Senaste kommentarerna i forumet

Det första steget är värst, Blade Runner. Kunde jag, så kan du. Jag har tvivlat många gånger, och gör så ibland nu också. Men som någon sa, man längtar efter den mannen man vill han ska vara. Och den mannen finns inte längre. Alkoholen har kommit emellan, och du kan inget göra. Du kan ju bara styra ditt eget liv.
Kämpa på, det blir bättre. Kram?

❤️?❤️?❤️?
Jag har hittat något sätt att känna att jag fattat rätt beslut och jag kämpar med att vara kvar i ledsenheten och klarar det ganska fint men drabbas ibland av jobbig ångest men också av känslan att jag inte alls kommer klara detta och det i sin tur får mig att tänka ” Vad har jag gjort ”!!!!
Jag har ju alltid vetat att den dagen jag tar steget blir det ännu jobbigare men på ett annat sätt och jagvkänner inte att jag har alla verktygen som behövs men de kanske kommer på vägen. Tack för att du påminner mig om att jag genom detta visar barnen rätt väg. Kram

en mysig bio-kväll. Ja visst är det klurigt att vara människa och framför allt mamma. Man vill sina barn det allra bästa! Du har lärt dina barn väldigt viktiga saker genom hur du agerar och sätter gränser runt er. Man brukar ju säga barn gör som man gör och inte som man säger. Så även om det är svårt att förklara allt med dom rätta orden så visar du genom det du gör. Det i sin tur skapar trygghet. Du kommer klara detta, om några månader kommer det kännas lättare. Att våga vara kvar i "det ledsna" har varit min största utmaning tror jag. Blev jag ledsen trodde jag att jag hade fattat fel beslut men så behöver det ju inte alls vara. Hoppas ni får en fortsatt skön helg. Kram

Börja sätta små men för dig betydelsfulla gränser kring dig själv och barnen och gör något ett par gånger i veckan som du mår bra av tex läs en. Ok, ta en promenad, lyssna på musik du tycker om.
Du blir van att bli arg och besviken på honom och det är en trygghet i sig. Jag som precis lämnat och nu är ensam med barnen vet inte riktigt hur jag ska fylla det tomrummet nu. Du får kämpa på och skapa dig en målbild av hur du vill leva och sakta ta ett ett i taget i den riktningen.
Kram Blade Runner

Detta forum känns som min trygga hamn när jag upplever det första julen någonsin som skild. Jag måste säga att jag klarat av det förhållandevis bra och stundvis varit glad och kunnat känna lycka med barnen. Men också en sådan enorm saknad efter den där mannen som inte längre finns och som hatar allt med mig nu. Jag känner mig så otroligt ensam och vilsen och ledsen men vet att många har det så här men tvivlar på min egen förmåga att klara det och att räcka till för barnen. De har så många frågor och jag besvarar dem so en lugn vuxen men tvivlar ju själv. Det är så sablans svårt att leva, att vara människa. Sträckläste Schulmans ”Glöm mig” igår kväll när alla somnat och det för ju inte saken bättre men snart ska jag och barnen iväg på bio iallafall och det ser jag fram emot. En dag i taget, ett steg i taget.
Blade Runner

Du skriver väldigt fint och insiksfullt. Att ta in verkligheten och som du säger har det verkligen hänt. Svårt att ta till sig när man inte vill det ska vara så. Vet inte om du kunde gjort mer, men jag vet precis som du, att du inte kunde förhindra det som skedde. Var på en föreläsning med Kay Pollack och han sa just det här med att göra så gott man kan. Vi ifrågasätter inte att det lilla barnet gör så gott det kan, men när slutar vi med det? Lätt att ta på sig skuld när saker sker som man inte vill ska ske. Man vill på något sätt tycker jag få det ogjort. Kanske lättare att acceptera vad som skett om man använder sig av sjukdomsbegreppet. Det är ju så man ser det idag och det är dessutom en dödlig sjukdom. Förstår att du har mycket att fundera över och att omvärdera i livet. Kan tänka mig att man i din sitution förändras i grunden och ifrågasätter meningen med livet. Det hade i alla fall jag gjort. Vad det gäller andligheten brukar jag tänka så, berikar det mitt liv då räcker det. Tror det finns många vägar till sanningen.

Den första chocken har ju lagt sig och verkligheten kommer ifatt. Att det är sant, det är ingen dröm. Den första veckan var morgonen värst. Jag vaknade upp och insåg att jag ej hade drömt. Jag drömde nämligen en obehaglig dröm om honom för ca. 1 år sen. Att han kastade sig ut från ballkongen från 11e våningen. Vaknade med hjärtat i halsgropen och var så glad att det bara var en dröm. Min mamma hade vart hos en spådam i februari 2019. Jag tror lite på andlighet mm. Och jag lyssnade på deras inspelade samtal. Hon återkom många gånger till min kille och sa att varför går han ner i mörkret, jag önskar jag kunde få kort som visade att det blir bättre framöver men hon såg ingen bättring. Och detta var utan att min mamma ens visste om problemen vi hade för jag berättade aldrig. Var rätt obehagligt likt hur det var. Samt att hon sa jag ser din dotter i tårar. Mamma förstog ingenting vad hon pratade om. Om ödet finns så måste detta vart hans. Alla gånger vi räddat han från döden i sista sekunden. Förlängt tiden lite, lite varje gång. Jag är orolig för att berätta på jobbet, tänker att dom kanske tycker att jag ljugit och ej känner att dom kan lita på mig. Jag har iaf min killes underbara kompisar att prata med dom var involverade i detta och visste hur det såg ut. Så vi kan bolla det med varandra. Konstigt att vi alla nu runtomkring känner en viss ånger eller skuld till att ha kunna gjort mer, ställt upp mer, varit där mer.. jag vet att det bara var han själv som kunde vänt på detta. Han behövde riktig hjälp och inte från oss utan från sjukvården. Men jag tar en dag i taget och han lever kvar i mitt hjärta ❤?

Ja hur ska man tänka? Stanna eller gå? Beslutet är svårt, och man vill ju helst att allt ska bli bra, mannen nykter, så man slipper hoppa av och på tåget hela tiden.
Men det finns ju inget Quick-fix, varken för han eller dig. Tilliten har fått sig en rejäl knuff.
Förstår om du tvivlar InteMera, det blir till slut inte bara drickandet. Det är så mycket som händer under alla år dom druckit. Man har blivit sårad, hårda ord har sagts, man har blivit kallad både det ena och andra. Och så helt plötsligt ska allt vara glömt och förlåtet.
Men hoppas för din skull att julhelgen blir fortsatt nykter.

Läste ditt inlägg nu och kan förstå din smärta. Jag kände så precis igen det där med 20 fina år och sen 10 i utförsbacke.... Så svårt att förstå hur alkoholen totalt kan förändra en människas beteende och det ’sanna jaget’ - det goda vi vi känner - liksom helt skyms och förtvinar.
Jag gick - också - men då vände min man väg och valde nykterhet. Det var ändå ett drygt arbete att .... inte ens hitta tillbaka - utan hitta vår nya väg. Han säger själv ibland att ’vi alkoholister är skadade människor’ och jag ser det också. Ännu ibland efter flera års total nykterhet.
Din man Azalea som inte hittat kraften eller ingången till en annan livsväg är inte den du minns från de 20 fina åren. Dvs den mannen finns säkert nånstans där långt inne men inte tillgänglig då beroendet överröstar allt. Jag kan verkligen föreställa mig din smärta - jag har känt densamma och många gånger funderat hur det skulle varit att maktlös från sidan se min man gå under. Ont ont.
Jag är ändå förvissad om att du inte kan hjälpa nu - ingen annan än dig själv och ev yngre barn. Om du inte redan har hjälp så sök... samtalshjälp, Alanon, diakoni. Det finns olika val. Det finns också hjäl0 för mannen men då måste han vara villig att ta emot den.
Skrivet ur hjärtat med djup medkänsla, kram, kram / mt

Julafton blev faktiskt riktigt trevlig, han nykter och därmed alla andra också avslappnade. Skulle ändå vara förvånad om hela denna helgperiod förblev nykter, skulle i såfall vara rekord i vårt över 10-åriga förhållande. Men ja hoppet är det sista som lämnar en och jag känner mig lite taskig som inte nu njuter fullt och litar på honom, men efter alla år börjar man bli ganska svårlurad och det ska nog länge till av nykterhet innan jag på allvar ser en ljusning och en framtid för oss. Egentligen skulle det kanske vara lika bra att lämna nu ändå eftersom jag ändå har plan B i bakhuvudet och det är jobbigt att leva så, att ändå veta att botten när som helst kan ramla ur mitt liv och jag måste sjösätta plan B. Blotta väntan blir ett stressmoment och en ångest som när man ändå vet nåt hemskt ska hända men man vet inte exakt när. Eller är det nu jag som är problemet, han håller det han lovade men jag mår likadant som förr. Jätte jobbigt.

Du gör helt rätt, men jag förstår att det är mycket svårt. Jag är i samma sits, jag har skaffat lägenhet och kommer flytta i januari. Efter 10 års hopp och förtvivlan.
Många julkramar till dig!

Skönt höra från dig och det verkar som du har det så bra du kan just nu. Tror det skulle vara väldigt skönt för dig att berätta på jobbet hur du haft det. Du skulle få förståelse på ett annat sätt och det skulle du nog må bra av, speciellt när du är så långt ifrån dina anhöriga. Vad tror du själv du som känner dina arbetskamrater. Känner igen det här med minnesbilder som återkommer och det varar nog en tid. Såg själv en ung man som hade hängt sig och för min del återkom bilden ett par månader, men mer och mer sällan ju längre tiden gick. Nu hade jag inte dom känslomässiga banden så det var ju inte så plågsamt för mig även om det var obehagligt. Skönt att du har anhöriga och vänner och även tid hos en psykolog. Det var ett fint avsked du beskrev när du sista gången träffade honom och du verkar kunna behålla en fin bild av honom. Det är smärtsamt men viktigt. ❤

Tack för alla era fina svar. Jag känner en fruktansvärd tomhet inom mig. Speciellt nu på julafton. Vi skulle ha firat ihop men nu är han inte här. Känns konstigt. Har iaf haft familj o vänner runt mig sen dagen det hände. Har inte sovit en enda natt själv. Kommer dock bli konstigt efter begravningen och jag ska bo själv här 40mil ifrån min familj. Känns även konsrigt att komma tillbaka till jobbet efter begravningen sen. Kommer säkert komma många frågor och jag har aldrig berättat sanningen om vår situation. Har tagit kontakt med vc och fått psykologtid i januari. Det behövs! Bilden från dagen jag hittade honom återkommer varje kväll när jag stänger ögonen och ska sova. Jag saknar honom fruktansvärt mycket. ❤?? God Jul till er och jag hoppas ni får det lungt dessa högtids dagarna. Kramar

Modigt av dig och faktiskt helt nödvändigt. Du har ett människovärde som alla andra och i din kamp att få tillbaka din frihet så är det förstås extra jobbigt nu. Jag sitter i exakt samma sits. Första julen någonsin själv med barnen och jag känner mig otillräcklig och vill bara att de ska vara lyckliga. Tonårssonen ställer frågor om sin pappa han är så arg på men samtidigt vill väl och är orolig för. Vad ska hända med stackars pappa, han blir ensam osv. Jag tänker ju samma sak men försöker vara lugn och inlyssnande och hoppas bara att barnen inte tar för mycket skada. Du vet att du gör rätt och självklart är det inte lätt. Stora förändringar kommer med mycket känslor och det visar ju på att du tagit ett stort kliv. Jag har bestämt att jag ska vara snäll mot mig själv idag och jag känner att jag har ett lugn inom mig som är så nödvändigt för att rida ut den jobbiga perioden. Jag och andra systrar finns här för dig och blocka hans nummer , om så bara för någon dag. Jag har precis önskar min ex man god jul och gav honom envigen julklapp, det kändes bra även om jag får elakheter tillbaka. Jag vill göra rätt oavsett om alkoholen står ivägen. Jag ska ta en promenad , läsa en bok och lyssna på Bachs juloratorium och bara vila i lugnet. Ikväll ska jag spela spel med barnen och ge dem ett par julklappar jag vet att de önskat sig. Imorse var vi i kyrkan och jag tror de tyckte det var ganska mysigt. Stor julkram !!!!

God jul Azalea! Försök bortse från honom och hans elakheter, om så bara för idag för du vet du inte gjort nåt fel!

Du gör ju allt du kan för att förbättra både julen och resten av livet för dig och dina barn. Önskar dig en så god jul som du någonsin kan ha! ❤️

Jag antar att det är ditt ex som skickar elaka sms? Inte övriga familjen väl? Håller med Gros19, blockera så du får lite lugn och ro. Åtminstone tillfälligt så du får landa lite och vila. Hoppas du hittar stunder av glädje under julen. Du klarar detta, det är en jobbig process men man kan ta sig ut på andra sidan. Våga vara kvar i det ledsna, det blir bättre! Kram ♥️

Jag antar att det är ditt ex som skickar elaka sms? Inte övriga familjen väl? Håller med Gros19, blockera så du får lite lugn och ro. Åtminstone tillfälligt så du får landa lite och vila. Hoppas du hittar stunder av glädje under julen. Du klarar detta, det är en jobbig process men man kan ta sig ut på andra sidan. Våga vara kvar i det ledsna, det blir bättre! Kram ♥️

En av dom som älskade min alkoholiserade sambo mycket djupt.
Nästan som en besatt.

För mig som nu fått några år med backspegel ser att det var ett mönster vi båda spann.
Ju mer han drack, ju mer fastnade jag öi mitt eget gsrn och ville inte alls ut från relationen,ens när det spårade ur helt.

Det är många härinne som vittnar om löften om nykterhet vid barn.
Men få som klarat att avstå.

Det svåra är ju att släppa taget om så många bitar samtidigt.
Framtid kärlek trygghet för att själv kasta sig ut i ovissheten.

Men jag tänker:
Visst kan du pausa behandlingen och först begära nykterhet i ett år?
Och nej, man glömmer inte en konversation nykter.
Kanske är han onykter men agerar helt normalt.?

Jag funderar också på varför du ser en man som dricker varje dag som den perfekta pappan till ditt barn och en bra partner till dig?
Jag känner iofs igen miig.
Jag kastade mig in med hull och hår med mitt ex just för att han var en fantastisk man.
Hans drickande skulle jag förstås bota honom från med min ovillkorliga kärlek..

Välkommen hit och läs runt i alla trådar.
Igenkänning och kanske uppvaknande kan vara tuff läsni g.
Men ta till dig det som passar dig och i din takt.

Läser ditt inlägg så här i julnatten och måste säga att när du beskriver hans alkoholkonsumtion och beteende ringer det många varningsklockor. Högt! När du sen nämner planerna på att bli föräldrar och flytta till USA och den risk du själv ser i.o.m det blir ljudet nästan öronbedövande. Det är bra att du stannat upp, formulerar din situation och din oro! Som du själv skriver; när du började sätta ord på situationen var det svårt att sluta. Du ser säkert lite klarare redan nu.
Det här är kanske inte det svar du helst önskar men det är min spontant ärliga reaktion. Det kommer säkert flera svar och ditt val gör du ju själv. Något fick dig ändå att skriva och be om respons... ta din oro på största allvar! Ge dig tid! / mt

Du har ingen aning om hur kommande år blir, vill bara påminna dig. Kan bli det bästa året på mycket länge. Vi är alla bra på att ta ut allt elände i förskott så skadade har vi blivit. Vad det gäller hans drickande får du nog räkna med att de tar längre tid innan han eventuellt inser att en förändring är nödvöndig. Låter som det är han som förstör julen inte du. Blocka honom så du slipper alla sms. Det gör jag när jag får otrevliga sms som jag inte vill ha eller förtjänar. ?

Förlåt för världens längsta inlägg men när jag väl hade börjat skriva kunde jag inte sluta...
Min man är framgångsrik på många sätt. Mest på jobbfronten. Han har jobbat hårt och är idag i ett läge där han oftast inte behöver jobba speciellt mycket. (Samtidigt som hans jobb är mycket stressande, ett misstag kan innebära stora förluster) Han är den mest ambitiösa jag känner och samtidigt den lataste. Han är i fysikt bra form. Hans hälsotester han gör varje år visar alltid bra resultat. Han är otroligt social, musikalisk, reser mycket (nästan alltid tillsammans med mig) osv, osv.

Vi har en bra relation. Även om vi är olika på många sätt och vi har väldigt olika bakgrund så är han den person som utmanat mig mest (på ett positivt sätt). Jag älskar honom otroligt mycket och på flera sätt har jag aldrig mått bättre och gillat mig själv mer än jag gör just nu. Vi är båda runt 40 så det har nog delvis med åldern att göra, men han har helt klart en hel del med det att göra.

Nu till problemet. Han dricker varje dag. Ofta för mycket. Det går i perioder så det är svårt att säga hur mycket men på sista tiden har han en gång i veckan kommit hem stupfull runt 2-3 och däckat i sängen utan minne av det när han vaknar. Han blir aldrig fullare än att han kan ta sig hem själv och hamnar aldrig i bråk. Han är aldrig aggressiv rent fysiskt men kan ibland lacka på mig när jag är sur eller säger åt honom något på skarpen. Då har det hänt ett par ggr att han kallar mig jävla slyna, inte på ett aggressivt sätt men jag har alltid blivit skitförbannad då jag absolut inte vill vara tillsammans med någon som kallar mig sånt. Dagen efter kommer han inte ihåg det men ber om ursäkt när jag berättar. Om han fortfarande är full kan han dock säga att han gjorde det bara för att jag var så elak. (Så lite mitt fel alltså!)
Han har börjat glömma vad han sagt och kan på en kväll säga samma sak fyra ggr. Typisk alkoholist-varning för mig!
Även konversationer vi har när han är nykter (eller jag tror det iaf) kan han glömma helt och hållet nu.
Jag har slutat att alltid gå med honom ut. Han går ofta ut för att ta ett par glas, men det slutar alltid med mycket mera. Har han väl fått sig lite kan han inte sluta.
När han är full är han mindre empatisk och han klagar på att jag är tråkig som "alltid vill gå hem och lägga mig". I början av vårat förhållande (5 år) var jag mer för att festa så jag har nog ändrat mig mer än vad han har.
Han kan absolut ha en lugn hemmakväll med mig och bara dricka några glas vin, men aldrig helt utan.
Även om han är cool och supersocial på utsidan är han liksom nervös av sig på nåt sätt och drömmer mardrömmar varje natt och har ofta svårt att somna. (Nästan omöjligt om han är nykter) Om han dricker mycket drömmer han inte så det är en lättnad för honom. Han har otroligt svårt att hantera stress, förutom med alkohol. Det är hans medicin liksom.

Jag har berättat för honom förut men mycket mer i detalj för ca en vecka sen hur jag känner ang hans drickande. Jag berättade hur det påverkar oss och vårat förhållande och hur orolig jag är för hans hälsa.

Han har alltid sagt att det inte är ett problem, för det har inte påverkat hans jobb (sant) eller hälsa (tveksamt). Att hans släktingar alla dricker mycket och blir jättegamla ändå, att det är i hans kultur, osv.

Han sa att han förstod det jag sa för en vecka sen och har hållit sig lugn sen dess. Men det känns som att han har så tråkigt och att han egentligen bara vill dricka vidare och inte alls gå hem med mig. Det känns inte som att det kommer hålla så speciellt länge.

Det som gör problemet 1000 ggr värre och akut nu är att vi försökt skaffa barn ett tag och nu har en IVF inplanerad. Nu när det närmar sig börjar jag tvivla. Å ena sidan vill jag inget hellre än att skaffa barn med denna man som har så många positiva egenskaper som skulle kunna göra honom till en fantastisk pappa. Å andra sidan är jag rädd att hans drickande ska förstöra allt. (Han säger att han aldrig skulle dricka så om vi hade barn.) Dessutom planerar vi att flytta till hans hemland (USA) om jag blir gravid och jag är rädd att om han inte förändras kommer jag sitta fast i en stad utan kontaktnät med en pappa till mitt barn som det inte fungerar med. Mardröm!

Det är bara 2-3 veckor till IVF-försöket
och det har varit en sån lång resa hit så jag kan nästan inte förstå att jag tvivlar nu. Har inte pratat med någon om detta för det känns som att jag förråder honom. Behöver nog bara höra någon annans input. Är jag galen om jag går igenom med det här eller galen om jag inte gör det? Jag älskar honom och vill hjälpa honom men jag vet att han måste inse själv att har ett problem och jag tror inte han gör det.

Hoppas så för din skull att du får en fridfull jul. Kram?

Det lutar mer åt att soc har skjussat in honom någonstans.
Missing People behövs inte i det här fallet.

till alla fina vänner här inne! Hoppas innerligt att ni får den fridfulla jul ni så väl förtjänar. Kramar från mig♥️