fint och bevis på att det finns hopp.
Kram Azalea?

Förstår att det måste vara fruktansvärt oroligt för dig.
Kram?

Du har kommit jättelångt och 2020 ska bli ditt och vårt år.
Vi är då många som kämpar varje dag med skuldkänslor men vi får inte ge upp för vår egen skull.
Kram Azalea ?

Tack. Önskar dig det samma.